Socialutskottets betänkande i anledning av motion om rätt för arbetstagare till längre sammanhängande ledighet
Socialutskottets betänkande nr 7 år 1972
Nr 7
Socialutskottets betänkande i anledning av motion om rätt för arbetstagare till längre sammanhängande ledighet.
Motionen
I motionen 1972:225 av herr Helén m. fl. (fp) har yrkats att riksdagen hos Kungl. Maj:t skall hemställa om utredning angående möjligheten att inom ramen för den allmänna försäkringen eller på annat sätt ge människor rätt att under den aktiva perioden åtnjuta längre sammanhängande ledighet enligt de linjer som angivits i motionen 1972:281.
I nämnda motion, 1972:281, anförs att i och med 40-timmarsveckans genomförande har vi uppnått ett läge, där kravet på en bättre anpassning av arbetstiden efter olika individers behov, och efter de skiftande behoven under skilda perioder i en människas liv, kommer i förgrunden. Bland de frågor som härigenom aktualiseras är enligt motionärerna frågan om möjligheterna att ta ut den ökade fritiden i form av en längre sammanhängande ledighet. Som motiv för en sådan ledighet anförs följande.
Nyblivna föräldrar kanske önskar längre tid för att helt ägna sig åt barnen än vad som medges enligt moderskapsförsäkringen. I medelåldern upplever många människor ett starkt behov av förnyelse, genom studier eller annan form av utveckling i vid bemärkelse. Dagens höga tempo i arbetsliv och den koncentrerade tätortsmiljön utsätter människor för sådana påfrestningar att en längre tids vila och miljöbyte kan vara av stort värde, utan att det är fråga om direkt sjukskrivning. Rätt till en sådan längre ledighet kan också underlätta omställning beträffande bostad och/eller arbete.
Motionärerna hänvisar till att i motioner i ämnet under tidigare år har pekats på bl. a. möjligheten att inrymma kostnaden för denna ledighet i den allmänna försäkringen; tanken ligger helt i linje med folkpartiets förslag om en sänkt och rörlig pensionsålder. Motionärerna fortsätter:
En rad viktiga frågor måste noggrant undersökas i detta sammanhang. Det kan exempelvis vara motiverat att bestämma ett visst minimiantal år i arbetslivet innan rätt eller möjlighet till en längre sammanhängande ledighet kan föreligga. Formerna för arbetsgivarens medbestämmanderätt bör också utredas. Kravet på sammanhängande ledighet måste kunna förenas med funktionsdugligheten hos viktiga arbetsområden. Det är också väsentligt att frågan inte får en sådan lösning att arbetskraften binds till ett visst avtalsområde genom att man ”samlar ihop” ledighet som endast kan tas ut inom detta område.
För många kan frågan om rätt till längre sammanhängande ledighet synas ligga alltför långt in i framtiden för att förtjäna intresse i dag. Vi tror emellertid att det är av stort värde om framtidsfrågor blir belysta i god tid, så att den bästa lösningen från hela samhällets synpunkt kan väljas.
1 Riksdagen 1972. 12 sami Nr 7
SoU 1972:7
2 Slutligen uttalar motionärerna att en utredning också bör belysa de erfarenheter som gjorts av system med längre sammanhängande ledighet utomlands, t. ex. beträffande lärare på Island och i Australien och stålarbetare i USA.
Vissa bestämmelser beträffande semester och annan ledighet, m. m.
Arbetstagare äger enligt 1963 års semesterlag på grund av det arbete, som han under ett kalenderår (kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens räkning, rätt att av denne erhålla semester. Överenskommelse kan träffas om att annan tidsperiod av samma längd skall gälla som kvalifikationsår. Semestern skall utgå under året näst efter kvalifikationsåret men får efter överenskommelse åtnjutas tidigare. Går året för semestern till ända utan att arbetsgivaren berett arbetstagaren den semester, vartill han varit berättigad, kan arbetstagaren inte kräva ut semester. Han erhåller emellertid rätt till ersättning för den förlorade semestern med belopp, motsvarande den lön han skulle åtnjutit under semestern. Fråga om skadestånd kan även uppkomma. Semestern utgör enligt semesterlagen i allmänhet fyra veckor per år. För vissa arbetstagare med radiologiskt arbete är semestern enligt en särskild lag sex veckor.
På det statliga området meddelas i 10 kap. av allmänna avlöningsavtalet för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) bestämmelser om semester och semesterersättning. Antalet semesterdagar varierar enligt huvudregeln mellan 24 och 40 dagar. I allmänhet räknas inte söndagar som semesterdagar. Den ståtlige arbetsgivaren bestämmer semesterns förläggning med hänsyn till göromålens behöriga gång och under hänsynstagande i möjligaste mån till tjänstemannens önskemål. Om semestern, som på detta område i regel skall utgå under kvalifikationsåret, på grund av tjänstgöringsförhållandena ej kunnat utfås under kvalifikationsåret eller arbetsgivaren finner skäl medge det, får semestern åtnjutas under tiden den 1 januari-den 31 maj året därefter. Således finnes viss möjlighet för en statstjänsteman, som under ett helt år avstår från semester, att under påföljande år åtnjuta en relativt lång sammanhängande ledighet, nämligen om han under detta år bereds tillfälle att i en följd taga ut semester för båda åren.
Enligt AST har ordinarie, extra ordinarie och — i vissa fall — extra tjänsteman möjlighet att i vissa fall delvis bibehålla lönen under tjänstledighet för enskild angelägenhet. I detta hänseende må nämnas, att tjänsteman, som beviljas tjänstledighet för studier, äger rätt till lön med B-avdrag sammanlagt 240 dagar under loppet av tio på varandra följande kalenderår, om arbetsgivaren finnér studierna angelägna från tjänstesynpunkt. Om studierna av arbetsgivaren prövas vara synnerligen betydelsefulla från tjänstesynpunkt eller fråga är om utbildningskurs vid verket skall dock full lön utgå. I förevarande hänseende finns specialbestämmelser inom ett flertal områden, bl. a. undervisningsområdet. Här kan också nämnas att vid vård av adoptivbarn eller i adoptionssyfte mottaget fosterbarn adoptiv- eller fostermodern erhåller lön med B-avdrag längst
SoU 1972:7
t. o. m. 180:e dagen efter barnets födelse.
Här må tilläggas att i AST regleras inte rätten till tjänstledighet utan endast vilka förmåner som utgår om ledighet beviljats (jfr följande avsnitt).
Universitetslärare kan i viss utsträckning befrias från tjänstgöringsskyldighet för att vederbörande skall få tillfälle till vetenskapligt arbete. Således kan professor och laborator erhålla befrielse helt eller delvis från övriga tjänstegöromål, som åligger honom, om han på grund av dessa icke kan medhinna visst forskningsarbete av väsentlig betydelse för ämne, som hans tjänst omfattar. Befrielse från övriga tjänstegöromål får dock omfatta sammanlagt högst en termin under varje period av fem år (71 § första stycket 2 e) och 72 § universitetsstadgan, 1964:461, omtryckt 1970:370). Innehavare av tjänst som docent kan för att beredas tillfälle till vetenskapligt arbete få befrielse från tjänstgöringsskyldighet under högst två terminer för varje period av tre år.
Ledighet för vuxenstudier. Studiefinansiering
Sommaren 1970 gav SAF ut ett delägarcirkulär angående ledighet för studier. SAF rekommenderar att företagen intar en välvillig inställning till de anställdas önskemål om ledighet för studier även om dessa avser utbildning som i första hand syftar till att tillfredsställa den enskildes önskemål och ambitioner. Cirkuläret innehåller dock vissa reservationer som t. ex. att ledighet för studier inte innebär någon garanti för den anställde att få återgå till samma arbete eller erhålla samma förtjänst efter avslutad utbildning (se även InU 1971:21). Det finns här vidare anledning framhålla att beträffande den privata arbetsmarknaden under lång tid diskussioner har förts om rätt till ledighet från arbetet för studier. Diskussionerna har lett till att det för närvarande pågår regelrätta förhandlingar i ämnet mellan LO, TCO-P och SAF.
Då det gäller den statliga sektorn har Kungl. Maj:t utfärdat anvisningar i cirkulär (1970:388, ändrat och omtryckt 1971:1 196) om tjänstledighet medC-avdrag m. m.C-avdrag innebär att lön inte utgår. I anvisningarna anges att ledighet för studier får beviljas i sammanlagt tre år under en tioårsperiod, vilket bl. a. underlättar de anställdas deltagande i vuxenutbildning.
Den år 1968 tillkallade kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX) skall utreda studiefinansieringen inom vuxenutbildningen (direktiv: se Riksdagsberättelsen 1969:U51). Kommittén lade i slutet av förra året fram en debattskrift Vuxna Utbildning Studie finansiering (SOU 1971:80) som syftar till att tillföra ytterligare material till diskussionen kring vuxenutbildningen och särskilt kring de framtida formerna för de vuxnas studiefinansiering. Enligt en av kommittén gjord beräkning — som ett hypotetiskt underlag för fortsatta diskussioner — skulle efterfrågan på s. k. överbryggande utbildning i sådana former att studiesocialt stöd krävs uppgå till närmare 1,9 milj. studieår. Totalkostnaden för att tillgodose den sålunda beräknade efterfrågan skulle bli 40—50 miljarder kr.
1 * Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 7
SoU 1972:7
4 Tidigare riksdagsbehandling
Vid 1966 års riksdag behandlades två likalydande motioner i vilka framställdes yrkande av i princip samma innehåll som den i detta utlåtande behandlade motionen. 1966 års motioner blev föremål för en omfattande remissbehandling. Yttranden avgavs av arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen, Statstjänstemännens riksförbund. Sveriges akademikers centralorganisation, Tjänstemännens centralorganisation, Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet.
Flera av remissinstanserna var positiva till eller visade intresse för den i motionerna framförda tankegången om införandet av någon form av sabbatsledighet på den svenska arbetsmarknaden. Däremot ställde sig flertalet av nämnda instanser avvisande till den av motionärerna begärda utredningen. Såsom grund för denna inställning åberopades i flera fall, nämligen av SACO och SR, att frågan borde lösas avtalsvägen. Även TCO ansåg, att de frågor som i sammanhanget främst borde uppmärksammas var av sådan karaktär, att de i första hand borde prövas av arbetsmarknadens parter och att frågan om eventuella ändringar i det allmänna socialförsäkringssystemet i avvaktan härpå inte krävde några särskilda åtgärder; huruvida den kommande utvecklingen kunde motivera statliga åtgärder beträffande den aktuella frågan kunde vid tiden för yttrandet inte förutses. De tre kommunförbunden ansåg under hänvisning till bl. a. samhällsekonomiska och arbetsmarknadspolitiska synpunkter, att skäl ej förelåg att företaga utredning om sabbatsår. SAF uttalade att några bärande skäl för den begärda utredningen icke förebragts medan LO på i yttrandet anförda skäl fann, att de i motionerna redovisade motiven och kraven för sabbatsledighet inte kunde ligga till grund för en utredning. Arbetsmarknadsstyrelsen framhöll, att många olika skäl kunde anföras för en större flexibilitet i såväl fördelningen av arbetstiden under den aktiva tiden som dennas längd. Styrelsen ansåg, att hithörande spörsmål förtjänade uppmärksamhet vid diskussionen bl. a. av utformningen av den allmänna försäkringen.
Remissyttrandena redovisades — i princip i sin helhet — i andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1966. I utlåtandet lämnades även vissa uppgifter rörande sabbatsledighet i andra länder.
Andra lagutskottet anförde i nämnda av riksdagen godkända utlåtande — efter att i korthet ha redogjort för remissmyndigheternas ställningstagande — följande.
Om arbetsgivare och arbetstagare skulle finna det önskvärt och lämpligt att arbetstagare beredes längre ledighet för fortbildning eller för annat ändamål torde detta enligt utskottets mening som hittills kunna lösas genom överenskommelser. Med hänsyn härtill och till den inställning som flertalet remissinstanser tagit i fråga om motionärernas förslag, bör motionerna icke föranleda någon riksdagens åtgärd.
Även åren 1969, 1970 och 1971 väcktes motioner med i stort sett samma yrkanden som det nu behandlade. Motionerna har i samtliga fall avslagits på hemställan av vederbörande utskott (2LU 1969:8, 2LU
SoU 1972:7
1970:16 och SoU 1971:17). Utöver de skäl som anfördesår 1966 tilläde andra lagutskottet år 1969 att ett allmänt genomförande av sabbatsledighetiden omfattning som motionerna syftar till uppenbarligen skulle medföra mycket höga kostnader och att vid en jämförelse med andra aktuella reformkrav införandet av en allmän sådan ledighet måste bedömas som mindre angelägen. Vidare framhöll socialutskottet förra året — med anledning av att i den då väckta motionen starkt understrukits behovet av att bereda personer som nu är ute i förvärvslivet möjlighet till studier — att överläggning pågick mellan arbetsmarknadens parter om rätt till ledighet för studier och att frågorna om studiefinansieringen för de vuxenstuderande sedan år 1968 är föremål för en särskild utredning.
Kartläggning angående semester och längre ledighet
Kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden har gjort en omfattande kartläggning av svenskarnas semestervanor och attityder. Kartläggningen har redovisats i rapporten Semester och längre ledighet — Attityder och vanor 1970 (Stencil Jo 1971:1). Undersökningspopulationen omfattade mantalsskrivna personer i Sverige som var 15—69 år gamla. Bruttourvalet var 1 046 personer. På grund av ett relativt stort bortfall, 12,9 %, blev antalet svarsindivider endast 904.
I undersökningen ingick frågor som avsåg att kartlägga inställningen till fritiden i framtidens samhälle. De intervjupersoner som i undersökningen uttalat sig för att en viss antagen standardförbättring — i utredningen preciserad till 20 % under en tioårsperiod — skulle uttas inte i form av uteslutande en ökad inkomst utan endast eller delvis i form av längre fritid fick välja mellan fem olika alternativ och ange vilket av dessa de föredrog. Den procentuella fördelningen av de erhållna svaren från 622
intervjuade personer blev:
Sex timmars arbetsdag (kortare arbetsdag) 13
Fyradagarsvecka (kortare arbetsvecka) 37
Tre månaders semester (längre semester) 19
Ett års ledighet från arbete ungefär vart femte år med bibehållande av nuvarande
semester (sabbatsår) 7
Pensionsåldern sänkt med fem år (lägre pensionsålder) 24
SoU 1972:7
6 I följande tabell ges en fullständig redovisning efter ålder, kön etc. av de 622 intervjuades ställningstaganden (samtliga siffror utom i högra kolumnen avser procenttal)
Kortare
Kortare
Längre
Sabbats-
Lägre
Antal
arbets-
dag
arbets-
vecka
semester
år
pensions-
ålder
inter-
vjuade
Ålder
15-24 år
25-44 år
45-64 år
65-69 år
31 Kön
Män
344 Kvinnor
277 Civilstånd
Gifta
403 Ogifta
185 Frånskilda
21 Änka/änkling
Bostadsort
Landsdel
13 Götaland
294 Svealand
226 Norrland
102 Ortstorlek
-10 000
10 000 - 30 000
30 000-150 000 De tre största
städerna
135 Sysselsättning
Studerande
68 Arbetare
188 Tjänstemän m. fl.
196 Egna företagare
55 Hemmafruar
84 Pensionärer
27 Utbildning
Folkskola Folkskola + yrkes-
utbildning
101 Realexamen Realexamen + yrkes-
utbildning
100 Studentexamen
79 Individinkomst kr.
0-15 000
15 001-30 000
30 001-
118 Ej svar
Nuvarande rätt till semester
4 veckor
312 Mer än 4 veckor
55 Samtliga svar
622 SoU 1972:7
7 Utskottet
I skälen för motionen 1972:225 anförs att i och med 40-timmarsveckans genomförande har vi uppnått ett läge, där kravet på en bättre anpassning av arbetstiden efter olika individers behov och efter de skiftande behoven under den aktiva perioden i en människas liv kommer i förgrunden. Bland de frågor som härigenom aktualiseras är enligt motionärerna frågan om möjligheterna att ta ut den ökade fritiden i form av en längre sammanhängande ledighet. Ledighet av angivet slag är förknippad med en rad problem för både samhället och den enskilde. Motionärerna vill att dessa problem skall utredas. Därvid bör det bl. a. undersökas om frågan kan lösas inom ramen för den allmänna försäkringen. Motionärerna synes härvid avse att den längre ledigheten skulle finansieras genom uttag under den aktiva tiden av viss del av intjänade pensionsförmåner.
Motioner om längre sammanhängande ledighet — sabbatsperioder — har upprepade gånger behandlats av riksdagen. 1 samtliga fall har motionerna avslagits. År 1966 väcktes två motioner i ärendet, som blev föremål för en omfattande remissbehandling. Även om vissa av remissinstanserna visade positivt intresse för frågan ställde sig flertalet avvisande till en utredning om införande av sabbatsledighet. Från flera arbetstagarorganisationer anfördes, att frågan borde lösas avtalsvägen. Andra lagutskottet anförde att om arbetsgivare och arbetstagare skulle finna det önskvärt och lämpligt att arbetstagare bereddes längre ledighet för fortbildning eller för annat ändamål torde detta som hittills kunna lösas genom överenskommelser.
Vid utskottsbehandlingen av motioner om sabbatsperioder, som väcktes vid riksdagarna 1969, 1970 och 1971, har utöver de av andra lagutskottet åberopade skälen för att avstyrka motionerna framhållits att ett allmänt genomförande av sabbatsledighet i den omfattning som motionerna syftade till uppenbarligen skulle medföra mycket höga kostnader och att vid en jämförelse med andra aktuella reformkrav införandet av en allmän sådan ledighet måste bedömas som mindre angelägen. Denna bedömning har enligt utskottets mening fortfarande giltighet. Utskottet vill tillägga att även om man begränsar bedömningen till att avse frågan om hur den enskilde vill tillgodogöra sig en framtida standardförbättring en längre sammanhängande ledighet torde komma långt ner på önskelistan. Av en nyligen publicerad intervjuundersökning framgår att omkring en tredjedel av de tillfrågade vill ta ut standardförbättringen uteslutande i form av högre lön och att av återstoden endast sju procent önskar ta ut förbättringen genom sådan ledighet som föreslås i motionen.
SoU 1972:7
1 enlighet med det anförda avstyrker utskottet motionen.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1972:225.
Stockholm den 21 mars 1972 På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON
Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s)*, Carlshamre (m)*, fru Skantz (s)*, herr Larsson i Öskevik (c), fru Sigurdsen (s), herrar Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c)*, Nordberg (s)*, Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c), Romanus (fp) och Nilsson i Växjö (s).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservation
av herrar Hyltander (fp) och Romanus (fp) som anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 7 med ”Motioner om längre” och slutar på s. 8 med ”avstyrker utskottet motionen” bort ha följande lydelse:
”1 likhet med vad flera remissinstanser framhöll år 1966 i yttrande över motioner med i huvudsak samma innehåll som den aktuella, anser utskottet att frågan om möjligheter för enskilda individer att under den aktiva tiden erhålla en längre sammanhängande ledighet från sitt ordinarie arbete än den semestern utgör är av stort intresse. Bland annat det hårt uppskruvade tempo som nutidsmänniskan lever i och som alltför ofta resulterar i besvärande stressåkommor gör det önskvärt att åtminstone någon gång under den aktiva perioden få komma i åtnjutande av sådan ledighet.
Utskottet vill här framhålla, att man inom allt flera länder — via överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna eller eljest — infört möjligheter till långledighet av här åsyftat slag. Dessa utländska erfarenheter manar enligt utskottets mening till efterföljd.
Åtskilliga problem uppstår emellertid i samband med införandet av sådan sammanhängande ledighet. Utskottet vill framför allt peka på de samhällsekonomiska aspekterna, som är svåra att överblicka. Längre sammanhängande ledighet torde knappast kunna bli aktuell i större utsträckning förrän näringslivet anpassat sig efter den sänkning av arbetstiden till 40 timmar i veckan som skall genomföras senast vid nästa årsskifte. Men även om en viss arbetstid skulle gå förlorad, bör rekreation
SoU1972:7
och utbildning kunna få positiva verkningar på arbetsprestationernas kvantitet och kvalitet. Beträffande en hel del befattningshavare, i synnerhet sådana med specialistfunktion eller i nyckelposition, kan sannolikt uppstå svårigheter att anskaffa ersättare under ledighetsperioden. Detta gäller också åtskilliga jordbrukare och andra småföretagare. Härtill måste hänsyn tas. Finansieringen av långledigheten kan tänkas ske på flera olika sätt. Motionärerna anser att det bl. a. bör övervägas att inordna denna i socialförsäkringssystemet. Eventuellt kan den aktiva tiden individuellt regleras med hänsyn till utnyttjad långledighet. Det kan inte komma i fråga att genom lagstiftning pålägga företagen att utan vidare bära en extra kostnad. Men frågan om eventuella försäkringsavgifter kan bli föremål för förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Det är möjligt att vissa grupper av löntagare är mera intresserade än andra av en uppgörelse av detta slag och därmed förenade uppoffringar för att få tillfälle till en längre ledighet från sin ordinarie sysselsättning. Enligt utskottets mening bör alla dessa frågor av praktiskt och organisatoriskt slag utredas.
Det vore enligt utskottets mening beklagligt om man lät frågeställningar, som inte är omedelbart aktuella och vid första anblicken kan förefalla svårlösta, förhindra en närmare undersökning av möjligheterna att genomföra en reform som för många människor kan te sig som ett betydelsefullt inslag i en framtida standardhöjning när ekonomiska och administrativa förutsättningar därför föreligger. Utskottet förordar av denna anledning att den av motionärerna begärda utredningen kommer till stånd.
Även om frågan om beredande av möjlighet till längre sammanhängande ledighet kan bli en förhandlingsfråga mellan arbetsmarknadens parter, anser utskottet — bland annat med hänsyn till de samhällsekonomiska verkningarna och den eventuella inordningen i socialförsäkringssystemet — det angeläget att frågan utredes genom samhällets försorg, som många gånger tidigare skett i andra fall. Utskottet vill i detta sammanhang peka på att i direktiven till den förra året tillsatta pensionsålderskommittén uttalas att angelägenheten av en sänkning av pensionsåldern bör vägas mot andra reformönskemål. Folkpartiet har i olika sammanhang pläderat för en flexibel pensionsålder, och man kan inte bortse från att det i åtskilliga yrkesgrupper kan finnas människor som vill — och har fysisk och psykisk förmåga därtill — kvarstå i produktionslivet så länge som möjligt samtidigt som de är intresserade av att i ett tidigare skede av sitt liv få en längre tids ledighet för att ägna sig åt aktiviteter som den i motionen förordade långledigheten är avsedd att ge utrymme åt.
Slutligen vill utskottet betona att frågan om införande av långledigheter får ses på lång sikt. Den kan dock komma att få den största betydelse för medborgarna och har framtiden för sig. I vårt samhälle där genom en fortgående effektivitetshöjning inom det ekonomiska livet och samhällslivet i övrigt bättre levnadsvillkor för människorna ter sig möjliga årtionde efter årtionde bör man nu anlägga ett vidare perspektiv.
SoU 1972:7
10 Utskottet förordar alltså att den av motionärerna föreslagna utredningen kommer till stånd.”
dels att utskottet bort hemställa
”att riksdagen i anledning av motionen 1972:225 hos Kungl. Maj:t hemställer om utredning angående möjligheten att inom ramen för den allmänna försäkringen eller på annat sätt ge människor rätt att under den aktiva perioden åtnjuta längre sammanhängande ledighet i enlighet med vad utskottet anfört.”