Finansutskottets betänkande i anledning av propositionen 1973:82 angående fortsatt valutareglering och propositionen 1973:110 angående ändringar i valutalagstiftningen, m. m., jämte motioner
Finansutskottets betänkande nr 26 år 1973 FiU 1973:26
Nr 26
Finansutskottets betänkande i anledning av propositionen 1973:82 angående fortsatt valutareglering och propositionen 1973:110 angående ändringar i valutalagstiftningen, m. m., jämte motioner.
Propositionerna
Kungl. Maj :t har i propositionen 1973:82 (finansdepartementet)
1. begärt riksdagens samtycke till att Kungl. Maj:t med stöd av 1 § tredje stycket valutalagen (1939:350) förordnar, att vad som föreskrivs i 2 § första stycket 1, 2 och 4—7, 5 § 1 och 3 samt 9 § samma lag skall äga fortsatt tillämpning under tiden den 1 juli 1973—den 30 juni 1974,
2. velat inhämta riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat förslag till kungörelse om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959:264).
Förslaget till kungörelse har följande lydelse:
Förslag till
Kungörelse om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959:264)
Härigenom förordnas, att valutaförordningen (1959:264), som enligt kungörelse (1972:136) gäller till utgången av juni 1973, skall äga fortsatt giltighet till utgången av juni 1974.
Kungl. Maj.'t har vidare i propositionen 1973:110 (finansdepartementet) 1.
föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i valutalagen (1939:350),
2. begärt riksdagens samtycke till att Kungl. Maj:t med stöd av 1 § tredje stycket valutalagen (1939:350) förordnar, att vad som föreskrivs i 2 § första stycket 8 samma lag,
a. skall äga tillämpning till utgången av juni 1973,
b. skall äga fortsatt tillämpning under tiden den 1 juli 1973-den 30 juni 1974,
3. velat inhämta riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat förslag till kungörelse om ändring i och fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959:264).
Förslagen till lagändring och kungörelse återges här nedan.
1 Riksdagen 1973. 5 sami Nr 26
FiU 1973:26
1 Förslag till
Lag om ändring i valutalagen (1939: 350)
Härigenom förordnas, att 2 § valutalagen (1939: 350) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 i1
Konungen äger i förordnande, som av honom meddelas, föreskriva:
1) att allenast riksbanken och annan bank, som riksbanken därtill bemyndigar (valutabank), må driva handel med utländska sedlar och skiljemynt, med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel och utländska fordringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet (utländska värdepapper);
2) att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas och föryttras allenast i den omfattning och på de villkor Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer;
3) att dylika tillgångar skola erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt;
4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt överföras till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet;
5) att dylika tillgångar icke utan tillstånd av riksbanken må införas till riket;
6) att över värdepapper, som in- 6) att över värdepapper, som införes till riket eller som här för- föres till riket eller som här förva varas
för den, som är bosatt i ut- ras för den, som är bosatt i utlan landet,
så ock över köpeskilling, det, så ock över köpeskilling, som
som influtit vid försäljning av så- influtit vid försäljning av sådana
dana värdepapper, ej må förfogas värdepapper, ej må förfogas i vida i
vidare mån än Konungen eller, re mån än Konungen eller, efter
efter Konungens bemyndigande, Konungens bemyndigande, riks riksbanken
bestämmer; och banken bestämmer;
7) att i annat hänseende än un- 7) att i annat hänseende än under 2)—6) sägs ej må över ut- der 2)—6) sägs ej må över utländska betalningsmedel, utländska ländska betalningsmedel, utländska
fordringar och utländska värde- fordringar och utländska värdepap papper
utan tillstånd av riksbanken per utan tillstånd av riksbanken
förfogas annorledes än genom för- förfogas annorledes än genom föryttring till riksbanken eller till va- yttring till riksbanken eller till valutabank. lutabank; och
8) alt avgift som bestämmes
med stöd av meddelat förordnande skall tillfalla riksbanken.
1 Senaste lydelse 1963:174.
FiU 1973:26
3 Genom förordnande, som här avses, må ej inskränkning ske i riksbanken tillkommande befogenheter.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Bestämmelsen i 2 § första stycket 8 äger tillämpning även på avgift, som med stöd av förordnande i fråga om vad som avses i 2 § första stycket 2 bestämts för tiden från och med den 20 mars 1973.
2 Förslag till
Kungörelse om ändring i och fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959: 264)
Härigenom förordnas i fråga om valutaförordningen (1959: 264) dels att 3 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att förordningen, som enligt kungörelse (1972: 136) gäller till utgången av juni 1973, skall äga fortsatt giltighet till utgången av juni 1974.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 I1
Riksbanken äger närmare bestämma, i vilken omfattning och på vilka villkor utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag i svenskt mynt, förvärvas eller föryttras.
År villkor förenat med föreskrift om att avgift skall utgå, må riksbanken även bestämma att avgiften skall tillfalla riksbanken.
Begränsning må ej ske i omfattningen av valutabanks förvärv från eller föryttring till allmänheten av utländska betalningsmedel eller utländska fordringar, som härröra från eller fordras för löpande betalning.
(Se vidare anvisning)
Denna kungörelse träder såvitt avser ändringen i 3 § i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Riksbanken får dock bestämma att avgift som påförts allmänt konto tillhörande utländsk bank eller bankir för tid före ikraftträdandet, dock tidigast från och med den 20 mars 1973, skall tillfalla riksbanken.
1 Senaste lydelse 1963: 176.
FiU 1973:26
4 Motionerna
Utskottet har i detta sammanhang behandlat
dels den i anledning av propositionen 82 väckta motionen 1973:1913 av herrar Brundin (m) och Magnusson i Borås (m) vari hemställs att riksdagen måtte besluta
1. att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att Kungl. Maj:t måtte förelägga riksdagen förslag om en återgång till den liberaliseringsgrad, som rådde före september 1969 på valutaområdet,
2. att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att kungl. Maj d måtte låta tillsätta en parlamentarisk utredning med uppgift att överse valutaregleringen i syfte att åstadkomma en ökad liberalisering,
dets den vid riksdagens början väckta motionen 1973:96 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen i skrivelse till riksbanksfullmäktige som sin mening uttalar att skärpt restriktivitet visas vid tillståndsgivning till investeringar i utlandet.
Utskottet
Valutareglering innebär att man genom administrativa föreskrifter begränsar eller helt förbjuder vissa typer av betalningar till eller från utlandet. Man kan urskilja tre huvudmotiv för en sådan reglering, nämligen
1. en önskan att avskärma den inhemska kreditmarknaden och ränteutvecklingen från påverkan utifrån,
2. behovet att kunna bromsa en utströmning av valutor, som tär på valutareserven, samt
3. det omvända behovet att i vissa situationer förhindra en alltför stark tillströmning av valutor, med de inflationistiska påfrestningar och andra olägenheter som följer därav.
Ett fjärde, mer speciellt motiv för valutareglering är slutligen att man med dess hjälp kan förhindra eller försvåra skatteflykt.
De senaste årens utveckling på de internationella valutamarknaderna har haft starka inslag av dramatik. Bristande jämvikt i för världshandeln viktiga länders betalningsbalanser har lett till snabba och omfattande spekulativa kapitalflöden mellan olika länder. De tidigare stabila växelkurserna, som utgjorde ett fundamentalt element i det valutasystem som grundlädes vid Bretton Woods-konferensen, har sedan 1971 undergått kraftiga förändringar och i flera fall tillåtits flyta mer eller mindre fritt. Medan en fast växelkurs tidigare närmast framstod som ett mål för den ekonomiska politiken, har en föränderlig växelkurs under senare år i ökad omfattning kommit att användas som ett medel för att återställa balansen i utrikesbetalningarna.
Sedan oron på valutamarknaderna först gav sig till känna i början av 1971 har betydande förskjutningar skett i växelkursrelationerna. Jämfört med dollarn har yen och schweizerfranc värderats upp med omkring 35 %,
FiU1973:26
5 D-mark med ca 30 %, Beneluxvalutorna med omkring 25 %, den franska francen med drygt 20 % och den svenska kronan med omkring 15 %. I relation till våra viktigaste handelspartners valutor tagna som helhet är kronans växelkurs i stort sett oförändrad.
Sveriges valutareserv har inte undgått att påverkas av de korta internationella kapitalströmmar, som sammanhängt med de oroliga förhållandena på valutafronten. Dessa förhållanden förstärkte valutautströmningen under 1969 och har — sannolikt i än högre grad — varit en viktig faktor bakom de senaste månadernas kraftiga ökning av valutareserven. Inklusive affärsbankernas behållningar utgjorde den svenska valutareserven vid utgången av mars i år 11,3 miljarder kr. Den hade då ökat med ca 3 miljarder under 1972 och med över 2 miljarder under första kvartalet i år.
Förslaget i propositionen 82 om fortsatt valutareglering, som initierades av enhälliga bankofullmäktige, har tillstyrkts av fullmäktige i riksgäldskontoret (majoriteten) och Sparbanksföreningen. En reservant i riksgäldsfullmäktige anser att fullmäktige bort framhålla önskvärdheten av en väsentlig uppmjukning av valutaregleringen. Bankföreningen förordar, i sitt den 23 februari avgivna remissyttrande, en omprövning i liberaliserande syfte. En sådan omprövning bör enligt föreningen ha sin väsentligaste utgångspunkt i Sveriges goda valutautveckling och i de behov som näringslivets ökade internationalisering medför. Man föreslår, att möjligheterna att helt eller delvis avveckla nu gällande generella valutarestriktioner skyndsamt utreds, att Sverige återtar sina temporära undantag från OECDs kapitalstadga, att reglerna för svensk upplåning utomlands liberaliseras på olika sätt samt att svenska valutabanker ges ökade möjligheter till multilaterala terminsaffärer. Under förutsättning att dessa önskemål beaktas vill föreningen inte invända mot att valutaregleringens giltighet utsträcks ännu ett år.
Enligt utskottets mening måste det fortsatta behovet av valutareglering bedömas mot bakgrund av vad utskottet tidigare anfört beträffande såväl motiven för valutareglering som de senaste årens utveckling på valutaområdet. Erfarenheterna av de upprepade kriserna på valutaområdet — inte minst den som inträffade kort efter det att Bankföreningen avgivit sitt remissyttrande — talar för att Sverige inte bör avhända sig möjligheterna att påverka icke önskvärda kapitalrörelser. Den slutsats som utskottet liksom departementschefen drar härav är att det föreligger behov av fortsatt valutareglering.
Utskottet tillstyrker därför att riksdagen samtycker till förordnande om fortsatt valutareglering enligt vad som förordas i propositionen 82.
I motionen 1913 av herrar Brundin (m) och Magnusson i Borås (m) förs fram önskemål dels om en återgång till den liberaliseringsgrad som rådde på valutaområdet före september 1969, dels om en parlamentarisk utredning rörande en ökad liberalisering av valutaregleringen.
Vad det första önskemålet beträffar vill utskottet erinra om vad valutastyrelsen anför i sin verksamhetsberättelse för 1972 (bilaga 1 till
FiU 1973:26
riksbanksfullmäktiges förvaltningsberättelse 1972).
”Med hänsyn tagen till den förstärkning av valutaställningen som ägde rum 1971 och som därefter fortsatt, genomfördes under 1972 lättnader i olika avseenden i valutaregleringen. Dessa gällde i första hand de i september 1969 införda temporära restriktionerna beträffande vissa viktigare kapitalbetalningar. I fråga om dessa restriktioner hade — som framgått av styrelsens förra verksamhetsberättelse — en avveckling påbörjats under 1971 omfattande återköp av utlandsägda svenska värdepapper lydande på svenska kronor och kapitalöverföringar till svenska emigranter i utlandet. Med de ytterligare lättnader som skett under 1972, har tillståndsgivningen avseende återköp av värdepapper och emigranters kapitalöverföringar i det närmaste helt återförts till de principer som tillämpades före september 1969 i enlighet med Sveriges åtaganden som medlem i den Europeiska ekonomiska samarbetsorganisationen (OECD). Tillståndsgivningen för direkta investeringar i utlandet har under året uppgått till ett kraftigt ökat belopp, och de i september 1969 fastställda principerna för denna har med vissa i det följande redovisade justeringar bibehållits oförändrade.”
Som framgår av citatet har numera i flera viktiga fall skett en återgång till de principer som tillämpades före september 1969. När det gäller direktinvesteringar och upplåning i utlandet har det dock inte bedömts möjligt att återgå till tidigare praxis. Det totala tillståndsbeloppet för direkta investeringar i utlandet har emellertid, som valutastyrelsen framhållit, stigit betydligt — från 1 255 milj. kr. 1971 till 1 975 milj. kr. 1972. Även tillstånden till svensk upplåning utomlands har ökat väsentligt.
Utskottet förutsätter att valutastyrelsen noggrant följer utvecklingen, så att valutaregleringen fortlöpande kan anpassas till ändrade förhållanden. Under dessa omständigheter föreligger enligt utskottets uppfattning inte behov av något särskilt förslag om återgång till 1969 års liberaliseringsgrad eller av någon parlamentarisk utredning rörande valutaregleringen. Yrkandena härom i motionen 1913 avstyrks därför.
Motionen 96 av herr Hermansson m. fl. (vpk) innehåller ett yrkande som är helt motsatt det i motionen 1913. Här vill motionärerna i stället att riksdagen uttalar att skärpt restriktivitet visas vid tillståndsgivningen till investeringar i utlandet. Motionärerna pekar på att svensk industri expanderat snabbare utomlands än inom Sverige. Denna utveckling har enligt deras mening varit dubbelt ogynnsam. Dels har den medfört att industrier startats i Portugal eller Latinamerika i stället för i våra egna avfolkningsbygder, dels har kapitalexporten lett till en utpumpning av de mottagande ländernas rikedomar och förhindrat deras inhemska kapitalbildning.
Utskottet är medvetet om att de multinationella företagen, vare sig de är svenska eller utländska, i vissa lägen kan skapa problem för och komma i konflikt med nationell ekonomisk politik. En interdepartemental arbetsgrupp har nyligen tillsatts för att under statsrådet Lidboms ledning bereda frågor rörande multinationella företag. Resultaten av dess
FiU 1973:26
arbete bör enligt utskottets mening avvaktas, innan ställning kan tas till motionärernas förslag. Motionsyrkandet avstyrks därför.
I propositionen 110 föreslås i anledning av de kriser som under senare tid förekommit på valutaområdet viss ändring i valutalagen i syfte att förbättra möjligheterna att motverka ett alltför starkt inflöde av utländska valutor till Sverige. Initiativtagare till förslaget har även denna gång varit enhälliga bankofullmäktige. Svenska Bankföreningen har i anledning av propositionen i en skrivelse till utskottet den 24 april framfört en principiell kommentar. Den går i huvudsak ut på att det i propositionen föreslagna avgiftsuttaget i olika avseenden skall begränsas genom uttalanden av riksdagen.
Genom meddelande till valutabankerna den 20 mars 1973 förbehöll sig riksbanken att vidtaga åtgärder i syfte att med verkan från och med denna dag föreskriva att en per dag beräknad ränta skulle uttagas på de belopp som efter den 26 mars 1973 kvarstod på s. k. allmänt konto tillhörigt utländsk bank eller bankir och som översteg det genomsnittliga nettotillgodohavandet under januari månad 1973. Den kontoförande svenska banken skulle göras betalningsansvarig för sådan ränta. I syfte att göra denna föreskrift effektivare hemställde fullmäktige i riksbanken i skrivelse till finansdepartementet den 29 mars 1973 om viss ändring i valutalagen och valutaförordningen. Det är detta förslag som — efter viss överarbetning — framläggs i propositionen.
Utskottet har intet att erinra mot den i propositionen 110 föreslagna kompletteringen av den svenska valutalagstiftningen. Likartade bestämmelser tillämpas redan i en råd västeuropeiska länder. Utskottet förutsätter att de befogenheter, som riksbanken erhåller genom den föreslagna lagändringen, tillämpas på ett sätt som inte försvårar löpande betalningar och som även i övrigt står i samklang med Sveriges internationella åtaganden på valutaområdet.
Utskottet hemställer
A. att riksdagen med bifall till propositionerna 1973:82 och 1973:110
1. antar vid propositionen 1973:110 fogat förslag till lag om ändring i valutalagen (1939:350),
2. samtycker till att Kungl. Maj:t med stöd av 1 § tredje stycket valutalagen (1939:350) förordnar,
a. att vad som föreskrivs i 2 § första stycket 8 samma lag skall äga tillämpning till utgången av juni 1973,
b. att vad som föreskrivs i 2 § första stycket 1, 2 och 4-8, 5 § 1 och 3 samt 9 § samma lag skall äga fortsatt tillämpning under tiden den 1 juli 1973—den 30 juni 1974,
3. förklarar att riksdagen inte har något att erinra mot i propositionerna framlagda förslag till ändring i och fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959:264),
FiU 1973:26
8 B. att riksdagen avslår motionen 1973:96,
C. att riksdagen avslår motionen 1973:1913.
Stockholm den 8 maj 1973
På finansutskottets vägnar SVEN EKSTRÖM
Närvarande vid beslutet: herrar Ekström (s), Löfgren (fp), Kristiansson i Harplinge (c), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Larsson i Karlskoga (s), Åsling (c), Jansson (s), Möller (fp), Fågelsbo (c), Brundin (m) fru Thorsson (s), herrar Gadd (s), Fridolfsson i Stockholm (m) och Nilsson i Visby (s).
Reservation
av herrar Löfgren (fp), Möller (fp), Brundin (m) och Fridolfsson i Stockholm (m) som anser att
dels den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Utskottet förutsätter” och slutar med ”avstyrks därför” bort ha följande lydelse:
Även om utskottet som framgått av det föregående tillstyrker en förlängning av valutaregleringen för tiden den 1 juli 1973-den 30 juni 1974 innebär detta intet ställningstagande till förmån för ett bibehållande av de stränga bestämmelserna på längre sikt.
Med anledning av vissa i motionen 1973:1913 anförda synpunkter finner utskottet det angeläget att en liberalisering av valutapolitiken kan genomföras så snart faktiska möjligheter härför föreligger. Härigenom skulle svenska företags konkurrensförmåga på den internationella marknaden förstärkas.
Redan nu bör en översyn av valutalagstiftningen påbörjas. Det bör eftersträvas att få så enkla och enhetliga och för allmänheten lättbegripliga regler som möjligt. Översynen torde lämpligen ske i samarbete med valutabankerna.
dels utskottets hemställan under C. bort ha följande lydelse:
C. att riksdagen i anledning av motionen 1973:1913 hos Kungl. Maj :t anhåller om en översyn av valutalagstiftningen i syfte att uppnå en liberalisering av densamma så snart faktiska möjligheter härför föreligger.
GOTAB 73 3807 S Stockholm 1973