Finansutskottets betänkande i anledning av propositionen 1973:73 angående riktlinjer för den offentliga upphandlingen jämte motioner
Finansutskottets betänkande nr 27 år 1973
FiU 1973:27
Nr 27
Finansutskottets betänkande i anledning av propositionen 1973:73 angående riktlinjer för den offentliga upphandlingen jämte motioner.
Propositionen
Kungl. Maj:t har berett riksdagen tillfälle att avge yttrande över vad som i propositionen 1973:73 (finansdepartementet) anförts om riktlinjer för den offentliga upphandlingen.
I propositionen redovisas riktlinjer för den statliga upphandlingen på grundval av upphandlingskommitténs förslag i betänkandet (SOU 1971: 88) Offentlig upphandling.
Kravet på affärsmässighet skall liksom hittills vara den grundläggande principen för den statliga upphandlingen. Härigenom skapas förutsättningar för en från såväl statsfinansiell som samhällsekonomisk synpunkt mest fördelaktig upphandling. I fråga om vad som bör inbegripas i affärsmässigheten anförs att en sammanvägning av relevanta omständigheter bör göras i varje särskilt fall. Det erbjudna priset behöver i och för sig inte vara avgörande för om ett anbud skall antas eller inte. Det är väsentligt att väga priset mot t. ex. kvalitet. Även sådana omständigheter bör tas med i bedömningen som anbudsgivarens förmåga att fullgöra sina åtaganden, möjligheter att få god service, framtida driftskostnader etc.
Tillämpning av principen om affärsmässighet kan i vissa fall leda till konflikt med andra av statsmakterna uppställda mål. Främst försvars-, sysselsättnings- och försörjningsberedskapsskäl erfordrar i vissa fall vidare bedömningar än vad en strikt tillämpning av principen om affärsmässighet tillåter. Sådana vidare bedömningar skall ej göras av de upphandlande myndigheterna utan av Kungl. Majd. Det är inte praktiskt möjligt att annat än i begränsad utsträckning genom preciserade regler för upphandlande myndighet ange de fall då ärenden bör underställas Kungl. Maj :t för sådana avvägningar. Eftersom det är naturligt att de upphandlande myndigheterna medverkar till att av statsmakterna uppställda mål för samhällets utveckling uppnås, bör, även i fall då Kungl. Maj:t inte utfärdat särskilda föreskrifter härom, myndigheterna underställa Kungl. Maj d sådana upphandlingsärenden som uppenbart är av väsentlig betydelse med hänsyn till av samhället uppställda mål på centrala områden. Sådan underställning bör ske på ett så tidigt stadium som möjligt. Departementschefen förutser emellertid att underställningen i vissa fall kan komma i fråga först efter det anbud inhämtats. Tidpunkten får därför bedömas från fall till fall liksom frågan huruvida ersättning bör utgå för de merkostnader som kan uppstå för myndighet om en affärsmässig bedömning frångås.
I sammanhanget aviseras en utvidgad samordning vid statlig upphandling av datamaskiner.
1 Riksdagen 1973. 5 sami. Nr 27
FiU 1973:27
2 Upphandlingen bör även i fortsättningen i vissa lägen utnyttjas som ett medel i sysselsättningspolitiken. Tidigareläggning av offentliga industribeställningar är ett viktigt instrument för att stimulera sysselsättningen vid en konjunkturavmattning. Upphandlingskommittén har gjort värdefulla påpekanden om det administrativa förfarandet vid tidigareläggningarna åren 1967—1968. Erfarenheterna understryker vikten av god planering och snabb handläggning. Betydelsen av på förhand givna regler i fråga om ersättning till statliga myndigheter och till kommuner vid tidigareläggning betonas. Ingen ändring av nuvarande ersättningar föreslås, normalt 10 % till affärsverk och 20 % till kommuner.
Även systemet med rådrumsbeställningar bör tillämpas i fortsättningen.
I den av kommittén översiktligt berörda frågan om huruvida upphandling för biståndsmedel kan anpassas efter sysselsättningsläget i vårt land hänvisas till direktiven till de sakkunniga som nyligen tillkallats med uppdrag att företa en utredning angående Sveriges utvecklingssamarbete med u-länderna.
Enligt gällande upphandlingskungörelse får regionalpolitiska hänsyn inte tas vid myndigheternas anbudsprövning. Någon ändring härvidlag föreslås inte. I enlighet med vad som anförts i det föregående rörande förfarandet vid uppenbara målkonflikter bör emellertid i fortsättningen upphandlingsärenden med betydelsefulla regionalpolitiska konsekvenser i vissa fall underställas Kungl. Maj:t för en samlad bedömning.
Kommittén har främst aktualiserat problem som gäller för företag i de fyra nordligaste länen. Departementschefen konstaterar att motsvarande svårigheter att konkurrera i upphandlingssammanhang i stor utsträckning föreligger också för mindre och medelstora företag i allmänhet. Det är ett näringspolitiskt intresse att staten medverkar till att stärka de mindre och medelstora företagens ställning i den statliga upphandlingen. Företagarföreningarna, som genom sina direkta kontakter med företagen är väl skickade att ge dessa bistånd och råd på upphandlingsområdet, föreslås få vidgade uppgifter på området. En rad administrativa åtgärder föreslås i detta syfte, bl. a. på så sätt att företagarföreningarna tillställs branschvisa förteckningar över större statliga myndigheters upphandling. Myndigheterna bör vidare till företagarföreningarna f. v. b. till företagen redovisa sina anskaffningsprogram.
Vissa särskilda åtgärder föreslås i propositionen därutöver för de fyra nordligaste länen. Förteckningar över företagens produktionskapacitet m. m. bör tillställas de stora upphandlande myndigheterna. Dessa bör inhämta anbud från företag i dessa län, som kan komma i fråga som leverantörer. Företag i de fyra länen bör ges företräde vid lika anbud.
I fråga om upphandlingen på tekniskt avancerade områden anser departementschefen att en särskild beslutsordning kan behövas för att bereda ärenden av denna art. Det är också önskvärt med ett samarbete mellan staten och kommunerna på dessa områden. I propositionen aviseras uppdrag till styrelsen för teknisk utveckling att utreda dessa frågor.
Samordning inom den offentliga upphandlingen även på andra
FiU 1973:27
områden anser departementschefen kunna leda till betydande fördelar. En särskild delegation inom riksrevisionsverket avses få Kungl. Maj:ts uppdrag att arbeta med dessa frågor. För behandling av frågor som berör såväl staten som kommunerna har kommunförbunden förklarat sig beredda att ingå i delegationen. I propositionen betonas särskilt att delegationen bör överväga lämpliga former för praktisk inköpssamordning mellan staten och kommunerna samt möjligheterna att främja upphandling från de mindre och medelstora företagen.
Kungl. Maj:t avser att besluta om nya upphandlingsregler i huvudsak i enlighet med kommitténs förslag. 1 princip bör samtliga myndigheter tillämpa de nya föreskrifterna. Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap bör dock medges undantag i samma utsträckning som hittills. Även för arbetsmarknadsstyrelsen kan med hänsyn till upphandlingens syfte i särskilda fall behövas en något större handlingsfrihet än föreskrifterna medger.
Tre upphandlingsformer skall finnas: sluten upphandling, förhandlingsupphandling och direktupphandling. De båda senare formerna har ingen direkt motsvarighet i nu gällande upphandlingskungörelse. Den upphandlingsform bör väljas som med hänsyn till affärsmässigheten bedöms lämplig i varje särskilt fall. De nya reglerna bör omfatta även upphandling av tjänster.
Frågan om enhetliga regler för den kommunala upphandlingen har ett flertal gånger aktualiserats i riksdagen. Förslag att underkasta kommunerna samma regler som gäller för den statliga upphandlingen har därvid avvisats under hänvisning till utfärdad rekommendation från kommunförbundens sida.
Efter överläggningar mellan upphandlingskommittén och riksrevisionsverket å ena sidan och kommunförbunden å andra sidan har de senare utfäst sig att utarbeta ett nytt förslag till kommunalt upphandlingsreglemente med tillhörande tillämpningsanvisningar, vilka så nära som möjligt ansluter sig till de föreslagna statliga reglerna. Det förutsätts att reglemente och anvisningar skall antas av fullmäktige i primärkommunerna och av landstingen.
I propositionen nämns att den kommunala upphandlingen för närvarande torde uppgå till omkring 16 000 milj. kr. per år, vilket är avsevärt mer än den årliga statliga upphandlingen. Departementschefen anser det vara ett starkt samhällsekonomiskt intresse att även den kommunala upphandlingen sker enligt enhetliga regler och i rationella former. Det bör även vara ett väsentligt kommunalt intresse, inte minst från ekonomisk synpunkt. En tillämpning av fasta normer vid upphandlingen bör vidare bidra till att kommunerna undgår den kritik för bristande objektivitet som enligt kommittén inte sällan riktats mot framför allt de mindre kommunernas upphandling.
Departementschefen förordar mot bakgrund härav att man söker uppnå en tillämpning av enhetliga regler för statlig och kommunal upphandling på det sätt som den förut nämnda utfästelsen förutsätter. Han utgår från att kommuner och landsting kommer att känna sitt ansvar och lojalt följa kommunförbundens rekommendation.
FiU 1973:27
4 Det av några remissinstanser, bl. a. näringsfrihetsombudsmannen, förordade lagstiftningsalternativet bör övervägas först om rekommendationen inte får avsedd effekt.
Avslutningsvis tas i propositionen upp frågan om det internationella samarbetet på upphandlingsområdet. Departementschefen anser i likhet med upphandlingskommittén det vara möjligt att genomföra de i propositionen framlagda förslagen utan att komma i konflikt med de åtaganden Sverige gjort inom EFTA. De föreslagna upphandlingsreglerna baserar sig på samma grundläggande princip om affärsmässighet som EFTA-reglerna. Till detta kommer, heter det i propositionen, de i Sverige gällande principerna om offentlighet och rättssäkerhet som sträcker sig längre än vad som erfordras enligt dessa åtaganden. Att EFTA-reglerna dock sätter bestämda gränser för vår handlingsfrihet, bl. a. när det gäller våra möjligheter att använda upphandlingen för att främja regionalpolitiska syften, är enligt departementschefen uppenbart.
Sverige deltar i de förhandlingar som sedan länge pågått i OECD rörande offentlig upphandling. Vi har, anför departementschefen, också förklarat oss intresserade av en uppgörelse med EG på detta område. Vi bör vid de fortsatta överläggningarna eftersträva att uppnå en icke-diskriminationsregel med sådana undantag som tillgodoser våra intressen. Någon anledning att avvakta sådana överläggningar innan nya svenska upphandlingsregler införs finns dock inte, anför departementschefen.
Motionerna
Utskottet har i detta sammanhang behandlat
dels följande i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen
1973:1899 av herr Andersson i Örebro m. fl. (fp, c, m) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller
1. att 16 § förslaget till kungörelse om upphandling för statens behov även skall gälla reglementet för kommunal upphandling samt paragrafen utformas så att handläggande tjänsteman vid avvägning mellan olika anbud även åläggs att ta hänsyn till det på olika sätt förmånligaste anbudet,
2. att upphandlingskungörelserna för stat och kommun ges precisare innehåll för de fall de affärsmässiga principerna frångås av regionalpolitiska skäl,
3. att anbudsgivare som skulle kommit i fråga vid en affärsmässig bedömning men avvisats på grund av regionalpolitiska hänsyn erhåller ersättning för de kostnader anbudsgivningen medfört,
1973:1900 av herr Schött m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen måtte besluta att Gotlands län skall betraktas som område där regionalpolitiska hänsyn skall tas vid statlig upphandling samt
1973:1901 av herr Westberg i Ljusdal (fp) vari hemställs att riksdagen uttalar att Gävleborgs län i fråga om regler för statlig upphandling
FiU 1973:27
jämställs med övriga län i Norrland,
dels den vid riksdagens början väckta motionen 1973:552 av herr Lindström m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag till åtgärder för att åstadkomma friare upphandlingsprinciper.
I motionerna 1900 och 1901 framförs inga invändningar mot huvudlinjerna i propositionen.
1 motionen 1900 anförs sålunda att ett norm bundet upphandlingsförfarande inriktat på affärsmässighet ger stadga åt upphandlingen och utgör garanti för objektivitet och rättssäkerhet. De undantag som bör gälla anser motionärerna vara förtjänstfullt behandlade i propositionen. De anser det självklart att de avvägningar som kan komma i fråga mellan statlig upphandling och andra samhälleliga mål bör göras av Kungl. Maj:t och icke av de upphandlande myndigheterna. Till de fyra län, där särskilda regionalpolitiska hänsyn enligt propositionen bör tas, vill motionärerna emellertid foga Gotlands län.
Även i motionen 1901 tillstyrks i propositionen föreslagna åtgärder för att främja konjunkturpolitiska och regionalpolitiska syften. Motionären vill foga Gävleborgs län till de övriga län i Norrland, som i vissa hänseenden prioriteras vid statlig upphandling.
I motionen 1899 framförs vissa mer principiella invändningar mot innehållet i propositionen. Motionärerna begär att upphandlingsreglerna för stat och kommun ges precisare innehåll för de fall de affärsmässiga principerna frångås av regionalpolitiska skäl samt att anbudsgivare som skulle kommit i fråga vid en affärsmässig bedömning, men avvisats på grund av regionalpolitiska hänsyn, erhåller ersättning för de kostnader anbudsgivningen medfört. Motionärerna anför i denna del att klara och precisa regler för avvikelser från kungörelsen är nödvändiga för att inte skapa osäkerhet hos både beställare och leverantör om kungörelsens värde som rättesnöre för en affärsmässig och objektiv handläggning. Klara regler är av stor vikt också för att inte hos utlänningar skapa den i och för sig oriktiga uppfattningen att den svenska upphandlingskungörelsen frångås av nationella skäl.
I den mån upphandlingsärenden underställs Kungl. Maj:t bör detta ske på ett så tidigt stadium som möjligt, dvs. på planeringsstadiet före anbudsgivningen. Ersättningen till anbudsgivare som av regionalpolitiska skäl ej kommer i fråga motiveras med risken att berörda anbudsgivare annars känner sig diskriminerade och fortsättningsvis inte återkommer med offerter.
I motionen hemställs vidare att den i utredningens förslag till upphandlingskungörelse upptagna 16 § rörande uppräkning av anbud från anbudsgivare som är befriad från att erlägga mervärdeskatt skall gälla även utredningens förslag till reglemente för kommunal upphandling. Man begär även att paragrafen formuleras så, att handläggande tjänsteman är skyldig att välja det efter uppräkning med hänsyn till momsen förmånligaste anbudet.
FiU 1973:27
6 I den vid riksdagens början väckta motionen 552 hävdas, att den nu gällande statliga upphandlingsförordningen tolkas så, att statliga företag och myndigheter i nästan samtliga förekommande fall skall antaga det lägsta avlämnade anbudet. Detta har i många fall fått till följd att beslutsfattare vid myndighet inte kunnat ta vederbörlig hänsyn till exempelvis anbudsgivares möjlighet att slutföra åtaget arbete, arbetets kvalitet eller anbudsgivares allmänna trovärdighet. Inte heller kan i tillräcklig omfattning arbetsmarknadspolitiska skäl eller vissa skattemässiga förhållanden vägas in i bedömningen, menar motionärerna, som begär förslag till åtgärder för att åstadkomma friare upphandlingsformer.
Utskottet
Den offentliga upphandlingen är av mycket betydande omfattning. Statliga myndigheter upphandlar årligen för ca 9 000 milj. kr. Två tredjedelar utgörs av varor. Åtta statliga myndigheter svarar för ca 85 % av det totala beloppet. Störst av dem är försvarets materielverk. Den kommunala upphandlingen är nära dubbelt så stor som den statliga. Landstingens andel härav är ca 1/4. Det är mot denna bakgrund av största vikt att den offentliga upphandlingen sker i rationella former och till lägsta möjliga kostnad.
Sedan lång tid tillbaka har för statliga myndigheter funnits enhetliga upphandlingsregler. De riktlinjer för den statliga upphandlingen som föreslås i propositionen utgör ett ytterligare steg i strävandena att finna rationella och smidiga former för upphandlingen, till fördel såväl för upphandlande myndighet som för anbudsgivare och leverantörer. Det av 1968 års upphandlingskommitté utarbetade förslaget till ny upphandlingskungörelse, vilket i sina huvuddrag förordas i propositionen, bör ses mot denna bakgrund. De nya upphandlingsreglerna avses gälla all upphandling, sålunda även upphandling av tjänster. De upphandlingsvägar som kan väljas av myndighet preciseras i förslaget till tre huvudformer. Myndighet skall välja den upphandlingsform som med hänsyn till kravet på affärsmässighet i varje särskilt fall prövas lämplig. Detta innebär jämfört med gällande regler en ökad grad av handlingsfrihet för myndighet vid val av upphandlingsform.
Utskottet tillstyrker de riktlinjer för offentlig upphandling som kommer till uttryck i propositionen. Detta innebär att affärsmässighet liksom hittills skall vara den grundläggande principen. Vid konflikter med andra av statsmakterna uppställda mål bör dock en avvägning av affärsmässigheten mot dessa kunna ske. Denna samlade bedömning bör komma till stånd genom att dessa ärenden underställs Kungl. Maj ds prövning. Ökad samordning inom den offentliga upphandlingen eftersträvas. Särskilt förtjänstfullt och nödvändigt finner utskottet det vara att enhetliga regler för hela den offentliga upphandlingen nu kommer till stånd.
I det följande tar utskottet upp frågor som aktualiserats i motionerna.
I den vid riksdagens böljan väckta motionen 552 hemställs om
FiU 1973:27
förslag till åtgärder för att åstadkomma friare upphandlingsformer. I den mån nuvarande upphandlingskungörelse tillämpats på sätt som motionärerna gör gällande — en tillämpning som står i strid med såväl ord som anda i kungörelsen — så torde propositionen ge klart besked om att inte endast pris utan bl. a. också kvalitet, bedömningen av anbudsgivarens förmåga att fullgöra sina åtaganden och den erbjudna servicen bör vägas in vid bedömningen av mest fördelaktiga anbud. I vissa hänseenden innebär de nya riktlinjerna otvivelaktigt att friare former för upphandling även formellt skapas. Motionens syfte torde därmed ha tillgodosetts.
I motionen 1899 begärs att 16 § i kommittéförslaget till kungörelse om upphandling för statens behov även skall gälla reglementet för kommunal upphandling samt att paragrafen utformas så att handläggande tjänsteman vid avvägning mellan olika anbud även åläggs att ta hänsyn till det på olika sätt förmånligaste anbudet.
16 § i kungörelseförslaget har följande lydelse:
Vid jämförelse mellan anbud från anbudsgivare som är skattskyldig enligt förordningen den 6 juni 1968 (nr 430) om mervärdeskatt och anbudsgivare som ej är skattskyldig enligt nämnda förordning skall sistnämnda anbudsgivares anbud vara beräknat så att däri ingår belopp motsvarande den mervärdeskatt anbudsgivare haft att erlägga, om han varit skattskyldig.
Utskottet vill i anslutning till vad som anförs i motionens motivering först peka på att vare sig upphandlingskungörelsen eller det föreslagna reglementet kan reglera andra förhållanden än de som innebär upphandling på en marknad. Om en myndighet eller en kommun utför arbete i egen regi kan detta inte bli föremål för stadgande i upphandlingssammanhang. Den av motionärerna uppmärksammade frågan har emellertid giltighet även då kommun upphandlar från annan kommun eller i vissa fall från staten. Kommittén som prövat frågan har inte påfordrat motsvarande stadgande i förslaget till reglemente för kommunal upphandling som 16 § i förslaget till kungörelse. Man kan enligt utskottets mening inte i ett reglemente av detta slag, som föreslås antaget av varje kommunfullmäktige och landsting, bygga in åläggande om att kommun i vissa fall skall anta anbud som inte är det för kommunen mest fördelaktiga.
Den av motionärerna uppmärksammade frågan återgår enligt utskottets mening på gällande bestämmelser om skattskyldighet enligt förordningen om mervärdeskatt. Den torde i det sammanhanget komma att prövas av riksdagen i anslutning till väckta motioner (1973:1048 och 1056) och till aviserad proposition i anledning av företagen översyn av mervärdeskatten (Ds Fi 1973:3).
Vad angår statlig tjänstemans skyldighet att vid jämförelse mellan anbud verkligen iaktta vad som föreslås stadgat i § 16 torde detta vara självklart med hänsyn till att paragrafen redovisas under rubriken Prövning av anbud samt av vad som i övrigt stadgas i förslaget till kungörelse.
1 motionen 1899 yrkas vidare att upphandlingsreglerna för stat och
FiU 1973:27
kommun ges precisare innehåll för de fall de affärsmässiga principerna frångås av regionalpolitiska skäl samt ytterligare att anbudsgivare som skulle kommit i fråga vid en affärsmässig bedömning men avvisats på grund av regionalpolitiska hänsyn erhåller ersättning för de kostnader anbudsgivningen medfört.
Först bör påpekas att avsteg från affärsmässiga principer av regionalpolitiska skäl torde vara aktuella endast vid upphandling för statens räkning. Remissmyndigheterna har allmänt tillstyrkt att de undantag som kan komma i fråga från affärsmässigheten bör förbehållas Kungl. Maj:t. Förslaget i propositionen utgår härifrån. Som anförs i propositionen är det knappast möjligt att annat än i begränsad utsträckning genom preciserade regler för upphandlande myndighet ange de fall, då ärenden bör underställas Kungl. Maj:t för en mer samlad avvägning mellan affärsmässiga och andra hänsyn, t. ex. regionalpolitiken. Generella regler skulle också enligt utskottets mening riskera att leda till en formalisering av handläggningen av dessa frågor på myndighetsnivå, som skulle kunna försena och försvåra upphandlingen. Självfallet bör de möjligheter tas till vara som kan föreligga att för enskild myndighet utfärda anvisningar i fråga om när ärende bör underställas Kungl. Maj:t.
Vad slutligen beträffar frågan om kompensation för anbudskostnader till företag som i sådant sammanhang kan komma att förbigås vid upphandlingen, synes ett sådant krav vara mycket svårt att tillgodose. Att ens avgöra i vilka fall affärsmässighet frångåtts vid den slutliga upphandlingen kan vara svårt. Att beräkna ett företags kostnader för att ha deltagit i anbudsgivningen innebär inte mindre problem. Det ligger i statens eget intresse att se till att de avsteg från affärsmässigheten som kan komma i fråga sker i sådana former och med beaktande av sådan restriktivitet att inte konkurrensen försämras och därmed upphandlingen långsiktigt fördyras.
I motionerna 1900 och 1901 yrkas på att det område, där särskilda regionalpolitiska hänsyn bör tas vid upphandlingen, avgränsas på annat sätt än till de fyra nordligaste länen.
I motionen 1900 begärs att jämväl Gotlands län skall betraktas som sådant särskilt område och i motionen 1901 föreslås Gävleborgs län inbegripet.
Vad som i propositionen exklusivt föreslås i fråga om de fyra nordligaste länen är administrativa åtgärder i form av särskilda förteckningar över företagens produktionskapacitet m. m., skyldighet att infordra anbud från företag som i dessa förteckningar framstår som potentiella leverantörer samt förtur vid lika anbud. Detta utesluter inte, i fall som underställs Kungl. Maj:t, att regionalpolitiska hänsyn kan tas vid upphandling från företag i andra delar av landet, där regionalpolitiska motiv bör väga tungt, t. ex. i det inre stödområdet i övrigt eller på Gotland. Utskottet vill också erinra om att förslagen i propositionen innebär att åtgärder vidtas för att stödja mindre och medelstora företag i hela landet i upphandlingssammanhang. Det synes vara en praktisk lämplighetsfråga huruvida de åtgärder som därutöver föreslås för de fyra
FiU 1973:27
nordligaste länen kan utsträckas till att gälla även andra områden, där särskilda regionalpolitiska hänsyn bör tas, t. ex. Gävleborg och Gotland. Dessa möjligheter torde få prövas av Kungl. Maj:t vid tillämpningen av det i propositionen skisserade förfarandet.
Vad utskottet nu anfört i fråga om särskilda regionalpolitiska hänsyn vid statlig upphandling bör tillsammans med utskottets synpunkter i övrigt ges Kungl. Maj:t till känna.
Utskottet hemställer
att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört i anledning av propositionen 1973:73 samt motionerna 1973:552, 1899, 1900 och 1901.
Stockholm den 8 maj 1973
På finansutskottets vägnar SVEN EKSTRÖM
Närvarande vid beslutet: herrar Ekström (s), Löfgren (fp), Kristiansson i Harplinge (c), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Larsson i Karlskoga (s), Åsling (c), Jansson (s), Möller (fp), Fågelsbo (c), Brundin (m), fru Thorsson (s), herrar Gadd (s), Fridolfsson i Stockholm (m) och Nilsson i Visby (s).