Finansutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen 1973:125 gjorda framställning rörande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken jämte motioner

Finansutskottets betänkande nr 29 år 1973

FiU 1973:29

Nr 29

Finansutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen 1973:125 gjorda framställning rörande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken jämte motioner.

Propositionen

I propositionen 1973:125 har Kungl. Maj:t (finansdepartementet) föreslagit riksdagen att

1) godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i propositionen,

2) till Avskrivning av nya kapitalinvesteringar för budgetåret 1973/74 anvisa vissa reservationsanslag,

3) godkänna departementschefens beräkning av förändringarna i anslagsbehållningarna för budgetåret 1973/74,

4) godkänna departementschefens beräkning av förändringarna i dispositionen av rörliga krediter för budgetåret 1973/74,

5) besluta att statlig inkomstskatt för skattskyldig, som avses i 10 § 1 mom. förordningen (1947:576) om statlig inkomstskatt, skall för budgetåret 1973/74 ingå i preliminär skatt med 100 % av grundbeloppet,

6) godkänna departementschefens beräkning av driftbudgetens inkomster för budgetåret 1973/74 enligt den vid propositionen fogade specifikationen,

7) godkänna förslaget till investeringsplan och investeringsstater för budgetåret 1973/74,

8) på kapitalbudgeten beräkna den mot investeringsplanen svarande inkomsttiteln Lånemedel till 4 696 000 000 kr.

Till propositionen har fogats som Bilaga 1: Reviderad nationalbudget för år 1973 Bilaga 2: Långtidsbudget för perioden 1973/74—1977/78 Bilaga 3: Avstämning och framskrivning av 1970 års långtidsutredning Bilaga 4: Riksrevisionsverkets approximativa beräkning av budgetutfallet för 1972/73

Bilaga 5: Riksrevisionsverkets förnyade inkomstberäkning för budgetåret 1973/74

Bilaga 6: Specifikation av inkomsterna på driftbudgeten för budgetåret 1973/74

Bilaga 7: Specifikation av anslagsförändringar i förhållande till statsverkspropositionen förbudgetåret 1973/74 Bilaga 8: Förslag till investeringsplan och investeringsstater för budgetåret 1973/74

Bilaga 9: Förändringar i riksstatsförslaget för budgetåret 1973/74 sedan statsverkspropositionen

1 Riksdagen 1973. 5 sami. Nr 29

FiU 1973:29

2 Propositionen har i vad avser moment 5 i hemställan hänvisats till skatteutskottet och i övrigt till finansutskottet. Finansutskottet kommer att behandla moment 2 i hemställan i sitt betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret 1973/74 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar samt momenten 3, 4 och 6—8 i sitt betänkande angående statsregleringen för budgetåret 1973/74.

1 detta betänkande behandlar utskottet den under 1 gjorda hemställan om godkännande av de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i propositionen. Underlaget för denna hemställan redovisas i propositionen under rubriken Reviderad finansplan 1973 (s. 2—38) med därtill hörande bilagor.

Konjunkturer och ekonomisk politik 1973

Beträffande det internationella ekonomiska läget konstaterar departementschefen att den prognos som gjordes i finansplanen om en starkare ekonomisk tillväxt inom OECD-länderna under 1973 nu synes bättre befäst. Att döma av tillgängliga informationer torde den starka ekonomiska aktiviteten fortsätta även in på nästa år. De skillnader i tillväxttakt mellan Västeuropa och de nordamerikanska staterna som rådde under 1972 kan väntas bli väsentligt mindre under 1973 genom att de västeuropeiska länderna synes få en snabbare tillväxt.

Totalt bedöms den amerikanska ekonomins tillväxt bli nästan 7 % under 1973. I Japan väntas den nuvarande utvecklingen fortsätta och ökningstakten förutses bli ungefär 11 %. Även i Västeuropa förutser man en hög ekonomisk aktivitet under innevarande år. Sammanfattningsvis innebär detta att en mycket snabb ekonomisk tillväxt kan väntas inom OECD-länderna. Den totala produktionen i dessa länder beräknas sammanlagt öka med ungefär 6,5 %. Det är i första hand de fasta investeringarna, lagren och den privata konsumtionen som bedöms bli de mest expansiva efterfrågeområdena.

Vad gäller den ekonomiska utvecklingen i Sverige sammanfattar departementschefen sin syn på följande sätt på s. 11 i propositionen:

”Det står nu klart att den svenska ekonomin befinner sig i en uppåtgående konjunkturfas. Som jag redovisat i det föregående skedde en mera markerad uppgång redan under fjärde kvartalet i fjol. Ett klart uppsving skedde då i såväl industriproduktionen som exporten. Orderingången till industrin har fortsatt att accelerera och låg första kvartalet 1973 på en påtagligt högre nivå än motsvarande period året innan. Industrins investeringsvilja och efterfrågan på arbetskraft framstår som allt mera expansiva.

Som jag tidigare understrukit steg tillväxttakten i den svenska ekonomin i fjol. Uppgången var framför allt betingad av de mycket omfattande ekonomisk-politiska insatser som vidtogs i konjunkturstimulerande syfte. Vi har nu kommit in i ett skede där den fortsatta expansionen främst är betingad av en uppåtgående konjunktur, och där

FiU 1973:29

uppgången således i huvudsak synes kunna baseras på de mera självständigt verkande, expansiva krafterna i ekonomin.”

Totalt räknar man i den reviderade finansplanen med en volymmässig ökning av efterfrågan mellan 1972 och 1973 på 6 % att jämföra med 2,6 % mellan 1971 och 1972. Hur efterfrågeförändringen fördelar sig på olika områden belyses av nedanstående tabell över försörjningsbalansen för 1973.

Försoijningsbalans för 1973

Procentuell

volymför-

ändring

1971-1972

Milj. kr. 1972

Förändring 1972-1973

Milj. kr. i Procentuell 1972 års volymför- priser ändring

Tillgång

Bruttonationalprodukt

2,2

199 090

9 930

5,0

Import

4,5

38 390

4 680

12,0

Summa tillgång

2,6

237 480

14 610

6,0

Efterfrågan

Bruttoinvestering

5,5

43 710

1 230

3,0

näringsliv

6,9

18 465

1 420

7,5

därav: industri

3,5

8 285

8,0

statliga myndigheter och affärsverk

10,9

5 625

7,5

kommuner

2,6

10 055

-200

-2,0

bostäder

2,7

9 565

-420

-4,5

Lagerförändring

-265

1 700

Privat konsumtion

2,3

105 830

4 620

4,5

Offentlig konsumtion

1,0

47 300

1 680

3,5

Tjänstenetto

-750

-300

Export

6,1

41 655

5 680

13,5

Summa efterfrågan

2,6

237 480

6,0

Som synes är drivkrafterna bakom efterfrågeökningen framför allt exporten och den privata konsumtionen, vilka tillsammans svarar för mer än två tredjedelar av den totala efterfrågestegringen. Näringslivets investeringar, lagerökning och stigande offentlig konsumtion bidrar också till efterfrågeökningen. Däremot väntas de kommunala investeringarna och bostadsinvesteringama gå tillbaka.

Sammantaget ter sig utsikterna för den ekonomiska utvecklingen i Sverige 1973 nu något gynnsammare än vad departementschefen kunde redovisa i finansplanen.

Genom den inriktning den ekonomiska politiken getts under de gångna åren har goda förutsättningar skapats för att vi skall kunna möta konjunkturuppgången med bevarad yttre och inre stabilitet. Kravet att säkra en full sysselsättning kommer emellertid bl. a. för vissa speciella grupper av arbetssökande att fordra fortsatt stor uppmärksamhet. En hög arbetsmarknadspolitisk beredskap måste därför även fortsättningsvis

FiU 1973:29

hållas, så att de åtgärder sorn kan visa sig nödvändiga snabbt skall kunna sättas in. Samtidigt blir kraven stora på den ekonomiska politiken att bevaka varje tendens till rubbning av den samhällsekonomiska balansen. 1 första hand är det utvecklingen på prisområdet som måste stå under noggrann uppsikt. För att undvika att en balanserad expansion övergår till en överhettning i ekonomin måste det totala efterfrågetrycket självfallet hållas under kontroll. En hög handlingsberedskap behövs därför också för att sådana omläggningar av den ekonomiska politiken, som läget kan kräva, snabbt skall kunna vidtas. Styrkan i den ekonomiska aktiviteten under tiden framöver får härvid bli avgörande för om en omläggning av den ekonomiska politiken i restriktiv riktning blir nödvändig.

Beträffande sysselsättningspolitiken konstateras att läget på arbetsmarknaden under de senaste månaderna har utvecklats i en positiv riktning. Säsongrensat har arbetslösheten varit i klart avtagande under det senaste halvåret; arbetslöshetstalen ligger nu klart under dem för motsvarande tid förra året. Antalet varsel om driftsinskränkningar och företagsnedläggningar har också minskat påtagligt. Under den senast registrerade 12-månadersperioden ligger de sålunda ca 35 % lägre än under motsvarande period ett år tidigare.

Utvecklingen på industrisidan har redan lett till en klart ökad efterfrågan på personal för tillverkningsarbete främst inom ett antal län i södra och mellersta Sverige utanför storstäderna, dvs. de län där industrin har en särskilt stor andel av sysselsättningen. På en del orter har redan svårigheter att rekrytera yrkeskunnig arbetskraft uppstått. Med den utveckling som nu kan förutses inom industrin - inte minst till följd av den påtagligt ökade efterfrågan på exportmarknaden — bör en under året alltmer markerad efterfrågan på såväl yrkesutbildad som annan arbetskraft komma till uttryck, främst från verkstadsindustrin. Ökning av sysselsättningen inom den offentliga sektorn väntas fortsätta i relativt hög takt och även i fråga om de privata tjänsterna förutses en viss ökning. Inom byggbranschen får man däremot räkna med att den nedåtgående utvecklingen fortsätter. Mot den bakgrunden är det naturligt att hålla en särskild beredskap för att genom extra insatser stimulera sysselsättningen och därigenom underlätta den mer långsiktiga omställning som branschen står inför. Sammanfattningsvis innebär detta, att den förbättring av arbetsmarknadsläget som under senare tid kommit till uttryck beräknas fortsätta under loppet av 1973.

Det är uppenbart att den period vi nu står inför måste innebära en tyngdpunktsförskjutning i fråga om de arbetsmarknadspolitiska insatserna. Den centrala uppgiften för arbetsmarknadspolitiken måste nu bli att söka åstadkomma den ömsesidiga anpassning av arbetskraftsefterfrågan och arbetskraftsutbud som är nödvändig för att reducera arbetslösheten och tillgodose de ökande personalbehoven. Samtidigt framstår det dock som helt klart att de sysselsättningsskapande åtgärderna måste fortsätta på vissa områden av ekonomin. Det är mot den bakgrunden som regeringen beslutat medge att investeringsfonderna

FiU 1973:29

får användas för byggnadsinvesteringar även under kommande vinter. Av sysselsättningsskäl bör också det privatfinansierade småhusbyggandet släppas fritt inför kommande vinter. Även beredskapsarbetena inom byggsektorn torde få fortsätta att ligga på en hög nivå.

Den beskrivning av budgetpolitiken under innevarande och nästa budgetår som gavs i årets finansplan är i allt väsentligt fortfarande aktuell. Budgetförslaget för 1973/74 innebär att finanspolitiken får en mer återhållsam inriktning och att upplåningsbehovet reduceras i förhållande till innevarande budgetår. Totalbudgetens underskott, som budgetåret 1971/72 var ca 3,7 miljarder kr., ökar enligt de nya beräkningarna till ca 7,4 miljarder kr. för innevarande budgetår. För budgetåret 1973/74 skulle totalbudgeten enligt de bedömningar som nu kan göras komma att visa ett underskott på inemot 5,7 miljarder kr.

Statens finansiella sparande, som motsvarar budgetsaldot beräknat med bortseende från finansiella transaktioner av typen utlåning, visar en utveckling av motsvarande innebörd. Det finansiella sparandet beräknas sålunda gå ned med ca 3,5 miljarder kr. under innevarande budgetår, medan en uppgång på inemot 2 miljarder kr. förutses för nästa budgetår.

Den inriktning av finanspolitiken under nästa budgetår som här berörts innebär att statens anspråk på kreditmarknaden minskar. Andra angelägna områden kan därmed bättre trygga sin kreditförsörjning. Departementschefen betonar dock att budgetåtstramningen inte är av den storleksordningen att en begynnande högkonjunktur riskerar att bromsas upp i förtid.

De ekonomiska perspektiven på längre sikt

Först redovisas vissa beräkningar rörande de statsfinansiella perspektiven. I denna s. k. långtidsbudget kartläggs för perioden 1974/75 — 1977/78 de konsekvenser på utgiftssidan som följer av statsmakternas redan fattade beslut och gjorda åtaganden. På inkomstsidan görs en framskrivning med utgångspunkt i gällande skatteregler och avgiftsnormer. Det betonas att långtidsbudgeten således varken bör uppfattas som en plan för den framtida budgetpolitiken eller som en prognos över budgetutvecklingen. Dess syfte är begränsat till att i första hand ange de inteckningar i det framtida resursutrymmet som gjorts genom de redan fattade besluten.

Det är en naturlig konsekvens av de beräkningsprinciper som gäller för långtidsbudgeten att de utgiftsökningar man kommer fram till för perioden 1973/74—1977/78 blir lägre än de som faktiskt realiserats för den närmast bakomliggande femårsperioden 1967/68—1971/72. I löpande priser har utgifterna stigit med 11,2 % årligen 1967/68—1971/72 att jämföra med beräknade 5,6 % under den framförliggande perioden. I utgiftsökningarna för den passerade perioden ingår emellertid effekterna av den betydande reformverksamhet som bedrivits under dessa år. I konsekvens med beräkningsprinciperna görs däremot inte något försök att beräkna effekterna av de nya beslut som kan komma att fattas under den

FiU 1973:29

framförliggande perioden.

Det är ett naturligt utslag av beräkningstekniken i långtidsbudgeten att utgifterna beräknas stiga snabbare i början än i slutet av perioden. För det första året i perioden, budgetåret 1974/75, är ökningen beroende på utvecklingen av anslagen till utvecklingsbistånd. Utgifterna för detta ändamål har i långtidsbudgeten blivit föremål för en alternativ behandling. I alternativ A förutsätts enprocentmålet uppnått 1975/76, i alternativ B 1974/75. Budgetutvecklingen sammanfattas sålunda:

Budgetsaldots utveckling 1972/73-

(Milj. kr., löpande priser)

1974/75

1972/73

1973/74

1974/75

Inkomster

61 437

68 902

Utgifter

Alt. A

61 897

67 104

73 206

Alt. B

61 897

67 104

73 633

Budgetsaldo

Alt. A

-7 386

-5 667

-4 304

Alt. B

-7 386

-5 667

-4 731

Detta innebär, sammanfattar departementschefen, att underskottet i statsbudgeten fortfarande skulle komma att ligga på en mycket hög nivå. Enbart ett fullföljande av tidigare gjorda åtaganden kommer alltså att ställa betydande krav på kreditmarknaden under 1974/75.

I fråga om de samhällsekonomiska perspektiven på längre sikt erinrar departementschefen först om att han i den reviderade finansplanen för 1971 framhöll det som ett ofrånkomligt villkor för att kunna genomföra målen för den interna ekonomin att balansen i utrikes betalningarna återställdes. Utifrån denna syn framstod det som nödvändigt att den ekonomiska politiken under de kommande åren inriktades på att resursfördelningen försköts mot avsättning av en större andel varor och tjänster utomlands och en lägre tillväxttakt i förbrukningen inom landet. Kraven på ökad export förutsatte en fortsatt stark utbyggnad av industrins produktion och kapacitet. Åtgärder som möjliggjorde och stimulerade en sådan utbyggnad skulle ges företräde i den ekonomiska politiken. Denna linje för politiken har sedan konsekvent följts under de två gångna åren.

Vad beträffar resursernas fördelning mellan inhemska användningsområden har frågan om den offentliga och speciellt då den kommunala konsumtionens långsiktiga tillväxt ägnats en central uppmärksamhet vid den ekonomiska politikens utformning. Därvid har delvis nya och förändrade vägar och synsätt prövats för att angripa dessa problem. Samtidigt har konjunkturutvecklingen medfört att förutsättningarna för dessa frågors behandling väsentligt förändrats. Försvagningen i utländsk och inhemsk efterfrågan har under 1971 och 1972 yttrat sig i en tillväxt av bruttonationalprodukten om ca 3 % sammanlagt för de båda åren. Därtill har då även bidragit en väsentlig dämpning av den offentliga

FiU 1973:29

konsumtionens ökning. I denna utvecklingsbild ingår även den mycket markerade förstärkning av den yttre balansen som skett dessa år.

Den fråga som mot denna bakgrund ställs är, om de avvägningsproblem och utvecklingsperspektiv som angavs i 1970 års långtidsutredning inte längre har aktualitet eller om det här endast är fråga om konjunkturelit betingade avvikelser från de i utredningen skisserade långsiktiga utvecklingslinjerna. Den avstämning av 1970 års långtidsutredning som genomförts har syftat till att söka belysa bl. a. just dessa frågor.

Departementschefen fogar i sammanhanget in en mer allmän kommentar till det försök som samtidigt gjorts att utsträcka tidsperspektivet till att omfatta perioden fram t. o. m. 1977. I olika sammanhang har framförts önskemål om att långtidsplaneringen skulle göras ”rullande”. Genom den utveckling av arbetsmetoder och av materialinsamling och bearbetning som skett i anslutning till en ekonometrisk planeringsmodell har möjligheterna att förnya framtidsbedömningarna väsentligt förbättrats. Departementschefen finner det värdefullt att detta utvecklingsarbete nu kunnat omsättas i ett försök att föra fram tidsperspektivet till att omfatta perioden fram t. o. m. 1977.

Stor försiktighet och eftertanke är emellertid nödvändig vid tolkningen av framkomna resultat. Även om drygt två år gått sedan 1970 års långtidsutredning lades fram, har det vid den gjorda revideringen och framskrivningen visat sig ytterst svårt att säkrare fastställa om och i vad mån nya bestående tendenser tillkommit i utvecklingsbilden. Förändringar i en utvecklingstrend kan inte beläggas genom observationer för något eller några enstaka år. Dessa förhållanden gör det inte meningsfullt eller praktiskt möjligt att upprepa den rullande framtidsbedömningen varje år, anför departementschefen.

I propositionen redovisas följande sammanställning över långtidsutredningens beräkningar av utvecklingen av huvudkomponenterna i försörjningsbalansen under prognosperioden jämfört med kalkylerna i 1970 års långtidsutredning.

Försörjningsbalansens utveckling 1960—1977

Milj. kr. 1968 års priser 1970

Procentuell volymförändring per år

1960-

1965 — 1970

LU 70 1970- 197 51

Ny kalkyl

1970-

1972 — 1977

Privat konsumtion

84 487

4,3

3,1

3,1

2,6

4,4

Offentlig konsumtion

33 242

4,9

5,7

4,5

3,8

4,0

Fasta bruttoinvesteringar

33 790

6,4

3,8

3,5

2,1

2,5

Export av varor och tjänster

37 455

6,5

8,7

7,0

6,7

7,1

Import av varor och tjänster

38 383

6,7

7,8

5,7

5,2

7,3

Bruttonationalprodukten2

154 779

4,8

4,0

3,7

3,1

4,2

1 Omräkning av uppgifterna i LU 70 till att avse 1968 års priser.

Mätt från användningssidan. BNP från produktionssidan ligger genomgående något högre.

FiU 1973:29

8 I fråga om produktionskapaciteten för perioden 1970—1975 anges i de reviderade kalkylerna nu en lägre ökningstakt eller 3,4 % per år mot de ca 4 % som 1970 års långtidsutredning räknade fram. Den genomsnittliga minskningen i arbetskraftsutbudet, mätt i timmar, beräknas bli densamma som förutsågs 1970 eller 0,8% per år. Justeringen nedåt hänför sig sålunda helt till produktiviteten. Man har stannat för en serie produktivitetsantaganden för de olika branscherna som tillsammans ger en genomsnittlig årlig produktivitetsökning av 4,3 % för hela ekonomin och 6,8 % för industrin 1970—1975. Bakom nedrevideringen av ökningstakten för produktiviteten ligger delvis en något ändrad bedömning av möjligheterna till fortsatta produktivitetsökningar genom en snabb regional- och branschmässig strukturomvandling. En ökad inriktning på miljöfrågor liksom en övergång till andra produktionsprocesser skulle också åtminstone på kort sikt kunna medföra att produktivitetsökningstakten — mätt på konventionellt sätt - skulle dämpas. Departementschefen ansluter sig till denna bedömning av produktivitetsutvecklingen.

Då ökningen av bruttonationalprodukten sammanlagt för 1971 och 1972 begränsat sig till ca 3 % skulle rent räknemässigt finnas ett betydande kapacitetsutrymme för en hög tillväxt under de närmast kommande åren. Det årliga tillväxtutrymmet 1972—1975 skulle kunna uppskattas till 4,5-5 %. Departementschefen finner det inte osannolikt att detta utrymme kommer att fullt utnyttjas. I femårsperspektivet 1972—1977 blir givetvis den möjliga tillväxten något lägre på grund av att utnyttjandet av förefintliga kapacitetsreserver endast ger en engångsvinst under de första åren av perioden.

Då det gäller att bedöma hur resurserna lämpligen kan fördelas på olika användningsområden tas först upp frågan rörande de utrikes betalningarna. Vid avstämningen av långtidsutredningen har man, under vissa förutsättningar, beräknat att en konjunkturrensad bytesbalans skulle ligga ungefär vid ett balansläge 1972, möjligen dock något i underkant. Det finns skäl att räkna med att underskotten i främst turistnetto och transfereringsnetto utvecklas till att bli större än man förut trott. Det är sålunda nödvändigt att åstadkomma en fortsatt förskjutning i vår varuproduktion mot ökad avsättning utomlands.

På investeringsområdet förutsåg man i långtidsutredningen en förhållandevis lugn utvecklingstakt för första hälften av 1970-talet. Den nu angivna investeringsutvecklingen för industrin på ca 4,1 % i volym per år 1970-1975 ligger inom det intervall som 1970 angavs för den nödvändiga investeringsökningen. Denna investeringsökning måste dock, som också framhålls i avstämningen, ses som ett minimum för att bibehålla vår expansionsförmåga och konkurrenskraft.

En väsentlig fråga avser fördelningen av inkomsterna mellan hushåll och företag, eller annorlunda uttryckt vilka antaganden som kan göras beträffande företagens lönsamhet. I de reviderade beräkningarna har antagits att den fördelning som var rådande 1972 även kommer att gälla slutåret 1977. Beroende på den förutsedda ökningen av industriinves -

FiU 1973:29

teringarna implicerar detta en viss fortsatt nedgång av företagens självfinansieringsgrad. Härigenom ställs ökade krav i fråga om riskvilligt kapital. Nya finansieringsformer kan komma att bli aktuella. Det är bl. a. mot denna bakgrund som förslaget om rätt för AP-fonden att förvärva aktier bör ses.

Liksom i 1970 års långtidsutredning är det fortfarande realistiskt att räkna med ett dämpat bostadsbyggande även om någon återhämtning kan förväntas mot prognosperiodens slut. Vidare utgör byggnadsinvesteringarna en fallande andel av den totala investeringsvolymen. Resultatet av dessa tendenser måste bli en svagare utveckling än tidigare av byggnadsindustrins produktion.

Vad gäller den offentliga konsumtionen kan man nu konstatera att det varit möjligt för kommunerna att snabbt ompröva sin utgiftspolitik. Värdefullt är att en ökad kostnadsmedvetenhet och noggrannare prioritering inte endast avser de mer kortsiktiga utgiftsbesluten utan även synes ha kommit att prägla de långsiktiga planerna. Enligt de prognoser som nu redovisas kommer konsumtionsutvecklingen för den offentliga sektorn att årligen öka med 3,8% 1970—1975, att jämföra med 4,5% enligt långtidsutredningen 1970. Ökningen för den statliga konsumtionen beräknas därvid till 3,2 % och för den kommunala till 4,2 %. För 1972-1977 skulle den totala årliga ökningen bli ca 4 %, varav 3,5 % för staten och 4,3 % för kommunerna. Den justering av utgiftsprognoserna som har skett sedan 1970 framstår som relativt begränsad. Det bör också observeras att ökningstalen för den offentliga sektorn blir avsevärt kraftigare om expansionen mäts i löpande i stället för i fasta priser.

Den angivna konsumtionsutvecklingen kräver för att kunna förverkligas en kraftig sysselsättningsökning inom den offentliga sektorn. 1 volym räknat uppgår sysselsättningsökningen sålunda till inte mindre än ca 4 % per år 1970—1975 och ca 4,3% 1972—1977. Mätt i antal sysselsatta skulle detta innebära en ökning med ca 5 % per år under de båda 5-årsperioderna. Den offentliga sektorn skulle enligt dessa beräkningar öka sin andel av totalantalet sysselsatta i ekonomin från ca 20 % 1972 till ca 25 % 1977. Det är således en väsentlig förstärkning av den offentliga sektorns roll i samhället som återspeglas i dessa prognoser.

I avstämningen återges även vissa kalkyler över de finansiella konsekvenserna av utvecklingen inom den kommunala sektorn. Dessa beräkningar visar klart att även ganska små avvikelser från de gjorda antagandena rörande kostnads- och prisutveckling för kommunerna skulle få stora konsekvenser för deras finansieringsbehov.

De kalkyler som framlagts rörande utvecklingen 1972—1977 ger vid handen att det kommer att finnas ett ökat utrymme för privat konsumtion. Det uppskattas till ca 4,4 % per år. Sparkvoten skulle gå ned från 1970— 1972 års höga nivå men skulle inte nå den låga nivå som rådde under slutet av 1960-talet. Den tveksamhet som tidigare yppats angående sifferpreciseringar av lämpliga konsumtionsökningstal ter sig enligt departementschefen lika befogad i dag. Det är dock rimligt anta att, med det konjunkturperspektiv som avtecknar sig för de närmaste åren och den

FiU 1973:29

sysselsättningsökning som är att vänta, en expansion av den privata konsumtionen kommer att äga rum.

Departementschefen betonar starkt svårigheterna att dra bestämda slutsatser av långsiktiga prognoser av det slag avstämningen av långtidsutredningen innefattar.

Den av långtidsutredningen angivna utvecklingen synes dock vara möjlig att realisera. Men det kommer att ställa stora krav på fasthet och effektivitet i den ekonomiska politiken. En av konjunkturpolitikens huvuduppgifter blir att hålla pris- och kostnadsutvecklingen inom rimliga gränser. Näringspolitiken får en viktig roll som stöd och stimulans till industrins fortsatta expansion. Slutligen kommer det att krävas en fortsatt aktiv arbetsmarknads- och regionalpolitik såväl som ett starkt samhälle över huvud för att förena en expansiv, dynamisk ekonomi med bevarad regional balans, individuell trygghet och social rättvisa.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels följande i anledning av propositionen väckta motioner

1973:1989 av herr Lidgård m. fl. (m, c, fp) vari hemställts att riksdagen beslutar att postverket erhåller rätt att balansera över den del av överskottet för budgetåret 1972/73 respektive budgetåret 1973/74, som inte erfordras för att inleverera avkastning inklusive ränta på statsverkslån, till nästföljande budgetår,

1973 :1990 av herr Bohman m. fl. (m) vari hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t ger till känna vad som i motionen anförts beträffande riktlinjer för den ekonomiska politiken,

1973:1992 av herr Eriksson i Arvika m. fl. (fp) vari hemställts att riksdagen ger Kungl. Maj :t till känna vad som anförts i motionen angående behov av snabbt verkande åtgärder mot inflationen,

1973:1993 av herrar Fälldin (c) och Helén (fp) vari såvitt nu är i fråga hemställts att riksdagen beslutar

1. att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning beträffande åtgärder i syfte att på sikt kunna upprätthålla full sysselsättning,

2. att särskilt utbildningsstöd till företag som anställer och utbildar arbetslös ungdom i nuvarande sysselsättningssituation får utgå med upp till 8 kr. per timme,

3. att som sin mening uttala vad som anförts i motionen beträffande frisläpp av oprioriterat byggande,

5. att som sin mening uttala vad som anförts i motionen beträffande ökad användning av medel för beredskapsarbeten till vägändamål,

6. att som sin mening uttala vad som anförts i motionen beträffande angelägenheten i nuvarande konjunkturläge av kraftfulla åtgärder för att främja den regionala balansen,

7. att som sin mening uttala vad som anförts i motionen beträffande

FiU 1973:29

kommunernas roll för den regionala sysselsättningsutvecklingen och behovet av en ökad andel beredskapsarbeten i kommunal regi,

8. att hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag till höstriksdagen beträffande åtgärder för att öka det enskilda sparandet,

9. att som sin mening uttala vad som i övrigt anförts i motionen beträffande inriktningen av den ekonomiska politiken,

1973:1994 av herr Gustafson i Göteborg m. fl. (fp) vari hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att en plan utarbetas för samordnade åtgärder mot arbetslösheten bland tjänstemän,

1973:1995 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga hemställts att riksdagen

2. hemställer hos regeringen att tillämpningen av allmänna prisregleringslagen måtte utvidgas att gälla alla varor och tjänster,

3. hos regeringen hemställer om framläggandet av en långsiktig plan för statliga industriinvesteringar i industriellt mindre utvecklade regioner,

4. hos regeringen begär förslag till samhällsnyttiga arbeten av en sådan omfattning att man gör slut på arbetslösheten samt

5. som sin mening uttalar vad som i övrigt anförs i motionen om den ekonomiska politiken och finanspolitiken,

1973:1997 av herr Strindberg (m) vari hemställts att riksdagen beslutar att det i kompletteringspropositionen beräknade beloppet för statsinkomsterna för budgetåret 1973/74 höjs med 170 milj. kr., samt

1973:1998 av herr Torwald m. fl. (c, fp, vpk) vari hemställts att riksdagen beslutar

1. att postverket skall få disponera de överskott, som utöver normal avkastning beräknas uppkomma under budgetåren 1972/73 och 1973/74, för resultatutjämning under de närmaste åren och uppskjutande av nästa portohöjning så länge som möjligt samt

2. att riksdagen i anledning härav i 1973/74 års driftbudget såsom inkomst av Postverkets fond upptar det av postverket föreslagna och riksrevisionsverket accepterade beloppet 18,8 miljoner (bil. 6, B I—1),

dels följande vid riksdagens böljan väckta motioner

1973:242 av herr Hellström m. fl. (s) vari hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att en utredning tillsätts med uppgift dels att belysa företagens investeringsbeteende vid konjunkturväxlingar, dels att föreslå styrmedel för att åstadkomma en konjunkturanpassad investeringspolitik, varvid lagerinvesteringarna speciellt bör uppmärksammas, i enlighet med vad i motionen angivits,

1973:549 av herr Helén m. fl. (fp) vari såvitt nu är i fråga hemställts

1. att riksdagen begär att Kungl. Maj:t uppdrar åt en parlamentarisk utredning att lägga fram förslag till förbättrad och utbyggd statlig ekonomisk planering,

2. att riksdagen begär att Kungl. Maj:t tar initiativet till en samordnad verksamhetsplanering, där väsentliga vinster skulle uppstå genom större

FiU 1973:29

satsning på förebyggande åtgärder, bättre hushållning och sparsamhet på områden med gemensamma uppgifter för stat, landsting och primärkommuner,

1973:550 av herrar Olof Johansson i Stockholm (c) och Andersson i Örebro (fp) vari — med hänvisning till motiveringen i motionen 1973:821 — hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till sådan ändring av reglementet för allmänna pensionsfondens förvaltning, att företag med mindre än 500 anställda tillförsäkras återlån enligt gällande bestämmelser utan begränsning av kreditrestriktioner,

1973:886 av fru Theorin m. fl. (s) vari hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj :t begär

1. en redovisning av preciserade mål för sysselsättningen i olika sektorer samt målet för höjningen av förvärvsintensitet främst till år 1980,

2. en analys av de samhällsekonomiska konsekvenserna av ökad respektive minskad sysselsättning,

1973:985 av herr Fälldin m. fl. (c) vari såvitt nu är i fråga hemställts

b. att riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t anhålla om tilläggsdirektiv till budgetutredningen beträffande formerna för en långsiktig reformplanering i enlighet med vad som har anförts i motionen,

1973:989 av herr Olof Johansson i Stockholm (c) vari hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t

1. anhåller om rensad beräkning av bruttonationalprodukten där dess negativa faktorer eliminerats och välståndsutvecklingens nettoeffekt framgår på i motionen anförda grunder,

2. anhåller om programförslag angående samhällsåtgärder för främjande av en människoanpassad teknologi och en inre strukturförändring i produktionen med syfte att bryta utvecklingen mot en alltmer uppdelad arbetsmarknad,

3. anhåller att förslag för främjande av en människoanpassad teknologi och inre strukturförändring av produktionen införes som en del av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken i nästa års finansplan,

1973:993 av herr Levin m. fl. (fp, c, m) vari hemställts

1. att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om tillsättande av en grupp fristående ekonomer med uppgift att utarbeta alternativa konjunkturprognoser i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen anvisar härför erforderliga medel,

1973:994 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl. (c) vari hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om en allsidig utredning om olika ekonomiska instruments möjligheter att främja de regionalpolitiska, sysselsättningspolitiska och konjunkturpolitiska målen.

1 motionen 1990 av herr Bohman m. fl. (m) görs gällande, att de ekonomiska svårigheter som vårt land haft under senare år främst

FiU 1973:29

förorsakats av den förda ekonomiska politiken. Konjunkturnedgången och arbetslösheten har varit ”hemmagjord”. Vad gäller den ekonomiska utvecklingen under 1973 delar motionärerna den bedömning, som görs i den reviderade finansplanen, att vi är på väg in i en konjunkturuppgång. Sysselsättningssvårighetema bedöms trots detta komma att bestå. Den ekonomiska politiken bör därför inriktas på att få till stånd en ökning av näringslivets sysselsättningsskapande investeringar. Särskilt den mindre företagsamhetens situation bör därvid beaktas. I fråga om prisutvecklingen förutses en snabbare prisuppgång än i den reviderade finansplanen.

I fråga om de ekonomiska perspektiven på längre sikt pekar motionärerna på att de under en följd av år betonat de långsiktiga aspekterna på vårt lands ekonomiska svårigheter. Den ekonomiska tillväxttakten har dämpats sedan mitten av 1960-talet, priserna har tenderat att stiga allt snabbare, en trendmässig ökning av arbetslösheten har kunnat noteras. Motionärerna menar att bakom denna utveckling ligger den offentliga sektorns alltför snabba expansion. Genom att denna sektor har tagit i anspråk en växande andel av de samlade resurserna har utrymmet minskat för produktiva resursskapande investeringar. En parlamentarisk besparingsutredning bör tillsättas för att undersöka möjligheterna till besparingar och rationaliseringar.

På sikt är ett lands ekonomiska utveckling direkt beroende av de avsättningar som görs för investeringsändamål, särskilt näringslivets investeringar. Genom att ökande bördor lagts på näringslivet har lönsamheten minskat och självfinansieringsförmågan försämrats. Investeringsförmågan har gått ned. Som en följd av detta har också sysselsättningen inom industrin i förhållande till den totala sysselsättningen minskat påtagligt sedan mitten av 1960-talet. Särskilt allvarlig är nedgången i fråga om nyföretagandet.

Motionärerna betonar skattepolitikens betydelse för möjligheterna att komma till rätta med vårt lands ekonomiska svårigheter. Särskilda motionsyrkanden har väckts i denna riktning.

De i motionen framförda kraven sammanfattas i följande punkter.

1. Regeringen bör kalla representanter för oppositionspartierna samt parterna på arbetsmarknaden till överläggningar om den ekonomiska politiken.

2. Den ekonomiska politiken måste i högre grad inriktas på att återställa full sysselsättning och att bevara penningvärdet. Härför erfordras en bättre konjunkturpolitisk beredskap samt snabbt insatta insatser av finanspolitisk, skattepolitisk och näringspolitisk natur.

3. En parlamentarisk besparingsutredning bör tillsättas med uppgift att granska den offentliga sektorns expansion, föreslå besparings- och rationaliseringsåtgärder, klarlägga vad som behöver göras för att bryta den hittillsvarande automatiken i det allmännas utgiftsutveckling.

4. För att minska byggarbetslösheten bör åtgärder vidtagas bl. a. för att stimulera ett ökat småhusbyggande och ökad reparations- och om byggnadsverksamhet. Arbetsförmedlingarnas möjligheter att klara bl. a. tjänstemännens och de yngre akademikernas sysselsättningsproblem måste förbättras.

FiU 1973:29

5. Särskilt den mindre och medelstora företagsamhetens situation måste förbättras. Återlånerätten från AP-fonden bör ökas och ytterligare medel kanaliseras till näringslivet bl. a. genom AB Industrikredit och AB Företagskredit. Möjligheterna att genom skattelättnader stimulera till ett ökat nyföretagande bör utredas.

6. För att motverka den ökade regionala obalans, som en konjunkturuppgång enligt all erfarenhet kan komma att medföra, fordras höjd handlingsberedskap innefattande bl. a. sänkt eller avvecklad arbetsgivaravgift i stödområdet.

7. Åtgärder bör vidtagas för att uppmuntra enskilt sparande. På kreditpolitikens område är det nödvändigt att restriktioner såsom det s. k. ”idiotstoppet” 1970 med svåra återverkningar för särskilt de mindre företagen undvikes. En bättre balans skall eftersträvas mellan finanspolitik och penningpolitik. Den långa kapitalmarknadens funktionsförmåga måste återställas.

I motionen 1993 av herrar Fälldin (c) och Helén (fp) hävdas att regeringen har misslyckats med den ekonomiska politikens viktigaste mål — att klara sysselsättningen. Den kritik som folkpartiet och centerpartiet framfört över den förda ekonomiska politiken under de senaste 2—3 åren har varit berättigad. Det synes nu inte råda någon större oenighet om hur man skall tolka bevismaterialet från perioden:

Arbetslösheten har varit rekordhög.

Den ekonomiska tillväxten 1971/72 har varit extremt låg.

Inflationstakten har — trots lågkonjunkturen — varit hög.

Den enskilda standardökningen har stagnerat.

Motionärerna anser att de också får stöd för att de alternativa förslag beträffande den ekonomiska politiken som de fört fram skulle ha minskat den internationella lågkonjunkturens negativa verkan på svensk ekonomi. Deras förslag beträffande extra sysselsättningsstimulans för 1971 samt våren och hösten 1972 skulle väsentligt ha förbättrat sysselsättningen.

Motionärerna erinrar om de gemensamma handlingsprogram som de tre borgerliga partierna fört fram i olika reservationer, senast i februari i år. Då uttryckte centerpartiet, folkpartiet och moderata samlingspartiet en gemensam uppfattning om hur en alternativ ekonomisk politik borde utformas så att den ledde till fler jobb, ökad trygghet i sysselsättningen, bättre regional balans, bättre internationell konkurrenskraft och god ekonomisk tillväxt.

Beträffande konjunkturutsikterna konstaterar motionärerna att den nu aktuella bedömningen från finansministern sammanfaller med en rad andra bedömares uppfattning, nämligen att även Sverige nu äntligen får kontakt med den redan höga internationella konjunkturutvecklingen. USA ligger först i utvecklingen och Europakonjunkturen släpar något efter. Den svenska konjunkturuppgången förefaller vara försenad och utvecklas i en långsammare takt.

Vad som nu synes vara det avgörande är hur snabb och intensiv den

FiU 1973:29

svenska uppgången blir. Förutsättningarna för en lugn och balanserad uppgång synes ännu vara goda, men det gäller då att bedriva en ekonomisk politik med hög handlingsberedskap som snabbt kan motverka tendenser till överhettning och obalans om sådana uppträder. Trots en osedvanlig, enstämmig konjunkturbedömning kvarstår emellertid problemet med den bristande sysselsättningen. Konjunkturuppgången löser inte det problemet.

Även prisnivåns utveckling inger oro. Finansministerns uppräkning av prisökningarna för budgetperioden 1972/73 bådar inte gott för de enskilda hushållen. Inför avtalsrörelsen avtecknar sig på nytt bekymmer med tre-kombinationen priser—löner—skatter.

Det aktuella arbetsmarknadsläget karakteriseras enligt motionärerna av en kvardröjande hög registrerad arbetslöshet samt av att ett betydande antal personer sysselsätts genom arbetsmarknadpolitiska åtgärder. Till de grupper som fått sina villkor radikalt försämrade hör byggnadsarbetarna. Det allvarliga läget sammanhänger i första hand med den kris som hela byggnadssektorn till följd av den ihållande lågkonjunkturen och det sjunkande bostadsbyggandet befinner sig i. Risken för sysselsättningssvårigheter i denna bransch under nästkommande vinter är mycket stor. Motionärerna föreslår därför — som kommer att framgå av det följande — ett antal åtgärder för att stimulera byggarbetsmarknaden.

1 motionen hävdas att det är nödvändigt att man inom arbetsmarknadspolitiken ser med större allvar på tjänstemännens svårigheter. Den utredning om tjänstemännens arbetslöshet som nyligen lagts fram av arbetsmarknadsstyrelsen visar att det inte enbart är dåliga konjunkturer som ligger bakom det försämrade arbetsmarknadsläget för tjänstemännen. Det finns en tendens till mera långsiktig ökning av arbetslösheten för bl. a. industritjänstemän och handelstjänstemän.

Arbetsmarknadsläget för ungdomar utan erfarenhet från yrkeslivet är fortfarande mycket besvärligt och några avgörande förbättringar inom den närmaste framtiden kan knappast förväntas.

Bidraget till företag som anställer och utbildar arbetslösa ungdomar har visat sig vara ett verksamt medel för att stimulera sysselsättningen. Särskilt värdefullt är att de arbetssökande med detta hjälpmedel blir placerade på den ordinarie arbetsmarknaden. Resultaten av åtgärderna har dock enligt motionärerna blivit mindre goda än man hade anledning att hoppas på när de infördes. Det bör därför vara möjligt att öka den sysselsättningsstimulerande effekten av bidraget genom att införa en möjlighet till förhöjt bidrag upp till 8 kronor för vissa fall. Sådant förhöjt bidrag bör arbetsmarknadsstyrelsen ha rätt att medge på orter eller i regioner där ungdomsarbetslösheten är särskilt hög och där det eljest finns speciella skäl att stimulera arbetsgivare till nyrekrytering.

De perspektiv beträffande sysselsättningsläget på längre sikt som ges i långtidsutredningens avstämning är enligt motionärerna allvarliga. De vill därför på nytt kraftigt understryka nödvändigheten av förstärkta näringspolitiska åtgärder och kräver därjämte att en statlig parlamentarisk utredning snarast tillsätts med uppgift att skyndsamt analysera den

FiU 1973:29

långsiktiga utvecklingen på sysselsättningens område. Utredningen bör också avge förslag till åtgärder.

Motionärerna tar vidare upp den ekonomiska politiken 1973. Inför de konjunkturperspektiv som nu avtecknar sig allt tydligare måste tyngdpunkten i denna successivt övergå i ett beredskapsläge som ger möjlighet att snabbt sätta in åtgärder som skapar förutsättningar för en lugn och balanserad utveckling. Åtgärder är därjämte nödvändiga för att komma till rätta med kvardröjande arbetslöshet och strukturarbetslöshet.

Inom byggnads- och anläggningssektorn vill motionärerna att de förbättringslån till bostäder som utgår i vissa fall bör utsträckas att gälla alla typer av bostadsfastigheter efter prövning i varje särskilt fall. Den räntefria delen av förbättringslånen bör också höjas från för närvarande 12 000 till 15 000 kr. Detta är motiverat med hänsyn till den penningvärdeförsämring som inträffat sedan den nuvarande nivån fastställdes.

Motionärerna anser också att betydande frisläpp av oprioriterade byggen bör vara möjliga vid sidan av småhusbyggandet.

Vidare föreslås i motionen att tiden för skatteavdraget för byggnader förlängs ytterligare t. o. m. den 31 mars 1974, dvs. över den kommande vintern.

Vägunderhållet har under senare år inte på något sätt hållit jämna steg med förslitningen. Detta förhållande gör det enligt motionärerna nödvändigt med starkare prioritering av väganslaget både som ett led i arbetsmarknadspolitiken och i strävandena att förbättra transportapparaten. Medel för beredskapsarbeten bör i större utsträckning utnyttjas för vägarbeten.

För närvarande innebär den 4-procentiga löneskatten att arbetsgivare inom stödområdet kommer att leverera in ca 600 milj. kr. per år till statskassan. Motionärerna vidhåller sitt tidigare krav på att löneskatten inom inre stödområdet bör avskaffas och inom yttre stödområdet utgå med lägre procentsats än i övriga landet.

Kommunerna i de områden som har en svag sysselsättningsutveckling skulle enligt motionärerna otvivelaktigt öka sin efterfrågan om de garanteras en bättre kreditförsörjning på rimliga villkor. Lämpliga investeringsobjekt är i detta fall bl. a. reningsverk och andra investeringar på miljövårdsområdet. Det finns enligt motionärernas uppfattning också anledning att pröva möjligheterna att låta kommunerna organisera en ökad del av beredskapsarbetena.

I fråga om prisutvecklingen sägs i motionen att allt talar för att de internationella prisstegringsimpulserna under 1973 kommer att bli starka. Det är därför viktigt att både inhemska och utländska inflationstendenser kan hållas tillbaka och de totala prisökningarna därmed begränsas. Om inte detta lyckas kommer sannolikt en kraftig pris- och lönespiral att sättas i rörelse.

Motionärerna vidhåller tidigare framförda krav att riksdagen så snart som möjligt bör begära förslag om ett system med sparstimulerande åtgärder som vid behov kan sättas i kraft utan dröjsmål. Systemet bör utformas på sådant sätt att varaktigt nysparande premieras med en viss skattelindring eller med någon annan förmån.

FiU 1973:29

17 En parlamentarisk besparingsutredning för att åstadkomma rationaliseringar inom den offentliga sektorn bör också snarast tillsättas.

I nuvarande läge inger kreditförsörjningen för de mindre företagen enligt motionärernas uppfattning bekymmer. Ökade kredittillskott till de mindre företagen är en förutsättning för att ökade sysselsättningstillfällen snabbt skall kunna skapas. Därför bör enligt deras mening AB Industrikredit och övriga s. k. mellanhandsinstitut tillföras ytterligare medel.

Slutligen återkommer motionärerna till sitt tidigare i flera sammanhang framförda krav på en stabiliseringskonferens med huvuduppgift att tjäna som ett forum för överläggningar mellan regeringen, riksdagen och de berörda parterna där man presenterar synen på det samhällsekonomiska läget och diskuterar de aktuella fördelningspolitiska problemen. Själva konferensen måste föregås av ett grundligt utredningsarbete. Ett ekonomiskt och socialt råd bör inrättas för denna uppgift.

I motionen 1995 av herr Hermansson m. fl. (vpk) anförs att den ekonomiska utvecklingen i Sverige hittills under 1970-talet blivit långt svagare än vad den var under 1960-talet. Flera faktorer har samtidigt bidragit till denna minskade ekonomiska tillväxttakt. En avgörande orsak står att finna i de starka koncentrations- och monopoliseringstendenser som slagit igenom i synnerhet under 1960-talets senare hälft. Storföretagens dominans över ekonomin leder till en skärpt förskjutning mellan konstant kapital (produktionsmedel, byggnader etc.) och variabelt kapital (arbetslöner) till det förras förmån. Följden av detta blir ett minskat antal producerande arbetare men ett ökande antal administrativt arbetande — dock ökar de senares antal inte i samma takt som de förras minskar. Resultatet av detta blir en allmän nedgång för produktiviteten, även om de producerande arbetarnas produktivitet ökar starkt. Dessutom kan stora nyinvesteringar göras utan att detta resulterar i nämnvärd sysselsättningsökning.

De strukturella problem, varom det här handlar, visar att tillbakagången i den svenska ekonomins tillväxttakt är ett långsiktigt problem, ett utslag av det kapitalistiska systemets allmänna kris.

Kapitalismen håller tydligen på att gå ur den konjunktursvacka man haft 1971 och 1972. En högkonjunktur kommer dock inte att ändra den långsiktiga bild som här tecknats. Den kommer lika litet nu som tidigare högkonjunkturer att bli beständig, eftersom samma lagbundenheter i ekonomin, som ledde till denna högkonjunkturs omslag till ekonomisk kris, finns kvar inte bara ograverade utan snarast förstärkta.

Om den högkonjunktur som anses vara i vardande längre fram kommer att medföra en mera tydlig nedgång i arbetslösheten så kan detta bara bli tillfälligt. Arbetslösheten är ett långsiktigt problem, den är en kronisk åkomma för det kapitalistiska systemet och den kommer att fördjupas allteftersom kapitalismens allmänna kris tilltar.

Sysselsättningsproblemen är främst en industripolitisk fråga. Det fordras ett industripolitiskt handlingsprogram. I detta måste kravet om statligt ägda basindustrier, finansierade med medel ur AP-fonderna, utgöra

2 Riksdagen 1973. 5 sami. Nr 29

FiU 1973:29

den centrala punkten. Vidare krävs en ökning av samhällsnyttiga arbeten på en rad områden: inom vårdsektorn, för en bättre samhällelig barnomsorg osv. Av sociala skäl krävs dessutom en sänkning av arbetstiden och ett lugnare arbetstempo, vilket som biverkningar skulle få ett ökat arbetskraftsbehov.

Samtidigt med den höga arbetslösheten fortsätter priserna att stiga. Denna utveckling aktualiserar med skärpa kravet om att prisregleringslagen sätts helt i kraft så att ett allmänt prisstopp införs.

Motionärerna anför avslutningsvis att kapitalismen visar sig alltmer otillräcklig och alltmer kommer i motsättning till folkets behov av och rätt till trygghet i anställningen, rätt till en förbättrad ekonomisk och social trygghet och till ett stigande välstånd. Den ekonomiska politiken måste byggas upp för att på lång sikt bana väg för en socialistisk planhushållning, för ett samhälle där arbetslösheten utrotas och där storfinansens rovdrift med människor och natur upphör. Kapitalets makt måste brytas.

Utskottet

Utskottet behandlar i det följande först de kortsiktiga ekonomisk-politiska problemen och därefter de ekonomiska perspektiven på längre sikt. Till sist tas några mer fristående motionsyrkanden upp under rubriken Övriga frågor.

Konjunkturer och ekonomisk politik 1973/74

Den bild av konjunkturutsikterna för det kommande budgetåret som nu föreligger är ovanligt enhetlig. Ute i världen är ett kraftigt konjunkturuppsving på gång hos våra viktigaste handelspartners. Detta återspeglas i den kraftigt ökade orderingången till den svenska exportindustrin. Värdet av den svenska exporten låg under första kvartalet i år mer än 30 % högre än under samma kvartal i fjol. Även den inhemska efterfrågan — inte minst från de enskilda konsumenternas sida — beräknas öka. Likviditeten hos företag och banker är hög. Valutareserven har i det närmaste tredubblats sedan bottenläget våren 1970, vilket givit oss mer manöverutrymme för inhemsk ekonomisk expansion. Förutsättningarna för en fortsatt konjunkturuppgång i Sverige ter sig därför goda. Detta är den bakgrund mot vilken finans- och penningpolitikens utformning under det kommande budgetåret enligt utskottets mening bör bedömas.

Vad först gäller finanspolitiken kan konstateras att denna under innevarande budgetår verkat expansivt och sysselsättningsstimulerande. Budgetunderskottet beräknas nu stiga från ca 3,7 miljarder kr. 1971/72 till ca 7,2 miljarder kr. 1972/73. Att den statliga finanspolitiken — framför allt under kalenderåret 1972 — i hög grad stöttade upp konjunkturen framgår också av de beräkningar över den offentliga sektorns inverkan på den totala efterfrågan i samhället, som redovisas i tabellen på s. 158 i den reviderade nationalbudgeten (bil. 1 till proposi -

FiU 1973:29

tionen). Därav framgår bl. a. att staten bidrog till att öka efterfrågan med två procentenheter av bruttonationalprodukten under 1972, medan kommunernas verksamhet ledde till en efterfrågeminskning med en procentenhet.

För budgetåret 1973/74 räknar man i propositionen med ungefär en miljard kronor större utgifter och inkomster än i den ursprungliga finansplanen. Budgetunderskottet är emellertid i stort sett oförändrat — ca 5,7 miljarder kr. Detta innebär en minskning med i runt tal 1,5 miljard jämfört med innevarande budgetår. Enligt den reviderade nationalbudgeten sjunker statens bidrag till den totala efterfrågeökningen från två procentenheter av bruttonationalprodukten 1972 till 0,1 procentenhet 1973. Båda dessa jämförelser pekar på en finanspolitisk åtstramning.

Bedömt mot bakgrund av den konjunkturuppgång som är på väg — såväl utomlands som här hemma — anser utskottet liksom departementschefen att den nu förordade budgetåtstramningen inte är av sådan storleksordning att en begynnande högkonjunktur riskerar att bromsas upp i förtid. Problemet för den fortsatta ekonomiska politiken kan, som utskottet ser det, snarare bli hur man i tid skall motverka de tendenser till överhettning och till för stor efterfrågan i förhållande till tillgängliga resurser, som nu framstår som sannolika — i vaije fall mot slutet av budgetåret 1973/74. En hög handlingsberedskap behövs för att de omläggningar av den ekonomiska politiken, som då krävs, snabbt skall kunna genomföras. Härom räder såvitt utskottet förstår ej några delade meningar.

Den lätta penningpolitiken har fortsatt i år. Den expansiva linjen för kreditpolitiken inleddes redan under 1971. Diskontot sänktes då i fyra omgångar från 7 till 5 procent. Likviditeten inom såväl banker som företag — som spätts på genom budgetunderskotten och valutainströmningen — har tillåtits stiga väsentligt. Några som helst restriktioner från riksbankens sida i fråga om bankernas utlåning till företag och hushåll råder för närvarande ej.

Som fullmäktige i riksbanken framhöll i sin förvaltningsberättelse för 1972 är det uppenbart att efter en viss punkt ytterligare räntesänkningar och likviditetspåspädningar har en mycket begränsad verkan på efterfrågan och att den dominerande effekten blir en fortsatt likviditetsuppbyggnad som vid en konjunkturuppgång försvårar genomförandet av en konjunkturstabiliserande politik och framtvingar drastiska kreditpolitiska åtgärder.

Om valutainströmningen fortsätter med samma styrka som under den senaste tiden är det därför enligt utskottets uppfattning angeläget att riksbanken ingriper för att hålla likviditetspåspädningen inom sådana gränser att stabiliseringspolitiken inte onödigt försvåras.

Synpunkter och yrkanden beträffande kreditpolitiken läggs fram i motionerna 1990 av herr Bohman m. fl. (m), 1993 av herrar Fälldin (c) och Helén (fp) samt 550 av herrar Olof Johansson i Stockholm (c) och Andersson i Örebro (fp). I de två förra motionerna framförs bl. a. tanken att återlånerätten till AP-fondsmedel bör vidgas för mindre och medelsto -

FiU 1973:29

ra företag och att mer av dessa medel skall kanaliseras genom AB Industrikredit och andra mellanhandsinstitut. Dessa frågor är för närvarande föremål för utredning inom 1968 års kapitalmarknadsutredning. Yrkandet i motionen 550 går ut på att företag med mindre än 500 anställda tillförsäkras återlån enligt gällande bestämmelser utan begränsning av kreditrestriktioner. Som tidigare nämnts råder för närvarande inte några sådana restriktioner. Under sådana omständigheter synes yrkandet sakna aktualitet. Utskottet avstyrker därför detsamma.

Den dramatiska utvecklingen på den internationella valutamarknaden under första kvartalet i år ställde Sverige liksom andra länder inför viktiga valutapolitiska avgöranden. Efter det att dollarns värde skrivits ned med 10 % den 12 februari fixerades en ny riktkurs för dollarn på kronor 4:56, vilket innebar att kronan fick ett medelläge i det mönster av nya valutakurser som bildats. Den 12 mars beslöt sex av EG-länderna, nämligen Belgien, Danmark, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland att låta dollarkursen flyta men att inbördes upprätthålla fasta växelkurser med marginaler på 2,25 %. I detta läge valde Sverige liksom Norge att genom bilaterala centralbanksavtal om korta valutakrediter och samarbete på valutamarknaderna ansluta sig till denna ländergrupp med fasta växelkurser. Detta innebar att den tidigare bindningen av kronan till dollarn upphävdes och i stället ersattes med en bindning till de nyss nämnda EG-valutoma.

Arbetsmarknaden står alltjämt i centrum för den ekonomiska politiken. Detta framgår såväl av propositionen som av de i anslutning därtill väckta partimotionerna.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att den period vi nu står inför måste innebära en tyngdpunktsförskjutning i fråga om de arbetsmarknadspolitiska insatserna. Samtidigt vill utskottet erinra om att den prognos över sysselsättningen mätt i timmar som ingår i den reviderade nationalbudgeten tyder på att det blir en tämligen måttlig sysselsättningsökning mellan 1972 och 1973. Om totalproduktionen, som beräknat, ökar med 5 %, skulle sysselsättningsökningen bli 0,6 %. Detta motsvarar enligt den reviderade nationalbudgeten (s. 105) 25 000— 45 000 personer.

Liksom under tidigare år fortsätter sysselsättningsminskningen inom jordbruk och skogsbruk. De två föregående årens sysselsättningsminskning inom industrin väntas förbytt i en sysselsättningsökning. Inom byggnadsverksamheten emotses en produktionsminskning och en nedgång i sysselsättningen. Sysselsättningen inom den offentliga sektorn däremot väntas fortsätta att öka och denna sektor väntas svara för tre fjärdedelar av ökningen inom tjänsteområdet.

Med hänsyn till det fortsatta konjunkturuppsvinget kan sysselsättningsökningen väntas bli större mot årets slut.

Med den splittrade utveckling av efterfrågan på arbetskraft på olika områden som avtecknar sig framöver framstår enligt utskottets mening åtgärder för att öka den yrkesmässiga och geografiska rörligheten som betydelsefulla inslag i arbetsmarknadspolitiken. Den utbyggda arbets -

FiU 1973:29

marknadsutbildningen spelar här en viktig roll. Genom den underlättas arbetskraftsutbudets anpassning till arbetskraftsefterfrågan. Samtidigt vill utskottet understryka vikten av att näringslivet anpassar sin personalpolitik till de arbetssökandes krav och behov. Det finns fortfarande stort utrymme för ytterligare insatser för att förbättra arbetsmiljö och arbetsplatser och för att anpassa arbetstakt och arbetsförhållanden så att äldre eller handikappade ges tillfälle till meningsfulla insatser.

Det krympande bostadsbyggandet skapar behov av speciella åtgärder på byggarbetsmarknaden. I detta sammanhang kan erinras om att mycket betydande selektiva insatser gjorts för att hålla uppe sysselsättningen på byggområdet. Den sammanlagda sysselsättningseffekten under vårmånaderna av insatserna i form av tidigarelagt statligt och kommunalt byggande, vidgade ramar och frisläppt oprioriterat byggande, utnyttjande av investeringsfonder, miljövårdsarbeten m. m. kan uppskattas till 35 000—40 000 arbetstillfällen. Generellt utformade ekonomisk-politiska åtgärder skulle med all sannolikhet inte kunnat stödja byggsysselsättningen i tillnärmelsevis motsvarande omfattning.

I motionen 1993 av herrar Fälldin (c) och Helén (fp) yrkas bl. a. på ett riksdagens uttalande beträffande frisläpp av oprioriterat byggande. Motionärerna hänvisar till den stora volymen av ansökningar om igångsättningstillstånd hos arbetsmarknadsmyndigheterna, framför allt för byggnader inom den enskilda handeln, banker och bensinstationer men även för kyrkor och samlingslokaler. Motionärerna anser betydande frisläpp vara möjliga också vid sidan av småhusbyggandet.

Som redovisas i finansplanen har regeringen beslutat medge att investeringsfonderna får användas för byggnadsinvesteringar även under kommande vinter. Det privatfinansierade småhusbyggandet kommer också att släppas fritt. Även beredskapsarbetena inom byggsektorn avses komma att ligga på en hög nivå. Särskilda saneringsinsatser på bostadsområdet har nyligen beslutats av riksdagen.

Innebörden av motionärernas yrkande kan inte klart utläsas. Det till synes stora lagret av projekt torde normalt ha samband med att finansiering, stadsplanefrågor m. m. inte är lösta. Startberedda projekt ges kontinuerligt igångsättningstillstånd. Att uppmana arbetsmarknadsmyndigheterna att släppa fram projekt, där arbetslöshet råder eller hotar torde inte erfordras. Ifrågavarande yrkande i motionen 1993 avstyrks.

Priserna har under senare år ökat snabbare än under 1960-talet. Då uppgick konsumentprisstegringen till ca 4 % per år. I fjol var uppgången (december—december) 5,7 % och under innevarande år förutses ca 6 % stegring.

Den snabbare prisstegringstakten under senare år är ett internationellt fenomen. Detta framgår av följande tabell, som är hämtad ur den reviderade nationalbudgeten (s. 24). Till skillnad från de nyss anförda siffrorna som avsåg utvecklingen under loppet av respektive år gäller uppgifterna i tabellen förändringen i den genomsnittliga konsumentprisnivån mellan respektive år.

FiU 1973:29

22 Konsumentpriser 1960—1972

Procentuella förändringar

1960- 1965 per år

1965- 1969 per år

1969-

1970-

1972 Belgien

2,5

3,3

3,9

4,3

5,4

Danmark

5,5

6,7

6,5

5,9

6,6

Finland

5,3

5,4

2,9

6,5

7,1

Frankrike

3,8

4,1

5,5

5,7

6,1

Italien

4,9

2,4

4,9

4,7

5,7

Nederländerna

3,5

5,1

4,4

7,6

7,8

Norge

4,1

3,6

10,6

6,2

7,2

Schweiz

3,2

3,2

3,5

6,6

6,7

Storbritannien

3,6

4,1

6,4

9,4

7,1

Sverige

3,6

7,0»

6,0

Västtyskland

2,8

2,3

3,8

5,2

5,8

Österrike

3,9

3,1

4,4

4,7

6,3

Förenta staterna

1,3

3,8

5,8

4,3

3,3

Kanada

1,6

4,0

3,3

2,9

4,9

Japan

5,7

4,9

7,7

6,1

4,5

1 En rimlig korrigering (av bostadsposten) 1970 ger för Sveriges del ett prisstegringstal på 6,3 %.

Anm. Prisutvecklingen har i vissa fall påverkats av förändringar i indirekt beskattning och subventionering.

Källor: OECD och nationell statistik.

Som synes var Sverige ett av de länder i Västeuropa som hade den lägsta genomsnittliga prisuppgången mellan 1971 och 1972. Ser man till utvecklingen enbart under loppet av 1972 var Sverige t. o. m. det land i Västeuropa som hade den lägsta konsumentprisstegringen (propositionen s. 10).

Prisfrågor berörs i motionerna 1992 av herr Eriksson i Arvika m. fl. (fp) och 1995 av herr Hermansson m. fl. (vpk).

I den förra motionen hemställs att riksdagen vid sin behandling av propositionen 125 ger Kungl. Maj:t till känna vad som anförs i motionen angående behov av snabbt verkande åtgärder mot inflationen. Detta är dels att det sexpunktsprogram mot inflationen, som motionärerna tidigare framlagt i motionen 1973:982 och som avvisats av riksdagen (FiU 1973:1) nu har än mer aktualitet i det konjunkturläge som kan väntas, dels att de anser det riktigt att såsom en åtgärd gradvis ta bort momsens fördyrande inverkan på de livsmedel som omfattas av det nuvarande prisstoppet genom att via statsbudgeten kompensera producenterna för de kostnadsfördyringar som annars måste tas ut av konsumenterna.

Vad beträffar motionärernas sexpunktsprogram finns enligt utskottets mening ingen anledning att frångå det beslut som riksdagen fattade i februari (FiU 1973:1). Deras andra krav har nära samband med yrkandet i motionen 1995 om avveckling av mervärdeskatten på livsmedel fr. o. m. den 1 juli 1973. Detta senare ärende bereds för

FiU 1973:29

närvarande av skatteutskottet. Finansutskottet är för sin del inte berett att tillstyrka förslaget i motionen 1992 bl. a. därför att det enligt utskottets mening skulle kunna medföra en försvagning av finanspolitiken, som kan befaras verka inflationistiskt.

I motionen 1995, moment 2, föreslås att riksdagen hemställer att tillämpningen av allmänna prisregleringslagen måtte utvidgas till att gälla alla varor och tjänster.

Utskottet vill erinra om att lagen, som för närvarande är satt i kraft med riksdagens godkännande, i och för sig möjliggör prisreglering för samtliga förnödenheter och tjänster. Sedan den 21 december 1972 gäller prisstopp för ett antal viktiga livsmedel. Utskottet förutsätter att Kungl. Majrt liksom hittills följer utvecklingen på prisområdet med största uppmärksamhet och med stöd av de fullmakter som riksdagen beviljat föranstaltar om de åtgärder som bedöms erforderliga. Motionsyrkandet avstyrks.

I motionen 1993 av herrar Fälldin (c) och Helén (fp) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till höstriksdagen beträffande åtgärder för att öka det enskilda sparandet. Av motionen framgår att motionärerna avser ett system av sparstimulerande åtgärder, utformade på sådant sätt att varaktigt nysparande premieras med en viss skattelindring eller annan förmån.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att riksdagen i fjol (propositionen 1972:22, FiU 15, SkU 16) antog ett förslag till system för premiering av frivilligt sparande. Med hänvisning bl. a. härtill avslog riksdagen i februari på förslag av utskottet (FiU 1973:1, rskr 26) ett motionsyrkande som var identiskt med det i motionen 1993. Yrkandet avstyrks ännu en gång.

De ekonomiska perspektiven på längre sikt

Det är ett mycket omfattande material som ligger till grund för avstämningen av 1970 års långtidsutredning. På viktiga områden har helt nytt material samlats in och bildat underlag för bedömningarna. Nya, principiellt betydelsefulla frågeställningar tas upp i avstämningen mot bakgrunden av utvecklingen åren 1971 — 1972. Med hänsyn till den korta tid som stått till utskottets förfogande vid dess beredning av ärendet begränsar sig utskottet nu till att ta upp några få viktiga avsnitt. Det finns anledning att återkomma till de långsiktiga frågorna inom ekonomin vid senare tillfälle.

Utskottet vill först något beröra de metodfrågor som aktualiserats vid utarbetandet av långtidsutredningen och dess avstämning och som departementschefen berör i den reviderade finansplanen. Den arbetsmetodik som använts finner utskottet väl ägnad att belysa de i långtidsperspektivet centrala frågeställningarna. Det är ett betydande steg som nu kunnat tas i och med att tidsperspektivet vid revideringen kunnat rullas fram till att omfatta ytterligare två år i en ny femårsperiod. Departementschefen understryker försökskaraktären i detta arbete och att flera komplicerade analysproblem återstår att lösa. Metoden förutsätter också

FiU 1973:29

ett omfattande förarbete genom insamlande av planer och annat material. En så omfattande avstämning kan, som departementschefen anför, därför knappast ske årligen. Å andra sidan visar inte minst utvecklingen under 1971 — 1972 att förändringar i planer och utvecklingstendenser kan äga rum så snabbt att en avstämning och uppföljning av planer och prognoser ter sig motiverad redan efter relativt kort tid. Utskottet finner det naturligt att varje års finansplan och ekonomiska politik ställs i relation till de långsiktiga bedömningar som gjorts rörande resurstillgång, utvecklingen inom skilda sektorer och reformutrymme på det statliga området. Utskottet återkommer till frågan om statlig reformplanering m. m. längre fram i föreliggande avsnitt.

En dominerade fråga i 1970 års långtidsutredning var behovet av och vägarna för att åstadkomma jämvikt i bytesbalansen. En sådan jämvikt angavs vara en grundläggande betingelse för att uppställda välfärdsmål skulle kunna uppfyllas. Vid avstämningen kan nu konstateras att en mycket betydande omsvängning har skett i riktning mot ökad avsättning utomlands. Utredarna bedömer dock att vi 1972, om hänsyn tas till konjunkturläget, alltjämt skulle ha befunnit oss något i underkant av ett balansläge.

Utskottet har i sina årliga bedömningar kraftigt stött politikens inriktning mot en förbättring av bytesbalansen och prioritering av industriinvesteringarna. Det är därför angeläget inskärpa att vidmakthållen balans i de utrikes betalningarna innebär stora krav på politikens fasthet och konsekvens även under kommande år. Lagerrörelsernas inverkan på betalningsbalansen liksom osäkerheten beträffande sparvanor och konsumtionsbeteende i skilda konjunkturlägen ställer krav på en betryggande valutareserv. De stigande underskotten i turistbalansen och gjorda biståndsåtaganden medför att en kontinuerligt ökad andel av varuproduktionen måste avsättas utomlands.

I fråga om investeringarna framträder den bilden i avstämningen att anspråken på investeringsutrymme nu ter sig något mindre påträngande än i långtidsutredningen 1970. Under de närmaste åren synes vissa problem föreligga att vid fortsatt produktivitetsökning utnyttja de resurser i form av arbetskraft och fysiskt kapital som nu står till förfogande inom anläggningsverksamhet och byggnadsindustri. Exportansträngningar tillsammans med fortsatta insatser från statens sida för att upprätthålla en godtagbar sysselsättning blir här nödvändiga.

Lagerinvesteringarna kan väntas vålla särskilda problem. De internationella konjunktursvängningarna kan i kombination med en tilltagande brist på vissa råvaror väntas skapa minst lika kraftiga prisrörelser som under de senaste åren. Utredarna pekar i sin avstämning på det mycket påtagliga sambandet mellan lagerrörelser, förändringar i bytesbalansen och utvecklingen av bruttonationalprodukten (bil. 3, s. 71). De anför att de starka svängningarna i lagren utgör ett mycket störande och svårbemästrat element för all politik som har att stabilisera resursanvändning och sysselsättning, även på längre sikt. Större resurser än som eljest vore nödvändigt måste hållas i beredskap för att möta de variationer i sysselsättning och arbetslöshet som blir resultatet av de tvära kastningar i

FiU 1973:29

efterfrågan som ytterst härrör från lagersvängningarna, skriver utredarna, som anser det vara en viktig utredningsuppgift att söka finna vägar och medel att i högre grad utjämna lagerinvesteringarnas årliga variation.

Lagerinvesteringarnas roll som destabiliserande element i ekonomin tas också upp i den vid riksdagens början väckta motionen 242 av herr Hellström m. fl. (s). Motionärerna hävdar att Sverige torde ha en relativt hög instabilitet just på lagersidan och att skattepolitikens utformning uppmuntrar till en betydande lageruppbyggnad utöver vad prisstegringarna kan förorsaka i en högkonjunktur.

Lagerrörelserna kan som långtidsutredarna och motionärerna anför inte endast medföra svåra påfrestningar på en i normala lägen tillräcklig valutareserv utan också leda till svåra störningar i ekonomin genom bl. a. förstärkta prisrörelser. Att Sverige härvidlag drabbas hårdare än många större länder är inte ägnat att förvåna med hänsyn till vårt stora utlandsberoende. Frågan om lagerrörelsernas inverkan är emellertid mycket komplex. I ett betydelsefullt hänseende kan möjligheterna till produktion på lager sägas vara en mycket positiv faktor i vår ekonomi, nämligen för att utjämna variationerna i sysselsättning. Om producerande företag i stället för att investera i lager skulle låta variationer i efterfrågan mer direkt påverka produktionen skulle effekterna på sysselsättningen bli desto starkare. Besluten år 1971 om bidrag till lageruppbyggnad under år 1972 och investeringsfondernas ianspråktagande för lagerinvesteringar fattades mot bakgrund av just sådana bedömningar.

Utskottet har även i tidigare sammanhang tagit upp dessa frågor till diskussion (se FiU 1971:30 och 1972:1). Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att mot bakgrund av de bedömningar som görs i avstämningen, synpunkter som anförs i motionen 242 och vad utskottet nu anfört, överväga formerna för att ytterligare belysa dessa problem.

Departementschefen ansluter sig i sin bedömning till långtidsutredarnas siffermässiga markering av en något långsammare ökning av produktiviteten under kommande år än vad långtidsutredningen 1970 gav vid handen. Även utskottet ansluter sig härtill. I klartext innebär detta att vi i vårt land, med den vikt vi lägger vid bevarad god fysisk miljö, förbättrad arbetsmiljö och en mjukare strukturell omvandling än den från strikt ekonomisk synpunkt mest effektiva, accepterar en långsammare ekonomisk framstegstakt än vad som annars skulle ha kunnat nås. Kostnader för en god miljö kan sålunda i detta sammanhang direkt läsas av i BNP-termer. Det bör emellertid tillfogas att det här rör sig om mycket osäkra uppskattningar. Värdet för medborgarna av god miljö och social trygghet kan normalt inte preciseras i ekonomiska termer. Välfärdsbedömningar av detta slag torde bäst göras i andra former än genom att inarbeta dem i eller avräkna dem mot nationalprodukten. BNP-beräkningarna fyller väsentliga behov för att bestämma resurstillgång och resursutnyttjande. De utgör inte ett täckande mått för välfärdsnivå och välfärdsutveckling. Arbetet med att förbättra metoderna att bedöma dessa vidare välfärdsaspekter pågår i andra sammanhang.

I motionen 989 av herr Olof Johansson i Stockholm (c) begärs att

FiU 1973:29

26 Kungl. Majtt lägger fram en rensad beräkning av bruttonationalprodukten, där dess negativa faktorer eliminerats och välståndsutvecklingens nettoeffekt framgår. Som anförts bör möjligheterna att i ekonomiska termer fånga in skilda välfärdsaspekter betraktas som en forskningsuppgift som inte gärna kan åläggas Kungl. Maj:t. Motionsyrkandet under 1 avstyrks sålunda.

Övriga i motionen framförda yrkanden rör ”samhällsåtgärder för att främja en människoanpassad teknologi och en inre strukturförändring i produktionen”. Motionären önskar förslag av Kungl. Maj:t i nästa års finansplan. Samhällsåtgärder på detta område har vid årets riksdag behandlats av inrikesutskottet (se bl. a. InU 1973:3) och kommer ytterligare att behandlas i höst i anslutning till ett motionsyrkande (1973:351). I övrigt torde få hänvisas till arbetsmiljöutredningens pågående arbete, förslaget till lag om vidgad anställningstrygghet m. m. som uttryck för att statsmakterna arbetar i den av motionären eftersträvade riktningen. De konkreta yrkandena under 2 och 3 bör enligt utskottets mening avvisas av riksdagen.

Utvecklingen av sysselsättningen inom skilda näringsgrenar hänger i ett långsiktigt perspektiv nära samman med produktivitetsutvecklingen. Allmänt sett kan vi på varuområdet tillgodogöra oss ny teknik och nya metoder i en utsträckning som medger snabb produktionsökning med oförändrad eller minskande sysselsättning. Inom tjänstesektorerna, särskilt utbildnings- och vårdområdena, kan höjd effektivitet endast i begränsad utsträckning omvandlas i en personalbegränsning. Höjd ambitionsnivå tenderar på dessa områden ofrånkomligen att leda till nyanställningar. I den reviderade finansplanens långtidsbedömning återges följande tabell för sysselsättningsutvecklingen inom skilda näringsgrenar för perioden 1972—1977.

1 000-tal sysselsatta

Procentuell årlig förändring

1972-

1977 Jordbruk och fiske

- 5,9

Skogsbruk

- 10,1

Industri

- 0,6

El, gas, vatten och avlopp

0,4

Byggnadsverksamhet

- 1,2

Summa varu- och kraftproduktion

1 687

1 546

- 1,7

Varuhandel

1,4

Samfärdsel

Privata tjänster och bostads-

- 0,1

förvaltning

0,5

Offentliga tjänster

4,7

Summa tjänsteproduktion

2 150

2 401

2,2

Totalt

3 837

3 947

0,6

FiU 1973:29

27 Siffrorna, som återgår på beräkningarna i långtidsutredningens avstämning, påverkas av att arbetslösheten var hög under 1972, medan för 1977 kalkylerats med ett mer normalt konjunkturläge. I årligt genomsnitt för perioden skulle, framräknat ur tabellen, antalet sysselsatta inom varuoch kraftproduktionen minska med 28 000, framför allt genom en fortsatt snabb nedgång av antalet sysselsatta inom jord- och skogsbruk. Även inom industrin minskar sysselsättningen till följd av den kraftiga ökningen av arbetsproduktiviteten. Sysselsättningsökningen sker inom tjänsteområdet, framför allt på området för offentliga tjänster, där antalet sysselsatta skulle öka med ca 40 000 per år. Departementschefen konstaterar att den offentliga sektorn enligt dessa beräkningar skulle öka sin andel av det totala antalet sysselsatta i ekonomin från ca 20 % 1972 till ca 25% 1977. Det är således en väsentlig förstärkning av den offentliga sektorns roll i samhället som återspeglas i prognoserna.

Det bör upprepas att de redovisade kalkylerna utgår från en viss nedrevidering av produktiviteten på sätt som redogjorts för i det föregående och att de medger en betydande ökning av den privata konsumtionen under prognosperioden.

Även utskottet anser att en huvudförutsättning för såväl en balanserad välfärd sutveckling som för full sysselsättning i vårt land är att en kraftig ökning av antalet sysselsatta inom området för främst offentliga tjänster kan realiseras. Det finns mot denna bakgrund anledning reagera mot den grundsyn som på detta viktiga avsnitt av långsiktsperspektiven för vår ekonomi förs fram i motionen 1990 av herr Bohman m. fl. (m). Där beskrivs den offentliga sektorn främst som något som minskar utrymmet för produktion och resursskapande investeringar. Industrins minskande andel av den totala sysselsättningen återförs på att ökade bördor lagts på näringslivet. Riksdagen bör enligt utskottets mening avvisa yrkandet om att basera den ekonomiska politiken på de i motionen 1990 uppdragna riktlinjerna.

I motionen 1995 av herr Hermansson m. fl. (vpk) indelas de sysselsatta i en producerande del och en administrerande del. Av allt att döma avses att tjänsteområden skulle vara improduktiva. Att ökade arbetsinsatser från de anställda inom t. ex. sjukvård och utbildning emellertid tas ut i höjd kvalitet på de icke prissatta tjänsterna och inte i minskad personal — vilket beräkningstekniskt ger låga tal för höjning av arbetsproduktiviteten — borde rimligen inte föranleda missförstånd.

Det är enligt utskottet uppenbart att den betydande näringsmässiga omställning som, enligt vad som redovisats i det föregående, kommer att äga rum också under kommande år ställer stora krav på planering och förutseende. Framför allt gäller det utbildningspolitiken och arbetsmarknadspolitiken. Om man också beaktar vad som anförs i den vid riksdagens början väckta motionen 886 av fru Theorin m. fl. (s) rörande en successivt höjd kvinnlig förvärvsintensitet och samhällsåtgärder för att förverkliga målet arbete åt alla, framträder behovet av en fortsatt, mycket intensiv sysselsättningspolitisk planering. I den rad av åtgärder som normalt följer i anslutning till ekonomiska långsiktsbedömningar av

FiU 1973:29

denna art torde den sysselsättningspolitiska planeringen komma att inta en framträdande plats. Formerna härför bör det emellertid ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma.

Det vid avstämningen av långtidsutredningen framtagna materialet ger enligt vad utskottet anfört i det föregående bestämda anvisningar om huvudlinjerna i en politik för full sysselsättning. Nu bör de politiska instanserna ta vid. Behov av en allmänt syftande sysselsättningsutredning torde inte föreligga, varför yrkandet härom i motionen 1993 av herrar Fälldin (c) och Helén (fp) avstyrks.

En central fråga i avstämningen är i vad mån de nya — och nedreviderade — planer som nu föreligger för den kommunala konsumtionen är påverkade av sådana tillfälliga stämningar och tendenser som i ett längre perspektiv kan te sig alltför pessimistiska. Utredarna anser det troligt att det rör sig om en bestående attitydförändring förorsakad av kommunernas finansiella svårigheter 1970—1972 men utesluter inte att utvecklingen kan ta en något annan riktning, varigenom den offentliga konsumtionen skulle växa snabbare än som kalkylerats.

Utredarnas bedömning utgår ifrån att finansieringsproblemen kommer att sätta snäva gränser för en expansion av den kommunala verksamheten. Redan föreliggande planer för den kommunala verksamheten innebär en fortsatt, ehuru begränsad, årlig höjning av den kommunala utdebiteringen samt en kraftigt ökad kommunal upplåning. I den mån kostnadsutvecklingen i kommunerna skulle visa sig bli snabbare än vad som förutsatts, aktualiseras vissa awägningsproblem inom den offentliga sektorn, säger utredarna, som i det sammanhanget hänvisar till den kommunalekonomiska utredningens arbete.

I beräkningarna framträder utrymmet för den privata konsumtionen som en slutpost sedan planerna för övriga sektorer bedömts och lagts in. Eftersom framför allt de kommunala anspråken på resurser enligt föreliggande planer är lägre än de bedömdes av långtidsutredningen år 1970, ökar i stället utrymmet för privat konsumtion. Den privata konsumtionen skulle enligt de nya beräkningarna öka något snabbare än den offentliga konsumtionen under perioden 1972-1977. I jämförelse med utvecklingen på 1960-talet innebär detta ett trendbrott. Sedan lång tid tillbaka har den privata konsumtionen visserligen kontinuerligt ökat men tagit i anspråk en krympande andel av våra totala resurser, räknat i fasta priser. I stället har investeringar och offentlig konsumtion ökat sina andelar. Utifrån en bedömning av vilka efterfrågeområden som i ett vidare perspektiv ter sig mest angelägna att tillgodose kan den av utredarna skisserade resursfördelningen mycket väl sättas i fråga. Som långt idsutredarna antyder bör i femårsperspektivet finansieringsproblemen inte betraktas som så besvärliga som de kan framstå i nuläget. Om man vill nå och upprätthålla full sysselsättning i ett långsiktigt perspektiv får finansierings- och transfereringsproblemen lösas med utgångspunkt häri. Utskottet instämmer med departementschefen i att en siffermässig precisering av ökningstal för konsumtionen under prognosperioden knappast kan ske. Att den privata konsumtionen under åtminstone de

FIU 1973:29

närmaste åren kan öka relativt snabbt torde under alla förhållanden stå klart.

Ett viktigt perspektiv i anslutning härtill är i vad mån stabiliseringspolitiken möter ökade svårigheter, när en större del av tillväxten avsätts för den privata konsumtionen. I 1970 års långtidsutredning talades om att en ”elastiskt undanglidande försvarslinje” från konsumenternas sida kunde förmärkas vid försöken att begränsa ökningen av den privata konsumtionen i ett uppgångsskede i konjunkturen. Konsumenterna sänkte i stället sitt sparande. Utredarna tecknar mot bakgrund av erfarenheterna under 1971 och 1972 nu bilden av det motsatta problemet, nämligen svårigheten att i vissa lägen förmå konsumenterna att ta i anspråk ett tillgängligt konsumtionsutrymme.

Obestridligen har stabiliseringspolitiken i Sverige liksom allmänt i industriländerna i flera hänseenden mött ökade svårigheter. En bakomliggande faktor kan vara framväxten av nationellt oberoende, multinationella företag. En annan kan vara en tilltagande knapphet på råvaror och därmed sammanhängande kraftigare lager- och prisrörelser. En tredje kan vara en via massmedia snabbare spridning av information och stämningar som skapar ett mer ensartat ekonomiskt beteende.

I motionen 242 av herr Hellström m. fl. (s), som här redan tidigare berörts, tas de stabiliseringspolitiska problemen upp från huvudsakligen inhemska utgångspunkter. Motionärerna önskar en utredning med uppgift att dels belysa företagens investeringsbeteende vid konjunkturväxlingar, dels föreslå styrmedel för att åstadkomma en konjunkturanpassad investeringspolitik. Bl. a. berörs behovet av en särskild investeringsberedning. Också denna fråga torde få bedömas av Kungl. Majit i anslutning till arbetet med uppföljning av den avstämda långtidsutredningen.

Däremot bör det inte komma i fråga att till en utredning skjuta över frågor av så utomordentligt omfattande art som begärs i motionen 994 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl. (c). Där begärs nämligen en allsidig utredning om olika ekonomiska instruments möjligheter att främja de regionalpolitiska, sysselsättningspolitiska och konjunkturpolitiska målen. Ett sådant uppdrag skulle uppenbarligen komma att gripa över en rad nu sittande parlamentariska utredningar och ta mycket lång tid i anspråk. Utskottet avstyrker att riksdagen beslutar i sådan riktning.

De beräkningar av statsutgifternas och statsinkomsternas utveckling under perioden 1973/74—1977/78 som återfinns i långtidsbudgeten häri sina huvuddrag bildat underlag för den statliga sektorns inplacering i den långsiktiga kalkyl över samhällsekonomins utveckling som behandlats i det föregående. Det innebär att där inte avmätts utrymme för nya stora reformer som ökar statsutgifterna. Inte heller innefattar kalkylen konsekvenserna för samhällsekonomin av t. ex. en eventuellt framtida arbetstidsförkortning eller sänkt pensionsålder. Om man bestämmer sig för nya betydande insatser och reformer medför det att underlaget måste revideras. Varje nytt reformåtagande måste sålunda bedömas i relation till dess verkan på långsiktstendenser och totalekonomi.

FiU 1973:29

30 Dessa bedömningar vilar på de politiska partierna. De kan inte överlåtas på utredningar. Med hänvisning i övrigt till de utförliga motiveringarna i finansutskottets av riksdagen i höstas godkända betänkande 1972:38 avstyrker utskottet bifall till yrkandena i motionen 549 av herr Helén m. fl. (fp) rörande statlig ekonomisk planering och samordnad verksamhetsplanering på områden med gemensamma uppgifter för stat, landsting och primärkommuner. Mot samma bakgrund avstyrks yrkandet i motionen 985 av herr Fälldin m. fl. (c), vari begärs tilläggsdirektiv till budgetutredningen beträffande formerna för en långsiktig reformplanering.

Övriga frågor

I de nu framlagda partimotionerna ryms en rad krav som tidigare behandlats av riksdagen innevarande session. Utskottet finner inte anledning att i detta sammanhang på nytt ingående behandla ärenden där riksdagen, efter beredning av vederbörande utskott, nyligen fattat beslut.

Riksdagen har sålunda innevarande session avvisat ett likalydande yrkande som i motionen 1993 av herrar Fälldin (c) och Helén (fp) att nu utgående särskilt utbildningsbidrag till företag som anställer och utbildar bl. a. arbetslösa ungdomar skall höjas från 5 till 8 kronor per timme (InU 1973:1). Riksdagen har därefter enhälligt beslutat medge att giltighetstiden för det nu gällande bidraget om 5 kronor per timme utsträcks till utgången av år 1973 (InU 1973:17, rskr 183). Yrkande 2 i motionen 1993 avstyrks mot denna bakgrund.

I samma motion yrkas i skilda punkter riksdagsuttalanden om att medel för beredskapsarbeten i större utsträckning utnyttjas för vägar och en ökad andel beredskapsarbeten i kommunal regi.

Huvudparten av beredskapsarbetena är vägarbeten i statlig regi eller kommunala arbeten inom byggnads- och anläggningssektorn. De enda beredskapsarbeten som har större omfattning vid sidan av dem som motionärerna särskilt vill prioritera är arbeten inom skogsvård och miljövård. Dessa arbeten kan knappast anses vara mindre angelägna. Härtill kommer att arbetslöshetens struktur kräver tillgång på skilda slag av arbeten, särskilt i Norrland. I anslutning jämväl till vad inrikesutskottet uttalat i dessa frågor (InU 1973:3) avstyrker finansutskottet bifall till yrkandena 5 och 7 i motionen 1993.

I samma motion har begärts ett riksdagens uttalande beträffande angelägenheten i nuvarande konjunkturläge av kraftfulla åtgärder för att främja den regionala balansen.

Något sådant uttalande torde knappast erfordras med tanke på att riksdagen ägnat en stor del av sitt arbete det senaste året åt att behandla förslag från Kungl. Maj:t som är ägnade att främja den regionala balansen (se bl. a. InU 1973:7, särskilt s. 17—20). Yrkande 6 i motionen 1993 avstyrks.

1 motionen 1994 av herr Gustafson i Göteborg m. fl. (fp) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att en plan utarbetas för samordnade

FiU 1973:29

åtgärder mot arbetslösheten bland tjänstemän.

Åtgärder för att i det aktuella läget begränsa arbetslösheten bland tjänstemän liksom för alla andra arbetslösa företas kontinuerligt av Kungl. Maj:t och arbetsmarknadsmyndigheterna. Som inrikesministern redovisade i ett interpellationssvar i riksdagen den 15 mars i år till herr Gustafson i Göteborg har arbetsmarknadsstyrelsen inlett kontakter med parterna på arbetsmarknaden och skolöverstyrelsen om åtgärder som behövs med hänsyn till det rådande arbetsmarknadsläget bland tjänstemän. Särskilda beredskapsarbeten inom tjänstesektorn har kraftigt ökat i omfattning. Med hänvisning också till vad utskottet anfört under närmast föregående avsnitt rörande sysselsättningen på lång sikt och planeringen härav, avstyrker utskottet bifall till motionen 1994.

I motionen 1995 av herr Hermansson m. fl. (vpk) återfinns tidigare framförda krav om en långsiktig plan för statliga industriinvesteringar i industriellt mindre utvecklade regioner och förslag till samhällsnyttiga arbeten i en sådan omfattning att man gör slut på arbetslösheten. Några konkreta riktlinjer för hur en sådan plan bör se ut, inom vilka branscher utbyggnaden skall ske o. s. v., återfinns inte i motionen.

Utskottet har i det föregående berört åtgärder som vidtagits för att stödja sysselsättningen på bl. a. byggområdet och vill också hänvisa till de resonemang utskottet fört om sysselsättningen på lång sikt. Motionärernas synpunkter och yrkanden berör i övrigt huvudsakligen näringspolitiska frågeställningar som tas upp i näringsutskottets betänkande nr 58 rörande AP-fondemas användning m. m. I förevarande sammanhang bör motionen 1995 avslås av riksdagen.

I motionen 993 av herr Levin m. fl. (c, fp, m) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om tillsättande av en grupp fristående ekonomer med uppgift att utarbeta alternativa konjunkturprognoser i enlighet med vad som anförts i motionen samt att riksdagen anvisar härför erforderliga medel.

Utskottet har i och för sig förståelse för att det är värdefullt med ett brett bedömningsunderlag när det gäller konjunkturprognoser. Sådana prognoser presteras emellertid förutom av konjunkturinstitutet av såväl organisationer som Industriförbundet och Landsorganisationen som i dagspress och ekonomiska tidskrifter. När det gäller att prioritera bland knappa forskningsresurser på det ekonomiska området anser utskottet (jfr FiU 1972:33) det mera angeläget att insatserna ökas i fråga om beräkningar av olika ekonomisk-politiska åtgärders samhällsekonomiska effekt och på vad som skulle kunna betecknas som en rullande framtidsbedömning. Utskottet är därför ej berett att tillstyrka motionsyrkandet.

I motionen 1997 av herr Strindberg (m) har hemställts att det i kompletteringspropositionen beräknade beloppet för statsinkomsterna för budgetåret 1973/74 höjs med 170 milj. kr. Yrkandet baseras på motionärens uppfattning att koncernbidrag inte bör få lämnas inom stat sföretagsgruppen.

I själva sakfrågan har riksdagen redan tagit ställning under innevarande

FiU 1973:29

session och därvid avvisat ett likartat motionsyrkande (motionen 1513). Näringsutskottet (NU 1973:9) anförde när det avstyrkte motionen följande:

Utskottet vill erinra om att i förutsättningarna för bildandet av Statsföretag AB ingick att koncernbidragsinstitutet skulle kunna utnyttjas inom den ny organiserade företagsgruppen. Något skäl för att undantaga Statsföretag från de möjligheter till resultatutjämning mellan bolag inom en koncern som skattelagstiftningen medger föreligger enligt utskottets mening inte. Riksdagens krav på insyn i koncernbidragens konsekvenser från skattesynpunkt och eljest tillgodoses genom att Statsföretag — i enlighet med vad som uttalades i samband med förvaltningsbolagets inrättande — klart redovisar transaktioner av detta slag.

Med hänvisning härtill avstyrks yrkandet i motionen 1997 om höjning av denna orsak av det beräknade beloppet för statsinkomsterna för budgetåret 1973/74.

Utskottet har slutligen att ta ställning till två motioner rörande möjlighet för affärsverk att balansera överskott.

I motionen 1989 av herr Lidgård m. fl. (m, c, fp) hemställs att riksdagen beslutar medge postverket rätt att till nästföljande budgetår balansera över den del av verkets överskott för budgetåren 1972/73 och 1973/74 som inte erfordras för att inleverera skälig avkastning på statskapitalet. I motionen 1998 av herr Torwald m. fl. (c, fp, vpk) återfinns ett yrkande av motsvarande innebörd, vartill fogas ett yrkande om att i 1973/74 års driftbudget upptas ett belopp av 18,8 milj. kr. såsom inkomst av Postverkets fond.

I motionen 1989 åberopas till stöd för motionsyrkandet postverkets skrivelse i ärendet, vari verket ansett det nödvändigt med den berörda balanseringen för att inte behöva höja portot tidigare än nödvändigt. Bifall till framställningen skulle enligt verkets flerårskalkyler förskjuta en eljest nödvändig portohöjning från andra halvåret 1974 till andra halvåret 1975 eller möjligen till år 1976. Postverket bedriver en betydande del av sin rörelse i konkurrens med företag som har rätt att balansera över vinstmedel till följande räkenskapsår, anför motionärerna. För att få möjlighet att konkurrera på lika villkor bör följaktligen också postverket erhålla en liknande rätt. Motionärerna anför också att incitamentet för verkets ledning och personal till besparingsåtgärder och aktiva försäljningsinsatser bortfaller om överskottsmedlen dras in till statskassan.

I motionen 1998 ifrågasätts om det är förenligt med grundlagen att tillföra statskassan hela det överskott som postverket räknar med skall uppkomma under budgetåret 1972/73. Motionärerna menar att ett sådant skattepolitiskt utnyttjande av postmedlen till nöds kunde försvaras, när portoavgifterna räknades som bevillning, men inte efter grundlagsändringen 1969, varigenom postavgifterna kom att utgöra betalning för direkta motprestationer från statens sida.

I skrivelse till riksrevisionsverket den 8 mars 1973 beräknade postverket att rörelsen skulle ge överskott för budgetåren 1972/73 och 1973/74 uppgående till 16,4 resp. 19,0 milj. kr. I beloppen ingår ränta på

FiU 1973:29

postbankens statsverkslån med 4,8 resp. 5,9 milj. kr.

Postverket anmälde senare i en skrivelse till Konungen den 13 april 1973 att ett överskott utöver normal avkastning förväntas uppkomma under budgetåren 1972/73 och 1973/74 av storleksordningen 110 milj. kr. resp. 30 milj. kr. och hemställde om att få balansera dessa belopp till kommande budgetår.

I kompletteringspropositionen har såsom inkomst under postverkets fond för budgetåren 1972/73 och 1973/74 beräknats 95,5 resp. 68,8 milj. kr., vilket utgör de belopp som utifrån postverkets reviderade bedömning beräknas kunna redovisas på fonden enligt nu gällande principer, fördelade på budgetår med hänsyn till när faktisk inleverans sker.

Frågan om affärsverkens skyldighet att förränta statskapitalet samt förfarandet vid under- resp. överskott på fonderna rymmer en rad problem, som inte endast kan ses utifrån postverkets situation. Ett par affärsverk har oftast kunnat redovisa överskott utöver förräntnmg av statskapitalet, medan andra — framför allt SJ — nödgats redovisa betydande underskott. Dessa har fått täckas över statsbudgeten. I sammanhanget bör nämnas att postverket på tilläggsstat II för innevarande budgetår (TU 1973:3) medgivits täckning för en för budgetåret 1971/72 redovisad förlust om 60,8 milj. kr.

Utskottet har förståelse för de i motionen åberopade motiven att stärka postverkets konkurrensförmåga och begränsa eller senarelägga ytterligare portohöjningar. Det finns också anledning till positiva omdömen om de ansträngningar som gjorts inom postverket för att begränsa kostnadsstegringama. Resultaten härav torde komma att positivt påverka postverkets resultat även under kommande år. Som framgår av postverkets båda skrivelser kan bedömningarna av rörelseresultatet ändras mycket påtagligt vid ändrade prognoser i fråga om trafikutveckling m. m. Även de av postverket senast anförda bedömningarna av sannolika tidpunkter för framtida portohöjning bör sålunda omges med betydande osäkerhetsmarginaler. Det bör också erinras om att nuvarande ordning för vinstinleverans och förlusttäckning ger Kungl. Maj:t möjlighet att uppskjuta en erforderlig portohöjning till en tidpunkt som bedöms lämplig ur marknadssynpunkt. Om ett sådant uppskjutande skulle leda till underskott underställs riksdagen frågan om medelsanvisning för täckning av underskottet.

Hela frågan om affärsverkens ekonomiska redovisning mot statsbudgeten har behandlats av affärsverkskommittén i dess i fjol avlämnade betänkande. Den behandlas också inom ramen för budgetutredningen, vars förslag beräknas föreligga redan innevarande år. Det bör i sammanhanget nämnas att även televerket i skrivelse till Kungl. Maj:t begärt att få balansera överskott till kommande budgetår. Finansutskottet anser inte att relativt osäkra prognoser om framtida underskott i poströrelsen under sådana förhållanden bör föranleda riksdagen att genom ett bifall till motionsyrkandet föregripa den samlade bedömning av frågan som affärsverkskommitténs och budgetutredningens överväganden kommer

3 Riksdagen 1973. 5 sami. Nr 29

FiU 1973:29

att ge anledning till. Motionerna 1989 och 1998 avstyrks sålunda.

Utskottet hemställer

1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken att riksdagen

a. avslår motionen 1973:1990

b. avslår motionen 1973:1992

c. avslår motionen 1973:1993 momenten 3, 8 och 9

d. avslår motionen 1973:1995 momenten 2 och 5

e. avslår motionen 1973:550

f. med godkännande av vad i propositionen förordats som sin mening ger Kungl. Majd till känna vad utskottet anfört;

2. beträffande de ekonomiska perspektiven på längre sikt

a. att riksdagen avslår motionen 1973:989

b. att motionerna 1973:242 och 1973:886 — utöver vad utskottet anfört — ej föranleder någon riksdagens åtgärd

c. att riksdagen avslår motionen 1973:1993 moment 1

d. att riksdagen avslår motionen 1973:994

e. att riksdagen avslår motionen 1973:549 momenten 1 och 2

f. att riksdagen avslår motionen 1973585 moment b)

g. att riksdagen i anledning av vad i propositionen anförts som sin mening ger Kungl. Majd till känna vad utskottet anfört;

3. att riksdagen

a. avslår motionen 1973:1993 moment 2 rörande särskilt utbildningsbidrag

b. avslår motionen 1973:1993 momenten 5 och 7 rörande beredskapsarbeten

c. avslår motionen 1973:1993 moment 6 rörande uttalande om den regionala balansen

d. avslår motionen 1973:1994 rörande arbetslösheten bland tjänstemän

e. avslår motionen 1973:1995 momenten 3 och 4 rörande statliga industriinvesteringar och samhällsnyttiga arbeten

f. avslår motionen 1973593 rörande alternativa konjunkturprognoser g.

avslår motionen 1973:1997 rörande statsinkomsterna för budgetåret 1973/74

h. avslår motionerna 1973:1989 och 1998 rörande postverkets överskott.

Stockholm den 22 maj 1973

På finansutskottets vägnar SVEN EKSTRÖM

FiU 1973:29

35 Närvarande vid beslutet: herrar Ekström (s), Löfgren (fp), Kristiansson i Harplinge (c), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Burenstam Linder (m), Larsson i Karlskoga (s), Åsling (c), Jansson (s), Möller (fp), Josefsson i Halmstad (s), Fågelsbo (c), Arne Pettersson i Malmö (s), Brundin (m) och Gadd (s).

Reservationer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och de ekonomiska perspektiven på längre sikt m. m. av herrar Löfgren (fp), Kristiansson i Harplinge (c), Burenstam Linder (m), Åsling (c), Möller (fp), Fågelsbo (c) och Brundin (m) som anser att

dels de delar av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ”Utskottet behandlar” och på s. 31 slutar med ”tillstyrka motionsyrkandet” samt på s. 32 börjar med ”Utskottet har” och på s. 34 slutar med ”avstyrks sålunda” bort ha följande lydelse:

Sammanfattning

Förhoppningarna om förbättringar i sysselsättningsläget, genom den nu begynnande konjunkturförbättringen, har ännu inte infriats. Arbetslösheten och sysselsättningsproblemen dominerar bilden av svensk ekonomi. Detta gäller såväl i nuläget som på längre sikt.

Inflationsutvecklingen inger allvarliga farhågor för de enskilda hushållens möjligheter att reellt förbättra sin ekonomiska standard. Detta läge förvärras av att skattesystemet är inflationspådrivande.

Mot denna bakgrund förordar utskottet en ekonomisk politik med följande huvudingredienser:

— fortsatta arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder inriktade mot sysselsättningssvårigheterna för bl. a. byggnadssektorn, tjänstemännen, ungdomen och kvinnorna;

— ett aktivt bekämpande av inflationen;

— åtgärder inom beskattningen som tar hänsyn till löntagarnas och de enskilda hushållens aktuella situation;

— stimulans av det enskilda sparandet;

— kraftfulla åtgärder för att främja den regionala balansen. Sysselsättningsläget på längre sikt kommer att kräva en mer aktiv

resursskapande näringspolitik inriktad på att söka skapa nya arbetstillfällen som motvikt mot den pågående strukturomvandlingen av svenskt näringsliv.

Konjunkturer och ekonomisk politik 1973/74 Konjunkturläget

Utskottet ansluter sig till den reviderade finansplanens konjunkturbedömning vad avser produktionsutvecklingen men ej beträffande syssel -

FiU 1973:29

sättningen. Svensk ekonomi har visserligen fått kontakt med den internationella konjunkturuppgången, men arbetslösheten är lika hög nu som för ett år sedan.

Det dominerande inslaget är den förbättrade exportutvecklingen medan den inhemska efterfrågan på viktiga sektorer ännu utvecklas sakta. Detta gäller särskilt den viktiga byggnadssektorn, som starkt påverkas av en svag efterfrågan från bl. a. kommunerna.

Den privata konsumtionen har haft en påfallande svag utveckling, den allmänna uppgången till trots, men torde successivt öka.

Utgångsläget inför den kommande konjunkturfasen är sådant, att förutsättningar otvivelaktigt finns för en lugnare och mer balanserad ekonomisk utveckling än vad som varit fallet under de närmast föregående högkonjunkturerna. Men marginalerna är inte stora. Därför krävs en ekonomisk politik med hög handlingsberedskap, som framför allt inriktas på problemen med den kvardröjande höga arbetslösheten och den höga inflationstakten.

Finanspolitiken

Utskottet vill betona nödvändigheten av att finanspolitiken tillåts spela en viktig roll i en rörlig och smidig konjunkturpolitik. I teorin antar man gärna att finanspolitiken bör kunna användas i såväl expansiv som kontraktiv riktning.

Utskottet tvingas emellertid konstatera att finanspolitiska åtgärder vad gäller t. ex. mervärdeskatten eller löneskatten ensidigt har utnyttjats i höjande riktning. Det är utskottets bestämda uppfattning att det förslag till temporär sänkning av mervärdeskatten som föreslogs hösten 1971 av centerpartiet, folkpartiet och moderata samlingspartiet skulle ha påverkat efterfrågeläget så att arbetslösheten kunnat bli väsentligt lägre.

Det är också utskottets uppfattning att andra och mer generellt verkande stimulerande åtgärder än de regeringen vidtagit skulle ha minskat arbetslösheten. En tabell i den reviderade nationalbudgeten (s. 158) visar att den offentliga sektorns inverkan varit minst sagt begränsad under de närmast två föregående åren, då arbetslösheten var hög. Betydande resurser förblev outnyttjade i svensk ekonomi. En smidigare finanspolitik kunde ha förhindrat detta.

Kreditpolitiken

Det aktuella läget på kreditmarknaden karakteriseras av god, eller t. o. m. mycket god, tillgång på korta krediter medan efterfrågan på långa krediter vida överstiger utbudet.

Det råder således brist på långfristigt kapital. Industriföretagens obligationskö har uppskattats till flera miljarder. Till detta kommer efterfrågan på långfristiga exportkrediter. Det finns även stora belopp av s. k. oavlyftade byggnadskreditiv inom byggsektorn. Kommunerna har som vanligt ett större lånebehov än vad man har utsikter att få realiserade.

FiU 1973:29

37 Utskottet vill på nytt understryka nödvändigheten av att kredittillförseln till näringslivets liksom till lantbrukets investeringar hålls på en hög nivå. Kreditförsörjningen till de mindre och medelstora företagen kräver vida bättre uppmärksamhet, vilket tas upp bl. a. i motionen 1973:550. Även om kreditförmedlingen över AB Industrikredit och AB Företagskredit hitintills under året varit stor, behöver denna viktiga sektor inom svenskt näringsliv som dessa båda institut tillgodoser ytterligare krediter. I motioner till vårriksdagen i anslutning till propositionen om AP-fondens placeringsregler har också frågan om kredittillförseln till de mindre och medelstora företagen behandlats. Belopp i storleksordningen 250 miljoner bör snarast ställas till förfogande för de ovannämnda instituten.

Utskottet vill också varna för att kreditpolitiken på nytt ensidigt används som broms i en uppåtriktad konjunktur om och när uppbromsande åtgärder behövs.

Utskottet yrkar i anslutning härtill bifall till motionerna 1973:1990, 1993 och 550.

Sysselsättningsläget

Arbetsmarknadsläget visar fortfarande på en hög arbetslöshet. De senaste siffrorna från statistiska centralbyrån (SCB) anger att arbetslösheten tyvärr endast sakta går ned. Enligt färsk statistik från arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) är ca 60 000 utan arbete.

Detta är de kända och vanligaste sifferserierna över arbetslösheten. Utskottet vill emellertid påminna om att sysselsättningssvårigheterna har betydligt större omfattning än de vanliga SCB- och AMS-siffrorna visar. Nedanstående tabell visar att problemen är betydande:

Antal öppet arbetslösa enl. statistiska centralbyrån (SCB)

Personer i arbete mindre än 35 timmar pr vecka p. g. a arbetsmarknadsskäl Latent arbetssökande Antal sysselsatta vid beredskapsarbete Antal personer i arbetsmarknadsutbildning Antal

sysselsatta vid arkivarbeten (inkl. musikerhjälp)

Antal personer i arbete vid verkstad för skyddat arbete

April

1970 April

1971 April

1972 April

61 800

86 700

108 700

103 400

69 200 124 200 17 210

67 800 115 900 17 661

84 900 104 800 42 128

82 600 103 400 47 757

39 566

46 318

51 696

54 447

8 069

9 587

9 960

12 487

10 684

11 875

12 691

13 728

330 729 355 841 414 875 417 819

Sysselsättningen har följaktligen inte ändrats särskilt mycket mellan mätperioderna april 1972 och april 1973.

Utskottet har noterat att den reviderade nationalbudgeten endast beräknar en tämligen måttlig sysselsättningsökning mellan 1972 och 1973 eller totalt sett endast med 0,6 procent.

FiU 1973:29

38 Utskottet vill understryka nödvändigheten av att sysselsättningspolitiken alltjämt är inriktad mot att ge sysselsättningsstimulans. Inte minst gäller detta de sektorer, t. ex. byggnadssektorn, som ännu inte dragits med i konjunkturuppgången samt i de delar av landet med traditionellt svårare utgångslägen — framför allt skogslänen.

Arbetslösheten drabbar nu också delvis nya kategorier. I motionerna 1973:1990 och 1993 betonas nödvändigheten av åtgärder för tjänstemännen, kvinnorna och ungdomen. Dessutom står de kvarvarande problemen inom byggnadssektorn i förgrunden med krav på sysselsättningsstimulans på olika sätt. I motionerna 1993 och 1990 betonas möjligheterna av att öka småhusbyggandet, saneringsbyggandet och öka igångsättningen av s. k. oprioriterade byggen. Utskottet vill härvid särskilt betona det angelägna i att finansieringsproblem och oklara stadsplanefrågor inte tillåts hindra en önskad igångsättning av byggnation. Tillgången på arkitekter, byggnadskonstruktörer och administratörer är f. n. mycket god, vilket borde underlätta ett snabbare genomlopp av administrativa processer på byggnadssidan. Yrkandet i motion 1973:1993 ger utskottet sitt bifall.

Utskottet vill i sammanhanget varna för att den kommande konjunkturuppgången på nytt tillåts förstärka existerande geografiska skillnader i sysselsättningsläget i vårt land. En ny inflyttningsvåg mot tidigare sysselsättningsstarka delar medför en fortsatt utglesning av andra regioner. Ett alltför starkt inslag i arbetsmarknadspolitiken av rörlighetsstimulans vill utskottet bestämt avvisa. I de fall en ökad geografisk rörlighet anses befogad bör den i första hand stimulera omflyttningar inom en region framför mellan regioner. Utskottet vill också varna för följderna av att ensidigt utnyttja rörlighetsstimulansema för den yngre arbetskraften. De yngre har visserligen ofta lättare att flytta från en plats till en annan, men sker detta i koncentrerade former får detta ogynnsamma följder för utflyttningsorterna.

Som grundprincip bör enligt utskottet gälla att arbetstillfällen så långt möjligt tillförs orter med undersysselsättning. Det borde i ökad utsträckning vara möjligt för t. ex. tillverkningsindustrin att medverka härtill.

I god tid före en väntad efterfrågeökning borde man från industrins sida planera för nyetableringar på andra orter som kan bedömas ha bättre tillgång på arbetskraft än huvudorten. Även metoden med underleverantörer och legotillverkning torde kunna bidra till en fortsatt decentralisering av tillverkningsindustrin. Statsmakternas självklara uppgift i dessa sammanhang är att i ökad utsträckning stimulera en sådan utveckling i decentraliserande riktning. Därmed reduceras rörlighetsstimulansema till att endast vara ett komplement och inte en huvudingrediens i arbetsmarknadspolitiken.

Inflationen

Utskottet finner i aktuell inflationsstatistik liksom i prognoser anledning till stor oro över utvecklingen. Inte minst torde den snabba

FiU 1973:29

inflationen skapa särskilda svårigheter inför de kommande avtalsförhandlingarna. Även skatteutvecklingen spelar här en stor roll.

Utskottet vill i sammanhanget påminna om att det finns stora grupper i samhället som inte är företrädda av starka och vältrimmade intresseorganisationer. Dessa grupper kommer lätt på efterkälken i kompensationsjakten. Småspararna t. ex. förlorar årligen stora belopp genom inflation och barnfamiljernas bidrag urholkas.

Inflationsproblemet har berörts i bl.,a. motionerna 1973:1990 och 1993. I motion 1973:1992 erinras om ett sexpunktsprogram mot inflationen som utskottet finner har aktualitet. I denna motion behandlas även frågan om mervärdeskattens fördyrande inverkan på livsmedelspriserna. Utskottet vill understryka betydelsen av att man fortsätter på den redan inslagna vägen att begränsa ökningen av priserna på viktigare livsmedel och därvid t. ex. prövar möjligheterna att successivt eliminera mervärdeskattens inverkan på denna viktiga del av hushållens nödvändighetskonsumtion.

I sammanhanget vill utskottet också yrka bifall till yrkandet i motion 1973:1993 angående åtgärder för att öka det enskilda sparandet. De åtgärder som närmast torde bli nödvändiga är särskilda sparpremier och ökade skatteförmåner intill vissa beloppsgränser. Utskottet vill framhålla att de i motion 1973:1993 föreslagna åtgärderna även kan ses som ett slags beredskapsåtgärder för den händelse den ekonomiska utvecklingen ger anledning till viss indragning av efterfrågan för enskild konsumtion. Ett ökat, decentraliserat och frivilligt småsparande eller hushållssparande är, enligt utskottets sätt att se, att föredra framför ett centraliserat tvångssparande. Utskottet anser därför att fortsatta stödåtgärder behövs.

De ekonomiska problemen på längre sikt

Den avstämning av 1970 års långtidsutredning, som redovisas i kompletteringspropositionen, bygger delvis på nytt material. Perspektiven har i vissa fall utsträckts till att omfatta inte bara femårsperioden 1971—75 utan också åren 1976—77.

Vad gäller de metodfrågor som aktualiserats vid utarbetandet av långtidsbedömningarna och omfattningen av dessa vill utskottet i första hand hänvisa till de motioner om reformplanering, som utskottet tar upp i det följande. Utvecklingen under åren 1970—73 understryker också enligt utskottets mening med all tydlighet behovet av en rullande långtids- och reformplanering.

Bytesbalansen

Möjligheterna att åstadkomma jämvikt i bytesbalansen tillhörde de mest centrala frågeställningarna i 1970 års långtidsutredning. Utskottet instämmer i de uttalanden som gjorts i propositionen och i de föreliggande partimotionerna om att den omsvängning, som skett i handelsbalansen och i valutautvecklingen, inte kan tas som ett uttryck

FiU 1973:29

för att varaktig balans uppnåtts i de utrikes betalningarna. Utvecklingen på detta område torde i hög grad ha påverkats av den aktuella konjunkturutvecklingen inom landet och hos våra handelspartners - låg inhemsk efterfrågan i kombination med goda exportkonjunkturer. Till detta kommer bl. a. växande utgifter för turistresor och biståndsåtaganden som även i fortsättningen kommer att ställa anspråk på att en ökad varuproduktion avsätts i utlandet. Investeringarna och användningen av våra resurser i övrigt måste därför ske under hänsynstagande till den yttre balansen även under kommande år.

Investeringarna

När det gäller investeringar och produktivitet visar avstämningen enligt utskottets uppfattning på fortsatta behov av att prioritera näringslivets utbyggnad och förnyelse. En medveten satsning på sådana åtgärder, som stimulerar och understödjer ett fortsatt uppbyggande av ett näringsliv som kan hävda sig både på exportmarknaderna och på hemmamarknaden och därmed skapa ökad sysselsättning, måste därför bli ett centralt inslag i den ekonomiska politiken. Inriktningen och omfattningen av de statliga insatserna på bl. a. näringspolitikens och regionalpolitikens område kommer här att få en avgörande betydelse.

Investeringarna måste som framhålls i motionerna 1973:1990 och 1973:1993 inte minst ta sikte på att lösa olika strukturella problem. Svagheterna i den nuvarande utvecklingen sammanhänger bl. a. med det ringa antalet nyetableringar av företag. Att skapa förutsättningar för ett ökat nyföretagande måste därför vara en central uppgift för näringspolitiken och den ekonomiska politiken.

Svängningarna i lagerinvesteringarna kan väntas fortsätta. Utskottet har tidigare behandlat de problem, som detta ger upphov till både i anslutning till den reviderade finansplanen 1971 och finansplanen 1972. Utskottet vill emellertid på nytt understryka angelägenheten av att lagerrörelserna och möjligheterna att utjämna dessa blir ytterligare belysta i den fortsatta långtidsplaneringen. Yrkandena i motionerna 1973:242, 1973:886 och 1973:994 bör på så sätt kunna bli beaktade.

Utskottet vill också understryka angelägenheten av att få till stånd rättvisare och mera klarläggande bedömningar av den totala välfärdsutvecklingen. Detta problem tas upp i motion 1973:989. Nuvarande BNP-beräkningar fyller väsentliga behov för att bedöma tillgången och efterfrågan på olika resurser men ger inte tillräckligt underlag för någon bedömning av total välfärdsnivå och välfärdsutveckling och behöver därför kompletteras med andra välfärdsmått. Det är angeläget att dessa frågor ägnas stor uppmärksamhet i denna fortsatta ekonomiska långtidsplanering.

FiU 1973:29

41 Sysselsättningen

Utvecklingen i fråga om sysselsättningen inger oro också på längre sikt. I de bedömningar som gjorts beträffande sysselsättningsutvecklingen under åren 1970—1975 och 1972—1977 i samband med avstämningen av långtidsutredningen räknar man med minskad sysselsättning mätt i timmar inom de varuproducerande näringarna med 2,9 resp. 2,0 procent per år. Tjänstesektorn väntas under samma perioder öka med 0,9 resp. 2,0 procent per år. För hela arbetsmarknaden visar denna kalkyl på en begränsad årlig ökning med 0,8 resp. 0,1 procent av sysselsättningen.

Även sysselsättningsproblemen är i stor utsträckning av strukturell karaktär. Den strukturella arbetslösheten måste i första hand angripas genom förstärkta näringspolitiska och regionalpolitiska åtgärder.

En utbyggnad inom industri och andra varuproducerande näringar måste enligt utskottets uppfattning komma till stånd för att ge möjligheter till ett ökat antal sysselsättningstillfällen inom denna sektor. Dess expansion är emellertid också av avgörande betydelse för utvecklingen på andra områden. De varuproducerande näringarnas tillväxttakt bestämmer sålunda vilka resurser som står till förfogande för privat och offentlig konsumtion. Därmed blir möjligheterna att öka sysselsättningen inom statlig och kommunal verksamhet liksom inom servicesektorn i övrigt i sista hand avhängig utvecklingen inom de varuproducerande näringarna.

Möjligheterna att klara sysselsättningsproblemen är bl. a. avhängiga en god planering på detta område. Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet yrkandet i motion 1973:1993 om en sysselsättningspolitisk utredning.

Ekonomisk planering

När det gäller långtidsbudgeten och formerna för den långsiktiga planeringen tillstyrker utskottet yrkandena i motionerna 1973:549 och 1973:985 angående förbättrad långtidsplanering.

Som framhålls i motionerna har utvecklingen fört med sig ett ökat behov av olika former av samhällsplanering och övergripande ekonomisk planering. Den allt snabbare strukturomvandlingen, miljöproblemen och de ökade anspråken på den offentliga sektorn är några faktorer, som ställer krav på en utbyggd översiktlig planering.

För att den långsiktiga planeringen skall fylla sin uppgift måste planeringsåtgärder på olika områden och nivåer givetvis samordnas till en integrerad och sammanhållen helhet. Först då skapas förutsättningar för en effektiv hushållning med befintliga kapital- och arbetskraftsresurser, ökad tillväxt och en rimlig fördelning av produktionsresultatet. Samtidigt vill emellertid utskottet, i likhet med motionärerna, starkt understryka, att den övergripande samhällsplaneringen måste ha formen av en ramplanering, som preciserar riktlinjer, huvudmål och prioriteringar. Detta möjliggör i sin tur en decentralisering av själva beslutsfunktionerna.

FiU 1973:29

42 De politiska besluten får också en alltmer långsiktig karaktär. Deras ökade inbördes beroende leder likaså till att de politiska beslutsfattarna — i första hand regering och riksdag — ständigt får ett ökat behov av beslutsunderlag, som belyser samband med målkonflikter. Som exempel på vad som i viss mån kan vara sådana målkonflikter kan nämnas ekonomisk tillväxt och strukturrationalisering å ena sidan samt välfärdsutjämning och miljövård å den andra.

Behovet av ett utvidgat beslutsunderlag hänger också samman med den offentliga sektorns tillväxt. Detta har lett till att näringsliv, kommunikationsväsen m. m. blivit alltmer beroende av politiska beslut. Under 1960-talet ökade de offentliga investeringarna med 6 å 7 procent årligen och den offentliga konsumtionen med ca 5 procent. Ökningen skedde sålunda i en takt, som väsentligt översteg tillväxten av de samlade produktionsresurserna. Inte minst den statliga och kommunala expansionen var mycket kraftig. Det är inte sannolikt att statens och kommunernas expansionsmöjligheter blir lika stora under det kommande årtiondet, som de har varit under 1960-talet. Också detta reser krav på en utvidgad långsiktig ekonomisk planering och en mera noggrann resursavvägning.

Mot denna bakgrund finner utskottet förslagen i motionerna om en närmare analys av formerna för den statliga långsiktiga planeringen väl motiverade. Inom ramen för en sådan utredning bör i första hand de av motionärerna anvisade vägarna när det gäller att utveckla den övergripande långtidsplaneringen prövas.

Skattepolitiken

Det torde knappast råda någon tvekan om att det höga skattetrycket i kombination med skattesystemets konstruktion har påverkat den ekonomiska utvecklingen i vårt land och möjligheterna att bedriva en aktiv stabiliseringspolitik. Det är obestridligt att för betydande löntagargrupper uppnådda inkomstförbättringar nästan helt ätits upp av stigande skatter och priser. Inför förestående avtalsförhandlingar har också inte minst från löntagarorganisationernas sida uppmärksamheten riktats mot dessa problem. Det är enligt utskottets uppfattning anmärkningsvärt, att skattefrågorna inte tagits upp i årets reviderade finansplan. För att på sikt löntagarna skall kunna tillförsäkras ett tillfredsställande utbyte av erhållna löneförbättringar måste den ekonomiska politiken eftersträva en bättre balans mellan de resurser, som tages i anspråk av den offentliga sektorn och vad som återstår för löntagarna och för näringslivets produktiva investeringar.

I motionerna 1990 och 1993 berörs dessa problem. I den förra påpekas att hushållens möjligheter att under det kommande året tillgodogöra sig en inkomstökning förutsätter att prisökningarna kan hållas på rimlig nivå med tanke på den automatiska skatteskärpning, som följer med det nuvarande skattesystemet. I samma motion framhålls också att det nuvarande höga skattetrycket medverkar till att försvåra

FiU 1973:29

möjligheterna att föra en aktiv finanspolitik. I motion 1990 nämns vidare, att de höga marginalskatterna medverkat till att påskynda penningvärdeförsämringen. Dessa frågor har tidigare behandlats i särskild motion från centerpartiet och folkpartiet liksom i en motion från moderata samlingspartiet.

Riksdagen har både 1970 och 1972 haft att behandla förslag till skatteomläggningar från regeringen. I den förra utlovades skattesänkningar till två tredjedelar av löntagarna. Resultatet blev emellertid snarare det motsatta. 1972 föreslogs vissa justeringar av den direkta skatten finansierade genom höjd mervärdeskatt. Denna finansiering förkastades av riksdagen. I stället genomdrev riksdagens socialdemokrater tillsammans med kommunisterna en höjning av arbetsgivaravgiften, som enligt utskottets bedömning bl. a. fått negativa effekter på sysselsättningsutvecklingen. För löntagarna blir utbytet av justeringen inte minst med tanke på att priserna ökat snabbare än beräknat mycket begränsat.

Utskottet vill slå fast att skattepolitiken måste beaktas som en integrerad del av den ekonomiska politiken. Det är enligt utskottets mening nödvändigt att den förra året tillsatta skatteutredningen bl. a. får möjlighet att utarbeta förslag till inflationsskydd av skattesystemet. Utredningen bör med förtur behandla den höga marginalbeskattningen och det olyckliga sambandet mellan beskattningen och sociala förmåner, som för många inkomsttagare i normala inkomstlägen leder till helt orimliga marginaleffekter. Förslag till lösning av de faktiskt sambeskattades problem bör också snarast framläggas. Utskottet vill betona vikten av att skatteutredningen får i uppdrag att ur tillgängligt material med förtur ta fram möjliga lösningar.

Övriga frågor

I motionen 1993 begärs att nu utgående särskilda utbildningsbidrag till företag som anställer och utbildar arbetslösa ungdomar skall höjas från 5 till 8 kronor per timme. I samma motion yrkas i skilda punkter riksdagsuttalanden om att medel för beredskapsarbeten i större utsträckning utnyttjas för vägar och en ökad andel beredskapsarbeten i kommunal regi. Det framhålls att kommuner i områden med svag sysselsättningsutveckling sannolikt skulle öka sin efterfrågan på arbetskraft, om de garanterades bättre kreditförsörjning på rimliga villkor. I motionen 1994 begärs utarbetandet av en plan för samordnade åtgärder mot arbetslösheten bland tjänstemännen. I motion 1990 berörs också frågan om tjänstemannaarbetslösheten och begärs vidare åtgärder för att stimulera till ett ökat småhusbyggande och ökad reparations- och ombyggnadsverksamhet för att minska byggarbetslösheten. Utskottet vill för sin del tillstyrka, att åtgärder av här angivet slag vidtages.

I motionen 1993 yrkas att riksdagen uttalar sig till förmån för kraftfulla åtgärder för att främja den regionala balansen. Dessa frågor berörs också i motionen 1990, som även nämner möjligheten att stimulera sysselsättningen inom stödområdet genom en sänkning av

FiU 1973:29

arbetsgivaravgiften där. Utskottet understryker behovet av åtgärder ägnade att förbättra den regionala balansen och tillstyrker ett riksdagens uttalande i enlighet med vad som anförts i ovannämnda motioner.

I motionen 993 (c, fp, m) hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit hemställer om tillsättandet av en grupp fristående ekonomer med uppgift att utarbeta alternativa konjunkturprognoser. Enligt utskottets uppfattning skulle ett sådant vidgat beslutsunderlag för den ekonomiska politiken vara av utomordentligt värde. Utskottet vill därför tillstyrka motionen.

Utskottet har vidare att ta ställning till två motioner rörande postverkets framställning om rätt att till nästföljande budgetår balansera över den del av postverkets överskott för budgetåren 1972/73 och 1973/74 som inte erfordras för att inleverera skälig avkastning på statskapitalet. I motionerna 1989 (m, c, fp) och 1998 (c, fp, vpk) framföres yrkanden av denna innebörd.

Avsikten med postverkets framställning är att möjliggöra en förskjutning av en eljest nödvändig ytterligare höjning av postportot för brev och andra försändelser från andra halvåret 1974 till andra halvåret 1975 eller möjligen till 1976.

Utskottet finner det angeläget, att nya höjningar av postportot i det längsta undvikes, inte minst mot bakgrunden av de betydande höjningar som skett under senare år. Den 1 oktober 1971 och den 1 juli 1972 höjdes sålunda grundportot med 10 öre vardera gången, vilket motsvarar mer än 35 %.

Då riksdagen på sin tid medverkade till att postavgifterna ändrades från karaktär av bevillning till av Kungl. Majit beslutade avgifter så avsågs givetvis inte att avgifterna skulle bestämmas med hänsyn till att eventuellt uppkomna överskott utöver skälig förräntning av det i postverket nedlagda statskapitalet skulle indragas till statsverket. Det bör också ihågkommas att postverket belastats av betydande kostnader för t. ex. tidningsbefordran och diligenstrafiken.

Att bygga ett avslag på postverkets framställning på principiella grunder med hänsyn till andra affärsdrivande verk finner utskottet i detta sammanhang ej tillräckligt grundat. En inleverans till statsverket av så betydande omfattning som departementschefen förutsatt skulle innebära en förräntning av statskapitalet inom postverket av helt orimlig storleksordning, vilket ej kan ha motsvarighet inom andra verk.

De betydande besparings- och rationaliseringssträvanden som skett från postverkets ledning och personal skulle röna föga uppskattning vid ett bifall till departementschefens framställning. Ökad otrygghet för sysselsättningen kan befaras uppstå för postpersonalen. Dessutom finns det risk att servicen för allmänheten försämras särskilt i glesbygd.

Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet yrkandena i motionerna 1989 och 1998.

FiU 1973:29

dels utskottets hemställan under 1, 2 samt 3 a—f och h bort ha följande lydelse:

1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken att riksdagen

a. med bifall till motionen 1973:1992 samt i anledning av motionen 1973:1990 såvitt nu är i fråga som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört beträffande behovet av snabbt verkande åtgärder mot inflationen

b. med bifall till motionen 1973:1993 moment 3 som sin mening ger Kungl. Maj d till känna vad utskottet anfört beträffande frisläpp av prioriterat byggande

c. med bifall till motionen 1973:1993 moment 8 samt i anledning av motionen 1973:1990 såvitt nu är i fråga hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till höstriksdagen beträffande åtgärder för att öka det enskilda sparandet

d. avslår motionen 1973:1995 momenten 2 och 5

e. i anledning av motionen 1973:550 samt i anledning av motionen 1973:1990 såvitt nu är i fråga hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till sådan ändring av reglementet för allmänna pensionsfondens förvaltning, att mindre och medelstora företag tillförsäkras ökade möjligheter till återlån

f. med bifall till motionerna 1973:1990 och 1973:1993 moment 9 samt i anledning av vad i propositionen förordats som sin mening ger Kungl. Majd till känna vad utskottet i övrigt anfört,

2. beträffande de ekonomiska perspektiven på längre sikt att riksdagen

a. med bifall till motionen 1973:1993 moment 1 hos Kungl. Majd anhåller om utredning beträffande åtgärder i syfte att på sikt kunna upprätthålla full sysselsättning

b. i anledning av motionen 1973:989 som sin mening ger Kungl. Majd till känna vad utskottet anfört beträffande behovet av förbättrade mätmetoder rörande välfärdsnivå och välfärdsutveckling

c. i anledning av motionerna 1973:242, 1973:886 och 1973:994 som sin mening ger Kungl. Majd till känna vad utskottet anfört beträffande analys av lagerförändringarna och konjunkturrörelsema i övrigt

d. i anledning av motionerna 1973:549 momenten 1 och 2 samt motionen 1973:985 moment b) hos Kungl. Majd anhåller om skyndsam parlamentarisk utredning beträffande formerna för den långsiktiga samhällsplaneringen,

3. att riksdagen

a. med bifall till motionen 1973:1993 moment 2 beslutar att särskilt utbildningsstöd till företag som anställer och utbildar arbetslös ungdom får utgå med upp till 8 kr per timme

b. 1) med bifall till motionen 1973:1993 moment 5 som sin

FiU 1973:29

mening ger Kungl. Maj* till känna vad utskottet anfört beträffande ökad användning av medel för beredskapsarbeten till vägändamål

2) med bifall till motionen 1973:1993 moment 7 som sin mening ger Kungl. Maj* till känna vad utskottet anfört beträffande kommunernas roll för den regionala sysselsättningsutvecklingen och behovet av en ökad andel beredskapsarbeten i kommunal regi

c. med bifall till motionen 1973:1993 moment 6 som sin mening ger Kungl. Maj* till känna vad utskottet anfört beträffande angelägenheten i nuvarande konjunkturläge av kraftfulla åtgärder för att främja den regionala balansen

d. med bifall till motionen 1973:1994 hos Kungl. Maj* anhåller om en plan för samordnade åtgärder mot arbetslösheten bland tjänstemän

e. avslår motionen 1973:1995 momenten 3 och 4 rörande statliga industriinvesteringar och samhällsnyttiga arbeten

f. med bifall till motionen 1973:993 hos Kungl. Maj* anhåller om utarbetande av alternativa konjunkturprognoser i enlighet med vad utskottet anfört

h. med bifall till motionerna 1973:1989 och 1998 beslutar

1) att postverket skall få disponera de överskott, som utöver normal avkastning beräknas uppkomma under budgetåren 1972/73 och 1973/74, för resultatutjämning under de närmaste åren

2) att i 1973/74 års driftbudget såsom inkomst av Postverkets fond upptas ett belopp av 18,8 milj. kr.

2. beträffande statsinkomsterna för budgetåret 1973/74 av herrar Burenstam Linder (m) och Brundin (m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ”1 själva sakfrågan” och på s. 32 slutar med ”budgetåret 1973/74” bort ha följande lydelse:

Utskottet finner metoden att via koncernbidrag inom den statliga företagsgruppen utjämna resultatet företagen emellan vara olämplig. Utskottet anser det riktigare att erforderliga kapitaltillskott till företag som går med förlust på vanligt sätt anvisas över budgeten. På detta sätt ges större möjligheter till offentlig debatt om riktlinjerna för och resultatet av de statliga företagens verksamhet. Detta är särskilt motiverat eftersom bidrag lämnas av sysselsättnings- och regionalpolitiska skäl som det ankommer på riksdagen och inte på Statsföretags ledning att ta ansvaret för.

Denna synpunkt innebär inte att statliga företag skulle behandlas sämre än privata. Statliga företag har vanligen - till skillnad från privata — just möjligheten att i särskilda belägenheter vända sig till statsmakterna för att få resurser för verksamheten. Härtill kommer att systemet med

FiU 1973:29

koncernbidrag inom statsföretagsgruppen tillämpas inom en koncern som till sin sammansättning saknar motsvarighet på den privata sidan. Utskottet, som ej finner det motiverat att därför nu göra ändring i inkomstberäkningarna för budgetåret 1973/74, förutsätter att bidrag till statliga företag, motiverade av sysselsättnings- och regionalpolitiska skäl, i framtiden föreläggs riksdagen och ej som hittills beslutas av Statsföretag.

dels utskottets hemställan under 3 g bort ha följande lydelse:

3. g. i anledning av motionen 1973:1997 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört beträffande koncernbidrag inom den statliga företagssektorn.

GOTA B 73 3869 S Stockholm 1973