Inrikesutskottets betänkande i anledning av motion om utformande av ett personalpolitiskt princip- och handlingsprogram för statsanställda
Inrikesutskottets betänkande nr 31 år 1973
InU 1973:31
Nr 31
Inrikesutskottets betänkande i anledning av motion om utformande av ett personalpolitiskt princip- och handlingsprogram för statsanställda.
Motionen
I motionen 1973:861 av herr Wennerfors (m) hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller att ett personalpolitiskt princip- och handlingsprogram för de cirka 450 000 statligt anställda utformas.
Motionären anför bl. a. att många företag i det enskilda näringslivet liksom landsting och kommuner tillsammans med de anställda utformat personalpolitiska program. Enligt motionären är det självfallet av stort värde även för den anställde i en statlig myndighet att i en enda publikation finna svaren på en mängd frågor om statsmakternas personalpolitik. Visserligen finns uttalanden på en del av de personalpolitiska delområdena, fortsätter motionären, men det måste vara tämligen svårt och tidsödande att finna svaren på frågor om arbetsgivarens syn på mål, riktlinjer och detaljer i den statliga personalpolitiken.
Remissyttranden
Yttranden över motionen har inhämtats från statens avtalsverk (SAV), statens personalnämnd (SPN), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion (TCO-S), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) och Statstjänstemännens riksförbund (SR). De båda sistnämnda organisationerna har avgett gemensamt yttrande.
Motionens syfte har uppfattats på olika sätt av remissinstanserna. SA V och LO påtalar att det är oklart om motionen efterlyser en samlad redovisning av de normer som gäller för de statsanställdas anställningsvillkor eller om motionen avser ett program för statens framtida personalpolitiska handlande. TCO-S utgår i sitt yttrande från att motionen gäller förbättrad information om den statliga personalpolitiken, medan SPN samt SACO och SR behandlar motionen med utgångspunkt i behovet av ett enhetligt personalpolitiskt program.
SA V upplyser att verket årligen ger ut publikationerna Författningar om statligt reglerade tjänster (FST) och Författningar om statlig tjänstepensionering (FSP). FSP innehåller alla väsentliga bestämmelser om statlig tjänstepensionering och FST övriga offentligrättsligt reglerade anställningsvillkor. I publikationerna finns sakregister med många uppslagsord. Urvalet av bestämmelser måste av naturliga skäl begränsas, bl. a. därför att ett stort antal bestämmelser gäller endast mindre delar av statsförvaltningen. I sådana fall är det mer ändamålsenligt att — såsom
1 Riksdagen 1973. 18 sami. Nr 31
InU 1973:31
också sker i stor utsträckning — resp. myndighet sammanställer ifrågakommande bestämmelser i särskilda publikationer.
Avtalsreglerade anställningsvillkor ges också ut i tryck av SAV, som vidare brukar sammanställa och sprida sammanfattningar av mer väsentliga avtal och avtalsändringar.
Avslutningsvis anför SAV att om motionen syftar till ett program för framtida personalpolitiskt handlande, så torde frågan huvudsakligen falla utanför verkets kompetensområde.
SPN anför sammanfattningsvis
att utarbetandet av ett personalpolitiskt program gemensamt för hela statsförvaltningen och täckande alla delområden svårligen låter sig göras f. n.,
att SPN enligt sin uppgift som central förvaltningsmyndighet skall sammanställa och informera myndigheter om de personalpolitiska riktlinjer som statsmakterna ger och gett uttryck för inom skilda delområden,
att SPN genom råd, service, utbildning och centrala direktiv skall biträda myndigheter vid utarbetande av egna personalpolitiska handlingsprogram,
att enskilda statsanställda därigenom kan få svar på frågor om mål, riktlinjer och beslutsregler för myndighetens personaladministration.
LO avstyrker motionen. LO vänder sig särskilt mot tanken på utarbetande av en ny personalpolitik för hela det statliga området. Den statliga verksamheten är av så skiftande natur att enhetlig reglering av alla frågor är i det närmaste omöjlig, och det är ett klart arbetstagarintresse att innehållet i och tillämpningen av personalpolitiken inom den statliga sektorn anpassas till de olika verksamheternas egenart. Om en enhetlig reglering kommer till stånd, skulle den ha en klart konserverande effekt, fortsätter LO, och påpekar att frågan om de anställdas inflytande över personalpolitiken m. m. f. n. utreds av delegationen för förvaltningsdemokrati och av arbetsrättskommittén.
Avser motionen enbart att göra regler och normer för den statliga personalpolitiken lättare tillgängliga anser LO att om förbättringar i publiceringen behövs, frågan bör kunna lösas genom diskussioner mellan resp. myndighet och berörda fackliga organisationer.
TCO-S konstaterar att motionärens ambition tydligen är att verka för bättre information om den statliga personalpolitiken och instämmer i och för sig i att informationsfrågorna är av stor betydelse i detta sammanhang. I nuvarande läge gäller det emellertid, framhåller TCO-S, närmast att på olika vägar skapa förutsättningar för ökat personalinflytande på personalpolitiken. Att därvid aktualisera informationsfrågorna måste enligt TCO-S anses alltför begränsat och TCO-S menar därför att motionen ej bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
SACO och SR konstaterar sammanfattningsvis att personalpolitiska frågor inom statsförvaltningen behandlas inom en råd olika organ, nämnder och myndigheter och finns reglerade i olika författningar, lagar och avtal m.m. På den kommunala sektorn har gjorts personalpolitiska
InU 1973:31
uttalanden sorn är vägledande för de stora kommunerna och där medverkar till att de anställda får en relativt likartad behandling oavsett inom vilken kommun de är anställda. På det statliga området saknas motsvarande övergripande riktlinjer för myndigheterna. De båda organisationerna kan därför i likhet med motionären förorda att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att ett personalpolitiskt program utformas för de statligt anställda. Ett sådant program bör ange riktlinjerna och ramarna i stort för den statliga personalpolitiken, varefter det får ankomma på varje enskild myndighet att i detalj utforma de kortsiktiga detaljprogram som blir erforderliga.
Avslutningsvis framhåller de båda organisationerna att det är av väsentlig betydelse att de i programmet ingående riktlinjerna avser områden som förväntas få stor betydelse för de statsanställdas del. Utredningsarbetet bör därför inriktas på begränsade delområden, som analyseras och genomarbetas område för område.
Enkel fråga om ett personalpolitiskt princip- och handlingsprogram för statsanställda
Statsrådet Löfberg besvarade i kammaren den 26 oktober 1972 en av herr Wennerfors framställd fråga (1972:243) om vilka åtgärder statsrådet Löfberg ämnade vidta för att ett personalpolitiskt princip- och handlingsprogram för de statligt anställda snarast skall bli utformat.
Statsrådet Löfberg erinrade till en början om att staten är landets största arbetsgivare med omkring 460 000 anställda vid ett betydande antal myndigheter samt fortsatte:
Riktlinjerna för personalpolitiken vid statliga myndigheter utarbetas på olika sätt och sprids till statsmyndigheterna i skilda former. De delar av personalpolitiken som är förhandlingsbara får formen av kollektivavtal som utformas av parterna och distribueras av statens avtalsverk eller annan avtalsslutande myndighet. Övriga avsnitt av den statliga personalpolitiken har sin grund i utredningsbetänkanden, departementspromemorior, förslag från myndigheter och personalorganisationer m. m. Efter överläggningar med personalorganisationer och, då så krävs, godkännande av riksdagen förs dessa avsnitt ut till statliga myndigheter och de statsanställda i form av lagar och andra författningar i Svensk författningssamling. Författningarna tas också in i statens avtalsverks årligen utkommande publikationer Författningar om statligt reglerade tjänster (FST) och Författningar om statlig tjänstepensionering (FSP).
Det torde knappast vara praktiskt möjligt eller, av hänsyn till överskådligheten, lämpligt att föra samman innehållet i dessa urkunder till en enda handling. Jag ser inte heller något behov, åtminstone inte för närvarande, av en sådan åtgärd.
Utskottet
I motionen begärs att ett personalpolitiskt princip- och handlingsprogram avseende alla statligt anställda utformas. Motionären hänvisar i sin motivering till att företag liksom landsting och kommuner tillsam -
InU1973:31
mans med de anställda utformat personalpolitiska program, och han menar att även för de statligt anställda bör det vara av stort värde att i en enda publikation kunna informera sig om mål, riktlinjer och detaljer i den statliga personalpolitiken.
Remissinstanserna har reagerat mot att det inte klart framgår av motionen om den avser att riktlinjer för en ny och hela det statliga fältet omspännande personalpolitik skall utarbetas eller om motionen har det mera begränsade syftet att åstadkomma en samlad redovisning av de normer som redan gäller för de statsanställdas anställningsvillkor. Oavsett vilket syftet är har remissinstanserna med undantag för SACO och SR ställt sig negativa till motionsförslaget.
Utskottet är inte berett att biträda förslaget om utarbetande av personalpolitiska riktlinjer som skulle gälla för hela statsverksamheten. Sådana riktlinjer skulle bli tillämpliga på de mest skiftande verksamheter, från stora affärsdrivande verk till mycket små, med administrativa göromål sysslande arbetsenheter. Det kan inte heller uteslutas, som LO påpekar, att en enhetlig reglering av ifrågasatt slag skulle få en konserverande effekt. Däremot är det tänkbart att formerna för publiceringen av de normer som gäller på personalpolitikens område kan förbättras ytterligare. Man kan förutsätta att frågan uppmärksammas av de anställdas fackliga organisationer i den mån behov härav anses föreligga från de anställdas sida. Utskottet erinrar om att statens avtalsverk årligen ger ut publikationerna Författningar om statligt reglerade tjänster och Författningar om statlig tjänstepensionering. Den förra innehåller förutom statstjänstemannalagen, statstjänstemannastadgan, allmänna verksstadgan och liknande grundläggande författningar även direktiv och riktlinjer beträffande t. ex. deltidsarbete, anställning av handikappade och tjänstledighet för vård av minderåriga barn eller för studier. Att bygga ut dessa handböcker med den mångfald detaljföreskrifter som kan gälla på olika myndighetsområden inom statsverksamheten finner utskottet föga ändamålsenligt. Lämpligare är att, som också sker i stor utsträckning, resp. myndighet sammanställer sådana speciella bestämmelser i särskilda publikationer.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1973:861.
Stockholm den 30 oktober 1973
På inrikesutskottets vägnar KARL ERIK ERIKSSON
Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i Östersund (s), Nordgren (m), fru Hörnlund (s), herrar Fridolfsson i Rödeby (s), Stridsman (c), fru Ludvigsson (s), herrar Oskarson i Halmstad (m), Lorentzon (vpk), Nilsson i Kalmar (s), Mattsson i Skee (c), Ekinge (fp), Gustafsson i Säffle (c) och Olsson i Asarum (s).
InU 1973:31
5 Särskilt yttrande
av herrar Nordgren (m) och Oskarson i Halmstad (m):
Vi är medvetna om det problematiska i att sammanställa det skiftande materialet på det personalpolitiska området i en enda publikation, men det kan knappast förnekas att ett dokument innehållande de grundläggande riktlinjerna för statens personalpolitik skulle vara värdefullt, inte minst för myndigheter och anställda. Ett sådant dokument skulle utgöra ett principprogram för statens personalpolitik. Det får självfallet kompletteras med skrifter på speciella ämnesområden och för enskilda myndigheter. Vi utgår från att Kungl. Maj:t och myndigheterna tar till vara de möjligheter som finns att i enlighet med det anförda förbättra informationen om den statliga personalpolitiken.
I
GOTAB 73 5280 S Stockholm 1973