Bet. 1973:SoU15

Socialutskottets betänkande i anledning av motion om en utredning rörande dödsbegreppet m. m.

Typ: Betänkande
Datum: 1973-04-25
Källa: data.riksdagen.se

Socialutskottets betänkande nr 15 år 1973

SoU 1973:15

Nr 15

Motionen

I motionen 1973:669 av herr Wemer i Malmö m. fl. (m) hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om snar parlamentarisk utredning om dödsbegreppet samt om rätten att avstå från livsuppehållande insatser vid grav hjärnskada.

Gällande ordning

Någon definition av begreppet död finns inte i svensk lagstiftning. Beträffande nyfödda finns emellertid en definition av begreppen levande född och dödfödd i ett av medicinalstyrelsen utfärdat cirkulär (MF 1959:83). Det heter där att nyfödda skall klassificeras som levande födda ”om de utfört andningsrörelser eller om de visat annat tecken på liv, såsom hjärtslag, pulsationer i navelsträngen eller tydliga spontana rörelser av skelettmuskulaturen” och som dödfödda om de ”icke företett något dylikt livstecken”. Liknande uttryck återfinns i folkbokföringsförordningen, där det i 30 § talas om ”nyfödd, som efter födelsen andats eller visat annat livstecken”.

Det nuvarande dödsbegreppet har av ålder knutits till hjärta och andning. När hjärt- och andningsverksamhet varaktigt upphört att fungera betraktas människan som död. Denna metod är allmänt accepterad och används av läkare över hela världen.

Den lagstiftning som är av intresse i detta sammanhang inskränker sig till i huvudsak två författningar. Den ena är lagen (1958:104) om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material från avliden person. I denna lag behandlas endast transplantationer från döda givare. Frågan om transplantationer från levande givare är inte reglerad i lag. Syftet med 1958 års lag är att ge möjlighet till transplantationer för att behandla sjuka eller skadade människor, däremot inte att skaffa material till forskning. I lagen ges bl. a. föreskrifter om samtycke från anhörig till den avlidne. Användande av döda kroppar i forskningssyfte kan emellertid ske med stöd av kungörelsen (1932:371) om överlämnande av lik till anatomisk institution (senaste lydelse SFS 1949:571). I denna kungörelse ges bestämmelser om att lik, som måste begravas på allmän bekostnad, efter personer som avlidit på mentalsjukhus, fängelser, vissa ålderdomshem m. m. under vissa förutsättningar skall överlämnas till anatomisk institution för att tillgodose den medicinska utbildningens och forskningens intressen.

1 Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 15

SoU1973:15

2 Med anledning av att i motionen framställs önskemål om att en utredning om dödsbegreppet även skall behandla den närliggande frågan om rätt för patienten att på förhand förklara sig avstå från livsuppehållande insatser vid grav hjärnskada må följande framhållas.

Enligt 3 kap. 1 § brottsbalken straffas för mord den som berövar annan livet. Är brottet att anse som mindre grovt skall i stället ansvar ådömas för dråp. Vållar någon av oaktsamhet annans död skall han dömas för vållande till annans död.

I brottsbalken saknas bestämmelser om verkan av samtycke av den mot vilken gärningen riktas. När det gäller samtycke till dödande kan emellertid brottsbalkens allmänna regler om nedsättning eller eftergift av påföljd bli tillämpliga. I fråga om underlåtenhet att rädda annans liv finns enligt svensk rätt inte någon allmän regel. Underlåtenhet att ingripa kan dock enligt allmänna regler vara straffbar om underlåtenheten rättsligt sett är likvärdig med ett positivt handlande. Särskilt beaktas härvid om det föreligger en skyldighet för den underlåtande att ingripa, som är så stark, att hans underlåtenhet är att bedöma lika som om han genom handling orsakat döden.

Enligt allmän läkarinstruktion (1963:341) är varje läkare skyldig att i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet ge patienten de råd och den behandling som dennes tillstånd fordrar (3 §). Åsidosätter läkare den skyldigheten, straffas han enligt 10 § instruktionen med böter eller fängelse i högst sex månader. Läkare i allmän tjänst, som handlar i strid mot vetenskap och beprövad erfarenhet, är även underkastad ansvar för tjänstefel enligt bestämmelserna i 20 kap. 4 § brottsbalken. Enligt lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket kan socialstyrelsen återkalla läkares legitimation bl. a. om denne har dömts till fängelse för brott, som han har begått under utövningen av sitt yrke, och därigenom visat sig olämplig för yrket, eller om han i övrigt har visat sig vara uppenbart olämplig som läkare (3 och 4 §§).

Vad som utgör vetenskap och beprövad erfarenhet är inte reglerat i lag utan utformas ytterst av medicinalväsendcts ansvarsnämnd. Socialstyrelsen meddelar också råd och anvisningar i frågor som kan behöva förtydligas.

Förarbetena till brottsbalken

Under förarbetena till brottsbalken diskuterades frågan om införande av en särskild bestämmelse om verkan av samtycke vid bl. a. dödande. Straffrättskommittén (SOU 1953:14 s. 143 ff.) föreslog en regel om straffnedsättning eller straffrihet vid samtycke till dödande, misshandel m. m. och anförde därvid bl. a. följande.

Frågan om dödande med samtycke intager i viss mån en särställning. Det är endast med tvekan kommittén ansett sig böra föreslå att den med hänsyn till ämnets natur allmänt hållna bestämmelsen om straffrihet göres tillämplig även i detta fall. Kommittén har emellertid ansett att den föreslagna bestämmelsen i särskilda undantagsfall bör kunna tjäna som grundval för straffrihet för en anhörig eller närstående som efterkommit

SoU 1973:15

en begäran från en döende eller svårt sjuk att förkorta dennes liv. Bestämmelsen kan vidare tänkas få tillämplighet exempelvis i ett sådant fall som att två makar, vilka under trycket av någon inträffad olycka beslutat att gemensamt söka döden, satt sin plan i verket men den ena av makarna räddas till livet.

Vad angår läkares verksamhet har med rätta framhållits att förtroendet för läkarnas behandling av de sjuka skulle kunna allvarligt rubbas av en bestämmelse som gåve en läkare möjlighet att, med samtycke av en patient som av naturliga skäl tillfälligt kunde känna längtan efter att bliva befriad från ett svårt lidande, vidtaga en åtgärd som förkortade dennes liv. Frågan om en läkares rätt att på grund av samtycke vidtaga åtgärder av ifrågavarande slag måste bedömas med särskilt beaktande av det allmännas intresse att, även om omständigheterna i det särskilda fallet kunna vara än så ömmande, möjlighet icke öppnas till missbruk i andra fall.

Kommittén anförde vidare.

Kommittén har övervägt att i förslaget upptaga en bestämmelse om straffnedsättning eller straffrihet även för de fall då någon utan samtycke men av altruistiska motiv uppsåtligen dödat annan. Med hänsyn till faran av att en dylik bestämmelse skulle kunna tagas till intäkt för att s. k. barmhärtighetsdödande vore godkänt av lagen och på grund därav kunna leda till missförstånd och missbruk, har kommittén emellertid avvisat denna tanke. Den möjlighet till straffnedsättning eller i särskilda undantagsfall till straffrihet som för dylika fall kan anses påkallad synes kunna tillgodoses genom de allmänna bestämmelser om nedsättning eller eftergift av påföljd om vilka förslag framlägges av strafflagberedningen.

Departementschefen motsatte sig kommitténs förslag i denna del och framhöll i prop. 1962:10 (s. C 381) att liksom dittills det torde få överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra i vilken utsträckning samtycke till brottslig gärning skall medföra att gärningen inte anses som brott. När samtycke inte tilläggs sådan betydelse, torde det enligt departementschefen stundom kunna leda till straffnedsättning eller frihet från påföljd med stöd av brottsbalkens allmänna nedsättnings- och eftergiftsregel. Vid prövningen härav bör uppmärksammas gärningens art och bevekelsegrunderna för gärningen. Departementschefen framhöll att det genom denna reglering också blir tydligt, att inte annat än i de mycket exceptionella fall, då annat skulle vara stötande för den allmänna rättskänslan, bör komma i fråga att nedsätta eller efterge påföljd, när dödande har skett med samtycke.

Utredningar m. m.

En arbetsgrupp inom medicinalstyrelsen, som hade till uppgift att utreda frågan om författningsmässig reglering av transplantationer från levande givare, avlämnade 1967 ett betänkande, där också frågan om införande av hjärndödsbegreppet diskuteras. Betänkandet, som ingår i skriftserien ”Medicinalstyrelsen redovisar” (nr 4), har titeln ”Legala aspekter på transplantationer. Synpunkter på dödsbegreppet”. I betänkandet uttalas om dödsbegreppet bl. a. följande (s. 38):

1 * Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 15

Från flera håll har framförts krav på att dödsbegreppet lagregleras. Uppfattningen om i vilken fas av ett gradvis upphörande liv, som döden skall anses ha inträtt, dvs. dödsbegreppets principiella innebörd, är en fråga, som läkarna inte ensamma kan göra anspråk på att avgöra. Fastställandet av tidpunkten för dödens inträde, dvs. tillämpningen av ett erkänt dödsbegrepp, är däremot en medicinsk fråga, som svårligen lämpar sig för lagstiftning. I varje fall torde behov av en lagreglering inte föreligga så länge man bibehåller det nuvarande hävdvunna dödsbegreppet.

Hur frågan skall lösas, om eller när det blir aktuellt att införa ett nytt dödsbegrepp, är det inte möjligt att nu ta ställning till. Det torde i mycket bero på i vilken utsträckning det nya dödsbegreppet kommer till användning, om det skall tillämpas generellt, eller endast i vissa särskilt angivna situationer, t. ex. i samband med hjärttransplantationer. Ett ställningstagande torde förutsätta ett fullständigt klarläggande av de juridiska konsekvenserna av ett nytt dödsbegrepp. Av stor betydelse blir givetvis allmänhetens inställning till hithörande spörsmål. Om — även i det nya läget — den uppfattningen accepteras att frågan om fastställande av tidpunkt för dödens inträde är en medicinsk angelägenhet, torde föreskrifter utöver de som kan meddelas i administrativ ordning (anvisningar av medicinalstyrelsen) icke erfordras. I annat fall torde en lagreglering bli ofrånkomlig.

Arbetsgruppens betänkande remissbehandlades och resulterade sedermera i att socialstyrelsen till Kungl. Majit överlämnade en den 28.2.1969 dagtecknad promemoria (stencil A 1 1968:29) med förslag till lag om transplantation, avsedd att reglera transplantationer från såväl levande som döda givare. I socialstyrelsens skriftserie har arbetsgruppens förslag jämte remissyttranden och lagförslag m. m. utgetts på engelska under titeln ”Legal Aspects of Transplantation. Some Views on the Definition of Death” (1969:7). I promemorian behandlas utförligt frågan om när en en person skall anses död. Socialstyrelsen konstaterar att de skäl som anförts för införande av hjärndödsbegreppet är av tre slag: humanitära, sjukvårdsadministrativa och transplantationskirurgiska. De skäl som betecknas som humanitära hänför sig främst till frågan hur länge livsuppehållande behandling skall pågå. I denna fråga deklarerar styrelsen att frågan om hjärndödsbegreppet skall accepteras eller inte i och för sig saknar betydelse för ställningstagandet till frågan när medicinsk behandling får avbrytas. Frågan om avbrytande av behandling måste nämligen bedömas från fall till fall med utgångspunkt i principen att varje patient skall ges den behandling som hans tillstånd fordrar och som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Också de sjukvårdsadministrativa skälen för införande av hjärndödsbegreppet avvisas av styrelsen, som anser att detta inte skulle lösa några ekonomiska eller personella problem. Däremot menar styrelsen att de transplantationskirurgiska skäl som anförts som motivering för införande av hjärndödsbegreppet i och för sig skulle kunna anses godtagbara. Trots detta anser styrelsen — som påpekar att remissinstanserna på ett undantag när avstyrkt införande av ett nytt dödsbegrepp eller ansett behov av ett sådant inte föreligga — sig inte kunna förorda att ett nytt dödsbegrepp införs. Härom anför styrelsen i huvudsak följande. I och för sig bör det inte vara någon tvekan om att beteckna en individ,

SoU1973:15

beträffande vilken hjärndöd verkligen föreligger, som död. Härav följer emellertid inte att man skall acceptera hjärndödsbegreppet. Säkerhetskravet får under inga förhållanden eftersättas. Ett oeftergivligt villkor för införande av hjärndödsbegreppet måste vara en absolut förvissning om att det finns möjlighet att fastställa när hjärndöd inträtt. Enligt styrelsens uppfattning är det ännu knappast övertygande visat att de metoder som finns tillfredsställer säkerhetskraven. Tvärtom har det framkommit uppgifter som tyder på att metoderna ibland sviker. Först sedan resultaten av erforderliga undersökningar publicerats anser sig styrelsen kunna göra ett slutligt ställningstagande till frågan om införande av hjärndödsbegreppet. Styrelsen framhåller också att det måste krävas att en ny innebörd av dödsbegreppet bärs upp av en vidsträckt opinion. Så kan enligt styrelsens mening knappast sägas vara fallet. Situationen belyses enligt styrelsen bäst av det förhållandet att läkarkåren inte står samlad bakom hjärndödsbegreppet. Från olika läkare har tvärtom i skilda sammanhang uttalats tveksamhet i fråga om detta begrepp. Styrelsen fastslår avslutningsvis att de nuvarande dödskriteriema bibehålls tills vidare och att 1958 års lag enligt styrelsens mening inte kan tillämpas på hjärndöda individer. I fråga om lagstiftning angående dödsbegreppet förklarar sig styrelsen dela arbetsgruppens uppfattning att behov härav för närvarande inte föreligger, något som inte heller ansetts påkallat av någon remissinstans.

Sedan socialstyrelsens promemoria överlämnats till Kungl. Majit har den remissbehandlats. Flera av remissorganen anser att hjärndöd kan diagnostiseras med tillräcklig säkerhet medan andra menar att metoderna härför ännu inte är tillräckligt säkra.

Tidigare riksdagsbehandling

Under förarbetena till 1958 års lag om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material från avliden person upptogs frågan om det var önskvärt att man i lagen införde bestämmelser om hur dödens inträde skulle fastställas. I prop. 1958 A:23 med förslag till lagen uttalade departementschefen att han inte ansåg erforderligt att bestämmelser härom intogs i lagen. Han framhöll att det fick överlämnas åt läkarna att på sedvanligt sätt fastställa dödens inträde även i sådana fall då det kunde bli fråga om att företa transplantation. Under riksdagsbehandlingen (2LU 1958 A:4) framfördes ingen kritik mot denna ståndpunkt.

Vid 196 7 års riksdag väcktes en motion, i vilken dels hemställdes om utredning angående regler eller riktlinjer för fastställande av dödens inträde, dels begärdes översyn av 1958 års lag. Motionen avslogs på hemställan av första lagutskottet, som i sitt utlåtande 1967:50 avstyrkte motionen med hänvisning till att ifrågavarande problem kort tid dessförinnan behandlats av en arbetsgrupp inom medicinalstyrelsen. Utskottet framhöll i ett utförligt utlåtande bl. a. att dödsbegreppets principiella utformning hade utomordentligt stor betydelse från rättslig synpunkt och också påverkade frågan om insättande och avbrytande av

SoU 1973:15

livsuppehållande behandling liksom villkoren för transplantationskirurgin. Enligt utskottets mening var det av vikt att ståndpunktstaganden i ämnet föregicks av fortsatta överväganden av främst läkare och jurister. Utskottet underströk att mer väsentliga ändringar i praxis eller lagstiftning på området måste föregås av en bred allmän debatt och ha starkt stöd i allmänna opinionen.

I en interpellation vid 1969 års riksdag (prot. nr 9 s. 98) ställde fru Kristensson frågan om vederbörande statsråd hade för avsikt att tillsätta en utredning med uppdrag att bl. a. pröva frågan om det fanns anledning att fastställa regler eller riktlinjer för när en människa skall anses död. I sitt svar på interpellationen den 9 maj (prot. nr 21 s. 20) erinrade socialministern om att socialstyrelsen nyligen framlagt förslag till ny transplantationslagstiftning och därvid utförligt behandlat frågan om dödsbegreppet men inte funnit sig kunna förorda införandet av ett nytt dödsbegrepp. Han framhöll att socialstyrelsen uppmärksamt följde den vetenskapliga utvecklingen på området och att vissa undersökningar med anknytning till problemet pågick på socialstyrelsens initiativ. Han underströk vidare att ytterst starka skäl måste kunna anföras för att det gällande dödsbegreppet skulle ersättas med ett nytt eller för att ett alternativt dödsbegrepp skulle tillåtas vid sidan av det gällande. Mot bakgrund av det sagda förklarade han sig inte vara beredd att tillsätta en utredning som syftade till en ändring av dödsbegreppet.

I en interpellation vid 1972 års riksdag ställde herr Hamrin vissa frågor till socialministern angående obduktion, bl. a. en fråga om skyldighet för vederbörande läkare att underrätta den avlidnes anhöriga om att obduktion skulle företas. I sitt svar den. 8 maj (prot. nr 75 s. 83) omtalade socialministern bl. a. att en vetenskaplig undersökning, som kunde väntas ge värdefulla upplysningar beträffande obduktionsfrågan, pågick vid Serafimerlasarettet i Stockholm under ledning av professor Gunnar Björck. Socialministern uttalade att man efter att ha tagit del av resultatet av undersökningen, som beräknades vara avslutad senast under första halvåret 1973, avsåg att i departementet behandla vissa frågor om obduktion. Han erinrade också om att samma problem som vid obduktion förelåg vid transplantation av organ från avlidna och att frågan om ny eller ändrad lagstiftning om transplantation övervägdes i departementet. Hans avsikt var att dessa frågor om möjligt skulle lösas samtidigt.

Frågan om en utredning av dödsbegreppet aktualiserades åter i en motion till 1972 års riksdag. Socialutskottet redogjorde i sitt betänkande (SoU 1972:38) över motionen för lagstiftningen i vissa nordiska länder och för innehållet i vissa tidskriftsartiklar i ämnet. Utskottet avstyrkte i sitt av riksdagen godkända betänkande bifall till motionen med följande motivering.

Som första lagutskottet framhöll vid 1967 års riksdag är frågan om införande av ett nytt dödsbegrepp av utomordentligt stor betydelse från rättslig synpunkt, och den påverkar också bl. a. villkoren för transplantationskirurgin. De svårigheter, som uppkommer vid ställningstagandet till frågan om införande av ett nytt dödsbegrepp, hänför sig främst till frågan

SoU1973:15

om tillståndet hjärndöd kan diagnostiseras med tillräcklig säkerhet. Utskottet vill understryka vad socialstyrelsen i sin promemoria år 1969 anfört om att det måste föreligga absolut förvissning om möjligheterna att med säkerhet fastställa om hjärndöd inträtt för att detta begrepp skall kunna användas i praktiken. Sedan frågan om införande av ett nytt dödsbegrepp senast behandlades i riksdagen, har läget så till vida förändrats som man numera i fackkretsar — att döma av den i Läkartidningen lämnade redovisningen för hjärndödssymposiet 1970 — synes anse att tillgängliga metoder för att diagnostisera hjärndöd är säkra.

Även om hjärndöd kan fastställas med full säkerhet, finns det emellertid andra omständigheter som gör att hjärndödsbegreppet inte utan vidare kan accepteras. Såväl 1967 års riksdag som socialstyrelsen har framhållit att allmänhetens inställning i frågan är av stor betydelse. Det måste också övervägas om ett nytt dödsbegrepp kräver lagreglering eller om fastställandet av dödens inträde bör vara en rent medicinsk angelägenhet. Även om lagreglering inte anses erforderlig måste de juridiska konsekvenserna av införande av ett nytt dödsbegrepp beaktas. En annan omständighet som man måste bedöma är vilka konsekvenser som skulle bli följden av att ett dödsbegrepp infördes som med hänsyn till behovet av kvalificerad teknisk utrustning kunde tillämpas endast för patienter som var intagna på vissa sjukhus.

Mot bakgrund av de medicinska framsteg som gjorts på området under de senaste åren synes det finnas skäl att ta upp frågan om dödsbegreppet till fortsatta överväganden. Med hänsyn till det utredningsarbete, som utförts inom socialstyrelsen och som framlagts i promemorian från 1969 med förslag till ny transplantationslagstiftning, ter det sig dock inte erforderligt att tillsätta en ny utredning. På grundval av promemorian, som remissbehandlats, övervägs f. n. inom socialdepartementet frågan om ny eller ändrad lagstiftning angående transplantation. Socialministern erinrade i en interpellationsdebatt i maj i år om att denna fråga berör problem som också föreligger vid obduktion. Han upplyste att en vetenskaplig undersökning, som f. n. utförs vid Serafimerlasarettet i Stockholm, kan väntas ge värdefulla upplysningar om obduktioner. Efter att ha tagit del av denna undersökning, som kan beräknas bli avslutad senast första halvåret 1973, avser man inom departementet att ta upp frågorna om transplantation och obduktion till gemensam behandling. Enligt vad utskottet inhämtat kommer i samband med överarbetningen av socialstyrelsens promemoria om transplantationslag också den i promemorian behandlade frågan om dödsbegreppet att tas upp. Med hänsyn härtill är någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen inte erforderlig.

Utskottet

Dödsbegreppet är ej definierat i svensk lagstiftning. Av ålder har man ansett en människa död när hjärt- och andningsverksamheten varaktigt upphört.

I motionen 1973:669 framhålls att nu gällande kriterier på dödstillstånd ej längre är till fyllest. Hjärtstillestånd är inte ett tecken på död förrän upphävd hjärnfunktion samtidigt konstaterats. Motionärerna påpekar att hjärta och lungor i vissa fall efter stillestånd kan bringas till förnyad verksamhet samt att man lyckats transplantera dessa organ. Dödsbegreppet innefattar så komplicerade problemställningar med djupgående konsekvenser för människans integritet att det bör bli föremål för

SoU 1973:15

en parlamentarisk utredning. Motionärerna anser vidare att en sådan utredning också bör behandla den dödsbegreppet närstående frågan om patientens rätt att på förhand avstå från livsuppehållande insatser vid svår och irreversibel hjärnskada. De framhåller att det är ett begränsat antal människor som drabbas av total hjärninfarkt medan betydligt fler åsamkas hjärnskador, som är mer eller mindre nära hjärndöd, utan rimlig möjlighet att återfå medvetandet eller eljest förbättras. Det är väsentligt att den enskildes rätt att själv bestämma över sin kropp i en sådan situation respekteras. Motionärerna vill inte anlägga samhällsekonomiska synpunkter på frågan men anser att den har en vårdekonomisk anknytning därigenom att — oavsett vårdsektorns kraftiga expansion — det finns en otillfredsställd efterfrågan på kvalificerad vård för människor som har förutsättningar att efter adekvat vård tillfriskna men som nu är dömda att dö i vårdköerna.

Frågan om införande av ett nytt dödsbegrepp har under de senaste åren varit föremål för uppmärksamhet i skilda sammanhang bl. a. i riksdagen och inom socialstyrelsen. I riksdagen behandlades 1967 en motion med krav på utredning av frågan om regler för dödens inträde. På hemställan av första lagutskottet (1LU 1967:50) avslogs motionen under hänvisning till att problemet kort tid dessförinnan berörts av en arbetsgrupp inom dåvande medicinalstyrelsen. På grundval av arbetsgruppens utredning framlade socialstyrelsen 1969 en promemoria med förslag till ny transplantationslagstiftning. Styrelsen behandlade därvid utförligt frågan om dödsbegreppet men fann sig inte kunna förorda införandet av ett nytt dödsbegrepp, därför att metoderna för att fastställa hjärndöd inte uppfyllde de säkerhetskrav, som enligt styrelsens mening oeftergivligen måste uppställas. Vid 1972 års riksdag väcktes åter en motion med begäran om utredning av dödsbegreppet. På hemställan av socialutskottet avslogs motionen (SoU 1972:38).

Som framhållits vid tidigare riksdagsbehandlingar är frågan om införandet av ett nytt dödsbegrepp av utomordentligt stor betydelse från rättslig synpunkt, och den påverkar också bl. a. villkoren för transplantationskirurgin. En lösning av frågan förutsätter inte blott att hjärndöd kan diagnostiseras med full säkerhet utan även att de med dödsbegreppet förknippade juridiska och etiska spörsmålen noga övervägs.

Mot bakgrund av de medicinska framsteg som gjorts under de senaste åren synes det — som socialutskottet anförde vid 1972 års riksdagsbehandling — finnas skäl att ta upp frågan om dödsbegreppet till fortsatta överväganden. Med hänsyn till att dödsbegreppet utförligt behandlats under det utredningsarbete som utförts inom socialstyrelsen och som framlagts i promemorian från 1969 med förslag till ny transplantationslagstiftning framstår det dock inte som erforderligt att tillsätta en ny utredning. På grundval av promemorian, som remissbehandlats, övervägs för närvarande inom socialdepartementet frågan om ny eller ändrad lagstiftning om transplantation. Socialministern erinrade i en interpellationsdebatt år 1972 om att denna fråga berör problem som också föreligger vid obduktion. Han upplyste att en pågående vetenskaplig

SoU 1973:15

undersökning vid Serafimerlasarettet i Stockholm kan väntas ge värdefulla upplysningar beträffande obduktionsfrågan samt att man inom departementet avser att ta upp frågorna om transplantation och obduktion till gemensam behandling. Enligt vad utskottet inhämtat kommer därvid också den i socialstyrelsens promemoria behandlade frågan om dödsbegreppet att tas upp. Med hänsyn härtill är någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen i denna del inte erforderlig.

Frågan om införandet av ett nytt dödsbegrepp saknar, som socialstyrelsen framhållit i promemorian från 1969, betydelse för det i motionen aktualiserade spörsmålet om avbrytande av livsuppehållande behandling. Frågan om sådan behandling skall sättas in eller avbrytas måste nämligen avgöras från fall till fall med utgångspunkt från allmänna läkarinstruktionens krav att patienten skall ges den behandling som hans tillstånd fordrar och som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Vad som utgör vetenskap och beprövad erfarenhet utformas ytterst av medicinalväsendets ansvarsnämnd. Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet motionen 1973:669 även i denna del. Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1973:669.

Stockholm den 25 april 1973

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Hamrin (fp), Dahlberg (s), fru Skantz (s), herr Larsson i Öskevik (c), fru Sigurdsen (s)*, herrar Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c), Nordberg (s), Åkerlind (m), Wemer i Malmö (m)*, Romanus (fp), Nilsson i Växjö (s) och Hagberg (vpk)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Åkerlind (m) och Werner i Malmö (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 8 med ”Mot bakgrund” och slutar på s. 9 med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Frågan om ett nytt dödsbegrepp är av väsentlig betydelse för de nuvarande möjligheterna att genomföra transplantationer. Under senare år har gjorts sådana medicinska framsteg att total hjärninfarkt kan diagnostiseras med full säkerhet. Metoderna för diagnostisering och deras tillförlitlighet redovisades vid ett symposium i september 1970, vid vilket medicinsk expertis från de nordiska länderna deltog. Total hjärninfarkt som dödskriterium accepteras också i allt fler länder, t. ex. Finland,

SoU 1973:15

10 Norge, Västtyskland, Belgien, Holland, Frankrike, Schweiz, Italien, USA och Canada. Med hänsyn härtill och med beaktande av vad i motionen anförs om det nuvarande dödsbegreppets otillräcklighet är det befogat att frågan om införande av ett nytt dödsbegrepp tas upp till övervägande.

Frågan om ett nytt dödsbegrepp är inte bara av medicinsk betydelse. Allmänhetens inställning är som socialstyrelsen framhållit i promemorian från 1969 av stor betydelse. Etiska och juridiska problem måste övervägas. Från etisk synpunkt har hjämdödsbegreppet nyligen behandlats i ett anförande i Lund av professorn i systematisk teologi Gustaf Wingren (se Läkartidningen 1973:14 s. 1395), som därvid ställt sig positiv till införande av ett nytt dödsbegrepp. Även rent humanitära synpunkter måste beaktas, särskilt rätten till en värdig död för patienten samt hänsynen till dennes anhöriga och vårdpersonalen.

Enligt utskottets mening inrymmer frågan så komplicerade problemställningar med vittgående konsekvenser att den av socialstyrelsen verkställda utredningen ej kan anses till fyllest utan spörsmålen bör övervägas av en särskilt tillsatt utredning med parlamentarisk sammansättning. Inom ramen för en sådan utredning bör också kunna behandlas den dödsbegreppet närliggande frågan om rätt för en patient att på förhand avstå från livsuppehållande insatser vid svår och irreversibel hjärnskada som utan att kunna betecknas som total hjärninfarkt likväl inte kan förväntas leda till någon förbättring. Från integritetssynpunkt är det väsentligt att en människas rätt att bestämma över sin kropp i en sådan situation respekteras.

Beaktas bör också att samhället är förpliktat att satsa alla tillgängliga resurser för att tillgodose vårdsektorns behov. Trots dess kraftiga expansion finns det inom den en otillfredsställd efterfrågan på kvalificerad vård för människor, som har förutsättningar att efter erforderlig vård föra ett meningsfyllt och friskt liv, men som nu är dömda att dö i vårdköerna. Härigenom har såsom motionärerna påpekat frågan om ett nytt dödsbegrepp en viss vårdekonomisk anknytning.

Ett nytt eller vidgat dödsbegrepp skulle sålunda som motionärerna framhåller samtidigt ge möjligheter att rädda liv och återskänka patienten rätten till en naturlig och barmhärtig död. Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet motionen.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1973:669 hos Kungl. Maj:t hemställer om en snar parlamentarisk utredning angående dödsbegreppet och rätten att avstå från livsuppehållande insatser vid grav hjärnskada.