Socialutskottets betänkande i anledning av motion om rätt för arbetstagare till längre sammanhängande ledighet
Socialutskottets betänkande nr 16 är 1973
SoU 1973:16
Nr 16
Socialutskottets betänkande i anledning av motion om rätt för arbetstagare till längre sammanhängande ledighet.
Motionen
I motionen 1973:1204 av fru andre vice talmannen Nettelbrandt m. fl. (fp) yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om en utredning angående möjligheten att inom ramen för den allmänna försäkringen eller på annat sätt ge människor rätt att under den aktiva perioden åtnjuta längre sammanhängande ledighet enligt de riktlinjer som angivits i motionen.
Vissa bestämmelser beträffande semester och annan ledighet, m. m.
Arbetstagare äger enligt 1963 års semesterlag på grund av det arbete, som han under ett kalenderår (kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens räkning, rätt att av denne erhålla semester. Överenskommelse kan träffas om att annan tidsperiod av samma längd skall gälla som kvalifikationsår. Semestern skall utgå under året näst efter kvalifikationsåret men får efter överenskommelse åtnjutas tidigare. Går året för semestern till ända utan att arbetsgivaren berett arbetstagaren den semester, vartill han varit berättigad, kan arbetstagaren inte kräva ut semester. Han erhåller emellertid rätt till ersättning för den förlorade semestern med belopp, motsvarande den lön han skulle ånjutit under semestern. Fråga om skadestånd kan även uppkomma. Semestern utgör enligt semesterlagen i allmänhet fyra veckor per år. För vissa arbetstagare med radiologiskt arbete är semestern enligt en särskild lag sex veckor.
På det statliga området meddelas i 10 kap. av allmänna avlöningsavtalet för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) bestämmelser om semester och semesterersättning. Antalet semesterdagar varierar enligt huvudregeln mellan 24 och 40 dagar. I allmänhet räknas inte söndagar som semesterdagar. Den ståtlige arbetsgivaren bestämmer semesterns förläggning med hänsyn till göromålens behöriga' gång och under hänsynstagande i möjligaste mån till tjänstemannens önskemål. Om semestern, som på detta område i regel skall utgå under kvalifikationsåret, på grund av tjänstgöringsförhållandena ej kunnat utfås under kvalifikationsåret eller arbetsgivaren finner skäl medge det, får semestern åtnjutas under tiden den 1 januari—den 31 maj året därefter. Således finns viss möjlighet för en statstjänsteman, som under ett helt år avstår från semester, att under påföljande år åtnjuta en relativt lång sammanhängande ledighet, nämligen om han under detta år bereds tillfälle att i en följd taga ut semester för båda åren.
1 Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 16
SoU1973:16
2 Enligt AST har ordinarie, extra ordinarie och — i vissa fall — extra tjänsteman möjlighet att i vissa fall delvis bibehålla lönen under tjänstledighet för enskild angelägenhet. I detta hänseende må nämnas, att tjänsteman, som beviljas tjänstledighet för studier, äger rätt till lön med B-avdrag sammanlagt 240 dagar under loppet av tio på varandra följande kalenderår, om arbetsgivaren finner studierna angelägna från tjänstesynpunkt. Om studierna av arbetsgivaren prövas vara synnerligen betydelsefulla från tjänstesynpunkt eller fråga är om utbildningskurs vid verket skall dock full lön utgå. I förevarande hänseende finns specialbestämmelser inom ett flertal områden, bl. a. undervisningsområdet. Här kan också nämnas att vid vård av adoptivbarn eller i adoptionssyfte mottaget fosterbarn adoptiv- eller fostermodern erhåller lön med B-avdrag längst t. o. m. 90:e dagen efter den då barnet kom i hennes vård.
Här må tilläggas att i AST regleras inte rätten till tjänstledighet utan endast vilka förmåner som utgår om ledighet beviljats (jfr följande avsnitt).
Universitetslärare kan i viss utsträckning befrias från tjänstgöringsskyldighet för att vederbörande skall få tillfälle till vetenskapligt arbete. Således kan professor och laborator erhålla befrielse helt eller delvis från övriga tjänstegöromål, som åligger honom, om han på grund av dessa icke kan medhinna visst forskningsarbete av väsentlig betydelse för ämne, som hans tjänst omfattar. Befrielse från övriga tjänstegöromål får dock omfatta sammanlagt högst en termin under varje period av fem år (71 § första stycket 2 e) och 72 § universitetsstadgan, 1964:461, omtryckt 1970:370). Innehavare av tjänst som docent kan för att beredas tillfälle till vetenskapligt arbete få befrielse från tjänstgöringsskyldighet under högst två terminer för varje period av tre år.
Ledighet för vuxenstudier. Studiefinansiering
Sommaren 1970 gav SAF ut ett delägarcirkulär angående ledighet för studier. SAF rekommenderar att företagen intar en välvillig inställning till de anställdas önskemål om ledighet för studier även om dessa avser utbildning som i första hand syftar till att tillfredsställa den enskildes önskemål och ambitioner. Cirkuläret innehåller dock vissa reservationer som t. ex. att ledighet för studier inte innebär någon garanti för den anställde att få återgå till samma arbete eller erhålla samma förtjänst efter avslutad utbildning (se även InU 1971:21).
1 syfte att på den privata arbetsmarknaden genom avtal reglera frågor om rätt till ledighet för studier fördes under 1972 förhandlingar mellan LO, TCO-P och SAF. Förhandlingarna strandade den 5 december 1972.
I skrivelse den 2 februari 1973 till chefen för utbildningsdepartementet hemställde LO och TCO att de grundläggande förutsättningarna för arbetstagarnas ledighet för studier samt för informations- och uppsökande verksamhet skyndsamt regleras genom lag.
Då det gäller den statliga sektom har Kungl. Maj:t utfärdat anvisningar i cirkulär (1970:388, ändrat och omtryckt 1971:1196) om tjänstledighet
SoU 1973:16
med C-avdrag m. m. C-avdrag innebär att lön inte utgår. I anvisningarna anges att ledighet för studier får beviljas i sammanlagt tre år under en tioårsperiod, vilket underlättar de anställdas deltagande i vuxenutbildning.
Den år 1968 tillkallade kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX) skall utreda studiefinansieringen inom vuxenutbildningen (direktiv: se Riksdagsberättelsen 1969:U 51). Kommittén lade i slutet av år 1971 fram en debattskrift Vuxna Utbildning Studiefinansiering (SOU 1971:80) som syftar till att tillföra ytterligare material till diskussionen kring vuxenutbildningen och särskilt kring de framtida formerna för de vuxnas studiefinansiering. Enligt en av kommittén gjord beräkning — som ett hypotetiskt underlag för fortsatta diskussioner — skulle efterfrågan på s. k. överbryggande utbildning i sådana former att studiesocialt stöd krävs uppgå till närmare 1,9 milj. studieår. Totalkostnaden för att tillgodose den sålunda beräknade efterfrågan skulle bli 40—50 miljarder kr.
Kartläggning angående semester och längre ledighet
Kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden har gjort en omfattande kartläggning av svenskarnas semestervanor och attityder. Kartläggningen har redovisats i rapporten Semester och längre ledighet — Attityder och vanor 1970 (Stencil Jo 1971:1). Undersökningspopulationen omfattade mantalsskrivna personer i Sverige som var 15—69 år gamla. Bruttourvalet var 1 046 personer. På grund av ett relativt stort bortfall, 12,9 %, blev antalet svarsindivider endast 904.
I undersökningen ingick frågor som avsåg att kartlägga inställningen till fritiden i framtidens samhälle. De intervjupersoner som i undersökningen uttalat sig för att en viss antagen standardförbättring — i utredningen preciserad till 20 % under en tioårsperiod — skulle uttas inte i form av uteslutande en ökad inkomst utan endast eller delvis i form av längre fritid fick välja mellan fem olika alternativ och ange vilket av dessa de föredrog. Den procentuella fördelningen av de erhållna svaren
från 622 intervjuade personer blev:
Sex timmars arbetsdag (kortare arbetsdag) 13
Fyradagarsvecka (kortare arbetsvecka) 37
Tre månaders semester (längre semester) 19
Ett års ledighet från arbete ungefär vart femte år med bibehållande av nuvarande
semester (sabbatsår) 7
Pensionsåldern sänkt med fem år (lägre pensionsålder) 24
Tidigare riksdagsbehandling
Vid 1966 års riksdag behandlades två likalydande motioner, i vilka framställdes yrkande av i princip samma innehåll som den i detta betänkande behandlade motionen. 1966 års motioner blev föremål för en omfattande remissbehandling. Remissyttrandena redovisas — i princip i
)
SoU1973:16 4
sin helhet — i andra lagutskottets utlåtande över motionen, nr 73 år 1966, vartill här hänvisas. I utlåtandet lämnas även vissa uppgifter rörande sabbatsledighet i andra länder.
Andra lagutskottet anförde i nämnda av riksdagen godkända utlåtande — efter att i korthet ha redogjort för remissmyndigheternas ställningstagande — följande.
Om arbetsgivare och arbetstagare skulle finna det önskvärt och lämpligt att arbetstagare beredes längre ledighet för fortbildning eller för annat ändamål torde detta enligt utskottets mening som hittills kunna lösas genom överenskommelser. Med hänsyn härtill och till den inställning som flertalet remissinstanser tagit i fråga om motionärernas förslag, bör motionerna icke föranleda någon riksdagens åtgärd.
Även åren 1969, 1970, 1971 och 1972 väcktes motioner med i stort sett samma yrkanden som det nu behandlade. Motionerna har i samtliga fall avslagits på hemställan av vederbörande utskott (2LU 1969:8 och 1970:16, SoU 1971:17 och 1972:7). Utöver de skäl som anfördes år 1966 tilläde andra lagutskottet år 1969 att ett allmänt genomförande av sabbatsledighet i den omfattning som motionerna syftar till uppenbarligen skulle medföra mycket höga kostnader och att vid en jämförelse med andra aktuella reformkrav införandet av en allmän sådan ledighet måste bedömas som mindre angelägen. Vidare tilläde utskottet år 1972 att även om man begränsade bedömningen till att avse frågan om hur den enskilde vill tillgodogöra sig en framtida standardförbättring en längre sammanhängande ledighet torde komma långt ner på önskelistan. Utskottet framhöll att av en kort tid dessförinnan publicerad intervjuundersökning framgick att omkring en tredjedel av de tillfrågade ville ta ut standardförbättringen uteslutande i form av högre lön och att av återstoden endast sju procent önskade ta ut förbättringen genom sådan ledighet som föreslås i motionen.
Utskottet
I motionen 1973:1204 erinras inledningsvis om att olika arbetstidsfrågor ännu inte fått en slutgiltig lösning. Motionärerna menar att det är viktigt att — samtidigt som aktuella frågor på området angrips — arbetstidslösningar av mindre traditionellt slag prövas. Motionärerna vill mot denna bakgrund att möjligheten att ta ut den ökade fritiden i form av längre sammanhängande ledighet skall prövas. En sådan ledighet är förknippad med en rad problem för både samhället och den enskilde. Motionärerna vill att dessa problem skall utredas, varvid bl. a. det bör undersökas om frågan kan lösas inom ramen för den allmänna försäkringen. Motionärerna anser att den längre ledigheten skall kunna finansieras genom uttag under den aktiva tiden av viss del av intjänade pensionsförmåner.
Riksdagen har upprepade gånger behandlat motioner om längre sammanhängande ledighet, sabbatsperioder. I samtliga fall har motioner -
SoU1973:16
na avslagits. År 1966 väcktes iva motioner i ärendet, som blev föremål för en omfattande remissbehandling. Även om vissa av remissinstanserna visade positivt intresse för frågan ställde sig flertalet avvisande till en utredning om införande av sabbatsledighet. Från flera arbetstagarorganisationer anfördes, att frågan borde lösas avtalsvägen. Andra lagutskottet anförde att, om arbetsgivare och arbetstagare skulle finna det önskvärt och lämpligt att arbetstagare bereddes längre ledighet för fortbildning eller för annat ändamål, detta torde som hittills kunna lösas genom överenskommelser.
Vid utskottsbehandlingen av motioner om sabbatsperioder, som väcktes vid riksdagarna 1969—1972, har utöver de av andra lagutskottet åberopade skälen för att avstyrka motionerna framhållits att ett allmänt genomförande av sabbatsledighet i den omfattning som motionerna syftade till uppenbarligen skulle medföra mycket höga kostnader och att vid en jämförelse med andra aktuella reformkrav införandet av en allmän sådan ledighet måste bedömas som mindre angelägen. Denna bedömning har enligt utskottets mening fortfarande giltighet. Även vad utskottet förra året tilläde torde alltjämt vara gällande, nämligen att om man begränsar bedömningen till att avse frågan om hur den enskilde vill tillgodogöra sig en framtida standardförbättring en längre sammanhängande ledighet torde komma långt ner på önskelistan. Av en år 1970 publicerad intervjuundersökning framgår att omkring en tredjedel av de tillfrågade vill ta ut standardförbättringen uteslutande i form av högre lön och att av återstoden endast sju procent önskar ta ut förbättringen genom sådan ledighet som här är aktuell.
Utskottet vill avslutningsvis erinra om att LO och TCO nyligen hos Kungl. Maj:t hemställt om att de grundläggande förutsättningarna för bl. a. arbetstagarnas ledighet för studier skyndsamt regleras genom lagstiftning. Enligt vad utskottet inhämtat har med anledning härav tillsatts en arbetsgrupp under ledning av statsrådet Lidbom och med företrädare för berörda statsdepartement.
I enlighet med det anförda avstyrker utskottet motionen.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1973:1204.
Stockholm den 25 april 1973
PÅ socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON
Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Hamrin (fp), Dahlberg (s), Carlshamre (m), fru Skantz (s), herr Larsson i Öskevik (c), fru Sigurdsen (s)*, herrar Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c), Nordberg (s), Åkerlind (m), Romanus (fp), Nilsson i Växjö (s) och Hagberg (vpk)*.
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
SoU 1973:16
6 Reservation
av herrar Hamrin (fp) och Romanus (fp) som anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 4 med ”Riksdagen har” och slutar på s. 5 med ”utskottet motionen” bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i vad flera remissinstanser framhöll år 1966 i yttrande över motioner med i huvudsak samma innehåll som den aktuella, nämligen att frågan om möjligheter för enskilda individer att få en längre sammanhängande ledighet än semestern är av stort intresse. Bland annat dagens höga tempo i arbetslivet och den koncentrerade tätortsmiljön utsätter människor för sådana påfrestningar att en längre tids vila och miljöbyte kan vara av stort värde.
Utskottet erinrar om att möjligheter till långledighet av åsyftad art införts i allt fler länder. De utländska erfarenheterna är enligt utskottets mening värda att noga studeras.
I Sverige ansluter sig fler och fler, inte minst från fackligt håll, till tankegången om en längre återhämtningsperiod under det aktiva livet. Också arbetsgivare intar en positiv inställning. Vid ett symposium i januari 1973, anordnat av stiftelsen Wenner-Gren Center och Riksbankens jubileumsfond, över ämnet ”Pensionering och sysselsättning — Aktivering av äldre” höll avdelningschefen i OECD Gösta Rehn ett uppmärksammat anförande i ämnet ”Flexibel pensionsålder”.
Rehn framhöll att allteftersom den normala livsarbetstiden sjunker från f. n. ca 80 000 timmar till en lägre nivå, bör frågan hur nedskärningen skall förläggas diskuteras mer systematiskt, varvid det bör övervägas om den skall tas ut genom sänkt pensionsålder, ökad ungdomseller vuxenutbildning, längre årssemestrar, långtidsledigheter eller mera fritid per dag och vecka. En valfrihet för individen mellan dessa alternativ leder enligt Rehn tanken till en allmän samordning av alla de olika former som nu finns för inkomstöverföring mellan olika perioder av den enskildes liv så att de sociala förmånerna förvandlas till ”fria dragningsrätter”; den genomsnittlige skattebetalarens ganska stora inbetalningar skulle bokföras som ett tillgodohavande att tas ut efter eget skön som vuxenutbildning eller förstärkning av pensionsförmånerna. En sådan anordning skulle enligt Rehn inte blott vara av värde från arbetsmarknadspolitiska synpunkter utan även ur rent mänskliga aspekter. Förutom att under en period pensionera sig temporärt skulle arbetstagaren kunna skaffa sig ett lindrigare arbete, som kan fortsättas in till hög ålder.
Utskottet kan i huvudsak instämma i vad Rehn anfört och vill erinra om att riksdagen i år uttalat sig för en sänkning av pensionsåldern. Man kan härvid inte bortse från att det i åtskilliga yrkesgrupper kan finnas människor som vill och förmår kvarstå i produktionslivet efter uppnådd pensionsålder men som kan vara intresserade av att i ett tidigare skede av sitt liv få en längre tids ledighet för att ägna sig åt aktiviteter sorn den i motionen förordade långledigheten är avsedd att ge utrymme åt.
SoU1973:16
7 För inånga kan frågan om införandet av en längre sammanhängande ledighet synas alltför avlägsen för att i dag förtjäna intresse. Det är emellertid av stort värde om framtidsfrågor blir belysta i god tid så att den bästa lösningen från samhällets sida kan väljas, i synnerhet när frågorna griper in i många olika sektorer.
Även om arbetstidsfrågor i första hand bör lösas av arbetsmarknadens parter, torde när det gäller frågan om möjligheten till en längre sammanhängande ledighet staten böra träda in om möjligheten skall stå öppen för alla på en rörlig arbetsmarknad och om som påpekats i tidigare motioner i ämnet och antytts av Rehn någon form av samordning med den allmänna försäkringen erfordras.
Mot bakgrund av det anförda förordar utskottet att den av motionärerna begärda utredningen kommer till stånd.
En rad viktiga frågor måste därvid noga undersökas. Det kan exempelvis vara motiverat att fastställa en viss karenstid innan rätt eller möjlighet till sammanhängande ledighet kan föreligga. Formerna för arbetsgivarens medbestämmanderätt måste också utredas. Vidare måste önskemålet om en sammanhängande ledighet kunna förenas med funktionsdugligheten på vissa arbetsområden. Det är också väsentligt att frågan inte får en sådan lösning att arbetskraften binds till ett visst avtalsområde genom att man ”samlar ihop” ledighet som endast kan tas ut inom detta område.
dels att utskottet bort hemställa
att riksdagen i anledning av motionen 1973:1204 hos Kungl. Maj:t hemställer om utredning angående möjligheten att inom ramen för den allmänna försäkringen eller på annat sätt ge människor rätt att under den aktiva perioden åtnjuta längre sammanhängande ledighet i enlighet med vad utskottet anfört.
GOTAB 73 3692 S Stockholm 1973