Civilutskottets betänkande i anledning av motioner om ändring i byggnadsstadgan, m. m.
CU 1974:10
31 Nr 10
Civilutskottets betänkande i anledning av motioner om ändring i byggnadsstadgan, m. m.
Motionerna
Utskottet häri detta sammanhang behandlat motionerna 1974:
904 av fru Diesen (m) vari hemställs att riksdagen uppdrar åt statens planverk att meddela erforderliga föreskrifter eller råd och anvisningar rörande minsta höjd över marken för placering av fönster,
910 av herr Nilsson i Kristianstad m. fl. (s) vari hemställs
1. att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att den nuvarande lydelsen av
paragraf 42 a i byggnadsstadgan: ” i skälig omfattning ” skall
utgå ur stadgan, samt
2. att byggnadsstadgans paragraf 42 a i enlighet med i motionen föreslagen lydelse även skall omfatta bostadsfastigheter,
1577 av herrar Bergqvist (s) och Nilsson i Kristianstad (s) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till utvidgning av besvärsrätten i frågor som rör 42 a § byggnadsstadgan så att enskild handikappad, handikappförening och fackförening får besvärsrätt.
1590 av fru Nilsson i Kristianstad (c) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att tillämpningsföreskrifter till byggnadsstadgans § 42 a om arbetsplatser snarast utfärdas.
Gällande ordning m. m.
Placering av fönster
Byggnadsstadgan (BS) innehåller inga bestämmelser om fönsters lägsta höjd över marken. Svensk byggnorm (SBN 67) innehåller vissa regler om luftintags höjd över marken men i övrigt inga härtill direkt anknytande regler.
Handikappanpassning m. m.
Genom ändring i byggnadsstadgan (BS) år 1966 (prop. 1966:118, 3LU 43) infördes en ny bestämmelse, 42 a §, av innehåll att de utrymmen i byggnad, till vilka allmänheten äger tillträde, i skälig omfattning skall utformas så att de blir tillgängliga och kan nyttjas av personer, vilkas rörelseförmåga är nedsatt till följd av ålder, invaliditet eller sjukdom.
Vid 1970 års riksdag föreslogs i motioner att 42 a § skulle få en
lydelse som dels uteslöt orden ” i skälig omfattning ”, dels
gjorde den tillämplig på arbetslokaler och dels vidgade tillämpningsom -
CU 1974:10
rådet att avse personer med nedsatt hörsel. Riksdagen beslöt i enlighet med tredje lagutskottets betänkande (3 LU 1970:38) begära förtydligande och komplettering av stadgandet.
Bestämmelsen i 42 a § ändrades år 1971 (prop. 1971:48, CU 13) så att tillämpningsområdet utsträcktes till att omfatta även utrymmen i byggnad som utgör arbetslokal. Stadgandet gjordes även tillämpligt på personer vilkas orienteringsförmåga är nedsatt till följd av ålder, invaliditet eller sjukdom.
Kungl. Maj:t har den 27 juni 1969 fastställt av planverket utarbetade bindande föreskrifter för tillämpning av 42 a §. Planverket har vidare i september 1969 publicerat råd, anvisningar och kommentarer till de då gällande bestämmelserna. Efter 1971 års vidgning av 42 a§ har planverket i januari 1972 beslutat göra vissa tillägg till normerna, delvis publicerade som bindande föreskrifter och i övrigt som råd eller anvisningar.
Enligt dessa s. k. handikappbyggnormer gäller i fråga om förflyttningsvägar som bindande föreskrift att till lokal upplåten för allmänheten samt till annat utrymme till vilket allmänheten äger tillträde skall anordnas minst en förflyttningsväg så utformad att den kan användas av personer med nedsatt rörelseförmåga. Undantag får medges om kostnadsökningen bedöms som oskälig. Handikappbyggnormerna i övrigt i denna del utgör råd och anvisningar. I vad gäller för allmänheten tillgängliga lokaler som sådana har den bindande föreskriften getts att, där kapprum finns, minst en kapphylla och ett klosettrum skall anpassas till personer med nedsatt rörelseförmåga. Detsamma gäller i erforderlig utsträckning också övriga för allmänheten behövliga anordningar i sådan lokal.
De 1972 som bindande föreskrifter publicerade normerna innebär bl. a. att förflyttningsväg enligt ovan skall anordnas även till arbetslokal och att i byggnad som innehåller sådan lokal skall anordnas handikappanpassade personalrum.
1 planverkets kommentarer till de nämnda handikappbyggnormema anförs, att om de bindande föreskrifterna medför oskäligt hög kostnad, bör byggnadsnämnden jämlikt 67 § BS medge undantag från föreskriften efter särskild prövning i anslutning till vad som sägs i 42 a § BS. I sammanhanget sägs vidare att i fråga om lokal upplåten för allmänheten torde kostnadsökningarna bli små om hänsyn tas till problemen på ett tidigt stadium i projekteringen. Undantag bör därför i dessa fall medges endast då mycket starkt vägande skäl kan anföras.
Enligt 54 § 2 mom. andra stycket BS behöver byggnadslov inte sökas för byggnad som tillhör kronan eller landsting. Detta gäller vare sig de beträffande användningssättet är att anse som allmänna byggnader eller inte. Byggnadslov måste dock sökas för byggnader som uppförs för primärkommuns räkning och sålunda avses för t. ex. kommunalhus, ålderdomshem, kommunala skolor, m. m.
I 66 § BS ges särskilda bestämmelser om kommuns och landstings byggande. Förslag till sådant byggande skall granskas av byggnadsnämd
CU 1974:10
den, som har möjlighet att temporärt hindra företaget genom att påfordra prövning hos Kungl. Maj:t av företaget i dess helhet eller viss detaljfråga. Kronan — men inte landsting — har befogenhet att själv, genom den myndighet som har att granska ritningarna, vid behov meddela dispens från de i BS eller med stöd därav givna föreskrifterna.
Vid införandet av 42 a § BS uttalade departementschefen att regleringen måste begränsas att i första hand avse nybyggnader men kunna tillämpas även på de mer genomgripande om- och tillbyggnadsåtgärder som enligt 75 § b)—d) BS jämställs med nybyggnad.
I samband med antagandet av riktlinjer för sanering av det äldre bostadsbeståndet infördes 48 a § BS. Enligt detta stadgande skall vid sådan ändring av byggnad, som enligt 75 § b)—0 är att hänföra till nybyggnad, bestämmelserna i bl. a. 42 a § tillämpas endast beträffande de delar av byggnaden som berörs av ändringen och endast i den omfattning som erfordras för att dessa skall uppfylla skäliga anspråk på säkerhet, god hygien och trevnad.
Vid 1973 års riksdag anförde dåvarande chefen för inrikesdepartementet (prop. 1973:1, bil. 13, s. 174) — i anslutning till det av bl. a. handikapputredningen konstaterade behovet av normer — att det ankom på Kungl. Maj:t att vidta erforderliga åtgärder för utformning och utrustning av bostäder för handikappade. Civilutskottet anförde (CU 1973:19, s. 37) i anledning av motion om obligatoriskt handikappvänligt byggande att kraven på att så långt som anses lämpligt och möjligt vidga kravet på handikappanpassning löpande prövades av planverket och att någon riksdagens åtgärd då inte ansågs påkallad.
Utskottet
Den genom motionen 1974:904 (m) väckta frågan om bestämmelser e. d. rörande fönsters minsta höjd över marken är enligt utskottets mening knappast av den art att den lämpar sig för en generell, tvingande reglering — detta trots att frågan för berörda boende kan ha stor betydelse. Utskottet har förutsatt att de påpekade olägenheterna i möjligaste mån kan beaktas såsom lämplighetsfrågor även om rådgivning saknas från planverkets sida.
I motionen 1974:910 (s), yrkandet 1, föreslås att föreskriften i 42 a § byggnadsstadgan (BS) om vissa lokalers tillgänglighet för handikappade skall i sig vara bindande och inte inskränkas av en redan i stadgandet intagen hänvisning till skälighetsprövning. Skäl för avvikelser från sådana normer bör enligt motionen prövas som dispensärenden. Motionens huvudsyfte torde vara att lägga fast en högre ambitionsnivå i fråga om handikappanpassning inom det avsedda området och inte att förorda en annan administrativ tillämpning av reglerna. Även enligt utskottets uppfattning bör det fortsatta normarbetet riktas in på detta. Utskottet har förutsatt att överväganden görs om möjligheten och lämpligheten att i sådant syfte föra över nu gällande eller eljest aktuella råd och
CU 1974:10
anvisningar till det område som täcks av bindande föreskrifter, från vilka avsteg får ske endast efter dispensprövning i redan gällande ordning. När dessa föreskrifter sammantaget nått sådan allmängiltighet att de kan få generella uttryck i BS blir det naturligt att överväga även detta. Riksdagen bör i anledning av motionen i denna del som sin mening ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.
Yrkandet 2 i den nämnda motionen 1974:910 (s) syftar till att bostäder generellt skall anpassas för handikappade.
Utskottet har i denna del inte funnit skäl till annat bedömande än vid 1973 års riksdag. Kraven på att vidga handikappanpassningen får löpande prövas och prioriteras efter angelägenhetsgrad. Därvid får övervägandena knytas inte endast till BS utan även till förutsättningarna för bostadsanpassningabidrag och till det löpande arbetet inom byggstandardiseringen. Utskottet kan därför inte tillstyrka ett föreslaget generellt uttalande.
Förslaget i motionen 1974:1590 (c) innebär ett krav på att nuvarande till 42 a § BS knutna handikappbyggnorm från år 1969 skall vidgas.
Syftet med motionärens förslag täcks i väsentlig mån av vad utskottet ovan föreslagit riksdagen att ge Kungl. Maj:t till känna. Då — enligt vad utskottet erfarit — arbete med revision av i motionsyrkandet avsedda normer pågår inom planverket har utskottet utgått från att motionens syfte kommer att tillgodoses utan någon riksdagens ytterligare åtgärd.
I vad slutligen avser förslaget i motionen 1974:1577 (s) om att besvärsrätt skulle ges enskild handikappad och vissa intresseorganisationer har utskottet kommit till följande bedömande.
Sakägarbegreppet och därmed talerätten inom byggnadslagstiftningens område prövas av bygglagutredningen i anslutning till frågor om ett vidgat medborgarinflytande. Boendeutredningen prövar i liknande sammanhang härtill anknytande frågor. Sakfrågan i motionen har samband med möjligheterna att vidga allmänhetens insyn och inflytande redan i planeringsskedet. Dessa frågor bör enligt utskottets mening lösas efter samordnade överväganden, varvid även får beaktas syftet att inte administrativt betunga planering och genomförande. Ytterst torde motionärernas syfte bäst kunna tillgodoses genom den fortlöpande prövning av de tvingande bestämmelsernas omfattning som utskottet ovan förutsatt.
Utskottet hemställer
1. att riksdagen avslår motionen 1974:904,
2. att riksdagen i anledning av motionen 1974:910, yrkandet 1, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,
3. att riksdagen avslår motionen 1974:910, yrkandet 2,
CU 1974:10
4. att riksdagen avslår motionen 1974:1590,
5. att riksdagen avslår motionen 1974:1577.
Stockholm den 26 februari 1974
På civilutskottets vägnar ELVY OLSSON
Närvarande: se under betänkandet CU 1974:5.
GOTAB 74 7086S Stockholm 1974