Civilutskottets betänkande i anledning av motioner om ändring i expropriations- och förköpslagstiftningen
CU 1974:6
4 Nr 6
Civilutskottets betänkande i anledning av motioner om ändring i expropriations- och förköpslagstiftningen.
Motionerna
Utskottet har i detta sammanhang behandlat motionerna 1974:
93 av herr Bohman m. fl. (m) vari, såvitt nu är i fråga (yrkandena a—d), hemställs att riksdagen beslutar
a. upphäva förköpslagen (1967:868),
b. att 2 kap. 1 § expropriationslagen med bestämmelse om tätbebyggelseexpropriation skall erhålla den ändrade lydelse som i härtill fogad bilaga anges som motionärernas förslag,
c. upphäva 4 kap. 3 § expropriationslagen,
d. hos Kungl. Maj:t hemställa om förslag om att återställa den före
den 1 januari 1971 gällande rätten att disponera fastighetsanvänd ning
genom att i byggnadslagen återinföra de bestämmelser
om rätt till bebyggelse, fastighetsanvändning och ersättning m. m. som
gällde i byggnadslagen före 1971 , (såvitt ej gäller lösenregler
i byggnadslagen behandlas yrkandet i betänkandet CU 1974:7)
1582 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari, såvitt nu är i fråga (yrkandena 2 och 3), föreslås att förköpslagen ändras så att samhället ges rätt till prövning av det överenskomna markpriset vid övertagna köp, samt att riksdagen hos regeringen hemställer om utarbetande av förslag härom att föreläggas riksdagen för ställningstagande,
1584 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari föreslås att riksdagen — i syfte att motverka upptrissning av markvärden enligt i motionen anförda synpunkter - hos regeringen hemställer att förslag skyndsamt föreläggs riksdagen om ändring av expropriationslagen, såvitt avser 4 kap. 3 § jämfört med övergångsbestämmelserna punkt 13.
Tidigare riksdagsbehandling m. m.
Expropriation för tätbebyggelseändamål m. m.
Expropriationslagen (1972:719) (ExL) innehåller i 2 kap. bestämmelser om de olika ändamål för vilka mark m. m. får exproprieras. Dessa regler är utformade relativt allmänt. Det ankommer på tillståndsmyndigheten att göra en allmän behovs- och lämplighetsprövning vari bl. a. angelägenheten av att företaget kommer till stånd på den avsedda platsen vägs mot motstående intressen.
De i 2 kap. 1 § ExL intagna reglerna om expropriation för tätbebyggelseändamål fick sitt huvudsakliga innehåll vid 1971 års partiella reform (prop. 1971:122, CU 27) av lagen (1917:189) om expropriation (LEx) och fördes principiellt över till nuvarande lag vid
CU 1974:6
1972 års sammanfattande reform (prop. 1972:109, CU 1972:34). Gällande lydelse av bestämmelserna framgår av härvid fogad bilaga.
1971 års reform syftade bl. a. till att ändra reglerna om expropriation för tätbebyggelseändamål så att de i större utsträckning skulle möjliggöra en aktiv kommunal markpolitik. Civilutskottet (CU 1971:27 s. 15) delade och strök under propositionens utgångspunkt att detta syfte leder till att kommunerna skall ha en obetingad företrädesrätt till mark som avses för tätbebyggelse såsom detta begrepp preciserats år 1971 (prop. 1971:118, CU 26).
Vid riksdagsbehandlingen år 1971 följde utskottsmajoriteten och riksdagen i allt väsentligt propositionsförslaget. I reservationer till utskottets betänkande yrkades dels (m) avslag på hela lagförslaget, dels (c, fp) uppskov med behandlingen av frågan till 1972 års riksdag.
Vid behandlingen av det sammanfattade förslaget år 1972 följde riksdagen beträffande huvudregeln om expropriation för tätbebyggelseändamål en utskottsmajoritet, mot vars bedömning två ledamöter (m) reserverade sig.
De ifrågavarande gällande reglerna innefattar även stadgandet att expropriation skall kunna ske för att ”annars i kommunens ägo överföra mark för upplåtelse med tomträtt”. Regeln innebär att en kommuns förklaring att mark skall upplåtas med tomträtt utgör tillräcklig bevisning om markbehovet. Avsedd tomträttsupplåtelse blir därmed en fullt självständig expropriationsgrund.
Den år 1971 godtagna utformningen av den expropriationsgrund som uttryckligen gäller tätbebyggelseändamål innebar en saklig förändring jämfört med tidigare gällande ordning. I fråga om tomträttsexpropriation skiljer sig det gällande stadgandet från det äldre genom att begränsningen till mark som inte är tätbyggd utgått. Inte heller villkoras sådan expropriation av att marken skall användas för tätbebyggelseändamål. Avsikten (prop. 1971:122, s. 263) var däremot att tomträttsexpropriation skulle få ske på sakligt sett väsentligen oförändrade grunder. Föredragande statsrådet uttalade i samband med detta konstaterande bl. a. att frågan om särregelns tekniska utformning hade en viss principiell men ringa praktisk betydelse, eftersom i praktiken tomträttsupplåtelse inte lär bli aktuell beträffande annan mark än sådan som behövs för tätbebyggelseändamål. Med hänsyn emellertid till att särskild bevisning beträffande markens framtida användning knappast borde behövas, fann föredraganden den bästa lösningen vara att liksom dittills låta tomträttsupplåtelse utgöra en fullt självständig expropriationsgrund. Därmed nåddes också det av expropriationsutredningen angivna syftet att låta tomträttsinstitutets betydelse komma till uttryck i dessa bestämmelser.
Riksdagens godtagande av det nämnda stadgandet om tomträttsexpropriation följde såväl 1971 som 1972 utskottsmajoritetens förslag. Vid 1971 års riksdag ställdes utskottsmajoritetens bifallsyrkande mot — förutom förslag (m) om avslag på hela propositionen — förslag (c, fp) om uttalande att tomträttsupplåtelse inte skulle vara självständig expropriationsgrund. Detta motiverades i huvudsak med att huvudregeln redan
CU 1974:6
täckte de praktiskt tänkbara fallen och att regelns formella räckvidd utanför detta område inte varit avsedd. År 1972 ställdes förslag om gällande grunder för tomträttsexpropriation mot reservation (c, fp, m) med uttalande till förmån för att det särskilda stadgandet skulle utgå.
Såväl huvudregeln som den särskilda regeln om tomträttsexpropriation inskränks av en undantagsbestämmelse i tredje stycket beträffande redan tätbebyggd mark. Bestämmelsen innebär att en särskild förutsättning för expropriation i dessa fall är att marken inom överskådlig tid kommer att beröras av byggnads- eller anläggningsåtgärder som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt eller att det till främjande av planmässigt byggnadsskick eller av annan därmed jämförlig orsak är angeläget att kommunen får rådighet över marken.
Expropriationsersättning
Det som skall ersättas vid expropriation är i princip fastighetens marknadsvärde, dvs. det pris fastigheten sannolikt skulle betinga vid en försäljning på öppna marknaden. Reglerna anger inte närmare hur detta värde skall bestämmas.
I fråga om bevisbördan i expropriationsmål framhöll expropriationsutredningen att domstolarna i skadeståndsmål inte längre torde ställa upp krav på full bevisning för skadans storlek. I brist på tillförlitlig utredning bestäms ersättningen efter en skälighetsuppskattning. Föredragande statsrådet uttalade (prop. 1971:122, s. 169) att samma bevisregler bör gälla i expropriationsmål även utan en uttrycklig bestämmelse härom. Detta innebär att en viss bevisbörda alltid kommer att ligga på den som framställer ett yrkande i målet. Hur stark bevisning som skall behövas beror på olika faktorer. En fråga som härvid får stor betydelse är vilken av parterna som har de största möjligheterna att förebringa bevisning. Om utredningen inte leder till ett bestämt värde skall domstolen med stöd av 35 kap. 5 § rättegångsbalken uppskatta skadan till skäligt belopp. I så fall ställs inte frågan om bevisbördan på sin spets, utan graden av sannolikhet för respektive påståenden får beaktas vid uppskattningen. Målet bör vara att nå fram till en ersättning som så nära som möjligt motsvarar den verkliga ekonomiska förlusten.
En särskild utgångspunkt för bestämmande av ersättning är att den inte skall omfatta de värdeökningar under en viss period vilka beror på expropriationsföretaget som ett led i den allmänna samhällsutbyggnaden. Som grund för uppgiften att i en konstaterad värdestegring skilja ut den värdestegring som beror på samhällets åtgärder gäller en särskild bevisbörderegel, den s. k. presumtionsregeln i 4 kap. 3 § ExL. Enligt denna regel skall analyser av värdestegringens orsaker begränsas till värdeutvecklingen i princip de tio senaste åren. I den mån värdestegringens orsaker inte står klara gäller att denna stegring inte skall ersättas om inte markägaren kan styrka att den beror på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Avsikten var ytterst att
CU 1974:6
denna regel med stöd av kommunernas markpolitik skulle få inflytande på markprisutvecklingen.
Enligt 1971 års beslut gällde regeln endast vid tätbebyggelseexpropriation och värdestegringsexpropriation i samband med tätbebyggelse. Dessa begränsningar slopades genom 1972 års beslut.
För att denna värderingsregel inte skall få retroaktiv verkan gäller övergångsbestämmelsen i p. 13, att bestämmelserna i 4 kap. 3 § inte gäller värdeökning som inträffat före utgången av juni 1971.
Lagrådet anförde (prop. 1971:122, s. 256—257) i anslutning till 1971 års förslag bl. a. att markägaren naturligtvis fick vara beredd att prestera utredning beträffande åtgärder han själv vidtagit. I andra fall kan det vara svårt att förebringa bevisning, och i fråga om inverkan av en viss faktor på värdet kommer merendels osäkerhet att råda. Det ansågs därför av vikt, att inte alltför stora krav ställdes på den bevisning som markägaren har att tillhandahålla. Beträffande vissa förhållanden kan över huvud fullständig utredning inte vinnas. Vid värdeuppskattning i allmänhet måste man i viss mån nöja sig med sannolikhetsöverväganden. Vidare påpekades att presumtionsregeln f. ö. inte helt fritar den exproprierande från bevisskyldighet i värderingsfrågan. Presumtionen avser endast orsaken till en konstaterad värdeökning och alltså inte att en höjning över huvud taget inträffat. Den exproprierande måste alltså mot ett markägarens bestridande visa att en värdeökning ägt rum och även hur stor denna är.
Härtill har föredragande statsrådet (prop. 1971:122, s. 264) konstaterat att majoriteten av lagrådets ledamöter inte fört fram kritik mot presumtionsregelns grundläggande konstruktion från rättsliga eller värderingstekniska synpunkter. Vidare anförs i statsrådsprotokollet att det i och för sig är obestridligen riktigt — och också självklart — att beviskraven i viss utsträckning måste anpassas till svårigheterna att prestera en fullt tillförlitlig bevisning.
Vid riksdagsbehandlingen år 1971 ställdes utskottsmajoritetens förslag att godta presumtionsregeln mot - förutom det allmänna avslagsyrkandet (m) — ett reservationsyrkande (c, fp) om avslag på den särskilda regeln.
År 1972 ställdes det av riksdagen antagna majoritetsförslaget om att överföra regeln till den nya lagstiftningen och vidga dess tillämpningsområde mot dels en reservation (m) för ståndpunkten att regeln borde utgå, dels en reservation (c, fp) till förmån för att den exproprierande borde ha bevisskyldighet för att viss värdeökning beror på förväntningar om ändring i markanvändningen. Bevisbördan borde sålunda kastas om. Denna ståndpunkt motiverades i huvudsak med svårigheterna att bestämma ingångsvärdet och därmed omfattningen av den värdeökning vars orsaker skall utredas.
En reservant (vpk) hävdade vid såväl 1971 som 1972 års beslut att den tioåriga bedömningstiden borde ersättas med en fast anknytning till värdet den 1 januari 1960 och att detta skulle gälla utan särskild övergångsbestämmelse.
CU 1974:6
8 Förköpslagen
Den kommunala förköpsrätten enligt förköpslagen (1967:868) avser att tjäna som medel för kommunerna att på ett tidigt stadium på enkelt sätt förvärva sådan mark som behövs för samhällsutvecklingen. Förköpsrätt föreligger i huvudsak i fråga om obebyggd eller glesbebyggd mark i anslutning till expanderande tätorter samt beträffande saneringsområden där behov att modernisera bebyggelsen gör sig gällande.
Civilutskottet har anfört (CU 1973:18 s. 5) att även i fråga om förköpslagen får kommunens obetingade företrädesrätt till mark som avses för ny eller förändrad tätbebyggelse tas till utgångspunkt för den fortsatta prövningen. Ur samordningssynpunkt och för att denna princip skulle få ett klart uttryck i lagstiftningen var enligt utskottets mening en översyn av förutsättningarna för tillämpning av främst förköpslagen befogad.
Riksdagen gav Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört i denna del. Därmed lämnades utan bifall en reservation (m) till förmån för en översyn i syfte att minska eller avskaffa samhällsingripanden på detta område.
Enligt vad utskottet erfarit sker den sålunda förordade översynen inom justitiedepartementet. En promemoria i ämnet torde föreligga senare under detta år.
Utskottet
Expropriation för tätbebyggelseändamål m. m.
Motionen 1974:93 (m), yrkandena b och d (delvis), innebär att 2 kap.
1 § expropriationslagen (1972:719)(ExL) skulle få motsvarande innehåll som stadgandena i 1 § första stycket punkt 16 i den numera upphävda lagen (1917:189) om expropriation (LEx) i deras fram t. o. m. den 31 december 1971 gällande lydelse. Dessa äldre bestämmelser omfattade dels expropriation för tätbebyggelseändamål i vad avsåg syftet att åstadkomma en fri tomtmarknad, dels tomträttsexpropriation av inte tätbebyggd mark i syfte att möjliggöra för kommun att göra tomträttsupplåtelser. Nu gällande bestämmelser omfattar dessutom regler som ersätter de fr. o. m. den 1 januari 1972 upphävda reglerna om zonexpropriation och tomtexpropriation i 44 resp. 45 §§ byggnadslagen (BL). 1 fråga om expropriation för tätbebyggelseändamål avser de nya reglerna en vidgning, vilken möjliggör fullföljd av utgångspunkten att kommun i princip skall ha företrädesrätt till all mark som krävs för tätbebyggelse. I vad gäller tomträttsexpropriation torde stadgandet i dess nya lydelse inte avsetts innebära någon praktisk vidgning av tidigare befogenheter, även om stadgandets formella omfattning kan tyda därpå. Den i motionen sålunda föreslagna ändringen innebär vidare att expropriation inte skulle kunna ske till förmån för vissa landstingskommuner och kommunalförbund.
Utskottet kan inte heller nu ansluta sig till det bakom motionsyrkan -
CU 1974:6
det liggande allmänna syftet att bryta principen om kommuns obetingade företrädesrätt till mark som avses för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning. Utskottet vidhåller sålunda de bedömningar i denna del som fått uttryck i betänkandet CU 1971:27.
I fråga om tomträttsexpropriation torde motionsyrkandet inte tillgodose vare sig något praktiskt behov eller synpunkter av den art som senast fördes fram i reservation 3 (c, fp, m) till utskottets betänkande CU 1972:34.
Vidare torde få anses gälla att även vid anslutning till motionärernas huvudsyfte detta inte kan nås på föreslaget sätt utan dels en viss justering, dels även ändringar i BL.
Utskottet avstyrker motionen i här behandlad del.
Vad i motionen 1974:93 (s. 8) anförts om att reglerna om värdestegringsexpropriation (2 kap. 11 § ExL) bör utgå har inte fullföljts i något motionsyrkande och föranleder sålunda inte något utskottets uttalande.
Expropriationsersättning
Yrkandet c i motionen 1974:93 (m) innebär att de särskilda bevisbördereglerna i 4 kap. 3 § ExL skulle upphävas utan att ersättas med annat stadgande. Yrkandet motiveras (s. 8) med att regelns prissänkande effekt drabbar endast tvångslösen medan frivilliga köp alltjämt baseras på marknadens prissättning. Enligt motionärernas mening står detta i strid med rättsstatens principer.
I anslutning till de i motionen anförda argumenten för yrkandet får utskottet framhålla följande. Presumtionsregeln utgår från syftet att den exproprierande — kommun, stat eller enskild — inte skall ersätta sådan värdestegring på mark som beror av nya förväntningar om ändring i markanvändningen och sålunda på expropriationsändamålet som ett led i samhällsutvecklingen. Detta återförs till det bakomliggande syftet att dämpa markprisutvecklingen inte endast i tvångslösenfallen utan även allmänt. Detta vidare syfte torde kunna nås genom att kommunerna i sin aktiva markpolitik i prissättningen utgår från expropriationslagens grunder, däri stödda av de förenklade handläggningsreglerna m. m. för expropriationsmål. En fortsatt aktiv kommunal markpolitik, stödd av statliga åtgärder, torde sålunda på sikt kunna leda till att motionärernas farhågor för att dubbla prisnivåer etableras kan minska eller upphöra.
De motiv i övrigt som kan ligga bakom motinsyrkandet torde ha behandlats vid 1971 och 1972 års riksdagar. Utskottet har inte genom motionen eller eljest föranletts till någon ändrad uppfattning i principfrågan.
Utskottet har inte funnit anledning till att inom motionsyrkandets ram och i detta sammanhang ta upp en närmare prövning av presumtionsregelns praktiska tillämpning eller av bevisreglerna i allmänhet.
Utskottet avstyrker sålunda motionen 1974:93 också i denna del.
CU 1974:6
10 Motionen 1974:1584 (vpk) innebär ett upprepande av tidigare framställda krav på att prövningen och avskiljandet av nya förväntningsvärden som inte ersättningsbara skulle vidgas från att avse marknadsprishöjningar inom i princip en tioårsperiod till sådana höjningar som ägt och äger rum efter utgången av år 1959.
Motionen har inte tillfört frågan några nya synpunkter på ämnet. Utskottet har inte heller i övrigt funnit anledning frångå tidigare bedömningar. Utskottet hänvisade (CU 1971:27, s. 23) till förslagets konfiskatoriska verkningar och därav föranledda återverkningar på fastighetskrediterna och till de svårigheter som är förenade med att fastställa ingångsvärden som ligger mer än 15 år tillbaka i tiden. Utskottet avstyrker motionen.
Förslaget i motionen 1974:93 (m), yrkandet a, om att förköpslagen skulle upphävas motiveras i första hand av grundinställningen att omfattande kommunala markförvärv inte är en nödvändig förutsättning för att kommunerna skall kunna fullgöra sina mark- och bostadspolitiska uppgifter, vilka främst bör inriktas på planläggningsarbetet. Vidare anförs bl. a. att lagen kan drabba skilda medborgare mycket olika och därmed åsidosätter rättssäkerhetskravet. Härtill kommer att lagen kan få en prisuppdrivande verkan. Slutligen anförs särskilda erinringar mot att lagen tillämpats vid förvärv av saneringsfastigheter, industri- och fritidsmark.
En mycket stark riksdagsmajoritet har (CU 1973:18, s. 5) godtagit ståndpunkten att även i fråga om förköpslagen får kommuns obetingade företrädesrätt till mark som avses för ny eller förbättrad tätbebyggelse tas till utgångspunkt för den fortsatta prövningen. Denna ståndpunkt är ytterst grundad på den mot motionärernas uppfattning stridande meningen att de kommunala insatserna på mark- och bostadsområdet inte kan begränsas till ett passivt planarbete. Utskottet har inte heller i detta sammanhang funnit anledning att gå ifrån dessa utgångspunkter. Motionsyrkandet avstyrks därför redan på denna grund.
Vad i motionen anförts om att lagens förköpsrätt utnyttjas olika och om att lagen kan få en prisuppdrivande verkan ger emellertid utskottet anledning till följande bedömanden. Man kan inte helt se bort från möjligheten att det i företett köpeavtal angivna priset vid vissa försäljningar påverkats av förköpsmöjligheterna. Detta kan ha samband med en kvardröjande obenägenhet hos kommunerna att använda sig av expropriationslagens prisprövningsmöjligheter när det avtalade priset bedöms som högt. Den nya expropriationslagstiftningens regler om domstolsförfarandet i expropriationsmål syftar bl. a. till att förkorta handläggningstidema och begränsa rättegångskostnaderna. Vidare bör erinras om grunderna för upprustningsåläggande enligt 5 § bostadssaneringslagen. Kravet på att åläggande förutsätter ett skäligt ekonomiskt utbyte innebär bl. a. att fastighetens ingångsvärde bestäms med hänsyn
CU 1974:6
till den belastning som upprustningsskyldigheten innebär. Med hänsyn närmast till de nämnda faktorerna torde en kommuns beredvillighet till eftergifter i fråga om bedömningar av prisets skälighet vid frivilliga eller övertagna köp komma att minska och då även påverka den allmänna markprisnivån.
I motionen 1974:1582 (vpk) yrkandena 2 och 3, föreslås att en prisprövningsmöjlighet skall föras in i förköpslagen.
Motionen torde i väsentliga delar utgå från den ovan berörda meningen att prisnivån kan påverkas då kommunerna utnyttjar förköpslagens enkla åtkomstmöjligheter. Utskottet får emellertid framhålla att förköpslagen som sådan endast har det begränsade syftet att möjliggöra enkla förvärv i de fall där markägarens försäljningsvilja kommit till uttryck och det betingade priset kan godtas. I de fall där det betingade priset anses för högt får sålunda expropriation tillämpas. Därmed finns inte anledning att avstå från förköpslagens enkla övertagandemöjligheter i de fall där priset kan accepteras.
Den av riksdagen (CU 1973:18) begärda översynen av förutsättningarna för tillämpning av främst förköpslagen syftar till att samordna dessa med de allmänna förutsättningarna för tätbebyggelseexpropriation.
Motionsyrkandet avstyrks sålunda.
Utskottet hemställer
1. beträffande expropriation för tätbebyggelseändamål m. m. att riksdagen avslår motionen 1974:93, yrkandet b samt yrkandet d i här behandlad del,
2. beträffande grunderna för beräkning av expropriationsersättning att riksdagen avslår motionerna 1974:93, yrkandet c, och 1584,
3. beträffande förköpslagen att riksdagen avslår motionerna 1974:93, yrkandet a, och 1582, yrkandena 2 och 3.
Stockholm den 26 februari 1974
På civilutskottets vägnar ELVY OLSSON
Närvarande: se under betänkandet CU 1974:5.
1 ** Riksdagen 1974. 19 sami. Nr 5-10
CU 1974:6
12 Reservationer
1. beträffande expropriation för tätbebyggelseändamål m. m. av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) som anser att
dels den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ”Utskottet kan” och på s. 9 slutar med ”utskottets uttalande” bort ha följande lydelse:
De skärpningar och vidgningar av reglerna om förutsättningarna för expropriation för tätbebyggelseändamål m. m. som beslutats vid 1971 och 1972 års riksdagar syftar till att ge kommun en obetingad företrädesrätt till mark som behövs för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar. De utgår från tesen att samhället inte kan fullgöra sina uppgifter på mark- och bostadspolitikens område utan ett kommunalt markmonopol. Denna tes kan inte anses till någon del belagd genom gjorda hänvisningar till att samhällsorganen har bättre förmåga än den enskilde att i alla lägen fatta riktiga beslut. Tesens sålunda helt dogmatiska innehåll får närmast ses som ett utflöde av dunkla fördelningspolitiska motiv vilka till övervägande del har socialistiskt ideologisk karaktär. Tesens fullföljd genom bl. a. angivelsen av expropriationsändamålen i 2 kap. 1 § ExL innebär ett avståndstagande från den enskilda äganderätten som genom sin bristande kontakt med grundläggande rättssäkerhetskrav möjliggör allvarliga och ibland godtyckliga ingrepp i legalt förvärvade rättigheter. De före år 1971 gällande reglerna om expropriation för att bryta enskilda ägarmonopol samt om lösensrätt enligt BL tillgodoser alla rimliga krav på samhällsingripanden inom detta område. Dessa regler bör därför återinföras.
dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande expropriation för tätbebyggelseändamål m. m. att riksdagen i anledning av motionen 1974:93, yrkandet b samt yrkandet d i här behandlad del, hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag till ändrad lagstiftning enligt vad utskottet anfört,
2. beträffande grunderna för beräkning av expropriationsersättning (presum tionsregeln)
a. av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) som anser att
dels den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”Yrkandet c” och på s. 10 slutar med ”avstyrker motionen” bort ha följande lydelse:
Motionen 1974:93 (m) innefattar vidare förslaget att den s. k. presum tionsregeln skall utgå ur lagstiftningen. Regelns reella och direkta syfte är att i vissa fall förhindra att ersättning för exproprierad egendom utgår med egendomens marknadsvärde. Att detta syfte formulerats som en bevisbörderegel med svårtolkad och svårtillämpbar innebörd förändrar inte bilden. Det konfiskatoriska inslaget kvarstår och innebär att ett befintligt ekonomiskt värde, som ibland t. o. m. godtagits av samhället som grund för skatteuttag, ersätts endast delvis. Detta konfiskatoriska inslag kan inte förenas med de grundläggande rättsbegrepp som fortfarande omfattas av majoriteten bland medborgarna. Det förefaller närmast
CU 1974:6
självklart att målet för all expropriationsvärdering måste vara att sätta markägaren i samma ekonomiska läge som före åtgärden. En annan ordning kan också medföra att även samhällets obestridda rätt att i vissa undantagssituationer hävda intressen i strid mot den enskildes kan komma att omfattas med misstro i fråga om antagna syften.
Med hänsyn till det anförda bör stadgandet i 4 kap. 3 § ExL utgå och därav följande ändring i annan härpå grundad lagstiftning göras.
Av detta ståndspunktstagande följer vidare att motionen 1974:1584 (vpk) avstyrks helt.
dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande grunderna för beräkning av expropriationsersättning att riksdagen i anledning av motionen 1974:93, yrkandet c, och med avslag på motionen 1974:1584 hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag till ändrad lagstiftning enligt vad utskottet anfört,
b. av herr Claeson (vpk) som anser att
dels den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Motionen har” och slutar med ”avstyrker motionen” bort ha följande lydelse:
Den metod för att dämpa en oförtjänt markvärdestegring som presumtionsregeln hänvisar till är som tidigare anförts en möjlig väg att gå. En förutsättning för att denna metod att skilja mellan värdestegringarnas orsaker skall få någon praktisk betydelse för framtiden är dock att ingångsvärdet låses vid en fast tidpunkt. De utredningssvårigheter som kan följa därav bör inte överdrivas. Redan enligt gällande ordning kan utredning krävas om upp till 15 år gamla värden. En lagändring nu som knyter ingångsvärdet till läget den 1 januari 1960 får förutsättas medföra att tillgängligt utredningsmaterial tillvaratas av markägare m. fl. Bevisskyldigheten för att en värdeökning uppkommit och för dess storlek åvilar vid bifall till motionsyrkandet f. ö. fortfarande den exproprierande. Med hänsyn emellertid till att en presumtionstidpunkt som sätts till den 1 januari 1960 kan ha återverkningar på fastighetskrediterna som även ur den enskildes synpunkt i vissa fall kan bli inte godtagbara bör en lagändring på denna punkt förenas med ändrade övergångsbestämmelser även i övrigt. Motionen tillstyrks sålunda.
dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande grunderna för beräkning av expropriationsersättning att riksdagen med avslag på motionen 1974:93, yrkandet c, bifaller motionen 1974:1584,
3. beträffande förköpslagen av
a. herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) som anser att
dels den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ”En mycket” och på s. 11 slutar med ”avstyrks sålunda” bort ha följande lydelse:
Som närmare utvecklats i motionen är även förköpslagen ett uttryck för strävanden att på doktrinära grunder skapa ett kommunalt mark -
CU 1974:6
monopol. Tendensen att vidga förköpslagens tillämpningsområde är djupt oroande. Det som med hänsyn till allmänt omfattade rättsbegrepp nu måste anses som mest väsentligt på markpolitikens område är att med klara beslut skapa en distinkt boskillnad mellan samhällets och den markägandes förfogande möjligheter. Utgångspunkten måste vara att legalt skapade intressen skall kunna kräva ett legalt skydd och att nödvändiga inskränkningar i enskilds rätt skall kunna göras endast efter domstolsprövning i enlighet med före år 1971 gällande expropriationsregler. Med hänsyn härtill bör förköpslagen med därtill knutna bestämmelser helt upphävas.
Vid detta bedömande blir en närmare prövning av motionen 1974:1582, yrkandena 2 och 3, inte aktuell.
dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande förköpslagen (1967:868) att riksdagen i anledning av motionen 1974:93, yrkandet a, och med avslag på motionen 1974:1582, yrkandena 2 och 3, hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag omfattande ett upphävande av lagen.
b. av herr Claeson (vpk) som anser att
dels den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Motionen torde” och slutar med ”avstyrks sålunda” bort ha följande lydelse:
Vad i motionen anförts leder fram till ståndpunkten att en enkel markprisprövning vid förköpsärenden är lämplig — vare sig prövningen tekniskt knyts an till förköpslagen eller till expropriationslagen. Motionens syfte bör därför tillgodoses så att riksdagen begär att den pågående översynen av förköpslagen m. m. vidgas att avse även metoderna för prisprövning då förköpslagens inlösenförutsättningar uppfyllts.
dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande förköpslagen att riksdagen i anledning av motionen 1974:1582, yrkandena 2 och 3, samt med avslag på motionen 1974:93, yrkandet a, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
av fru Olsson i Hölö (c), herrar Åkerfeldt (c), Mattsson i Skee (c), Olof Johansson i Stockholm (c) och Strömberg i Botkyrka (fp), som anför:
Tom trättsexpropriation
Det i motionen 1974:93 (m) framställda yrkandet b berör frågan om tomträttsexpropriation som expropriationsgrund. Ett bifall till motionsyrkandet i denna del skulle medföra en förbättring av stadgandets tekniska utformning men bibehålla institutet som sådant. Det bör därför i detta sammanhang klargöras, att enligt vår mening denna självständiga expropriationsgrund bör utgå ur lagstiftningen. Alla praktiska önskemål om förvärv enligt principen om kommuns obetingade företrädesrätt till viss mark kan och bör tillgodoses utan att upplåtelseformen aktualiseras.
CU 1974:6
15 Med hänsyn till att statsmakterna vid flera tillfällen anslutit sig till meningen att valet av upplåtelseform bör ligga hos kommunerna är det principiellt oriktigt att foga in formuleringar i annat syfte i en av riksdag och Kungl. Maj:t antagen lag. Vidare är — även om en praktisk tillämpning därav inte avsetts — möjligheten att enligt stadgandets utformning lösa mark för annat än tätbebyggelseändamål ägnad att skapa oklarhet. Vi anser sålunda fortfarande att avsedd tomträttsupplåtelse inte skall utgöra en självständig expropriationsgrund och att bestämmelsen därom bör vid lämpligt tillfälle utmönstras.
Presumtionsregeln
Någon befogad invändning torde inte kunna göras mot syftet att i samverkan med den kommunala markpolitiken påverka markprisutvecklingen genom att inte ersätta värdeökning som beror på förväntningar om ändrad markanvändning. Den s. k. presumtionsregeln innebär till sin lydelse att bevisbördan beträffande värdestegringens orsaker lagts på markägaren. De erkända utredningssvårigheter som kan förenas med försök att uppfylla en sådan bevisskyldighet har lett till utbredda farhågor om att regeln inte blott skulle fylla sitt avsedda syfte utan också medföra en inte avsedd rättsförlust för markägaren. Det bör därför tillföras en regel om att kraven på bevisskyldighetens omfattning också i denna del måste ställas enligt allmänna grunder. Sålunda måste hänsyn tas till vem som har de största förutsättningarna att förebringa relevant bevisning. Det bör också övervägas om särskild motsvarighet till den för värdering av skada gällande regeln i 35 kap. 5 § rättegångsbalken bör föras in beträffande orsaksbedömningarna och om i samband därmed eller eljest det kan bli nödvändigt att återgå till de allmänna reglerna om bevisskyldighet i expropriationsmål även för här aktuella fall.
CU 1974:6
16 Utdrag ur
Expropriationslag (1972:719)
2 kap. Expropriationsändamålen
Nuvarande lydelse
1 § Expropriation får ske för att ge kommun möjlighet att förfoga över mark som med hänsyn till den framtida utvecklingen kräves för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning eller för att annars i kommunens ägo överföra mark för upplåtelse med tomträtt.
Expropriation för ändamål som anges i första stycket får avse endast mark som är belägen inom kommunens eget område eller inom området för det kommunblock som kommunen eller dess huvuddel tillhör.
Inom tätbebyggt område får expropriation ske endast om det med skäl kan antagas att marken inom överskådlig tid kommer att beröras av byggnads- eller anläggningsåtgärd, som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt, eller om det till främjande av planmässigt byggnadsskick eller av annan därmed jämförlig orsak är angeläget att kommunen får rådighet över marken.
Med motsvarande tillämpning av första—tredje styckena får expropriation ske till förmån för landstingskommun eller kommunalförbund, som handhar sådan angelägenhet som första stycket avser att främja.
Bilaga
Förslag i mot. 1974:93
1 § Expropriation får ske för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar eller för att eljest i kommuns ägo överföra mark, som icke är tätbebyggd, för upplåtelse med tomträtt.
CU 1974:6
4 kap. Expropriationsersättning
3 § Vid bestämmande av löseskilling skall sådan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse som ägt rum under tiden från dagen tio år före ansökningen om expropriation, dock högst femton år före talans väckande vid domstol, räknas ägaren till godo endast i den mån det blir utrett, att den beror på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Avser expropriationen del av fastighet, skall vad som sagts nu om beräkning av marknadsvärde tillämpas i fråga om värdet före expropriationen. Värderingen skall ske med hänsyn till fastighetens skick när ersättningsfrågan avgöres eller, om fastigheten dessförinnan har tillträtts eller övergått på den exproprierande enligt 6 kap. 10 §, när tillträdet eller övergången skedde.
Har stadsplan eller byggnadsplan, enligt vilken marken avsetts för enskilt bebyggande, fastställts före ansökningen om expropriation, skall första stycket tillämpas endast på värdestegring som inträffat efter det att planen fastställdes.
Avser expropriationen bebyggd fastighet som innehas i huvudsakligt syfte att bereda bostad åt ägaren och honom närstående, gäller den begränsningen för tillämpningen av första stycket att löseskillingen ej i något fall får bestämmas till lägre belopp än som fordras för anskaffning av annan likvärdig bostadsfastighet.
I den mån det blir utrett att värdestegringen utan att ha sam -
CU 1974:6
band med förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt beror på inverkan av det företag för vars genomförande expropriation äger rum, gäller 2 §.
Övergångsbestäm melser
13. I fråga om grunderna för bestämmande av expropriationsersättning gäller äldre bestämmelser, om talan vid domstol väckts före ikraftträdandet. Bestämmelserna i 4 kap. 3 § gäller ej värdeökning som inträffat före utgången av juni 1971.