Finansutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:89 angående ändringar i ralutalagstiftningen, m. m., jämte motioner

Finansutskottets betänkande nr 23 år 1974 FiU 1974: 23

Nr 23

Finansutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974: 89 angående ändringar i ralutalagstiftningen, m. m., jämte motioner.

Propositionen

Kungl. Maj:t har i propositionen 1974: 89 (finansdepartementet)

1. föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i valutalagen (1939: 350),

2. begärt riksdagens samtycke till att Kungl. Maj:t med stöd av 1 § tredje stycket valutalagen (1939: 350) förordnar, att vad som föreskrivs i 2 § första stycket 1, 2 och 4—8, 5 § 1 och 3 samt 9 § skall äga fortsatt tillämpning under tiden den 1 juli 1974—den 30 juni 1975,

3. velat inhämta riksdagens yttrande över vid propositionen fogade förslag till

A. kungörelse om ändring i valutaförordningen (1959: 264),

B. kungörelse om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959: 264).

De vid propositionen fogade förslagen till lagändring och kungörelser är av följande lydelse:

1 Förslag till

Lag om ändring i valutalagen (1939: 350)

Härigenom förordnas att 1, 2 och 6 a §§ valutalagen (1939: 350) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §x

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2 § första stycket samt 5 och 9 §§ träda i tillämpning. Då kriget upphört, stadgar Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen, efter hörande av fullmäktige i riksbanken, förordna, att nämnda bestämmelser skola tilllämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två månader

1 Senaste lydelse 1959: 262.

1 Riksdagen 1974. 5 sami. Nr 23

FiU 1974: 23

2 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

från det underställningen skett av riksdagen godkänt, är detsamma förfallet. Upphör krigsfaran, skall senast före nästkommande riksdagssessions avslutande meddelat förordnande av Konungen upphävas, i den mån bestämmelserna icke på grund av förordnande jämlikt tredje stycket alltjämt skola gälla.

Då i andra fall än som avses i första och andra styckena så prövas erforderligt för uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden med utlandet äger, på framställning av fullmäktige i riksbanken, Konungen med riksdagens samtycke förordna, att vad i 2 § första stycket samt 5 och 9 §§ stadgas helt eller delvis skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning. Såvitt angår 2 § första stycket 1), 2) och 4)—7) ävensom 5 § 1) och 3) samt 9 § må Konungen utan samtycke av riksdagen meddela förordnande som nu sagts, om riksdagens beslut ej kan utan synnerlig olägenhet avvaktas. Sådant förordnande skall inom en månad eller, om riksdagssession ej pågår, inom en månad från början av nästkommande session underställas riksdagen. Vad i andra stycket sägs om påföljden, därest underställning ej sker eller riksdagen ej inom två månader godkänner förordnandet, skall äga motsvarande tillämpning i fall som nu avses.

Då i andra fall än som avses i första och andra styckena så prövas erforderligt för att med beaktande av industri- och sysselsättningspolitiska strävanden nå det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden med utlandet äger, på framställning av fullmäktige i riksbanken, Konungen med riksdagens samtycke förordna, att vad i 2 § första stycket samt 5 och 9 §§ stadgas helt eller delvis skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga tilllämpning. Såvitt angår 2 § första stycket 1), 2) och 4)—7) ävensom 5 § 1) och 3) samt 9 § må Konungen utan samtycke av riksdagen meddela förordnande som nu sagts, om riksdagens beslut ej kan utan synnerlig olägenhet avvaktas. Sådant förordnande skall inom en månad eller, om riksdagssession ej pågår, inom en månad från början av nästkommande session underställas riksdagen. Vad i andra stycket sägs om påföljden, därest underställning ej sker eller riksdagen ej inom två månader godkänner förordnandet, skall äga motsvarande tillämpning i fall som nu avses.

Under tid, då bestämmelse i 2 § första stycket eller 5 § eller 9 § äger tillämpning, skola jämväl övriga däremot svarande stadganden i lagen tillämpas.

Då underställning av förordnande sker eller samtycke till förordnande begäres, skola även de föreskrifter, som Konungen i förordnandet med stöd av bestämmelserna i 2 § första stycket samt 5 och 9 §§ utfärdat eller avser att utfärda, föreläggas riksdagen.

2 §2

Konungen äger i förordnande, som av honom meddelas, föreskriva:

1) att allenast riksbanken och 1) att allenast riksbanken samt

annan bank, som riksbanken därtill efter dess bemyndigande, annan

[ * Senaste lydelse 1973: 294.

F1U1974: 23

3 Nuvarande lydelse bemyndigar (valutabank), må driva handel med utländska sedlar och skiljemynt, med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel och utländska fordringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet (utländska värdepapper);

Föreslagen lydelse bank och postverket (valutabank), må driva handel med utländska sedlar och skiljemynt, med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel och utländska fordringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet (utländska värdepapper);

2) att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas och föryttras allenast i den omfattning och på de villkor Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer;

3) att dylika tillgångar skola erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt;

4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt överföras till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet;

5) att dylika tillgångar icke utan tillstånd av riksbanken må införas till riket;

6) att över värdepapper, som införes till riket eller som här förvaras för den, som är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, som influtit vid försäljning av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare mån än Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer; 7)

att i annat hänseende än under 2)—6) sägs ej må över utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper utan tillstånd av riksbanken förfogas annorledes än genom föryttring till riksbanken eller till valutabank; och

8) att avgift som bestämmes med stöd av meddelat förordnande skall tillfalla riksbanken.

Genom förordnande, som här avses, må ej inskränkning ske i riksbanken tillkommande befogenheter.

6 a §3

Riksbankens beslutanderätt enligt denna lag utövas inom riksbanken av en styrelse (valutastyrelsen), bestående av sju ledamöter. Fyra av ledamöterna jämte suppleanter för dem utses av Konungen. Övriga ledamöter jämte suppleanter utses av fullmäktige i riksbanken.

* Senaste lydelse 1957: 251.

Riksbankens beslutanderätt enligt denna lag utövas inom riksbanken av en styrelse (valutastyrelsen). Valutastyrelsen består av sju ledamöter utom vid handläggning av ärenden rörande direkta investeringar utomlands, då den består av elva ledamöter.

Konungen utser åtta av ledamöterna, varav fyra skola tjänstgöra endast i ärenden rörande direkta investeringar utomlands, övriga ledamöter utses av fullmäkti -

FiU 1974: 23

4 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ge i riksbanken. För ledamöterna skola i samma ordning utses suppleanter.

Valutastyrelsens beslut må överklagas hos fullmäktige i riksbanken inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet.

Av fullmäktige utsedd ledamot På yrkande av minst tre av de

eller suppleant, som deltagit i sty- ledamöter eller suppleanter, som

relsens beslut, äger påfordra att deltagit i styrelsens beslut, skall

beslutet underställes fullmäktige beslutet underställas fullmäktige

för prövning. Yrkande härom skall för prövning. Yrkande härom skall

framställas genast efter beslutets framställas genast efter beslutets

fattande. fattande.

Mot fullmäktiges beslut må talan ej föras.

Närmare bestämmelser rörande valutastyrelsen meddelas i bankoreglementet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

2 Förslag till

Kungörelse om ändring i valutaförordningen (1959: 264)

Härigenom förordnas att 2 § valutaförordningen (1959: 264) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2§!

Utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag i svenskt mynt, förvärvas allenast från riksbanken eller genom dess förmedling och föryttras allenast till riksbanken eller genom dess förmedling.

Riksbanken äger meddela

a) bankaktiebolag, sparbank och postbanken tillstånd att, för egen eller riksbankens räkning, driva handel med utländska betalningsmedel och utländska fordringar;

b) postverket tillstånd att driva den handel med utländska betalningsmedel, som erfordras för verkets rörelse med postanvisningar; samt

Riksbanken äger meddela

a) bankaktiebolag, sparbank och postverket tillstånd att, för egen eller riksbankens räkning, driva, handel med utländska betalningsmedel och utländska fordringar; samt

b) bank eller annan tillstånd att driva den rörelse med utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden, som riksbanken prövar erforderlig för allmänhetens tillhandagående med medel för reseändamål.

1 Senaste lydelse 1963:176.

FiU 1974: 23

5 Nuvarande lydelse

c) bank eller annan tillstånd att driva den rörelse med utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden, som riksbanken prövar erforderlig för allmänhetens tillhandagående med medel för reseändamål.

Bank, som erhållit tillstånd varom under a) sägs, benämnes i denna förordning valutabank.

Föreslagen lydelse

Den, som erhållit tillstånd varom under a) sägs, benämnes i denna förordning valutabank.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1974.

3 Förslag till

Kungörelse om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959: 264)

Härigenom förordnas att valutaförordningen (1959:264), som enligt kungörelse (1973: 296) gäller till utgången av juni 1974, skall äga fortsatt giltighet till utgången av juni 1975.

FiU 1974: 23

6 Departementspromemorians förslag till ändring av bankoreglementet

I den till grund för propositionen 89 liggande promemoria, som upprättats inom industridepartementet (Ds I 1974: 2), föreslås också att bankoreglementet ändras i enlighet med förslagen i promemorian. Det i bilaga 1 till propositionen redovisade förslaget till ändring i bankoreglementet är av följande lydelse:

Förslag till

ändring i reglementet den 15 december 1970 för riksbankens styrelse och förvaltning (Bankoreglementet)

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

13 §

2 mom. Till ledamöter i den i 6 a § valutalagen nämnda valutastyrelsen skall fullmäktige utse vice riksbankschefen, en fullmäktig eller suppleant för fullmäktig och en bankdirektör. Fullmäktige skall därjämte utse suppleanter för dessa ledamöter.

Vice riksbankschefen är valutastyrelsens ordförande. Fullmäktige förordnar en av de övriga inom riksbanken utsedda ledamöterna att vara vice ordförande.

Valutastyrelsen är beslutför när minst tre ledamöter är närvarande. Vid lika röstetal gäller den mening som ordföranden biträder.

Valutastyrelsen är beslutför i ärenden rörande direkta investeringar utomlands, när minst tre av de för prövning av sådana ärenden särskilt utsedda ledamöterna och minst tre av övriga ledamöter är närvarande, samt i övriga ärenden, när minst tre ledamöter är närvarande. Vid lika röstetal gäller den mening som ordföranden biträder.

Fullmäktige skall utfärda närmare bestämmelser för valutastyrelsens verksamhet. Därvid får föreskrivas att ärenden som är av löpande eller expeditionell natur eller eljest innebär tillämpning av fastställda riktlinjer får avgöras på styrelsens vägnar av ordföranden och bankdirektören i förening.

Har av fullmäktige utsedd ledamot eller suppleant, som deltagit i valutastyrelsens beslut, enligt 6 a§ tredje stycket valutalagen framställt yrkande om att beslutet skall underställas fullmäktiges prövning, skall sökanden i ärendet underrättas därom snarast möjligt och senast i samband med att han erhåller meddelande om innehållet i styrelsens beslut.

Har på sätt föreskrives i 6 a § tredje stycket valutalagen yrkande framställts om att av valutastyrelsen meddelat beslut skall underställas fullmäktiges prövning, skall sökanden i ärendet underrättas därom snarast möjligt och senast i samband med att han erhåller meddelande om innehållet i styrelsens beslut.

FiU 1974: 23

7 Fullmäktig eller suppleant för fullmäktig får ej deltaga i fullmäktiges handläggning av ärende varmed han tagit befattning i valutastyrelsen.

Till ledamot eller suppleant, som ej är tjänsteman i riksbanken, utgår arvode till ledamot med 6 000 kronor för år och till suppleant med 100 kronor för sammanträdesdag. Vid resa, som föranleds av uppdraget, äger ledamot eller suppleant åtnjuta resekostnadsersättning och traktamente enligt vad som gäller för bankdirektör.

FiU 1974: 23

8 Propositionen behandlar tre olika frågor, nämligen kontrollen av svenska företags direkta investeringar utomlands, fortsatt valutareglering och möjligheten för postverket att vara valutabank.

I propositionen föreslås att valutalagen ändras så att det blir formellt möjligt för riksbankens valutastyrelse att vid prövning av fråga om tillstånd för svenska företag att göra direktinvesteringar utomlands beakta även industri- och sysselsättningspolitiska synpunkter. Vidare föreslås att valutastyrelsen utökas med fyra ledamöter vid prövning av ärenden om utlandsinvesteringar. Dessa ledamöter, som skall utses av Kungl. Majit, utgörs av två departementsrepresentanter och två företrädare för de anställdas organisationer. På yrkande av minst tre av de ledamöter eller suppleanter som deltagit i styrelsens beslut skall beslutet underställas riksbanksfullmäktiges prövning.

I propositionen begärs vidare riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering för tiden den 1 juli 1974—den 30 juni 1975. För riksdagens yttrande framläggs i anslutning härtill förslag till bestämmelser om fortsatt giltighet av valutaförordningen under samma tid.

Slutligen föreslås ändring av valutalagen och valutaförordningen så att postverket kan förordnas som valutabank i stället för postbanken som den 1 juli 1974 går samman med Sveriges Kreditbank till PK-banken.

De föreslagna ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1974.

Beträffande bakgrunden och förarbetena till propositionen framhåller departementschefen inledningsvis följande.

Tillstånd för svenska företag att göra direkta investeringar utomlands prövas av riksbanken, i den mån investeringarna faller under valutaregleringen, vilket regelmässigt är fallet. För att inte skapa utrymme för en försämrad betalningsbalans införde Sverige år 1969 restriktioner för bl. a. direkta investeringar i utlandet. Tillstånd till överföring av kapital från Sverige lämnades i enlighet härmed bara då investeringen bedömdes ha en exportfrämjande eller valutabesparande effekt eller avsåg land som är huvudmottagare av svenskt bistånd. Restriktionerna består fortfarande men en uppmjukning i tillämpningen har genomförts gradvis allteftersom betalningsbalansen förbättrats. Emellertid har vissa svagheter i den nuvarande valutalagstiftningen blivit alltmer framträdande i samband med tillämpningen av densamma. Den ger sålunda inte tillräckligt stöd för beaktande av industri- och sysselsättningspolitiska synpunkter i tillståndsgivningen. Inte heller ger lagstiftningen utrymme för ett upprätthållande av en effektiv övervakning och kontroll av utlandsinvesteringarna, när betalningsbalansen är god. I syfte att närmare undersöka förutsättningarna att komma till rätta med de angivna svagheterna i valutalagstiftningen har en översyn av denna gjorts i berörda delar. Inom industridepartementet har upprättats promemorian (Ds 1 1974: 2) Riktlinjer för prövning av tillstånd för svenska direktinvesteringar utomlands. Promemorian har utarbetats i samråd med den av industriministern den 22 mars 1973 tillsatta arbetsgruppen med uppgift att bereda frågor rörande multinationella företag.

FiU 1974: 23

9 Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av bankinspektionen, kommerskollegium, Näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris- och kartellnämnd, arbetsmarknadsstyrelsen, statens industriverk, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län och vidare av fullmäktige i Sveriges riksbank, Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svensk industriförening, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen, Svenska företagares riksförbund, Svenska handelskammarförbundet, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Sveriges industriförbund och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

Svenska bankföreningen, Svenska handelskammarförbundet och Sveriges industriförbund har avgett gemensamt yttrande, i det följande redovisat under beteckningen Svenska bankföreningen.

I skrivelse den 31 januari 1974 till finansdepartementet har fullmäktige i Sveriges riksbank — med framhållande av att förordnande om valutareglering meddelats för tiden den 1 juli 1973—den 30 juni 1974

— hemställt om fortsatt valutareglering under tiden den 1 juli 1974—den 30 juni 1975 samt att Kungl. Maj:t framlägger förslag om att valutaförordningen (1959: 264) skall äga fortsatt giltighet till utgången av juni 1975.

Över riksbanksfullmäktiges skrivelse har remissyttranden avgetts av fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen.

I skrivelse den 13 mars 1974 till finansdepartementet har poststyrelsen

— under åberopande av att postbanken, som f. n. innehar förordnande som valutabank, den 1 juli 1974 går samman med Sveriges Kreditbank till PK-banken — hemställt att valutalagen och valutaförordningen ändras så att möjlighet föreligger att som valutabank förordna postverket i stället för postbanken.

Över poststyrelsens skrivelse har remissyttranden avgetts av bankinspektionen och riksbanksfullmäktige.

Nuvarande ordning

I propositionen lämnas sedan på sidorna 7—14 en redogörelse för den nuvarande ordningen beträffande valutaregleringen i Sverige. Där redovisas bl. a. de bestämmelser enligt vilka riksbanken kan pröva svenska företags utlandsinvesteringar från penningpolitiska utgångspunkter. När det gäller möjligheterna att pröva sådana investeringar från andra utgångspunkter, t. ex. industri- och sysselsättningspolitiska, begränsas möjligheterna av de åtaganden som Sverige gjort genom sin anslutning till OECD och den inom denna organisation antagna kapitalliberaliseringsstadgan.

Enligt denna stadga skall medlemsstaterna sinsemellan avveckla restriktioner för kapitalrörelser ”i den utsträckning som är nödvändig för effektivt ekonomiskt samarbete”. Sverige har, när stadgan infördes, utan reservation godtagit stadgans förpliktelse att fritt medge utgående direkta investeringar. För direkta investeringar medges inte att reservation görs i efterhand. Stadgan ger dock möjligheter till vissa inskränkningar i detta liberaliseringsåtagande.

FiU 1974: 23

10 De undantagsbestämmelser som synes kunna ifrågakomma för en prövning av utlandsinvesteringarna också från industri- och sysselsättningspolitiska utgångspunkter torde vara stadgans artikel 7 (b) och den andra s. k. anmärkningen rörande direkta investeringar.

Genom tillämpning av undantagsklausulerna i artikel 7 i stadgan kan ett medlemsland för kortare eller längre tid begränsa sina liberaliseringsförpliktelser. Sverige har sedan september 1969 begränsat sina förpliktelser genom åberopande av artikel 7 (c) avseende betalningsbalanssvårigheter. Artikeln tar direkt sikte på utvecklingen av en medlemsstats betalningsbalans och valutareserv. Artikel 7 (b) i stadgan medger däremot upphävande av liberaliseringsåtagandena då dessa medför allvarliga ekonomiska och finansiella störningar i en medlemsstat. Klausulen bedöms inte kunna åberopas i förebyggande syfte och kan därför inte läggas till grund för hänsynstagande till förväntade industri- och sysselsättningspolitiska effekter av utlandsinvesteringar.

I s. k. anmärkningar preciseras bl. a. transaktioner och överföringar vilka ej behöver godtas trots att de omfattas av den allmänna frilistningsbestämmelsen. För direkta investeringar, såväl utgående som ingående, finns två sådana anmärkningar. En av dessa, den s. k. andra anmärkningen, anger att den allmänna liberaliseringsförpliktelsen får åsidosättas, om en enskild investering på grund av beloppets storlek eller andra faktorer skulle få en utomordentligt skadlig verkan på ett medlemslands intressen. Ett åberopande av denna anmärkning måste alltså knytas till enstaka investeringar av företrädesvis betydande omfattning, och OECD skall enligt stadgan underrättas härom. Det får anses att denna anmärkning kan tillämpas på investeringar av större omfattning eller betydelse vid en prövning från industri- och sysselsättningspolitiska utgångspunkter. Någon mot denna bedömning stridande vedertagen tolkning eller etablerad praxis i fråga om anmärkningens användbarhet i konkreta fall föreligger inte.

Kapitalliberaliseringsstadgan lämnar föga utrymme för en prövning av utlandsinvesteringarna från utrikespolitiska utgångspunkter. Medlemsstat är dock enligt stadgans artikel 3 inte förhindrad att vidta åtgärder för uppfyllande av förpliktelser rörande internationell fred och säkerhet.

Direkta investeringar utomlands

Under detta avsnitt i propositionen redogörs först för innehållet i den tidigare omnämnda departementspromemorian. Därefter följer på sidorna 23—55 en presentation av remissyttrandena över promemorian.

Departementschefen understryker (s. 56) att de bedömningar som valutastyrelsen gör av svenska företags ansökningar om tillstånd till investeringar utomlands formellt är begränsade till en prövning av att de planerade investeringarna står i överensstämmelse med den här i landet

FiU 1974: 23

förda penningpolitiken. Detta skall ses mot bakgrund av valutalagens bestämmelser om valutareglering som får upprätthållas då det ”prövas erforderligt för uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet”. I praktiken har dock vissa samhällsekonomiska prövningar skett inom ramen för den penningpolitiska bedömningen.

De svenska utlandsinvesteringarna kan emellertid få återverkningar i Sverige inte bara på det investerande företaget självt utan också på branschen i sin helhet eller rentav på näringslivsstrukturen i stort. Sådana återverkningar kan som framhålls i flera remissyttranden vara av positiv betydelse genom att företagets exportförutsättningar, lönsamhet och allmänna utvecklingsmöjligheter i Sverige förbättras. Återverkningarna kan emellertid också vara negativa genom utlandsetableringens omfattning eller karaktär. Utlandsinvesteringar kan även ha såväl positiva som negativa verkningar på sysselsättningen i Sverige. Verkningarna kan vara positiva om utlandsinvesteringen t. ex. ger upphov till en större export från Sverige än om investeringen inte kommit till stånd. Å andra sidan kan det förekomma fall där produktionen flyttas utomlands på ett sätt som inte kan anses försvarligt från sysselsättningspolitiska synpunkter.

Departementschefen anser det självklart att utlandsinvesteringar som kan få effekter av här antytt slag är av sådan utomordentlig vikt för samhället både i fråga om dess sociala och ekonomiska funktion att möjligheter måste finnas från det allmännas sida till insyn och medbedömande redan på ett så tidigt stadium att förutsebara skadeverkningar kan undvikas.

I praktiken beaktar redan nu valutastyrelsen dessa samhällsekonomiska aspekter vid sina avgöranden. Promemorians förslag kan därför i viss mån betraktas som en kodifiering av gällande praxis.

Departementschefen instämmer i de synpunkter som i nu berörda avseenden kommit till uttryck i promemorian och förordar att valutalagen ändras så att valutastyrelsen vid prövning av ett svenskt företags ansökan om direktinvestering i utlandet kan beakta såväl industripolitiska som sysselsättningspolitiska strävanden.

Från vissa remissinstansers sida har uttryckts önskemål att de föreslagna prövningsrekvisiten preciseras. Departementschefen har i och för sig förståelse för dessa önskemål men menar i likhet med bl. a. riksbanksfullmäktige att den samhällsekonomiska bedömningen ej kan närmare preciseras eller anges i detalj.

Vad i promemorian anförs till stöd för att den föreslagna utvidgade prövningen av utlandsinvesteringar står i överensstämmelse med våra internationella åtaganden har i allmänhet inte mött några erinringar under remissbehandlingen. Några remissinstanser, däribland Svenska bankföreningen, ifrågasätter dock om förslaget genom den föreslagna

FiU1974: 23

utformningen av första paragrafen valutalagen kan anses stå i överensstämmelse med OECD:s kapitalliberaliseringsstadga. Kommerskollegium anser att stadgan lägger bestämda hinder i vägen för en extensiv tolkning av begreppet sysselsättningspolitiska strävanden. Några remissinstanser är också av den uppfattningen att de föreslagna nya bedömningsgrundernas karaktär av undantag från OECD-stadgan borde ha kommit till klarare uttryck.

För egen del anför departementschefen följande.

Den ifrågavarande kapitalliberaliseringsstadgan innebär för de medlemmar i OECD, däribland Sverige, som godtagit stadgans innehåll, ett åtagande att underlätta fria kapitalrörelser över gränserna i den utsträckning som är nödvändig för effektivt ekonomiskt samarbete. Sverige har utan reservation åtagit sig att fritt medge utgående direkta investeringar. Vissa möjligheter till undantag från stadgan finns dock. Således får utlandsinvesteringar begränsas av betalningsbalansskäl. I detta sammanhang är det naturligt att, liksom hittills, hänsyn tas till sysselsättnings- och näringspolitiska aspekter på ärendet. Den allmänna liberaliseringsförpliktelsen får vidare åsidosättas, om en enskild investering på grund av beloppets storlek eller andra faktorer skulle få en utomordentligt skadlig inverkan på ett medlemslands intressen. Sistnämnda undantagsbestämmelse måste alltså vara tillämplig för att en planerad utlandsinvestering skall kunna hindras enbart på sysselsättningsoch näringspolitiska grunder. Det får bli en uppgift vid tillämpningen att med ledning av de i det föregående anförda synpunkterna och på grundval av fortlöpande erfarenheter utforma praxis i enlighet med vad jag nu anfört.

I promemorian föreslås att valutastyrelsen vid prövning av ärenden om svenska utlandsinvesteringar utökas med fyra ledamöter, varav en från arbetsmarknadsdepartementet, en från industridepartementet och två från de anställdas organisationer. De nya ledamöterna föreslås bli utsedda av Kungl. Maj:t. Förslaget tillstyrks av flertalet remissinstanser. Några anför dock erinringar. Från vissa remissinstansers sida framförs sålunda betänkligheter mot att utöka valutastyrelsen med hänsyn till att ökad tungroddhet och försening i handläggningen av ärendena kan befaras. Bankinspektionen anser att möjlighet bör finnas att anföra besvär hos Kungl. Maj:t över valutastyrelsens beslut. Kommerskollegium anser att den nuvarande beslutsordningen enligt valutalagen bör kunna bibehållas, om valutastyrelsens beslut baseras exklusivt på penningpolitiska grunder. Om med beaktande även av sysselsättningsoch industripolitiska aspekter valutatillstånd skulle kunna antas komma att negativt inverka på väsentliga svenska intressen, bör dock enligt kollegiet tillståndsfrågan hänskjutas till Kungl. Maj:t för avgörande. Liknande synpunkter anförs av industriverket och LO. Kollegiet och industriverket anser inte heller att en utökad departementsrepresentation är lämplig utan föreslår att motsvarande ledamotsrepresentation rekryteras från de statliga organ som på myndighetsplanet svarar för syssel -

FiU 1974: 23

sättnings- resp. industrifrågor. Riksbanksfullmäktige ifrågasätter, om inte fullmäktige borde utse de två representanterna för de anställda och även de tre ledamöter från den privata sektorn som Kungl. Majit f. n. utser. Några remissinstanser, däribland arbetsmarknadsstyrelsen och TCO, anser att antalet representanter för de anställda bör vara lika stort som antalet företrädare för bankväsende och näringsliv. SACO hemställer om representation i valutastyrelsen.

Departementschefen som inte anser att några avgörande invändningar anförts mot promemorians förslag på denna punkt tillstyrker att valutastyrelsen i fortsättningen skall bestå av elva ledamöter vid handläggning av ärenden rörande direkta investeringar utomlands. De fyra nya ledamöterna — en från arbetsmarknadsdepartementet, en från industridepartementet och två från de anställdas organisationer, lämpligen en från vardera LO och TCO — skall utses av Kungl. Majit.

Med den förordade utvidgningen av valutastyrelsen skapas särskilda garantier för att ärenden rörande direkta investeringar utomlands blir allsidigt och sakkunnigt bedömda. Genom de i promemorian föreslagna möjligheterna att, på yrkande av minst tre av de ledamöter eller suppleanter som deltagit i styrelsens beslut, underställa beslutet riksbanksfullmäktiges prövning tillgodoses också förekommande behov av överprövning av valutastyrelsens beslut i dessa ärenden.

I fortsättningen kommer valutatransaktioner att bedömas inte bara utifrån penningpolitiska och valutapolitiska utgångspunkter utan jämväl ifrån vilken effekt sådana transaktioner kan ha på sysselsättningen, industripolitiken och näringspolitiken i vårt land. Med här angivna kriterier vidgas bedömningsfältet i förhållande till vad som gäller enligt den nu gällande valutalagstiftningen. Valutastyrelsen och riksbanksfullmäktige kommer således att få bedöma valutautförseln utifrån kriterier som går utanför de områden som traditionellt och konstitutionellt ligger inom valutastyrelsens och riksbankens kompetensområde. Som en logisk följd härav blir det erforderligt att valutastyrelsen respektive riksbanksfullmäktige i dessa frågor etablerar tillfredsställande kontakt med regeringen. Kontakten kan delvis anses etablerad genom att tre departement är representerade i valutastyrelsen. Departementschefen finner det dock angeläget att understryka att vid avgörandet av större och mer betydelsefulla ärenden, där de förut angivna nya kriterierna är tillämpliga, en nära och tillfredsställande kontakt hålls mellan de valutavårdande myndigheternas ledning och regeringen. Därigenom skapas garantier för att frågorna löses i samarbete mellan regering och riksbank. Under dessa förhållanden anser departementschefen att ett underställningsförfarande till Kungl. Majit eller ett besvärsinstitut med regeringen som sista instans inte är erforderligt. Remissopinionen på denna punkt får därmed anses besvarad.

Utöver de i propositionen föreslagna ändringarna i valutalagen krävs

FiU 1974: 23

också vissa ändringar i reglementet för riksbankens styrelse och förvaltning (bankoreglementet). Ett förslag till dessa senare ändringar ingår i den tidigare omnämnda departementspromemorian och återges i bilaga 1 till propositionen. Med hänsyn till att frågor rörande reglementet torde höra till riksdagens ansvarsområde och sålunda faller utanför Kungl. Maj:ts kompetensområde upptar propositionen inte något förslag till en ändring i reglementet.

Fortsatt valutareglering

I skrivelse den 31 januari 1974 har fullmäktige i Sveriges riksbank hemställt om fortsatt valutareglering under tiden den 1 juli 1974—den 30 juni 1975.

Fullmäktige i riksgäldskontoret och Svenska sparbanksföreningen har ingen erinran mot förslaget. Svenska bankföreningen föreslår liksom i fjol att den svenska valutaregleringen ytterligare liberaliseras. Bl. a. föreslår föreningen en ytterligare avveckling av ännu gällande restriktioner för svenska företags och bankers upplåning i utlandet. Man förordar också att svenska valutabanker ges ökade möjligheter till multilaterala terminsaffärer. Vidare föreslår föreningen på nytt att en utredning snarast tillsätts i syfte att undersöka möjligheterna att helt eller delvis avveckla de generella valutarestriktionerna eller uppmjuka tillämpningen av dem. Under förutsättning att dessa önskemål beaktas vill föreningen inte invända mot att valutaregleringens giltighet utsträcks ännu ett år.

Departementschefen understryker liksom vid tidigare tillfällen att regeringen inte kan avhända sig möjligheterna att hålla in- och utgående kapitalrörelser under kontroll. Enligt hans uppfattning talar detta inte bara för ett bibehållande av den rådande valutaregleringen utan också för att man i valutalagstiftningen öppnar möjligheter till en penningpolitisk bedömning med beaktande även av industri- och sysselsättningspolitiska synpunkter. Departementschefen förordar därför i överensstämmelse med riksbanksfullmäktiges hemställan att valutaregleringen fortfarande skall äga bestånd.

Möjlighet för postverket att vara valutabank

I skrivelse den 13 mars 1974 har poststyrelsen hemställt att valutalagen och valutaförordningen ändras så att postverket kan förordnas som valutabank i stället för postbanken, som den 1 juli 1974 går samman med Sveriges Kreditbank.

Bankinspektionen och riksbanksfullmäktige, som yttrat sig över förslaget, har vissa invändningar mot utformningen av detsamma men vill inte motsätta sig att det genomförs. Departementschefen anser i likhet

FiU 1974: 23

med bankinspektionen och riksbanksfullmäktige att postverket formellt bör få ställning som valutabank. I syfte att möjliggöra en sådan ordning förordar han att erforderliga ändringar vidtas i valutalagen och valutaförordningen.

Motionerna

Utskottet har i detta sammanhang behandlat

dels de i anledning av propositionen 89 väckta motionerna

1974: 1792 av herrar Kristiansson (c) och Josefson (c) vari hemställs att riksdagen beslutar att åtta av ledamöterna i riksbankens valutastyrelse skall utses av fullmäktige i riksbanken och tre av Kungl. Maj:t, av vilka två i vartdera fallet skall tjänstgöra enbart i ärenden som rör direkta investeringar utomlands,

1974: 1812 av herr Granstedt m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förslag till sådana kompletteringar till den föreslagna lagen om ändringar i valutalagstiftningen att svenska investeringar i Mozambique, Angola, Guinea-Bissau, Kap Verde och Namibia förbjuds,

1974: 1813 av herr Helén m. fl. (fp) vari hemställs att riksdagen beslutar 1.

att 1 § tredje stycket valutalagen ges följande, mer preciserade lydelse i syfte att klargöra att lagändringen står i överensstämmelse med de av departementschefen åberopade undantagsbestämmelserna i OECD: s kapitalliberaliseringsstadga:

Då i andra fall än som avses i första och andra stycket så prövas erforderligt för uppnående av det mål som uppställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden med utlandet, eller för att hindra åtgärd som i enskilt fall på grund av beloppets storlek eller andra faktorer skulle medföra från sysselsättnings- och industripolitisk synpunkt utomordentligt skadlig inverkan på landets intressen äger, på framställning av fullmäktige i riksbanken, Konungen med riksdagens samtycke avses.

2. att samtliga ledamöter av valutastyrelsen utom de som äger att företräda finans-, industri- och arbetsmarknadsdepartementen skall utses av fullmäktige i riksbanken,

3. att minst två av ledamöterna i valutastyrelsen vid behandling av ärenden rörande direkta investeringar utomlands skall företräda de anställdas organisationer,

1974: 1814 av herr Hellström m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen beslutar om följande tillägg i förslaget om ändring i valutalagen (1939: 350) § 1:

FiU 1974: 23

16 Konungen förordna, att vad i 2 § första stycket

samt 5 och 9 §§ stadgas helt eller delvis skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning. Före behandling i valutastyrelsen av ansökan om tillstånd för företag att företaga direktinvestering utomlands bör yttrande inhämtas från de i företaget företrädda fackliga organisationerna. Såvitt angår .

1974: 1815 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen måtte besluta

1. att anta följande

Förslag till

Lag om ändring i valutalagen 1939: 350

Motionärernas förslag §1

Svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper må icke utföras ur riket eller på annat sätt överföras till utlandet eller överlåtas å den som är bosatt i utlandet för investeringar i områden under kolonialt förtryck, i stater som utövar sådant kolonialt förtryck eller har en fascistisk eller ras is t is k regim.

Övriga paragrafer i lagen omnumreras i enlighet härmed.

2. att hos regeringen hemställa om utredning och förslag om vidare förändring av valutalagstiftningen i enlighet med vad som i motionen i övrigt anförs,

1974: 1816 av herrar Olsson i Järvsö (c) och Sjönell (c) vari hemställs att riksdagen beslutar

1. att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning beträffande utlandsinvesteringarnas inverkan på näringsliv och sysselsättning i Sverige samt möjligheterna att genom en mera aktiv näringspolitik stimulera ökade industriinvesteringar inom landet samt

2. att i avvaktan härpå avslå proposition 1974: 89 i vad avser förslaget till lag om ändring i valutalagen,

1974: 1817 av herrar Träff (m) och Magnusson i Borås (m) vari hemställs 1.

att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition 1974: 89 i vad gäller förslag till lag om ändring i valutalagen (1939: 350) för sin

Nuvarande lydelse — (ny paragraf)

FiU1974: 23

del antar förslag till lag om ändring i valutalagen i enlighet med bilaga A till motionen.

(Följande ändringar föreslås i motionen:

§1.

Kommer riket skola gälla.

Då i andra fall än som avses i första och andra styckena så prövas erforderligt för att nå det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden med utlandet eller, för att förhindra transaktion eller transferering som skulle medföra exceptionellt skadliga effekter på landets intresse, äger inom ramen för Sveriges internationella åtaganden på framställning av föreläggas riksdagen.

§2.

Konungen äger föreskriva:

1) att allenast riksbanken samt efter dess bemyndigande, annan bank och postverket (valutabank) tillkommande befogenheter.

§6.

Riksbankens beslutanderätt beslutets fattande.

Mot fullmäktiges enhälliga beslut må talan ej föras. I annat fall må dess beslut överklagas hos Konungen inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet.

Närmare bestämmelser i bankoreglementet.)

2. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om en sakkunnigutredning med uppgift att, för att underlätta tillämpningen av valutalagstiftningen, klarlägga betydelsen av utlandsinvesteringar för Sveriges ekonomi,

1974: 1818 av herrar Ullsten (fp) och Wikström (fp) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en utredning om svenska företags verksamhet och investeringar i Portugals afrikanska kolonier, Namibia och Sydafrika,

dels den vid riksdagens början väckta motionen 1974: 598 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen i skrivelse till riksbanksfullmäktige som sin mening uttalar att skärpt restriktivitet visas vid tillståndsgivning till investeringar i utlandet och att svenska investeringar i länder med fascistisk regim bör upphöra.

I motionen 1813 av herr Helén m. fl. (fp) framhålls att folkpartiet givit uttryck för uppfattningen att ökade krav nu måste ställas vad gäller t. ex. full sysselsättning, balans i ekonomin och regional utveckling. I motsats till uppfattningar som ibland kommit till uttryck i debatten under senare år tror motionärerna att ökade ambitioner i dessa hänseenden är väl förenliga med en fortsatt principiell frihandelsinställning.

2 Riksdagen 1974. 5 sami. Nr 23

FiU 1974: 23

18 Hur en ökning av den utlandsbaserade produktionen påverkar företagens sysselsättning i Sverige är en omdebatterad fråga som endast ytligt berörs i propositionen. Det föreligger således för närvarande inget underlag som ur sysselsättningssynpunkt skulle kunna motivera en generellt skärpt restriktivitet i fråga om företagens utlandsinvesteringar. Med utgångspunkt från sin principiella frihandelsinställning är motionärerna motståndare till en allmänt skärpt prövning och ökad restriktivitet vad gäller företagens möjligheter att genomföra investeringar utomlands.

Det kan emellertid enligt deras mening uppstå fall då en utlandsinvestering skulle få konsekvenser som inte kan accepteras från svensk synpunkt. En ökad kontroll av svenska företags utlandsinvesteringar bör emellertid enbart ske inom ramen för vad OECD:s kapitalliberaliseringsstadga medger. Den bör således i första hand ta sikte på de speciella fall som nämnts i stadgans undantagsbestämmelser. Motsvarande uppfattning ger departementschefen av allt att döma uttryck för på s. 61 i propositionen. Där görs en uttrycklig hänvisning just till den andra anmärkningen till kapitalliberaliseringsstadgan. Motionärerna anser att det av lagtexten klart bör framgå att det är de speciella fall som nämnts i denna som berörs av den utvidgade prövningen.

Tillståndsprövningen bör göras självständigt av valutastyrelsen. Det förutsätter emellertid att valutastyrelsen ges en sådan sammansättning att de sysselsättningsmässiga aspekterna kan bedömas allsidigt. Det är därför enligt motionärerna naturligt att valutastyrelsen i frågor som rör direktinvesteringar utomlands kompletteras med företrädare för dels löntagarorganisationerna, dels berörda fackdepartement. Av valutastyrelsens ledamöter bör dock samtliga utom de som skall företräda finans-, industri- och arbetsmarknadsdepartementen utses av riksbanksfullmäktige.

I motionen 1817 av herrar Träff (m) och Magnusson i Borås (m) citeras inledningsvis departementschefens uttalande om att företagens internationalisering som regel medför betydande fördelar för företagens internationella konkurrenskraft och därmed också för den svenska samhällsekonomin. Motionärerna instämmer häri och menar att den föreslagna lagändringen sålunda inte är föranledd av att de svenska företagens investeringar i utlandet hittills skulle haft några negativa återverkningar på möjligheterna att nå de industri- och sysselsättningspolitiska målen. De understryker också att det torde vara utomordentligt sällsynt att en inhemsk investering är ett alternativ till en utlandsinvestering. I det dominerande antalet fall kompletterar i stället utländska och inhemska investeringar varandra.

De i propositionen föreslagna kriterierna för att en direktinvestering utomlands skall kunna förbjudas är enligt motionärerna utomordentligt vagt utformade. Inom ramen för ett ”beaktande av industri- och syssel -

FiU1974: 23

sättningspolitiska strävanden” ryms såväl en mycket liberal som en mycket restriktiv tillståndsprövning. De anser detta klart otillfredsställande. Det rimliga hade i stället varit att, i den mån det anses nödvändigt att komplettera den svenska valutalagstiftningen för att formellt medge ingripanden som inte i första hand är penningpolitiskt motiverade, dessa utformas parallellt med undantagsbestämmelserna i OECD-stadgan.

Hittillsvarande erfarenheter ger, enligt motionärerna, inte vid handen att några ändringar i nuvarande valutalags 1 § är erforderliga. De har emellertid inget att invända mot att lagen kompletteras så att den uttryckligen anknyter till OECD-stadgan, där i den s. k. andra anmärkningen sägs att den allmänna liberaliseringsförpliktelsen får åsidosättas om en enskild investering på grund av beloppets storlek eller andra faktorer skulle få en utomordentligt skadlig inverkan på ett medlemslands intressen. Klart är enligt motionärerna att den i propositionen föreslagna ändringen av 1 § inte bör antagas. För det första är den felformulerad så att dess innebörd inte står i överensstämmelse med ändringens syfte. Som förslaget nu är utformat innebär det en inskränkning av möjligheterna att tillämpa lagen. För det andra är lagförslaget, även om de språkliga oegentligheterna korrigeras, alltför oklart formulerat.

En riktig tillämpning av en ändrad valutalagstiftning fordrar ingående kunskaper om utlandsinvesteringarnas samhällsekonomiska betydelse. För detta ändamål och för att klarlägga betydelsen av svenska utlandsinvesteringar bör enligt motionärernas uppfattning en sakkunnigutredning tillsättas.

Att, som föreslås i propositionen, förstärka valutastyrelsen enbart för att bedöma om den extraordinära situation föreligger som medger att OECD-stadgans undantagsbestämmelser kan tillämpas synes motionärerna helt omotiverat. I likhet med bl. a. bankinspektionen anser motionärerna att betydelsefulla rättssäkerhetsskäl talar för att det öppnas en möjlighet att få riksbanksfullmäktiges beslut i valutafrågor prövade av Kungl. Maj:t. De föreslår att en bestämmelse härom införs i valutalagen, men att denna rätt inskränks till att omfatta de fall då fullmäktiges beslut inte är enhälligt.

Motionärerna förklarar sig slutligen beredda att acceptera förslaget i propositionen att postverket skall ges möjlighet att fungera som valutabank.

I motionen 1816 av herrar Olsson i Järvsö (c) och Sjönell (c) hävdas att det inte anförts några avgörande skäl för att nu tillgripa en lagstiftning av det slag som föreslås i propositionen. En rad faktorer talar i stället för att något omedelbart ingripande icke bör ske, bl. a. behöver frågan utredas mera noggrant.

Målsättningen att värna sysselsättningen i Sverige måste i första hand förverkligas genom en effektivare näringspolitik inom landet, vilken

FiU 1974: 23

gör det möjligt att öka investeringarna och sysselsättningen. Redan ett anmälningsförfarade till myndigheterna bör kunna hindra en snedvridning mellan inhemska investeringar och investeringar i utlandet. I avvaktan på en utredning härom vill motionärerna att riksdagen avslår propositionen 89 i vad avser förslaget till lag om ändring i valutalagen.

I motionen 598 av herr Hermansson m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen skall uttala sig för skärpt restriktivitet, när det gäller tillståndsgivning till svenska investeringar i utlandet. Detta är nödvändigt för att stoppa kapitalflykten och därmed skapa förutsättningar för en ökad investeringstakt här i landet. Växande delar av Sverige håller enligt motionärerna på att industriellt utarmas och antalet arbetslösa växer. Kapitalet måste därför tvingas att göra sina investeringar där det arbetande folket behöver dem.

Motionärerna framhåller vidare bl. a. att finansutskottet i fjol (FiU 1973: 26) avstyrkte ett likartat yrkande från vänsterpartiet kommunisterna med hänvisning till att arbetet i statsrådet Lidboms arbetsgrupp för frågor rörande multinationella företag borde avvaktas. Enligt motionärerna kan det inte anses behövligt att invänta dess resultat. De frågor det här gäller finns det underlag för att behandla nu.

I motionen 1815 återkommer vänsterpartiet kommunisterna till samma fråga, nu med anledning av propositionen 89. Resonemanget förs emellertid några steg längre. Motionärerna hävdar att statens kontrollmöjligheter och de fackliga organisationernas insyn i och kontroll över kapitalexporten måste vara allomfattande. Företagen måste vara skyldiga att för valutastyrelsen och fackliga företrädare redovisa alla handlingar som berör kapitalexportärenden och dessutom lämna de uppgifter som begärs.

En sådan mot kapitalexport restriktiv lagstiftning måste motsvaras av en lika restriktiv lagstiftning mot utländskt kapital i Sverige.

Motionärerna anser att investeringar i kolonier bör förbjudas, men ett förbud kan inte inskränkas till investeringar i dessa områden. Det måste också gälla stater som utövar kolonialt förtryck, vilkas lagstiftning präglas av rasism eller som allmänt hindrar och urgröper de arbetandes fackliga rättigheter. Man föreslår att en särskild paragraf härom införs i valutalagen och begär vidare att riksdagen hos regeringen hemställer om utredning och förslag om vidare förändring av valutalagstiftningen i enlighet med vad som i motionen i övrigt anförts.

Ett likartat yrkande — men begränsat till de portugisiska kolonierna och Namibia — framförs i motionen 1812 av herr Granstedt m. fl. (c). Motionärerna pekar på att de befrielserörelser som arbetar i dessa områden sedan flera år tillbaka fått ekonomiskt stöd av regeringen och

FiU 1974: 23

riksdagen. Det kan därför ej vara riktigt att svenska företag ställer sig i en situation, där de ger stöd till förhållanden som Sverige genom beslut av riksdagen söker motarbeta. En sådan icke önskvärd utveckling kan undvikas genom att svenska företags investeringar i Portugals kolonier förbjuds. Motionärerna anser det också oacceptabelt att svenska företag genom sina investeringar i Namibia skulle kunna försvåra den självständighetsprocess som där pågår. Därför bör svenska investeringar i Namibia förbjudas. De vill därför att riksdagen hemställer hos Kungl. Maj:t om förslag till att ett sådant förbud införs i valutalagstiftningen.

Motionärerna bakom motionen 1818 — herrar Ullsten (fp) och Wikström (fp) — anser det tveksamt om valutalagstiftningen är den lämpligaste vägen att ingripa mot investeringar i Portugals kolonier, Namibia och Sydafrika. Denna lagstiftning har ju primärt helt andra syften, vilket helt naturligt avspeglar sig i sammansättningen av de organ som har att pröva tillstånd för svenska företag att göra direktinvesteringar utomlands. De anser därför att det bör övervägas om man kan gå fram på andra vägar för att kontrollera dessa investeringar och hemställer att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en utredning härom.

I motionen 1814 av herr Hellström m. fl. (s) krävs att valutastyrelsen före behandlingen av en ansökan om direktinvestering utomlands bör inhämta yttrande från det ansökande företagets fackliga organisationer. Detta bör framgå av valutalagens text.

Ett av syftena med den i propositionen föreslagna lagstiftningen bör enligt motionärernas mening vara att stärka de fackliga organisationernas ställning i förhållande till de multinationella företagen. Utöver representation i valutastyrelsen är det därför naturligt att de lokala fackliga organisationerna hörs i ärenden som gäller direktinvesteringar i utlandet. En avrådan från den berörda fackliga organisationen bör tillmätas avgörande vikt för valutastyrelsens beslut. Detta bör enligt motionärerna anges i lagens motivtext.

Motionen 1792 av herrar Kristiansson (c) och Josefson (c) tar upp frågan om vem som skall utse ledamöter i valutastyrelsen. Motionärerna anser det vara av värde, om valutastyrelsen får allsidig sammansättning när det gäller att bedöma utlandsinvesteringarna från vidare samhällsekonomiska aspekter än enbart penningpolitiska. Däremot är de inte tillfreds med den ordning som föreslås när det gäller att utse ledamöterna i den utökade valutastyrelsen. Eftersom valutastyrelsen sorterar under riksbanksfullmäktige och styrelsens beslut skall kunna underställas fullmäktige för prövning anser de att fullmäktige också bör ha ett förhållandevis stort inflytande på valet av valutastyrelsen. Detta kan, enligt motionärerna, tillgodoses om man antar den ordning som riks -

FiU1974: 23

banksfullmäktige föreslagit i sitt remissyttrande över den ursprungliga departementspromemorian. Detta förslag innebär att fullmäktige skall utse samtliga ledamöter i valutastyrelsen utom departementsrepresentantema, dvs. sex ledamöter i sjumannastyrelsen och åtta ledamöter i elvamannastyrelsen.

Utskottet

När finansutskottet senast behandlade valutaregleringen (FiU 1973: 26, rskr 189) framhöll utskottet att man kan urskilja tre huvudmotiv för en sådan reglering, nämligen

en önskan att avskärma den inhemska kreditmarknaden och ränteutvecklingen från påverkan utifrån, behovet att kunna bromsa en utströmning av valutor, som tär på valutareserven, samt

det omvända behovet att i vissa situationer förhindra en alltför stark tillströmning av valutor, med de inflationistiska påfrestningar och andra olägenheter som följer därav.

Ett fjärde, mer speciellt motiv för valutareglering är slutligen att man med dess hjälp kan förhindra eller försvåra skatteflykt.

I propositionen 89 föreslås nu att en femte, delvis ny motivkrets skall beaktas när det gäller valutatilldelning för svenska företags direktinvesteringar utomlands. Man vill ändra valutalagstiftningen så att den i dessa fall ger ett fastare legalt stöd åt en bedömning ”inte bara utifrån penningspolitiska och valutapolitiska utgångspunkter utan jämväl utifrån vilken effekt sådana transaktioner kan ha på sysselsättningen, industripolitiken och näringspolitiken i vårt land”. För att åstadkomma detta föreslås dels att ett generellt tillägg om beaktande av industri- och sysselsättningspolitiska strävanden införs i 1 § tredje stycket valutalagen, dels att bestämmelser om att valutastyrelsen vid handläggning av ärenden rörande direkta investeringar utomlands skall utvidgas från sju till elva ledamöter införs i § 6 a samma lag.

Det första av de två föreslagna stadgandena gäller utan inskränkningar och är tillämpligt på samtliga typer av valutatransaktioner, som kan väntas få sysselsättningspolitiska och näringspolitiska konsekvenser. Det ger sålunda möjlighet till kontroll även av utländska investeringar i Sverige liksom i princip även av andra typer av valutatransaktioner, vare sig dessa har karaktär av löpande transaktioner eller kapitaltransaktioner. Utskottet utgår emellertid liksom propositionen ifrån att avsikten är att stadgandet endast skall tillämpas i fråga om svenska direkta investeringar utomlands.

Det kan i sammanhanget erinras om att utländska företags direkta investeringar i Sverige i allt väsentligt kontrolleras genom annan lag -

FiU 1974: 23

stiftning än valutalagstiftningen. Sedan gammalt finns en lag om vissa inskränkningar i utlännings rätt att förvärva fast egendom m. m. Denna lag (1916:156) har nyligen skärpts på vissa punkter. Vidare har en särskild utredning om utländska övertaganden av svenska företag tillsatts under ordförandeskap av landshövding Per Eckerberg (JU 1973: 17). Utredningen har bl. a. enligt sina direktiv att företa en allmän översyn av den tidigare omnämnda lagen, men skall dessutom pröva en rad andra frågor rörande utländsk företagsamhet i Sverige.

De svenska företagens utlandsinvesteringar torde i allmänhet stå i god överensstämmelse med de mål som har uppställts för den ekonomiska politiken. Dessa investeringar har således bidragit till en rationellare industristruktur och därigenom till en förbättrad internationell konkurrenskraft för svenska industriprodukter. Utlandsinvesteringarna kan emellertid behöva bedömas också utifrån andra utgångspunkter än rent företagsekonomiska. Valutalagstiftningen lämnar i dag vissa sådana möjligheter, men enligt utskottets uppfattning bör vid tillståndsgivningen tas hänsyn till även andra samhällsekonomiska verkningar än de rent penning- och valutapolitiska.

Utskottet ställer sig därför i princip positivt till att valutalagen ändras så att valutastyrelsen får formella möjligheter att beakta även närings- och sysselsättningspolitiska strävanden.

Både i propositionen och i flera av motionerna diskuteras behovet av preciseringar i den föreslagna lagtexten och möjligheterna att göra bestämmelserna mer detaljerade. Den föreslagna utformningen av 1 § tredje stycket valutalagen ger enligt motionen 1817 utrymme såväl för en mycket liberal som en mycket restriktiv tillståndsprövning. Detta finner motionärerna otillfredsställande. I motion 1813 krävs att lagstiftningen ej utformas så att den lägger hinder i vägen för en ökad internationell arbetsfördelning. Båda motionerna utmynnar i krav på att författningstexten mera direkt skall avspegla bestämmelserna i OECD:s kapitalliberaliseringsstadga.

Vad gäller den föreslagna lagstiftningens överensstämmelse med Sveriges internationella åtaganden vill utskottet erinra om att Sverige i princip åtagit sig att utan reservation medge utgående direkta investeringar. Från denna regel finns dock vissa möjligheter till undantag. I detta sammanhang är det främst den andra anmärkningen till punkt 1 i lista A i OECD:s kapitalliberaliseringsstadga som aktualiseras i propositionen. Anmärkningen säger att en planerad utlandsinvestering kan hindras, om den skulle få utomordentligt skadlig inverkan på ett medlemslands intressen på grund av beloppets storlek eller andra faktorer. Anmärkningen måste som departementschefen framhåller på s. 61 i propositionen vara tillämplig för att en planerad utlandsinvestering skall kunna hindras enbart på sysselsättningspolitiska eller näringspolitiska grunder.

FiU 1974: 23

24 Enligt utskottets mening är det värdefullt att detta förhållande kommer till direkt uttryck i lagtexten. Motionärerna anser att sådana begränsningar kan införas i 1 § tredje stycket valutalagen. Detta är dock enligt utskottets uppfattning mindre lämpligt eftersom detta författningsrum syftar till att ange förutsättningarna för ikraftsättande av valutareglering. Det förefaller därför naturligare att ansluta en regel av denna innebörd till 2 § valutalagen. Denna paragraf anger ramar för vad Konungen får förordna i valutareglerande syfte (dvs. själva valutaförordningen). Tekniskt kan nu föreliggande problem enligt utskottets mening bäst lösas genom att efter 2 § införa en allmän bestämmelse angående inriktningen av den verksamhet som riksbanken skall bedriva med stöd av utfärdat förordnande om valutareglering. Lämpligen bör även de föreskrifter härom som i propositionsförslaget ingår i 1 § tredje stycket överflyttas till 2 a §. Så har skett i det av utskottet förordade förslaget till ändring av valutalagen (Bilaga 1). Samtidigt har — utan ändring av det sakliga innehållet — gjorts en viss nedkortning och redaktionell överarbetning av dessa föreskrifter.

Med de av utskottet sålunda föreslagna förändringarna återstår frågan hur rekvisitet för förordnande om valutareglering skall utformas i valutalagens 1 §. (Här bortses från de undantagsfall, då landet befinner sig i krig eller krigsfara.) Utskottet har övervägt olika möjligheter. En är att i 1 § tredje stycket utan närmare rekvisit inskriva att Konungen på framställning av fullmäktige i riksbanken och med riksdagens samtycke äger förordna om valutareglering. En annan väg är att anknyta till de centrala mål som uppställts för den ekonomiska politiken. Som villkor för att Konungen med riksdagens samtycke skall få utfärda förordnande enligt lagen kan uppställas att detta skall vara nödvändigt för att nå de centrala mål som fastställts för den ekonomiska politiken. Dessa mål, som upprepade gånger fastslagits av riksdagen — bl. a. i anslutning till behandlingen av FiU 1973: 1 s. 13, rskr 26 — är full sysselsättning, snabb ekonomisk tillväxt, rimlig prisstabilitet, balans i utrikesbetalningama, inkomstutjämning och regional balans.

Enligt utskottets mening föreligger alltfort ett behov att i 1 § tredje stycket valutalagen ha en allmän hänvisning till målen för den ekonomiska politiken. Denna bör emellertid ej som hittills begränsas till målet för penningpolitiken utan gälla samtliga de centrala mål som av statsmakterna uppställts för den ekonomiska politiken. Ett stadgande härom har följaktligen införts i det av utskottet förordade förslaget till ändring av valutalagen.

Det bör i sammanhanget understrykas att det föreslagna stadgandet står i samklang med de synpunkter departementschefen anlägger på s. 59 i propositionen till ledning för den samhällsekonomiska bedömningen vid valutastyrelsens prövning av tillstånd för direkta investeringar utomlands. Där sägs bl. a.

FiU1974: 23

25 En självklar utgångspunkt är sålunda, som anförts i promemorian och som också framhållits i en del remissyttranden, att bedömningen sker med sikte på att bevara eller förstärka den svenska industrins internationella konkurrenskraft under beaktande av den svenska ekonomiska politikens grundläggande mål, dvs. ekonomisk tillväxt och full sysselsättning med bibehållande av inre och yttre balans. En viktig målsättning måste vara att söka förhindra eller dämpa en minskad sysselsättning inom industrin i Sverige. Långsiktiga perspektiv spelar också en roll vid bedömningen av ansökningarna om tillstånd att investera i utlandet.

Stadgandet torde också, enligt utskottets bedömning, kunna ge underlag för åberopande av undantagsklausul 7 (b) i OECD:s liberaliseringsstadga. Denna klausul medger att liberaliseringsåtaganden kan upphävas om de medför allvarliga ekonomiska och finansiella störningar i en medlemsstat. Att inte kunna uppfylla de centrala målen för den ekonomiska politiken torde få betraktas som en så allvarlig störning att klausulen bör kunna åberopas.

Frågan om ett direkt förbud mot svenska investeringar i vissa länderområden tas upp både i propositionen och i motioner. Härvid åsyftas i första hand investeringar i de portugisiska kolonierna i Afrika och andra länder under kolonialt förtryck. I motionen 1812 hemställs att förbud intas i valutalagstiftningen mot investeringar i vissa namngivna områden (främst portugisiska kolonier). I motionen 1815 föreslås en allmän bestämmelse i syfte att omöjliggöra svenska investeringar i områden under kolonialt förtryck samt i stater som utövar sådant förtryck eller som har en fascistisk eller rasistisk regim. I motionen 598 har samma motionärer tidigare begärt ett riksdagens uttalande om skärpt restriktivitet i dessa hänseenden. Motionen 1818 syftar till en utredning om svenska företags verksamhet och investeringar i Portugals afrikanska kolonier, Namibia och Sydafrika.

Det framhålls i propositionen och i de nämnda motionerna att det inte får råda någon tvekan om Sveriges inställning till investeringar i områden under kolonialt förtryck. I likhet med departementschefen finner utskottet det inte påkallat att nu införa ett formellt förbud för svenska investeringar i de portugisiska kolonierna eller andra områden. Utskottet vill vidare för sin del framhålla att det inte finner det lämpligt att inrymma förbud mot investeringar i enstaka länder och kolonier i valutalagstiftningen. Skulle förbud av detta slag komma att aktualiseras längre fram, bör därför särskild lagstiftning tillgripas på liknande sätt som skett beträffande sanktioner mot Rhodesia. Utskottet avstyrker yrkandena i motionerna 598, 1812 och 1815, moment 2.

Utvecklingen inom dessa områden måste emellertid följas med stor uppmärksamhet. Kravet i motionen 1818 om en utredning om svenska företags verksamhet och investeringar i Portugals afrikanska kolonier, Namibia och Sydafrika bör tillfredsställas inom ramen för redan på -

FiU 1974: 23

gående utredningar rörande de multinationella företagen. Utskottet avstyrker därför bifall till yrkandet i motionen 1818.

Valutastyrelsen består f. n. av sju ledamöter. Fyra ledamöter utses av Kungl. Maj:t varav en representerar finansdepartementet, en bankväsendet och två näringslivet i övrigt, övriga tre ledamöter, vilka representerar riksbanken, utses av fullmäktige i riksbanken. I propositionen föreslås att valutastyrelsen utökas från sju till elva ledamöter vid prövning av ärenden angående direktinvesteringar i utlandet. Utskottet finner det angeläget att valutastyrelsen tillförs den ytterligare sakkunskap som krävs för en allsidig och sakkunnig bedömning av utlandsinvesteringar. Utskottet har heller ingen erinran mot att LO, TCO, arbetsmarknadsdepartementet och industridepartementet ges permanent representation i den vidgade valutastyrelsen. Yrkandet i motion 1813, moment 3, kan härigenom anses tillgodosett.

Enligt förslaget i propositionen skall samtliga fyra nytillkommande ledamöter i den vidgade valutastyrelsen utses av Kungl. Maj:t. I motionerna 1792 och 1813 yrkas däremot att fullmäktige i riksbanken skall utse samtliga ledamöter i valutastyrelsen med undantag för departementsrepresentanterna.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att fullmäktige i riksbanken bör ges ett starkare inflytande på valet av ledamöter i valutastyrelsen än vad som har föreslagits i propositionen. Det kan inte anses tillfredsställande att Kungl. Maj:t utser huvudparten av ledamöterna i ett organ som är en del av ett av riksdagens verk. Som bekant utövas riksbankens beslutanderätt enligt valutalagen av valutastyrelsen och styrelsens beslut kan under vissa omständigheter underställas fullmäktige för prövning. Det bör också framhållas att de nyss nämnda motionsyrkandena ligger helt i linje med vad riksbanksfullmäktige själva anfört i sitt remissyttrande över departementspromemorian.

Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet yrkandena i motionerna 1792 och 1813 moment 2 att samtliga ledamöter i den vidgade valutastyrelsen utom de tre departementsrepresentanterna skall utses av fullmäktige i riksbanken. Därvid förutsätts att tre ledamöter även framdeles kommer att företräda banker och näringsliv.

Enligt motionen 1814 bör ett av syftena med ändringarna i valutalagstiftningen vara att stärka de fackliga organisationernas ställning i förhållande till de multinationella företagen. Motionärerna föreslår att yttrande skall inhämtas från berörda lokala fackliga organisationer före behandlingen i valutastyrelsen av tillstånd att företa direktinvesteringar utomlands.

Utskottet vill här endast peka på att löntagarna via sina huvudorganisationer blir företrädda i valutastyrelsen, om de föreslagna lagändringarna genomförs. Det får förutsättas att löntagarrepresentanterna i valutastyrelsen håller nära kontakt med de lokala fackliga organisa -

FiU 1974: 23

tionerna och att dessas synpunkter härigenom kan beaktas vid ärendens prövning i valutastyrelsen. Något uttryckligt stadgande om att de lokala fackliga organisationerna skall höras i varje enskilt fall anser utskottet därför överflödigt. Utskottet avstyrker sålunda motionen 1814.

I motionen 1817 hemställs att riksbanksfullmäktiges beslut i valutaärenden skall kunna prövas av Kungl. Majit i de fall då fullmäktiges beslut inte är enhälligt. Enligt utskottets uppfattning kommer dock garantier att skapas för en mycket ingående och allsidig prövning av ärenden angående direktinvesteringar i utlandet redan på beredningsplanet genom den föreslagna utvidgningen av valutastyrelsen.

Utskottet vill i detta sammanhang även erinra om vad som anförts angående valet av valutastyrelse och finner därför att såväl praktiska som konstitutionella skäl talar för att bankofullmäktige bör vara överprövningsinstans även framgent. Mot denna bakgrund avstyrks motionsyrkandet.

I motionerna 1816 och 1817 begärs att utlandsinvesteringarnas inverkan på näringsliv och sysselsättning i Sverige skall utredas närmare. I den förra motionen hemställs att förslaget till ändring i valutalagen skall avslås i avvaktan härpå.

Utskottet finner det angeläget att riksdag och regering får tillgång till ytterligare faktamaterial om utlandsinvesteringarnas verkningar på den svenska ekonomin. En förbättrad information härom är också av central betydelse för valutastyrelsens fortsatta prövning av enskilda valutaärenden.

Det räcker inte att man hypotetiskt kan säga att vissa internationella investeringar kan vara skadliga. Det gäller att därutöver i praktiken urskilja vilka investeringar som kan ha dessa negativa verkningar. Särskilt svårt kan detta vara, eftersom ett visst projekt kan ha negativa verkningar på kort sikt men för hela samhällsekonomin ge stora fördelar på längre sikt.

Kraven i motionerna 1816 och 1817 på utredning om utlandsinvesteringarnas inverkan på Sveriges ekonomi bör enligt utskottets mening kunna tillgodoses genom att dessa motioner överlämnas till koncentrationsutredningen för beaktande. Enligt tilläggsdirektiv givna den 16 april 1971 (I 1972: 2) har utredningen att genomföra en undersökning av konsekvenserna för svensk ekonomi och ekonomisk politik av de internationella företagens växande betydelse. Undersökningen bör även omfatta internationella företag med svenskt ursprung.

Utskottet avstyrker det krav på uppskov med ändringar i valutalagen och avslag på propositionen i motsvarande del som förs fram i motionen 1816.

Utskottet har intet att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag till kungörelser om ändring i och fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959: 264).

FiU1974: 23

28 Propositionens förslag att postverket får ställning som valutabank möter inte heller någon erinran från utskottets sida.

Slutligen framlägger utskottet förslag till de följdändringar i bankoreglementet, som krävs i anslutning till de föreslagna ändringarna i valutalagen m. m. (Bilaga 2). För ledamot av valutastyrelsen, som tjänstgör endast i ärenden rörande investeringar utomlands, föreslås ett arvode av 4 000 kr. för år.

Utskottet hemställer

1. beträffande utredning om utlandsinvesteringarnas inverkan på Sveriges ekonomi att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att motionerna 1974: 1816 moment 1 och 1974: 1817 moment 2 överlämnas till koncentrationsutredningen för beaktande,

2. beträffande yrkande om avslag på proposition 1974: 89 i vad avser förslaget till lag om ändring i valutalagen att riksdagen avslår motionen 1974: 1816 moment 2,

3. beträffande ändring av valutalagen (1939: 350) att riksdagen

a. avslår motionen 1974: 1814,

b. avslår motionen 1974: 1815 moment 1,

c. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna 1974: 1813 moment 1 och 1974:1817 moment 1 samt med bifall till motionerna 1974: 1792 och 1974: 1813 momenten 2 och 3 för sin del antar utskottets i bilaga 1 till detta betänkande intagna förslag till lag om ändring i valutalagen (1939: 350),

4. beträffande fortsatt tillämpning av valutalagen att riksdagen samtycker till att Kungl. Maj:t med stöd av 1 § tredje stycket valutalagen (1939: 350) förordnar, att vad som föreskrivs i 2 § första stycket 1, 2 och 4—8, 5 § 1 och 3 samt 9 § skall äga fortsatt tillämpning under tiden den 1 juli 1974—30 juni 1975,

5. beträffande ändring i valutaförordningen att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört beträffande det vid propositionen fogade förslaget till kungörelse om ändring i valutaförordningen (1959: 264),

6. beträffande fortsatt giltighet av valutaförordningen att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört beträffande det vid propositionen fogade förslaget till kungörelse om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959: 264),

7. beträffande förbud mot investeringar i vissa länder

a. att riksdagen avslår motionen 1974: 598,

b. att riksdagen avslår motionen 1974: 1815 moment 2,

c. att riksdagen avslår motionen 1974: 1812,

8. beträffande utredning om investeringar i vissa länder att riksdagen avslår motionen 1974: 1818,

FiU 1974: 23

9. beträffande ändring i bankoreglementet att riksdagen antar utskottets i bilaga 2 till detta betänkande intagna förslag till ändring i reglementet den 15 december 1970 för riksbankens styrelse och förvaltning (bankoreglementet).

Stockholm den 14 maj 1974

På finansutskottets vägnar NILS G. ÅSLING

Närvarande vid beslutet: herrar Åsling (c), Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Kristiansson (c), Franzén (s), Löfgren (fp), Larsson i Karlskoga (s), Fågelsbo (c), Jansson (s), Söderström (m), fru Söder (c), herrar Hermansson (vpk), Wirtén (fp), af Ugglas (m) och Bergman i Nyköping (s).

Reservationer

1) av herrar Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Larsson i Karlskoga (s), Jansson (s) och Bergman i Nyköping (s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ”Utskottet ställer” och på s. 25 slutar med ”kunna åberopas” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill här erinra om att det redan inom valutastyrelsen förekommit att man vid bedömning av vissa projekt beaktat effekterna på sysselsättningen i Sverige. Den ändring av lagstiftningen som nu föreslås kan därför i viss mån betraktas som kodifiering av gällande praxis.

När det gäller möjligheterna att pröva direkta investeringar utomlands från andra än penningpolitiska utgångspunkter begränsas dessa av de åtaganden som följer av Sveriges anslutning till OECD och den inom denna organisation antagna liberaliseringsstadgan. Sverige har sålunda i princip godtagit stadgans förpliktelse att fritt medge utgående direkta investeringar. Emellertid medger artikel 7 (b) i stadgan upphävande av liberaliseringsåtagandena då dessa medför allvarliga ekonomiska och finansiella störningar i en medlemsstat. Vidare medger den s. k. andra anmärkningen till punkt 1 i lista A i OECD:s kapitalliberaliseringsstadga att en planerad utlandsinvestering hindras, om den skulle få utomordentligt skadlig inverkan på ett medlemslands intressen på grund av beloppets storlek eller andra faktorer. Sistnämnda undantagsbestämmelse måste vara tillämplig för att en planerad utlandsin -

FiU1974: 23

vestering skall kunna hindras enbart på sysselsättnings- och/eller näringspolitiska grunder.

Utskottet delar den av departementschefen på s. 59 anförda åsikten att det här rör sig om ett område, där det är svårt att utforma detaljerade lagbestämmelser. Vid bedömningen av tillståndsärenden måste förhållanden av vitt skiftande karaktär beaktas. Det måste därför enligt utskottets uppfattning i första hand ankomma på den tillståndsgivande myndigheten att utforma en praxis på grundval av fortlöpande erfarenhet vid tillståndsgivningen och med beaktande av de mål som har fastställts för den ekonomiska politiken.

Enligt utskottets uppfattning finns inte något behov av en överensstämmande ordalydelse mellan den svenska valutalagstiftningen och OECD:s stadga. En ordagrann översättning skulle ge ett mer restriktivt intryck än som motsvarar nuvarande tillämpning. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna 1813 och 1817 i förevarande delar.

Utskottet tillstyrker att valutalagen ändras så att valutastyrelsen får bättre formella möjligheter att beakta även sysselsättnings- och näringspolitiska strävanden. Utskottet anser emellertid att den i propositionen föreslagna ändringen i valutalagen med fördel kan ges en annan utformning. Om man bortser från de undantagsfall då landet befinner sig i krig eller krigsfara räcker det enligt utskottets mening att som villkor för att Konungen med riksdagens samtycke skall få utfärda förordnande enligt lagen detta skall vara ”nödvändigt för att uppnå de centrala målen för den ekonomiska politiken”. Dessa mål som upprepade gånger fastslagits av riksdagen (bl. a. i anslutning till behandlingen av FiU 1973: 1 s. 13, rskr 26) är full sysselsättning, snabb ekonomisk tillväxt, rimlig prisstabilitet, balans i utrikesbetalningarna, inkomstutjämning och regional balans. Den här föreslagna formuleringen täcker enligt utskottets bedömning samtliga de fall som propositionsförslaget tar upp. Samtidigt ansluter den sig bättre till de ursprungliga formuleringarna i valutalagen (1939: 350) och torde dessutom vid behov kunna ge ett underlag för åberopande av undantagsldausul 7 (b) i OECD:s liberaliseringsstadga. Att inte kunna uppfylla de centrala målen för den ekonomiska politiken måste uppenbarligen betraktas som en så allvarlig störning att klausulen kan åberopas.

Utskottet förordar sålunda att befogenheten för Kungl. Majit att förordna om valutareglering enligt valutalagen 1 § tredje stycket knyts till de mål som fastställs för den ekonomiska politiken i enlighet med av utskottet utarbetat lagförslag (Bilaga 1).

dels den del av utskottets yttrande på s. 26 som börjar med ”Valutastyrelsen består” och slutar med ”banker och näringsliv” bort ha följande lydelse:

I propositionen föreslås att valutastyrelsen utökas från sju till elva

FiU 1974: 23

ledamöter vid prövning av ärenden angående direktinvesteringar i utlandet. Utskottet finner det angeläget att valutastyrelsen tillförs den ytterligare sakkunskap som krävs för en allsidig och sakkunnig bedömning av utlandsinvesteringar. Utskottet har heller ingen erinran mot Kungl. Maj:ts förslag att de fyra nya ledamöterna — en från arbetsmarknadsdepartementet, en från finansdepartementet samt en från vardera LO och TCO — skall utses av Kungl. Maj:t. Yrkandet i motionen 1813 moment 3 kan härigenom anses tillgodosett. Yrkandena i motionerna 1792 och 1813 moment 2 avstyrks däremot.

dels den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med ”Utskottet vill” och slutar med ”avstyrks motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att tre departement föreslås bli representerade i den utvidgade valutastyrelsen, varför en kontakt mellan regeringen och valutastyrelsen redan kan anses etablerad. I likhet med departementschefen förutsätter utskottet emellertid att vid avgörandet av större och mer betydelsefulla ärenden där de nya kriterierna är tillämpliga en nära och tillfredsställande kontakt hålls mellan de valutavårdande myndigheternas ledning och regeringen. Utskottet finner att ett underställningsförfarande till Kungl. Maj:t eller ett besvärsinstitut med regeringen som sista instans inte är erforderligt. Mot denna bakgrund avstyrks yrkandet i motionen 1817 i denna del.

dels den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med ”Det räcker” och slutar med ”längre sikt” bort ha följande lydelse:

Denna prövning är svår, eftersom ett visst projekt kan ha negativa verkningar på kort sikt men för hela samhällsekonomin ge stora fördelar på längre sikt.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande ändring av valutalagen (1939: 350) att riksdagen

a. avslår motionen 1974: 1814,

b. avslår motionen 1974:1815 moment 1,

c. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen 1974: 1813 moment 3 samt med avslag på motionerna 1974: 1813 momenten 1 och 2, 1974: 1817 moment 1 och 1974: 1792 för sin del antar utskottets förslag enligt reservation 1 i bilaga 1 till detta betänkande intagna förslag till lag om ändring i valutalagen (1939: 350),

dels — under förutsättning av bifall till hemställan under 3 ovan — utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande ändring i bankoreglementet att riksdagen antar

FiU 1974: 23

utskottets förslag enligt reservation 1 i bilaga 2 till detta betänkande intagna förslag till ändring i reglementet den 15 december 1970 för riksbankens styrelse och förvaltning (bankoreglementet).

2) av herr Hermansson (vpk) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ”De svenska” och på s. 25 slutar med ”kunna åberopas” bort ha följande lydelse: Investeringar

utomlands är ett av de kännetecknande dragen hos kapitalismen på dess imperialistiska stadium. De stora kapitalägarna exporterar kapital för att öka sina profiter, för att komma i gynnsammare konkurrensställning, för att bättre kunna kontrollera marknader och råvarukällor.

De svenska kapitalisternas export av kapital har bidragit till att dämpa tillväxttakten inom den svenska industrin. Den har stärkt de stora monopolen ekonomiskt och därmed också i sin mån bidragit till den geografiska och näringsmässiga obalans och deformering som i ökad grad kännetecknar den svenska ekonomin. Delar av kapitalexporten har inriktats på EEC-stater, och har sannolikt haft ett politiskt syfte att bidra till inlemmandet av Sverige i EEC. Svenska investeringar i u-länder har liksom andra imperialisters investeringar där bidragit till en utvecklingshämmande snedvridning av dessa länders ekonomier. I vissa fall har svenskägda dotterföretag direkt varit inblandade i försök att förhindra sociala och politiska förändringar som gått inhemsk överklass och imperialismen emot.

Utskottet delar således den grundläggande syn på kapitalexporten som genomsyrar motionerna 598 och 1815. Det krävs en skärpt restriktivitet mot kapitalexporten. Den värdering som kommer till uttryck i propositionen är alltför positiv. På samma sätt förhåller det sig med motionerna 1813, av herr Helén med flera, och 1817 av hrr Träff och Magnusson i Borås.

I dessa båda motioner krävs att författningstexten i propositionens förslag till ändring av valutalagen skall ändras på sätt så att den mer överensstämmer med hur motionärerna fattar innehållet i OECDs kapitalliberaliseringsstadga. Motionärerna vill således verka för att kapitalexporten blir så fri som möjligt. Denna strävan kan inte utskottet dela lika lite som det kan vara överens om motionärernas positiva värdering av kapitalexporten. Skulle motionärernas tolkning av OECDs kapitalliberaliseringsstadga vara riktig, vilket utskottet nu icke kan anse vara väl grundat, bör enligt utskottet Sveriges anslutning till densamma omprövas. Med hänvisning härtill föreslår utskottet att motionerna 1813 och 1817 måtte avslås. Såsom påpekas i motion 1815 är det steg i rätt riktning, som den av regeringen föreslagna lagändringen kan tyckas

FiU 1974: 23

vara, främst av formell art. Utskottet kan bara se den som ett första steg mot en sådan förändring av valutalagstiftningen som innebär verklig restriktivitet för kapitalexporten. Utskottet vill därför tillstyrka förslaget i motion 1815 om att vidare utredning och förslag om förändring av valutalagstiftningen vidtas. De principer som bör ligga till grund för en sådan förändring bör vara de som anges i denna motion. Kapitalexportörema måste kunna åläggas att bevisa att begärd kapitalexport icke kommer att medföra sysselsättningsproblem i Sverige, att den icke är led i strävan att sänka företagets lönekostnader och därmed riktad mot den fackliga rörelsen, att den icke är ett led i någon form av kapitalflykt från Sverige, i skatteundanhållande eller i annan mot folkflertalets intressen riktad åtgärd.

Kapitalexportörerna måste också kunna visa att deras investering i ett annat land inte bidrar till att snedvrida detta lands ekonomi, att den inte är försök att rida på antifacklig eller annan mot arbetarklassen eller folkflertalet riktad lagstiftning och att den i mottagarlandet icke kommer att tjäna som ett hinder för en social och ekonomisk utveckling.

Dessa principer, som enligt utskottet bör komma till uttryck i framtida lagtext, bör redan nu kunna tjäna som ett underlag för valutastyrelsens behandling av kapitaiexportansökningar.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med ”Det framhålls” och på s. 26 slutar med ”i motionen 1818” bort ha följande lydelse: Det

framhålls i propositionen och i de nämnda motionerna att det inte får råda någon tvekan om Sveriges inställning till investeringar i områden under kolonialt förtryck. Utskottet menar att det heller inte får råda någon tvekan om Sveriges hållning till investeringar i stater med fascistisk regim och i stater som utövar kolonialt förtryck.

I motsats till departementschefen finner utskottet det påkallat att införa ett formellt förbud för svenska investeringar i stater av den karaktär som ovan redovisats. Utskottet tillstyrker således yrkandena i motionerna 598, 1812 och 1815 moment 1. Utskottet delar uppfattningen i motionen 1815 att en lagtext härvid bör ingå i 1 § i valutalagen.

Det krav om utredning om svenska företags verksamhet och investeringar i Portugals afrikanska kolonier, Namibia och Sydafrika som framförs i motionen 1818 bör dels kunna tillfredsställas inom ramen för pågående utredningar rörande de s. k. multinationella företagen, dels torde detta krav i valutalagstiftningssammanhang icke ha någon aktualitet genom utskottets tillstyrkan till yrkandena i motionerna 598, 1812 och 1815 moment 1. Utskottet anser därför yrkandet i motion 1818 vara uppfyllt i detta sammanhang.

dels den del av utskottets yttrande på s. 26 som börjar med ”Valutastyrelsen består” och slutar med ”banker och näringsliv” bort ha följande lydelse:

3 Riksdagen 1974. 5 sami. Nr 23

FiU 1974: 23

34 Valutastyrelsen består f. n. av sju ledamöter. Fyra ledamöter utses av regeringen varav en representerar finansdepartementet, en bankväsendet och två näringslivet i övrigt. Övriga tre ledamöter, vilka representerar riksbanken, utses av fullmäktige i riksbanken. I propositionen föreslås att valutastyrelsen utökas från sju till elva ledamöter vid prövning av ärenden angående direktinvesteringar i utlandet. Utskottet finner det angeläget att valutastyrelsen tillförs den ytterligare sakkunskap som krävs för en allsidig och sakkunnig bedömning av utlandsinvesteringar. För att sådan sakkunnig bedömning skall vara möjlig fordras en stark ökning i valutastyrelsen av representanter för de anställda. Dels bör de båda största fackliga organisationerna, LO och TCO, vara representerade. Dels bör representanterna för näringslivet och bankväsendet utses bland anställda som är fackligt aktiva. Kapitalägare eller deras representanter företräder här ingen objektiv hållning.

Utskottet har ingen erinran mot att de fyra nytillkommande platserna i den vidgade valutastyrelsen ges som permanent representation åt LO, TCO, arbetsmarknadsdepartementet och industridepartementet. Yrkandet i motion 1813, moment 3, kan härigenom anses tillgodosett.

Enligt förslaget i propositionen skall samtliga fyra nytillkommande ledamöter i den utvidgade valutastyrelsen utses av regeringen. I motionerna 1792 och 1813 yrkas däremot att fullmäktige i riksbanken skall utse samtliga ledamöter i valutastyrelsen med undantag för departementsrepresentanterna.

Utskottet har på denna punkt inget att invända mot propositionens förslag. Det förutsätter att representanterna för de anställda som verkar inom näringslivet och bankväsendet liksom den permanenta representation som tillkommer LO och TCO utses efter förslag av dessa organisationer. I övrigt finnes inte anledning att frångå gällande ordning. Därför avstyrker utskottet ett bifall till motionerna 1792 och 1813 på denna punkt.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ”Enligt motionen” och på s. 27 slutar med ”motionen 1814” bort ha följande lydelse:

Enligt motionen 1814 bör de fackliga organisationernas ställning i förhållande till de s. k. multinationella företagen stärkas. Motionärerna föreslår att yttrande skall inhämtas från berörda lokala fackliga organisationer före behandlingen i valutastyrelsen av tillstånd att företa direktinvesteringar utomlands. Denna ståndpunkt rimmar väl med vad som anförs i motionen 1815 om att företagen måste vara skyldiga att för bl. a. fackliga företrädare redovisa alla handlingar som berör ett kapitalexportärende och dessutom lämna de upplysningar som begärs.

Utskottet finner det väl motiverat och rimligt att de lokala fackliga organisationerna ges all insyn och att de skall höras i varje enskilt fall.

FiU 1974: 23

35 Det är i dessa organisationer som den bästa direktkunskapen finns om bl. a. återverkningar och betydelse för företagets anställda av en direktinvestering utomlands. De lokala fackliga organisationernas yttrande bör kunna tjäna som grundval och riktmärke för de fackliga huvudorganisationernas representanter i valutastyrelsen. Utskottet föreslår därför att riksdagen måtte bifalla hemställan i motion 1814.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande ändring i valutalagen (1939: 350) att riksdagen

a. avslår motionerna 1974: 1792, 1974: 1813 och 1974: 1817 moment 1,

b. i anledning av regeringens förslag och med bifall till motionerna 1974: 1814 och 1974: 1815 moment 1 för sin del antar utskottets förslag enligt reservation 2 i bilaga 1 till detta betänkande intagna förslag till lag om ändring i valutalagen (1939: 350),

dels utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande förbud mot investeringar i vissa länder m. m. att riksdagen med bifall till motionerna 1974: 598, 1974: 1812 och 1974: 1815 moment 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om principerna för valutastyrelsens behandling av ansökningar för direkta investeringar i utlandet,

dels — under förutsättning av bifall till hemställan under 3 ovan — utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande ändring i bankoreglementet att riksdagen antar utskottets förslag enligt reservation 1 i iilaga 2 till detta betänkande intagna förslag till ändring i reglementet den 15 december 1970 för riksbankens styrelse och förvaltning (bankoreglementet).

FiU 1974: 23

36 Bilaga 1

Förslag till

Lag om ändring i valutalagen (1939: 350)

Kungl. Maj:ts förslag

Härigenom förordnas att 1, 2 och 6 a §§ valutalagen (1939: 350) skall ha nedan angivna lydelse.

Utskottets förslag

Härigenom förordnas dels att 1, 2 och 6 a §§ valutalagen (1939: 350) skall ha nedan angivna lydelse dels att i nämnda lag skall införas en ny paragraf, benämnd 2 a §, av nedan angiven lydelse.

1 §x

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2 § första stycket samt 5 och 9 §§ träda i tillämpning. Då kriget upphört, stadgar Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen, efter hörande av fullmäktige i riksbanken, förordna, att nämnda bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två månader från det underställningen skett av riksdagen godkänt, är detsamma förfallet. Upphör krigsfaran, skall senast före nästkommande riksdagssessions avslutande meddelat förordnande av Konungen upphävas, i den mån bestämmelserna icke på grund av förordnande jämlikt tredje stycket alltjämt skola gälla.

1 §

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2 § första stycket samt 5 och 9 §§ träda i tillämpning. Då kriget upphört, stadgar Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen, efter hörande av fullmäktige i riksbanken, förordna, att nämnda bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två månader från det underställningen skett av riksdagen godkänt, är detsamma förfallet. Upphör krigsfaran, skall senast före nästkommande riksdagssessions avslutande meddelat förordnande av Konungen upphävas, i den mån bestämmelserna icke på grund av förordnande jämlikt tredje stycket alltjämt skola gälla.

1 Senaste lydelse 1959:262.

FiU 1974:23

37 Utskottets förslag enl. reservation 1

Härigenom förordnas att 1, 2 och 6 a §§ valutalagen (1939: 350) skall ha nedan angivna lydelse -

1 §

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2 § första stycket samt 5 och 9 §§ träda i tillämpning. Då kriget upphört, stadgar Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna alltjämt skola äga tilllämpning på grund av förordnande enligt andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen, efter hörande av fullmäktige i riksbanken, förordna, att nämnda bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två månader från det underställningen skett av riksdagen godkänt, är detsamma förfallet. Upphör krigsfaran, skall senast före nästkommande riksdagssessions avslutande meddelat förordnande av Konungen upphävas, i den mån bestämmelserna icke på grund av förordnande jämlikt tredje stycket alltjämt skola gälla.

4 Riksdagen 1974. 5 sami. Nr 23

Utskottets förslag enl. reservation 2

Härigenom förordnas dels att 1, 2 och 6 a §§ valutalagen (1939: 350) skall ha nedan angivna lydelse dels att i nämnda lag skall införas två nya paragrafer, benämnda 1 a § och 2 a §, av nedan angivna lydelse

1 §

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2 § första stycket samt 5 och 9 §§ träda i tillämpning. Då kriget upphört, stadgar Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna alltjämt skola äga tilllämpning på grund av förordnande enligt andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen, efter hörande av fullmäktige i riksbanken, förordna, att nämnda bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två månader från det underställningen skett av riksdagen godkänt, är detsamma förfallet. Upphör krigsfaran, skall senast före nästkommande riksdagssessions avslutande meddelat förordnande av Konungen upphävas, i den mån bestämmelserna icke på grund av förordnande jämlikt tredje stycket alltjämt skola gälla.

FiU 1974: 23

38 Kungl. Maj:ts förslag

Då i andra fall än som avses i första och andra styckena så prövas erforderligt för att med beaktande av industri- och sysselsättningspolitiska strävanden nå det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden med utlandet äger, på framställning av fullmäktige i riksbanken, Konungen med riksdagens samtycke förordna, att vad i 2 § första stycket samt 5 och 9 §§ stadgas helt eller delvis skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga tilllämpning. Såvitt angår 2 § första stycket 1), 2) och 4)—7) ävensom 5 § 1) och 3) samt 9 § må Konungen utan samtycke av riksdagen meddela förordnande som nu sagts, om riksdagens beslut ej kan utan synnerlig olägenhet avvaktas. Sådant förordnande skall inom en månad eller, om riksdagssession ej pågår, inom en månad från början av nästkommande session underställas riksdagen. Vad i andra stycket sägs om påföljden, därest underställning ej sker eller riksdagen ej inom två månader godkänner förordnandet, skall äga motsvarande tillämpning i fall som nu avses.

Under tid, då bestämmelse i 2 § första stycket eller 5 § eller 9 § äger tillämpning, skola jämväl övriga däremot svarande stadganden i lagen tillämpas.

Då underställning av förordnande sker eller samtycke till förordnande begäres, skola även de föreskrifter, som Konungen i förordnandet med stöd av bestämmelserna i 2 § första stycket samt 5 och 9 §§ utfärdat eller avser att utfärda, föreläggas riksdagen.

Utskottets förslag

Då i andra fall än som avses i första och andra styckena så prövas nödvändigt för att nå de centrala mål som fastställts för den ekonomiska politiken äger, på framställning av fullmäktige i riksbanken, Konungen med riksdagens samtycke förordna, att vad

1 2 § första stycket samt 5 och 9 §§ stadgas helt eller delvis skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning. Såvitt angår

2 § första stycket 1), 2) och 4)—7) ävensom 5 § 1) och 3) samt 9 § må Konungen utan samtycke av riksdagen meddela förordnande som nu sagts, om riksdagens beslut ej kan utan synnerlig olägenhet avvaktas. Sådant förordnande skall inom en månad eller, om riksdagssession ej pågår, inom en månad från början av nästkommande session underställas riksdagen. Vad i andra stycket sägs om påföljden, därest underställning ej sker eller riksdagen ej inom två månader godkänner förordnandet, skall äga motsvarande tillämpning i fall som nu avses.

Under tid, då bestämmelse i 2 § första stycket eller 5 § eller 9 § äger tillämpning, skola jämväl övriga däremot svarande stadganden i lagen tillämpas.

Då underställning av förordnande sker eller samtycke till förordnande begäres, skola även de föreskrifter, som Konungen i förordnandet med stöd av bestämmelserna i 2 § första stycket samt 5 och 9 §§ utfärdat eller avser att utfärda, föreläggas riksdagen.

FiU1974: 23

39 Utskottets förslag enl. reservation 1

Då i andra fall än som avses i första och andra styckena så prövas nödvändigt för att nå de centrala mål som fastställts för den ekonomiska politiken äger, på framställning av fullmäktige i riksbanken, Konungen med riksdagens samtycke förordna, att vad i 2 § första stycket samt 5 och 9 §§ stadgas helt eller delvis skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning. Såvitt angår 2 § första stycket 1), 2) och 4)—7) ävensom 5 § 1) och 3) samt 9 § må Konungen utan samtycke av riksdagen meddela förordnande som nu sagts, om riksdagens beslut ej kan utan synnerlig olägenhet avvaktas. Sådant förordnande skall inom en månad eller, om riksdagssession ej pågår, inom en månad från början av nästkommande session underställas riksdagen. Vad i andra stycket sägs om påföljden, därest underställning ej sker eller riksdagen ej inom två månader godkänner förordnande, skall äga motsvarande tillämpning i fall som nu avses.

Utskottets förslag enl. reservation 2

Då i andra fall än som avses i första och andra styckena så prövas nödvändigt för att nå de centrala mål som fastställts för den ekonomiska politiken äger, på framställning av fullmäktige i riksbanken, Konungen med riksdagens samtycke förordna, att vad i 2 § första stycket samt 5 och 9 §§ stadgas helt eller delvis skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning. Såvitt angår 2 § första stycket 1), 2) och

4)—7) ävensom 5 § 1) och 3) samt 9 § må Konungen utan samtycke av riksdagen meddela förordnande som nu sagts, om riksdagens beslut ej kan utan synnerlig olägenhet avvaktas. Sådant förordnande skall inom en månad eller, om riksdagssession ej pågår, inom en månad från början av nästkommande session underställas riksdagen. Vad i andra stycket sägs om påföljden, därest underställning ej sker eller riksdagen ej inom två månader godkänner förordnande, skall äga motsvarande tillämpning i fall som nu avses.

Under tid, då bestämmelse i 2 § första stycket eller 5 § eller 9 § äger tillämpning, skola jämväl övriga däremot svarande stadganden i lagen tillämpas.

Då underställning av förordnande sker eller samtycke till förordnande begäres, skola även de föreskrifter, som Konungen i förordnandet med stöd av bestämmelserna i 2 § första stycket samt 5 och 9 §§ utfärdat eller avser att utfärda, föreläggas riksdagen.

Under tid, då bestämmelse i 2 § första stycket eller 5 § eller 9 § äger tillämpning, skola jämväl övriga däremot svarande stadganden i lagen tillämpas.

Då underställning av förordnande sker eller samtycke till förordnande begäres, skola även de föreskrifter, som Konungen i förordnandet med stöd av bestämmelserna i 2 § första stycket samt 5 och 9 §§ utfärdat eller avser att utfärda, föreläggas riksdagen.

la §

Svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värde -

FiU 1974:23

Kungl. Maj:ts förslag

40 Utskottets förslag

2 §2

Konungen äger i förordnande, som av honom meddelas, föreskriva: 1)

att allenast riksbanken samt efter dess bemyndigande, annan bank och postverket (valutabank), må driva handel med utländska sedlar och skiljemynt, med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel och utländska fordringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet (utländska värdepapper);

2) att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas och föryttras allenast i den omfattning och på de villkor Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer;

3) att dylika tillgångar skola erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt;

4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt överföras till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet; 5)

att dylika tillgångar icke utan tillstånd av riksbanken må införas till riket;

2 §

Konungen äger i förordnande, som av honom meddelas, föreskriva: 1)

att allenast riksbanken samt efter dess bemyndigande, annan bank och postverket (valutabank), må driva handel med utländska sedlar och skiljemynt, med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel och utländska fordringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet (utländska värdepapper);

2) att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas och föryttras allenast i den omfattning och på de villkor Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer;

3) att dylika tillgångar skola erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt;

4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt överföras till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet; 5)

att dylika tillgångar icke utan tillstånd av riksbanken må införas till riket;

* Senaste lydelse 1973: 294.

FiU 1974: 23

41 Utskottets förslag enl. reservation 1

2 §

Konungen äger i förordnande, som av honom meddelas, föreskriva: 1)

att allenast riksbanken samt efter dess bemyndigande, annan bank och postverket (valutabank), må driva handel med utländska sedlar och skiljemynt, med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel och utländska fordringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet (utländska värdepapper);

2) att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas och föryttras allenast i den omfattning och på de villkor Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer;

3) att dylika tillgångar skola erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt;

4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt överföras till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet;

5) att dylika tillgångar icke utan tillstånd av riksbanken må införas till riket;

Utskottets förslag enl. reservation 2

papper må icke utföras ur riket eller på annat sätt överföras till utlandet eller överlåtas å den som är bosatt i utlandet för investeringar i områden under kolonialt förtryck, i stater som utövar sådant kolonialt förtryck eller har en fascistisk eller rasis t is k regim.

2 §

Konungen äger i förordnande, som av honom meddelas, föreskriva: 1)

att allenast riksbanken samt efter dess bemyndigande, annan bank och postverket (valutabank), må driva handel med utländska sedlar och skiljemynt, med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel och utländska fordringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet (utländska värdepapper);

2) att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas och föryttras allenast i den omfattning och på de villkor Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer;

3) att dylika tillgångar skola erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt;

4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt överföras till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet;

5) att dylika tillgångar icke utan tillstånd av riksbanken må införas till riket;

FiU 1974: 23

42 Kungl. Maj:ts förslag

6) att över värdepapper, som införes till riket eller som här förvaras för den, som är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, som influtit vid försäljning av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare mån än Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer;

7) att i annat hänseende än under 2)—6) sägs ej må över utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper utan tillstånd av riksbanken förfogas annorledes än genom föryttring till riksbanken eller till valutabank; och

8) att avgift som bestämmes med stöd av meddelat förordnande skall tillfalla riksbanken.

Genom förordnande, som här avses, må ej inskränkning ske i riksbanken tillkommande befogenheter.

Utskottets förslag

6) att över värdepapper, som införes till riket eller som här förvaras för den, som är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, som influtit vid försäljning av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare mån än Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer;

7) att i annat hänseende än under 2)—6) sägs ej må över utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper utan tillstånd av riksbanken förfogas annorledes än genom föryttring till riksbanken eller till valutabank; och

8) att avgift som bestämmes med stöd av meddelat förordnande skall tillfalla riksbanken.

Genom förordnande, som här avses, må ej inskränkning ske i riksbanken tillkommande befogenheter.

6 a §3

Riksbankens beslutanderätt enligt denna lag utövas inom riksbanken av en styrelse (valutastyrelsen). Valutastyrelsen består av sju ledamöter utom vid handläggning av ärenden rörande direkta investeringar utomlands, då den består av elva ledamöter.

2 a §

Förordnande enligt denna lag skall av riksbanken ianspråktagas för att främja penning- och valutapolitiken. Därvid får industrioch sysselsättningspolitiska strävanden beaktas. Hänsyn av sistnämnda slag får dock föranleda avslag på framställning endast då denna på grund av beloppets storlek eller andra faktorer skulle åsamka landets intressen utomordentlig skada.

6 a §

Riksbankens beslutanderätt enligt denna lag utövas inom riksbanken av en styrelse (valutastyrelsen). Valutastyrelsen består av sju ledamöter utom vid handläggning av ärenden rörande direkta investeringar utomlands, då den består av elva ledamöter.

* Senaste lydelse 1957: 251.

FiU 1974:23

43 Utskottets förslag enl. reservation 1

6) att över värdepapper, som införes till riket eller som här förvaras för den, som är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, som influtit vid försäljning av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare mån än Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer;

7) att i annat hänseende än under 2)—6) sägs ej må över utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper utan tillstånd av riksbanken förfogas annorledes än genom föryttring till riksbanken eller till valutabank; och

8) att avgift som bestämmes med stöd av meddelat förordnande skall tillfalla riksbanken.

Genom förordnande, som här avses, må ej inskränkning ske i riksbanken tillkommande befogenheter.

Utskottets förslag enl. reservation 2

6) att över värdepapper, som införes till riket eller som här förvaras för den, som är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, som influtit vid försäljning av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare mån än Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer;

7) att i annat hänseende än under 2)—6) sägs ej må över utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper utan tillstånd av riksbanken förfogas annorledes än genom föryttring till riksbanken eller till valutabank; och

8) att avgift som bestämmes med stöd av meddelat förordnande skall tillfalla riksbanken.

Genom förordnande, som här avses, må ej inskränkning ske i riksbanken tillkommande befogenheter.

2a §

Före behandlingen i valutastyrelsen av ansökan om tillstånd för företag att företaga direktinvestering utomlands bör yttrande inhämtas från de i företaget företrädda fackliga organisationerna.

6 a §

Riksbankens beslutanderätt enligt denna lag utövas inom riksbanken av en styrelse (valutastyrelsen). Valutastyrelsen består av sju ledamöter utom vid handläggning av ärenden rörande direkta investeringar utomlands, då den består av elva ledamöter.

6 a §

Riksbankens beslutanderätt enligt denna lag utövas inom riksbanken av en styrelse (valutastyrelsen). Valutastyrelsen består av sju ledamöter utom vid handläggning av ärenden rörande direkta investeringar utomlands, då den består av elva ledamöter.

FiU 1974: 23

44 Kungl. Maj:ts förslag

Konungen utser åtta av ledamöterna, varav fyra skola tjänstgöra endast i ärenden rörande direkta investeringar utomlands, övriga ledamöter utses av fullmäktige i riksbanken. För ledamöterna skola i samma ordning utses suppleanter.

Valutastyrelsens beslut må överklagas hos fullmäktige i riksbanken inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet.

På yrkande av minst tre av de ledamöter eller suppleanter, som deltagit i styrelsens beslut, skall beslutet underställas fullmäktige för prövning. Yrkande härom skall framställas genast efter beslutets fattande.

Mot fullmäktiges beslut må talan ej föras.

Närmare bestämmelser rörande valutastyrelsen meddelas i bankoreglementet.

Utskottets förslag

Konungen utser tre av ledamöterna, varav två skola tjänstgöra endast i ärenden rörande direkta investeringar utomlands. Övriga ledamöter utses av fullmäktige i riksbanken. För ledamöterna skola i samma ordning utses suppleanter.

Valutastyrelsens beslut må överklagas hos fullmäktige i riksbanken inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet.

På yrkande av minst tre av de ledamöter eller suppleanter, som deltagit i styrelsens beslut, skall beslutet underställas fullmäktige för prövning. Yrkande härom skall framställas genast efter beslutets fattande.

Mot fullmäktiges beslut må talan ej föras.

Närmare bestämmelser rörande valutastyrelsen meddelas i bankoreglementet.

Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974. juli 1974.

FiU 1974:23

45 Utskottets förslag enl. reservation 1

Konungen utser åtta av ledamöterna, varav fyra skola tjänstgöra endast i ärenden rörande direkta investeringar utomlands. Övriga ledamöter utses av fullmäktige i riksbanken. För ledamöterna skola i samma ordning utses suppleanter.

Valutastyrelsens beslut må överklagas hos fullmäktige i riksbanken inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet.

På yrkande av minst tre av de ledamöter eller suppleanter, som deltagit i styrelsens beslut, skall beslutet underställas fullmäktige för prövning. Yrkande härom skall framställas genast efter beslutets fattande.

Mot fullmäktiges beslut må talan ej föras.

Närmare bestämmelser rörande valutastyrelsen meddelas i bankoreglementet.

Utskottets förslag enl. reservation 2

Konungen utser åtta av ledamöterna, varav fyra skola tjänstgöra endast i ärenden rörande direkta investeringar utomlands. Övriga ledamöter utses av fullmäktige i riksbanken. För ledamöterna skola i samma ordning utses suppleanter.

Valutastyrelsens beslut må överklagas hos fullmäktige i riksbanken inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet.

På yrkande av minst tre av de ledamöter eller suppleanter, som deltagit i styrelsens beslut, skall beslutet underställas fullmäktige för prövning. Yrkande härom skall framställas genast efter beslutets fattande.

Mot fullmäktiges beslut må talan ej föras.

Närmare bestämmelser rörande valutastyrelsen meddelas i bankoreglementet.

Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974. juli 1974.

FiU 1974: 23

46 Bilaga 2

Utskottets förslag till

ändring i reglementet den 15 december 1970 för riksbankens styrelse och förvaltning (Bankoreglementet)

Nuvarande lydelse 13 §

2 mom. Till ledamöter i den i 6 a § valutalagen nämnda valutastyrelsen skall fullmäktige utse vice riksbankschefen, en fullmäktig eller suppleant för fullmäktig och en bankdirektör. Fullmäktige skall därjämte utse suppleanter för dessa ledamöter.

Vice riksbankschefen är valutastyrelsens ordförande. Fullmäktige förordnar en av de övriga inom riksbanken utsedda ledamöterna att vara vice ordförande.

Valutastyrelsen är beslutför när minst tre ledamöter är närvarande. Vid lika röstetal gäller den mening som ordföranden biträder.

Fullmäktige skall utfärda närmare bestämmelser för valutastyrelsens verksamhet. Därvid får föreskrivas att ärenden som är av lö -

Utskottets förslag 13 §

2 mom. Till ledamöter i den i 6 a § valutalagen nämnda valutastyrelsen skall fullmäktige utse dels från riksbanken vice riksbankschefen, en fullmäktig eller suppleant för fullmäktig och en bankdirektör, dels utanför banken tre ledamöter, av vilka en skall representera bankväsendet och två näringslivet i övrigt. För tjänstgöring i ärenden rörande direkta investeringar utomlands skall fullmäktige därjämte utse två ledamöter, som skall representera arbetstagarna. Fullmäktige skall därjämte utse suppleanter för dessa ledamöter.

Vice riksbankschefen är valutastyrelsens ordförande. Fullmäktige förordnar en av de övriga inom riksbanken utsedda ledamöterna att vara vice ordförande.

Valutastyrelsen är beslutför i ärenden rörande direkta investeringar utomlands, när minst tre av de för prövning av sådana ärenden särskilt utsedda ledamöterna och minst tre av övriga ledamöter är närvarande, samt i övriga ärenden, när minst tre ledamöter är närvarande. Vid lika röstetal gäller den mening som ordföranden biträder.

Fullmäktige skall utfärda närmare bestämmelser för valutastyrelsens verksamhet. Därvid får föreskrivas att ärenden som är av lö -

FiU 1974: 23

47 Utskottets förslag enl. reservation 1 13 §

2 mom. Till ledamöter i den i 6 a § valutalagen nämnda valutastyrelsen skall fullmäktige utse vice riksbankschefen, en fullmäktig eller suppleant för fullmäktig och en bankdirektör. Fullmäktige skall därjämte utse suppleanter för dessa ledamöter.

Vice riksbankschefen är valutastyrelsens ordförande. Fullmäktige förordnar en av de övriga inom riksbanken utsedda ledamöterna att vara vice ordförande.

Valutastyrelsen är beslutför i ärenden rörande direkta investeringar utomlands, när minst tre av de för prövning av sådana ärenden särskilt utsedda ledamöterna och minst tre av övriga ledamöter är närvarande, samt i övriga ärenden, när minst tre ledamöter är närvarande. Vid lika röstetal gäller den mening som ordföranden biträder.

Fullmäktige skall utfärda närmare bestämmelser för valutastyrelsens verksamhet. Därvid får föreskrivas att ärenden som är av

FiU 1974: 23

48 Nuvarande lydelse

pande eller expeditionell natur eller eljest innebär tillämpning av fastställda riktlinjer får avgöras på styrelsens vägnar av ordföranden och bankdirektören i förening.

Har av fullmäktige utsedd ledamot eller suppleant, som deltagit i valutastyrelsens beslut, enligt 6 a § tredje stycket valutalagen framställt yrkande om att beslutet skall underställas fullmäktiges prövning, skall sökanden i ärendet underrättas därom snarast möjligt och senast i samband med att han erhåller meddelande om innehållet i styrelsens beslut.

Fullmäktig eller suppleant för fullmäktig får ej deltaga i fullmäktiges handläggning av ärende varmed han tagit befattning i valutastyrelsen.

Till ledamot eller suppleant, som ej är tjänsteman i riksbanken, utgår arvode till ledamot med 6 000 kronor för år och till suppleant med 100 kronor för sammanträdesdag. Vid resa, som föranleds av uppdraget, äger ledamot eller suppleant åtnjuta resekostnadsersättning och traktamente enligt vad som gäller för bankdirektör.

Utskottets förslag

pande eller expeditionell natur eller eljest innebär tillämpning av fastställda riktlinjer får avgöras på styrelsens vägnar av ordföranden och bankdirektören i förening.

Har på sätt föreskrives i 6 a § tredje stycket valutalagen yrkande framställts om att av valutastyrelsen meddelat beslut skall underställas fullmäktiges prövning, skall sökanden i ärendet underrättas därom snarast möjligt och senast i samband med att han erhåller meddelande om innehållet i styrelsens beslut.

Fullmäktig eller suppleant för fullmäktig får ej deltaga i fullmäktiges handläggning av ärende varmed han tagit befattning i valutastyrelsen.

Till ledamot eller suppleant, som ej är tjänsteman i riksbanken, utgår arvode, till ledamot som tjänstgör endast i ärenden rörande direkta investeringar utomlands, med 4 000 kronor för år och, till annan ledamot, med 6 000 kronor för år samt till suppleant med 100 kronor för sammanträdesdag. Vid resa, som föranleds av uppdraget, äger ledamot eller suppleant åtnjuta resekostnadsersättning och traktamente enligt vad som gäller för bankdirektör.

Denna ändring träder i kraft den Denna ändring träder i kraft den 1 juli 1974. 1 juli 1974.

FiU 1974:24

49 Utskottets förslag enl. reservation 1

löpande eller expeditionell natur eller eljest innebär tillämpning av fastställda riktlinjer får avgöras på styrelsens vägnar av ordföranden och bankdirektören i förening.

Har på sätt föreskrives i 6 a § tredje stycket valutalagen yrkande framställts om att av valutastyrelsen meddelat beslut skall underställas fullmäktiges prövning, skall sökanden i ärendet underrättas därom snarast möjligt och senast i samband med att han erhåller meddelande om innehållet i styrelsens beslut.

Fullmäktig eller suppleant för fullmäktig får ej deltaga i fullmäktiges handläggning av ärende varmed han tagit befattning i valutastyrelsen.

Till ledamot eller suppleant, som ej är tjänsteman i riksbanken, utgår arvode, till ledamot som tjänstgör endast i ärenden rörande direkta investeringar utomlands, med 4 000 kronor för år och, till annan ledamot, med 6 000 kronor för år samt till suppleant med 100 kronor för sammanträdesdag. Vid resa, som föranleds av uppdraget, äger ledamot eller suppleant åtnjuta resekostnadsersättning och traktamente enligt vad som gäller för bankdirektör.

Denna ändring träder i kraft den 1 juli 1974.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1974 740045