Bet. 1974:InU14

Inrikesutskottets betänkande i anledning av motioner om anställningstrygghet m. m.

Typ: Betänkande
Datum: 1974-05-14
Källa: data.riksdagen.se

Inrikesutskottets betänkande nr 14 år 1974

InU 1974:14

Nr 14

Motionerna

I detta betänkande behandlas följande fem under allmänna motionstiden väckta motioner.

1974:1146 av herr Lorentzon m. fl. (vpk), vari yrkas att 21 § lagen om anställningsskydd får nedanstående lydelse.

Nuvarande lydelse:

Arbetstagare, som under anställningstiden har varit permitterad mer än två veckor i följd eller sammanlagt mer än 30 dagar under samma kalenderår, har rätt till lön och andra anställningsförmåner för överskjutande permitteringstid, såvida ej permitteringen är en följd av att arbetet är säsongbetonat eller annars till sin natur icke sammanhängande.

Föreslagen lydelse:

Arbetstagare, som under anställningstiden har varit permitterad mer än tio dagar, oavsett om dessa utgör en sammanhängande period eller ej, har rätt till lön och andra anställningsförmåner för överskjutande permitteringstid, såvida ej permitteringen är en följd av att arbetet är säsongbetonat eller annars till sin natur icke sammanhängande.

Förmåner som motsvarande tillämpning.

Om anställningsförmån andra anställningsförmåner.

1974:1150 av herr Oskarson m. fl. (m, c), vari yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till ändring av lagen om anställningsskydd, innebärande att företagen befrias från en del av det ekonomiska ansvaret för personalens uppsägnings- och permitteringslöner vid force majeure-liknande situationer.

1974:1541 av herr Fransson m. fl. (c, m, fp), vari yrkas att riksdagen beslutar att 32 § andra stycket lagen om anställningsskydd skall erhålla följande ändrade lydelse:

Rätt till överläggning tillkommer även den som har rätt till underrättelse enligt 31 § andra stycket samt annan arbetstagarorganisation än som avses i 31 § om den tilltänkta åtgärden berör eller kan beröra medlem i organisationen.

1974:1558 av herr Hermansson m. fl. (vpk), vari yrkas

1. att riksdagen uttalar sig för att deltagande i strejk aldrig får utgöra grund för uppsägning eller avsked,

1 Riksdagen 1974. 18 sami. Nr 14

InU 1974:14

2. att förslag skyndsamt utarbetas och föreläggs riksdagen om att i lag förbjuda svartlistning av arbetare, samt

3. att förslag utarbetas om ändringar i arbetsmarknadskungörelsen som hindrar avvisande av arbetssökande som av arbetsförmedling funnits kvalificerad och anvisats arbete.

1974:1571 av herr Träff m. fl. (m, c, fp), vari under 1 yrkas att 21 § lagen om anställningsskydd ändras så, att skyldighet för arbetsgivare att utge permitteringslön skall föreligga först då arbetstagare varit permitterad mer än 60 dagar under ett kalenderår.

Yrkandet 2 i motionen om en utvidgning av arbetslöshetsförsäkringen har behandlats av utskottet i betänkandet InU 1974:3.

Lagregler och förarbeten

Inledning

Riksdagen antog under höstsessionen 1973 lagen (1974:12) om anställningsskydd (prop. 1973:129, InU 1973:36, rskr 1973:351). Lagen skall träda i kraft den 1 juli 1974.

Lagens syfte är att förbättra skyddet för bestående anställningar för i princip alla kategorier arbetstagare.

Genom lagen får arbetsgivarna vid nödvändiga omställningar på arbetsplatserna ta större ansvar för arbetstagarna genom att i första hand söka omplacera de anställda och i andra hand ta på sig ökat ekonomiskt ansvar vid friställning av arbetskraft.

Den tidigare gällande principen om arbetsgivarens fria uppsägningsrätt har i lagen ersatts av krav på saklig grund för uppsägning.

Vid permittering har arbetstagaren rätt till full lön i den mån permitteringen varat viss tid.

Lagen innehåller också regler om den turordning som arbetsgivaren skall iaktta vid uppsägning och permittering, regler om företrädesrätt vid återanställning samt skyldighet att varsla och överlägga med arbetstagarorganisationer i samband med bl. a. uppsägning, avskedande och permittering. Vidare stadgas skadeståndsskyldighet för arbetsgivare som åsidosätter sina förpliktelser enligt lagen.

Lagens regler är i väsentliga frågor tvingande och kan alltså inte i de styckena sättas ur kraft genom avtal.

Uppsägning och avsked

Enligt 7 § i lagen skall uppsägning från arbetsgivarens sida vara sakligt grundad. Arbetsgivaren är skyldig att överväga omplacering av arbetstagaren innan uppsägning får ske. Tvist om uppsägning kan prövas av domstol. Innan tvisten slutligt avgjorts, har arbetstagaren i allmänhet rätt att gå kvar i arbetet (34 §). Enligt 11 § gäller en uppsägningstid av minst en månad. Har arbetstagaren varit anställd viss minsta tid och fyllt 25 år, har han emellertid rätt till längre uppsägningstid. Denna förlängs successivt med stigande ålder från två till sex månader. Under uppsäg -

InU 1974:14

ningstiden har arbetstagaren, även om arbetsgivaren inte erbjuder honom arbete, rätt till full lön, dock med avdrag för vad han förtjänat eller uppenbarligen kunde ha förtjänat på annat håll.

Avskedande får enligt 18 § äga rum om arbetstagaren grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Även tvist om avskedande kan prövas av domstol. Domstolen kan förordna att anställningen skall bestå utan hinder av avskedandet.

I propositionen (1973:129 s. 138) uttalade departementschefen att arbetstagaren endast genom att han har rätt till lön under uppsägningstiden, oavsett om arbete kan erbjudas, får erforderlig ekonomisk trygghet under omställningstiden efter en uppsägning. Departementschefen tillbakavisade tanken på att lön skulle kunna innehållas vid force majeure och hänvisade till sitt uttalande i förarbetena till 1971 års lag om anställningsskydd för äldre arbetstagare. Vid det tillfället uttalade han (prop. 1971:107 s. lil) att viss tvekan kunde föreligga om undantag skulle göras för det fallet att arbetsgivaren till följd av force majeure var förhindrad att sysselsätta arbetstagaren under uppsägningstiden. Då tjänstemännen i regel erhåller lön, även om sysselsättning till följd av force majeure inte kan erbjudas under uppsägningstiden, och då lagstiftningen inte bör bevara skillnader mellan tjänstemän och arbetare, var departementschefen emellertid inte beredd göra undantag för force majeure. Han hänvisade också till att arbetsgivarna har vissa möjligheter att försäkra sig mot skada på grund av driftsavbrott.

Inrikesutskottet (1973:36 s. 54) godtog propositionen i denna del och riksdagen följde utskottet.

I lagen anges inte närmare vad som skall anses som saklig grund för uppsägning, då det inte ansetts lämpligt att ställa upp generella regler eller binda rättsutvecklingen. I propositionen (1973:129 s. 120—129) har departementschefen redogjort för vad som enligt hans mening utgör saklig grund för uppsägning. I frågan om deltagande i arbetskonflikt skall utgöra sådan grund anfördes (s. 125):

Ett deltagande i en facklig konflikt utgör givetvis normalt inte grund för uppsägning. En situation där en strejk kan utgöra grund för uppsägning är emellertid den då strejken är lag- eller avtalsstridig. Strejken kan då framstå som ett sådant åsidosättande av den arbetsskyldighet som åvilar arbetstagarna enligt deras anställningsavtal att arbetsgivaren bör ha rätt att vidta uppsägning. Denna fråga är emellertid under övervägande inom arbetsrättskommittén. Jag anser mig därför i detta lagstiftningsärende inte böra uttala annat än att deltagande i en olovlig strejk under vissa förutsättningar måste kunna utgöra grund för uppsägning. I kvalificerade fall — t. ex. när det rör sig om någon som agiterar för eller annars spelar en framträdande roll vid en allvarlig olovlig strejk — bör det även kunna bli fråga om omedelbart avskedande.

Vid riksdagsbehandlingen av lagförslaget väcktes motioner i frågan. Det yrkades i en partimotion av vänsterpartiet kommunisterna att riksdagen skulle slå fast att deltagande i arbetskonflikt aldrig skulle utgöra grund för uppsägning. I motioner av folkpartiet, centerpartiet och herr Arne Geijer i Stockholm m. fl. (s) begärdes att riksdagen skulle

InU 1974:14

uttala att deltagande i lovlig konflikt inte skulle utgöra saklig grund för uppsägning samt att vid den rättsliga bedömningen av deltagande i olovlig konflikt som skäl för uppsägning hänsyn skulle tas till de omständigheter som utlöst konflikten.

Inrikesutskottet (1973:36 s. 56) hemställde att motionerna inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd med följande motivering (s. 34):

Utskottet delar uppfattningen att deltagande i arbetskonflikter normalt inte är giltig anledning till uppsägning. Detta gäller naturligtvis i utpräglad grad vid lovliga konflikter. I vissa undantagsfall har enligt hittillsvarande praxis arbetsgivaren ansetts ha rätt att säga upp arbetstagare även i samband med lovliga konflikter. Det har gällt fall där arbetsnedläggelsen leder till att företaget avvecklar en verksamhet eller vid punktaktioner från en grupp arbetstagare som representerar en liten organisation på arbetsplatsen. Hur man skall se på dessa speciella situationer övervägs inom arbetsrättskommittén. Inte fteller vid olovliga konflikter bör en arbetsgivare ha rätt att utan vidare säga upp arbetstagare. Man måste, såsom framhålls i flera av motionerna, ta hänsyn till de omständigheter som utlöst konflikten. Det kan exempelvis gälla förhållanden som arbetsledningens uppträdande eller dålig arbetsmiljö. Konfliktens allmänna karaktär och varaktighet bör självfallet också ha betydelse vid bedömningen.

De frågor som här behandlats övervägs som tidigare nämnts inom arbetsrättskommittén. De resultat kommittén kommer fram till får betydelse även för uppsägningsreglema. I samband med att kommitténs förslag prövas blir det tillfälle att åter ta upp de nu behandlade frågorna.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Permittering

Enligt 21 § utgår vid permittering full lön till arbetstagaren i den mån permitteringen varat mer än två veckor i följd eller sammanlagt mer än trettio dagar under samma kalenderår. Permitteringslön utgår dock ej om permitteringen är en följd av att arbetet är säsongbetonat eller annars till sin natur inte sammanhängande.

I propositionen (1973:129 s. 153) uttalade departementschefen att det inte borde göras undantag från skyldigheten att utge permitteringslön för det fall att permitteringen föranleds av omständigheter utanför arbetsgivarens kontroll, såsom permittering på grund av konflikt eller myndighetsbeslut som arbetsgivaren inte bort räkna med. (Jfr vad tidigare anförts om uppsägningslön vid force majeure.) Departementschefen anförde vidare att permittering enligt praxis inte får tillgripas om en uppkommen arbetsbrist kan väntas bli långvarig eller om arbetstagaren inte vidare skall användas i arbetsgivarens tjänst. Enligt departementschefen innebär de nya reglerna ett stöd åt denna praxis och kommer reglerna att få den effekten att arbetsgivare i största möjliga utsträckning kommer att undvika att tillgripa permittering. Endast om starka ekonomiska skäl eller andra tvingande omständigheter, som inte beror på arbetsgivaren, gör det oundvikligt, kommer enligt departementschefen permittering att tillgripas. Under förarbetena till 1971 års äldrelag (prop. 1971:107

InU 1974:14

s. 112), i vilken fanns motsvarighet till regeln om permitteringslön, ansåg departementschefen i frågan om fristens längd att den var lämpligt avvägd.

Inrikesutskottet godtog propositionens förslag i förevarande del (1973:36 s. 54). Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Varsel och överläggning

Enligt 29 § skall arbetsgivare varsla arbetstagarorganisation om tilltänkt åtgärd, då fråga uppkommer om uppsägning på grund av arbetstagares personliga förhållanden, avskedande, uppsägning på grund av arbetsbrist, permittering i vissa fall, återintagning efter permittering m. m. Varsel skall ske minst viss tid — olika för olika fall — före den tilltänkta åtgärden.

Varsel skall enligt 31 § första stycket lämnas till lokal arbetstagarorganisation i förhållande till vilken arbetsgivaren är eller brukar vara bunden av kollektivavtal i fråga om den arbetstagarkategori som berörs av den tilltänkta åtgärden. Då fråga uppkommer om uppsägning av arbetstagare på grund av dennes personliga förhållanden eller om avsked, skall arbetsgivaren enligt 31 § andra stycket underrätta den berörde arbetstagaren personligen. Den som har rätt till varsel eller underrättelse kan enligt 32 § inom viss tid påkalla överläggning med arbetsgivaren. Arbetsgivaren får inte vidta den åtgärd varslet eller underrättelsen gäller förrän tillfälle till överläggning lämnats. Varsel kan behöva lämnas till flera organisationer om åtgärden berör olika arbetstagarkategorier eller berör arbetstagare som arbetar på ett område där flera organisationer, vilka brukar stå i kollektivavtalsförhållande till arbetsgivaren, är verksamma. Varselskyldighet föreligger även om det är en oorganiserad arbetstagare som berörs av den tilltänkta åtgärden.

I propositionen (1973:129 s. 173) uttalade departementschefen i frågan om vilken facklig organisation som arbetsgivaren skall kontakta i varselsituationer, att arbetsgivaren i samtliga fall bör kontakta den lokala arbetstagarorganisation i förhållande till vilken han är eller brukar vara bunden av kollektivavtal i fråga om den kategori av anställda som berörs av den tilltänkta åtgärden. Enligt departementschefen borde det däremot inte krävas att arbetsgivaren vänder sig till en organisation som han normalt inte brukar sluta avtal med, även om någon berörd arbetstagare undantagsvis skulle tillhöra en sådan organisation. Departementschefen tilläde att arbetsgivaren f. ö. många gånger torde sakna kännedom om huruvida den anställde tillhör en sådan organisation. Enligt propositionen (s. 176) borde rätt till överläggning med arbetsgivaren tillkomma organisation som har rätt till varsel. Rätt till överläggning borde också tillkomma arbetstagare, som har rätt till underrättelse.

I anslutning till propositionen väcktes motioner av folkpartiet, av herr Ernulf (fp) samt av herrar Lidgård (m) och Winberg (m) vilka syftade till att varsel skall lämnas till den fackliga organisation som arbetstagaren tillhör.

InU 1974:14

6 Inrikesutskottet föreslog i sin hemställan (1973:36 s. 58) ett tillägg till 32 § av innebörd att förutom varselberättigad organisation överläggningsrätt skulle tillkomma organisation som har medlemmar, vilka berörs eller kan beröras av den aviserade åtgärden. Utskottet yttrade (s. 43) i sin motivering:

Enligt utskottets uppfattning bör varsel under alla omständigheter lämnas till organisation eller organisationer, som brukar stå i kollektivavtalsförhållande till arbetsgivaren. Vissa skäl talar för att arbetsgivaren därutöver skall ha skyldighet att ta kontakt med organisationer, som han visserligen normalt inte brukar sluta avtal med men som har medlemmar på arbetsplatsen. Vid övervägande av frågan har utskottet emellertid inte ansett sig böra rekommendera en regel av den innebörden, då en sådan lösning skulle komplicera varselsystemet, bl. a. med hänsyn till att arbetsgivaren många gånger inte känner till att en anställd tillhör en organisation som inte omfattas av kollektivavtal på arbetsplatsen. För att ändå söka tillgodose intresset för den enskilde arbetstagaren att vid överläggningar företrädas av den organisation han tillhör föreslår utskottet att överläggningsrätten vidgas till att omfatta de organisationer som har berörda medlemmar på arbetsplatsen. Organisationer av detta slag får hålla sig underrättade om aktuella förhållanden genom medlemmarnas försorg.

I reservation nr 12 (InU 1973:36 s. 71) anslöt sig herr Fagerlund m. fl. (s) till propositionen i förevarande fråga och avstyrkte motionsyrkandena med följande motivering:

Propositionens förslag att varsel skall lämnas till den eller de organisationer som brukar stå i kollektivavtalsförhållande till arbetsgivaren stämmer överens med principer som sedan lång tid rått på svensk arbetsmarknad och som haft utomordentlig betydelse för den stabilitet som utmärkt förhållandena på arbetsmarknaden. Organisationer som på en arbetsplats har ansvar för kollektivavtal i fråga om ekonomiska förmåner m. m. har enligt dessa principer ansvar även i andra hänseenden, t. ex. i fråga om skyddsarbetet och den företagsdemokratiska utvecklingen. Detta är enligt utskottets mening en riktig ordning, och utskottet vill inte rekommendera att man bryter häremot när det gäller varsel och överläggningsrätt.

Riksdagen biföll reservationen med 151 röster mot 148.

Förbud mot svartlistning m. m.

Samtidigt med lagen om anställningsskydd antog riksdagen också en lag om vissa anställningsfrämjande åtgärder. I den finns en bestämmelse att arbetsmarknadsstyrelsen, om andra åtgärder inte hjälpt, kan förordna att arbetsgivare inte får anställa andra arbetstagare än dem som arbetsförmedlingen anvisat eller godtagit. Detta gäller emellertid endast i fråga om äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. Andra bestämmelser om förbud att avvisa av arbetsförmedlingen anvisade arbetssökande finns inte, ej heller bestämmelser om förbud mot ”svartlistning” av arbetare.

I samband med förslaget till lag om vissa anställningsfrämjande åtgärder väckte vänsterpartiet kommunisterna en motion, vari bl. a.

InU 1974:14

begärdes ett riksdagsuttalande av innebörd att man borde överväga att ändra arbetsmarknadskungörelsen så, att arbetsgivare hindras att på icke saklig grund, bl. a. svartlistning, avvisa arbetssökande som anvisats av arbetsförmedlingen.

Inrikesutskottet anförde i sitt betänkande följande (1973:36 s. 51):

Arbetsgivare bör självfallet inte avvisa arbetssökande på ovidkommande grunder. En lagstiftning av det slag motionärerna avser bjuder emellertid på flera svårigheter. För att få effekt skulle den antagligen behöva kombineras med ett generellt arbetsförmedlingstvång. Enligt utskottets mening bör problemen angripas på annat sätt. Utskottet vill här peka på att rekryteringsfrågorna kan komma i ett annat läge genom det ökade personalinflytandet på bl. a. dessa frågor som f. n. övervägs av arbetsrättskommittén. Även frågan om föreningsrättsskyddet för arbetssökande tillhör de frågor som kommittén kan väntas behandla. Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet motionen även i denna del.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Utskottet

Deltagande i arbetskonflikt som grund för uppsägning

Lagen om anställningsskydd, som antogs av 1973 års höstriksdag och träder i kraft den 1 juli i år, bygger på principen att uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara sakligt grundad. Om en arbetsgivare bryter mot denna regel kan domstol förklara uppsägningen ogiltig och utdöma skadestånd. Åsidosätter arbetsgivaren domstolens ogiltigförklaring kan ytterligare skadestånd utdömas. Vid uppsägning skall arbetsgivaren iaktta regler om bl. a. uppsägningstid och uppsägningslön. Om en arbetstagare grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren kan han avskedas utan iakttagande av uppsägningstid.

1 lagen om anställningsskydd anges inte närmare vad som skall anses som saklig grund för uppsägning. Det ansågs inte lämpligt att uppställa generella regler med hänsyn till att förhållandena skiftar mellan branscher, arbetsplatser etc. Det befarades också att precisa lagregler på ett olyckligt sätt skulle kunna binda rättsutvecklingen. I motiven till lagen anges emellertid relativt utförligt vad som skall anses utgöra saklig grund. En av de frågor som behandlas är hur deltagande i arbetskonflikt skall bedömas. Vid riksdagsbehandlingen förelåg olika motioner i frågan, däribland en med samma innebörd som det som nu är aktuellt i vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1558, nämligen att deltagande i strejk aldrig skall få utgöra giltig grund för uppsägning. Inrikesutskottet, som behandlade frågan, anförde i sitt av riksdagen i denna del godkända betänkande att deltagande i arbetskonflikt normalt inte är giltig anledning till uppsägning. Detta gällde enligt utskottets uppfattning i utpräglad grad vid lovliga konflikter. Utskottet konstaterade emellertid, att arbetsgivare enligt praxis i vissa undantagsfall

InU 1974:14

ansetts ha rätt att säga upp arbetstagare i samband med lovliga arbetskonflikter. Det har gällt fall där arbetsnedläggelse kan leda till avveckling av företaget eller vid punktaktioner från grupper av arbetstagare som representerar mindre organisationer. Utskottet hänvisade utan eget ställningstagande till att dessa speciella situationer övervägdes inom arbetsrättskommittén. Utskottet anförde vidare att en arbetsgivare inte heller vid olovliga konflikter hade rätt att utan vidare säga upp arbetstagare. Hänsyn måste tas till omständigheter som utlöst konflikten. Som exempel angavs arbetsledningens uppträdande och dålig arbetsmiljö. Konfliktens allmänna karaktär och varaktighet skulle också beaktas vid bedömningen. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan att de föreliggande motionsyrkandena inte skulle föranleda någon åtgärd.

Arbetsrättskommittén, som utskottet hänvisade till förra året, beräknas avge sitt betänkande innevarande år. Med hänvisning därtill och till vad ovan refererats avstyrker utskottet ifrågavarande yrkande i motionen 1558.

Lön vid uppsägning och permittering

Vid permittering har arbetstagare enligt 21 § lagen om anställningsskydd rätt till full lön under permitteringstiden i den mån permitteringen varat mer än två veckor i följd eller sammanlagt mer än 30 dagar under samma kalenderår. Permitteringslön utgår emellertid inte om permitteringen är en följd av att arbetet är säsongbetonat eller eljest till sin natur icke sammanhängande. Vid uppsägning har arbetstagaren, även om han inte erbjuds arbete av arbetsgivaren, rätt till full lön under uppsägningstiden, som kan variera mellan en och sex månader, beroende på bl. a. arbetstagarens ålder. Avdrag skall dock göras för vad arbetstagaren förtjänat eller uppenbarligen kunde ha förtjänat på annat håll.

I två motioner, 1150 av herr Oskarson m. fl. (m, c) och 1571 av herr Träff m. fl. (m, c, fp), hävdas att reglerna är alltför stränga mot arbetsgivare som nödgas inskränka verksamheten på grund av omständigheter som ligger utanför hans kontroll. I motionen 1150 yrkas att företagen befrias från en del av det ekonomiska ansvaret för uppsägningsoch permitteringslöner vid force majeure-liknande situationer. I motionen 1571 yrkas att permitteringslön skall utgå först efter en sammanlagd permitteringstid av 60 dagar under ett år. 1 båda motionerna hänvisar man bl. a. till energikrisen och därav föranledda driftinskränkningar och framhåller att det inte är rimligt att företagen i sådana situationer får bära de ekonomiska konsekvenserna av att de anställda ställs utan arbete. I motionen 1571 anses att problemen bör lösas inom ramen för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Ett yrkande av motsatt innebörd föreligger i motionen 1146 av herr Lorentzon m. fl. (vpk). Motionärerna hävdar att gällande regler är alltför förmånliga för arbetsgivarna och yrkar att permitteringslön utgår efter tio dagars permittering under ett år, oavsett om dagarna utgör en sammanhängande period eller ej. Motionärerna pekar på att en arbetsgivare med nuvarande regler kan införa korttidsarbete — 4-dagarsvecka — under

InU 1974:14

ganska lång tid och därmed vältra över det ekonomiska ansvaret för driftinskränkningar på arbetslöshetsförsäkringen. Trettiodagarstiden bör därför kortas till tio dagar.

De båda förstnämnda motionerna tar upp ett problem som är väl värt att övervägas. Bakom motionerna ligger en av de svårigheter som är förenade med en trygghetslagstiftning av den typ det här gäller. Enligt utskottets mening innebär det emellertid inte någon lösning av problemet att ställa arbetstagare helt eller delvis utan löneskydd i situationer som inte kan förutses och som innebär nedläggning eller inskränkning av driften. I stället bör företagares möjligheter att i sådana situationer kunna betala uppsägnings- och permitteringslöner förbättras. Olika lösningar är därvid tänkbara. Försäkringsliknande anordningar eller ökade möjligheter för företagare att avsätta resurser som får tas i anspråk vid driftinskränkningar kan övervägas. Problemet är inte särpräglat för force majeuresituationer, även om det då kan bli akut, utan hänger samman med företagens allmänna möjligheter att bära vad som brukar kallas den latenta löneskulden. Det problemet har tagits upp i motioner som behandlas i skatteutskottets betänkande 1974:21. I betänkandet diskuteras olika möjligheter för företagen till fondavsättning m. m. Inrikesutskottet noterar för sin del att skatteutskottet anmäler att företagsskatteberedningen kommer att behandla dessa frågor. Med hänsyn till det anförda bör yrkandena i motionerna 1150 och 1571 inte föranleda någon åtgärd.

Yrkandet i motionen 1146 om skärpning av den aktuella bestämmelsen är utskottet inte berett att biträda. Lagen om anställningsskydd bör få verka någon tid innan ändringar i densamma prövas. Utskottet vill tillägga att arbetstagaren i allmänhet har rätt till permitteringslön enligt särskilt avtal eller arbetslöshetsersättning under de 14 första dagarna av en permitteringsperiod.

Överläggningsrätt

Då fråga uppkommer om uppsägning, avskedande, permittering m. m., skall arbetsgivaren viss tid före den tilltänkta åtgärden varsla lokal arbetstagarorganisation, i förhållande till vilken han är eller brukar vara bunden av kollektivavtal i fråga om den arbetstagarkategori som berörs av den tilltänkta åtgärden. Vid uppsägning på grund av arbetstagarens personliga förhållanden och vid avskedande skall arbetsgivaren dessutom underrätta arbetstagaren personligen. Den som har rätt till varsel eller underrättelse har också rätt till överläggning med arbetsgivaren. Överläggning skall påkallas inom viss tid. Innan överläggning hållits, får arbetsgivaren inte vidta den tilltänkta åtgärden.

I motionen 1541 av herr Fransson m. fl. (c, m, fp) begärs att rätt till överläggning alltid skall tillkomma arbetstagarorganisation om den tilltänkta åtgärden berör eller kan beröra medlem i organisationen. Om en arbetstagare riskerar att sägas upp eller avskedas, behöver han stöd av den fackliga organisation han tillhör. Detta stöd bör enligt motionärerna inte vara beroende av om organisationen står eller brukar stå i

InU 1974:14

kollektivavtalsförhållande till arbetsgivaren. Motionärerna anser att lagens regel strider dels mot syftet med lagstiftningen, som är att skydda den enskilde arbetstagaren, dels mot föreningsrätten. I motionen påpekas att någon motsvarande inskränkning i överläggningsrätten inte funnits i statstjänstemannalagen, vilket enligt motionärerna inte medfört någon olägenhet.

Utskottet har i och för sig förståelse för den tanke som ligger bakom motionen, nämligen att en arbetstagare vid överläggning med arbetsgivaren i samband med uppsägning eller permittering skall äga företrädas av den organisation arbetstagaren tillhör. Med den utformning lagen har tillgodoses också detta önskemål vid uppsägning på grund av arbetstagarens personliga förhållanden. Enligt utskottets uppfattning har nämligen i dessa fall den uppsagde rätt att vid överläggning biträdas av sin organisation. När det gäller uppsägning på grund av arbetsbrist eller permittering har organisation till vilken arbetsgivaren står eller brukar stå i kollektivavtalsförhållande överläggningsrätt enligt lagen. Detta är naturligt med hänsyn till det ansvar en sådan organisation har för förhållandena på arbetsplatsen både i trygghetsfrågor och andra spörsmål som rör de anställdas förhållanden. Organisationen kan ha ingått avtal som skiljer sig från lagens regler i fråga om turordnings- eller liknande frågor och kan därför ha ett särskilt intresse att utöva inflytande på tillämpningen.

Frågan huruvida organisationer utöver de kollektivavtalsslutande bör tillerkännas överläggningsrätt kan — som ovan framgår — inte bedömas enbart med utgångspunkt i den enskildes intresse att företrädas av organisation han tillhör, utan hänsyn måste även tas till det gällande systemet på svensk arbetsmarknad. Det måste sålunda beaktas att organisationer som är bärare av kollektivavtalen på en arbetsplats har tagit på sig ansvar i skilda hänseenden för utvecklingen. Denna ordning är grunden för det reformarbete inom arbetsrätten som nu är aktuellt och som kan väntas fortsätta bl. a. på grundval av arbetsrättskommitténs förslag, som beräknas föreligga innevarande år.

Enligt utskottets uppfattning bör det vara möjligt att, utan att bryta sönder den ordning som nu gäller, i väsentlig grad tillgodose de intressen som ligger bakom motionen. En organisation kan av något skäl — vanligen att endast ett fåtal medlemmar är anställda inom ett avtalsområde — ha mindre intresse av att stå i kollektivavtalsförhållande till arbetsgivaren men likväl vilja företräda sin medlem vid överläggningar om uppsägning eller permittering till följd av inskränkning i driften. I sådana fall bör det vara möjligt för organisationen att, utan att träda i allmänt kollektivavtalsförhållande till arbetsgivaren, på förbundsplanet teckna kollektivavtal om rätten till överläggning i arbetsbristfallen. Med en sådan ordning kan alltså organisationer som driver en seriös facklig verksamhet i förväg tillförsäkra sig inflytande i aktuella hänseenden på områden där de allmänt sett har ett mindre engagemang. Tillfälligt uppkommande föreningar av arbetstagare utan kollektivavtal med arbetsgivaren kan däremot inte med lagens hjälp tilltvinga sig överläggningsrätt i de aktuella fallen.

InU 1974:14

11 Utskottet anser för sin del att man bör avvakta utvecklingen och se om inte systemet fungerar på ett tillfredsställande sätt enligt de riktlinjer som ovan angivits. Det förslag som inom en tämligen nära framtid kan väntas från arbetsrättskommittén kan också ge ny belysning åt de allmänna spörsmål om förhandlingsrätt m. m. som är en del av det aktuella problemkomplexet. Skulle utvecklingen på det i motionen behandlade området visa att seriöst arbetande organisationer med ett mindre antal medlemmar på en arbetsplats inte kan hävda sig på ett rimligt sätt eller skulle eljest olägenheter uppkomma till följd av lagreglernas utformning, bör reglerna övervägas i samband med prövningen av arbetsrättskommitténs väntade förslag.

Vad utskottet anfört bör bringas till Kungl. Mäj:ts kännedom.

Förbud mot svartlistning m. m.

I motionen 1558 begär vänsterpartiet kommunisterna dels förslag till lag med förbud mot svartlistning av arbetare, dels ändring i arbetsmarknadskungörelsen så att arbetsgivare hindras att avvisa arbetssökande, som arbetsförmedlingen funnit kvalificerade och anvisat arbete.

Ett motionsyrkande med i huvudsak samma innebörd som de nu aktuella behandlades i samband med förslaget till lag om vissa anställningsfrämjande åtgärder. Inrikesutskottet uttalade då att arbetsgivare självfallet inte bör avvisa arbetssökande på ovidkommande grunder men att lagstiftning av det begärda slaget medförde åtskilliga svårigheter. För att få effekt skulle den antagligen behöva kombineras med generellt arbetsförmedlingstvång. Utskottet ansåg att problemen borde angripas på annat sätt och hänvisade till att rekryteringsfrågorna kan komma i ett annat läge genom det ökade personalinflytande på bl. a. dessa frågor som övervägs inom arbetsrättskommittén. Slutligen pekade utskottet på att föreningsrättsskyddet för arbetssökande tillhörde de ämnen som kommittén kunde väntas behandla. Utskottet avstyrkte med hänvisning till det anförda motionsyrkandet.

Utskottet har inte anledning att ompröva sin tidigare inställning och hänvisar ånyo till att arbetsrättskommittén väntas avge sitt betänkande innevarande år. De aktuella motionsyrkandena avstyrks således.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande deltagande i arbetskonflikt som grund för uppsägning att riksdagen avslår motionen 1974:1558, yrkandet 1,

2. beträffande lön vid uppsägning och permittering att motionerna 1974:1146, 1974:1150 och 1974:1571, yrkandet 1, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

3. beträffande vidgad överläggningsrätt att riksdagen i anledning av motionen 1974:1541 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

InU 1974:14

4. beträffande förbud mot svartlistning m. m. att riksdagen avslår motionen 1974:1558, yrkandena 2 och 3.

Stockholm den 14 maj 1974

På inrikesutskottets vägnar BENGT FAGERLUND

Närvarande: herrar Fagerlund (s), Nordgren (m), fru Jonäng (c), herrar Oskarson (m), Nilsson i Kalmar (s), Gustafsson i Säffle (c), Granstedt (c), fru Berglund (s), herrar Olsson i Asarum (s), Ekinge (fp), Andréasson i Falkenberg (s), Ulander (s), Rämgård (c), Hallgren (vpk) och Carlström (fp).

Reservationer

1. Deltagande i arbetskonflikt som grund för uppsägning (punkt 1)

av herr Hallgren (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 7 med ”1 lagen” och slutar på s. 8 med ”motionen 1558” bort ha följande lydelse: I lagen om anställningsskydd anges inte närmare vad som skall anses som saklig grund för uppsägning. Riksdagen godtog i fjol ett konstlat resonemang, som gick ut på att deltagande i arbetskonflikt skulle kunna vara grund för uppsägning vid såväl ”lovliga” som ”olovliga” konflikter. Riksdagen bör nu slå fast att deltagande i arbetskonflikt aldrig får utgöra grund för uppsägning eller avskedande. Vad utskottet anfört i denna fråga bör ges Kungl. Maj:t till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande deltagande i arbetskonflikt som grund för uppsägning att riksdagen med bifall till motionen 1974:1558, yrkandet 1, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

2. Lön vid uppsägning och permittering (punkt 2)

av herr Hallgren (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”De båda” och slutar med ”en permitteringsperiod” bort ha följande lydelse: Regeln om permitteringslön har den svagheten att ett företag kan tillämpa kortare permitteringstid än 14 dagar utan att ekonomiskt ansvar inträder enligt lagen. Företagen kan, såsom exempelvis skedde under oljekrisen i vintras, införa arbetsvecka om fyra dagar under ganska lång

InU 1974:14

tid. I sådana fall kommer företagen att vältra över kostnader, som de eljest skulle bära, på arbetslöshetsförsäkringen. Enligt utskottets mening bör denna övervältringsmöjlighet beskäras genom att trettiodagarstiden, såsom föreslås i motionen 1146, kortas ned till tio arbetsdagar. Det aktuella lagrummet bör ändras i enlighet härmed. Därigenom blir företagen skyldiga enligt lag att utge lön vid permittering, som under ett år omfattar mer än tio dagar, oavsett om dessa utgör en sammanhängande period eller ej.

Utskottets ställningstagande till förmån för en skärpning av företagens ekonomiska skyldigheter gentemot sina anställda innebär samtidigt att utskottet inte kan biträda yrkandena i motionerna 1150 och 1571 om allehanda lättnader i företagens ekonomiska ansvar. De båda motionerna avstyrks således.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande lön vid uppsägning och permittering att riksdagen i anledning av motionen 1974:1146 samt med avslag på motionerna 1974:1150 och 1974:1571, yrkandet 1, forsin del antager följande

Förslag till

Lag angående ändring i lagen (1974:12) om anställningsskydd

Härigenom förordnas att 21 § lagen (1974:12) om anställningsskydd skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

21 Arbetstagare, som under anställningstiden har varit permitterad mer än två veckor i följd eller sammanlagt mer än 30 dagar under samma kalenderår, har rätt till lön och andra anställningsförmåner för överskjutande permitteringstid, såvida ej permitteringen är en följd av att arbetet är säsongbetonat eller annars till sin natur icke sammanhängande.

Föreslagen lydelse

Arbetstagare, som under anställningstiden har varit permitterad mer än tio dagar under samma kalenderår, har rätt till lön och andra anställningsförmåner för överskjutande permitteringstid, såvida ej permitteringen är en följd av att arbetet är säsongbetonat eller annars till sin natur icke sammanhängande.

Förmåner som motsvarande tillämpning.

Om anställningsförmån andra anställningsförmåner.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

InU 1974:14

3. Vidgad överläggningsrätt (punkt 3)

av herr Hallgren (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 10 med ”Utskottet har” och slutar på s. 11 med ”Kungl. Maj:ts kännedom” bort ha följande lydelse:

Motionärernas syfte är att en arbetstagare vid uppsägning eller permittering alltid skall kunna biträdas vid förekommande överläggning av sin egen organisation, oavsett om den organisationen träffat kollektivavtal med arbetsgivaren eller inte. Denna rätt föreligger i praktiken vid uppsägning på grund av arbetstagarens personliga förhållanden. Vid uppsägning på grund av arbetsbrist eller permittering har däremot den avtalsbundna organisationen ensam överläggningsrätten. Detta gäller oavsett om berörda arbetstagare är medlemmar i organisationen eller ej. Utskottet delar motionärernas uppfattning att denna ordning inte är rimlig. Enligt utskottets uppfattning är det självklart att alla organisationer vilkas medlemmar berörs av driftinskränkning skall ha rätt att företräda sina medlemmar vid överläggning med arbetsgivaren.

Frågan har också en föreningsrättslig aspekt. Som motionärerna med all rätt framhåller kommer den aktuella bestämmelsen i 32 § lagen om anställningsskydd att de facto diskriminera vissa organisationer. Detta är oförenligt med de värderingar som ligger bakom lagstiftningen om föreningsfrihet. I sammanhanget vill utskottet i likhet med motionärerna peka på den överläggningsrätt som varje organisation med medlemmar på en arbetsplats f. n. har enligt 30 § tredje stycket statstjänstemannalagen. I propositionen 1974:88 vill man emellertid strypa denna överläggningsrätt som ett led i strävandena att monopolisera det fackliga inflytandet till vissa organisationer. Utskottet återkommer till den frågan i betänkandet 15, men vill här slå fast att det inte kan komma i fråga att på detta sätt beskära den fackliga friheten.

Den ståndpunkt utskottet gjort sig till tolk för innebär att utskottet tillstyrker att 32 § andra stycket lagen om anställningsskydd ändras på det sätt som föreslagits i motionen 1541.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande vidgad överläggningsrätt att riksdagen med bifall till motionen 1974:1541 antar följande

Förslag till

Lag angående ändring i lagen (1974:12) om anställningsskydd

Härigenom förordnas att 32 § lagen (1974:12) om anställningsskydd skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

32 S

Den som tilltänkta åtgärden.

Rätt till överläggning tillkom- Rätt till överläggning tillkom -

InU 1974:14

15 Föreslagen lydelse

har rätt till mer även den som har rätt till

31 § andra underrättelse enligt 31 § andra

stycket samt annan arbetstagarorganisation än som avses i 31 §, om den tilltänkta åtgärden berör eller kan beröra medlem i organisationen.

Överläggning skall underrättelse lämnades.

Har överläggning har lämnats.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

4. Förbud mot svartlistning m. m. (punkt 4)

av herr Hallgren (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Ett motionsyrkande” och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande lydelse:

För utskottet framstår det som självklart att arbetsgivare inte skall tillåtas avvisa eller avskeda arbetssökande på ovidkommande grunder. Så sker emellertid i praktiken, bl. a. förekommer svartlistning av fackligt och politiskt aktiva arbetare. En sådan diskriminering strider mot grundläggande fri- och rättigheter, och omedelbara åtgärder bör därför sättas in för att stoppa missbruket. Utskottet ansluter sig sålunda till motionskravet om lagstiftning som förbjuder svartlistning och hindrar arbetsgivarna att avvisa av arbetsförmedlingen anvisade sökande, som förmedlingen bedömt ha erforderliga yrkesmässiga och andra kvalifikationer för ifrågavarande arbete. Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande förbud mot svartlistning m. m. att riksdagen med bifall till motionen 1974:1558, yrkandena 2 och 3, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Ekonomiska konsekvenser för företag och anställda vid driftinskränkning på grund av force majeure (punkt 2)

av herrar Nordgren (m) och Oskarson (m):

Vi vill betona att de anställda inte bör drabbas ekonomiskt då företag tvingas nedlägga verksamheten eller inskränka driften på grund av force majeure. Detta synsätt återfinns också i motionerna 1150 och 1571. Å

Nuvarande lydelse

mer även den som underrättelse enligt

InU 1974:14

andra sidan bör regelsystemet inte utformas på ett sådant sätt att företag i situationer som ligger helt utanför deras kontroll åläggs så stränga förpliktelser att dessa i sig blir orsaken till företagets nedläggning. En sådan utformning av reglerna står i direkt motsättning till lagstiftningens syfte som är att främja anställningstryggheten. Vi vill stryka under vikten av att dessa synpunkter beaktas i det aviserade utredningsarbetet. Bl. a. bör undersökas om problemen kan lösas inom ramen för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

GOTAB 74 7553 S Stockholm 1974