Bet. 1974:InU5

Inrikesutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:1 i vad avser vissa anslag inom finansdepartementets verksamhetsområde m. m. jämte motioner

Typ: Betänkande
Datum: 1974-04-04
Källa: data.riksdagen.se

Inrikesutskottets betänkande nr 5 år 1974

InU 1974:5

Nr 5

Inrikesutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:1 i vad avser vissa anslag inom finansdepartementets verksamhetsområde m. m. jämte motioner.

I betänkandet behandlas Kungl. Maj:ts i propositionen 1974:1 bilaga 9 (finansdepartementet) gjorda framställningar om anslag under avsnittet B Allmänna centrala ämbetsverk m. m. punkterna B 15 — B 19 samt under avsnittet K Diverse punkterna E 12 — E 16 och E 18. I samband med anslagspunkten E 18 Förberedelser för omlokalisering av statlig verksamhet behandlas dessutom motionen 1974:255 av herr Lidgård m. fl. (m) angående omlokaliseringen av statlig verksamhet. I betänkandet behandlas också motionen 1974:1141 av herr Eriksson i Arvika m. fl. (fp,s, c, m) angående skogshögskolans omlokalisering.

Anslagspunkten E 17 Täckning av merkostnader för löner och pensioner m. m., vilken också hänvisats till inrikesutskottet, behandlar utskottet i betänkandet InU 1974:1 1.

Allmänna centrala ämbetsverk m. m.

1. Statens avtalsverk m. fl. anslag

Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts i propositionen 1974:1 bilaga 9 (finansdepartementet) under punkterna B 15 — B 19 (s. 54—62) framlagda förslag och hemställer

dels att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj:t att vid statens avtalsverk inrätta en tjänst för lönedirektör i Cr 1,

dels att riksdagen för budgetåret 1974/75 anvisar

1. till Statens avtalsverk ett förslagsanslag av 11 891 000 kr.,

2. till Statens personalpensionsverk ett förslagsanslag av 17 322 000 kr.,

3. till Statens personalbostadsdelegation ett förslagsanslag av 716 000 kr.,

4. till Statens personalutbildningsnämnd ett förslagsanslag av 4 879 000 kr.,

5. till Statens personalnämnd ett förslagsanslag av 17 309 000 kr.

Diverse

2. Avlöningar till personal på indragningsstat m. m. m. fl. anslag

Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts under punkterna E 12 - E 16 (s.

1 Riksdagen 1974. 18 sami. Nr 5

InU 1974:5

101 — 104) framlagda förslag och hemställer

att riksdagen förbudgetåret 1974/75 anvisar

1. till Avlöningar till personal på indragningsstat m.m. ett förslagsanslag av 100 000 kr.,

2. till Viss utbildningsverksamhet ett reservationsanslag av 4 845 000 kr.,

3. till Lönekostnader vid viss omskolning och omplacering ett förslagsanslag av 9 300 000 kr.,

4. till Kostnader för vissa nämnder m. m. ett förslagsanslag av 300 000 kr.,

5. till Viss förslagsverksamhet m. m. ett förslagsanslag av 113 000 kr.

3. Förberedelser för omlokalisering av statlig verksamhet

Från anslaget bestrids utgifter för främst planerings- och utredningsarbete i samband med omlokalisering av statliga myndigheter.

Kungl. Maj:t har under punkten E 18 (s. 105 — 106) föreslagit riksdagen att till Förberedelser för omlokalisering av statlig verksamhet förbudgetåret 1974/75 anvisa ett förslagsanslag av 12 400 000 kr.

Motion

1974:255 av herr Lidgård m. fl. (m), vari hemställs

A. att riksdagen beslutar att upphäva sitt beslut i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:55 angående omlokalisering av viss statlig verksamhet (rskr 1973:220),

B. att riksdagen hos Kungl. Majit hemställer om utredning av de samlade kostnaderna för och konsekvenserna i övrigt av tidigare beslutad omlokalisering av statlig verksamhet med särskilt beaktande av vad som anförts om befolkningsutvecklingen på längre sikt för Stockholms del.

Utskottet

För att främja de regionalpolitiska strävandena beslöt riksdagen åren 1971 och 1973 om utlokalisering av statlig verksamhet från Stockholmsområdet. Beslutet år 1971 innebar att 30 myndigheter och institutioner samt väsentliga delar av ytterligare fyra myndigheter skulle omlokaliseras under åren 1974—1976 till 13 orter i olika delar av landet. Antalet anställda vid dessa myndigheter uppgick till ca 6 100. Riksdagsbeslutet 1973 omfattade nio hela myndigheter och delar av ytterligare sex myndigheter med sammanlagt ca 3 700 anställda, vilka skulle utlokaliseras till elva orter utanför Stockholmsområdet. Denna etapp skall verkställas under åren 1976—1980.

I motionen 1974:255 yrkas att riksdagen upphäver sitt år 1973 fattade utlokaliseringsbeslut. Vidare begärs utredning om kostnaderna för och konsekvenserna i övrigt av tidigare beslutad utlokalisering med

InU 1974:5

särskilt beaktande av betydelsen för befolkningsutvecklingen på längre sikt för Stockholms del.

Motionärerna framhåller som skäl för sina yrkanden den vikande befolkningsutvecklingen och den ogynnsamma åldersfördelningen i Stockholms kommun. De anser att det inte kan vara välbetänkt att ytterligare späda på denna utveckling. Motionärerna betvivlar också att omlokaliseringsortema kommer att få den vinst man räknat med. De framhåller vidare de stora kostnader och den minskade effektivitet i statsförvaltningen som ett genomförande av riksdagsbesluten enligt deras mening kommer att innebära.

Då riksdagen år 1973 behandlade den andra omlokaliseringsetappen prövades yrkanden om uppskov med ställningstagandet och avslag på propositionen. Yrkandena var förenade med utredningskrav av liknande slag som det nu aktuella. Riksdagen avslog yrkandena i enlighet med inrikesutskottets hemställan (InU 1973:22). I sitt yttrande (s. 9 — 11) erinrade utskottet om att bakom 1971 års beslut om omlokalisering stod en mycket stor majoritet av riksdagen, 298 röster mot 27, och att det då var klart att den första omlokaliseringsetappen skulle följas av ytterligare förslag om utflyttning av statlig verksamhet från Stockholmsområdet. I betänkandet anfördes vidare:

Utskottet kan inte finna att vad som framkommit under utredningsarbetet eller därefter är av den arten att man nu bör skjuta hela den andra omlokaliseringsetappen på framtiden. Ett sådant beslut skulle från flera olika synpunkter vara olyckligt. En av principerna för placering av verksamheterna är samlokalisering av myndigheter och verksamheter som har besläktade arbetsuppgifter. Etapp 2 kompletterar i det avseendet etapp 1 och bör därför genomföras i ett tämligen nära tidssammanhang. Ett uppskovsbeslut kan vidare befaras medföra allvarliga störningar för myndigheterna och innebära nackdelar även för personalen. Det skall inte förnekas att tiden fram till dess utflyttning genomförs innebär särskilda svårigheter för många myndigheter. Det är risk för avgång bland personalen samtidigt som det kan vara svårt att rekrytera personal som är villig att flytta med till de nya förläggningsorterna. Det är uppenbart att det under dessa omständigheter kan vara problematiskt att upprätthålla en effektiv verksamhet. Från denna utgångspunkt är det en fördel med så kort väntetid som möjligt till dess ett utflyttningsbeslut verkställs. Mot ett uppskov och fortsatt utredningsarbete talar också den allmänna oro som man av erfarenhet vet knappast kan undgå att prägla stämningen hos myndigheter som står under utredning. Hänsynen till behov och möjligheter att på utflyttningsorterna planera för de omlokaliserade myndigheterna och personalen talar också emot ett uppskov.

Mot bakgrund av det anförda anser alltså utskottet att riksdagen nu bör ta bestämd ställning till om etapp 2 skall genomföras och inte ställa frågan på framtiden.

Utskottet erinrade därefter om att 1972 års regionalpolitiska beslut innebar bl. a. att arbetsmarknaden i primära centra skulle utvecklas och att ett av de medel som stod till buds var omlokalisering av central statlig förvaltning. I fråga om den näringsgeografiska utvecklingen i Storstockholmsområdet betonade utskottet (s. 28) att dämpningen av tillväxten i storstadsområdena inte borde ske på ett sådant sätt att man

1* Riksdagen 1974. 18 sami. Nr 5

InU 1974:5

eftergav kravet på differentierade arbetsmarknader. Det var därför enligt utskottets mening inte önskvärt att industrisysselsättningen fortsatte att minska i Stockholm. I stället borde dämpningen av tillväxten avse administrativ verksamhet.

Enligt utskottets uppfattning har det sedan riksdagen fattade sitt beslut förra året inte inträffat något som bör föranleda en så allvarlig åtgärd som att riksdagens tidigare beslut rivs upp. De skäl för ett genomförande av omlokaliseringsetapp 2 som utskottet då anförde är alltjämt bärande. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet de aktuella motionsyrkandena.

Utskottet tillstyrker att medel till förberedelsearbetet för omlokalisering beviljas i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen avslår motionen 1974:255,

B. att riksdagen till Förberedelser för omlokalisering av statlig verksamhet för budgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag av 12 400 000 kr.

4. Skogshögskolans lokalisering

Motion

1974:1141 av herr Eriksson i Arvika m. fl. (fp, s, c, m), vari hemställs att riksdagen beslutar att vid skogshögskolans omlokalisering dess verksamhet skall fördelas på Umeå, Uppsala och Garpenberg i huvudsaklig överensstämmelse med högskolestyrelsens majoritets förslag.

Inrikésutskottet har inhämtat yttrande över motionen av jordbruksutskottet, se bilaga.

Tidigare beslut m. m.

Skogshögskolan tillhör de institutioner som omfattas av 1971 års omlokaliseringsbeslut. Enligt detta skall högskolan förläggas till Umeå. Vid sitt ställningstagande i frågan utgick inrikesutskottet (InU 1971:15 s. 59) från att modifikationer i lokalise ringsfrågan kunde bli nödvändiga med hänsyn till dels högskolans möjligheter att bedriva forskning i södra och mellersta Sverige, dels den framtida organisationen av undervisningen. I sammanhanget pekades på ett uttalande i propositionen att det borde undersökas om det fanns skäl att integrera delar av skogshögskolans verksamhet med den i Uppsala befintliga lantbrukshögskolan. I propositionen anfördes också att skogshögskolans avdelning i Garpenberg i Dalarna kunde byggas ut om det visade sig lämpligt.

I enlighet med riksdagens beslut uppdrog Kungl. Maj:t i juni 1971 åt styrelsen för skogshögskolan att i samråd med samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor utreda i vilken omfattning det kunde vara lämpligt att integrera viss verksamhet vid högskolan med annan närliggande verksamhet och i vilken utsträckning det kunde vara lämpligt att lokalisera viss del av högskolan till annan ort än Umeå.

InU 1974:5

5 Vid 1972 års riksdag väcktes en motion av herr Hansson i Skegrie m. fl. (c) med yrkande att beslutet om skogshögskolans förläggning till Umeå skulle omprövas. Motionen avstyrktes av inrikesutskottet (InU 1972:5 s. 5), som uttalade bl. a. att Kungl. Maj ris utredningsuppdrag till skogshögskolan stod i samklang med riksdagens beslut år 1971. Riksdagen avslog motionen den 15 mars 1972.

I april 1972 redovisade skogshögskolans styrelse den begärda utredningen till Kungl. Majri. Styrelsen presenterade därvid två olika organisationsalternativ.

Det första alternativet — Umeå-altemativet — innebar sammanfattningsvis att högskolans centrala administration förlädes till Umeå, att grundutbildningen till civiljägmästarexamen förlädes till Umeå utom beträffande ett praktiskt orienterat år i Garpenberg och att forskningen skulle få Umeå till huvudstation utom i de delar som är ”sydberoende” och lämpade för en integration med lantbrukshögskolan. Alternativet innebar vidare att skogsbiblioteket förlädes till Umeå, att fytotronen med nuvarande personalstab kvarlåg i Stockholm och eventuellt anknöts till Stockholms universitet, medan slutligen nuvarande teknikinstitution (teknik I och teknik II) förlädes till Garpenberg tillsammans med vissa direkt ”sydberoende” forskningsdelar. För Umeå-altemativet hade styrelsen gjort en fördelning av befattningshavarna på följande sätt: Umeå ca 190, Uppsala ca 60, Stockhom 6 och Garpenberg ca 50. Förslaget innebar att högskolans verksamhet så långt det enligt styrelsens mening var möjligt förlädes till Umeå. Till Uppsala (lantbrukshögskolan) förlädes enligt förslaget de grundvetenskapliga ämnesdelar som av bl. a. klimatiska skäl har behov av sydlig lokalisering samt de laborativa delar av dessa ämnen som enligt styrelsen direkt bör samordnas med verksamheten vid lantbrukshögskolan. Till Garpenberg skulle förläggas de delar av institutionerna för skogsskötsel och skogsteknologi som genom fältarbete i södra delen av landet eller särskilda samverkansbehov med andra forskningsorgan ej ansågs kunna förläggas till Umeå.

Styrelsen konstaterade dock att Umeå-altemativet innebar olägenheter från effektivitetssynpunkt. Härtill kom att den allmänna utvecklingen enligt styrelsen sannolikt gick i sådan riktning att en sammanslagning kunde aktualiseras mellan skogshögskolan och annan enhet på universitetsnivå. Bl. a. mot bakgrund av kontaktytorna mellan lantbrukshögskolan och skogshögskolan fann styrelsen naturligt att komplettera utredningen genom att belysa en alternativ lokalisering av skogshögskolan som innebar att verksamheten integrerades med lantbrukshögskolan, det s. k. Uppsala-alternativet.

Sammanfattningsvis innebar detta alternativ att högskolans centrala administration förlädes till Uppsala, att grundutbildningen förlädes till Uppsala utom under ett praktiskt inriktat år i Garpenberg, att forskningen fick Uppsala till huvudstation utom beträffande de delar som är direkt ”nordberoende”. Skogsbiblioteket kunde härvid möjligen ligga kvar i Stockholm. Där skulle även fytotronen ligga kvar, dock sorterande under skogshögskolan. Teknikinstitutionerna skulle liksom vid det första

InU1974:5

organisationsaltemativet förläggas till Garpenberg. Uppsala-altemativet innebar följande fördelning av högskolans befattningshavare: Umeå ca 40, Uppsala ca 240, Stockholm 6 och Garpenberg ca 30.

1 yttranden över sakinnehållet i den föreliggande utredningen förordade högskolans lärarkollegium, företagsnämnd, utbildningsnämnd och studentkår enhälligt Uppsala-altemativet. I yttrandena underströks även önskvärdheten av en integration av verksamheten vid skogshögskolan och lantbrukshögskolan. Styrelsens majoritet uttalade sig också för Uppsalaalternativet och framhöll att en starkare samordning mellan de båda högskolorna än som dittills varit möjlig borde i effektivitetens intresse genomföras. Två av styrelsens ledamöter uttalade sig dock till förmån för Umeå-aitemativet. Skulle statsmakterna besluta sig för Uppsala-alternativet var enligt reservanternas mening en fullständig integration med lantbrukshögskolan det enda godtagbara alternativet.

Kungl. Maj:t uppdrog den 2 juni 1972 åt styrelsen för högskolan att förbereda omlokalisering enligt Umeå-altemativet. Den 27 april 1973 beslöt Kungl. Maj:t att till grund för den fortsatta lokalplaneringen skall gälla följande fördelning av personalen: Umeå 235 personer, Uppsala 85 personer, Garpenberg 93 personer och Stockholm 16 personer.

Utskottet

I motionen yrkas att riksdagen skall besluta att skogshögskolans omlokalisering skall ske enligt det av styrelsen för högskolan framlagda Uppsala-alternativet. Som grund för yrkandet åberopas hänsynen till forskningens och undervisningens effektivitet.

Jordbruksutskottet har tagit ställning till motionen enbart med utgångspunkt i utskottets ansvar för forskningen och den högre utbildningen på skogs- och lantbrukets område. Utskottet uttalar att ett nära samarbete mellan skogs- och lantbrukshögskoloma i många fall är en förutsättning för en effektiv forskning och ändamålsenlig utbildning. Utskottet diskuterar därefter problem som kan uppstå till följd av att de båda högskolorna inte i sin helhet är lokaliserade till samma ort och uttalar att ett fullföljande av omlokaliseringen av skogshögskolan i enlighet med hittills förordade riktlinjer inte får utgöra hinder för fortsatta strävanden mot en närmare integration mellan de båda högskolorna. Jordbruksutskottet anser det emellertid naturligt att Umeåaltemativet ligger fast. Utskottet framhåller dock att Kungl. Maj:t bör ha rätt att vid den fortsatta prövningen av ärendet vidta vissa justeringar som kan vara motiverade av de synpunkter som förts fram i frågan.

Inrikesutskottet delar jordbruksutskottets uppfattning att riksdagsbeslutet om lokalisering av skogshögskolan till Umeå bör stå fast. Genom beslutet fick Kungl. Maj:t fullmakt att göra vissa modifieringar i lokaliseringsfrågan. Kungl. Maj:t har som tidigare redovisats utnyttjat denna fullmakt så att viss verksamhet avses bli placerad i Uppsala, Garpenberg och Stockholm. De åtgärder Kungl. Maj:t vidtagit ligger helt i linje med riksdagens ställningstagande, och utskottet har för sin del inte

InU 1974:5

anledning att ifrågasätta lämpligheten av Kung). Maj:ts beslut.

Utskottet är medvetet om att en uppdelning av skogshögskolans verksamhet på skilda orter kan föra med sig vissa problem, vilket i framtiden kan aktualisera organisatoriska förändringar. Frågor av det slaget får inom ramen för riksdagens beslut prövas av Kungl. Maj:t.

Som framgår av det anförda avstyrker utskottet den aktuella motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1974:1141.

Stockholm den 4 april 1974

På inrikesutskottets vägnar KARL ERIK ERIKSSON

Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i Tvärålund (c), Nordgren (m), Nilsson i Östersund (s), Stridsman (c), fru Hörnlund (s), herr Johansson i Simrishamn (s), fru Jonäng (c), herrar Gustafsson i Säffle (c), Lorentzon (vpk), Jonsson i Mora (fp), fru Berglund (s), fru af Ugglas (m) och fru Ekholm-Frank (s).

Reservation

beträffande omlokalisering av statlig verksamhet (punkt 3) av herr Nordgren (m) och fru af Ugglas (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 3 med ”Då riksdagen” och slutar på s. 4 med ”aktuella motionsyrkandena” bort ha följande lydelse:

Vid riksdagens beslut 1973 om en andra omlokaliseringsetapp hade utlokaliseringens samhällsekonomiska konsekvenser, dess inverkan på statsförvaltningens effektivitet och dess konsekvenser för personalen vid de utlokaliserade myndigheterna inte tillräckligt belysts.

De direkta kostnaderna för etapp 2 beräknades till 520 milj. kr. vartill kommer 15 milj. kr. i ökade årliga driftkostnader. Enligt utskottets mening torde de verkliga kostnaderna komma att bli väsentligt högre än beräknat. Det är oklart om utlokaliseringen verkligen medför den vinst och tillväxt man räknat med på utlokaliseringsorterna. Frågan om personalen vid myndigheterna kommer att följa med till utlokaliseringsorterna är av största betydelse för att bedöma verkningarna på inflyttningsorten och effektiviteten inom myndigheterna. Om personalen i stor utsträckning följer med ett verk till utflyttningsorten, blir effekten på sysselsättningen i den nya orten liten. Arbetslösheten kan t. o. m. öka till följd av anspråk på arbete från medföljande familjemedlemmar. Om personalen inte följer med verken, kommer effektiviteten att i hög grad

InU 1974:5

bli lidande. Redan själva utflyttningen från Stockholm har negativa inverkningar på effektiviteten inom statsförvaltningen.

Det är troligt att man med de medel som används till utlokaliseringen skulle ha kunnat skapa betydligt fler nya arbetstillfällen om medlen använts inom den traditionella regionalpolitiken. Då hade också utlokaliseringens negativa inverkan på den vikande befolkningsutvecklingen och den ogynnsamma åldersfördelningen i Stockholms kommun kunnat undvikas.

En flyttning kommer att medföra stora personliga uppoffringar för de enskilda individerna. Med hänsyn härtill ter det sig särskilt angeläget att beslutet är väl underbyggt.

Det råder alltså stor oklarhet på flera viktiga punkter om verkningarna av utlokaliseringen. Före genomförandet av en andra utlokaliseringsetapp bör därför effekterna av etapp 1 analyseras i fråga om både kostnader och konsekvenser i övrigt. Inte minst bör därvid beaktas det vikande befolkningsunderlaget i Stockholm. När resultatet av detta utredningsarbete föreligger får man ta ställning till om utlokaliseringsetapp 2 bör verkställas. Med det anförda har utskottet i princip tillgodosett motionen 1974:255.

dels att utskottets hemställan under A bort ha följande lydelse:

A. att riksdagen i anledning av motionen 1974:255

dels begär en utvärdering av effekterna av omlokaliseringsetapp 1 i enlighet med vad utskottet anfört, dels beslutar att omlokaliseringsetapp 2 inte skall verkställas i avvaktan på resultatet av ovanstående utvärdering.

InU 1974:5

9 Bilaga

Jordbruksutskottets yttrande nr 1 år 1974 Nr 1 y

Jordbruksutskottets yttrande över motion angående skogshögskolans omlokalisering.

Till inrikesutskottet Motionen

I den till inrikesutskottet hänvisade motionen 1974:1 141 av herr Eriksson i Arvika m. fl. (fp, s, c, m) angående skoghögskolans omlokalisering har hemställts att riksdagen beslutar att vid skogshögskolans omlokalisering dess verksamhet skall fördelas på Umeå, Uppsala och Garpenberg i huvudsaklig överensstämmelse med högskolestyrelsens majoritets förslag.

Inrikesutskottet har den 7 februari 1974 beslutat inhämta jordbruksutskottets yttrande över motionen.

Skrivelser i ärendet har därefter inkommit till jordbruksutskottet från f. generaldirektören och chefen för domänverket E. W. Höjer, från f. landshövdingen i Norrbottens län M. Näslund och från Svenska träforskningsinstitutet.

Se bilaga till detta yttrande.

Bakgrund

I överensstämmelse med 1971 års riksdagsbeslut angående omlokalisering av viss statlig verksamhet, som såvitt nu är i fråga innebar att skogshögskolan skulle förläggas till Umeå, gav Kungl. Maj:t i juni 1971 styrelsen för skogshögskolan i uppdrag att i samråd med samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor utreda i vilken omfattning det kunde vara lämpligt att integrera viss verksamhet vid högskolan med annan närliggande verksamhet och i vilken utsträckning det kunde vara lämpligt att lokalisera viss del av högskolan till annan ort än Umeå. Högskolestyrelsen avlämnade i april 1972 i samråd med samarbetsnämnden en utredning i frågan och presenterade därvid två olika organisationsalternativ. Det första alternativet (Umeå-alternativet) innebar sammanfattningsvis att högskolans centrala administration förlädes till Umeå, att grundutbildningen (till civiljägmästarexamen) förlädes till Umeå utom beträffande ett praktiskt orienterat år i Garpenberg och att forskningen skulle få Umeå till huvudstation utom i de delar som är ”sydberoende” och lämpade för en integration med lantbrukshögskolan. Alternativet innebar vidare att skogsbiblioteket förlädes till Umeå, att fytotronen med nuvarande personalstab kvarlåg i Stockholm och eventuellt anknöts till Stockholms universitet, medan slutligen nuvarande teknikinstitution (teknik I och teknik II) förlädes till Garpenberg tillsammans med vissa

InU 1974:5

10 Bilaga

direkt ”sydberoende” forskningsdelar. För Umeå-alternativet hade styrelsen gjort en fördelning av befattningshavarna på följande sätt: Umeå ca 190, Uppsala ca 60, Stockholm (6) och Garpenberg ca 50. Förslaget innebar att högskolans verksamhet så långt det enligt styrelsens mening var möjligt förlädes till Umeå. Till Uppsala (lantbrukshögskolan) förlädes enligt förslaget de grundvetenskapliga ämnesdelar som av bl. a. klimatiska skäl har behov av sydlig lokalisering samt de laborativa delar av dessa ämnen som enligt styrelsen direkt bör samordnas med verksamheten vid lantbrukshögskolan. Till Garpenberg skulle förläggas de delar av institutionerna för skogsskötsel och skogsteknologi som genom fältarbete i södra delen av landet eller särskilda samverkansbehov med andra forskningsorgan ej ansågs kunna förläggas till Umeå.

Styrelsen konstaterade dock att Umeå-alternativet innebar olägenheter från effektivitetssynpunkt. Härtill kom att den allmänna utvecklingen enligt styrelsen sannolikt gick i sådan riktning att en sammanslagning kunde aktualiseras mellan skogshögskolan och annan enhet på universitetsnivå. Bl. a. mot bakgrund av kontaktytorna mellan lantbrukshögskolan och skogshögskolan fann styrelsen naturligt att komplettera utredningen genom att belysa en alternativ lokalisering av skogshögskolan som innebar att verksamheten integrerades med lantbrukshögskolan, det s. k. Uppsala-alternativet.

I yttranden över sakinnehållet i den föreliggande utredningen förordade högskolans lärarkollegium, företagsnämnd, utbildningsnämnd och studentkår enhälligt Uppsala-alternativet. I yttrandena underströks även önskvärdheten av en integration av verksamheten vid skogshögskolan och lantbrukshögskolan. Styrelsens majoritet uttalade sig också för Uppsalaalternativet och framhöll att en starkare samordning mellan de båda högskolorna än som dittills varit möjlig borde i effektivitetens intresse genomföras. Två av styrelsens ledamöter uttalade sig dock till förmån för Umeå-alternativet. Skulle statsmakterna besluta sig för Uppsala-alternativet var enligt reservanternas mening en fullständig integration med lantbrukshögskolan det enda godtagbara alternativet.

Kungl. Maj:t har därefter genom beslut den 2 juni 1972 uppdragit åt styrelsen för skogshögskolan att förbereda omlokalisering av skogshögskolan i enlighet med det av styrelsen angivna Umeå-alternativet. Vidare

InU 1974:5

11 Bilaga

har Kungl. Maj:t den 27 april 1973 föreskrivit att en förläggning av 235 personer till Umeå, 85 till Uppsala, 93 till Garpenberg och 16 till Stockholm skulle ligga till grund för den fortsatta lokalplaneringen med anledning av skogshögskolans omlokalisering.

1 de framställningar i ämnet som inkommit till jordbruksutskottet från f. landshövdingen Näslund, f. generaldirektören Höjer och från Svenska träforskningsinstitutet framförs farhågor för att en omlokalisering av skogshögskolan i enlighet med Umeå-alternativet kan få allvarliga, negativa konsekvenser för verksamhetens effektivitet och högskolans utveckling. Enligt landshövding Näslund framstår det försvårade samarbetet mellan högskolans avdelningar för grundforskning och för tillämpad forskning samt de begränsade möjligheterna till samarbete och integration med lantbrukshögskolan och Svenska träforskningsinstitutet för honom härvidlag som avgörande. Skogsforskningen är nämligen i hög grad av tvärvetenskaplig natur. Uppsala-alternativet är från dessa synpunkter enligt Näslunds mening klart överlägset Umeå-alternativet och utgör en god grund för skogsforskningens och den högre skogliga utbildningens fortsatta utveckling. Näslund anser att den nyligen redovisade ogynnsamma virkesbalansen skärper kraven på effektiva, kraftfulla forskningsinsatser och utgör ett särskilt skäl för omprövning av utformningen av skogshögskolans omlokalisering. Synpunkter i samma riktning anförs i de båda övriga skrivelserna i ärendet. I Höjers skrivelse erinras i sammanhanget om att man bland skogsforskare och skogsmän redan varit långt inne på tanken att förhöja effektiviteten hos skogs-och jordbruksforskningen genom integrering i någon form av de två grenarna av vetenskapen om vår areella produktion och dess förutsättningar, bl. a. med hänsyn till miljövårdsfrågorna. I Träforskningsinstitutets skrivelse framhålls att skogen och skogsindustrin i framtiden måste i mycket högre grad än hittills betraktas som ett system, som skall optimeras från såväl teknisk som ekonomisk synpunkt. Kontaktytan mellan skogshögskolan och Träforskningsinstitutet kommer därför med största sannolikhet att öka.

Utskottet

I motionen 1974:1 141 föreslås att riksdagen beslutar att skogshögskolans omlokalisering bör ske i huvudsaklig överensstämmelse med det i det föregående redovisade Uppsala-alternativet. Motionärerna pekar på de nya förhållanden som tillkommit sedan Kungl. Maj:t i juni 1972 fattade beslut om att det fortsatta arbetet med skogshögskolans omlokalisering skulle ske i enlighet med Umeå-alternativet. Dels har landets virkesbalans förändrats på ett avgörande sätt i negativ riktning, dels har förslag lagts fram av samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor om ny gemensam styrelse för lantbruks-, veterinär- och skogshögskolorna samt statens veterinärmedicinska anstalt. Med den nya situationen beträffande virkes -

InU 1974:5

12 Bilaga

balansen okar enligt motionärerna kraven på effektivitet i forskningen och kraftsamling runt centrala och viktiga problemområden. Motsvarande gäller utbildningen av en yrkeskår på vilken näringslivet och samhället under de närmaste decennierna kommer att ställa ökade krav. Förutsättningarna för effektivitet inom såväl forskning som undervisning ökar starkt vid integration mellan lantbruks- och skogshögskolorna. Det skapas också förutsättningar för en effektiv forsknings- och försöksverksamhet för det kombinerade skogs- och jordbruksföretaget.

Jordbruksutskottet, som inte har att anlägga regionalpolitiska bedömningar på förevarande ärende, tar i det följande ställning till motionsförslaget endast utifrån de synpunkter som betingas av utskottets ansvar för forskningen och den högre utbildningen på skogs- och lantbrukets område. Utskottet får härvid efter hörande jämväl av rektorerna för skogshögskolan och lantbrukshögskolan anföra följande.

Ett nära samarbete mellan skogs- och lantbrukshögskolorna är i många fall en förutsättning för en effektiv och framgångsrik forskning och en ändamålsenlig högre utbildning inom skogs- och jordbrukets områden. För näringarnas fortsatta utveckling är det därför av betydelse att ett sådant nära samarbete kan äga rum också i fortsättningen och även vidareutvecklas.

Enligt utskottets mening är det nödvändigt att ta till vara de möjligheter till effektivisering av forskningen och undervisningen som kan vinnas vid dylik integrering, om vårt jordbruk och skogsbruk skall kunna bibehålla och även i önskvärd omfattning förstärka sin effektivitet och konkurrenskraft.

Utskottet har den uppfattningen att en långt gående integration av forskningen och utbildningen vid skogshögskolan och lantbrukshögskolan på sikt kan vara den från skogs- och jordbrukssynpunkt mest ändamålsenliga lösningen. Att en omlokalisering av högskolan till Umeå enligt hittills beslutade riktlinjer härvidlag medför försvårande och fördyrande konsekvenser är ofrånkomligt. Samtidigt kan man givetvis inte frånkänna förslaget om lokalisering av högskolan till Umeå förtjänster i fråga om för Norrlandsförhållanden betydelsefulla delar av skogsforskningen. Detta gäller inte bara sådan fältförsöksverksamhet som är regionalt betingad och som oavsett vilket lokaliseringsalternativ som väljs bör byggas ut. Som även framhållits av flera av dem som är kritiska mot Umeåalternativet får vidare betydelsen av ett fruktbart samarbete med universitetet i Umeå inte heller underskattas. Också högskolestyrelsens majoritet har f. ö. uttalat att varje universitetsort för utbildningens vidkommande och från studentsociala synpunkter torde vara acceptabel, även om man anser att det är förknippat med vissa olägenheter att förlägga skogshögskoleutbildningen till Umeå. Statsmakternas beslut när det gäller omlokalisering av viss statlig verksamhet har emellertid tagits i klart medvetande om att besluten i de enskilda fallen, särskilt under inledningsskedet,kommer att kunna medföra merkostnader och olägen -

InU 1974:5

13 Bilaga

heter inom de olika verksamhetsområdena. Utskottet utgår från att dessa omständigheter kommer att beaktas vid kommande prövningar av anslagsbehov för berörda verksamhetsområden, i förevarande fall alltså skogshögskolans.

Utskottet anser att ett fullföljande av omlokaliseringen av skogshögskolan till Umeå i enlighet med hittills förordade riktlinjer inte i och för sig får utgöra hinder för fortsatta allvarliga strävanden i riktning mot en närmare integration mellan skogshögskolan och lantbrukshögskolan. Som bl. a. redovisats i det föregående har emellertid åtskilliga erinringar mot omlokaliseringens genomförande framförts av företrädare för skogs- och jordbruksforskningen. Utskottet finner det naturligt att Umeå-alternativet ligger fast men att Kungl. Maj:t skall äga rätt att vid den fortsatta prövningen av ärendet vidtaga vissa justeringar som kan befinnas motiverade av de synpunkter som framförts i frågan. Det bör därvid enligt utskottets mening vara möjligt att genom lämpliga åtgärder undanröja en stor del av de farhågor som alltjämt föreligger när det gäller följderna av skogshögskolans förläggning till Umeå. Statsmakternas beslut i förevarande hänseende får alltså inte betraktas som statiskt.

Stockholm den 21 mars 1974

På jordbruksutskottets vägnar UNO HEDSTRÖM

Närvarande: herrar Hedström (s), Magnusson i Tanum (s), Kronmark (m), fru Theorin (s), herr Jonasson (c), fru Lundblad (s), herr Lindberg (s), fru Olsson i Helsingborg (c), herrar Pettersson i Lund (s), Wachtmeister i Johannishus (m), Johansson i Holmgården (c), Takman (vpk), Strömberg i Vretstorp (s), fru Andersson i Trollhättan (c) och herr Enlund (fp).

InU 1974:5

14 Bilaga

Skrivelser i anledning av motionen 1974:1141 Till Riksdagens Jordbruksutskott

Ang. motion nr 1141 om lokalisering av Skogshögskolan

Då jag vid åtskilliga tillfällen under de fyra senaste decennierna i olika egenskaper deltagit i offentliga utredningar om organisationen av skogshögskolan och skogsforskningen, bl. a. som vice ordförande i högskolans styrelse, tar jag mig friheten att göra följande inlägg i den fråga som rubricerade motion behandlar.

I den allmänna miljödebatten förebrår man för närvarande skogsbruket för att det inte kan bevisa att de åtgärder, som det efter försöksverksamhet och långvarig erfarenhet tillämpar, verkligen är i det långa loppet lämpliga och ofarliga. Det är riktigt att vi vet alltför litet om det skogliga ekosystemet, men skogen är ett så oerhört komplicerat system att det kräver vetenskapliga insatser i en helt annan storleksklass än man hittills bestått den, om man söker en fullständig kännedom om förutsättningarna och följderna för miljön och dess utveckling i ett landskap, av vilket samhället kräver en allt större, uthållig skogsproduktion. I den situationen är det också lätt för vetenskapsmän, som aldrig brottats med skogliga problem, att påvisa brister i våra kunskaper. Deras kritik borde inte leda till förebråelser mot skogsbruket för att man gör vad man kan av ett begränsat kunskapsförråd utan till krav på starkt ökade resurser för en fullständigare kartläggning av det skogliga ekosystemet, varav vi är så starkt beroende, med insatser både från skogshögskolan, lantbrukshögskolan och universiteten. Det nystartade projektet ”Barrskogens ekologi” är ett första steg i rätt riktning.

Den omorganisation av skogshögskolan, som föreslogs av Kungl. Maj.t år 1971, accepterades av Riksdagen samma år och sedermera fullföljdes enligt det s. k. Umeå-alternativet, verkar emellertid kraftigt i motsatt riktning. Det är inte för mycket sagt att forskningen om vår skogliga produktion och den skogliga miljön över huvud taget skulle bli svårt lidande av en stark parcellering med tyngdpunkten förflyttad till Umeå, detta trots att man självfallet skulle kunna räkna med ett givande samarbete med det livaktiga universitetet i Umeå.

När utflyttningen av ämbetsverk och institutioner aktualiserades år 1970 och skogshögskolan av regionalpolitiska skäl föreslogs bli förflyttad till Umeå, var man bland skogsforskare och skogsmän redan långt inne på tanken att förhöja effektiviteten hos skogs- och jordbruksforskningen genom integrering i någon form av de två grenarna av vetenskapen om vår areella produktion och dess förutsättningar, bl. a. med hänsyn till miljövårdsfrågor. 1 en promemoria, som jag i juni 1970 tillställde berörda regeringsledamöter, anförde jag bl. a. följande: ”Låt oss se vad en samverkan mellan skogshögskolan och lantbrukshögskolan skulle kunna

InU 1974:5

15 Bilaga

ge. Vi behöver forska i större enheter med bättre grupparbete som de stora nationerna trots betydligt större resurser alltmer slagit in på. Många gemensamma områden för jord och skog finns inom bl. a. ekologi och marklära, genetik, växtbiologi och ekonomi. De båda högskolorna täcker tillsammans den näringsinriktade forskningen på hela det areella fältet. Förr gödslades åker och äng, i framtiden också skogsmarken. Gränsen mellan jord och skog har alltid varit rörlig, nu kanske mer än någonsin. Åker blir skogsmark men i vilken utsträckning — och finns andra alternativ? En i stora delar samordnad forskning underlättar praktiska beslut i dessa frågor. Vårt lands hela gröna yta intresserar nu mer och mer som miljö för oss alla. Skogs- och lantbrukshögskolorna skulle med viss komplettering på naturvårdsområdet tillsammans kunna fungera också som miljöhögskola.”

Beslutsprocessen om skogshögskolans förflyttning och utformningen enligt det s. k. Umeå-alternativet genomfördes enligt min mening utan intresse för effekterna av beslutet för skogsforskningen. Om beslutet fullföljes, har man inte bara försuttit tillfället att utan kostnad kraftigt öka verksamhetsgraden hos den skogliga forskningen utan också dämpat den pågående utvecklingen av denna.

Det förslag till omlokalisering av skogshögskolan, som förordas i motion nr 1141 (Uppsala-alternativet) tillgodoser de synpunkter som ovan anförts och lägger en mycket god grund för skogsforskningens utveckling. Det är utomordentligt angeläget att den nämnda motionen vinner Riksdagens bifall.

Smedjebacken den 16-02-1974

Erik W Höjer f d generaldirektör och chef för domänverket

Till Riksdagens jordbruksutskott

Med anledning av mitt mångåriga engagemang i både skogsforskning1 och regionalpolitik2 är det angeläget för mig att i anslutning till motion nr 1141 få framföra några synpunkter på skogshögskolans lokalisering. Motionärerna ifrågasätter inte en omlokalisering av skogshögskolan, men anser i likhet med högskolestyrelsens majoritet (9 av 11 ledamöter) att en organisation med tyngdpunkten förlagd till Uppsala i stället för till

1 Professor och chef för statens skogsforskningsinstitut (1944-57), ordf. i skogshögskolans styrelse (1962-68), uppdrag att organisera skogsforskningen i Turkiet, Mexico, Österrike och Burma (1948-57).

2 Landshövding i Norrbottens län (1957-66), ordf. i kommittén för näringslivets lokalisering (1959-63), enmansutredare betr. veterinärhögskolans lokalisering (1966-67).

InU 1974:5

16 Bilaga

Umeå avgjort är att föredra. Jag delar denna uppfattning och skall ange de viktigaste skälen härför.

Umeå-alternativet innebär följande fördelning av skogshögskolans befattningshavare: Umeå 190, Uppsala 60 och Garpenberg 50. I Uppsala-alternativet är fördelningen av tjänsterna: Umeå 40, Uppsala 240 och Garpenberg 30. Uppsala-alternativet betyder således en mera sammanhållen högskola med två filialer (Umeå och Garpenberg).

Samarbetet med andra högskolor och forskningsorgan.

Mätt med ekonomiska mått utgöres skogshögskolans verksamhet till 85% av forskning och 15% av undervisning. Årligen utexamineras 40 jägmästare. Forskningen är till övervägande del programbunden och målinriktad. Den fria forskningen, som överväger vid universiteten, har mindre omfattning. Forskningsverksamheten bedrivs under likartade former vid lantbrukshögskolan, vilket underlättar samarbetet mellan dessa institutioner.

Skogshögskolan är jämte lantbrukshögskolan den högskola i riket som har den mest decentraliserade verksamheten. Forskningen består till stor del av fältverksamhet som är fördelad över hela landet (försöksparker, övningsskogar, försöksytor etc.). Bearbetningen av fältmaterialet måste dock ske centralt i välutrustade vetenskapliga institutioner och under förhållanden som medger samverkan med forskningsorgan på närliggande områden. Detta behov av samverkan har i hög grad ökat under senare år på grund av kraven på effektivt utnyttjande av en allt dyrare vetenskaplig utrustning och apparatur. Denna utveckling har gjort det nödvändigt med samverkan i större institutioner och koncentration av närstående ämnesområden till stora forskningscentra (exempelvis biomedicin i Uppsala, kemicentrum i Lund). För skogshögskolans del har en ökad samverkan växt fram med bl. a. lantbrukshögskolan, svenska träforskningsinstitutet och viss universitetsforskning.

Skogs- och lantbrukshögskolorna täcker tillsammans den produktionsinriktade forskningen på hela det areella fältet. Skogs- och jordbruksforskningen har hittills främst varit inriktad på att höja avkastningen, förbättra produktionens kvalitet, minska kostnaderna och eliminera riskerna för angrepp av skadedjur och sjukdomar. Många av de åtgärder som genomförts i detta syfte har haft ogynnsam miljöpåverkan. Det står nu klart att kraftiga insatser måste göras i miljövårdande syfte. Hithörande frågor torde i hög grad komma att prägla skogs- och jordbruksforskningen under de närmaste decennierna. Det synes helt uteslutet att skogs- och lantbrukshögskolorna var för sig skall fylla sin uppgift i detta sammanhang. Härför erfordras integrerade institutioner med stor slagkraft.

Även i andra avseenden erbjuder Uppsala-alternativet stora naturliga integrationsmöjligheter mellan de båda näringsinriktade fackhögskolorna.

InU 1974:5

17 Bilaga

Grundmaterialet för de båda institutionerna är: växter, mark och klimat. På forskningens område skulle gemensamma storinstitutioner kunna byggas upp inom flera ämnesområden (genetik och förädling, marklära, ekologi, växtfysiologi, växtpatologi, mikrobiologi, hydrologi, kemi etc.). Det vore också möjligt att integrera en stor del av jägmästar- och agronomutbildningen. Även på biblioteksområdet föreligger stora möjligheter till samverkan.

Umeå-alternativet erbjuder inte lika stora integrationsmöjligheter. Men betydelsen av samarbete med det expansiva universitetet i Umeå bör därför inte underskattas. Enligt Uppsala-alternativet skall vissa delar av forsknings- och försöksverksamheten, som har särskild anknytning till norrländska problem, förläggas till Umeå, varigenom i detta alternativ ett givande samarbete även bör kunna utvecklas med Umeå universitet.

Skogsforskningen är givetvis i många avseenden sammankopplad med träforskningen. Den förra avser produktionen av virke och den senare virkesproduktionens utnyttjande. I syfte att underlätta samarbetet mellan skogshögskolan och svenska träforskningsinstitutet (Stockholm) har i båda alternativen högskolans avdelning för virkeslära förlagts till Uppsala. Men det föreligger även ett stort behov av samarbete mellan högskolans avdelningar för skogsproduktion och skogsföryngring bl. a. rörande införande av främmande trädslag, röjningsfrågor, konsekvenserna för skogsskötseln av utnyttjandet av hela trädet (stubbe, stamved, grenar och bark) etc. I Umeå-alternativet är dessa avdelningar förlagda till Umeå, varigenom samarbetet i hög grad försvåras.

Utöver det här berörda behovet av nära och omfattande samarbete med lantbrukshögskolan, Umeå universitet och träforskningsinstitutet har skogshögskolan behov av samarbete och kontakt med ett stort antal forskningsorgan. Hit hör universiteten, forskningsstiftelsen skogsarbeten, institutet för skogsförbättring etc.

Med hänsyn till det externa forskningssamarbetet är Uppsala-alternativet klart överlägset Umeå-alternativet. Även beträffande det nordiska och internationella samarbetet är Uppsala-alternativet fördelaktigare.

Verksamheten vid högskolan. För att skogshögskolan skall kunna ge skogsbruket vägledning om skogens anläggning och vård under den långa omloppstiden och dess slutliga skördande, krävs ett nära samarbete mellan naturvetenskapligt inriktad grundforskning och tillämpad forskning inom teknik och ekonomi samt olika hjälpvetenskaper. Ett fruktbärande samarbete mellan högskolans olika forskningsavdelningar har också vuxit fram efter hand.

Umeå-alternativet innebär bl. a. att de grundvetenskapligt inriktade (biologiska) avdelningarna förläggs till Uppsala, där en betydelsefull integration etableras med motsvarande enheter vid lantbrukshögskolan. Men de tillämpade ämnena förläggs till Umeå och Garpenberg. Samarbetet mellan grundforskning och tillämpad forskning inom skogshögskolan försvåras härigenom i hög grad. För en nyskapande forskning är de

InU 1974:5

18 Bilaga

idégivande, nästan dagliga kontakterna mellan dessa forskargrupper av största betydelse. Särskilt för den tillämpade skogliga föryngrings- och produktionsforskningen är samarbetet med den naturvetenskapliga grundforskningen av avgörande betydelse för ett framgångsrikt forskningsarbete.

Vidare minskas möjligheterna att sammanföra olika forsknings- och serviceavdelningar för att lösa målinriktade större projekt såsom hyggesbehandlingen, skogsproduktionens ekologi, gallringsfrågan, höjdlägesskogarnas förnyelse etc. Likaså försvåras riksskogstaxeringens och den matematisk-statistiska avdelningens viktiga servicefunktioner och egna arbetsuppgifter.

Beträffande utbildningsverksamheten innebär uppdelningen av läroämnena på olika orter enligt Umeå-alternativet antingen ineffektiva lärarinsatser eller omfattande studiesociala problem i form av upprepade byten av studieort under utbildningstiden.

Den större möjlighet till integration mellan skogshögskolan och lantbrukshögskolan beträffande både forskning och undervisning som Uppsala-alternativet innebär, skulle vid oförändrad nivå på verksamheten medföra en väsentlig årlig kostnadsbesparing.

Regionalpolitiska synpunkter. Skogsforskningen avser bl. a. att söka skapa förutsättningar för ett lönsamt skogsbruk i vissa regioner i Norrland, där både biologiska och ekonomiska svårigheter äventyrar lönsamheten och därmed skogsnäringens fortbestånd och utveckling. Skogsforskningen kan därför även betraktas som ett väsentligt regionalpolitisk! instrument. Den långsiktiga, regionalpolitiska effekten av en välorganiserad forskning byggd på ett brett inre och yttre samarbete i huvudsaklig överensstämmelse med Uppsala-alternativet är enligt min mening av större betydelse än den omedelbara regionalpolitiska effekten av ett tillskott i Umeå av något hundratal tjänstemän från skogshögskolan.

1 detta sammanhang bör följande påpekas. Det återstår många problem att lösa beträffande de norrländska skogarnas förnyelse i höjdlägen. Inför den hotande virkesbristen måste den frågan ägnas stor uppmärksamhet, vilket bl. a. kommer att innebära starkt ökad försöksverksamhet på Kulbäcksliden och Svartbergets försöksparker i Vindelnområdet samt på Ätnarova försökspark i Gällivare. Enligt Uppsalaalternativet kommer denna verksamhet att ledas av högskolans forskningsavdelning i Umeå.

För verksamheten vid Umeå universitet är givetvis Umeå-alternativet fördelaktigare än Uppsala-alternativet. Ur regionalpolitisk synpunkt måste en fortsatt utveckling av Umeå universitet också betraktas som en viktig angelägenhet. Men detta får dock inte ske på bekostnad av effektiviteten och utvecklingsmöjligheterna för skogsbrukets riksorgan för forskning och utbildning.

Sammanfattning. Umeå-alternativet är enligt min mening en olycklig

InU 1974:5

19 Bilaga

lösning av skogshögskolans lokalisering med mycket allvarliga, negativa konsekvenser för verksamhetens effektivitet och högskolans utveckling. Härvid framstår det försvårade samarbetet mellan högskolans egna avdelningar för grundforskning och tillämpad forskning samt de begränsade möjligheterna till samarbete och integration med lantbrukshögskolan och svenska träforskningsinstitutet som avgörande. Skogsforskningen är nämligen i hög grad av tvärvetenskaplig natur. Uppsalaalternativet är ur dessa synpunkter klart överlägset Umeå-alternativet och utgör en god grund för skogsforskningens och den högre skogliga utbildningens fortsatta utveckling. Det bör erinras om att Sveriges skogshögskola hittills har haft ett högt internationellt anseende. På något längre sikt torde Uppsala-alternativet även ur regionalpolitisk synpunkt vara fördelaktigare.

Den nyligen redovisade, ogynnsamma virkesbalansen skärper kraven på effektiva, kraftfulla forskningsinsatser och utgör ett särskilt skäl för en omprövning av utformningen av högskolans omlokalisering. Detta motiv har tillkommit sedan lokaliseringsbeslutet fattades. 1 anslutning härtill anmäler sig en kortsiktig synpunkt: Uppsala-alternativet medför mindre störningar av pågående aktuella forskningsprojekt.

Det är enligt min mening av utomordentlig betydelse att Riksdagen bifaller motionen.

Vallentuna den 27 februari 1974 Manfred Näslund

Riksdagens Jordbruksutskott Fack

100 12 STOCKHOLM 46

I motion 1974:1141 angående skogshögskolans omlokalisering och verksamhetens fördelning på Umeå, Uppsala och Garpenberg föreslås att denna omlokalisering sker i huvudsaklig överensstämmelse med högskolestyrelsens majoritets förslag. Enligt detta förslag lokaliseras skogshögskolans huvuddel till Uppsala samtidigt som filialerna i Garpenberg i södra Dalarna och Umeå förstärks. Enligt nu gällande beslut skall skogshögskolans huvuddel utlokaliseras till Umeå.

Med anledning av nämnda motion framföres följande synpunkter från Träforskningsinstitutet.

Utmärkande för forskningen idag är att den i stor omfattning innehåller moment av tvärvetenskaplig natur. Detta innebär att ett antal specialister representerande vitt skilda kunskapsområden gemensamt engagerar sig för att lösa ett problem. Denna typ av forskning är särskilt vanlig inom skogsbruket. Föryngring, produktion, avverkning och förädling av skog är beroende av varandra och en åtgärd inom ett av dessa områden får som regel omedelbara effekter på de andra.

Stockholm

1974-02-27

InU 1974:5

20 Bilaga

Möjligheterna till samarbete mellan skogshögskolan och Träforskningsinstitutet har i viss mån tillgodosetts genom att huvuddelen av forskningen vid skogshögskolans institution för virkeslära förlagts till Uppsala, men det samarbete som i det följande i korthet berörs avser flertalet institutioner vid skogshögskolan, främst dess institutioner för skogsföryngring, skogsproduktion och skogsteknik.

Det är idag ett faktum att svensk skogsindustri står inför en ny situation med begränsad råvarutillgång. För närvarande utnyttjas av den avverkade skogen endast det s. k. gagnvirket. Stubbar, toppar, grenar och röjningsvirke kvarlämnas i skogen. Ett stort projekt har nyligen startats med målet att utnyttja detta awerkningsavfall för industriell förädling. Ett annat projekt går ut på att på lämpliga marker inom vissa områden av vårt land införa snabbväxande utländska trädslag, t. ex. Contorta-tallen. Försök pågår också med att på specifika marker införa ett minirotationsskogsbruk med utnyttjande av trädslag med kort omloppstid, t. ex. poppel och olika videarter.

I de nämnda projekten och flera andra betydelsefulla projekt med syfte att snabbt öka skogsindustrins råvarubas sker ett samarbete med träforskningsinstitutet, vilket avsevärt skulle försvåras om skogshögskolans huvuddel skulle utlokaliseras till Umeå.

Skogen och skogsindustrin måste i framtiden i mycket högre grad än hittills betraktas som ett system, som skall optimeras ur såväl teknisk som ekonomisk synpunkt. Därför kommer kontaktytan mellan skogshögskolan och Träforskningsinstitutet med största sannolikhet att öka. Detta skulle komma att försvåras avsevärt genom att dessa centrala forskningsinstitut skulle komma att ligga geografiskt vitt åtskilda.

Träforskningsinstitutet medverkar även i jägmästar-och forskarutbildningen. I det senare arbetet ingår bl. a. seminarieövningar som en väsentlig del. 1 dessa övningar engageras kvalificerade forskare från institutet och det är alldeles givet att deras medverkan måste minskas om skogshögskolan skulle flytta till Umeå.

Träforskningsinstitutet ser därför med oro fram mot en splittrad skogshögskola, till största delen förlagd på betydande avstånd från Stockholm. Det av skogshögskolans styrelses majoritet förordade alternativet med tyngdpunkten förlagd till Ultuna (Uppsala-alternativet) måste därför betraktas som det avgjort bästa alternativet för ett fortsatt framgångsrikt samarbete mellan skogshögskolan och Träforskningsinstitutet.

Stockholm som ovan

Lennart Stockman VD, professor

GOTAB 74 7342 S Stockholm 1974