Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående jaktfrågor
Jordbruksutskottets betänkande nr 35 år 1974
JoU 1974:35
Nr 35
Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående jaktfrågor.
Motionerna
I motionen 1974:524 av fru Olsson i Helsingborg (c) och herr Henmark (fp) hemställs att riksdagen beslutar att belöningar för dödande av säl omedelbart upphör att utgå.
I motionen 1974:1095 av herr Alsén m. fl. (s) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om sådan ändring av jaktstadgan att varje form av fångst med sax förbjuds.
Remissyttrandena
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1974:1095 från statens naturvårdsverk och Svenska jägareförbundet. Se bilaga till detta betänkande.
Utskottet
I förevarande betänkande behandlar utskottet ett pär motioner angående jaktfrågor.
Genom Kungl. Maj:ts kungörelse (1965:1 17) meddelas bestämmelser om belöning för dödande av säl. I motionen 1974:524 anförs bl. a. att antalet sälar minskat betydligt och att djurarten hotas av utrotning. Några belöningar för dödande av säl bör därför inte längre utgå.
Utskottet vill erinra om att Kungl. Maj:t genom kungörelse (1974:553) förordnat att den förstnämnda kungörelsen skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1974. Med hänvisning härtill föreslår utskottet att motionen 1974:524 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.
Enligt 6 § jaktstadgan får efter särskilt tillstånd som jaktredskap användas sax utan tandade skalmar vid jakt efter mink eller vid jakt efter utter i omedelbar närhet av anläggning för fiskodling, om jakten behövs för att skydda anläggningen. Tillstånd meddelas av länsstyrelse i den omfattning och på de närmare villkor naturvårdsverket bestämmer med hänsyn till intresset att möjliggöra viss jakt, tillgodose jaktvården eller motverka viltskador. Naturvårdsverket kan vidare enligt 7 § 2 mom. jaktstadgan medge att trampsax får användas vid annan jakt än som anges i stadgans 6 §, exempelvis om det är betingat av vetenskapligt behov. I motionen 1974:1095 framhålls bl. a. att rätten att nyttja trampsax visserligen numera är starkt begränsad men att likväl ett omfattande kommersiellt utbud av saxar kan konstateras. Reklam för trampsaxar som uppges lämpade för bl. a. jakt på räv förekommer. Jakt medelst
1 Riksdagen 1974. 16 sami. Nr 35
JoU 1974:35
trampsax är enligt motionärernas mening inte värdig en kulturnation och varje form av sådan jakt bör förbjudas.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från statens naturvårdsverk och Svenska jägareförbundet. Båda remissinstanserna tillstyrker motionsförslaget. Av vad naturvårdsverket anfört framgår bl. a. att enligt verkets åren 1970 och 1972 utfärdade anvisningar till jaktstadgan tillstånd att använda trampsax för fångst av utter inte får lämnas och att sedan anvisningarna utfärdats användande av trampsax för fångst av rödräv medgivits endast i ett fall och då för vetenskapligt ändamål. Några tillstånd att begagna trampsax för fångst av mink har inte givits.
Utskottet anser det med hänsyn till de lämnade uppgifterna kunna konstateras att den tillåtna jakten med trampsax f. n. är så kraftigt begränsad att den inte i och för sig torde innebära några nämnvärda olägenheter från djurskyddssynpunkt. Emellertid har såväl i motionen som i de båda remissyttrandena påtalats olägenheterna av att reklam för och försäljning av trampsaxar för jakt på olika arter av vilt förekommer. Även enligt utskottets mening torde nämnda förhållande innebära fara för att den illegala jakten med trampsax får större spridning än den eljest skulle ha. Ett totalförbud mot användande av trampsax torde kunna verksamt underlätta strävandena att komma till rätta med missförhållanden av detta slag. Detta skulle också öka förutsättningarna för att lämna allmänheten effektiv information om vad som gäller beträffande jakt med trampsax. Utskottet finner således övervägande skäl tala för att motionärernas förslag bör biträdas. Utskottet förutsätter vidare att Kungl. Majit ägnar hithörande frågor fortsatt uppmärksamhet och bl. a. vidtar de ytterligare åtgärder som kan befinnas lämpliga för att motverka förekomsten av illegal jakt med trampsax. Därest andra medel skulle visa sig otillräckliga bör enligt utskottets mening jämväl införande av försäljningsförbud kunna övervägas.
Under hänvisning till det anförda hemställer utskottet att riksdagen
1. lämnar motionen 1974:524 utan åtgärd, samt
2. med bifall till motionen 1974:1095 som sin mening ger Kungl. Majit till känna vad utskottet anfört angående förbud mot jakt med trampsax och angående handeln med sådana redskap.
Stockholm den 16 oktober 1974
På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON
Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c), Hedström (s), Magnusson i Tanum (s), fru Theorin (s), herr Jonasson (c), fru Lundblad (s), fru Anér (fp), herr Lindberg (s), fru Olsson i Helsingborg (c), herrar Pettersson i Lund (s), Wachtmeister i Johannishus (m), Takman (vpk), Strömberg i Vretstorp (s), fru Fredrikson (c) och herr Leuchovius (m).
JoU 1974:35
3 Yttranden över motionen 1974:1095 Statens naturvårdsverk (1974-04-03)
Statens naturvårdsverk delar den uppfattning som kommer till uttryck i motionen. De lagliga möjligheterna att använda trampsax vid jakt har redan inskränkts mycket starkt i och med revisionen av jaktstadgan år 1968. Genom naturvårdsverkets anvisningar till denna stadga av den 12 juni 1970 med ändringar den 3 oktober 1972 har det tillåtna användningsområdet inskränkts ytterligare. Tillstånd till saxfångst av utter får sålunda ej lämnas. Tillstånd att använda trampsax för fångst av rödräv har sedan anvisningarna utfärdades medgivits endast i ett fall — enbart för vetenskapligt ändamål, främst för att klarlägga vilka skador fångstredskapet kan orsaka på det fångade djuret.
Den enda tillåtna användningen av trampsax sedan 1968 avser sålunda fångst av mink och tillstånd får lämnas först efter samråd med naturvårdsverket. Några tillstånd att använda trampsax för fångst av mink har inte medgivits.
Naturvårdsverket har emellertid uppmärksammat de problem som den fria försäljningen av trampsaxar medför. Med anledning härav har verket också genom skrivelse den 1 mars 1974 hemställt att länsstyrelserna måtte medverka till att sprida information om vad som gäller beträffande användningen av trampsax.
Den legala användningen av trampsax har sålunda varit mycket starkt inskränkt sedan 1968. Naturvårdsverket anser att ett totalt förbud mot användning av trampsax mycket väl skulle kunnat införas och jaktstadgan ändras i enlighet härmed. Nuvarande lydelse i stadgan kan f. ö. lätt leda till den missuppfattningen att den legala användningen av trampsax vid jakt är mer omfattande än vad som är fallet. Också av den anledningen finner verket en ändring befogad.
Svenska jägareförbundet (1974-03-28)
Som motionärerna påpekar är rätten att använda fångstredskapet sax starkt inskränkt i Sverige. Enligt 6 § 2 mom. jaktstadgan får, efter särskilt
tillstånd, ”sorn jaktredskap användas sax utan tandade skalmar vid
jakt efter mink eller vid jakt efter utter i omedelbar närhet av anläggning för fiskodling, om jakten behövs för att skydda anläggningen”. Enligt 4 mom. är länsstyrelsen tillståndsgivande myndighet, dock att naturvårdsverket har att bestämma omfattningen av tillståndsgivningen liksom de närmare villkor som skall gälla för densamma.
Nuvarande bestämmelser i dessa stycken återfinnes i statens naturvårdsverks föreskrifter och anvisningar av den 12 juni 1970 med anledning av vissa bestämmelser i jaktstadgan. Ifrågavarande föreskrifter och anvisningar meddelades i en skrivelse till samtliga länsstyrelser och har i de aktuella punkterna följande lydelse:
1.4 Tillstånd att använda trampsax utan tandade skalmar får, efter samråd med naturvårdsverket, medges för jakt efter mink om sökanden styrker särskilt behov av användningen, varvid skall beaktas om jakt med fälla, flak, giller eller liknande redskap enligt punkt 1.3. prövats utan erforderligt resultat.
1.5 Tillstånd till jakt efter utter med sax får tills vidare inte meddelas.
Vad avser minkfångst med sax framgår av naturvårdsverkets anvisningar att det redskap som avses är den s. k. trampsaxen, vilken placeras på djurens växlar och som utlöses när djuret trampar på redskapets
JoU 1974:35
avgillringsplatta. Djuret dödas ej utan fångas genom att ett ben fastnar mellan saxens skalmar. Såvitt Svenska jägareförundet har sig bekant användes emellertid knappast denna typ av sax för fångst av mink och några tillstånd torde under senare år ej heller ha meddelats för fångst av mink med trampsax. Fångst av mink sker däremot efter vederbörliga tillstånd i viss utsträckning med s. k. betessax, vilken till sin funktion kan liknas vid en konventionell råttfälla. Den är således betad och utlöses när minken skall ta betet. När fällan utlöses dödas minken. Betessaxen är således icke en sax i egentlig mening. Den ingår i stället i den grupp av tillståndsbelagda fångsredskap — angivna i 6 § 2 mom. jaktstadgan — som är så inrättade att djuret dödas vid fångsten och som får användas för fångst av bl. a. mink.
Vad avser saxfångst av utter har sedan den omarbetade lydelsen av jaktstadgan trädde i kraft den 1 januari 1968 icke något tillstånd till sådan fångst meddelats såvitt Svenska jägareförbundet har sig bekant. Uttern totalfredades efter förslag från Svenska jägareförbundet från och med jaktåret 1968/69. Fram till jaktåret 1971/72 kvarstod emellertid i 3 § jakttidskungörelsen rätten att under hela jaktåret fälla utter för att förhindra skada vid dammar särskilt byggda för fiskodling. Även denna skyddsjaktbestämmelse har således numera utgått. Anledningen till såväl fridlysningen som slopandet av skyddsjakten är utterstammens på grund av biocidförgiftning synnerligen prekära läge. Det torde dess värre icke vara att förvänta att utterstammen inom överskådlig framtid kommer att öka mera anmärkningsvärt i antal individer.
Vad avser det av motionärerna påpekade förhållandet att viss annonsering angående trampsaxar för skilda viltarter förekommer har såväl statens naturvårdsverk som Svenska jägareförbundet i olika skrivelser försökt få annonsörerna att upphöra med denna, hitintills tyvärr med negativt resultat. Motsvarande förhållande gäller även andra artiklar med jaktlig anknytning bl. a. ljuddämpare, för jakt förbjudna vapen och för jakt förbjuden ammunition. Svenska jägareförbundet har i skilda skrivelser hemställt om bl. a. import- och försäljningsförbud för flera sådana artiklar, då det icke finns något legalt användningsområde för dem. Avsevärda svårigheter synes emellertid föreligga att få sådana bestämmelser lagfästa trots att detta i flera fall torde vara den enda möjligheten att förhindra vissa typer av illegal verksamhet på jaktens område.
Mot bakgrund av vad ovan anförts finner Svenska jägareförbundet att motion 1974:1095 bör bifallas i första hand på sådant sätt att sista stycket 6 § 2 mom. jaktstadgan föreslås utgå. Om därutöver någon form av handelsrestriktioner kunde utfärdas för de ifrågavarande redskapen torde det innebära en stor fördel.
GOTAB 74 7885 S Stockholm 1974