Jordbruksutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:163 med förslag till lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970:892) jämte motioner

Jordbruksutskottets betänkande nr 50 år 1974 JoU 1974: 50

Nr 50

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:163 med förslag till lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892) jämte motioner.

Propositionen

I propositionen 1974: 163 har Kungl. Maj:t (jordbruksdepartementet) föreslagit riksdagen att antaga inom jordbruksdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892).

I propositionen föreslås att kommunala renhållningslagen (1970: 892) ändras i syfte att öppna möjlighet för kommunerna att i större utsträckning än f. n. själva bestämma den närmare omfattningen av renhållningsverksamheten i glesbygd.

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1975.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels de i anledning av propositionen väckta motionerna

1974: 1959 av herr Jonasson m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition 1974: 163 med förslag till ändring i kommunala renhållningslagen beslutar 1. om överförande av bestämmanderätten beträffande avfallshanteringens omfattning och organisation till kommunerna i enlighet med vad som anförts i motionen, 2. att den enskilde skall ha rätt till förvaltningsbesvär över beslut i anledning av renhållningslagen,

1974: 1960 av herr Kronmark m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen måtte besluta om sådan ändring i kommunala renhållningslagen att 1. dispensfrågorna föres ned till kommunal nivå och att länsstyrelsen härvidlag får uppgift såsom tillsynsmyndighet, 2. enskild tillförsäkras rätt att genom besvär hos länsstyrelse överklaga kommuns beslut i renhållningsärende, 3. trädgårdsavfall och latrin generellt undantages den kommunala renhållningslagen utanför hälsovårdstätort,

1974: 1961 av herr Strömberg i Botkyrka (fp) vari hemställs 1. att riksdagen uttalar att renhållningskungörelsen bör utformas så att den dispensmöjlighet som avses i 4 § lag om ändring i kommunala renhållningslagen endast avser kommun, 2. att riksdagen begär förslag om så 1

Riksdagen 1974.16 sami. Nr 50

JoU 1974:50

dan ändring av den kommunala renhållningslagen att kommunens skyldighet att återvinna hushållsavfall regleras,

dels de vid riksdagens början väckta motionerna

1974: 46 av herr Henmark (fp) vari hemställs att riksdagen beslutar att medgivandet jämlikt 2 § renhållningslagen att ålägga fastighetsägarna skyldighet att fullgöra renhållningsskyldighet i fråga om gångbanor och annat för gångtrafiken erforderligt utrymme utanför fastigheten upphör.

1974: 324 av herr Strömberg i Botkyrka m. fl. (fp) vari föreslås att riksdagen hos Kungl. Majit hemställer om översyn av den kommunala renhållningslagen,

1974: 512 av herr Johansson i Jönköping m. fl. (s) vari föreslås att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit anhåller om översyn av dispensregler och tillämpningsföreskrifter i anslutning till kommunal renhållningslag (SFS 1970: 892),

1974: 514 av herr Jonasson m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om en översyn av den kommunala renhållningslagen i syfte att överföra bestämmanderätten beträffande avfallshanteringens omfattning och organisation till kommunen i enlighet med vad som anförts i motionen,

1974: 521 av herr Leuchovius m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller 1. om översyn av gällande bestämmelser i vad avser renhållningslagens tillämpning inom glesbygdsområden,

2. om förändring av renhållningslagens 4 §, i syfte att överföra dispensrätten från länsstyrelsen till kommunerna,

1974: 837 av herr Wirtén m. fl. (fp) vari hemställs, såvitt nu är i fråga (punkten 1 d), att en utvärdering görs av den kommunala renhållningslagens tillämpning,

1974: 1101 av fru Hambraeus (c) och herr Granstedt (c) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning och förslag till en ny renhållningslag.

JoU 1974:50

3 Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

Förslag till

Lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892)

Härigenom förordnas i fråga om kommunala renhållningslagen (1970: 892) dels att 5 § skall upphöra att gälla,

dels att i 1 § ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”, dels att 4 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Kommun är skyldig att till allmän avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning forsla orenlighet som härrör från hushåll samt hushållsavfall och därmed jämförligt avfall, om ej regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriver annat.

I lokal hälsovårdsordning kan föreskrivas, att vid bebyggelse förekommande annan orenlighet och annat avfall än som avses i första stycket skall forslas bort genom kommunens försorg.

När orenlighet och avfall skall forslas bort genom kommunens försorg, får annan person än den kommunen anlitar för detta ändamål ej taga befattning därmed.

När särskilda skäl föreligger, får länsstyrelsen befria kommunen från skyldighet enligt första stycket.

Kommun är skyldig att till allmän avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning forsla orenlighet som härrör från hushåll samt hushållsavfall och därmed jämförligt avfall.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

JoU 1974: 50

4 Utskottet

Kommunernas handhavande av renhållningen regleras bl. a. genom kommunala renhållningslagen (1970: 892). I 4 § första stycket i lagen föreskrivs skyldighet för kommun att till allmän avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning forsla orenlighet som härrör från hushåll samt hushållsavfall och därmed jämförligt avfall. I andra stycket lämnas kommunerna möjlighet att utöver det lagstadgade monopolet genom föreskrift i lokal hälsovårdsordning åta sig bortforsling även av andra typer av avfall. I tredje och fjärde styckena stadgas vidare att när orenlighet och avfall skall forslas bort genom kommunens försorg annan person än den kommunen anlitar för ändamålet ej får ta befattning därmed samt att länsstyrelsen, när särskilda skäl föreligger, får befria kommun från den skyldighet som enligt paragrafens första stycke åligger kommunen. Dispens enligt paragrafens fjärde stycke kan avse befrielse från skyldigheten att forsla avfall från viss bebyggelse, t. ex. lantgårdar. Dispens behöver inte enbart avse totalbefrielse från skyldigheten att omhänderta hushållsavfall. Kommunerna kan också befrias från visst led i omhändertagandet. Kommunens bortforslingsskyldighet kan sålunda begränsas t. ex. till borttransport av visst slags avfall från särskilda uppsamlingsställen dit de enskilda hushållen hänvisats att själva befordra avfallet. Endast kommunen kan ansöka om dispens. Den enskilde har inte rätt att överklaga länsstyrelses beslut varigenom dispensansökan avslagits. Enligt 5 § renhållningslagen skall talan mot kommunal myndighets beslut enligt lagen föras genom besvär hos länsstyrelsen. Bestämmelsen anses inte tillämplig på kommunens avgörande av frågan huruvida dispens skall sökas eller inte. Sådant avgörande kan den enskilde endast överklaga genom kommunalbesvär enligt 76 § kommunallagen (1953: 753).

Bestämmelser om den enskildes hantering av avfall finns i hälsovårdsstadgan (1958: 663) och i lokala hälso vårdsordningar. Enligt 67 § hälsovårdsstadgan skall lokal hälsovårdsordning, som antas av kommunfullmäktige, utarbetas med ledning av en normalhälsovårdsordning som fastställts av Kungl. Maj:t. I 14 § kungörelsen (1971: 761) om fastställelse av normalhälsovårdsordning enligt hälsovårdsstadgan (1958: 663) föreskrivs att orenlighet och avfall som det åligger kommunen att forsla bort enligt renhållningslagen eller enligt lokal hälsovårdsordning inte får användas vid gödsling, grävas ned, komposteras, brännas eller på annat sätt slutligt behandlas av fastighetsägaren. Föreskriften är straffsanktionerad. Enligt 27 § normalhälsovårdsordningen får hälsovårdsnämnden i särskilda fall medge undantag från föreskrifterna i lokal hälsovårdsordning, om det är påkallat av lokala förhållanden eller andra omständigheter och det kan ske utan väsentlig olägenhet från

JoU 1974:50

sanitär synpunkt. I fråga om trädgårdsavfall får hälsovårdsnämnden medge undantag från förbudet i 14 § inte bara i särskilda fall utan också generellt för visst område av kommunen. Talan mot hälsovårdsnämnds beslut enligt lokal hälsovårdsordning föres genom besvär hos länsstyrelsen (86 § hälsovårdsstadgan).

Kommunens rätt att ta ut avgifter för renhållningen regleras i lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgifter (avgiftslagen). Enligt 1 § äger kommun besluta att avgift skall utgå för bortforsling, omhändertagande och oskadliggörande av orenlighet och avfall som uppsamlats inom kommunen enligt renhållningslagen eller hälsovårdsstadgan. I 2 § föreskrivs att avgiften skall bestämmas till högst det belopp som motsvarar nödvändiga kostnader för förräntning av använda medel, för förnyelse och underhåll av anläggningar och utrustning samt för driften.

Som departementschefen framhåller har tillämpningen av nu angivna bestämmelser föranlett vissa svårigheter framför allt inom glesbygdsområden. Enligt uppdrag av departementschefen har de härmed sammanhängande problemen behandlats i en promemoria (Ds Jo 1974: 4) med förslag till renhållningskungörelse som avlämnats av en inom jordbruksdepartementet särskilt tillsatt arbetsgrupp för avfallsfrågor. Enligt promemorian har kommuner med glesbygdsområden i vissa fall organiserat avfallshämtningen inom dessa områden på ett sätt som skiljer sig från det som tillämpas inom tätort, där som regel avfallshämtning sker en gång i veckan från varje fastighet. Av främst kostnadsskäl har hämtningen av avfall från glesbebyggelse i flera kommuner ordnats så att avfallet hämtas genom kommunens försorg från en förvaringsplats som är gemensam för flera fastigheter. På vissa platser har t. ex. uppställts containers där avfallet lämnats. Sådan hämtning används enligt promemorian i fråga om såväl permanentbebyggelse som fritidsbebyggelse. För permanentbebyggelse i glesbygd tillämpas också ett system enligt vilket kommunen eller dess entreprenör hämtar avfall utefter en i förväg bestämd och kungjord körlinje. När det gäller bortforsling av trädgårdsavfall och skrymmande avfall såsom utrangerade möbler eller liknande avfall har enligt promemorian många kommuner även i tätort använt sig av containersystemet. För att få tillämpa något av de hämtningssystem som nu har nämnts måste kommunen ha erhållit dispens av länsstyrelsen såvitt avser den del av kommunens transportskyldighet som utförs av fastighetsinnehavaren. Också i andra avseenden har enligt promemorian förekommit att kommuner fått partiell dispens. Sålunda har i en del fall länsstyrelsen dispenserat kommunen från skyldigheten att hämta latrin inom bestämda områden av kommunen.

Arbetsgruppen föreslår i sin promemoria att kommun i större utsträckning än f. n. får möjlighet att själv bestämma den närmare omfattningen av renhållningsverksamheten främst i fråga om glesbygden. Enligt det till promemorian fogade förslaget till renhållningskungörelse

JoU 1974: 50

skall sålunda kommunen få besluta att hämtningen av avfall från fastighet som inte ingår i tätbebyggelse med mer än 200 innevånare får ske från annan plats än förvaringsplatsen på fastigheten, om kostnaden därigenom minskar i väsentlig mån samt forsling till och förvaring på hämtningsplatsen kan ske utan olägenhet från bl. a. miljövårdssynpunkt. Sådant beslut föreslås kunna gälla endast fastighet vars innehavare åtagit sig att forsla på fastigheten uppkommande avfall till hämtningsplatsen. Kommun får också för tätort besluta om hämtning från annan plats än förvaringsplatsen på fastigheten, såvida fråga är om skrymmande avfall, överblivna läkemedel eller rester av olja, kemikalier eller liknande ämnen. Kommun får vidare enligt förslaget besluta att avfallshämtning från två eller tre närbelägna fastigheter skall ske från gemensam behållare som är uppställd på en av fastigheterna. I andra fall än de nu nämnda skall det ankomma på länsstyrelsen att pröva fråga om dispens från bortforslingsskyldigheten. Liksom hittills skall sådan dispens meddelas endast om särskilda skäl föreligger. Kommunen skall vara skyldig att beakta att skäliga miljövårdskrav tillgodoses och att bortforslingen anpassas till det normala behovet vid olika slag av bebyggelse, när kommunen planlägger och beslutar hur den skall genomföra renhållningsmonopolet. Dispensansökan till länsstyrelsen skall innehålla behövliga uppgifter om hur renhållningen inom kommunen eller berörd del därav är eller kommer att bli ordnad.

Enligt departementschefens mening finns inte anledning att frångå den år 1970 gjorda bedömningen att ett heltäckande renhållningsmonopol behövs för att motverka föroreningar och nedskräpning i naturen. Organiserad renhållning bör alltså förekomma inom hela kommunens område, om inte särskilda skäl föranleder annat. Departementschefen anser dock att de erfarenheter som gjorts av hittillsvarande tillämpning av renhållningslagen ger anledning att överväga särskilda åtgärder för att underlätta för kommunerna att tillämpa lagen. Departementschefen delar den i promemorian och av flertalet remissinstaner uttalade uppfattningen att en lämplig åtgärd för att komma till rätta med problemen är att ge kommunerna ökade befogenheter att själva bestämma den närmare omfattningen av renhållningsverksamheten. På sätt som föreslagits i promemorian bör detta författningstekniskt ske genom att regeringen med stöd av bemyndigande i renhållningslagen i en särskild författning medger att kommun får ordna renhållningsverksamheten på annat sätt än som är förutsatt i lagen.

Departementschefen redogör i propositionen för huvuddragen i de bestämmelser om undantag från renhållningsskyldigheten som han avser att föreslå Kungl. Maj:t. Departementschefen anser att promemorians förslag till renhållningskungörelse kan ligga till grund för en nyordning av regleringen och anför sålunda bl. a. att även om ett förenklat hämtningssystem skulle innebära väsentlig kostnadsminskning

L

JoU 1974:50

beslut därom inte bör få meddelas, om olägenhet från miljöskyddssynpunkt eller annan allmän synpunkt skulle uppkomma. Hälsovårdsstadgan och lokala hälsovårdsordningar innehåller av hygieniska skäl betingade föreskrifter om uppsamling, förvaring och transport av avfall. Självfallet får, framhåller departementschefen, dessa föreskrifter inte åsidosättas i anledning av beslut om förenklat hämtningssystem eller om gemensam sopbehållare för två eller tre fastigheter. Beslut om förenklat hämtningssystem i fråga om sedvanligt hushållsavfall bör enbart avse fastighet vars innehavare åtagit sig att forsla avfallet till hämtningsplatsen. Med hänsyn till de villkor som sålunda avses gälla för beslut om förenklat hämtningssystem torde det i praktiken vara uteslutet att tillämpa sådant system i fråga om sedvanligt hushållsavfall eller latrin från permanentbebyggelsen i tätort. Med beaktande härav och mot bakgrund av att remissinstanserna har skilda åsikter i fråga om utformningen av gränsdragningen mellan glesbygd och tätort har departementschefen för egen del kommit till den uppfattningen att tillämpningsområdet för ifrågavarande befogenheter inte som arbetsgruppen föreslagit behöver fixeras med hänsyn till antalet innevånare i viss bebyggelse. Som några remissinstanser förordat bör förenklat hämtningssystem kunna genomföras t. ex. vintertid i ett fritidsområde, även om det under sommaren skulle bo fler än 200 personer inom området.

I ett antal motioner, nämligen de i anslutning till propositionen väckta motionerna 1974: 1959, yrkande 1, 1974: 1960, första att-satsen i yrkandet, och 1974: 1961, första att-satsen i yrkandet, samt de vid riksdagens början väckta motionerna 1974: 514 och 1974: 521, yrkande 2, hemställs om införande av regler av innebörd att kommunerna själva skall äga besluta i alla frågor om befrielse från den lagstadgade hämtningsskyldigheten. Utskottet vill i anslutning härtill anföra följande.

Med det i propositionen framlagda förslaget till ändring i kommunala renhållningslagen torde inte ha avsetts att frångå de grundläggande principer som hittills gällt för renhållningslagstiftningen, nämligen dels att kommunen har skyldighet att forsla bort hushållens avfall, dels att denna skyldighet motiveras av en rätt för hushållen att få sitt avfall hämtat vid fastigheten. Av uttalanden i propositionen framgår att kommunen avses få långtgående befogenheter att inom ramen för sina åligganden och med hänsynstagande till de enskildas intressen, skäliga miljövårdskrav, det normala behovet av bortforsling och till kostnaderna för densamma ordna avfallshämtningen på det sätt som kommunen finner lämpligast.

Utskottet delar i princip den i nyssnämnda motioner framförda uppfattningen att kommunerna måste anses väl skickade att själva besluta i åtskilliga frågor rörande den närmare omfattningen och organisationen av renhållningsverksamheten. I motionerna har särskilt betonats de problem som den hittillsvarande ordningen medfört för glesbygds -

JoU 1974:50

områdena. Departementschefens uttalanden ger emellertid vid handen att den kommande utvidgningen av kommunernas befogenheter i hithörande frågor kan förutses i hög grad råda bot på sådana särskilda olägenheter i samband med renhållningsmonopolet som påtalats i vad gäller sistnämnda områden. Utskottet har förutsatt att kommun skall kunna på ansökan av enskild medge att denne undantas från det hämtningssystem som tillämpas i kommunen, om det befinns påkallat av lokala förhållanden och det kan ske utan väsentlig olägenhet från hälso- och miljövårdssynpunkt. Utskottet vill i detta sammanhang även erinra om tidigarer återgivna uttalande av departementschefen att gränsdragningen mellan tätort och glesbygd i nu förevarande avseende inte kommer att fixeras vid ett visst antal innevånare. En utformning av tillämpningsbestämmelserna i huvudsaklig överensstämmelse med i propositionen antydda riktlinjer innebär också betydande förenklingar i förhållande till det rätt betungande administrativa förfarande som är förenat med nu gällande reglering. Utskottet förutsätter att kommunerna kommer att handha regleringen av avfallshämtningen på ett smidigt sätt och med stort beaktande av de enskildas önskemål och intressen. Utskottet finner det exempelvis angeläget att i fall då hämtning av en fastighets sopor skall ske från annan plats än förvaringsplatsen på fastigheten vederbörande fastighetsinnehavares åtagande om forsling av soporna till sistnämnda plats skall få ske utan att härför kräves någon speciell form. Såvitt utskottet kunnat finna bör syftet med de i motionerna framförda önskemålan kunna bli i väsentlig grad tillgodosedda inom ramen för de bestämmelser departementschefen avser föreslå Kungl. Maj:t att utfärda. Att ge kommun rätt att fatta alla de beslut av dispenskaraktär som f. n. ligger på länsstyrelsen skulle enligt utskottets mening strida mot grundtanken om kommunens bortforslingsskyldighet. Utskottet finner med hänsyn till det anförda inte skäl att föreslå någon riksdagens åtgärd i anledning av de nu berörda motionsyrkandena.

I motionerna 1974: 1959, yrkande 2, samt 1974: 1960, andra att-satsen, framförs yrkanden av innebörd att enskild skall få rätt att genom förvaltningsbesvär överklaga kommuns beslut i renhållningsärenden. Besvärsrätten berörs även i de fristående motionerna 1974: 324 och 1974: 514.

I den tidigare nämnda promemorian föreslås att enskild person enbart genom kommunalbesvär skall kunna föra talan emot kommuns beslut enligt den föreslagna renhållningskungörelsen. Departementschefen anför att förslaget uttryckligen stöds av JO och lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Departementschefen ansluter sig till förslaget.

JO uttrycker i yttrande över promemorian den uppfattningen att en ordning med förvaltningsbesvär i vad gäller kommuns beslut att söka eller inte söka dispens hos länsstyrelsen skulle kunna medföra att den

JoU 1974:50

statliga myndigheten sätter sig i den kommunala myndighetens ställe i en kommunal initiativfråga och därmed i själva verket övertar den kommunala självbestämmanderätten. JO gör emellertid även uttalanden av innebörd att frågan om besvärsordningen enligt gällande bestämmelser inte kan anses fullt klar och att sista ordet ännu inte torde vara sagt rörande den för renhållningslagstiftningen tillämpade besvärsordningen.

Utskottet anser det angeläget att den enskilde har goda möjligheter att tillvarata sina intressen. Som anförs i promemorian kan förväntas att den avsedda utökningen av kommunens beslutanderätt kommer att tillgodose den enskildes intressen på ett bättre sätt än hittills. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om möjligheten för den enskilde att av hälsovårdsnämnd erhålla befrielse från i lokal hälsovårdsordning intaget förbud mot kompostering, bränning eller annan slutlig avfallsbehandling. Över avslagsbeslut i sådant ärende torde sökanden kunna anföra förvaltningsbesvär hos länsstyrelsen. Talan kan sedan föras vidare till kammarrätten och regeringsrätten. I detta sammanhang kan nämnas att socialministern nyligen tillkallat sakkunniga för översyn av hälsovårdsstadgan. I direktiven för de sakkunniga framhålls bl. a. behovet av en samordning av de bestämmelser som gäller i fråga om renhållning. Regler om kommuns skyldigheter i detta avseende finns i kommunala renhållningslagen, medan bestämmelserna om den enskildes skyldigheter i renhållningssammanhang finns i hälsovårdsstadgan, normalhälsovårdsordningen och naturvårdslagen. Även i andra författningar finns bestämmelser om renhållning. De sakkunniga skall överväga vilka åtgärder som bör vidtas för att bättre anpassa bestämmelserna i hälsovårdsstadgan och normalhälsovårdsordningen till renhållningslagen. Med hänsyn till JO:s nyss återgivna uttalande om att det råder en viss oklarhet beträffande besvärsordningen på renhållningsområdet torde det kunna förutsättas att utredningen även kommer att pröva behovet av samordning i fråga om besvärsreglema.

Även utskottet anser det betydelsefullt att den enskilde ges tillfredsställande möjligheter att bevaka sin rätt i hithörande frågor. Med hänsyn bl. a. till den prövning av frågorna som enligt vad nyss antytts är att emotse finner dock utskottet att de nu behandlade motionsyrkandena f. n. inte bör föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

I motionen 1974: 1960, tredje att-satsen, föreslås att trädgårdsavfall och latrin generellt undantas från renhållningslagen utanför hälsovårdstätort. Motionärerna anser att enskild bör ha rätt att själv hantera sådant avfall och att dispens därför inte skall behöva sökas. Motsvarande fråga berörs även i motiveringarna till motionen 1974: 1959 samt de fristående motionerna 1974: 514 och 1974: 521. Utskottet vill i denna fråga anföra följande. Eftersom kommun inte är skyldig att i alla avseenden följa normalhälsovårdsordningens bestämmelser vid utarbetande av lokal hälsovårdsordning, torde det vara möjligt för kommunen

Jol) 1974: 50

att undanta trädgårdsavfall från tillämpningen av sådant förbud mot bränning eller kompostering som avses i 14 § normalhälsovårdsordningen. Har sådant behandlingsförbud dock införts beträffande trädgårdsavfall, kan hälsovårdsnämnden meddela generellt beslut om undantag från förbudet, såvitt avser hela eller del av kommunens område. Dessutom gäller enligt 27 § normalhälsovårdsordningen att hälsovårdsnämnden på ansökan av fastighetsägare kan medge denne undantag från föreskrift i lokal hälsovårdsordning, om det är påkallat av lokala förhållanden eller andra omständigheter och kan ske utan väsentlig olägenhet från sanitär synpunkt. I fråga om trädgårdsavfall anförs i promemorian att det kan förutsättas att hälsovårdsnämnderna inte upprätthåller förbudet i vidare mån än som behövs för att motverka olägenheter för miljön. Departementschefen ansluter sig till denna uppfattning och framhåller att hälsovårdsnämnderna måste anses bäst skickade att avgöra inom vilka områden av kommunen som ifrågavarande förbud skall gälla.

I den renhållningskungörelse som föreslås i promemorian anges att när kommun beslutar angående bortforsling av orenlighet och avfall skall kommun beakta bl. a. att bortforslingen anpassas till det normala behovet. I specialmotiveringen till nämnda paragraf anförs att vid en sådan bedömning bör prövas huruvida det finns anledning att över huvud taget hämta t. ex. latrin från lantgårdar med djurhållning. Finner kommunen att sådan hämtning inte bör ske, bör, framhålls i promemorian, kommunen verka för att hälsovårdsnämnden meddelar erforderliga dispenser enligt den lokala hälsovårdsordningen.

Utskottet vill för egen del i denna fråga framhålla att det i många fall måste te sig naturligt att trädgårdsavfall och latrin inte skall behöva forslas bort från fastigheterna utan skall få behandlas på dessa. Det är därför angeläget att hälsovårdsnämnderna medger undantag från berörda behandlingsförbud på ett smidigt sätt och utan onödiga administrativa formaliteter. Då den nu förordade tillämpningen enligt utskottets uppfattning kan genomföras med stöd av gällande bestämmelser anser sig utskottet inte böra föreslå någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen 1974: 1960, yrkande 3.

De önskemål som framförts i de fristående motionerna 1974: 324, 1974:512, 1974: 514 och 1974:521, yrkande 1, om en översyn av kommunala renhållningslagen och dess tillämpning ävensom yrkandet i motionen 1974: 837, yrkande ld, om en utvärdering av lagens tillämpning synes mot bakgrund av den nu framlagda propositionen ha tillgodosetts. De påkallar därför inte någon riksdagens särskilda åtgärd.

Motionen 1974: 1961, andra att-satsen, innehåller ett yrkande om att kommuns skyldighet att återvinna hushållsavfall regleras i renhållningslagen. I den fristående motionen 1974: 1101 hemställs om utredning och förslag till en ny renhållningslag med särskild inriktning på behovet av

JoU 1974: 50

återvinning. Frågor om återvinning berörs även i motiveringen till motionen 1974: 1959.

Utskottet får hänvisa till att den inom jordbruksdepartementet tillsatta arbetsgruppen för avfallsfrågor bl. a. tagit upp återvinningsproblemen. Gruppen har nyligen avgivit två betänkanden — Avfall—ökad återvinning—bättre omhändertagande, del I och II. Det ena betänkandet behandlar hushållsavfall, industriavfall m. m. och det andra skrotbilar. Utskottet anser sig i avvaktan på den vidare behandlingen av utredningsförslagen inte nu böra föreslå någon riksdagens åtgärd i anledning av motionsyrkandena.

Utskottet har i detta sammanhang även behandlat den fristående motionen 1974: 46 vari hemställs att riksdagen beslutar att medgivandet för kommuner jämlikt 2 § renhållningslagen att ålägga fastighetsägare skyldighet att fullgöra renhållningsskyldighet i fråga om gångbanor och annat för gångtrafiken erforderligt utrymme utanför fastigheten upphör. Utskottet vill i anledning härav anföra följande.

Frågan om fastighetsägarens skyldigheter i förevarande avseende har under senare år vid ett par tillfällen prövats av riksdagen utan att föranleda någon åtgärd, nämligen vid 1970 års vårsession i anledning av en fristående motion (1LU 1970: 30) och vid samma års höstsession i anledning av en motion i anslutning till propositionen med förslag till bl. a. kommunal renhållningslag (3LU 1970: 90). Tredje lagutskottet framhöll för sin del att den utveckling som ägt rum, bl. a. på det tekniska området, där för olika ändamål differentierade renhållningsredskap kommit fram, borde föranleda att frågan om renhållningsskyldigheten beträffande gångbanorna togs upp till nytt övervägande då förhållandena efter bl. a. kommunreformens genomförande stabiliserats. Enligt den nu aktuella motionen finns mot angiven bakgrund skäl att nu uppta frågan till förnyad prövning. Ett tiotal kommuner har redan tidigare tagit ansvaret för renhållning av gångbanor. På andra håll har kommuner erbjudit fastighetsägarna att mot ersättning överta renhållningsansvaret. Motionären påpekar att fastighetsägarnas åliggande i här berörda avseende innebär ett undantag från den allmänna regeln i 1 § 1970 års kommunala renhållningslag om kommuns renhållningsskyldighet inom område med stadsplan.

Utskottet finner för sin del det i motionen framlagda förslaget i och för sig beaktansvärt. Mot bakgrund bl. a. av tredje lagutskottets förenämnda, av riksdagen godkända, uttalande anser utskottet emellertid det kunna förutsättas att frågan är uppmärksammad och kommer att tas upp till omprövning när tiden härför anses mogen. Utskottet har inte tillräckligt underlag för att f. n. anse sig kunna påyrka bifall till motionen 1974: 46.

JoU 1974:50

12 Utskottet som inte funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag till lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892) får under hänvisning till det anförda hemställa

att riksdagen

1. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag på motionerna 1974: 1959 och 1974: 1960, såvitt nu är i fråga, antar det till propositionen 1974: 163 fogade förslaget till lag om ändring i kommunala renhållningslagen,

2. lämnar motionerna 1974: 1959, 1974: 1960 i övrigt och motionen 1974: 1961 utan åtgärd,

3. lämnar motionerna 1974:324, 1974:512, 1974:514, 1974: 521, 1974: 837, yrkande 1 d, och 1974: 1101 utan åtgärd,

4. lämnar motionen 1974: 46 utan åtgärd.

Stockholm den 4 december 1974

På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON

Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c), Magnusson i Tanum (s), fru Theorin (s), herr Jonasson (c), fru Lundblad (s), fru Anér (fp), herrar Lindberg (s), Pettersson i Lund (s), Wachtmeister i Johannishus (m), Johansson i Holmgården (c)*, Takman (vpk), Strömberg i Vretstorp (c), fru Fredrikson (c), fru Ohlin (s) och herr Leuchovius (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Särskilda yttranden

1. av herr Jonasson (c), som anför:

Vid riksdagens början väcktes ett antal motioner med yrkanden bl. a. om en översyn av den kommunala renhållningslagen. I motionerna framhölls särskilt bl. a. att kommunerna borde få bestämmanderätt beträffande avfallshanteringens omfattning och organisation och att besvärsrätten för den enskilde borde vidgas. Jag finner det i och för sig värdefullt att aktualiserandet genom motionerna av hithörande frågor kunnat bidra till att förslag till vissa reformer nu framlagts i propositionen 1974: 163. Det hade enligt min mening varit önskvärt att kommunerna fått ytterligare handlingsfrihet samt att den enskildes besvärsrätt ökats utöver vad som följer av propositionen. Förslaget är emellertid ett steg i rätt riktning och kan under förutsättning att den nya ordningen tillämpas smidigt och utan onödigt byråkratiskt krångel leda

JoU 1974: 50

till vissa förbättringar på området. Med hänsyn härtill och till en översyn skall ske av hälsovårds- och renhållningslagstiftningen har jag inte ansett mig nu böra framställa något yrkande. Jag förutsätter att den vidare utvecklingen följes med uppmärksamhet och att förslag till ytterligare reformer framläggs när så är påkallat.

2. av herrar Wachtmeister i Johannishus (m) och Leuchovius (m) som anför:

Vi anser det synnerligen viktigt att den enskilde skall ha goda möjligheter att genom anförande av besvär i renhållningsärenden tillvarata sina intressen genom en saklig prövning av ärendena. Enligt vår mening har detta önskemål inte i tillräcklig utsträckning tillgodosetts genom det nu föreliggande förslaget. Vi vill vidare erinra om att enligt gällande regler hälsovårdsnämnd kan medge undantag från förbudet för enskild att själv omhänderta bl. a. trädgårdsavfall och latrin. Även enligt det nu föreliggande förslaget förutsätts att den enskilda måste göra särskild ansökan för att få vidta åtgärder i nämnda syfte. Enligt vår uppfattning kan skäl anföras för att sådant omhändertagande i många fall, särskilt när det gäller jordbruksfastigheter och andra fastigheter inom glesbygdsområden, bör få ske enligt generellt gällande regler, utan särskilda formaliteter. Med hänsyn till att de nu berörda frågorna torde komma under prövning vid den översyn som skall ske av hälsovårds- och renhållningslagstiftningen har vi mellertid inte ansett oss nu böra ställa några yrkanden i dessa angelägenheter. Vi förutsätter att utvecklingen på området följes med uppmärksamhet och att förslag till de ytterligare åtgärder som kan befinnas påkallade kommer att framläggas.

M/RCUS BOKTR.STOCKHOLM 1974 740056