Näringsutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:1 i vad gäller anslag för budgetåret 1974/75 inom arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde avseende företagareföreningarna och av dem administrerad garanti- och långivning, m. m. jämte motioner

Näringsutskottets betänkande nr 33 år 1974

NU 1974:33

Nr 33

Näringsutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:1 i vad gäller anslag för budgetåret 1974/75 inom arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde avseende företagareföreningarna och av dem administrerad garanti- och långivning, m. m. jämte motioner.

I detta betänkande behandlas propositionen 1974:1 bilaga 13, såvitt denna bilaga hänvisats till näringsutskottet, samt motioner med anknytning därtill. I sina betänkanden 1974:35 och 1974:36 behandlar utskottet ytterligare ett antal motionsyrkanden som berör företagareföreningarna och deras verksamhet.

REGIONAL UTVECKLING

I. Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader.

Kungl. Maj:t har (punkten E 3, s. 188-190) föreslagit riksdagen att till Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader för budgetåret 1974/75 anvisa ett reservationsanslag av 13 000 000 kr.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna

1974:239 av herr Helén m. fl. (fp), såvitt gäller hemställan (A)att riksdagen till Bidrag till företagareföreningarna m. fl.: Administrationskostnader anvisar 3 milj. kr. utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit, dvs. totalt 16 milj. kr.,

1974:866 av herr Persson i Karlstad m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t tillkännager

1. att i Kungl. Maj:ts föreskrifter för företagareföreningarnas organisation och verksamhet bör intagas bestämmelser som säkrar att företrädare för löntagarnas fackliga organisationer på det regionala planet ges plats i företagareföreningarnas styrelser,

2. att sådana utskott under företagareföreningarnas styrelser åt vilka styrelsen delegerat en del av sin beslutanderätt bör få en sammansättning som avspeglar vad av Kungl. Maj:t stadgats för företagareföreningarnas styrelser,

1974:1517 av herrar Larsson i Borrby (c) och Josefson (c), vari hemställs att riksdagen till Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader anvisar 16 milj. kr.

1 Riksdagen 1974. 17 samt. Nr 33

NU 1974:33

2 Över motionen 1974:866 har efter remiss avgivits yttranden av Företagareföreningarnas förbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Landsorganisationen i Sverige (LO) och Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Dessutom har Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) inkommit med ett yttrande.

Motionerna

I motionen 1974:239 - som också innehåller yrkanden rörande anslaget (inom industridepartementets verksamhetsområde) till företags- och branschfrämjande åtgärder-behandlas först allmänt företagareföreningarnas roll som regionala serviceorgan för mindre och medelstora företag. Föreningarna måste för att deras uppsökande verksamhet skall bli meningsfull ha en tillräcklig basorganisation, säger motionärerna. Anslaget måste ge utrymme för allmän rådgivning och information till företagen. Förslaget om anslagshöjning framläggs med hänvisning till vad statens industriverk anfört i sin anslagsframställning, vilken refereras i propositionen (bilaga 13 s. 188 f.).

I motionen 1974:1517 framhålls att företagareföreningarnas roll som regionala serviceorgan kraftigt markerats i samband med tillkomsten av statens industriverk och att efterfrågan på föreningarnas tjänster växer. Motionärerna anser det nödvändigt att föreningarna successivt byggs ut och lår spela en mera aktiv roll i näringspolitiken. Till följd av att många företag nu för tiden har låg självfinansieringsgrad skärps kraven på en fortgående observation av resultatutvecklingen, säger motionärerna vidare. Det ordinarie administrationsanslaget tillåter emellertid bara en fysisk bokslutsuppföljning av rutinmässig karaktär. För att fylla gapet mellan bokslutsanalys och rekonstruktion i krislägen fordras enligt motionärerna avsevärt förbättrade resurser för uppföljning, bl. a. genom konsultinsatser.

I motionen 1974:866 uttalas att samhällets medel till stöd för företagen bör bidra till insatser som har till mål att skapa bättre produktionsresultat men också bidra till anställningstrygghet och god arbetsmiljö åt alla grupper av anställda. Det erinras om aktuell lagstiftning syftande till ökad insyn, ökad anställningstrygghet och medverkan i företagens ledning för de anställda. I samband med nedläggning och omkonstruktion av mindre företag har ofta påpekats, säger motionärerna, att de anställdas uppfattningar och kunnande i alltför liten utsträckning fått berika diskussionerna om ekonomiskt stöd och rådgivning till företagsledningen. Arbets- eller låneutskott inom företagareföreningarna avspeglar inte alltid den uppdelning på samhälleliga representanter och företagsrepresentanter som finns i styrelsen, anförs det, och föreskrifterna om styrelsens sammansättning kan då bli illusoriska. Motionärerna konstaterar också att representanter för löntagarnas fackliga organisationer inte i någon större utsträckning invalts i styrelserna vid föreningarnas årsstämmor år 1973.

NU 1974:33

3 Uppgifter och yttranden angående sammansättningen av företagareföreningarnas styrelser

Om sammansättningen av företagareföreningarnas styrelser gäller bl. a. följande. I sådan styrelse skall ledamöter till lika antal utses av dels staten, dels vederbörande landstingskommun. Dessa ledamöter skall tillsammans bilda styrelsens majoritet. Övriga ledamöter väljs av föreningsstämma. Om den offentliga representationen har föreskrivits i kungl, brev till kommerskollegium den 28 juni 1968.

Företagareföreningarnas förbund lämnar bl. a. följande faktiska upplysningar om den aktuella sammansättningen av företagareföreningarnas styrelser.

Föreningsstämman utser vanligen en ledamot mindre än landsting och länsstyrelse tillsammans. Två föreningars styrelser avviker från detta mönster i det att de endast har en representant vardera utsedd av stämman, medan länsstyrelse och landsting i båda fallen utsett tre ledamöter var.

Det finns fyra olika storlekar på föreningarnas styrelser: sju, nio, elva och femton ledamöter. Det vanligast förekommande är att föreningarna har sju ledamöter; detta är fallet i 17 föreningsstyrelser. Tre styrelser har nio ledamöter och tre andra elva, medan en styrelse har femton ledamöter. Samtliga föreningar har samma antal suppleanter som ledamöter. Styrelsens storlek synes inte ha något direkt samband med föreningens verksamhet eller geografiska belägenhet. Den styrelse som har det största antalet ledamöter har dock en särskild historisk bakgrund. De 24 företagareföreningarna har totalt 194 styrelseledamöter, av vilka 106 är eller har varit företagare.

Det finns f. n. arbetsutskott i 16 föreningar. Antalet ledamöter i arbetsutskotten varierar mellan tre och sju. Tretton föreningar har arbetsutskott med tre ledamöter, två med fem och en med sju ledamöter. I tretton fall har arbetsutskottet klart definierade befogenheter.

En motion av samma innebörd som motionen 1974:866 väcktes i anledning av propositionen 1973:41 angående industripolitisk verksorganisation, m. m. Näringsutskottet (NU 1973:54 s. 14) anförde att redan gällande bestämmelser gör det möjligt att utse ledamöter som företräder fackliga organisationer och att föreningarna också genom stadgeändring kan öka antalet styrelseledamöter och på det sättet bereda utrymme för sådana representanter. I fråga om arbets- och låneutskotten sade sig näringsutskottet utgå från att företagareföreningarnas styrelser väljer sådana ledamöter att sammansättningen blir lämplig med hänsyn till respektive utskotts arbetsuppgifter. Utskottet ansåg att särskilda uttalanden från riksdagens sida i de här angivna ämnena inte erfordrades och avstyrkte sålunda motionen, som också avslogs av riksdagen.

I de fem remissyttrandena framförs delvis skiljaktiga uppfattningar om förslagen i motionen 1974:866.

NU 1974:33

4 Företagareföreningarnas förbund anför att förbundet delar de åsikter som har kommit fram i motionärernas argumentation men är av den uppfattningen att en utökning av antalet styrelseledamöter skulle göra styrelsearbetet mera tungrott och minska effektiviteten. Förbundet framhåller att redan vid nuvarande storlek på styrelserna en betydande del av beslutsfattandet delegeras till arbetsutskott. Om löntagarnas organisationer ges representation i styrelserna torde antalet mandat behöva utökas med två, eftersom tjänstemannasidan med lika stor rätt som de kollektivanställda kan hävda att den bör bli representerad, säger förbundet. En utökning med ett eller två mandat leder till att antalet får ökas ännu mer, om staten och landstinget såsom enligt nu gällande författning även fortsättningsvis tillsammans skall ha majoritet i styrelsen. En utökning av antalet bundna mandat - från i princip fyra till fem eller sex - skulle ytterligare understryka föreningsstämmans underordnade roll, säger förbundet vidare. Detta skulle troligen medföra krav från stämman på ökning av antalet stämmovalda ledamöter.

Förbundet anser att en breddning av styrelsernas sammansättning med representation för löntagarnas fackliga organisationer skulle vara till fördel för företagareföreningarnas arbete och helt i linje med strävandena efter ökad information och insyn i näringsliv och samhälle. Det förhållandet att företagareföreningarna efter hand kommer att spela en mer betydelsefull roll i den regionala näringspolitiken anges också som ett motiv för att styrelserepresentationen breddas. Samtidigt som företagareföreningarna ges ett ökat ansvar är det emellertid enligt förbundet angeläget att de får behålla sin flexibilitet och status som fristående regionala serviceorgan i näringspolitiken. Med hänsyn härtill anser förbundet att representation för löntagarna i föreningarnas styrelser i första hand bör åstadkommas inom ramen för nuvarande mandatfördelning. Länsstyrelse och landsting skulle rekommenderas att genom samråd tillse att representanter som tillgodoser löntagarnas inflytande och intresse ingår bland av dem förordnade ledamöter i företagareföreningarnas styrelser.

I remissyttrandet meddelas att förbundet nyligen arrangerat tre träffar för företagareföreningarnas styrelseledamöter, varvid frågan om styrelsernas sammansättning diskuterats.

Ett gentemot motionen relativt kritiskt resonemang leder SHIO fram till ungefär samma slutsatser som Företagareföreningarnas förbund. Ett tillgodoseende av motionärernas önskemål skulle, säger SHIO, innebära att en i förhållande till nuläget ny princip införs när det gäller tillsättningen av föreningsstyrelserna. Skall företrädare för löntagarnas fackliga organisationer garanteras mandatplats kan företagarnas egna organisationer lika väl hävda en obligatorisk representation för sina intressegrupper, anser SHIO. En stadgebunden representation för exempelvis LO och TCO borde i så fall balanseras av en lika stadgebunden representation för exempelvis SHIO och SAF. En organisationsbunden representation skulle i praktiken innebära

NU 1974:33

en motsvarande ökning av antalet ledamöter som utses av stat och landsting. Detta skulle innebära en diskutabel ökning av styrelsernas storlek. Enligt SHIO:s uppfattning har det visat sig att det nuvarande systemet för utseende av föreningarnas styrelser fungerar tillfredsställande. Den av motionärerna avsedda representationen borde kunna uppnås genom direkta kontakter mellan de fackliga organisationerna samt landsting och länsstyrelser.

Att binda sammansättningen av företagareföreningarnas utskott till att återspegla styrelsernas sammansättning är enligt SHIO:s uppfattning praktiskt taget ogörligt. Det skulle innebära antingen att i utskott inte kunde sättas in de för utskottets ändamål mest kvalificerade personerna eller att utskotten skulle bli så stora att de inte skulle kunna fungera på ett praktiskt sätt. SHIO vill slå fast att styrelsen i varje enskilt fall är det organ som inför årsmötet/årsstämman har att ta ansvaret även för utskottens handläggning av ärenden.

SHIO föreslår sammanfattningsvis att motionen inte skall föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. SAF åberopar vad SHIO anfört som SAF:s eget yttrande.

LO understryker att företagareföreningarna i samband med tillkomsten av statens industriverk har fått utvidgade uppgifter på företagsservicens område. Föreningarnas ställning och uppgifter måste, säger LO, ses i samband med den totala industripolitikens mål och inriktning. De krav som ställs på industripolitiken och de förutsättningar under vilka den utformas blir i sin tur avgörande för de krav som måste ställas på den industripolitiska organisationen. En effektiv industripolitik förutsätter en organisatorisk apparat som medger att olika industripolitiska åtgärder och intentioner genom den praktiska politiken når ut till företagen samtidigt som de varierande problemen och förutsättningarna i olika delar av landet fortlöpande får möjlighet att återverka på politikens inriktning och utformning. En ändamålsenlig regional organisation blir därmed, säger LO, en förutsättning för en lyckosam industripolitik.

LO finner det tvivelaktigt om företagareföreningarna i nuvarande form på längre sikt kan kombineras med de krav på samordning och effektivitet som måste ställas när det gäller den regionala delen av den industripolitiska organisationen. En fortsatt kraftig satsning på den regionala delen av den industripolitiska organisationen kommer att bli nödvändig. LO menar att det därvid sannolikt visar sig erforderligt att ompröva föreningarnas nuvarande ställning och uppgifter. Ju mer ansvar och befogenheter föreningarna får inom ramen för den skattefinansierade närings- och industripolitiken, desto mer uppenbart kommer behovet av en sådan omprövning att bli, säger LO. En parallell görs därefter med jordbrukspolitikens regionala organisation. Företagareföreningarna har 250-300 tjänster, lantbruksnämnderna - med motsvarande uppgifter gentemot jordbruket - 1 500 tjänster. Inom jordbruket sysselsattes år 1972 ca 250000 personer, inom industrin ca

NU 1974:33

1 miljon.

LO framhåller att en stor del av dess medlemmar är sysselsatta i mindre och medelstora företag. I detta sammanhang anförs följande.

Fackföreningsrörelsen har under senare år varit beredd att i ökad utsträckning direkt vara med och ta ett ökat ansvar för den praktiska politiken på olika områden av väsentlig betydelse för medlemmarna. Fackliga representanter återfinns i flera olika länsorgan. Syftet med detta är bl. a. att låta de erfarenheter och kunskaper av olika problem som finns att tillgå inom fackföreningsrörelsen mer direkt komma till uttryck i den praktiska politiken. För LO framstår det då som orimligt att dessa möjligheter saknas när det gäller det område som kanske är det mest centrala för medlemmarna, nämligen den praktiska sysselsättnings- och näringspolitiken på regional nivå. LO anser att denna fråga nu bör lösas.

Under nuvarande omständigheter bör därför, uttalar LO, den väg som förordas i motionen prövas. Eftersom företagareföreningarnas verksamhet till övervägande del finansieras med skattemedel fastställer Kungl. Maj:t vissa regler för styrelsens sammansättning. En tillfredsställande lösning, som ger löntagarna möjlighet att medverka i föreningarnas verksamhet i den utsträckning som verksamhetens betydelse motiverar, får inte förhindras på formella grunder, betingade av föreningarnas nuvarande ställning och organisationsform, yttrar LO avslutningsvis. Om sådana hinder föreligger bör de undanröjas genom en mer övergripande översyn av föreningarna.

TCO omtalar att organisationen redan tidigare har uttryckt uppfattningen att de fackliga organisationerna bör få representation i företagareföreningarnas styrelser, omtalar organisationen. Däremot anser inte TCO, anförs det, att statsmakten så bör detaljstyra företagareföreningarnas verksamhet att regler också utfärdas för sammansättningen av utskott eller delegationer till vilka föreningen till äventyrs delegerar vissa ärenden, även om det är rimligt att sådana underorgan ges en sammansättning som motsvarar styrelsens.

Utskottet

Anslaget till företagareföreningarna för administrationskostnader är under det nu löpande budgetåret 11,4 milj. kr. och föreslås i propositionen bli höjt till 13 milj. kr. för nästa budgetår. I två motioner, 1974:239 och 1974:1517, begärs att anslaget skall höjas ytterligare till 16 milj. kr., det belopp som statens industriverk har föreslagit i sin anslagsframställning. Av betydelse för företagareföreningarnas förutsättningar att bedriva sitt arbete är också de statliga bidrag som de får från anslaget inom industridepartementets verksamhetsområde till företags- och branschfrämjande åtgärder. Dessa bidrag är avsedda att förstärka föreningarnas allmänt utvecklingsbefrämjande verksamhet, i första hand teknisk och ekonomisk råd -

NU 1974:33

givning, kontaktförmedling och information. Det nu nämnda anslaget och motionsyrkanden om större tillskott till det än Kungl. Majit har föreslagit behandlar utskottet i sitt betänkande 1974:35.

Vid en samlad bedömning av de olika förslagen till en utökning av företagareföreningarnas ekonomiska resurser har utskottet kommit fram till att en något större totalsumma bör ställas till föreningarnas förfogande än den som Kungl. Majit har förordat. Utskottet finner det lämpligt att detta sker genom att anslaget till företagareföreningarnas administrationskostnader höjs till det belopp som anges i motionerna 1974:239 och 1974:1517, alltså 16 milj. kr.

I motionen 1974:866 upprepas ett år 1973 framlagt förslag om ett uttalande av riksdagen dels om att det bör utfärdas föreskrifter som säkrar att representanter för löntagarnas fackliga organisationer på det regionala planet ges plats i företagareföreningarnas styrelser, dels om att de utskott som föreningarnas styrelser delegerar beslutanderätt till bör få en sammansättning som avspeglar vad som stadgas i fråga om styrelserna. Vad utskottet anförde i ämnet förra året gick ut på att något särskilt uttalande av riksdagen inte var erforderligt, eftersom de gällande bestämmelserna gör det möjligt att utse ledamöter som företräder fackliga organisationer. I den nya motionen konstateras att de senaste styrelsevalen inte har lett till att sådana representanter kommit in i styrelserna i större utsträckning.

LO har i sitt remissyttrande över motionen betonat de principiella skäl som organisationen funnit för att en sådan breddning av företagareföreningarnas styrelser som motionärerna föreslår bör genomföras. Företagareföreningarnas förbunds yttrande präglas också av en positiv inställning. Den önskade representationen för löntagarnas fackliga organisationer skulle vara till fördel för föreningarnas arbete, anser förbundet. De praktiska betänkligheter som förbundet liksom SHIO och SAF anmäler gäller risken för en utökning av styrelsernas numerär som skulle kunna bli till skada för deras arbetsduglighet.

Utskottet delar uppfattningen att det är önskvärt att de fackliga organisationerna blir företrädda i företagareföreningarnas styrelser. En sådan ordning skulle otvivelaktigt bidra till att förstärka de anställdas position inom den stora sektor av näringslivet som de mindre och medelstora företagen utgör. Utskottet finner det positivt att Företagareföreningarnas förbund har anmält ett tydligt intresse för saken. Det är emellertid tvivelaktigt om den önskade förändringen kan åstadkommas inom de nuvarande bestämmelsernas ram, såsom förbundet tycks anse. Utskottet finnér det angeläget att Kungl. Maj:t och de närmast berörda parterna uppmärksammar frågan och är inställda på att ta erforderliga initiativ i det angivna syftet. Riksdagen bör enligt utskottets mening rikta ett uttalande av denna innebörd till Kungl. Maj:t.

Frågan om sammansättningen av föreningarnas arbetsutskott är sekundär.

NU 1974:33

8 Det förefaller sannolikt att en förändring av styrelsernas sammansättning automatiskt kommer att leda till en förändring i samma riktning för arbetsutskottens del.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till motionen 1974:239 punkten A och motionen 1974:1517 till Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader för budgetåret 1974/75 anvisar ett reservationsanslag av 16 000 000 kr.,

2. att riksdagen i anledning av motionen 1974:866 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört om representation för de anställdas fackliga organisationer i företagareföreningarnas styrelser.

2. Täckande av förluster i anledning av statligt stöd till hantverks- och industriföretag m. fl. Kungl. Maj:t har (punkten E4, s. 190-192) föreslagit riksdagen att till Täckande av förluster i anledning av statligt stöd till hantverks- och industriföretag m. fl. för budgetåret 1974/75 anvisa ett förslagsanslag av 15 000 000 kr.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna

1974:536 av herr Carlström m. fl. (fp, c, m), såvitt gäller hemställan (2) att riksdagen beslutar att höja avsättningsprocenten till förlusttäckningsfonder inom företagareföreningarna från 0,5 % till 2 % av räntan på utlånade medel,

1974:844 av herr Björk i Gävle (c) och fru Jonäng (c), såvitt gäller hemställan (andra punkten) att riksdagen beslutar att höja avsättningsprocenten till förlusttäckningsfonder inom företagareföreningarna från 0,5% till 2% av räntan på utlånade medel,

1974:850 av herr Gustafsson i Byske (c), vari hemställs att riksdagen beslutar att höja avsättningen till riskfonder inom företagareföreningarna så att 1 % avsätts av räntan på utlånade medel för tjugo av landets företagareföreningar, medan de fyra föreningarna inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län tillåts avsätta 2% av nämnda räntemedel till risktäckningsfonder i respektive föreningar.

Motionerna

1 motionerna 1974:536 och 1974:844 - vilka är likalydande - anförs att förlusterna på långivningen med medel ur statens hantverks- och industrilånefond ökar trots förbättrat kreditbedömningsunderlag och trots allt noggrannare uppföljning av engagemangen samt att förlusttäckningsfonderna inte tillnärmelsevis täcker konstaterade förluster.

NU 1974:33

9 I motionen 1974:850 uttalas att det är nödvändigt att företagareföreningarna har fonder av den storleksordningen att de med egna medel kan klara påfrestningsperioder. Det understryks att behovet av ett ökat risktagande torde vara speciellt stort för de föreningar som omfattar de fyra nordligaste länen. Samtidigt som en generell höjning av procenttalet för avsättning till riskfonderna görs borde därför för dessa föreningar tillåtas en större avsättning än för övriga föreningar.

Utskottet

Till att täcka förluster på företagareföreningarnas långivning från statens hantverks- och industrilånefond skall i första hand föreningarnas förlusttäckningsfonder utnyttjas. Till sådan fond skall årligen avsättas ett belopp som motsvarar 0,5 % av de lånemedel ur hantverks- och industrilånefonden på vilka föreningarna har att erlägga ränta. Förening vars förlusttäckning visar sig otillräcklig har möjlighet att ur förevarande anslag få kompletterande medel för ändamålet.

I motionerna 1974:536, 1974:844 och 1974:850 föreslås höjning av det angivna procenttalet. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet erinrar i propositionen om att för innevarande budgetår ett engångsbelopp av 5 milj. kr. har anvisats under förevarande anslag för en sanering av företagareföreningarnas äldre lånefordringar. Han anser att erfarenheterna av en pågående genomgång av föreningarnas låneförluster bör få avgöra om någon ändring av reglerna för avsättning av medel till förlusttäckning skall bedömas vara erforderlig.

Utskottet uttalade med anledning av motsvarande motionsyrkanden förra året att Kungl. Maj:t fick förutsättas ta initiativ till en ändring av reglerna i fråga om förlusttäckning om det skulle visa sig att det i ett större antal fall blev omöjligt för företagareföreningarna att enbart med egna fondmedel svara för uppkommande förluster. Med upprepande av detta uttalande och med hänvisning till vad departementschefen anför avstyrker utskottet de tre motionsyrkandena.

Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag till medelsanvisning och hemställer 1.

att riksdagen till Täckande av förluster i anledning av statligt stöd till hantverks- och industriföretag m. fl. för budgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag av 15 000 000 kr.,

2. att riksdagen avslår

a) motionen 1974:536 punkten 2 och motionen 1974:844 andra punkten,

b) motionen 1974:850.

NU 1974:33

10 STATENS UTLÅNINGSFONDER

3. Statens hantverks- och industrilånefond. Kungl. Maj.t har (punkten IV: 10, s. 193-195) föreslagit riksdagen att

1. medge att statsgaranti för lån till hantverks- och industriföretag m. m. under budgetåret 1974/75 beviljas intill ett belopp av 100 000 000 kr.,

2. till Statens hantverks- och industrilånefond för budgetåret 1974/75 anvisa ett investeringsanslag av 30 000 000 kr.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna

1974:241 av herr Helén m. fl. (fp), såvitt gäller hemställan (E) att maximibeloppet för lån ur hantverks- och industrilånefonden höjs från 200 000 till 300 000 kr.,

1974:536 av herr Carlström m. fl. (fp, c, m), såvitt gäller hemställan (1) att riksdagen beslutar höja den övre lånegränsen för företagareföreningarnas lån med medel ur statens hantverks- och industrilånefond från nuvarande lånegräns 200 000 kr. till 300 000 kr.,

1974:844 av herr Björk i Gävle (c) och fru Jonäng (c), såvitt gäller hemställan (första punkten) att riksdagen beslutar höja den övre lånegränsen för företagareföreningarnas lån med medel ur statens hantverks- och industrilånefond från nuvarande lånegräns 200 000 kr. till 300 000 kr.,

1974:1516 av herrar Larsson i Borrby (c) och Josefson (c), vari hemställs att 30 >i kungörelsen (1960:372)om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri (omtryckt 1973:550) i sin helhet erhåller följande lydelse:

Hantverks- och industrilån utbetalas sedan låntagaren avlämnat skuldförbindelser och handlingarna för i skuldförbindelsen angivna säkerheter. Har lån eller del därav icke lyfts inom sex månader, räknat från den dag lånet beviljades, må låntagaren förklaras förlustig rätten att utbekomma lånet.

Gällande bestämmelse

I 30 Ii kungörelsen (1960:372)om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri (omtryckt 1973:550) föreskrivs i här aktuell del att hantverks- och industrilån utbetalas sedan låntagaren avlämnat skuldförbindelse, föreskriven säkerhet samt, när säkerheten utgörs av inteckning eller panträtt i fastighet eller tomträtt, gravationsbevis och bevis om brandförsäkring av den pantförskrivna egendomen.

NU 1974:33

11 Motionerna

Den nuvarande beloppsgränsen för lån ur statens hantverks- och industrilånefond är för låg och utgör otvivelaktigt ett hinder när det gäller företagareföreningarnas möjligheter att medverka vid angelägna investeringar, uttalas det i motionen 1974:241. En fortlöpande höjning av lånegränsen vore angelägen med hänsyn till prisutvecklingen.

1 motionerna 1974:536 och 1974:844 hänvisas till att efterfrågan på lån ur fonden ökar; ytterligare anspråk kan enligt motionärerna förväntas till följd av den nya lag om anställningsskydd som träder i kraft den 1 juli 1974. Genom att företagen då belastas med en ”latent löneskuld” kommer nämligen deras kreditvärdighet att urholkas, menar motionärerna. Även den av Företagareföreningarnas förbund föreslagna höjda lånegränsen vid 300000 kr. betecknas av motionärerna som låg; den skulle dock, anser de, på ett mera rimligt sätt svara mot de mindre och medelstora företagens behov.

Förslaget i motionen 1974:1516 om en ändring i 30 i? kungörelsen (1960:372) om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri (omtryckt 1973:550) motiveras i huvudsak på följande sätt. De mindre och medelstora företagens ledare arbetar vanligen under tidsnöd. Deras ansökningar om finansiering kommer därför ofta sent, och det finns påtagligt behov av snabba beslut och snar utbetalning av beviljade medel. Med tilllämpande av bankernas rutiner har ett flertal företagareföreningar avstått från att i praktiken följa gällande bestämmelse om att utbetalning inte får ske förrän gravationsbevis och försäkringsbevis rörande pantförskriven egendom erhållits. Om fel begås torde föreningen dock hållas skadeslös till följd av att vederbörande tjänstemän har särskild försäkring. Det är mycket otillfredsställande att en klart olämplig bestämmelse får stå kvar och skapa bristande respekt. Av klienterna kan bestämmelsen uppfattas som ett uttryck för bristfällig service.

Utskottet

Den övre gränsen för lån ur statens hantverks- och industrilånefond höjdes år 1971 från 150 000 kr. till 200000 kr. I motionerna 1974:241, 1974:536 och 1974:844 begärs - liksom i ett par motioner år 1973 - att lånegränsen skall höjas ytterligare, denna gång till 300 000 kr. Företagareföreningarnas förbund har i yttrande över statens industriverks anslagsframställning föreslagit en sådan höjning. Departementschefen uttalar i propositionen - med instämmande i vad näringsutskottet anförde med anledning av motionsyrkandena förra året - att han anser att ytterligare erfarenheter av nuvarande lånegräns bör avvaktas innan en ytterligare höjning övervägs. Han erinrar om att företagareförening redan nu efter medgivande av industriverket kan bevilja lån med högre belopp om särskilda förhållanden föreligger.

NU 1974:33

12 Med hänvisning till vad departementschefen anför avstyrker utskottet de tre nämnda motionsyrkandena. Kungl. Maj:ts förslag beträffande lånegarantiram och beträffande investeringsanslag till hantverks- och industrilånefonden tillstyrker utskottet.

Enligt kungörelsen (1960:372) om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri (omtryckt 1973:550) gäller att hantverks- och industrilån utbetalas sedan låntagaren har avlämnat skuldförbindelse, föreskriven säkerhet samt i förekommande fall gravationsbevis och bevis om brandförsäkring av pantföreskriven egendom. I motionen 1974:1516 anförs att denna bestämmelse i praktiken åsidosätts genom att lånemedel betalas ut utan att angivna bevis har erhållits. I regel sker detta, betonas det, utan ekonomisk risk för vederbörande företagareförening; den rutin som tillämpas är bankernas. Motionärerna anser det otillfredsställande att bestämmelsen - som strikt tillämpad skulle innebära försämrad service - får stå kvar i nuvarande form.

Det ankommer på Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser på det område det här gäller. Utskottet har erfarit att arbetsmarknadsdepartementets uppmärksamhet är riktad på det förhållande som motionärerna har tagit upp. Någon åtgärd i ämnet från riksdagens sida finner utskottet inte vara påkallad.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

a) medger att statsgaranti för lån till hantverks- och industriföretag m. m. under budgetåret 1974/75 beviljas intill ett belopp av 100 000 000 kr.,

b) till Statens hantverks- och industrilänefond för budgetåret 1974/75 anvisar ett investeringsanslag av 30 000 000 kr.,

2. att riksdagen avslår motionen 1974:241 punkten E, motionen 1974:536 punkten 1 och motionen 1974:844 andra punkten,

3. att riksdagen avslår motionen 1974:1516.

Stockholm den 9 maj 1974

På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s). Regnéll (m). Börjesson i Glömminge (c). Bengtsson i Landskrona (s). Haglund (s). Gustafsson i Byske (c). Andersson i Storfors (s). Andersson i Örebro (fp), Rask (s), Blomkvist (s). Hovhammar (m), fru Hambraeus (c), herr Svensson i Malmö (vpk), fru Hansson (s) och herr Petersson i Ronneby (c).

NU 1974:33

13 Särskilt yttrande

vid punkten I (Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader) av herr Svensson i Malmö (vpk):

Den fråga som aktualiseras i motionen 1974:866 begränsar sig formellt till sammansättningen av företagareföreningarnas styrelser. I det större sammanhanget är detta emellertid ett uttryck för en faktisk konflikt mellan företagareföreningarnas ursprung och utformning å ena sidan och kraven på ett modernt industripolitiskt regionorgan å den andra. Det är en föråldrad och icke ändamålsenlig ordning att regional industripolitik skall omhänderhas av en organisation som närmast påminner om en av Kungl. Maj:t beskyddad handelskammare med företagarmedlemskap. Det är djupt otillfredsställande att regionorganisationen på den industripolitiska sidan har en föråldrad och till dimensionen vida blygsammare form än regionorganisationen inom andra specialsektorer. Det är också otillfredsställande att det förekommer en hopblandning av kompetens mellan länsstyrelser och företagareföreningar i regionpolitiska frågor. En industripolitisk regionorganisation skall inte bedriva regionpolitik, lika litet som en länsstyrelse skall bedriva låne- och industripolitik. Den relation som råder mellan t. ex. länsstyrelse och lantbruksnämnd bör råda även mellan det regionpolitiska och det industripolitiska organet. En grundläggande översyn av dessa problem och ett ersättande av företagareföreningarna med en tids- och ändamålsenligare form för industripolitisk regionorganisation är motiverad och angelägen.

I

GOTAB 74 7640 S Stockholm 1974