Näringsutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:32 med förslag tili gruvlag m. m. jämte motioner

Näringsutskottets betänkande nr 39 år 1974

NU 1974:39

Nr 39

Näringsutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:32 med förslag tili gruvlag m. m. jämte motioner.

Ärendet

I propositionen 1974:32 (industridepartementet)har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga förslag till

1. gruvlag,

2. lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln.

I anledning av propositionen har väckts fem motioner, som redovisas nedan (s. 3).

Över fyra av motionerna har civilutskottet avgivit yttrande (CU 1974:3 y) som är fogat till detta betänkande.

Propositionen

Det förslag till ny gruvlag som framläggs i propositionen grundar sig liksom gällande gruvlag på det s. k. inmutningssystemet. Enligt detta får i princip den som först anmäler sig till bergmästaren en ovillkorlig rätt att undersöka och bearbeta på egen eller annans mark belägen fyndighet som innehåller järn, koppar, bly eller något annat s. k. inmutningsbart mineral. Denna s. k. inmutningsrätt ger i första hand inmutaren rätt att under viss tid utföra undersökningsarbete inom ett anvisat område (inmutat område). Påträffar inmutaren brytvärd fyndighet har han vidare en principiell rätt att få sig anvisat ett arbetsområde för gruvdrift (utmål), där han får bryta inmutningsbart mineral och tillgodogöra sig detta.

För att tillgodose allmänna intressen inom gruvnäringen föreslås en rad partiella reformer inom ramen för inmutningssystemet. Åtskilliga av de förordade bestämmelserna avser att stimulera till ett aktivt och ändamålsenligt utnyttjande av fyndigheterna.

De nuvarande bestämmelserna att inmutat område får ha högst viss storlek och att det skall ha viss form slopas. I stället införs en regel om att inni utningsområdet inte får vara större än att det kan antas att inmutaren har möjlighet att undersöka det i sin helhet på ett ändamålsenligt sätt och att det i övrigt skall ha för ändamålet lämplig form. Undersökningstiden skall liksom f. n. vara tre år. Inmutare som använder inmutningsområdet för ändamålsenligt undersökningsarbete skall dock kunna räkna med att vid behov få undersökningstiden utsträckt till sex år. I särskilda fall kan

1 Riksdagen 1974. 17 sami. Nr 39

NU 1974:39

undersökningstiden utsträckas till sammanlagt tio år. Inmutaren åläggs att betala en inmutningsavgift vars storlek beror på områdets storlek och den tid detta används.

Förutsättningarna för erhållande av utmål skärps. Därigenom sker i viss mån en kompetensprövning av den som vill ha utmål. Också i fråga om utmålsområdet tas de nuvarande bestämmelserna om viss maximistorlek och viss form bort. Enligt lagförslaget skall utmålet ha den storlek som med hänsyn till fyndighetens sträckning, gruvdriftens behov och övriga omständigheter är lämplig och skall i övrigt ha för ändamålet lämplig form. Förslaget innehåller flera bestämmelser som syftar till att främja ett aktivt och ändamålsenligt utnyttjande av utmål. Statens rätt till hälftendel i utmål, den s. k. kronoandelen, bibehålls och föreslås i fortsättningen uppkomma automatiskt i och med utmålsläggningen, om staten inte då avstår därifrån. Rätten att inneha utmål tidsbegränsas till 25 år. Förlängning av giltighetstiden kan ske med 20 år i sänder. Utmålsinnehavaren har rätt till förlängning om han bedrivit regelbunden gruvdrift eller på annat sätt varit aktiv. I annat fall prövas frågan om förlängning med hänsyn särskilt till det allmännas intresse av att främja ett ändamålsenligt utnyttjande av landets mineraltillgångar.

I lagförslaget har förts in bestämmelser om inlösen av utmål. Inlösen skall under vissa förutsättningar kunna ske dels i arronderingssyfte, dels för tillgodoseende av ett betydande allmänt intresse. Det föreslås fä ankomma på Kungl. Maj:t att förordna om inlösen.

1 övrigt innebär förslaget till ny gruvlag bl. a. att kretsen av inmutningshinder vidgas. Dispensabelt förbud mot inmutning införs sålunda i fråga om allmän väg, allmän flygplats samt område med stadsplan eller byggnadsplan och område som upptas av vissa allmännyttiga byggnader. Den nuvarande möjligheten att införa inmutningsförbud på statlig mark genom att förklara visst område för statsgruvefält utsträcks till att avse även icke statlig mark. Samtidigt avses statsgruvefältsinstitutet komma till användning främst för att skydda fyndigheter av extraordinär betydelse för samhället. Det blir riksdagen som beslutar i fråga om utläggande av statsgruvefält. 1 förslaget finns också en bestämmelse som ger Kungl. Maj:t möjlighet att förordna om inmutningshinder beträffande område där gruvdrift kan antas hindra eller avsevärt försvåra sådan förekommande eller planerad användning av marken som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt.

Den nya gruvlagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1974.

Förslaget till ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln går ut på att gruvlagen inte längre skall äga tillämpning på allmänt vattenområde i havet.

I propositionen återfinns förslaget till gruvlag på s. 3-24 och förslaget till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln på s. 25 f.

Lagförslagen har granskats av lagrådet. Departementschefens anförande

NU 1974:39

i lagrådsremisser! återfinns på s. 87-234 i propositionen, lagrådets yttrande på s. 291-330 och departementschefens anförande i anledning av detta på s. 353-367.

Motionerna

Motionerna är följande:

1974:1623 av fru Olsson i Hölö (c) och herr Åkerfeldt (c), vari hemställs att riksdagen antar förslaget till gruvlag med sådana ändringarsom garanterar att ett i den fysiska riksplaneringen godtaget allmänt intresse alltid kommer att prövas som dispensärende,

1974:1653 av herr Hjorth (s), vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om att sådana anvisningar utfärdas som innebär dels att samråd skall ske med berörda kommuner även i fråga om utvidgning av pågående gruvdrift, dels att åtgärder vidtas i syfte att eliminera sådan förfulning av miljön som bl. a. slamdammar och slighögar orsakat vid tidigare gruvdrift,

1974:1659 av herrar Johansson i Holmgården (c) och Nilsson i Tvärålund (c), vari hemställs att riksdagen antar förslaget till gruvlag med sådana ändringar att natur- och miljövårdsintressena iakttas vid ansökan om utmål och att en plan för erforderliga åtgärder i samband därmed upprättas,

1974:1660 av herrar Lothigius (m) och Ringaby (m), vari hemställs att riksdagen beslutarom ändringar i förslaget till gruvlag enligt vad som framgår av bilaga (s. 15),

1974:1661 av herr Lövenborg m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen avslår propositionen samt hos regeringen hemställer om utarbetandet av förslag till ny gruvlag, som baseras på samhällets ägande av mineral- och andra naturfyndigheter, prospektering och exploatering av desamma.

Utskottet

Den föreslagna nya gruvlagen är liksom den nu gällande, som antogs år 1938, grundad på inmutningssystemet. Enligt detta system kan vem som helst få rätt att inte bara på egen utan också på annans mark undersöka och bearbeta fyndigheter av de mineral som i lagen anges vara inmutningsbara. Till dessa hör framförallt malm till de flesta metaller enligt specifikation i 1 $. Inmutningsrätt meddelas av bergmästaren i det distrikt där den avsedda fyndigheten är belägen. Ansökan om inmutningsrätt prövas inte diskretionärt, utan inmutning beviljas i princip den som först inkommer med ansökan. Undersökningsarbetet på det inmutade området skall normalt vara avslutat inom tre år. Om förutsättningar för gruvdrift befinns föreligga kan

NU 1974:39

inmutaren ansöka om att fä sig anvisat ett särskilt arbetsområde, s. k. utmål, där gruvdrift får äga rum. Han måste då ha kunnat visa att inmutningsbart mineral finns inom området. Gruva får enligt nuvarande ordning innehas utan tidsbegränsning.

Vissa områden är med hänsyn till andra intressen i princip skyddade mot inmutning. Från de flesta inmutningshinder kan dock dispens ges. Till markägaren skall inmutaren betala ersättning för begagnandet av marken och för skada eller intrång som orsakas av undersökningsarbetet. Gruvinnehavare skall enligt vissa regler lösa annans mark inom utmålet i den mån marken tas i anspråk för arbetet ovan jord. Ytterligare skall han betala bl. a. en årlig avgäld till fastighetsägaren.

Gruvlagstiftningen är delvis av civilrättslig karaktär; den har till uppgift att reglera förhållandena mellan å ena sidan markägare, å andra sidan personer som på annans mark undersöker och exploaterar mineralfyndigheter. Men den innehåller också betydelsefulla näringsrättsliga moment; i detta hänseende är syftet att utifrån samhällets intresse avgöra av vem och i vilken utsträckning mineralfyndigheter skall få tas i anspråk. Enligt den nu gällande gruvlagen har staten rätt till kronoandel i gruvföretag, dvs. rätt att till hälften delta i företaget, en rätt som dock måste hävdas inom viss kortare tid från det att gruvbrytning påbörjats.

Inmutningssystemet motiveras med att det bedöms uppmuntra den enskilda malmletningen. Förutsättningarna för att få fram nya malmfyndigheter i den utsträckning som är önskvärd för gruvnäringen har ansetts öka väsentligt genom den ekonomiska stimulans som systemet erbjuder dem som upptäcker sådana fyndigheter.

Andra system i fråga om rätten att utnyttja malm- och mineralförekomster är jordäganderättssystemet, i Sverige tillämpat utanför gruvlagstiftningens område, och koncessionssystemet. Det sistnämnda innebär att rätten till mineralfyndighet uppkommer genom beslut av statlig myndighet, som har fri prövningsrätt i fråga om vem som skall fä koncession. Gruvrättsutredningen, vars arbete ligger till grund för det nu föreliggande förslaget till ny gruvlag, har haft som en huvuduppgift att i fråga om de mineral som omfattas av gruvlagen överväga en övergång från inmutningssystemet till koncessionssystemet eller en blandform av dessa system. Resultatet av dessa överväganden har blivit att utredningen inte ansett sig kunna förorda att inmutningssystemet skall uppges. I stället föreslås nu olika partiella reformer i syfte att tillgodose allmänna intressen. Härigenom närmar sig regleringen en ordning grundad på koncessionssystemet.

Statens rätt till kronoandel blir enligt förslaget till ny gruvlag inte längre beroende av anmälan utan inträder automatiskt, om inte staten vid utmålsläggningen förklarat sig avstå därifrån. Statsgruvefält, som tillkommer genom beslut av riksdagen, kan enligt förslaget inrättas inte bara som hittills på staten tillhörig mark utan även på mark som tillhör annan. Härigenom finns ett beredskapsinstrument varigenom staten kan disponera över fyn -

NU 1974:39

digheter av extraordinär betydelse för samhället. Den s. k. förs va rsa vgift som utmålsinnehavare har att erlägga skall inte längre delas mellan staten och jordägaren utan skall i sin helhet tillfalla staten. Vidare föreslås tidsbegränsning av rätten att inneha gruva, med en rätt till förlängning som ställs i beroende av vissa krav på aktiv gruvdrift. Gruva skall också under vissa förutsättningar kunna tvångsinlösas för att en effektivare gruvdrift skall kunna uppnås.

Av de motioner som föranletts av propositionen tar en sikte på den grundläggande frågan om inmutningsrättens bibehållande. Tre motioner gäller avvägningen mellan gruvintresset och motstående plan- och miljöskyddsintressen. I en femte motion föreslås en rad ändringar i det framlagda förslaget till gruvlag med avseende framför allt på ersättningsbestämmelser av olika slag.

Den först åsyftade motionen, 1974:1661, baseras på den principiella uppfattningen att ali gruvhantering skall ligga i samhällets händer. Motionärerna opponerar sig mot tanken på att hög eller intensifierad takt i malmletningen skulle vara beroende av att det enskilda kapitalet också skall få rätt att exploatera malmfyndigheterna. En bred och offensiv malmletningsverksamhet bör kunna åstadkommas genom en kraftig förstärkning av Sveriges geologiska undersöknings resurser, menar de, och genom att man skapar ett folkligt intresse för ”mineraljakt”. Motionärerna anser att den särskilda lag (1963:599) om inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län som nu gäller men som upphör vid den tidpunkt då den nya gruvlagen avses träda i kraft bör bli bestående. De avvisar förslaget till ny gruvlag och vill att ett nytt förslag skall utarbetas, baserat på samhällets ägande av mineralfyndigheter samt på prospektering och exploatering i samhällets regi.

Ställningstagandet i propositionen till förmån för ett bibehållande i princip av inmutningssystemet baseras på grundliga överväganden av gruvrättsutredningen med åtföljande remissbehandling. Utredningens förslag att inmutningssystemet skall bestå har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av alla remissinstanser. Det kan antecknas att Svenska gruvindustriarbetareförbundet helt har anslutit sig till uppfattningen att en fortsatt privat prospektering är nödvändig och att stor vikt bör läggas vid att behovet av stimulans till prospektering blir tillgodosett i skälig utsträckning. Utskottet delar uppfattningen att inmutningssystemet bör bibehållas. Det finns emellertid, som departementschefen framhåller i propositionen (s. 91), anledning att framhålla att det inte längre blir fråga om något renodlat inmutningssystem. Systemet har modifierats i den riktningen att det allmännas inflytande har förstärkts på olika sätt. Det gruvrättsliga system som präglar förslaget till ny gruvlag är snarast ett biandsystem. Regleringen närmar sig, som lagrådet anför i sitt yttrande, en ordning grundad på koncessionssystemet. Kravet på ökat samhällsinflytande över gruvhanteringen måste anses bli i hög grad tillgodosett genom den föreslagna ordningen. Utskottet av -

1 * Riksdagen 1974. 17 sami. Nr 39

NU 1974:39

styrker motionen 1974:1661 med hänvisning till vad nu sagts.

Ett syfte med gruvlagstiftningen vid sidan av dem som förut särskilt berörts är att en rimlig avvägning skall kunna åstadkommas mellan gruvnäringens intressen samt naturvårds-, vattenvårds- och bebyggelseplaneringssynpunkter m.m. Frågor på detta område tas upp i motionerna 1974:1623, 1974:1653 och 1974:1659. I den förstnämnda motionen påyrkas att vid riksdagsbehandlingen skall göras sådana ändringar i gruvlagen att det garanteras att ett i den fysiska riksplaneringen godtaget allmänt intresse alltid kommer att prövas som dispensärende, dvs. att inmutning i fall som berörs av ett sådant intresse inte skall beviljas utan att de kolliderande intressena vägts mot varandra. Önskemålet i den andra motionen är att Kungl. Maj:t skall utfärda sådana anvisningar att det blir obligatoriskt för gruvföretag dels att samråda med berörd kommun när det är fråga om utvidgning av pågående gruvdrift, dels att vidta åtgärder för att eliminera sådan förfulning av miljön som bl. a. slamdammaroch slighögar har orsakat vid tidigare gruvdrift. 1 den tredje motionen påyrkas ändringar i lagförslaget av innebörd att natur- och miljövårdsintressena skall iakttas vid ansökan om utmål och att en plan för erforderliga åtgärder skall upprättas i samband därmed.

Över dessa tre motioner har civilutskottet avgivit yttrande. Näringsutskottet vill hänvisa till vad som anförs i yttrandet, vilket är fogat till detta betänkande. Det kan antecknas att det aviserade förslag av bygglagutredningen som omnämns i yttrandet numera föreligger (SOU 1974:21 s. 409). Civilutskottet föreslår att riksdagen skall som sin mening ge Kungl. Maj:t till känna att ytterligare överväganden beträffande regleringen av konflikter mellan gruvintresset samt plan- och skyddsintressen av rikskaraktär måste anses lämpliga. Dessa överväganden skulle även omfatta den väckta frågan om samråd med berörda kommuner beträffande utvidgning av gruvdrift.

I detta sammanhang vill näringsutskottet påpeka att sådan redovisning som kan föreskrivas enligt lagen (1972:826) om uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor i praktiken torde komma att omfatta även planerad utvidgning av gruvdrift. Näringsutskottet instämmer i alla delar i vad civilutskottet anfört med avseende på motionerna 1974:1623, 1974:1653 och 1974:1659.

I motionen 1974:1660 föreslås en rad preciserade ändringar i förslaget till gruvlag.

Enligt 4 kap. 4 § skall den ersättning till fastighetsägare som utgår på grund av utmålsläggning bestämmas enligt regler i expropriationslagen (1972:719). Motionärerna hävdar att det i stället bör utgå ersättning för fulla markvärdet, dock utan beaktande av det eventuella tilläggsvärde som förväntad gruvaktivitet kan ha medfört.

Näringsutskottet hänvisar på denna punkt till vad som anförs i civil -

NU 1974:39

utskottets yttrande och avstyrker motionärernas förslag.

Enligt den nuvarande gruvlagen har som nämnts fastighetsägaren rätt att av gruvinnehavaren fä viss ersättning, kallad jordägaravgäld. Avgälden motsvarar 1 % av värdet av alla de inmutningsbara mineraler som brutits och uppfordrats inom utmålet. Den är dock maximerad till 10 000 kr. för år och skall upphöra att utgå sedan regelbunden brytning pågått inom utmålet under sammanlagt 20 år. Gruvrättsutredningen föreslog att systemet med jordägaravgäld skulle bibehållas och att maximibeloppet skulle höjas till 20 000 kr. per år.

Departementschefen anför i propositionen att det ingalunda är självklart att fastighetsägaren skall ha rätt till avgäld av gruvinnehavaren vid gruvbrytning. Bestämmelserna infördes i den nuvarande gruvlagen med anledning av att tidigare bestämmelser om jordägarandel för fastighetsägare avskaffades, dvs. närmast av billighetsskäl. Dessa skäl har, menar departementschefen, alltmer förlorat sin bärkraft. Fastighetsägaren har numera sällan möjlighet att använda den substans vari mineralen ingår för annat ändamål än gruvdrift. Prospekteringen inriktar sig i allt större utsträckning på djupmalmer. Det finns då enligt departementschefen inget rimligt skäl till att fastighetsägaren utan egen insats skall vara berättigad att erhålla ersättning av gruvinnehavaren med betydande belopp. På grundval av detta resonemang förordas att fastighetsägarens rätt till avgäld slopas. Någon bestämmelse om jordägaravgäld ingår följaktligen inte i lagförslaget. Lagrådet anmärker (s. 292) att den inskränkning i jordägares rätt som lagförslaget i skilda hänseenden innebär väsentligen har tillkommit under departementsbehandlingen utan att ändringarna diskuterats under vare sig utredningsarbetet eller remissbehandlingen och att ändringarna och verkningarna av dem därigenom inte fått den belysning som frågan kunnat förtjäna med hänsyn till sin principiella betydelse. Förslaget innebär dock, säger lagrådet, i rättsligt hänseende en anpassning till vad som i allmänhet gäller vid tvångsingripanden i fast egendom och föranleder därför ingen erinran. Lagrådet framhåller också att frågan om vilken ställning som skall ges jordägaren med avseende på rätten till fyndigheter på hans mark huvudsakligen är av politisk natur.

I motionen 1974:1660 kritiseras förslaget att jordägaravgälden skall avskaffas. Från gruvbolagens synpunkt rör det sig om en i det stora sammanhanget ringa kostnad, menar motionärerna. Däremot har avgälden stort värde för den enskilde markägaren. Borttagandet av jordägaravgälden ger enligt motionärernas uppfattning lagförslaget ett från markägarsynpunkt konfiskatoriskt inslag. Enskilda markägare berövas därigenom också, hävdar motionärerna, ytterligare ett incitament att aktivt intressera sig och visa förståelse för malmbrytning och gruvhantering.

Utskottet delar departementschefens uppfattning i fråga om jordägaravgälden och har ingenting att erinra mot att bestämmelser om sådan avgäld saknas i lagförslaget. Utskottet avstyrker följaktligen motionen 1974:1660 i denna del.

NU 1974:39

8 Beträffande vad som i motionen 1974:1660 anförs om 10 kap. 1 §, vilken innehåller den grundläggande föreskriften om inlösen av rätt till utmål, kan i huvudsak hänvisas till civilutskottets yttrande. Det bör särskilt understrykas att den i propositionen angivna ordningen att inlöseninstitutet inte skall vara tillämpligt på kronoandel eller på statens gruvegendom i övrigt med bestämdhet har föreslagits av lagrådet. Som lagrådet framhåller bör man kunna utgå från att staten inom mineralhanteringen, liksom på andra områden, söker tillgodose allmänna och enskilda intressen. På en punkt har civilutskottet inte yttrat sig över vad motionärerna föreslår i fråga om den här aktuella paragrafen. Det gäller deras på gruvrättsutredningens förslag baserade yrkande att absolut förbud skall gälla mot inlösen i arronderingssyfte av utmål som är föremål för regelbunden brytning eller ingår i utmålsfält där utmålets innehavare bedriver sådant arbete. Utskottet delar departementschefens uppfattning att det i de flesta fall inte torde kunna komma i fråga att inlösa sådant utmål men att ett absolut förbud inte bör uppställas. Motionen avstyrks alltså i denna del.

När fråga om ersättning förekommer vid utmålsförrättning skall utöver bergmästaren två gode män deltaga. Dessa skall utses bland dem som i orten valts till gode män vid fastighetsbildningsförrättning. I fastighetsbildningslagen (1970:988) föreskrivs att sådan god man skall ha erfarenhet i fråga om tätortsförhållanden eller vara kunnig i jordbruks- eller skogsbruksfrågor. I motionen 1974:1660 kritiseras att gode männen enligt 4 kap. 23 S förslaget till gruvlag får beslutanderätt tillsammans med bergmästaren i samtliga frågor. Motionärerna vill ha en föreskrift - sådan som förekom i gruvrättsutredningens förslag och i det till lagrådet remitterade lagförslaget - om att de två gode männen skall kunna överrösta bergmästaren endast i fråga som de tre förrättningsmännen har att avgöra gemensamt. Det bör dock observeras att i det slutliga lagförslaget inte finns några bestämmelser om beslut i annan ordning till vilka sistnämnda inskränkning kan hänföras.

Den ordning som föreslås på denna punkt har tillkommit på rekommendation av lagrådet,som funnit det otillfredsställande att enligt det remitterade lagförslaget gode männens deltagande i beslut skulle i vissa fall kunna komma att begränsas till att gälla beslut om förrättningskostnaderna. Departementschefen har godtagit lagrådets ståndpunkt; han understryker dock att gode männen inte bör delta i utförandet av tekniska göromål. Utskottet ansluter sig till lagrådets bedömning och departementschefens slutliga ställningstagande och vill erinra om att en lekmannamedverkan motsvarande den som det här är fråga om är vanlig såväl inom rättsväsendet som inom förvaltningen. Utskottet avstyrker sålunda motionen 1974:1660 i här berört avseende.

I fråga om 8 kap. 10 5, som avser vissa ekonomiska relationer mellan personer som har samäganderätt i utmål, föreslås i motionen 1974:1660 att den av gruvrättsutredningen föreslagna lydelsen skall användas i stället för den som framgått ur ärendets fortsatta beredning. Då den i propositionen

NU 1974:39

förordade versionen i formellt hänseende synes vara att föredra framför gruvrättsutredningens version och i sakligt hänseende lär anses likvärdig med denna avstyrker utskottet motionen på denna punkt.

I övrigt föranleder de i propositionen framlagda lagförslagen ingen kommentar från utskottets sida.

Utskottet hemställer

1. beträffande yrkande om avslag på propositionen 1974:32, m. m. att riksdagen avslår motionen 1974:1661,

2. beträffande avvägning mellan gruvintressen samt plan-och skyddsintressen att

riksdagen i anledning av

a) motionen 1974:1623,

b) motionen 1974:1653,

c) mottionen 1974:1659

som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört i ämnet,

3. beträffande ersättning till fastighetsägare för utmål

att riksdagen med avslag på motionen 1974:1660 i ifrågavarande del antar det i propositionen 1974:32 framlagda förslaget till gruvlag såvitt gäller 4 kap. 4 §,

4. beträffande jordägaravgäld för utmål att riksdagen

a) avslår motionen 1974:1660 i ifrågavarande del,

b)antardet i propositionen 1974:32 framlagda förslaget till gruvlag såvitt gäller 6 kap. 10-13

5. beträffande inlösen av utmål

att riksdagen med avslag på motionen 1974:1660 i ifrågavarande del antar det i propositionen 1974:32 framlagda förslaget till gruvlag såvitt gäller 10 kap. 1 S,

6. beträffande rösträtt för gode män vid utmåls/örrättning

att riksdagen med avslag på motionen 1974:1660 i ifrågavarande del antar det i propositionen 1974:32 fram lagda förslaget till gruvlag såvitt gäller 4 kap. 23

7. beträffande propositionen i övrigt

att riksdagen med avslag på motionen 1974:1660 i övrigt

a) antar det i propositionen 1974:32 framlagda förslaget till gruvlag i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan under 3-6 ovan,

b) antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln.

Stockholm den 21 maj 1974

På näringsutskottets vägnar C. G. REGNÉLL

NU 1974:39

10 Närvarande: herrar Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (c), Bengtsson i Landskrona (s), Haglund (s), Gustafsson i Byske (c), Andersson i Storfors (s), Andersson i Örebro (fp), Rask (s), Blomkvist (s), fru Hambraeus (c), herrar Svensson i Malmö (vpk) (punkten 1), Petersson i Ronneby (c), fru Radesjö (s), herrar Sivert Andersson i Stockholm (s) och Siegbahn (m).

Reservationer

1. beträffande yrkande om avslag på propositionen 1974:32, m. m. (utskottets hemställan under 1) av herr Svensson i Malmö (vpk) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som börjar på s. 5 med ”Ställningstagandet i” och slutar på s. 6 med ”nu sagts” bort ha följande lydelse:

En grundläggande princip måste vara att alla viktiga naturtillgångar skall ligga i samhällets händer. Detta gäller inte minst mineraltillgångarna. Förslaget till ny gruvlag innebär visserligen att staten förstärker sin ställning på gruvområdet i förhållande till enskilda intressenter. Kvar står dock att det enskilda kapitalet kan hävda en företrädesrätt att exploatera malmfyndigheter. Denna ordning, som grundas på uppfattningen att en effektiv malmletningsverksamhet inte kan åstadkommas utan det enskilda vinstintresset som drivkraft, kan utskottet inte godta. En intensifierad malmletning kan, som närmare utvecklas i motionen 1974:1661, befrämjas på andra sätt. I ett avseende innebär lagförslaget t. o. m. ett steg bakåt. Den företrädesrätt till malmfyndigheter i Norrbottens län som staten för närvarande har genom den särskilda lagen om inskränkning i rätten till inmutning inom detta län föreslås upphöra. Utskottet anser att propositionens förslag i sin helhet måste avvisas. Ett nytt förslag till gruvlag bör skyndsamt upprättas. Det bör bygga på principen att samhället skall äga mineralfyndighetema lika väl som andra naturfyndigheter och att prospekteringen och exploateringen av dem skall ligga i samhällets händer. Lagen om inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län bör få fortsätta att gälla.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. att riksdagen

dels med bifall till motionen 1974:1661

a) avslår propositionen 1974:32,

b) hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag till ny gruvlag baserad på samhälleligt ägande och utnyttjande av mineralresurserna,

dels för sin del antar följande

NU 1974:39

11 Förslag till

Lag om fortsatt giltighet av lagen (1963:599) om inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län

Härigenom förordnas, att lagen (1963:599) om inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län, som gäller till utgången av juni 1974, skall äga fortsatt giltighet.

2. beträffande ersättning till fastighetsägare för utmål (utskottets hemställan under 3) av herrar Regnéll (m) och Siegbahn (m) som anser

dels att det stycke i utskottets^ yttrande som börjar på s. 6 med ”Näringsutskottet hänvisar” och slutar på s. 7 med ”motionärernas förslag” bort ha följande lydelse:

Förslaget att även till gruvlagen skall överföras expropriationsrättsliga värderingsregler, vilka innebär undantag från huvudregeln om full ersättning vid tvångsinlösen, innebär en vidgad tillämpning av ett i sig oacceptabelt rättssystem. Dessa undantagsregler har ett klart konfiskatoriskt inslag och måste anses stå i strid med allmän rättsuppfattning. Reglernas innebörd är uttryckligen att viss del av ett konstaterat och sålunda etablerat markvärde inte skall ersättas. Ett konsekvent avståndstagande från dessa principer kräver att ingen ytterligare utvidgning av tillämpningsområdet godtas. Med hänvisning härtill tillstyrker utskottet motionärernas förslag till ändrad lydelse av 4 kap. 4 $, innebärande att ersättning vid utmålsläggning skall avse fulla markvärdet och att skada eller intrång i sammanhanget skall ersättas till hela sitt värde.

dels att utskottet under 3 bort hemställa

3. att riksdagen med bifall till motionen 1974:1660 i ifrågavarande del antar det i propositionen 1974:32 framlagda förslaget till gruvlag såvitt gäller 4 kap. 4 § med ändrad lydelse i enlighet med vad som i det följande betecknas som alternativt förslag:

Kungl. Maj:ts förslag Alternativt förslag

4 kap. 4 $

Ägareav fastighet och innehavare Ägare av fastighet och innehavare av särskild rätt till fastighet är be- av särskild rätt till fastighet är berättigade att av inmutaren få in- rättigade att av inmutaren få in trångsersättning

och ersättning för trångsersättning och ersättning för

annan skada till följd av att mark annan skada till följd av att mark

tages i anspråk enligt 3 ii. Även ska- tages i anspråk enligt 3 8. Ersättning

da eller intrång i övrigt på grund av skall avse lillla markvärdet. Ävenska utmålsläggningen

skall ersättas. da eller intrång i övrigt på grund av

utmålsläggningen skall ersättas till hela sitt värde.

NU 1974:39

12 Kungl. Maj:ts förslag Alternativt förslag

Vid ersättningens bestämmande gäller 4 kap. samt 5 kap. 23 f 241 och 27 H första stycket forsta punkten expropriationslagen (1972:719) i t i IIlämpliga delar. Vad som sägs i 4 kap.

3 i nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio är före det ansökningen om utmål kom in.

Tvist om vid utmålsförrättningen.

3. beträffande jordägaravgäld för utmål (utskottets hemställan under 4) av herrar Regnéll (m) och Siegbahn (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Utskottet delar” och slutar med "denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att jordägaravgäld bör utgå även i framtiden. Det är anmärkningsvärt att bestämmelserna härom föreslås avskaffade utan att detta ställningstagande har någon grund i utredningsförslaget eller i remissyttrandena över detta. Utskottet föreslår att en regel om jordägaravgäld infogas i den nya gruvlagen.

dels att utskottet under 4 bort hemställa

4. att riksdagen i anledning av motionen 1974:1660 i ifrågavarande del antar det i propositionen 1974:32 framlagda förslaget till gruvlag såvitt gäller 6 kap. 10-13 SS med ändring innebärande dels att 10-13 SS betecknas 11-14 SS, dels att rubriken närmast före 10 S sätts närmast före 11 S, dels att i kapitlet införs en ny paragraf, 10 S, med rubriken ”Avgäld till jordägaren” och av följande lydelse:

10 S- Jordägaren är berättigad att av gruvinnehavaren erhålla en årlig avgäld motsvarande en procent av värdet av alla inmutningsbara mineral som brutits inom utmålet och uppfordrats. Avgälden beräknas dock ej för något år högre än till 20 000 kr. och skall upphöra att utgå, sedan regelbunden brytning av inmutningsbara mineral pågått inom utmålet under sammanlagt tjugo år. Sker sammanläggning eller uppdelning av utmål, är det utan verkan i de hänseenden varom nu är fråga. Finnes flera jordägare inom utmålet, skall de ha del i avgälden efter sin del i jorden.

Avgälden skall för varje år betalas inom mars månad påföljande år till jordägaren eller, om flera jordägare finnes, till den person som de har att utse. Uppstår tvist om avgäldens belopp, äger bestämmelserna i 3 kap. 8 i; motsvarande tillämpning.

NU 1974:39

4. beträffande inlösen av utmål (utskottets hemställan under 5) av herrar Regnéll (m) och Siegbahn (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Beträffande vad” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

I motionen 1974:1660 påtalas också utformningen av 10 kap. 1 8, som innehåller den grundläggande föreskriften om inlösen av rätt till utmål. Utskottet ansluter sig till motionärernas på gruvrättsutredningens förslag baserade yrkande att absolut förbud skall gälla mot inlösen i arronderingssyfteav utmål som är föremål för regelbunden brytning eller ingår i utmålsfält där utmålets innehavare bedriver sådant arbete. Vidare finner utskottet det väsentligt att även statens egendom skall, när eljest gällande kriterier är uppfyllda, kunna tas i anspråk genom tvångsinlösen. Utskottet tillstyrker alltså motionen 1974:1660 i dessa hänseenden.

dels att utskottet under 5 bort hemställa

5. att riksdagen med bifall till motionen 1974:1660 i ifrågavarande del antar det i propositionen 1974:32 framlagda förslaget till gruvlag såvitt gäller 10 kap. I 8 med ändrad lydelse i enlighet

med vad som i det följande betecknas som alternativt förslag:

Kungl. Majus förslag

10 kap

Utmål med vad därtill hör får helt eller till viss andel tagas i anspråk genom inlösen.

1. om det skulle innebära betydande teknisk och ekonomisk fördel att utnyttja utmålet gemensamt med ett eller flera andra utmål och sådant utnyttjande är av väsentligt intresse från allmän synpunkt, eller

2. om det är av synnerlig vikt från allmän synpunkt att fyndighet som hör till utmålet undersökes eller bearbetas eller, ifall då sådan fyndighet är föremål för bearbetning, att den utnyttjas på annat sätt eller i större omfattning samt härigenom vinnes betydande teknisk och ekonomisk fördel.

A Iternativt förslag 1 8

År utmål, som ligger nära varandra, i olika innehavares hand och innebär ett gemensamt utnyttjande av utmålen väsentlig teknisk och ekonomisk fördel vid tillgodogörande av fyndigheterna, äger Konungen, om det är till gagn från allmän synpunkt och erforderligt för att få till stånd ändamålsenlig gruvdrift, efter ansökan berättiga innehavare av minst hälften i ett av utmålen att lösa annat av utmålen med vad som hör till gru vrätten eller delägares andel i sådant utmål. Inlösen får dock ej ske av utmål som är föremål för regelbunden gruvbrytning eller ingår i utmälsfält där utmålets innehavare bedriver sådant arbete. Vill flera lösa, äger den företräde som bedö mes äga de bästa förutsättningarna att idka gruvdrift på platsen.

I förordnande om rätt till inlösen skall anges de allmänna förutsättning -

NU 1974:39

14 Kungl. Maj: Is förslag Alternativt förslag

ar beträffande utnyttjandet av inlöst rättighet sorn legat till grund för beslutet.

1 fråga av 2-10 SS.

5. beträffande rösträtt för gode män vid utmålsförrättning (utskottets hemställan under 6) av herrar Regnéll (m) och Siegbahn (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Den

ordning” och slutar med ”berört avseende” bort ha följande lydelse:

Utskottet finner det liksom motionärerna väsentligt att gode männen inte medges rösträtt vid beslut på områden där de vanligtvis ej har särskild kompetens. Följaktligen föreslår utskottet en ändrad utformning av 4 kap. 23 S som tillgodoser detta krav.

dels att utskottet under 6 bort hemställa

6. att riksdagen med bifall till motionen 1974:1660 i ifrågavarande del antar det i propositionen 1974:32 framlagda förslaget till gruvlag såvitt gäller 4 kap. 23 8 med ändrad lydelse i enlighet med vad som i det följande betecknas som alternativt förslag:

Kungl. Maj:ts,förslag Alternativt förslag

4 kap. 23 8

Har förrättningsmännen olika mening, gäller såsom deras beslut vad två av dem säger. Har varje förrättningsman sin mening, gäller bergmästarens mening. I fråga om pengar eller annat som utgör viss mängd skall dock den mening gälla som avser den näst största mängden.

När gode män biträder vid förrättningen, avgör bergmästaren och gode männen gemensamt fråga om jäv enligt 14 \v och om ersättning enligt 30 $ andra stycket. 31 # och 3 kap. 81. / övrigt avgör bergmästaren ensam till förrättningen hörande frågor.

Har förrättningsmännen olika mening, gäller såsom deras beslut vad två av dem säger i de frågor de har att avgöra gemensamt. Har varje förrättningsman sin mening, gäller bergmästarens mening. I fråga om pengar eller annat som utgör viss mängd skall dock den mening gälla som avser den näst största mängden.

NU 1974:39

15 Bilaga

I motionen 1974:1660 påyrkade ändringar i det i propositionen 1974:32 framlagda förslaget till gruvlag

4 kap. Utmål

4 §: = alternativt förslag i reservationen 2

23 5:= andra stycket i alternativt förslag i reservationen 5

6 kap. Rätt att använda utmål

2 a §:= förslag i reservationen 3 till ny 10 S (där dock hänvisningen till lagrum

i andra stycket ändrats)

8 kap. Samäganderätt i utmål Kungl. Majus förslag

Betalar delägare icke senast två månader efter anmodan därom vad på honom belöper av tillskott enligt 3 ) eller av nödvändiga kostnader för undersökningsarbete eller brytning, är hans andel i ut målet med vad därtill hör förverkad till övriga delägare.

Motionärernas förslag

8 Underlåter delägare att betala tillskott som infordrats av gruvföresiåndaren enligt 2 \v eller som fordras för bestridandet av kostnaderna för undersökningsarbete eller gruvdrift i den mån dessa belöper på delägaren och har han, sedan den för beloppets erläggande utsatta tiden gått ut. bevisligen erinrats om betalningens fullgörande men icke inom två månader efter mottagandet av sådan erinran erlagt tillskottet, har han till övriga delägare förverkat sin lott i gruvan med vad därtill hör. / sådant fall är delägaren fri från att betala tillskottet.

10 kap. Inlösen av rätt till utmål

1 §:= alternativt förslag i reservationen 4 med följande avvikelse:

Förslag i reservationen Motionärernas förslag

Är utmål på platsen.

1 förordnande — för beslutet.

I fråga om inlösen gäller expropria- I fråga om inlösen gäller expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga tionslagen (1972:719) i tillämpliga

delar, i den mån ej annat följer av delar, i den mån ej annat följer av

2- 10 88. /—10 SS -

NU 1974:39

16 Civilutskottets yttrande nr 3 år 1974 Nr 3 y

Civilutskottets yttrande över motioner i anledning av propositionen 1974:32 med förslag till gruvlag m. m.

Till näringsutskottet Motionerna

Näringsutskottet har beslutat inhämta civilutskottets yttrande över de i anledning av propositionen 1974:32 med förslag till gruvlag m. m. väckta motionerna 1974:

1623 av fru Olsson i Hölö (c) och herr Åkerfeldt (c) vari hemställs att riksdagen antar förslaget till gruvlag med sådana ändringar som garanterar att ett i den fysiska riksplaneringen godtaget allmänt intresse alltid kommer att prövas som dispensärende,

1653 av herr Hjorth (s) vari hemställs att riksdagen vid behandling av proposition 1974:32 Gruvlag hos Kungl. Maj:t hemställer om att sådana anvisningar utfärdas som innebär dels att samråd skall ske med berörda kommuner även i fråga om utvidgning av pågående gruvdrift, dels att åtgärder vidtas i syfte att eliminera sådan förfulning av miljön som bl. a. slamdammar och slighögar orsakat vid tidigare gruvdrift,

1659 av herrar Johansson i Holmgården (c) och Nilsson i Tvärålund (c) vari hemställs att riksdagen vid sin behandling av proposition 1974:32 beslutar anta förslaget till gruvlag med sådana ändringar att natur- och miljövårdsintressena iakttas vid ansökan om utmål och att en plan för erforderliga åtgärder i samband därmed upprättas,

1660 av herrar Lothigius (m) och Ringaby (m) vari hemställs att riksdagen beslutar om ändringar i det vid proposition 1974:32 fogade förslaget till gruvlag i vad avser 4 kap. 4 och 23 §§, 6 kap. 2 a §, 8 kap. 10 § samt 10 kap. 1 §.

Gällande och föreslagen ordning m. m.

Gruvlagen avses enligt propositionen i första hand reglera inmutarens och gruvinnehavarens förhållande till markägaren. Genom inmutning skapas en rättighet av civilrättslig natur, lnmutningsrätt beviljas av bergmästaren och ger i första hand inmutaren rätt att under viss tid utföra undersökningsarbete inom inmutat område. Påträffar inmutaren brytvärd fyndighet har han vidare en principiell rätt att få sig anvisat ett arbetsområde för gruvdrift (utmål), där han får bryta inmutningsbart mineral och tillgodogöra sig detta. Enligt lagförslaget skall utmålet ha den

NU 1974:39

storlek som med hänsyn till fyndighetens sträckning, gruvdriftens behov och övriga omständigheter är lämplig och skall i övrigt ha för ändamålet lämplig form. Utmål anvisas vid utmålsförrättning efter ansökan hos bergmästaren. Vissa hinder mot inmutning och utmålsläggning anges. Sökande skall vid ansökningen bifoga bl. a. handling som visar att behövligt medgivande erhållits eller begärts.

Systemet med inmutningshinder innebär att vissa intressen som anses särskilt skyddsvärda skall beaktas redan vid prövning enligt gruvlagen. Därvid har hänsyn tagits även till allmänna intressen. Reglerna innebär att vissa faktorer (2 kap. 2 §) skapar ett absolut hinder medan vissa specifikt angivna förhållanden utgör dispensabla hinder. Dispens kan i vissa fall medges endast av Kungl. Maj:t (3 §) och i vissa fall av länsstyrelsen (4 §). I en reservregel (5 §) ges Kungl. Maj:t befogenhet att i vissa fall ställa upp ett dispensabelt inmutningshinder. Detta kan ske då gruvdriften kan antas hindra eller avsevärt försvåra sådan pågående eller planerad användning av marken som är av väsentlig betydelse ur allmän synpunkt.

De angivna inmutningshindren utgör (4 kap. 2 §) hinder även mot utmålsläggning inom inmutat område, förutsatt att hindret förelåg redan då inmutningsrätten beviljades. Vid utläggande av utmål utanför inmutat område gäller sådant hinder som uppstått innan ansökningen kom in. Inmutaren har rätt att även utanför utmålet få sig anvisad den mark som är nödvändig.

Reglerna om i vilka fall en vägning av gruvintresset mot ett kvalificerat motstående intresse skall ske genom dispensprövning enligt gruvlagen innebär i princip att den nuvarande typen av reglering i 1938 års gruvlag bibehållits.

I förslaget till gruvlag föreskrivs obligatorisk dispensprövning (2 kap. 3 och 4 §§) då vissa särskilt skyddsvärda intressen konkurrerar med gruvintresset: bl. a. allmän väg, järnväg, flygplats samt bostadshus och vissa lokaler m. m. Vidare krävs dispens för inmutning inom område med stadsplan eller byggnadsplan. Därmed torde ha avsetts endast fastställd sådan plan. Bestämmelser om detta inmutningshinder motiveras med att i sådant område kan ha gjorts investeringar i vatten- och avloppsanläggningar m. m. och att planmyndigheterna bör pröva förändringar inom dessa områden med förutsatt intensiv markanvändning. I huvudsak tycks emellertid de här angivna skyddsobjekten ha tagits upp med hänsyn till investeringarnas ekonomiska värde. I övrigt avses planintressen, naturvårdsintressen, m. m. få skyddas efter en individuell prövning hos Kungl. Maj:t av om ett särskilt dispensförfarande är påkallat. Departementschefen uttalar (s. 113) att reservregeln (2 kap. 5 §) givetvis bör tillämpas med försiktighet och endast användas för att skydda intressen som från allmän synpunkt är jämförbara med något av de i lagen särskilt angivna. Regeln täcker även sådana intressen som kan beaktas enligt vatten-, byggnads-, naturvårds- och miljöskyddslagstiftningen. Det har inte — utöver de nämnda föreskrifterna om att sökanden skall visa att behövligt tillstånd erhållits eller sökts — angetts hur Kungl. Maj:ts bedömning skall initieras och vilken utredning om förekomsten av sådana intressen som krävs.

NU 1974:39

18 Departementschefen anför (s. 118) i fråga om utmåls storlek och form bl. a. att i främsta rummet avgörande bör vara fyndighetens sträckning och gruvdriftens behov. Även andra omständigheter sägs dock böra i viss utsträckning beaktas — bl. a. anförs att utmåls gränser bör kunna anpassas till gällande fastighetsgränser och andra liknande förhållanden.

Gruvinnehavaren skall (4 kap. 3 §) hålla behövligt stängsel. Bergmästaren får (5 §) förelägga gruvinnehavaren att vidta åtgärd som behövs för att bl. a. förekomma fara för annans egendom och även förbjuda arbetets fortsatta bedrivande.

I detta sammanhang bör även noteras att länsstyrelsen, för att tillvarata allmänna intressen, föreslås få föra talan mot beslut enligt gruvlagen. Bestämmelsen har utformats efter mönster av 48 § fjärde stycket miljöskyddslagen (ML) och avser en mer vidsträckt besvärsrätt än motsvarande regel i 15 kap. 8§ fastighetsbildningslagen ger. Någon skyldighet att underrätta länsstyrelsen om ansökningar eller beslut enligt gruvlagen föreslås inte.

Departementschefen anför (s. 106) att utöver den prövning som sålunda sker enligt gruvlagen gäller att innehavaren av en gruvrättighet är underkastad bl. a. sådana inskränkningar i fråga om markanvändningen som kan föreskrivas enligt vatten-, byggnads-, naturvårds- och miljöskyddslagstiftningen.

Tillstånd enligt vattenlagen (VL) fordras om åtgärd medför märkbar inverkan på vattenståndet i sjö eller annat vattendrag. I samma lag regleras även byggande i vatten för att motverka vattenförorening och ianspråktagande av mark för ledning m. m. för avloppsvatten. I övrigt prövas frågor om inverkan i nämnda hänseenden enligt ML.

Byggnadslagen (BL) innehåller inte några särregler om eventuella konflikter med gruvintressen. Lagstiftningen torde utgå från att vid planläggning enligt BL skälig hänsyn skall tas till etablerade gruvintressen för att inte svårigheter skall uppstå vid plangenomförandet.

Naturvårdslagens (NVL) bestämmelser om täktverksamhet är inte tillämpliga på gruvdrift. Bestämmelserna i samma lag om skydd för landskapsbilden gäller vidare inte företag som skall prövas enligt VL och ML. Sistnämnda lag omfattar också gruvdrift. Med stöd av bemyndigande i lagen har Kungl. Maj:t föreskrivit att gruva eller anrikningsverk inte får anläggas utan tillstånd enligt ML eller utan dispens från tillståndskravet. Vid prövning enligt ML skall också naturvårdsintressena beaktas.

Riktlinjer för bevakningen av vissa riksintressen i hushållningen med mark och vatten har antagits av 1972 års riksdag. Riktlinjerna innebär bl. a. att dessa riksintressen i ett samspel mellan staten och kommunerna ytterst kan preciseras i den kommunala fysiska planeringen. Skyddsintresset skall anges vid planering enligt BL och NVL eller vid översiktliga, inte formbundna kommunala planeringsöverväganden. Kommunerna har i detta sammanhang fått avsevärt vidgade planeringsuppgifter som ställer krav på översiktliga — även inte formbundna — bedömningar av bebyggelseutvecklingen m. m.

NU 1974:39

19 Enligt Kungl. Maj:ts cirkulär (1973:15) till samtliga statsmyndigheter om beaktande av riktlinjer för hushållningen med mark och vatten anbefalls de att som vägledande vid varje beslut som är av betydelse för användningen av mark eller vatten beakta de riktlinjer som statsmakterna dragit upp för hushållningen med dessa naturtillgångar.

I samband med riktlinjerna för den nämnda fysiska riksplaneringen har lokaliseringsprövningen enligt BL och ML samordnats hos Kungl. Maj:t beträffande industriell och liknande verksamhet av väsentlig betydelse för hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar. Beslutet har fått uttryck i 136a § byggnadslagen och i bl. a. 2, 6. 9 och 14 §§ ML. I särskild kungörelse (1972:781) har angetts vissa verksamheter som under alla omständigheter är av intresse från riksplaneringssynpunkt. Bland dessa ingår inte gruvor. Kungl. Maj:t har dock befogenhet att i visst fall besluta att verksamhetens lokalisering skall prövas av Kungl. Maj:t. Detta torde i princip kunna ske även i fråga om gruvdrift. Chefen för civildepartementet har i specialmotiveringen till 136a § BL (prop. 1972:11 1, bil. 2, s. 398) uttalat följande: ”Det torde utan särskild bestämmelse åligga vederbörande myndigheter att till Kungl. Maj:t anmäla behovet av sådana beslut. Sådan skyldighet föreligger så snart myndigheten har fått kännedom om att konkreta förberedelser i någon form för en lokalisering har vidtagits och alltså även om inget ärende formellt anhängiggjorts hos myndigheten.”

Den lokala och regionala bebyggelseplaneringen är i allt väsentligt en kommunal eller interkommunal uppgift. Kungl. Maj:ts befogenheter att reservera mark för tillgodoseende av väsentliga riksintressen innebär möjlighet att föreskriva om upprättande av generalplan. Kungl. Maj:t kan också föreskriva att planen skall vara fastställd. I anslutning härtill kan Kungl. Maj:t meddela erforderliga byggnadsförbud. I fråga om lokaliseringsbeslut enligt 136a § BL gäller en kommunal vetorätt, utformad som krav på tillstyrkan från kommunens sida av den tänkta lokaliseringen.

Bygglagutredningen kommer inom kort att lägga fram ett principbetänkande, avsett att utgöra underlag för prövning av förslag till riktlinjer för en framtida lagstiftning. Enligt vad utskottet erfarit torde utredningsförslaget bl. a. komma att beröra frågan om prövning i plansammanhang av frågan om lokalisering av gruvverksamheter.

På grund av beslut vid 1971 års höstriksdag (prop. 1971:122, CU 1971:27, rskr 1971:310) gäller fr. o. m. den 1 januari 1972 nya bestämmelser om ersättning vid expropriation. Dessa bestämmelser har utformats i syfte att dämpa markvärdestegringen och hindra att samhället vid expropriation för tätbebyggelseändamål skall behöva ersätta vissa värden som har uppstått till följd av samhällets egna insatser och har samband med tätbebyggelseutvecklingen. Som utgångspunkt gäller att fastighetens marknadsvärde — dvs. det pris fastigheten sannolikt skulle betinga vid försäljning på öppna marknaden — skall vara avgörande för expropriationsersättningen.

Vissa avvikelser gäller dock från principen om ersättning efter

NU 1974:39

marknadsvärde. Sålunda skall i viss överensstämmelse med vad som gällt redan förut expropriationsföretagets inverkan på marknadsvärdet inte beaktas. Om det företag, för vars genomförande fastighet exproprieras, medfört inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde, skall ersättningen i regel bestämmas på grundval av det marknadsvärde fastigheten skulle ha haft utan sådan inverkan.

Den s. k. presumtionsregeln utgör ett ytterligare principiellt och praktiskt betydelsefullt undantag från marknadsvärdesprincipen. Presumtionsregeln gäller vid tätbebyggelseexpropriation samt värdestegringsexpropriation i samband med tätbebyggelse. Regeln innebär att sådan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse som ägt rum under tio år före ansökningen om expropriation — dock högst femton år före talans väckande vid domstol och enligt en särskild övergångsbestämmelse inte i något fall tidigare än från den 1 juli 1971 — räknas ägaren till godo endast i den mån det blir utrett att den beror på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Det gäller således en presumtion för att en värdeökning beror på förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Endast i den mån presumtionen motbevisas utgår ersättning för den markvärdestegring som inträffat.

1972 års riksdag fattade beslut om att presumtionsregeln skulle tillämpas oavsett för vilket ändamål expropriationen sker (prop. 1972:109, CU 1972:34) och att den även skulle tillämpas vid inlösen enligt BL ochNVL(prop. 1972:1 1 1, CU 1972:35). Regeln har även tagits in i ny lagstiftning, som anläggningslagen och ledningsrättslagen. Förslag att föra in regeln även i VL läggs fram i prop. 1974:83.

Utskottet

Gruvrättsutredningen, vars förslag tagits till utgångspunkt för propositionen, har angett lagstiftningens huvudsyfte vara att främja prospekteringsverksamheten och befordra ett ändamålsenligt utnyttjande av naturtillgångarna. Vidare angavs att lagstiftningen samtidigt bör vara sådan att en rimlig avvägning åstadkoms mellan gruvnäringens intressen samt naturvårds-, vattenvårds-och bebyggelseplaneringssynpunkter m. m. Utredningsförslaget avlämnades våren 1969.

Förslaget i propositionen utgår från ett i princip bibehållet inmutningssystem, valt bl. a. med hänsyn till syftet att stimulera enskilda till malmletning. För att hindra missbruk av inmutningssystemet har det modifierats bl. a. genom regler om inmutningshinder och andra koncessionsbetonade inslag.

Det framlagda lagförslaget innebär sålunda bl. a. att inmutningsrätt och rätt till utmål i vissa situationer skall kunna erhållas först om en vägning av gruvintresset mot därmed inte förenliga intressen ger positivt resultat. Denna vägning skall ske genom en dispensprövning i de fall där särskilda förhållanden påkallar det. Prövningen är obligatorisk då vissa angivna förhållanden föreligger och kan föreskrivas av Kungl. Maj:t om gruvdrift eljest kan antas komma att hindra eller avsevärt försvåra sådan

NU 1974:39

pågående eller planerad användning av marken som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt.

Förslaget i motionen 1974:1623 syftar till att dispensprövning alltid skall ske när gruvintresset kommer i konflikt med ett i den fysiska riksplaneringen beaktat riksintresse. Dessa riksintressen preciseras ytterst i kommunal fysisk planering enligt byggnadslagen, i översiktliga planbedömningar eller i åtgärder enligt naturvårdslagen.

De i lagförslaget angivna obligatoriska dispensfallen torde närmast ha valts för att skydda investeringar. Detta gäller även kravet på dispens vid fastställd stadsplan eller byggnadsplan. Enligt utskottets mening torde riksintressen i den fysiska planeringen ofta ha större tyngd än de uppräknade investeringsfallen. Det vore därför i och för sig motiverat med en obligatorisk dispensprövning. De skilda sätt på vilka riksintressena kan slutligt preciseras gör det emellertid svårt att foga in dem i en uppräkning. Skyldighet föreligger för alla statsmyndigheter att beakta riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen. Därav torde följa att en konflikt mellan gruvintresset och dessa riktlinjer alltid bör leda i vart fall till en Kungl. Majits bedömning av om en dispensprövning behövs. Detta förutsätter i sin tur att sådana konfliktsituationer anmäls. Länsstyrelsens besvärsrätt torde bl. a. avse situationer där dessa riksintressen träds för nära. Besvär förutsätter också kännedom om beslutet i sådan tid att besvär blir praktiskt möjliga.

Enligt utskottets mening lämnar lagförslaget inte erforderliga garantier för att riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen generellt beaktas. Med hänsyn till att bygglagutredningens kommande förslag torde ge anledning till en fortsatt prövning av samordningen mellan gruv- och byggnadslagstiftningen bör fortsatta överväganden emellertid anstå. Enligt civilutskottets mening bör riksdagen i anledning av motionen ge Kungl. Maj:t till känna att ytterligare överväganden beträffande regleringen av konflikter mellan gruvintresset samt plan- och skyddsintressen av rikskaraktär måste anses lämpliga. I avvaktan på sådana överväganden bör även prövas lämpligheten att i administrativ ordning utvidga underrättelseplikten.

Vad i motionen 1974:1653 föreslagits om samråd med berörda kommuner även i fråga om utvidgning av pågående gruvdrift bör, såvitt gäller utvidgning av arbetsområdet m. m., enligt utskottets mening också kunna beaktas vid en enligt ovan förordad översyn. Ett klart samband föreligger mellan motionsförslaget i denna del och bygglagutredningens aviserade förslag, vilka torde komma att beröra t. ex. frågan om prövning i kommunplan av lokalisering av gruvverksamheter. Även denna motion bör sålunda grunda förordat tillkännagivande. I vad gäller samråd i övrigt mellan gruvföretaget och kommunen torde samma synpunkter kunna anläggas som beträffande företag i allmänhet.

Motionen 1974:1653 i återstående del samt motionen 1974:1659 tar sikte på de krav som bör ställas på gruvdriften ur t. ex. miljöskydds- och naturvårdssynpunkt. Förslaget till gruvlag tar upp vissa föreskrifter medan återstoden avsetts lösas genom närmast miljöskyddslagen men

NU 1974:39

även byggnadslagstiftningen. I och för sig torde motionärernas önskemål kunna tillgodoses på båda dessa vägar. Principfrågan om åtgärder i denna riktning skall ses som ursprungliga begränsningar i en inmutningsrätt eller en rätt till utmål eller om de skall anses utgöra inskränkningar i rätten att vidta vissa anordningar för gruvdriften är grundläggande. Om enighet råder om gränserna för utövandet av gruvdrift blir det emellertid närmast en praktiskt fråga om dessa gränser skall dras upp i det ena eller andra bedömningssammanhanget. Viss tvekan kan nu råda om dispensprövningens omfattning. Det torde vara svårt och inte heller avsett att begränsa dessa till enbart det förhållande som grundar dispenskravet. En dubbel prövning kan sålunda bli följden.

Förutsatta ytterligare överväganden om samordning med plan- och skyddsintressena torde även aktualisera frågan om detaljkontrollen av verksamheten. De svårigheter som föreligger att på ett tidigt stadium precisera såväl behovet av anordningar som därtill anpassade krav leder dock till bedömningen att någon riksdagens åtgärd nu inte kan anses påkallad. Utskottet har därvid förutsatt att åtgärder enligt miljöskyddslagen — med beaktande av naturvårdssynpunkter — kan undanröja även tidigare uppkomna missförhållanden.

I fråga om motionen 1974:1660 begränsas yttrandet till de förslag som berör civilutskottets beredningsområde, dvs. i första hand till hänvisningarna till expropriationslagen (1972:719) (ExL).

I motionen föreslås att ersättning på grund av utmålsläggning bestäms till ”fulla markvärdet” och inte i enlighet med reglerna i ExL. Förslaget motiveras med att ersättningsbeloppens ringa andel av anläggningskostnaderna gör det orimligt att sätta markägaren i ett sämre ersättningsläge än nu gällande.

Motionsförslaget torde närmast vara att uppfatta som ett vidhållande av invändningar som tidigare förts fram mot det undantag från marknadsvärdesprincipen i ExL som den s. k. presumtionsregeln innebär. Ett av regelns huvudsyften är att dämpa markvärdestegringen. Regeln gäller oberoende av expropriationsgrund och vem som exproprierar. Den tillämpas även vid inlösen enligt byggnads- och naturvårdslagarna och har förts in i t. ex. anläggningslagen och ledningsrättslagen. En utvidgning även till vattenlagens område föreslås i prop. 1974:83.

Grundsatsen att ersättning inte bör utgå på grund av nya förväntningar om ändrad markanvändning har godtagits av en stark riksdagsmajoritet. De skilda meningar som i övrigt uttryckts rör vissa bevisbördeproblem vid tillämpning av presumtionsregeln. Enligt utskottets mening finns inte någon befogad anledning att göra andra bedömningar på gruvlagens område, särskilt som upplåtelse av inmutningsrätt och rätt till utmål kan anses utgöra en form av expropriation. Förslaget om annan lydelse av 4 kap. 4 § gruvlagen bör sålunda avstyrkas.

Vidare föreslås i motionen att inlöseninstitutet skall vara tillämpligt även på kronoandel eller eljest på statens gruvegendom. Lagförslagets utformning i denna del innebär att hänsyn tagits till lagrådets bestämda ståndpunktstagande att statens egendom inte skall kunna tas i anspråk

NU 1974:39

genom tvångsinlösen — en vedertagen princip på det expropriationsrättsliga området.

Utskottet har inte funnit anledning till annan bedömning än lagrådet. Man bör sålunda kunna utgå från att staten medverkar till en sådan arrondering som är av väsentligt intresse från allmän synpunkt. Motionärernas intresse bör därmed kunna anses tillgodosett utan ändring av 10 kap. 1 § på denna grund.

I detta sammanhang föreslås vidare att hänvisningen i sistnämnda lagrum till ExL skall gälla i den mån annat inte följer av även 10 kap. 1 §.

Förslagets syfte är inte helt klart. Möjligen har hänvisningen uppfattats som att en inlösen skulle grundas på ExL. Då detta redan genom i propositionen föreslagen lydelse uppenbarligen inte är fallet torde motionärernas intresse få anses tillgodosett utan ändring av 10 kap. 1 § på denna grund.

Frågan om ändrad lydelse av sistnämnda lagrum för att hindra inlösen av utmål under drift har inte ansetts böra bedömas av civilutskottet.

Stockholm den 18 april 1974

På civilutskottets vägnar PER BERGMAN

Närvarande: herrar Bergman i Göteborg (s), Petersson i Nybro (s), Wennerfors (m), Lindkvist (s), Åkerfeldt (c), Henrikson (s), Mattsson i Skee (c), Jadestig (s), Adolfsson (m), Häll (s), Claeson (vpk), fru Landberg (s), fru Ingvar-Svensson (c), herr Strömberg i Botkyrka (fp) och fru Andersson i Trollhättan (c).

Avvikande mening

av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) som anser att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Motionsförslaget torde” och slutar med ”sålunda avstyrkas” bort ha följande lydelse:

Förslaget att även till gruvlagen överföra expropriationsrättsliga värderingsregler, vilka innebär undantag från huvudregeln om full ersättning vid tvångsinlösen, innebär en vidgad tillämpning av ett i sig oacceptabelt rättssystem. Dessa undantagsregler måste anses stå i strid med allmän rättsuppfattning och har ett klart konfiskatoriskt inslag. Reglernas innebörd är uttryckligen att viss del av ett konstaterat och sålunda etablerat markvärde inte skall ersättas. Ett konsekvent avståndstagande från dessa principer kräver att ingen ytterligare utvidgning av tillämpningsområdet godtas. Motionsförslaget bör sålunda tillstyrkas i denna del.

GOTAB 74 7713 S Stockholm 1974