Betänkande 1974:NU5

Niiringsutskottets betänkande nr 5 år 1974

NU 1974:5

Nr 5

Näringsutskottets betänkande i anledning av motioner om förstatligande av affärsbankerna och angående Post- och Kreditbanken, m. m.

Ärendet

I detta betänkande behandlas motionerna

1974:1132 av herr Oskarson m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen skall hos Kungl. Majit hemställa att det förestående samgåendet mellan postbanken och Sveriges kreditbank icke kommer till stånd,

1974:1500 av herr Hermansson m. fl. (vpk), såvitt gäller hemställan (3) att riksdagen skall hos regeringen hemställa om förslag om att i statens ägo överföra de privata affärsbankerna,

1974:1520 av fru tredje vice talmannen Nettelbrandt (fp), vari hemställs att riksdagen skall hos Kungl. Majit hemställa om att bestämmelserna om statlig myndighets skyldighet att anlita Sveriges kreditbank/Post- och Kreditbanken för banktransaktioner och vid deponering av medel upphävs.

Motionen 1974:1500 i övrigt, som gäller allmänna pensionsfondens aktieplaceringar, avser utskottet att behandla i ett senare betänkande. Motiveringen till yrkandena i denna motion finns i motionen 1974:1194 angående riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m., som hänvisats till finansutskottet.

Frågan om förstatligande av de privata affärsbankerna

Motionen 1974:1500

Som motivering för det i motionen 1974:1500 framförda yrkandet om förstatligande av de privata affärsbankerna anförs i motionen 1974:1194 följande. Affärsbankerna utgör viktiga centra för storkapitalets makt. De spelar en betydande roll för industrifinansieringen och har stora möjligheter att påverka och kontrollera hela den ekonomiska utvecklingen. Förstatligande av affärsbankerna — en åtgärd som enligt motionärerna krävs av en bred opinion inom arbetarrörelsen — skulle förbättra förutsättningarna för en samhällelig ekonomisk planering.

Tidigare behandling av frågan

I anledning av propositionen 1971:166, vari framlades förslag till ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse, m. m., som föranleddes av beslutet om samgående mellan Skandinaviska banken och Stockholms

1 Riksdagen 1974. 17 sami. Nr 5

NU 1974:5

enskilda bank, väcktes bl. a. en motion med samma innebörd som det här aktuella motionsyrkandet. Näringsutskottet (NU 1971:51) avstyrkte motionen med uttalande att ett tillfredsställande samhälleligt inflytande över bankväsendet och över näringslivet i stort inte förutsatte att affärsbankerna övertogs av staten. En reservation till förmån för motionen avgavs av vänsterpartiet kommunisternas representant i utskottet. Riksdagen avslog motionen.

Ar 1972 förekom en motion om att riksdagen - mot bakgrund av de fortgående koncentrationstendenserna — skulle hos Kungl. Maj:t begära en utredning med syfte att fastställa bankverksamhetens framtida organisation och överväga formerna för samhällets inflytande i bankväsendet. Utskottet (NU 1972:7) hänvisade till att från koncentrationsutredningen påföljande år var att vänta ett slutbetänkande, vari konsekvenserna av koncentrationsföreteelser bl. a. inom bankväsendet kunde väntas bli belysta. Detta betänkande borde ingå i underlaget för överväganden från statsmakternas sida rörande bankverksamhetens organisation och formerna för samhällets inflytande i bankväsendet, anförde utskottet och avstyrkte motionen. Bifall till denna påyrkades i en reservation av vänsterpartiet kommunisternas representant i utskottet. Riksdagen avslog motionen.

År 1973 väcktes ånyo en motion om förstatligande av det samlade affärsbanksväsendet i kombination med delegering av en stor del av besluten inom bankerna till politiskt representativa regionala och lokala organ med flertal för de lönarbetande. Utskottet (NU 1973:7) avstyrkte motionen med bl. a. samma motivering som 1971. Utskottet framhöll att samhället genom riksbanken, bankinspektionen och offentliga styrelseledamöter har insyn i och utövar kontroll över bankernas verksamhet. Samtidigt som detta inflytande förstärkts hade en växande del av kapitalbildningen förts över i offentlig regi, sade utskottet. De privata affärsbankerna — med en andel av inlåningen som uppgick till ca 40 % — hade ingalunda någon monopolställning på marknaden. Utskottets avstyrkande yttrande föranledde även denna gång en reservation från vänsterpartiet kommunisternas representant, vari påyrkades att affärsbanksväsendet skulle förstatligas och reorganiseras på ett sådant sätt att driftsprinciperna och beslutssystemet kunde tjäna folkflertalet. Riksdagen avslog motionen.

NU 1974:5 3

Några statistiska uppgifter om kreditinstitutens verksamhet Bankinstitutens inlåning från allmänheten vid 1972 års utgång

miljarder

kr.

%

Affärsbanker

54,4

46,4

Sparbanker

38,8

33,1

Postbanken

17,8

15,2

(varav postgiro)

( 7,4)

( 6,3)

Centralkassor

för jordbrukskredit

6,2

5,3

Källa: Statistisk årsbok 1973

Kreditinstitutens

utgång

direkta utlåning

fördelad

på sektorer

vid 1972

års

Affärs-

banker

Spar-

banker

Post- Jordbruks- banken kassor

miljarder kr.

Försäk-

rings-

bolag

Allmänna

pensions-

fonden

Näringsliv

20,3

4,1

1,2

4,2

5,8

5,2

(varav jordbruk)

( 0,6)

( 1,8)

(0)

(3,4)

(0)

(0,3)

Bostadssektorn

16,4

23,6

6,2

0,8

5,4

0,5

Kommunerna

1,3

3,6

3,3

0,3

1,8

3,7

Övriga

5,2

2,0

0,1

0,3

1,5

43,2

33,3

10,8

5,6

14,5

9,4

Indirekt kredit-

givning

16,9

7,7

7,6

0,9

18,3

43,5

Källa: Ekonomisk revy 1973

Frågan om samgående mellan postbanken och Sveriges kreditbank

Riksdagsbeslut 1973 och senare åtgärder

Enligt beslut av riksdagen hösten 1973 (prop. 1973:145, NU 1973:63) skall postbanken och Sveriges kreditbank den 1 juli 1974 sammangå till en statlig affärsbank, kallad Post- och Kreditbanken (PK-banken). Kreditbanken uppgår i sin helhet i PK-banken. Postbankens sparrörelse och den räntebärande delen av postgirorörelsen förs över till den nya banken, medan den inte räntebärande delen av postgirot förs över till postverket. Den nya banken kommer att få tillgångar på ca 29 miljarder

1* Riksdagen 1974. 17 sami. Nr 5

NU 1974:5

kr. och blir bl. a. i fråga om storleken av inlåningen från allmänheten den största banken i landet. PK-banken kommer att ha ett eget kapital av sammanlagt 621,2 milj. kr., varav 316,8 milj. kr. utgörande aktiekapital och 158,4 milj. kr. utgörande reservfond. Postverket skall i fortsättningen inte bedriva utlåning eller placeringsverksamhet. Till postverket inflytande likvida medel skall därför föras över till PK-banken för att förvaltas av denna. Den rutinmässiga och expeditionella hanteringen i fråga om medel som flyter in över postverket skall dock vara kvar hos postverket. Från postbanken överförs till PK-banken vissa enheter med ledande funktioner, såsom sekretariatet, finansavdelningen och delar av marknads-, redovisnings- och revisionsavdelningarna. Återstående delar av postbanken tillförs postverket, vilket innebär bl. a. att personal och maskinell utrustning inom den centrala bokföringsorganisationen stannar kvar inom verket.

Omorganisationen kommer inte att få till följd personalinskränkningar eller försämringar i anställningsförhållandena för dem som berörs av samgåendet. Omkring 150 personer, ingående i de nyssnämnda enheterna med ledande funktioner som skall överföras till PK-banken, kommer dock att på frivillig väg omplaceras från postverket till den nya banken. Efter samgåendet skall postverkets bankkunder kunna utnyttja PK-bankens kontor och kundservice samtidigt som PK-bankens kunder kan utnyttja postverkets kontor och kundservice. Någon ändring avses inte ske i fråga om den service — även på lördagar — som postverket för närvarande lämnar allmänheten. Postverket skall ha möjlighet att lämna övriga banker motsvarande service, om de önskar det. För att samgåendet skall underlättas har styrelserna för postbanken och Kreditbanken gjorts identiska. Till ledamöter i styrelserna har utsetts de personer som avses skola ingå i den blivande PK-bankens styrelse. För att lösa vissa ersättningsfrågor och frågor om den närmare utformningen av den blivande organisationen har inrättats arbetsgrupper, bestående av representanter för postverket och de båda samgående bankerna.

Ett första beslut om ändring i bolagsordningen för Sveriges kreditbank — i vad avser bl. a. bankens firma och aktiekapitalets storlek — har fattats vid extra bolagsstämma den 18 december 1973. För definitivt beslut tas saken upp vid ordinarie bolagsstämma den 12 mars 1974.

Riksdagsbehandlingen av frågan 1973

Propositionen om samgående mellan postbanken och Sveriges kreditbank föranledde fem motioner med yrkande om att riksdagen skulle avslå propositionen. Bland dessa var partimotioner från centerpartiet, folkpartiet och moderata samlingspartiet. Sammanfattningsvis gällde enligt de sistnämnda motionerna att det saknades tillräckligt underlag för beslut om sammanslagning av postbanken och Kreditbanken. Tre grupper av argument framfördes i första hand mot propositionens förslag.

NU 1974:5

5 Den första gruppen av argument gällde samgåendets verkningar i fråga om tillgången på långfristiga krediter. Motionärerna räknade med att en tilltagande brist på sådana krediter skulle göra sig gällande. Frågan om ett nytt bankinstituts inriktning borde enligt en av motionerna prövas i ett vidare sammanhang av 1968 års kapitalmarknadsutredning (Fi 1969:59).

En annan grupp av argument gällde riskerna för ökad maktkoncentration och minskad konkurrens inom bankväsendet. Den koncentrationsprocess inom bankväsendet som tagit sig olika uttryck under de senaste åren påtalades i motionerna. Det förmodades att denna process skulle förstärkas genom samgåendet och att bankinflytandet över näringslivet som helhet skulle öka. En konkurrens mellan olika enheter inom bankväsendet med därav följande spridning i riskbedömningen betecknades som önskvärd.

Den tredje gruppen av argument gällde konsekvenserna för postverkets ekonomi och service. Motionärerna befarade att inkomstbortfallet för postverket till följd av att den förlustbringande postgiroverksamheten inordnades i verket skulle leda till ett underskott som måste täckas med ökad avkastning av den övriga postala verksamheten. Detta kunde komma att leda till taxehöjningar och till en försämring av postverkets service, bl. a. genom indragning av postanstalter i glesbygderna.

Näringsutskottet avvisade motionärernas invändningar och tillstyrkte propositionen. Centerpartiets, folkpartiets och moderata samlingspartiets representanter i utskottet anslöt sig i en reservation till motionärernas synpunkter. Huvudyrkandet i reservationen var att riksdagen skulle avslå propositionen och anhålla hos Kungl. Maj:t om en parlamentarisk utredning beträffande postbankens framtida verksamhetsinriktning. I ett andrahandsyrkande framställde reservanterna önskemål bl. a. om utredning rörande vissa ersättningsfrågor och om åtgärder avseende postverkets servicenivå och tjänsteförhållandena för dess personal. Riksdagen följde utskottet.

Motionen 1974:1132

Motiveringen i motionen 1974:1132 överensstämmer i allt väsentligt med motiveringen i den ovannämnda huvudreservationen i näringsutskottets betänkande (NU 1973:63) om samgående mellan postbanken och Sveriges kreditbank. Där anförs sålunda inledningsvis att den utredning som propositionen byggde på var summarisk och att inte heller i propositionen redovisades någon mera ingående analys av vilka verkningar samgåendet kunde få i olika hänseenden. Det betecknas som från kreditmarknadssynpunkt olyckligt att PK-bankens placeringskapacitet kan komma att bli utnyttjad främst för kortfristig långivning. Tillgången på kortfristiga krediter är normalt fullt tillfredsställande, anförs det, medan däremot en tilltagande brist på långfristiga krediter kan konstateras. Principen att den statliga banksektorn skall medverka till en samhällsinriktad kreditgivning i konkurrens med andra kreditinstitut tillgodoses inte vid en sådan förskjutning i kreditgivningen som

NU 1974:5

ett genomförande av sammanslagningen kan väntas leda till, menar motionärerna. Resultatet av kapitalmarknadsutredningens arbete hade i vart fall bort avvaktas.

Apropå de senaste årens kritik mot den ökade koncentrationen inom bankväsendet ifrågasätter motionärerna om det är realistiskt att såsom i propositionen beteckna samgåendet som ett medel att öka konkurrensen. Principen om konkurrensneutralitet i förhållande till andra affärsbanker kommer enligt den beslutade ordningen inte att tillämpas fullt ut, säger de vidare. Postverket blir nämligen i vissa avseenden bundet till transaktioner med PK-banken. Motionärerna uttrycker också farhågor för att postverkets ekonomi kan försämras på grund av omorganisationen med taxehöjningar och försämrad postservice som följd. Då samgåendet mellan de båda bankerna avses ske först den 1 juli 1974 finns det tid att ompröva beslutet därom, uttalas det avslutningsvis.

Frågan om skyldighet för medelsförvaltande myndigheter att i vissa fall anlita Sveriges kreditbank

Gällande bestämmelser och deras bakgrund

I kungörelsen (1951:453) om skyldighet för medelsförvaltande myndigheter m. fl. att i vissa fall anlita riksbanken, postgirorörelsen eller Sveriges Kreditbank aktiebolag föreskrivs beträffande de medel som omhänderhas av statliga myndigheter, kommissioner och kommittéer att kontanta medel som inte behövs för omedelbart förestående uppgifter skall i de fall då inte annat har stadgats vara insatta på checkräkning i riksbanken, på postgirokonto eller — efter beslut av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall — på checkräkning i Sveriges kreditbank, att i de fall då inte annat har stadgats utbetalningar skall, i den mån så lämpligen kan ske, verkställas per postgiro, och

att riksbanken, postgirorörelsen eller Sveriges kreditbank skall, om det låter sig göra utan väsentlig olägenhet, anlitas vid övriga transaktioner där förmedling av bankinrättning påkallas.

Den refererade kungörelsen utfärdades i samband med tillkomsten av Sveriges kreditbank. Den avlöste en kungörelse (1924:517) enligt vilken riksbanken och postgirorörelsen skulle anlitas i motsvarande fall. Dessförinnan hänvisades myndigheterna — genom en kungörelse (1915:400) och ett tidigare kungligt cirkulär (den 3 maj 1895) - till riksbanken. Enligt den sistnämnda kungörelsen fick på ort där riksbanken inte hade kontor anlitas annan bankinrättning.

I samband med principförslaget år 1949 om inrättande av en statlig affärsbank (prop. 1949:151) uttalade chefen för finansdepartementet att han ansåg att statliga myndigheter och av staten helt eller till övervägande delen ägda företag borde anlita den statliga banken som sin bankförbindelse, för såvitt detta icke medförde påtagliga praktiska olägenheter för dem. Riksdagen godkände föreslagna riktlinjer och avslog en reservation (av högerpartiets och folkpartiets företrädare i statsutskottet) om avslag

NU 1974:5

på riktlinjerna, i vilken det bl. a. sades att den statliga banken icke borde genom särbestämmelser eller på annat sätt få några särskilda förmåner i konkurrenshänseende och att den sålunda borde arbeta under samma allmänna villkor som övriga affärsbanker (SU 1949:154). När departementschefen följande år i propositionen (1950:157) rörande inrättande av Sveriges kreditbank erinrade om sitt uttalande om myndigheters och statliga företags anlitande av banken mötte detta uttalande ingen gensaga inom riksdagen (BaU 1950:15).

Beträffande medel som deponerats hos överexekutor enligt lagen (1927:56) om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar har dåvarande riksräkenskapsverket utfärdat anvisningar i cirkulär den 11 september 1962. Sådana medel skall sättas in på räkning hos Sveriges kreditbank.

Om placering av donations- och fondmedel som förvaltas av statlig myndighet finns — för de fall då särskilda bestämmelser inte har meddelats — föreskrifter i en speciell kungörelse (1968:453). Sådana medel får placeras i vissa slags obligationer och andra skuldförbindelser samt i fordringar hos riksbanken, riksgäldskontoret, svenskt bankaktiebolag, sparbank, postbanken eller centralkassa för jordbrukskredit.

I kungörelsen (1971:333) om rätt att anlita statsverkets checkräkning hos riksbanken stadgas beträffande länsstyrelserna, universiteten m. fl. läroanstalter, hovrätterna och ett åttiotal centrala myndigheter att insättning får göras för deras räkning på statsverkets checkräkning och att de får utställa checker på denna.

Motionen 1974:1520

I motionen 1974:1520 erinras om att behovet av en konkurrenskraftig statlig bank angavs som ett väsentligt motiv för fusionen mellan postbanken och Sveriges kreditbank. En förutsättning för effektiv konkurrens är emellertid, säger motionären, att olika banker kan arbeta under likartade förutsättningar i vad gäller t. ex. inlåning och utlåning.

Bestämmelserna om att statliga myndigheter i sin medelsförvaltning skall anlita riksbanken, postgiro eller Sveriges kreditbank kom till det år då Kreditbanken bildades och torde i hög grad ha varit tänkta som ett stöd för den nybildade banken, anför motionären och uttalar att motivet för detta stöd nu har fallit bort, särskilt sedan beslutet om att bilda PK-banken har fattats. Staten borde i stället utnyttja konkurrensen på bankområdet för att uppnå så fördelaktiga villkor som möjligt. Även medel som nedsatts i allmänt förvar borde bankerna fritt få konkurrera om.

Utskottet

I de motioner som behandlas i detta betänkande berörs från skilda utgångspunkter statens engagemang i affärsbanksväsendet. Frågan om förstatligande av de privata affärsbankerna väcks i motionen 1974:1500.

NU 1974:5

I motionen 1974:1132 föreslås att riksdagen skall upphäva sitt beslut om samgående mellan postbanken och Sveriges kreditbank. Motionen 1974:1520 är riktad mot gällande föreskrift att de statliga myndigheterna skall utnyttja Kreditbanken som sin affärsbanksförbindelse.

Förslag om överförande av de privata affärsbankerna i statlig ägo förekom i en motion vid förra årets riksdag med i princip samma motivering som nu. Det avslogs då på utskottets hemställan (NU 1973:7). Utskottet har inte funnit skäl att ändra sin bedömning. Alltjämt anser utskottet att ett tillfredsställande samhälleligt inflytande över bankväsendet och över näringslivet i stort inte förutsätter att affärsbankerna övertas av staten. Staten är själv huvudman för en av de största affärsbankerna. I övrigt gäller att staten genom riksbanken, bankinspektionen och offentliga styrelseledamöter har insyn i och utövar kontroll över bankernas verksamhet. En betydelsefull styrning av denna kan äga rum med hjälp av den kreditpolitiska lagstiftningen. Det kan erinras om att en översyn av denna lagstiftning just har redovisats av en särskild utredning i betänkandet (Ds Fi 1974:2) Kreditpolitiska medel. Till det sagda bör läggas att en växande andel av kapitalbildningen på senare år har förts över i offentlig regi. Inom själva banksektorn har affärsbankerna ingalunda någon monopolställning. De spelar visserligen fortfarande en dominerande roll när det gäller bankinstitutens kreditgivning till näringslivet, men sparbanker och jordbrukskassor har genom den samordnade banklagstiftningen fått ökade möjligheter att konkurrera också på denna marknad. Med vad här anförts avstyrker utskottet det nu aktuella yrkandet i motionen 1974:1500.

Riksdagen beslöt i slutet av november 1973 om ett samgående mellan postbanken och Sveriges kreditbank den 1 juli 1974. På grundval av riksdagsbeslutet pågår nu de formella och praktiska förberedelserna för denna omorganisation av de statliga bankinstituten. I motionen 1974:1132 om upphävande av beslutet upprepas de argument mot samgåendet som i höstas anfördes i en reservation till näringsutskottets betänkande i ärendet, vilken avslogs av riksdagen.

Utskottet anser att riksdagsbeslutet om samgående mellan de båda bankerna bör stå fast och avstyrker alltså motionen 1974:1132.

Enligt en kungörelse som utfärdades 1951 är medelsförvaltande statliga myndigheter skyldiga att — om inte annat medgivits — anlita riksbanken, postgiro rörelsen eller Sveriges kreditbank för omhändertagande av överskottsmedel, för utbetalningar och för banktjänster i övrigt. Den särställning som sålunda givits Kreditbanken i förhållande till andra affärsbanker kritiseras i motionen 1974:1520. Bankerna borde få erbjuda myndigheterna sina tjänster i fri konkurrens, menar motionären. Även den ensamrätt som Kreditbanken har fått att ta hand om medel som nedsatts i allmänt förvar hos överexekutor sägs böra upphävas.

Motionären antar att den berörda föreskriften har tillkommit som ett stöd åt Kreditbanken. Av den redogörelse som lämnats ovan framgår att detta knappast är fallet. Staten har länge tillämpat den principen att dess myndigheter skall utnyttja statlig bank för banktjänster. Vid sidan av

NU 1974:5

riksbanken har först postgirorörelsen och sedan Kreditbanken upptagits bland godkända bankförbindelser.

Uppgifter om omfattningen av statliga myndigheters medelsplaceringar hos Kreditbanken och utnyttjande i övrigt av bankens tjänster — bortsett från kreditgivning — finns inte tillgängliga. Det kan noteras att de myndigheter som i större utsträckning förvaltar medel skall i första hand använda statens checkräkning hos riksbanken. I den mån löneutbetalningar sker via konton i Kreditbanken finns möjlighet för berörda löntagare att vid varje utbetalningstillfälle omgående få överföringar till andra bankinstitut verkställda.

Den gällande skyldigheten för myndigheterna att i vissa fall anlita Kreditbanken eller annan statlig bank har som nyss framhållits gamla anor. Det har långt före Kreditbankens tillkomst ansetts naturligt att statlig bank utnyttjas för de banktjänster som förvaltningen behöver. Eftersom de mest väsentliga in- och utbetalningarna görs via statsverkets checkräkning hos riksbanken torde myndigheternas genomsnittliga saldo hos Kreditbanken vara relativt begränsat. Det finns enligt utskottets mening inte anledning att räkna med att en ”konkurrens” mellan bankerna om att få tillhandahålla myndigheterna banktjänster skulle totalt sett medföra någon fördel för staten. Utskottet anser att den nuvarande ordningen — som inte torde sakna motsvarigheter inom den privata sektorn — bör bibehållas och avstyrker således motionen 1974:1520.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1974:1500 såvitt den gäller förstatligande av de privata affärsbankerna (punkten 3),

2. att riksdagen avslår motionen 1974:1132 om återkallande av beslutet om samgående mellan postbanken och Sveriges kreditbank,

3. att riksdagen avslår motionen 1974:1520 om upphävande av föreskriften om skyldighet för myndigheter att i vissa fall anlita Sveriges kreditbank.

Stockholm den 5 mars 1974

På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (c), Bengtsson i Landskrona (s), Haglund (s), Gustafsson i Byske (c), Andersson i Storfors (s), Andersson i Örebro (fp), Rask (s), Sjönell (c), Blomkvist (s), fru Hambraeus (c), herr Svensson i Malmö (vpK), fru Hansson (s) och herr Siegbahn (m).

NU 1974:5

10 Reservationer

1. såvitt gäller förstatligande av de privata affärsbankerna av herr Svensson i Malmö (vpk), som anser

dels att det stycke på s. 8 i utskottets yttrande som börjar med ”Förslag om överförande” och slutar med ”i motionen 1974:1500” bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:

Förslag om överförande av de privata affärsbankerna i statlig ägo förekom i en motion vid förra årets riksdag med i princip samma motivering som nu. Skälen för en sådan åtgärd blir allt starkare. De privata storbankernas inflytande över industrin och servicesektorn fortsätter att växa. Kapitalet — både produktionskapital och finanskapital — tenderar att koncentreras till ett fåtal finansgrupper med anknytning till var sin storbank. Just i denna typ av integration och personalunioner ligger de privata bankgruppernas verkliga makt. Trots sin i och för sig stora omslutning representerar statliga banker och kooperativa kreditinstitut ingen motsvarande makt. De nämnda finansgrupperna har under de senaste åren blivit delägare i och övertagit många företag som tidigare stod utanför den högsta storfinansens inflytelsesfär. Det har också blivit vanligt att två eller flera finansgrupper samverkar. Någon konkurrens i egentlig mening mellan de olika affärsbankerna förekommer inte. Flertalet av dem, även provinsbankerna, domineras av ett litet antal personer som tillsammans har ett avgörande inflytande i det svenska näringslivet. Mot denna bakgrund framstår kravet på ett förstatligande av hela affärsbankssektorn som välmotiverat. Det bör ankomma på regeringen att efter erforderlig utredning förelägga riksdagen förslag till åtgärder i det angivna syftet. I samband med förstatligandet måste affärsbanksväsendet i grund reorganiseras. Principerna för rörelsen och systemet för beslutsfattande inom banksektorn och till den anknutna företag måste utformas så att folkflertalets intresse tillgodoses. Utskottet tillstyrker alltså det här aktuella yrkandet i motionen 1974:1500.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. att riksdagen med bifall till motionen 1974:1500 punkten 3 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört angående förstatligande av de privata affärsbankerna,

2. såvitt gäller samgående mellan postbanken och Sveriges kreditbank av herrar Regnéll (m) och Siegbahn (m) som anser

dels att det stycke på s. 8 i utskottets yttrande som börjar med ”Utskottet anser att” och slutar med ”alltså motionen 1974:1132” bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:

Dessa argument äger alltjämt full giltighet. Som motionärerna föreslår bör därför det avsedda samgåendet mellan de båda statliga bankerna inte komma till stånd. Postbanken bör bestå med samma uppgifter som hittills. Detta förutsätter att lagen (1969:732) asm postbanken får