Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående vissa frågor rörande yrkesskadeförsäkring

Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 14 år 1974

SfU 1974:14

Nr 14

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående vissa frågor rörande yrkesskadeförsäkring.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1974:29 av herr Torwald (c) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en översyn av bestämmelserna för livräntor i samband med olycksfall i arbetet och dylikt;

motionen 1974:156 av fru Marklund m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en översyn av gällande regler och praxis för handläggning av ersättning för hörselskador i arbetet, förorsakade av buller, i syfte att säkerställa vidgade möjligheter till sådan ersättning;

motionen 1974:1314 av herr Ångström (fp) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär sådan ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring, att personer som undergår yrkesutbildning erhåller samma möjligheter till ersättning från yrkesskadeförsäkringen under de första 90 dagarna av sjukdom genom yrkesskada som efter samordningstidens utgång, dvs. efter 90 dagars sjukdom.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om yrkesskadeförsäkring finns huvudsakligen i lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL). Yrkesskadeförsäkringen är obligatorisk och omfattar med vissa undantag varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst samt i den mån Kungl. Maj:t förordnar elever vid vissa skolor och andra utbildningsanstalter. Vid sidan om den obligatoriska försäkringen finns en frivillig försäkring.

Yrkesskadeförsäkringen avser att skydda mot följderna av ”yrkesskada”, varmed avses skador genom olycksfall i arbetet eller under färd till eller från arbetsplatsen samt vissa andra skador eller hälsorubbningar som orsakats av arbetet.

Vid yrkesskada ersätts kostnader för sjukvård (läkar- och tandläkarvård, sjukhusvård, resor m. m.). Nedsättning av arbetsförmågan berättigar vid sjukdomstillstånd till sjukpenning och vid invaliditet till livränta. Om yrkesskadan medfört döden, utgår förutom begravningshjälp livräntor till efterlevande.

I fråga om ersättningen vid sjukdom är yrkesskadeförsäkringen samordnad med den allmänna sjukförsäkringen på så sätt att en yrkesskadad, som är omfattad av sjukförsäkringen, äger för tid t. o. m.

1 Riksdagen 1974. 11 sami. Nr 14

SfU 1974:14

nittionde dagen efter den då yrkesskadan inträffade, dock längst till den dag skadan medfört rätt till livränta eller t. o. m. den dag rätten till sjukpenning upphör (samordningstiden), rätt att från allmän försäkringskassa få sjukvårdsersättning och sjukpenning såsom vid annan sjukdom. Om yrkesskadad under samordningstiden inte är omfattad av sjukförsäkringen, kan han ändå få ersättning under samordningstiden enligt grunderna för sjukförsäkringen, men ersättningen skall då utgå från yrkesskadeförsäkringen. Om yrkesskadan under samordningstiden medfört behov av sjukvård utom Sverige, tandläkarvård, särskild vård i vissa fall eller särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, proteser etc. ersätts behövliga kostnader härför inklusive resor — allt i den mån ersättning inte utgått från sjukförsäkringen. Någon ersättning från yrkesskadeförsäkringen kan under samordningstiden inte utgå till den som åtnjuter undervisning vid anstalt för yrkesutbildning eller som eljest undergår yrkesutbildning eller förberedande sådan utbildning eller deltar i praktisk yrkesorientering.

För tiden efter samordningstidens utgång regleras yrkesskadeersättningen helt av yrkesskadeförsäkringen. Om yrkesskadan efter samordningstidens utgång medför behov av läkar-, tandläkar- eller sjukhusvård, läkemedel eller särskilda hjälpmedel, ersätts behövliga kostnader härför inklusive resor. I princip utgår ersättning för hela kostnaden. Sjukpenningens belopp bestäms även efter samordningstidens utgång av den skadades sjukpenninggrundande inkomst. Föreligger efter sjukdomstillståndets upphörande invaliditet som nedsätter den försäkrades arbetsförmåga med minst 10 % utgår invalidlivränta. Den kan fastställas för viss tid eller utan tidsbegränsning. Omprövning kan ske om väsentlig ändring inträder i de förhållanden som har varit avgörande för ersättningsbeslutet. Jämkning i tidigare beslutad ersättning kan äga rum såväl uppåt som nedåt.

Livräntan beräknas på grundval av ett ersättningsunderlag, i vilket medräknas den försäkrades arbetsförtjänst i sin helhet upp till 2 gånger basbeloppet, till 3/4 av den del av arbetsförtjänsten som ligger mellan 2 och 3 gånger basbeloppet samt till 1/2 av den del som ligger mellan 3 och 5 gånger basbeloppet. Om basbeloppet är 8 000 kr. blir följaktligen den högsta årliga arbetsförtjänst som man tar hänsyn till 40 000 kr., motsvarande ett ersättningsunderlag om 30 000 kr.

Ibland får man uppskatta den arbetsförtjänst som skall läggas till grund för beräkningarna, t. ex. om den försäkrade inte har haft regelbunden inkomst eller om inkomstnivån har förändrats under året närmast före skadans inträffande. Hushållsarbete i hemmet likställs i skälig mån med förvärvsarbete om det har hindrat den försäkrade att förvärvsarbeta i full utsträckning. För unga personer tillämpas särskilda regler som innebär att arbetsförtjänsten beräknas stiga vid 18, 21 och 25 års ålder, i syfte att också ersättningarna skall höjas vid dessa åldrar.

Vid förlust av hela arbetsförmågan ugör den årliga livräntan 11/12 av ersättningsunderlaget. Om arbetsförmågan är nedsatt och nedsättningen ligger mellan 30 och 100% utgör livräntan en mot graden av nedsättningen svarande del av ersättningsunderlaget, minskad med 1/12 av detta.

SfU 1974:14

3 Vid nedsättning av arbetsförmågan med mindre än 30 % uppgår livräntan till den del av 2/3 av ersättningsunderlaget som svarar mot invaliditetsgraden. Den andel av ersättningsunderlaget som gäller vid en viss invaliditetsgrad blir alltså mindre ju lägre invaliditetsgraden är. En invaliditetsgrad av 50% medför relationen 5/12 mellan livränta och ersättningsunderlag. Är invaliditetsgraden i stället 20 % utgör relationen 2/15. Livräntan sänks med 1/4 då den försäkrade fyller 67 år.

Graderingen av nedsättningen i arbetsförmågan sker med hänsyn till skadans beskaffenhet och dess inverkan inte bara på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete utan även på hans förmåga att utöva sitt yrke. Vid sidan av den faktiska arbetsoförmågan skall således även minskningen i förmågan att utöva det egna yrket (den s. k. yrkesfaktorn) beaktas. Vid bedömningen i vad mån en yrkesskada medför rätt till livränta inom yrkesskadeförsäkringen fästs emellertid i allmänhet större avseende vid den rent fysiska defekten än vid dess konsekvenser för den skadades förvärvsförmåga.

Nedsättningen i arbetsförmågan graderas från 100 % (förlust av arbetsförmågan) till 10 %. Om nedsättningen understiger 10 % utgår inte livränta. Man använder sig i övrigt av 24 grader: 10, 12, 14, 15, 16, 18, 20, 25, 30, 32, 33 1/3, 35, 40, 45, 50, 55, 60, 65, 66 2/3, 70, 75, 80, 90 och 100%. För de vanligaste skador som drabbar kroppsarbetare finns s. k. normalgrader. Dessa används som utgångspunkt vid bedömningarna. Normalgraderna har i yiss omfattning samlats i tabeller. Några vanliga sådana tabellgrader är följande:

Tabell 5 Skada

Förlust av hörselförmågan på båda öronen hörselförmågan på ena örat en tumme

ytterfalangen av en tumme ett pekfinger

två falanger på ett pekfinger ett långfinger

två falanger på ett långfinger ett ring- eller lillfinger ring- och lillfingrarna på ena handen pek-, lång-, ring- och lillfingrarna på ena handen handen i handleden en stortå

alla tår på ena foten Fullständig styvhet i armbågsleden

knäleden med sträckställning Amputation å överarmen med god protesfunktion överarmen med dålig protesfunktion underarmen med god protesfunktion underarmen med dålig protesfunktion lårbenet med god protesfunktion lårbenet med dålig protesfunktion Förlust av ett öga (bulben uttagen)

Blindhet på ett öga

Invaliditetsgrad %

5 el. 7 12

40 60 ej 10 10

25-33 1/3 25

70-75

55-65

20 SfU 1974:14

4 Avvikelser uppåt eller nedåt i graderingen av en viss skada kan vara motiverade av skadans olika betydelse i olika yrken. Däremot tillmäts den skadades ålder inte så stor roll. Åtskilliga skador — t. ex. skallskador — anses inte kunna bedömas efter normalgrader. Prövningen sker här i stället från fall till fall.

Om viss skada föranleder omskolning kan livränta beräknas efter 1 OO-procentig invaliditet om den skadade inte uppbär lön under omskolningstiden. I gengäld beaktas vid omprövningen av invaliditetsgraden den förbättring i arbetsförmågan som omskolningen kan ha lett till. Också i andra fall förekommer att invaliditetsgraden beräknas högre under tiden närmast efter skadan. Det sker då för att underlätta den skadades anpassning till sitt gamla yrke eller till ett nytt yrke, s. k. anpassningsersättning.

Tidigare skada beaktas på det sättet att man vid bedömningen av den nya skadans inverkan på arbetsförmågan utgår från det skick vari den skadade befinner sig vid olycksfallet. Om den tidigare skadan har nedsatt arbetsförmågan med 20 % och den nya skadan med lika mycket skall livräntan för den sista skadan således bestämmas efter 25 % eftersom den skadade har förlorat 25 % av sin tidigare arbetsförmåga. Om den första skadan inte har nått upp till 10-procentig invaliditet beräknas dock invaliditeten vid det andra tillfället som om båda skadorna uppkommit då.

Om den skadade till följd av yrkesskada är under längre tid ur stånd att reda sig själv och han inte vårdas på sjukhus för skadan, höjs sjukpenningen eller livräntan med ett särskilt vårdbidrag om högst 5 kr. om dagen om sjukpenning utgår och med 1 800 kr. om året om livränta utges. Har försäkrad avlidit till följd av yrkesskada utgår begravningshjälp med ett belopp mostvarande 20 % av basbeloppet. Vidare utgår livräntor till vissa efterlevande. Efterlevandelivränta utges till änka och i vissa fall till med änka jämställd ogift kvinna, så länge hon lever ogift. Årsbeloppet av livräntan motsvarar för tid t. o. m. månaden närmast före den under vilken kvinnan fyller 67 år, 1/3 och för tid därefter 1/4 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, varvid hänsyn ej tas till inkomst överstigande fem gånger basbeloppet. Änkling och frånskild make kan under vissa förutsättningar erhålla livränta. Varje barn till den avlidne har rätt till livränta t. o. m. den månad barnet fyller 19 år motsvarande 1/6 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Efterlevandelivräntorna får sammanlagt inte överstiga 5/6 av ersättningsunderlaget. Blir så fallet skall livräntorna minskas proportionellt.

Genom beslut vid 1967 års riksdag har såväl äldre som nyare livräntor värdesäkrats enligt särskild lagstiftning.

Om någon är berättigad till folkpension eller tilläggspension samt yrkesskadelivränta samtidigt, minskas pensionsförmånerna enligt särskilda samordningsregler i 17 kap. lagen om allmän försäkring (AFL). Pensionsförmån från den allmänna försäkringen reduceras sålunda som huvudregel med 3/4 av livränta från yrkesskadeförsäkringen. Minskningen skall i första hand göras på tilläggspension. Om en försäkrad med 100 %

SfU 1974:14

invaliditet har rätt till exempelvis förtidspension från folkpensioneringen med 7 200 kr., tilläggspension med 19 200 kr. och livränta från yrkesskadeförsäkringen med 27 500 kr. reduceras summan av folkpension och tilläggspension, dvs. 26 400 kr., med 3/4 av 27 500 kr., eller 20 625 kr., till 5 775 kr. Från folkpensioneringen kommer att utgå 5 775 kr., från tilläggspensioneringen ingenting och från yrkesskadeförsäkringen 27 500 kr., eller sammanlagt 33 275 kr.

Tidigare behandling

Vid 1971 års riksdag väcktes en motion med yrkanden om allmänna förbättringar av yrkesskadeförsäkringens förmånssida, om övergång från yrkesskadeförsäkringens på medicinska faktorer grundade invaliditetsbedömning till den inom den allmänna försäkringen tillämpade invaliditetsbedömningen, grundad på den försäkrades förmåga att bereda sig inkomst genom eget arbete och om regelbunden omprövning av invaliditetsgraden.

Socialförsäkringsutskottet avstyrkte bifall till motionen med hänvisning främst till att Kungl. Maj:t genom beslut den 30 april 1971 bemyndigat chefen för socialdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga med uppgift att se över yrkesskadeförsäkringens förmåner.

Yrkesskadeförsäkringskommittén

En strävan att nå ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp inom yrkesskadeförsäkringen finns i direktiven till 1971 års yrkesskadeförsäkringskommitté.

I dessa sägs bl. a. att en verkan av yrkesskadeförsäkringens regler — och här syftas främst på 10-procentsgränsen — har blivit att de ojämförligt flesta livräntefallen avser mycket låga invaliditetsgrader. Undersökningar har klarlagt att den i livränteärendet fastställda invaliditeten bara i begränsad utsträckning svarar mot en förvärvsmässig invaliditet. Tvärtom kan enligt dessa undersökningar de i lindrigare grad yrkesskadade oftast fortsätta sitt arbete utan att någon faktisk nedsättning av förvärvsförmågan visar sig. För den övervägande delen yrkesskadade, nämligen de med lindrigare skador, har yrkesskadelivränta alltså faktiskt kommit att helt eller delvis bli något annat än kompensation för inkomstbortfall. De utgör snarast en kompensation för särskilda utgifter som den yrkesskadade kan få vidkännas och för olägenheter och besvär av skiftande slag eller med andra ord en ersättning för lyte eller stadigvarande men av annan art. Yrkesskadeförsäkringskommittén skall överväga hur dessa bägge funktioner hos yrkesskadelivräntorna lämpligen kan skiljas åt. Livräntans centrala funktion att kompensera för inkomstbortfall vid invaliditet bör renodlas genom anknytning till de principer som gäller för bedömningen inom den allmänna försäkringen. Livräntan bör alltså, i likhet med förtidspension, grundas på den reella nedsättning i den försäkrades förmåga att bereda sig inkomst genom förvärvsarbete

SfU 1974:14

som yrkesskadan gett upphov till. Den princip som gäller inom den allmänna försäkringen att nedsättningen av förvärvsförmågan måste uppgå till minst 50 % för att berättiga till pension kan emellertid enligt direktiven inte få motsvarande tillämpning i fråga om rätt till yrkesskadelivränta. Vid utformningen av reglerna måste givetvis beaktas den förändring i förutsättningarna som inträder i och med att ersättning för lyte eller annat men skiljs ut ur livräntan.

En renodlad menersättning bör enligt direktiven grundas på den medicinska defekt som föreligger. Den skadades inkomst skall alltså inte som nu inverka på ersättningens storlek. Frågan i vad mån menersättning skall utgå i form av engångsbelopp eller vara periodiserad bör särskilt övervägas.

En utbrytning av menersättningen ur livräntan skapar vidare enligt direktiven väsentligt förbättrade ersättningsmöjligheter för den som har drabbats av fullständig invaliditet. För dessa har livräntan med nuvarande regler inte inrymt annat än ersättning för inkomstbortfallet. Genom de regler som förordas kommer i sådana fall att utöver kompensation för nedsättning av förvärvsförmågan utgå särskild ersättning för det handikapp i andra avseenden som den bestående skadan förorsakar. Om man löser ersättningsfrågan när det gäller lyte och men i försäkringens form bör man också kunna komma ifrån en del av de skadeståndstvister som nu ofta vållar irritation i relationerna mellan arbetstagare och arbetsgivare.

Utskottet

De motioner utskottet behandlar i detta betänkande tar upp vissa frågor rörande yrkesskadeförsäkring.

Gällande bestämmelser om sådan försäkring finns huvudsakligen i lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring och innebär att den försäkrade vid yrkesskada får ersättning för läkar- och tandläkarvård, sjukhusvård, resor m. m. Med yrkesskada avses skador genom olycksfall i arbetet eller under färd till eller från arbetsplatsen samt vissa andra skador eller hälsorubbningar som orsakats av arbetet.

Yrkesskadeförsäkringen är samordnad med sjukförsäkringen. Samordningen innebär att ersättningen under de första 90 dagarna efter olycksfall utgår enligt sjukförsäkringens regler på samma sätt som vid vanligt sjukdomsfall och att därefter all ersättning utgår från yrkesskadeförsäkringen. Föreligger efter sjukdomstillståndets upphörande invaliditet som nedsätter den försäkrades arbetsförmåga med minst 10% utgår invalidlivränta, som kan fastställas för viss tid eller utan tidsbegränsning. Livräntan beräknas på grundval av ett ersättningsunderlag som i sin tur bestäms med hänsyn till graden av nedsättningen i arbetsförmågan.

Motionären i motionen 1974:29, som begär en översyn av bestämmelserna om livräntor i samband med olycksfall i arbete, framhåller att det inte finns anledning ifrågasätta metoderna för beräkning av arbetsförmågans reducering, eftersom denna sker på medicinska grunder. Han

SfU 1974:14

kritiserar däremot att man vid denna beräkning f. n. i allmänhet inte gör någon individuell bedömning av vilka konsekvenser den nedsatta arbetsförmågan kan ha för den försäkrades möjligheter att förvärva inkomster i framtiden. Förlust av ett pekfinger har, säger motionären, helt andra konsekvenser för en yrkesviolinist än en grovarbetare. På samma sätt drabbar exempelvis minskad rörelseförmåga i ben och höfter en renhållningsarbetare hårdare än en kontorist.

Motionärerna i motionen 1974:156 påpekar att det enligt gällande bestämmelser om yrkesskadeförsäkring visat sig svårt att få ersättning för hörselskada. De begär därför en översyn av gällande regler för handläggning av frågor rörande sådan ersättning.

Som tidigare nämnts beräknas livränta från yrkesskadeförsäkringen med utgångspunkt i graden av nedsättningen i den försäkrades arbetsförmåga. Graderingen sker med hänsyn till skadans beskaffenhet och dess inverkan inte bara på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete utan även på hans förmåga att utöva sitt yrke. Vid sidan av den faktiska arbetsoförmågan skall således även minskningen i förmågan att utöva det egna yrket (den s. k. yrkesfaktorn) beaktas. Vid bedömningen i vad mån en yrkesskada bör medföra rätt till livränta inom yrkesskadeförsäkringen torde emellertid — i motsats till vad som gäller i fråga om förtidspension inom den allmänna pensioneringen — i allmänhet fästas större avseende vid den rent fysiska defekten än vid dess konsekvenser för den skadades förvärvsförmåga. Anledningen härtill torde främst vara att man i mer okomplicerade yrkesskadefall tillämpar en schablonmässig bedömning av arbetsförmågenedsättningen efter en skala som f. n. omfattar 24 olika invaliditetsgrader. Utskottet, som finner de i motionerna framförda synpunkterna värda beaktande, vill erinra om att frågan om yrkesskadeförsäkringen f. n. är föremål för en allsidig översyn inom yrkesskadeförsäkringskommittén. I dess uppdrag ingår att överväga hur yrkesskadelivräntornas bägge funktioner att vara dels en ersättning för lyte eller stadigvarande men av annat slag, dels en kompensation för inkomstbortfall lämpligen kan särskiljas. I uppdraget ingår också att söka renodla yrkesskadelivräntans centrala funktion att kompensera för inkomstbortfall vid invaliditet genom att knyta an till de principer som gäller för bedömningen inom den allmänna försäkringen. Utredningen skall alltså söka åstadkomma bestämmelser av innebörd att frågan om och i vad mån livränta bör utgå skall kunna avgöras på grundval av den reella nedsättning i den försäkrades förmåga att bereda sig inkomst genom förvärvsarbete som yrkesskadan gett upphov till.

Av det anförda framgår att yrkesskadeförsäkringskommittén enligt sina direktiv har att pröva frågor av den art som aktualiserats i motionerna 1974:29 och 1974:156. Utskottet anser sig emellertid så till vida böra biträda motionärernas krav på översyn av gällande bestämmelser att utskottet tillstyrker att motionerna överlämnas till nämnda kommitté.

SfU 1974:14

8 Enligt gällande bestämmelser kan den, som åtnjuter undervisning vid anstalt för yrkesutbildning, under den tid om i regel 90 dagar då yrkesskadeförsäkringen är samordnad med sjukförsäkringen inte få sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen.

I motionen 1974:1314 framhålls att det övervägande antalet olycksfall och yrkesskador slutregleras under de första 90 dagarna och att yrkesskoleleverna därför drabbas hårt av att vara avstängda från möjligheten att erhålla sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen under nämnda tid. Som exempel nämner motionären att elever på vårdyrkesskolor är utsatta för stor smittorisk under sin praktiktjänstgöring på sjukhus. Många drabbas av hepatit med svåra ekonomiska konsekvenser och försenad utbildning som följd.

Yrkesskadeförsäkringskommittén, som enligt sina direktiv har att överse yrkesskadeförsäkringen i dess helhet, kommer enligt vad utskottet erfarit också att ta upp frågan om yrkesskolelevers rätt till ersättning från yrkesskadeförsäkringen. I enlighet med sitt tidigare ställningstagande i fråga om motionerna 1974:29 och 1974:156 tillstyrker utskottet att motionen 1974:1314 överlämnas till yrkesskadeförsäkringskommittén.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av yrkandena i motionerna 1974:29, 1974:156 och 1974:1314 överlämnar nämnda motioner till yrkesskadeförsäkringskommittén.

Stockholm den 26 mars 1974

På socialförsäkringsutskottets vägnar TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c), Augustsson (s), Karlsson i Ronneby (s), fru Håvik (s), herr Hyltander* (fp), fröken Pehrsson (c), herrar Lindström (s), Fridolfsson (m), Nilsson i Kristianstad (s), Andersson i Nybro (c), Andersson i Edsbro (c), fröken Engman* (s), herrar Nisser (m) och Hagberg i Borlänge (vpk).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 74 7252 S Stockholm 1974