Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner om samordning mellan socialförsäkringen och de statsanställdas pensioner m. m.
Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 17 år 1974
SfU 1974:17
Nr 17
Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner om samordning mellan socialförsäkringen och de statsanställdas pensioner m. m.
Motionerna
I detta betänkande behandlas
motionen 1974:394 av herr Ringaby m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen begär att Kungl. Maj:t på lämpligt sätt tar upp frågan om möjligheten att räkna upp även äldre livräntor,
motionen 1974:412 av herr Ringaby m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen begär att Kungl. Maj:t på lämpligt sätt tar upp frågan om samordningen mellan socialförsäkringen och de statsanställdas — och om möjligt även de kommunalanställdas - pensioner i syfte att komma till rätta med för förmånstagarna oförmånliga konsekvenser.
Gällande bestämmelser
Bestämmelser om de statsanställdas pensioner finns i statens allmänna tjänstepensionsreglemente (SPR) med följdförfattningar. Administrationen handhas av statens personalpensionsverk. Det statliga pensionsreglementet omfattar statsanställda tjänstemän oavsett anställningsform, vilka fyllt 20 år och innehar anställning med minst halvtidstjänstgöring.
Pension kan utgå i form av ålderspension, sjukpension (beräknad på samma sätt som ålderspensionen), förtidspension, egenlivränta, familjepension samt familjelivränta. Fr. o. m. den 1 januari 1974 har de statliga livräntorna gjorts värdebeständiga. De bestäms numera på grundval av basbeloppet vid ingången av det år då de utbetalas.
För full ålderspension krävs i princip 30 tjänsteår. Pensionsunderlaget utgörs av slutlöneklassens lönebelopp i den lönegrad den anställde befinner sig vid pensionsfallet. Har den anställde haft lönegraden kortare tid än fem år kan dock pensionsunderlaget bli något lägre. Vid högre lönegrader än C 2 inräknas inte hela lönen i pensionsunderlaget. Ålderspensionen och sjukpensionen utgör 65 % av pensionsunderlaget vartill kommer vissa tillägg. Familjepensionens storlek beror på antalet efterlevande.
De statliga pensionsförmånerna är samordnade enligt den s. k. bruttometoden med förmånerna från den allmänna pensioneringen, dvs. folk- och tilläggspensioneringen i lagen om allmän försäkring. Bruttosamordningen innebär att den enskilde är berättigad till minst de
1 Riksdagen 1974. 11 sami. Nr 17
SfU 1974:17
förmåner som skall utgå enligt pensionsreglementet. Skulle folk- och tilläggspension tillsammantagna vid något utbetalningstillfälle överstiga tjänstepensionens belopp skall det högre beloppet utbetalas. Samordningen är sålunda individuell och innebär att den enskilde är garanterad att alltid få ut minst så stora förmåner som följer av den allmänna pensioneringen. Samordningen gäller enbart sådana pensioner som intjänats samtidigt. En anställd med endast tjugo tjänsteår får därför endast två tredjedelar av folkpensionen samordnad. Har en sådan anställd under tid då han inte hade statlig tjänst förvärvat pensionspoäng inom ATP-systemet på grund av anställning eller annat förvärvsarbete samordnas inte den del av tilläggspensionen som dessa pensionspoäng ger upphov till. För vissa familjepensionsförmåner gäller särskilda samordningsregler.
Som ovan framhållits bygger det statliga pensionssystemets ålderspension på lönen i slutlöneklassen. Vid beräkning av ålderspensionens storlek inom ATP-systemet utgår man från en längre tidsperiod. Avgörande för ATP-pensionens storlek blir enligt huvudregeln inkomsterna under den försäkrades 15 bästa inkomstår. En annan skillnad i systemen är att kompensationen i det statliga tjänstepensionssystemet är något högre (65%) än i ATP (60%). Det sagda innebär att vid en jämförelse av utfallet för en enskild pensionär enligt de båda systemen den statliga tjänstepensionen ofta blir inte oväsentligt högre. Detta medför i sin tur att statsanställda, som vid sidan av sin tjänst har andra förvärvsinkomster, som i och för sig berättigar till ATP, i allmänhet inte får någon direkt fördel av dessa inkomster i pensionshänseende. Endast för det fall att sidoinkomsten har en sådan storlek att den sammanlagda folk- och tilläggspensionen skulle överstiga tjänstepensionen ger sidoinkomsten utslag i högre pension för statspensionären. Om sidoinkomsten är löneinkomst, betalar arbetsgivaren avgift till ATP. Avgiftsskyldigheten är obligatorisk och föreligger alltså oavsett om sidoinkomsten medför förhöjd pension. Om däremot sidoinkomsten härrör från annat förvärvsarbete än anställning — det gäller inkomst som egen företagare — skall vederbörande själv betala tilläggspensionsavgift. I det fallet föreligger emellertid inte obligatorisk skyldighet att betala avgift. Den försäkrade kan nämligen anmäla undantagande från ATP, såvitt angår inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Har sådant undantagande skett, skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för tid efter ingången av året näst efter det då anmälan gjordes hänsyn inte tas till inkomst av annat förvärvsarbete. Avgiftsskyldighet föreligger självfallet inte om undantagande gjorts. En statsanställd som i egenskap av egen företagare har inkomster vid sidan av tjänsten kan alltså genom att i förväg anmäla undantagande av sidoinkomsten från ATP undgå att belastas med tilläggspensionsavgift.
Undantag medför vissa konsekvenser. Den som för inkomst av annat förvärvsarbete trätt ur ATP-systemet kan inte ånyo träda in i detsamma förrän fem år förflutit, och den som återinträtt kan inte på nytt göra
SfU 1974:17
undantagande. Dessa regler har tillkommit för att förhindra spekulation från de försäkrades sida. Undantagande från försäkringen för tilläggspension får vidare betydelse för försäkringen för tilläggssjukpenning. Den försäkrades sjukpenningklass skall nämligen, om undantagande gjorts, bestämmas med bortseende från inkomst av annat förvärvsarbete. Undantagandet kommer alltså att automatiskt omfatta både ATP och sjukförsäkring.
Kommunernas pensionsförpliktelser gentemot sina anställda regleras i ett normalpensionsreglemente för arbetstagare hos kommuner, förkortat KPR för primärkommunemas del och LKPR för sekundärkommunernas del. Skillnaderna mellan KPR och LKPR hänför sig uteslutande till vissa detaljer. Pensioneringen är utformad enligt bruttopensionssystemet och överensstämmer till sin uppbyggnad i allt väsentligt med den statliga tjänstepensioneringen. Sålunda uppgår bruttopensionen till 65 % av pensionsunderlaget (slutlönen). Den kommunala pensioneringen handhas till alldeles övervägande del av Kommunernas pensionsanstalt (KPA). Fr. o. m. den 1 juli 1968 sker gemensam utbetalning från KPA av såväl tjänstepension som förmåner enligt den allmänna försäkringen. Pensionsförmånerna intjänas från och med den månad arbetstagaren fyller 20 år. För hel pension erfordras 30 tjänsteår. Pensionsunderlaget beräknas i princip på samma sätt som enligt de statliga personalpensionsbestämmelserna.
I fråga om såväl statlig som kommunal tjänstepension gäller att de vid vissa tillfällen höjs efter överenskommelser vid centrala förhandlingar.
Tidigare behandling
Frågan om samordning mellan å ena sidan de statliga och kommunala pensionssystemen och å andra sidan pensionerna från socialförsäkringen prövades av riksdagen så sent som i höstas. Riksdagen avvisade då på förslag av socialförsäkringsutskottet ett motionskrav om översyn av nämnda pensionssystem. Utskottet framhöll bl. a. (SfU 1973:31) att den fråga som aktualiserats i motionen närmast rörde förhållandet mellan avgifter och förmåner inom ATP och den disproportion mellan dessa som stundom kunde uppstå till följd av att avgifterna debiterades och inbetalades kollektivt. Utskottet erinrade om att riksdagen upprepade gånger uttalat den meningen att reglerna för beräkning av pensionsgrundande inkomst och för fastställande av arbetsgivares avgiftsunderlag var förenade med uppenbara fördelar och hänvisade också till att samordningsbestämmelsema liksom övriga pensionsbestämmelser gällande stats- och kommunalanställda tillhörde de frågor om vilka de anställda kunde förhandla och träffa avtal.
Utskottet
Av motionerna i detta betänkande behandlar den ena frågan om samordningen mellan de statliga och kommunala pensionsförmånerna
SfU 1974:17
samt förmånerna från den allmänna försäkringen, medan den andra innehåller yrkande om en uppräkning av de statliga livräntorna.
En redogörelse för samordningsbestämmelserna har lämnats i inledningen till detta betänkande. Av denna redogörelse framgår att den enskilde till följd av samordningen är berättigad till minst de förmåner som skall utgå enligt pensionsreglementet och att han, för det fall att folk- och tilläggspension tillsammans skulle vid något utbetalningstillfälle överstiga tjänstepensionens belopp, äger uppbära det högre beloppet. Samordningen är alltså individuell och innebär att den statsanställde aldrig kan bli sämre ställd i pensionshänseende än den som uppbär enbart förmåner från den allmänna pensioneringen.
I motionen 1974:394, som innehåller motiveringen för yrkandet i motionen 1974:412, framhåller motionärerna bl. a. att den statliga pensionen till följd av samordningen skall reduceras med samma belopp som de indexreglerade sociala försäkringsförmånerna ökar. Genom att ATP-pension på sidoinkomst inte ingår i förhandlingarna om den statliga bruttopensionen kommer ATP-pensionen att avräknas från den statliga pensionen. Detta i sin tur innebär att statsanställd, som vid sidan av sin anställning har inkomst av anställning eller annat förvärvsarbete än anställning, inte kan få någon fördel i pensionshänseende av denna inkomst. Detta anser motionärerna otillfredsställande, och de yrkar därför att Kungl. Maj:t på lämpligt sätt tar upp frågan om samordningen mellan å ena sidan den allmänna pensioneringens förmåner och å andra sidan de statsanställdas och — om möjligt — även de kommunalanställdas pensioner.
Det statliga tjänstepensionssystemet torde ofta ge en inte oväsentligt högre pension än den allmänna tilläggspensioneringen. Detta beror dels på att det statliga pensionssystemets ålderspension inte är begränsad till sju gånger basbeloppet, dels på att den statliga pensionen bygger på lönen i slutlöneklassen, medan man vid beräkning av ålderspension inom tilläggspensioneringen utgår från den försäkrades 15 bästa inkomstår, och dels på att den statliga pensionen ger en kompensation om 65 % mot den allmänna tilläggspensioneringens 60 %.
Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen kan det förhållandet att en statstjänstemans pension stundom är lägre än som motiveras av de ATP-avgifter som erlagts för densamma bero antingen på att den stats- eller kommunalanställde vid sidan av sin ordinarie lön haft inkomst av annat förvärvsarbete än anställning och underlåtit att begära undantagande från den allmänna försäkringen för denna inkomst eller att han — förutom sin lön från stat eller kommun — haft ytterligare inkomst av anställning, för vilken något undantagande inte kunnat ske.
Vid 1973 års riksdag väcktes en motion med ett yrkande av i huvudsak samma innebörd som i motionen 1974:412. Motionen avslogs av riksdagen med motivering bl. a. Gfr SfU 1973:31) att samordningsbestämmelserna liksom de övriga pensionsbestämmelser som gällde statsoch kommunalanställda var frågor om vilka de anställda kunde förhandla och träffa avtal.
SfU 1974:17
5 Med hänsyn härtill och då riksdagen saknar anledning att inta en annan ståndpunkt nu än förra året avstyrker utskottet bifall till motionen 1974:412.
I motionen 1974:394 yrkar samma motionärer som i motionen 1974:412 att Kungl. Maj:t på lämpligt sätt skall ta upp frågan om möjligheten att räkna upp äldre livräntor. De livräntor som motionärerna avser är den statliga egenlivräntan och familjelivräntan, vilka fr. o. m. i år är indexreglerade under förutsättning att vederbörande statstjänsteman avgår ur tjänsten efter den 1 januari 1974. Indexregleringen innebär att livräntan beräknas på grundval av basbeloppet för januari månad det år då avgången sker.
Vad utskottet tidigare anfört i fråga om samordningsreglerna äger giltighet också då det gäller beräkningen av de statliga livräntorna. Utskottet anser således att denna fråga liksom frågan om samordningsreglerna i första hand bör lösas genom förhandlingar mellan berörda parter och avstyrker därför bifall till motionen.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår
1. motionen 1974:394,
2. motionen 1974:412.
Stockholm den 3 april 1974
På socialförsäkringsutskottets vägnar TORSTEN FREDRIKSSON
Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c), Augustsson (s), Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s), Magnusson i Nennesholm (c), fru Håvik (s), herr Marcusson (s), fröken Pehrsson (c), herrar Lindström (s), Fridolfsson (m), Nilsson i Kristianstad (s), Olsson i Stockholm (vpk), fröken Rogestam (c) och herr Westberg i Ljusdal (fp).
Reservationer
1. av herrar Ringaby (m) och Fridolfsson (m) vilka anser
dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ”Vad utskottet” och slutar med ”till motionen.” bort ha följande lydelse:
De statliga livräntorna (egenlivränta och familjelivränta) är fr. o. m. den 1 januari 1974 indexreglerade. En förutsättning för indexregleringen är emellertid att vederbörande statstjänsteman avgår ur tjänsten efter år 1973. Livräntorna har — i motsats till den statliga pensionen — inte räknats upp per den 1 januari 1974. Med hänsyn härtill är det enligt utskottets mening otillfredsställande att indexreglering kan ske endast i fråga om livräntor till anställda som avgår ur tjänst efter 1973. Utskottet anser det rimligt att även äldre livräntor kan uppräknas.
SfU 1974:17
dels att utskottet under 1 bort hemställa
att riksdagen med anledning av motionen 1974:394 i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att Kungl. Maj:t på lämpligt sätt tar upp frågan om möjligheten att räkna upp äldre statliga livräntor.
2. av herrar Ringaby (m) och Fridolfsson (m) vilka anser
dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 4 med ”Det statliga” och slutar på s. 5 med ”motionen 1974:412.” bort ha följande lydelse:
Som tidigare nämnts är de statliga pensionsförmånerna samordnade med pensionsförmånerna från den allmänna försäkringen på så sätt att pensionären är garanterad en viss bruttopension. Bruttosamordningen innebär att den enskilde är tillförsäkrad minst de förmåner som statens pensionsreglemente (SPR) berättigar till. Om socialförsäkringsförmånerna vid något utbetalningstillfälle skulle överstiga tjänstepensionens belopp, utbetalas det högre beloppet.
Av det anförda framgår att den statliga pensionen är en ren kompletteringspension till förmånerna från den allmänna försäkringen och att syftet med pensionen är att tillförsäkra den statsanställde minst den garanterade bruttopensionen. Bruttopensionen kan efter centrala förhandlingar höjas. En uppräkning har också skett per den 1 januari i år. Samordningsbestämmelserna medför emellertid att den statliga kompletteringspensionen reduceras med samma belopp som de indexreglerade förmånerna folkpension (inklusive pensiontillskott) och tilläggspension ökar. Detta i sin tur innebär att en standardhöjning som inte motiveras av index på socialförsäkringssidan inte alltid kompenseras av statspensionen.
En statsanställd som vid sidan av sin tjänst har andra, till ATP berättigande, förvärvsinkomster får i regel ingen fördel av dessa inkomster i pensionshänseende. Endast för de mycket sällsynta undantagsfall, då sidoinkomsterna har en sådan storlek, att den sammanlagda folk- och tilläggspensionen skulle komma att överstiga tjänstepensionen, kan sidoinkomsterna resultera i högre pension för statspensionären.
Det anförda måste enligt utskottets mening anses otillfredsställande från rättvisesynpunkt. Den disproportion mellan avgifter och förmåner inom tilläggspensioneringen som stundom kan uppkomma när det gäller deltids- och korttidsanställda samt låginkomsttagare har skarpt kritiserats alltsedan ATP:s tillkomst. Kritiken har numera lett till att riksdagen nyligen på förslag av socialförsäkringsutskottet (SfU 1974:6) begärt en översyn av frågan. Enligt utskottets mening torde det kunna förutsättas att översynen kommer att resultera i bestämmelser i fråga om beräkning av pensionsgrundande inkomst och avgiftsdebitering som — i större utsträckning än de nu gällande — tillgodoser kravet på överensstämmelse mellan inbetalda ATP-avgifter och tillgodoförd pensionspoäng. Enligt utskottets mening måste det, i synnerhet för statstjänstemän med förhållandevis låga inkomster från statligt arbete och med sidoinkomster
SfU 1974:17
av anställning eller annat förvärvsarbete än anställning, te sig stötande att dessa sidoinkomster inte medför någon högre pension.
På grund av det anförda anser utskottet sig böra så till vida biträda yrkandet i motionen 1974:412 att utskottet förordar att Kungl. Majit på lämpligt sätt tar upp frågan om samordningen mellan å ena sidan socialförsäkringens förmåner och å andra sidan de statsanställdas pensioner.
dels att utskottet under 2 bort hemställa
att riksdagen med anledning av motionen 1974:412 i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att Kungl. Majit på lämpligt sätt tar upp frågan om samordning mellan socialförsäkringens förmåner och de statsanställdas pensioner.
GOTAB 74 7328 S Stockholm 1974