Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående utvidgad ersättningsrätt enligt lagen om allmän försäkring
Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 26 år 1974 SfU 1974:26
Nr 26
Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående utvidgad ersättningsrätt enligt lagen om allmän försäkring.
Motionerna
I detta betänkande behandlas
motionen 1974:157 av herrar Molin (fp) och Jonsson i Alingsås (fp) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om att förslag snarast framläggs till sådana ändringar i reglerna angående ersättning från försäkringskassa att ersättning normalt skall kunna utgå för viss del av kostnaden för hälsokontroll;
motionen 1974:687 av fru Oskarsson m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit begär översyn av reglerna för allmän försäkring i syfte att sjukpenning skall kunna utgå för dag vid regelbundet återkommande läkarkontroller;
motionen 1974:1290 av herrar Andersson i Ljung (m) och Nyhage (m) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om förslag syftande till
1. vidgad ersättning från den allmänna försäkringen till njurdonatorer i enlighet med vad i motionen anförts, samt
2. ersättning från den allmänna försäkringen till försäkrade som försakar inkomst av arbete i samband med den utbildning som krävs för att de skall kunna assistera vid hemdialys.
Gällande rätt
Enligt lagen om allmän försäkring (AFL)är sjukvårdsförmånerna-frånsett de som utgår i samband med havandeskap - begränsade till att avse ersättning vid sjukdom. Enligt 2 kap. 2 § samma lag utgår sålunda ersättning för utgifter för läkarvård endast vid sjukdom, som enligt läkares utsago kräver sådan vård. Ersättning för sjukhusvård utgår enligt 4 § samma kap. endast om vården är erforderlig på grund av sjukdom. Sjukpenning slutligen utgår enligt 3 kap. 7 § endast vid sjukdom, som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Sjukpenning utgår därvid fr. o. m. dagen efter insjuknandet. Undantag från sistnämnda bestämmelse gäller bl. a. om ny sjukperiod inträffar inom 20 dagar efter föregående sjukperiods slut, i vilket fall sjukpenning utgår även för den dag det nya sjukdomsfallet in -
1 Riksdagen 1974. 11 sami. Nr 26
SfU 1974:26
träffar. Bestämmelsen att ersättning utgår fr. o. m. dagen efter insjuknandedagen infördes år 1966, och ersatte en tidigare gällande regel om en karenstid av tre dagar. Samtidigt borttogs 20-dagarsregeln, men denna återinfördes fr. o. m. år 1968 med anledning av att den ledde till att försäkrade med ofta återkommande behandlingar, i synnerhet dialyspatienter, inte kunde ersättas för sitt inkomstbortfall.
De angivna bestämmelserna innebär att ersättning för utgifter vid hälsokontroll inte utgår till försäkrad. Däremot kan enligt en undantagsbestämmelse i 2 kap. 7 8 AFL arbetsgivare få ersättning även för hälsovårdande åtgärder som kommit hans arbetstagare till godo. Enligt nämnda lagrum kan försäkringskassa med arbetsgivare som anordnar läkarvård eller vidtar andra sjukvårdande åtgärder, så att kassans utgifter för sjukvårdsersättning kan antas minska, träffa överenskommelse om skälig gottgörelse för arbetsgivarens kostnader. Bland åtgärder av hälsovårdande natur som kan ersättas är t. ex. undersökningar för erhållande av arbetsanställning, kontrollundersökningar, yrkeshygienisk verksamhet o. d. Enligt särskilda tilllämpningsföreskrifter får kassan förbinda sig att gottgöra arbetsgivaren högst hälften av hans nettokostnad för sjukvårdande åtgärder. Har arbetsgivaren vidtagit även hälsovårdande åtgärder, får gottgörelsen bestämmas till högst hälften av de sammanlagda kostnaderna för sjuk- och hälsovård under förutsättning att minst hälften av dessa kan antas belöpa på de sjukvårdande åtgärderna. Överenskommelsen skall fastställas av riksförsäkringsverket för att bli gällande.
Bestämmelserna i AFL innebär vidare att kompensation för inkomstbortfall ej kan utgå vid undersökningar som sker i avsikt att utröna om en person är lämplig som donator av ett kroppsorgan, t. ex. en njure eller vid utbildning som krävs för assistans vid hemdialys. Sjukförsäkringsbestämmelserna innebär slutligen att vid regelbundet återkommande läkarundersökningar eller behandlingar av sjuka personer, som visserligen kan vara fullt arbetsföra genom att de kan hålla sin sjukdom under kontroll, men som härför är i behov av täta läkarundersökningar och behandlingar, ersättning för inkomstbortfall den dag vården ges endast utgår om undersökningarna eller behandlingarna infaller med kortare intervaller än 20 dagar.
Tidigare riksdagsbehandlingar, utredningsarbete m. m.
Hälsokontroll
Riksdagen har åtskilliga gånger behandlat frågor rörande den förebyggande hälsovården. Vid 1966 års riksdag väcktes sålunda motioner med förslag om försöksverksamhet med s. k. riktad hälsokontroll med speciell inriktning på hjärt- och kärlsjukdomar samt cancersjukdomar. Motionerna avslogs av riksdagen på hemställan av allmänna beredningsutskottet (ABU 1966:21), som
SfU 1974:26
hänvisade till de initiativ som redan tagits i fråga om riktade hälsokontroller och till att såväl landstingen som medicinalstyrelsen hade sin uppmärksamhet riktad på behovet av en utvidgning av denna verksamhet.
Det kan också erinras om att riksdagen under en följd av år anvisat medel för allmän hälsokontroll.
Kungl. Maj:t uppdrog år 1969 åt socialstyrelsen att verkställa en utredning om utvecklingen av hälsoundersökningar och annan förebyggande hälsovård (hälsokontrollundersökningen) samt att därvid undersöka hur denna verksamhet kunde samordnas och författningsmässigt och organisatoriskt inordnas i det system som gäller för den av samhället bedrivna sjukvården. Styrelsen skall under utredningsarbetet i samråd med riksförsäkringsverket överväga avgränsningen av de sjukvårdsåtgärder som ersätts av den allmänna försäkringen. Enligt uppgift från socialstyrelsen kommer resultatet av utredningsarbetet att redovisas omkring årsskiftet 1974-1975.
Vid såväl 1972 som 1973 års riksdag behandlades motionsyrkanden som i allt väsentligt överensstämmer med yrkandet i motionen 1974:157. I sitt av riksdagen godkända betänkande (SfU 1972:16) framhöll socialförsäkringsutskottet bl. a. att en sådan utvidgning av rätten till ersättning från sjukförsäkringen som föreslagits skulle innebära ett övergivande av den gällande huvudprincipen att endast sjukdom är ersättningsgrundande, att en sådan ändring måste föregås av ingående överväganden, såväl med hänsyn till kostnaderna som med hänsyn till andra reformkrav inom den allmänna försäkringen, samt att resultatet av det utredningsarbete som pågick på ifrågavarande område måste avvaktas, innan det framförda kravet kunde tas upp till närmare prövning. Utskottet intog samma ståndpunkt 1973 (SfU 1973:16).
Ersättning till njurdonator m. m.
Vid 1968 års riksdag väcktes en motion om möjlighet för donator av transplantat att erhålla ersättning enligt AFL. Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande (2 LU 1968:9) att det enligt utskottets mening var angeläget att samhället gav en rimlig ekonomisk kompensation till personer som ställde sig till förfogande som donatorer och att frågan borde närmare utredas. Utskottet hänvisade till att riksförsäkringsverket vid remissbehandling av en inom medicinalstyrelsen verkställd utredning om bl. a. legala aspekter på transplantationer pekat på att ersättningsfrågan kunde lösas antingen genom den allmänna försäkringen eller genom att betrakta kostnaderna som sådana sjukvårdskostnader för vilka sjukvårdshuvudmännen hade att svara. Frågan kunde även lösas genom särskild lagstiftning. Riksdagen godkände utskottets utlåtande och gav Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.
Riksdagsskrivelsen överlämnades till 1961 års sjukförsäkringsutredning som redovisade denna del av sitt uppdrag i en i juni 1969 avlämnad pro -
SfU 1974:26
memoria (stencil S 1969:4). Utredningen föreslog att givare av njure i princip skulle erhålla full kompensation för inkomstbortfall och sjukvårdsutgifter såväl under förundersökningen och under sjukhusvården i samband med transplantationsingreppet som under efterföljande konvalescenstid. Dittills tillämpad praxis hos försäkringskassorna, innebärande att ersättning enligt AFL utgavs fr. o. m. ingreppet, föreslogs skola bibehållas. För de kostnader (under förundersökningstiden och efter ingreppet) som inte täcktes av den allmänna försäkringen borde enligt utredningens mening sjukhushuvudmännen svara. Frågan om deras medverkan kunde, ansåg utredningen, lösas utan författningsmässig reglering genom en rekommendation till huvudmännen. Kostnaderna för dessa förutsades bli mycket blygsamma då njurtransplantationer med levande givare var sällsynta, färre än 20 per år.
Landstingsförbundet uttalade i remissyttrande över promemorian den uppfattningen, att ersättning borde utgå från den allmänna försäkringen för utgifter och inkomstbortfall som åsamkas njurdonator såväl under förundersökningstiden som för tiden efter transplantationsingreppet. Förbundet har därefter i cirkulär nr AC 49/1972 den 2 oktober 1972 rekommenderat landstingen att utge ersättning för rese- och vårdkostnader samt förlorad arbetsförtjänst efter vissa grunder till såväl njurdonatorer som till personer som genomgår utbildning för dialysbehandling. Förbundet har därvid särskilt understrukit, att denna rekommendation inte innebär något principiellt avsteg från förbundets uppfattning att ersättning bör utgå från sjukförsäkringen utan bör ses som en temporär lösning i avvaktan på att försäkringsfrågan löses.
1 en motion vid 1973 års riksdag väcktes ånyo frågan om ersättning från sjukförsäkringen till njurdonatorer även för tiden före ingreppet. Utskottet (SfU 1973:16) avstyrkte bifall till motionen på samma grunder som anförts beträffande utvidgning av ersättningsrätten till att avse kostnader vid hälsokontroll.
Socialdepartementet har nyligen lagt fram en promemoria (stencil S 1974:5) med förslag till lag om transplantationer och sjukhusobduktioner m. m., vari de legala aspekterna på dessa frågor behandlats. Däremot har frågan om ersättning till donator inte berörts.
Utskottet
Bestämmelsen i AFL att ersättning för sjukhusvård, läkarvård och inkomstbortfall endast utgår vid sjukdom innebär att försäkrads kostnader för hälsokontroll i allmänhet ej kan ersättas. Däremot kan enligt särskilda bestämmelser en arbetsgivare under vissa förutsättningar lå ersättning för kostnader för hälsovård, som han bereder sina anställda.
I motionen 1974:157 påtalas den fördel de grupper har, som genom sin arbetsgivare kan erhålla gratis hälsokontroll, jämfört med dem, som saknar
SfU 1974:26
denna möjlighet. Motionärerna anser att en rätt till ersättning från sjukförsäkringen för sådana kostnader skulle utgöra en stimulans förden enskilde att på eget initiativ företa hälsokontroller.
En inom socialstyrelsen tillsatt arbetsgrupp har till uppgift att utreda frågor rörande utvecklingen av hälsoundersökningar och annan hälsovård och i samband härmed avväga avgränsningen av de sjukvårdsåtgärder, som skall ersättas av den allmänna försäkringen. Resultatet av gruppens arbete beräknas föreligga vid årsskiftet 1974-1975. Som utskottet framhöll föregående år kan, så länge utredningsarbete pågår i frågan, någon riksdagens åtgärd inte anses påkallad.
Bestämmelserna i AFL innebär också att kostnader som uppkommer vid undersökningar av om en person är lämplig som njurdonator eIler kostnader vid utbildning för att assistera vid dialys i hemmet inte kan ersättas av sjukförsäkringen. Ersättning i dessa fall utgår i stället från sjukvårdshuvudmännen enligt en rekommendation år 1972 av Svenska landstingsförbundet, vilken innebär att ersättning till båda de nämnda kategorierna bör utgå för rese- och vårdkostnader samt för förlorad arbetsförtjänst. Ersättning för resekostnad bör därvid utgå även för sådan del, som inte ersätts av försäkringskassa. Ersättning för förlorad arbetsförtjänst bör lämpligen - med hänsynstagande till att ersättningen är skattepliktig - begränsas och beräknas på ett belopp motsvarande en årsinkomst av högst 7,5 ggr basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.
I motionen 1974:1290 hänvisar motionärerna till att landstingsförbundet framhållit att den av förbundet utfärdade rekommendationen borde ses som ett provisorium i avvaktan på försäkringsfrågans slutliga lösning. Motionärerna anser det felaktigt att sjukpenning inte kan utgå för den tid en person genomgår undersökningar för att utröna hans lämplighet som njurdonator eller genomgår utbildning för hemdialys och menar att samhället genom det förmånssystem som den allmänna försäkringen erbjuder bör bidra ekonomiskt i betydligt större utsträckning än som nu sker.
Som inledningsvis nämnts föreslog 1961 års sjukförsäkringsutredning i en promemoria år 1969 att njurdonator i princip skulle erhålla full ersättning för alla sina kostnader i samband med en njurdonation. Utgivande av ersättning från sjukförsäkringen för kostnader under förundersökningstiden skulle emellertid kräva den principiellt väsentliga ändringen av bestämmelserna i AFL, att ersättning skulle utges trots att sjukdom eller misstanke om sjukdom ej förelåg. Utredningen avvisade bestämt tanken på att för det ringa antal fall det här var fråga om vidta en lagändring, som skulle medföra konsekvenser i andra avseenden som ej kunde överblickas. Kostnaderna borde i stället jämställas med de allmänna kostnader som sjukvårdshuvudmännen hade att bestrida för att ge den njursjuke den vård han behövde. Ersättning till de presumtiva donatorerna borde därför utgå från sjukvårdshuvudmännen.
SfU 1974:26
6 Genom landstingsförbundets rekommendation kan en presumtiv njurdonator eller en person som genomgår utbildning för hemdialys erhålla minst samma ersättning för kostnader och inkomstbortfall, som skulle utgått om ersättningen utgivits från den allmänna försäkringen. En ersättning via denna skulle således inte gagna de försäkrade. Den i motionen aktualiserade ersättningsfrågan berör en relativt begränsad grupp försäkrade. Den ekonomiska belastningen på landstingen är därför blygsam. Ett visst administrativt merarbete skulle visserligen kunna besparas landstingen om ersättning i stället utgick från sjukförsäkringen. Denna besparing uppväger dock inte de nackdelar som ett åsidosättande av sjukförsäkringens nuvarande huvudprincip att ersättning endast skall utgå vid sjukdom skulle innebära. Utskottet kan därför inte tillstyrka bifall till motionen.
Om sjukdom förorsakar nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften utgår sjukpenning fr. o. m. dagen efter den dag den försäkrade blivit sjuk. Vid upprepad sjukdom inom 20 dagar utgår sjukpenning även för insjuknandedagen. Genom denna regel har sådana försäkrade, som - för att hålla en kronisk sjukdom under kontroll - är beroende av läkar- och sjukhusvård inom 20-dagarsperioder, möjlighet att fä ersättning för inkomstbortfall en hel dag i samband med vården. De som med längre tidsintervaller genomgår kontroller eller behandlingar som inte förorsakar inkomstbortfall mer än en dag kan däremot inte fä ersättning.
Motionen 1974:687 tar upp frågan om ersättning från sjukförsäkringen för dem som på grund av kronisk sjukdom måste göra täta läkarkontroller och i samband därmed får vidkännas inkomstbortfall under en hel dag. Motionärerna anser att sådana försäkrade bör ha rätt till ersättning i form av sjukpenning för dagar som åtgår till läkarkontroller.
Sjukförsäkringens regler syftar till att ge skälig kompensation för inkomstbortfall. Bestämmelsen att sjukpenning inte utgår för insjuknandedagen har bl. a. sin grund i att de som insjuknat under senare delen av dagen oftast får vidkännas ringa eller inget inkomstbortfall och därför skulle bli överkompenserade om sjukpenning utgick även för denna dag. Denna avvägning har å andra sidan fått till följd att de som insjuknat i början av dagen får bära en del av kostnaderna för sin sjukdom själva. Att i varje enskilt fall ge rättvis kompensation för inkomstbortfall är inte möjligt utan mycket detaljerade och administrativt tungarbetade bestämmelser. Den nuvarande 20-dagarsregeln, som ansågs obehövlig när karenstiden för utgivande av sjukpenning togs bort 1966, återinfördes år 1968 enbart därför att det visat sig att försäkrade med kroniska sjukdomar, i synnerhet njursjuka som genomgick dialys varje vecka, fick ett onormalt stort inkomstbortfall som inte kunde kompenseras på grund av regeln att insjuknandedagen inte berättigade till sjukpenning. Samtidigt medförde detta, att regeln kom även andra försäkrade med upprepade sjukdomsfall på grund av olika sjukdomar inom 20 dagar till godo. Före återinförandet av bestämmelsen diskuterades
SfU 1974:26
vilken lagkonstruktion, som kunde vara lämpligast för att ge de kroniskt njursjuka och liknande grupper kompensation för inkomstbortfall. Som alternativ till 20-dagarsregeln nämndes att knyta rätten till sjukpenning under insjuknandedagen till sådan sjukdom, som under lång tid krävde regelbundet återkommande sjukhus- eller läkarvård eller att i lagen direkt ange vilka sjukdomar, som skulle medföra rätt till sjukpenning även för insjuknandedagen. Dessa alternativ förkastades emellertid på grund av att de ansågs kunna medföra gränsdragnings- och tillämpningssvårigheter.
Enligt utskottets mening har genom 20-dagarsregeln de mest angelägna grupperna av försäkrade med kroniska sjukdomar och tätt återkommande sjukhus- eller läkarbesök erhållit ett tillfredsställande skydd mot inkomstbortfall. Utskottet anser att en rimlig avvägning skett mellan dessa gruppers berättigade intressen och angelägenheten av att inte ge övriga försäkrade en överkompensation vid sjukdomsfall. Samtidigt har man fått en administrativt lättillämplig regel. Utskottet kan på grund av det anförda inte biträda motionsyrkandet.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår
1. motionen 1974:157,
2. motionen 1974:687,
3. motionen 1974:1290.
Stockholm den 16 oktober 1974
På socialförsäkringsutskottets vägnar TORSTEN FREDRIKSSON
Närvarande: herrar Fredriksson (s),Carlsson i Vikmanshyttan* (c), Ringaby (m). Karlsson i Ronneby (s). Magnusson i Nennesholm (c), fru Håvik (s), herrar Hyltander* (fp), Marcusson (s), Lindström (s), Fridolfsson (m), Nilsson i Kristianstad (s). Andersson i Nybro (c), Nilsson i Norrköping (s), Andersson i Edsbro (c) och Larsson i Vänersborg (s).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
GOTAB 74 7956 S Slockholm 1974