Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motion angående förfarandet vid läkares friskskrivning av patient

Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 27 år 1974 SfU 1974:27

Nr 27

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motion angående förfarandet vid läkares friskskrivning av patient.

Motionen

I motionen 1974:999 av herr Petersson i Gäddvik m. fl. (m) hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om översyn av tillämpningen av lagen om allmän försäkring syftande till att ändring av legitimerad läkares sjukdomsbedömning och av läkaren därav föranledda slutsatser ej får ske utan att vederbörande patient ånyo läkarundersöks.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från riksförsäkringsverket, socialstyrelsen och Försäkringskasseförbundet.

Gällande rätt

Enligt 3 kap. 7 § lagen om allmän försäkring (AFL) utgår sjukpenning vid sjukdom, som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Det åligger därvid de allmänna försäkringskassorna att i alla anmälda sjukdomsfall pröva om förutsättningarna för rätt till sjukpenning föreligger. Försäkringskassorna har möjlighet påfordra att nedsättning av arbetsförmågan styrks genom intyg av läkare. Enligt riksförsäkringsverkets föreskrifter skall läkarintyg i princip påfordras fr. o. m. sjunde dagen efter sjukanmälningsdagen. Läkarintyget är avsett att tjäna som vägledning för kassan vid bedömningen av nedsättningen av arbetsförmågan. I de fall sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgivits för nittio dagar i följd eller det eljest föreligger skälig anledning ankommer det enligt 4 kap. 2 § AFL på försäkringskassan att undersöka om det kan finnas anledning vidta åtgärd som är ägnad att förkorta sjukdomstiden eller eljest helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av den försäkrades arbetsförmåga. Kassan skall i förekommande fall ombesörja lämplig åtgärd.

Sjukpenning kan i vissa situationer dras in eller nedsättas, t. ex. om den ersättningsskyldige vägrar ta emot besök av person som har försäkringskassans uppdrag att verkställa sjukkontroll, vägrar att underkasta sig undersökning av läkare eller att följa läkares föreskrifter eller eljest gör sig skyldig till grov ovarsamhet från hälsosynpunkt, medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande som är av betydelse för rätten till ersättning eller vägrar att utan giltig anledning underkasta sig av försäkringskassan föreskrivna åtgärder för rehabilitering när sjukdomstiden varat mer än 90 dagar.

1 Riksdagen 1974. 11 sami. Nr 27

SfU 1974:27

2 Försäkringskassorna har anställda förtroendeläkare som har till uppgift att tillhandagå kassorna i frågor som kräver medicinsk sakkunskap och främja samarbetet mellan kassan och de läkare som är verksamma inom dess område.

Remissyttrandena

Riksförsäkringsverket har i sitt remissyttrande avstyrkt bifall till motionen med motivering att det endast i undantagsfall torde förekomma att en försäkringskassa efter samråd med förtroendeläkare kortar av sjukskrivningstiden utan ny läkarundersökning. Detta kan förekomma om kassan vid sjukkontroll finner att den försäkrade under sjukskrivning utför arbete i sådan omfattning att rätt till sjukpenning ej föreligger eller den försäkrade för en relativt bagatellartad åkomma och utan att speciella skäl angivits sjukskrivits för en tid som avsevärt överstiger vad som kan anses normalt. När försäkringskassa i andra fall frångår den behandlande läkarens sjukskrivning föregås kassans beslut i sjukpenningfrågan normalt av en noggrann utredning, där även den läkare som utfärdat läkarintyget kontaktas. Enligt verkets mening bör det även i fortsättningen åligga försäkringskassorna och icke de behandlande läkarna att pröva om de i AFL angivna förutsättningarna för utgivande av sjukpenning är uppfyllda.

Socialstyrelsen anser att det inte finns anledning vidta en sådan ändring av praxis som motionärerna avser. Styrelsen framhåller att förtroendeläkarna på ett tillfredsställande sätt torde uppfylla berättigade krav på informationsoch kontaktverksamheten i förhållande till de läkare som verkar inom försäkringskassans område. Styrelsen påpekar att såväl patient som behandlande läkare genom förvaltningslagens bestämmelser i princip alltid får tillfälle att inkomma med erforderliga upplysningar i de fall kassan anser grunden för utbetalande av sjukpenning tveksam. Enligt styrelsens mening är det väsentligt att tillse att den enskilde inte lider onödig skada på grund av de beslut av ekonomisk natur som fattas av försäkringskassan.

Även Försäkringskasseförbundet avstyrker bifall till motionen och hänvisar därvid till det skydd för den enskilde som förvaltningslagens bestämmelser om kommunicering med den försäkrade och meddelande av besvärshänvisning innebär. Förbundet anser att ett tillgodoseende av motionärernas önskemål skulle skapa en betydande fördröjning av beslut och åtgärder till nackdel för både den enskilde och kassan. Inte heller skulle enligt förbundets mening rättssäkerheten ökas genom den föreslagna ordningen.

SfU 1974:27

3 Utskottet

Prövningen av de i AFL angivna förutsättningarna förrätt till sjukpenning, nämligen att sjukdom förorsakat nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften, åligger de allmänna försäkringskassorna. Samtidigt som den försäkrade ålagts viss uppgifts- och anmälningsskyldighet som förutsättning för rätt att erhålla sjukpenning har försäkringskassorna tillagts utredningsoch kontrollbefogenheter. Så t. ex. kan en försäkringskassa vid längre tids sjukdom än sex dagar kräva att den försäkrade företer läkarintyg till ledning för kassans prövning av hans ärende. Hos kassan anställda förtroendeläkare ger råd i medicinska frågor. Dessa läkare har dock ingen egen beslutanderätt utan denna tillkommer helt försäkringskassorna.

När lagliga förutsättningar att utge sjukpenning saknas, kan försäkringskassan vägra att utge sådan eller besluta att sjukpenning skall dras in. Innan ett sådant beslut fattas skall dock den försäkrade regelmässigt beredas tillfälle yttra sig. Han har också möjlighet att överklaga beslut, varigenom sjukpenning vägrats eller nedsatts, hos riksförsäkringsverket och i sista hand hos försäkringsdomstolen.

I motionen 1974:999 kritiserar motionärerna det förhållandet att försäkringskassans förtroendeläkare, utan att undersöka en sjukskriven försäkrad, ”kan avkorta en i läkarintyg angiven sjukskrivningstid”. Detta upplevs menar de som stötande både för den sjukskrivne och för den läkare som utfärdat sjukintyget. De yrkar därför att riksdagen skall anta en bestämmelse av innebörd att ändring av legitimerad läkares sjukdomsbedömning ej får ske utan förnyad läkarundersökning.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från riksförsäkringsverket, socialstyrelsen och Försäkringskasseförbundet. Av yttrandena framgår att försäkringskassorna endast i undantagsfall torde bortse från ett läkarintyg utan att föranstalta om ny läkarundersökning. Så kan ske exempelvis då det vid sjukkontroll visar sig att den försäkrade utför sitt normala förvärvsarbete, då han lämnat oriktiga uppgifter om sina förhållanden eller då han vägrat underkasta sig sjukkontroll. I vissa fall sker sjukskrivning p. g. a. intyg från läkare i länder, där man saknar kännedom om den svenska sjukförsäkringens bestämmelser. I åtskilliga sådana fall har direkt kunnat konstateras att rätt till sjukpenning inte förelegat. I sammanhanget bör erinras om att försäkringskassorna många gånger förfogar över ett omfattande material om den sjukskrivne p. g. a. tidigare utredningar, specialistundersökningar m. m., som den enskilde sjukskrivande läkaren inte känner till.

Lika väl som det kan- förekomma att en läkare gör en felbedömning av en patients hälsotillstånd, kan det givetvis inte uteslutas att felbedömningar kan förekomma i ärende vid försäkringskassa. Genom förvaltningslagens bestämmelser har emellertid enligt utskottets mening skapats tillfredsställande garantier för att felaktiga beslut skall kunna förhindras eller undanröjas.

SfU 1974:27

4 Utskottet kan således inte finna att gällande bestämmelser ger utrymme för godtycke utan delar helt den av Försäkringskasseförbundet uttalade uppfattningen, att en bestämmelse av den art motionärerna åsyftar inte skulle vara ägnad att gagna rättssäkerheten men väl kunna fördröja besluten och skapa annan onödig omgång till nackdel för alla parter. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1974:999.

Stockholm den 16 oktober 1974

På socialförsäkringsutskottets vägnar TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan* (c), Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s), Magnusson i Nennesholm (c), fru Håvik (s), herrar Hyltander* (fp), Marcusson (s), Lindström (s), Fridolfsson (m), Nilsson i Kristianstad (s), Andersson i Nybro (c), Nilsson i Norrköping (s), Andersson i Edsbro (c) och Larsson i Vänersborg (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 74 7955 S Stockholm 1974