Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motion om bibehållande av diagnosregistreringen i försäkringskassornas försäkringsregister

Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 31 år 1974

SfU 1974:31

Nr 31

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motion om bibehållande av diagnosregistreringen i försäkringskassornas försäkringsregister.

Motionen

I motionen 1974:154 av herr Green (s) och fru Håvik (s) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att åtgärder vidtas i syfte att diagnosregistreringen i de nuvarande manuellt förda försäkringsregistren hos försäkringskassorna vid övergång till ADB-registrering av allmänt samhällsintresse bibehålls.

Motionärerna betonar den negativa effekt som enligt deras uppfattning kommer att bli följden av att den systematiska registreringen av sjukskrivningstider och sjukdomsdiagnoser upphör i samband med införande av ADB-terminaler vid försäkringskassornas lokalkontor. De understryker att den kontinuerliga och från internationell synpunkt helt unika registrering av sjukdomsuppgifter, som alltsedan den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande år 1955 skett över de s. k. F-korten vid försäkringskassorna, varit av betydelse för såväl kassornas arbete som den socialmedicinska verksamhet vilken bedrivits omkring de långa sjukfallen. Motionärerna menar att diagnoserna, insatta i sitt sammanhang, varit intressanta även för kortfallen och de framhåller också att F-korten blivit flitigt utnyttjade av forskare, särskilt inom medicinen. Även sjukvårdshuvudmännen, socialvården och tjänstegrupplivanstalterna har — framhåller de - intresse av F-korten. Enligt motionärernas uppfattning är det väsentligt att tillvarata och fortsätta 20 års registrering av svenska folkets sjukskrivningar.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från riksförsäkringsverket, Försäkringskasseförbundet och socialstyrelsen. Försäkringskasseförbundet har i sin tur inhämtat yttranden från försäkringskassorna i Stockholms, Hallands, Älvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län samt från Bohusläns allmänna försäkringskassa. I ärendet har också inkommit yttranden från Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag och Svenska läkaresällskapet. Läkaresällskapet har vid sitt utlåtande fogat yttranden av socialmedicinska institutionen vid Svensk socialmedicinsk förening och av sällskapets sektion för rehabilitering och fysikalisk medicin.

1 Riksdagen 1974. 11 sami. Nr 31

SfU 1974:31

2 Gällande system m. m.

Hos vaije allmän försäkringskassa förs register över de försäkrade som är inskrivna hos kassan. Ett av de mest betydelsefulla är försäkringsregistret. Det utgör ett huvudregister för sjukförsäkringen och består av ett försäkringskort (F-kort) för varje i kassan inskriven försäkrad. Varje registerkort innehåller identifieringsuppgifter rörande vederbörande försäkrad, såsom namn, personnummer, civilstånd samt senast kända adress. Dessutom innehåller kortet uppgifter om omfattningen av den försäkrades sjukförsäkring, bl. a. eventuellt fastställd sjukpenninggrundande inkomst (SGI). På kortet noteras även till kassan anmälda sjukdomsfall, sjukskrivningsorsak samt sjukhjälpstidens längd vid varje sjukdomsfall som föranlett utgivande av sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård.

Vid kortare sjukdomsfall, då läkarintyg inte erfordras, noteras den sjukdom (diagnos) som den försäkrade själv uppgivit vid sjukanmälan. Vid sjukdomsfall, som varar längre än en vecka, noteras den på läkarintyget angivna diagnosen (diagnoserna). Det bör observeras att en förutsättning för dessa noteringar är att sjukpenning utgår. Därför anges inte diagnosuppgifter för t. ex. flertalet folkpensionärer.

Den s. k. RAFA-utredningen, som tillsattes år 1967, bedrivs på uppdrag av Kungl. Maj:t av riksförsäkringsverket och statskontoret i samråd med försäkringskassorna. Utredningens huvuduppgift är att rationalisera administrationen inom den allmänna försäkringen främst med hjälp av datateknik. Utredningen har föreslagit att nuvarande manuella försäkringsregister hos försäkringskassorna skall ersättas av ett för riket gemensamt ADB-register med direktåtkomst via terminaler.

Något överförande av diagnosuppgifterna på F-korten till det terminalorienterade ADB-registret kommer inte att ske. Avsikten är att någon diagnosregistrering inte kommer att göras över huvud taget i detta dataregister. Däremot kommer uppgifter om antal sjukfall och sammanlagda antalet sjukdagar under de senaste två åren att finnas registrerade.

Ajourföringen av F-korten kommer att upphöra i och med att ADB-registret träder i funktion på sjukförsäkringsområdet. F-korten kommer dock att bevaras, även om ytterligare uppgifter inte kommer att tillföras dem.

Remissyttrandena

Riksförsäkringsverket har ansett sig inte kunna tillstyrka bifall till motionärernas yrkande. Därvid har verket i fråga om den allmänna försäkringens behov av att bevara sjukfallsdiagnoser anfört bl. a. följande.

Inför övergången till det nya systemet har RAFA-utredningen noggrant övervägt vilka uppgifter som måste finnas i det centrala ADB-registret. Av särskilt intresse har därvid varit de uppgifter som för närvarande finns noterade på F-kortet. I samband härmed har behovet av en ADB-mässig registrering av diagnoser ingående undersökts. Bl. a. har viss försöksverksamhet bedrivits. Sålunda har den s. k. sjukfallsbevakningen — dvs. den

SfU 1974:31

rehabiliteringsverksamhet som försäkringskassa är skyldig att ägna sig åt på grund av bestämmelserna i 4 kap. 2 § lagen om allmän försäkring - vid fem olika lokalkontor bedrivits utan att kontoren fick tillgång till tidigare diagnosuppgifter. Vid handläggningen av sådana sjukfall erhöll kontoren information endast om de sjukperioder, som noterats för den försäkrade under de två senaste åren. Undersökningen omfattade 10 348 anmälda sjukfall, som påbörjats under en tremånadersperiod.

Under försökstiden vidtogs 926 åtgärder i någon form i 6,4 % av sjukfallen (dvs. i 664 sjukfall av 10 348). Som regel bestod åtgärden endast i att sjukfallet granskades varefter datum fastställdes för en förnyad granskning. I 25 av sjukfallen bedömdes specificerade uppgifter i form av diagnoser från tidigare sjukfall ha betydelse vid valet av lämplig rehabiliteringsåtgärd. I 24 av dessa fall var emellertid tidigare sjuklighet av sådan omfattning att information skulle ha kunnat hämtas från de försäkringsakter, som avses bli upprättade. I ett enda av de totalt över 10 000 anmälda sjukfallen skulle - om försäkringskortets diagnosuppgifter ej funnits — specificerade uppgifter om tidigare sjuklighet ha fått inhämtas särskilt.

1 samband med att RAFA-utredningen utarbetade det preliminära systemförslaget gjordes dessutom en utredning om behovet av diagnosuppgifter för tidigare sjukdomsfall för bedömning av sjukpenningrätten i samband med inträffat nytt sjukfall. Enligt denna utredning förelåg sådant behov endast i ett fåtal fall. Därför föreslogs att endast ackumulerade uppgifter om antal avslutade fall och antal ersatta dagar per år under tre år (men inte diagnoser) skulle finnas registrerade på direktminne. En sådan registrering kombinerad med ett ändamålsenligt arkivsystem för sjukfallshandlingar bedömdes tillgodose behovet av uppgifter i den löpande sjukfallshanteringen.

För att tillgodose behovet av sjukhistorik beträffande försäkrade för vilka sådan information bedöms bli erforderlig framdeles — främst efter längre sjukdomsfall — planeras nu att alla handlingar av betydelse för handläggningen av ett pågående eller framtida försäkringsärende (bl. a. uppgifter om diagnoser) skall samlas i en s. k. försäkringsakt hos försäkringskassan. Dessutom skall diagnosuppgifter liksom hittills kunna hämtas från sjukkort, vilka enligt gällande bestämmelser sparas i tio år. Det kan f. ö. nämnas att en förlängning av denna tid övervägs åtminstone såvitt angår fall där läkarintyg utfärdats. Genom dessa åtgärder anses även yrkesskadeförsäkringens informationsbehov i förevarande hänseende kunna tillgodoses.

Riksförsäkringsverket anser att formuleringen av motionsyrkandet tyder på att enligt motionärernas mening en total registrering av sjukfallsdiagnoser skall ske i ADB-systemet. I anslutning härtill erinrar verket om att RAFA-utredningen kalkylerat kostnaden i 1972 års löneläge för registrering av diagnoser i samtliga sjukfall till 7,0—8,15 milj. kr. om året och i alla sjukfall där läkarintyg finns till 2,7-3,3 milj. kr. per år.

Verket anser att sådana åtgärder som motionärerna föreslår knappast kan övervägas utan att motiv, omfattning och utformning liksom ekonomiska och andra konsekvenser av en datamässig registrering av sjukdomar blivit närmare utredda. Verket motsätter sig inte en sådan utredning men erinrar om att försäkringskassornas diagnosuppgifter under alla förhållanden kommer att bevaras i nuvarande omfattning fram

1 * Riksdagen 1974. 11 saini. Nr 31

SfU 1974:31

till år 1984. Enligt verkets uppfattning kan den allmänna försäkringen väl tänkas bedriva en omfattande dataregistreringsverksamhet för andras räkning, dock utan att bekosta den.

Försäkringskasseförbundet framhåller — med hänvisning till den av RAFA gjorda utredningen — att försäkringskassornas behov av att ha tillgång till en samlad diagnosregistrering av den art som F-korten ger inte torde vara stort. Förbundet avstyrker därför bifall till motionen men anser att frågan om en begränsad diagnosregistrering för bl. a. statistikoch forskningsändamål bör bli föremål för fortsatta överväganden inom RAFA.

Försäkringskassorna i Stockholms och Älvsborgs län liksom Bohusläns allmänna försäkringskassa är alla av den uppfattningen att kostnaden för en ADB-mässig registrering av diagnoserna inte uppvägs av den praktiska nytta man kan ha av uppgiftslagringen. Hallands läns allmänna försäkringskassa anser att motionärerna överdrivit F-kortens betydelse för bl. a. läkarna och de sociala samarbetsgrupperna, medan Gävleborgs läns allmänna försäkringskassa delar motionärernas uppfattning att ett bevarande och fullföljande av den fullständiga diagnosregistreringen i kassornas register har stor betydelse för forskningen och att frågan därför bör bedömas från denna synpunkt med bortseende från de försäkringsmässiga aspekterna. Norrbottens läns allmänna försäkringskassa framhåller att det från försäkringssynpunkt inte synes erforderligt med en diagnosregistrering under en lång följd av år men att om en sådan är önskvärd från forskningssynpunkt den bör ordnas förslagsvis genom sjukvårdshuvudmännens försorg.

Försäkringskassan i Kopparbergs län ansluter sig helt till de av motionärerna framförda synpunkterna. Kassan framhåller att F-kortets sjukdiagnoser och sjuktider är av väsentlig betydelse i samband med undersökningar i förmodade rehabiliteringsärenden. Förtroendeläkare och kassapersonal, som har vana vid att studera F-kort, kan enligt kassan på basis av kortets uppgifter omedelbart bedöma om ett fall skall bli föremål för vidare undersökningar. Läkare med socialmedicinsk inriktning anser därför F-kortens information, vars samlade grundläggande uppgifter inte kan inhämtas någon annanstans, vara ovärderlig. Även polikliniskt verksamma läkare är — framhåller kassan — i många fall intresserade av F-kortets sjukhistoria, som ofta är mera vederhäftig än den patienten uppgivit. Enligt kassans mening kommer den av RAFAutredningen föreslagna försäkringsakten inte att kunna ersätta den nuvarande diagnosregistreringen. En tillfredsställande helhetsbild av en försäkrad skulle däremot kunna erhållas, om de datauppgifter som lokalkontoren i framtiden skall erhålla på dataterminalen kompletterades med F-kortets uppgifter om sjukdiagnoser och sjukperioder för exempelvis de senaste tio åren.

Socialstyrelsen, som delar den i motionen framförda uppfattningen att det systematiska samlandet av sjukskrivningstider och orsaker för varje

SfU 1974:31

medborgare kan vara av visst värde bl. a. för att försäkringskassorna skall kunna bedriva sin lagstadgade uppspårande verksamhet men också för att behandlande läkare, sociala samarbetsgrupper m. fl. skall kunna få underlag för säkrare bedömningar i enskilda patientärenden, framhåller att de s. k. F-korten varit betydelsefulla hjälpmedel för förtroendeläkare, behandlande läkare och sociala samarbetsgrupper i den socialmedicinska verksamhet som bedrivits kring patienter med långdragen sjukskrivning.

Styrelsen vill från de synpunkter den har att företräda framhålla nödvändigheten av att det vid en omläggning till ADB-system inom sjukförsäkringen skapas garantier för att försäkringskassorna liksom hittills i tid kan fånga upp de sjukfall där särskilda rehabiliteringsinsatser kan behöva göras. En förbättrad samverkan över huvud taget mellan försäkringskassorna och samhällets social-, sjukvårds-, rehabiliterings- och arbetsvårdsorgan är enligt styrelsens mening synnerligen önskvärd.

Statistikbehovet för lokal-, regional- och riksplanering inom hälso- och sjukvården kan enligt styrelsens mening tillgodoses på olika sätt utan att man inför en central registrering av diagnoser och sjukskrivningstider för alla försäkrade. Detsamma gäller för social och socialmedicinsk forskning beträffande sjukdomspanorama m. m. För vissa försöksområden kan det enligt styrelsen exempelvis vara önskvärt med en total registrering av uppgifter angående de enskilda sjukfallen under en begränsad tidsperiod. Styrelsen anser i detta sammanhang att möjligheter att koppla in försäkringskassornas lokalt registrerade uppgifter i sjukfallshandlingar m. m. måste finnas, så att berättigade planerings- och forskningsintressen kan tillgodoses. Utrymme för sådana uppgifter bör därför reserveras i centralregistrets minnesfunktion vid utarbetandet av det slutliga systemet.

Tekniska möjligheter att ADB-mässigt kodifiera och registrera diagnoser finns - vilket också RAFA-utredningen anfört. Styrelsen anser emellertid att man måste väga kostnaderna för en sådan registrering mot kostnaderna för annan angelägen information om hälso- och sjukvården. Styrelsen vill i detta sammanhang erinra om att den framtida inriktningen, omfattningen och organisationen av statistiken på hälso- och sjukvårdens område f. n. är under utredning (den s. k. HÄSST-utredningen). Innan denna utredning presenterat sina överväganden och förslag anser styrelsen sig inte kunna ta ställning till formerna för registrering av sjukdomspanorama, sjukskrivningsmönster m. m. Socialstyrelsen är av den uppfattningen att identifierbara data om sjukdomstillstånd m. m. hänförliga till individer, endast skall lagras på den nivå där det är absolut nödvändigt för sjukvårdens ändamålsenliga bedrivande. Central registrering bör sålunda undvikas i görligaste mån med hänsyn till de risker för individens integritet som eljest kan uppkomma. Enbart misstanken om att sådana risker finns medför erfarenhetsmässigt att innehållet i de registrerade uppgifterna uttunnas och förlorar i tillförlitlighet.

Sammanfattningsvis anser socialstyrelsen sålunda med anledning av de i motionen väckta frågeställningarna att nödvändiga garantier måste skapas för att försäkringskassorna även vid en övergång till ADB-registre -

SfU 1974:31

ring av sjukförsäkringsärenden kan vidta erforderliga åtgärder i behandlings- och rehabiliteringssyfte för patienter med långa sjukskrivningstider — i regel s. k. 90-dagarsfall — och styrelsen anser därjämte att det är värdefullt om samarbetet mellan försäkringskassorna och samhällets social-, sjukvårds-, rehabiliterings-och arbetsvårdsorgan förbättras.

Svenska läkaresällskapet framhåller att det inom sällskapet inte råder några delade meningar om behovet av en kontinuerlig uppföljning av befolkningens sjukdomstillstånd. Att helt upphöra med nuvarande diagnosregistrering vid försäkringskassorna är enligt Läkaresällskapets mening f. n. inte önskvärt. Sällskapet anser statistiken för bl. a. planeringsändamål vara bristfällig trots en internationellt sett hög standard inom landets medicinalstatistik. Det torde — menar sällskapet -- därför vara önskvärt att i framtiden vid försäkringskassorna eller annorstädes komplettera med ytterligare data, t. ex. uppgifter om behandling, behandlingsresultat och om sjukdomsframkallande agens.

Avslutningsvis framhåller Läkaresällskapet.

Det är emellertid önskvärt att alla uppgifter om sjukskrivningsperioder, diagnoser etc. integreras runt individen på sätt som genomförts i det s. k. F-kortet vid försäkringskassorna. Den nuvarande specialiseringen inom vårdsektorn med uppdelning i hälsovård, socialvård och sjukvård med en betydande subspecialisering gör en samordning och integration av journalakter och statistik svårbemästrad. Det torde därför vara önskvärt att bibehålla F-kortet i sin nuvarande omfattning, trots att kvaliteten av registrerade diagnoser av och till har kritiserats, tills dess mer effektiva och kompletta system kan tagas i bruk.

Den framtida registreringen för statistiska eller andra ändamål bör ta sikte på en bedömning av manifesterat vårdbehov liksom effekten av åtgärder i såväl öppna som slutna vårdformer inom hälso-, social- och sjukvård. Då det f. n. pågår utredning inom landet beträffande framtida medicinalstatistik bör frågan om ett överförande till ADB av försäkringskassornas F-kort eller nedläggning av detsamma tas upp i detta sammanhang.

Socialmedicinska institutionen vid Svensk socialmedicinsk förening, som varmt stöder motionen, föreslår att frågan om F-kortens framtid tas upp till förnyad prövning under den förutsättningen att den information som F-korten ger bibehålls. Institutionen framhåller bl. a.

För socialmedicinskt arbete med enskilda fall utgör F-kortet ett ofta omistligt dokument. Det belyser nämligen inte sällan mera allsidigt än sjukhusjournaler en enskild persons sjukhistoria och sjukdomsmönster. Tolkningarna av dessa mönster ger god vägledning om mera övergripande orsaker till patientens sjukskrivningsperioder och möjligheter för rehabilitering. Försäkringskassornas uppsökande verksamhet är lagstiftad när det gäller den s. k. 90-dagarsgranskningen, där F-korten och de informationer de ger är omistliga för en prioritering av de rehabiliterande åtgärderna. Man kan ifrågasätta om försäkringskassornas verksamhet i det här mycket viktiga avseendet kan bedrivas i enlighet med gällande författningar om F-kortet avskaffas. För kontakten mellan försäkringskassa och de behandlande läkarna är F-korten av mycket stort värde, ett samarbete som kommer patienten till del. Läkarna kan via

SfU 1974:31

7 F-korten få en betydligt klarare bild av patientens sjukhistoria och sjukskrivning än vad en sjukhistoria kan ge. Försäkringskassan kan å sin sida därigenom få snabbare ytterligare upplysningar av den behandlande läkaren, viktiga i rehabiliteringsskeendet.

För den enskilda patienten ger alltså F-korten en unik livs- och sjukhistoria, som kan tolkas både som mönster av olika sjukdomsdiagnoser samt sjukskrivnings- och sjukvårdspanorama.

För forskningen och då speciellt forskningsuppgifter av socialmedicinsk karaktär är införskaffande av uppgifter från F-korten mer en regel än ett undantag. Inom många forskningsprojekt har F-korten kunnat bidraga med individ baserade, långvariga sjukhistorier, som kan sammanställas med förändring i bidragssystem. Sådana undersökningar kan svara på så viktiga frågor som en inverkan av sociala reformer för separata sjukdomsgrupper och för sjuka som helhet.

Även om en stor del av sjukdomsfallen är av mera kortvarig natur och diagnoserna faller under kategorin vardagssjukdomar som övre luftvägsinfektioner, influensa etc., är det ostridigt att just kortvariga sjukskrivningar för produktionen är av större omedelbar betydelse än den mera långvariga. Det är viktigt att kunna analysera sjukskrivningsmönster hos enskilda med hänsyn till ålder, kön, yrke, inkomst. Förändringen av sjukdomspanoramat under längre tidsperioder kan också studeras uteslutande via F-korten. Vi har helt enkelt inga andra källor, som fortlöpande registrerar all rapporterad sjuklighet i befolkningen. Visserligen är statistiken över den slutna vården utbyggd så att den täcker majoriteten av den svenska befolkningen medan däremot statistiken över den öppna vården ännu är i sin linda. Även vid en fullständig utbyggnad av en sådan, kommer F-korten att lämna annan information, eftersom öppnavårdsstatistiken endast belyser sådan sjuklighet, som har lett till vårdkonsumtion. Sjukvårdskostnaderna är i kraftigt stigande. Den nu av alla parter accepterade satsningen på öppen vård bör på något sätt kunna utvärderas när det gäller effekt på skilda typer av sjukdomar. F-korten ger också en unik möjlighet att närmare undersöka sjukdomarnas sociala epidemiologi, dvs. fördelning med hänsyn till inkomst och yrkesgrupp. Från många studier är det välbekant att personer i lägre inkomstlägen har en klart högre sjuklighet än i högre. Uppgifter från F-korten ger möjlighet att följa huruvida sociala reformer har haft den effekt man avsett.

Också Svenska läkaresällskapets sektion för rehabilitering och fysikalisk medicin tillstyrker bifall till motionen med följande motivering.

Inom Medicinsk rehabilitering och Arbetsprövnings-arbetsträningsinstitut omhändertages individer som ofta har mycket hög sjuklighet. Patienter kan emellertid mycket sällan närmare redogöra för sjukperiodernas längd eller fördelning. Många patienter har dessutom flera sjukdomar och i sådana fall föreligger svårighet att avgöra vilka sjukskrivningsperioder som orsakas av de olika sjukdomarna.

Försäkringskassornas försäkringsregister ger en överblick av en individs sjukskrivningsperioder och diagnoser under många år. Detta är till stor hjälp som hjälpmedel vid bedömning av patientens situation. Förutom sjukskrivningsperiodernas längd och frekvens kan man få en uppfattning om fördelningen, t. ex. om sjukligheten successivt har tilltagit under de senaste åren. För att få motsvarande upplysningar genom samtal med patienten fordras lång tid. Det kan bli besvärande för patienten och i många fall är det ogörligt att insamla denna information. Det bör påpekas att många patienter tidigare vårdats vid ett flertal olika medicinska instanser och att det är tidsödande att ur journalhandlingar sammanställa sjukskrivningsperioder.

SfU 1974:31

8 Utöver tidsperioderna för arbetsoförmåga innehåller försäkringskassans register uppgift om sjukdomsdiagnos. Det förekommer ofta att patienter helt förbiser tidigare sjukdomar, trots att de tillfrågas därom. Såväl sjukperiodernas fördelning på olika diagnoser som förekomsten av vissa diagnoskonstellationer ger värdefull information vid ställningstagande till aktiva rehabiliteringsåtgärder.

Som uttryck för användbarheten av försäkringskassans försäkringsregister kan nämnas att Medicinska rehabiliteringsavdelningen vid Sahlgrenska sjukhuset och Lunds lasarett samt Arbetsprövnings-arbetsträningsbyrån vid Socialförvaltningen i Göteborg sedan 10 år rutinmässigt samarbetar med försäkringskassan så till vida, att avdelningarna erhåller fotostatkopia av försäkringskassans s. k. F-kort. Utöver ovan nämnda information har man kunnat få upplysning om olika tidigare behandlande läkare, vilket är av värde för att kunna införskaffa journalhandlingar.

Det bör betonas att den information som inhämtas används för att planera rehabiliteringsåtgärder och för att erhålla den för individen mest lämpade målsättningen. Någon situation där informationen använts felaktigt och kommit patienten till skada är inte känt.

Från forskningssynpunkt är nuvarande utformning av försäkringsregistret med såväl diagnos som tiden för sjukperioderna av utomordentligt stort värde. Den statistiska informationen man kunnat erhålla har i många sammanhang blivit vägledande såväl gällande patientvård som sjukvårdsorganisation.

Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag (AFA) tillstyrker likaledes bifall till motionen. Enligt AFA bör F-korten bibehållas enligt nuvarande registreringssystem till dess erfarenhet vunnits av det nya systemet med central dataregistrering av sjukskrivningsperioder och sjukdomsdiagnoser.

AFA understryker att F-korten har stor betydelse också för sådana försäkringsinrättningar som meddelar annan form av personförsäkring än tjänstegrupplivförsäkring, såsom ordinär grupplivförsäkring, individuell livförsäkring och sjukförsäkring. Den inom RAFA-utredningen gjorda undersökningen rörande behov av en dataregistrering eller registrering över huvud taget av sjukskrivningarnas tidsperioder och sjukdomsdiagnoser anger att utredningen inte kunnat påvisa behov av en generell diagnosregistrering för samtliga försäkrade. Enligt AFA är emellertid att märka att RAFA:s undersökning inte tar sikte på någon av de uppgiftsintressenter som finns utanför försäkringskassornas krets, läkarvården, den medicinska forskningen, sjukvårdens huvudmän, socialvården och den individuella och kollektiva försäkring som tillhandahålls i annan regi än de allmänna försäkringskassornas.

AFA erinrar om att grupplivförsäkringen i Sverige i dag har en ansvarighetssumma om minst inemot 250 miljarder kr. och omfattar gott och väl 3 milj. försäkrade. Det totala antalet förfrågningar per år från försäkringsanstalter och vetenskapliga institutioner mot F-kortregistren avseende bakomliggande sjukpenningtid och diagnoser kan enligt AFA uppskattas till ca 130 000. Härtill kommer andra förfrågningar mot F-korten, exempelvis förfrågan angående arbetsgivare, något som för i varje fall AFA:s dödsfalls- och avgångsbidragsreglering har en mycket väsentlig betydelse. Besvarandet av dessa ca 130 000 förfrågningar bygger emellertid inte på enbart ett motsvarande antal registrerade anmälningar

SfU 1974:31

om sjukfall. Förfrågningarna måste nämligen i regel utsträckas minst 3 å 4 år tillbaka i tiden och i åtskilliga fall betydligt längre. Då det här i stor utsträckning gäller förfrågningar för dödsfallsreglering, är det naturligt att sjukanmälningsfrekvensen under de efterfrågade åren oftast varit mycket hög och att sjukskrivningar gång på gång förekommit, resp. anmälts för förlängning. I stort kan varje förfrågan, som görs inom AFA:s område, beräknas i genomsnitt för besvarande grunda sig på ca 15 vid olika tillfällen i F-korten gjorda registeranteckningar. Även om vissa av övriga uppgiftsintressenters förfrågningar inte tar i anspråk i medeltal lika många sjukfallsanmälningar per individ, så ter det sig enligt AFA inte osannolikt att av de 5 milj. sjukfallsanmälningar som årligen görs inemot 40 % vid olika tillfällen kommer till användning för besvarande av förfrågningar.

AFA konstaterar sammanfattningsvis att samhället, direkt eller indirekt, har ett stort och väsentligt intresse av att den registrering som f. n. sker genom F-korten i lämplig form bibehålls. Kostnaderna härför torde enligt AFA vara blygsamma och vid en intressejämförelse väga lätt mot betydelsen av registreringssystemets bevarande.

Utskottet

Hos varje allmän försäkringskassa förs register över de försäkrade som är inskrivna hos kassan. Ett av dessa register är det manuellt förda försäkringsregistret som består av ett försäkringskort (s. k. F-kort) och som — förutom identifieringsuppgifter rörande de försäkrade — innehåller upplysningar om omfattningen av deras sjukförsäkring, om till kassan anmälda sjukdomsfall och orsakerna till sjukskrivningen samt om sjukhjälpstidens längd vid varje sjukdomsfall som föranlett utgivande av sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård. På F-kortet antecknas också den sjukdom som den sjukförsäkrade uppgivit vid sjukanmälan eller — då läkarintyg erfordras - den på intyget angivna diagnosen. En förutsättning för diagnosnotering är dock att sjukpenning utgår.

På uppdrag av Kungl. Majit bedrivs sedan år 1967 av riksförsäkringsverket och statskontoret i samråd med försäkringskassorna en utredning, vars huvuduppgift är att rationalisera administrationen inom den allmänna försäkringen med hjälp av datateknik. Denna utredning (RAFAutredningen) har föreslagit att det nuvarande försäkringsregistret skall ersättas av ett för riket gemensamt ADB-register med direktåtkomst via terminaler och att i samband härmed diagnosregistreringen skall upphöra. Antalet sjukfall och sammanlagda antalet sjukdagar under de senaste två åren kommer dock att finnas registrerade i en särskild försäkringsakt.

Motionärerna anser att diagnosregistreringen i de nuvarande försäkringsregistren hos försäkringskassorna av allmänt samhällsintresse bör bibehållas vid övergången till ADB-registrering. De understryker att den

SfU 1974:31

kontinuerliga och från internationell synpunkt helt unika registrering av sjukdomsuppgifter som alltsedan den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande år 1955 skett via F-korten varit av värde för såväl försäkringskassorna vid deras uppspårande verksamhet som för den socialmedicinska verksamhet som bedrivits omkring de långa sjukfallen. Även uppgifterna om de korta sjukfallen har, insatta i sitt sammanhang, varit av intresse, och F-korten har också - framhåller motionärerna — använts flitigt, särskilt av forskare inom medicinen. Motionärerna anser det angeläget att fortsätta och bevara den snart 20-åriga registreringen av svenska folkets sjukskrivningar.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från riksförsäkringsverket, socialstyrelsen och Försäkringskasseförbundet. Detta förbund har i sin tur inhämtat yttranden från åtta försäkringskassor. I ärendet har också inkommit yttranden från bl. a. Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag (AFA) och Svenska läkaresällskapet. Av yttrandena, vilka finns redovisade på s. 2 ff. i detta betänkande, framgår att riksförsäkringsverket, Försäkringskasseförbundet och det övervägande antalet försäkringskassor anser något mera påtagligt behov av tillgång till en samlad diagnosregistrering av den art som sker på F-korten inte föreligga och att kostnaderna för en fortsatt registrering av samtliga sjukdomsuppgifter i vart fall inte uppvägs av de fördelar man kan vinna med en sådan registrering. En försäkringskassa stöder helt motionärernas förslag, medan en annan kassa framhåller, att ett bevarande och fullföljande av den fullständiga diagnosregistreringen torde ha stor betydelse för forskningen och att den i motionen aktualiserade frågan bör bedömas med hänsyn härtill och med bortseende från försäkringsmässiga aspekter. Socialstyrelsen har för sin del understrukit nödvändigheten av att det vid en omläggning till ADB-system inom sjukförsäkringen skapas garantier för att försäkringskassorna liksom hittills i tid kan fånga upp de sjukfall där särskilda rehabiliteringsinsatser kan vara erforderliga, och såväl AFA och Svenska läkaresällskapet som Svensk socialmedicinsk förening och Läkaresällskapets sektion för rehabilitering och fysikalisk medicin har, från de synpunkter de haft att företräda, anslutit sig till den av motionärerna uttalade uppfattningen att diagnosregistreringen bör bibehållas.

Av det anförda framgår att ett övervägande flertal av de remissinstanser som haft att bedöma motionen från försäkringsmässiga synpunkter anser att den nuvarande diagnosregistreringen på F-kort utan olägenhet kan upphöra, medan företrädare för läkarna, den socialmedicinska forskningen samt den individuella och kollektiva försäkring som tillhandahålls i annan regi än de allmänna försäkringskassornas är av motsatt uppfattning.

Som tidigare nämnts är en förutsättning för att diagnosnotering på F-kort skall ske att sjukpenning utgår. F-korten saknar således i allmänhet diagnosuppgifter på dem som faller utanför sjukförsäkringen, dvs. barn under 16 år, studerande, värnpliktstjänstgörande, utförsäkrade, förtidspensionärer och flertalet ålderspensionärer. Även om den nuva -

SfU 1974:31

rande diagnosregistreringen således kan antas vara ofullständig och också behäftad med vissa brister, finner utskottet de i motionen framförda synpunkterna värda beaktande. Vad i ärendet förekommit ger anledning till antagande att en diagnosregistrering kan vara av värde såväl för samhällets sjukvårdsplanering och den enskilda försäkringstagaren som för den socialmedicinska forskningen. Den försäkringsakt som enligt RAFA-utredningen bör läggas upp på försäkringskassorna skall endast innehålla uppgifter om antalet sjukfall och sammanlagda antalet sjukdagar under de senaste två åren och kommer, såvitt utskottet kan bedöma, inte att kunna ersätta F-korten med deras kontinuerligt förda sjukdomsuppgifter. Dessa uppgifter kommer f. ö. enligt vad riksförsäkringsverket uppgivit att under alla förhållanden bevaras i nuvarande omfattning till år 1984. Något överförande av diagnosuppgifter på F-korten till ADB-register kommer dock inte att ske.

Kostnaderna för en diagnosregistrering av den art och omfattning motionärerna avser kan beräknas uppgå till icke oväsentliga belopp. Att bibehålla ett manuellt fört försäkringsregister i samband med övergången till dataregistrering av olika sjukuppgifter inom sjukförsäkringen förefaller utskottet föga rationellt. Införandet av ADB-mässig registrering av sjukdomsdiagnoser förutsätter enligt utskottets mening å andra sidan att man närmare utreder konsekvenserna i olika hänseenden av en sådan registrering. Den av RAFA gjorda undersökningen tar främst sikte på försäkringskassorna och deras behov av en ADB-mässig registrering av diagnoser. Med hänsyn härtill anser utskottet sig böra förorda att frågan om en diagnosregistrering av sjukfall blir föremål för fortsatta överväganden.

Den framtida utformningen av statistik på hälso- och sjukvårdens område prövas f. n. inom socialstyrelsen av en särskild utredning, den s. k. HÄSST-utredningen. Utskottet anser det lämpligt att frågan om en diagnosregistrering av sjukfall blir föremål för en förutsättningslös prövning av denna utredning.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionen 1974:154 i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att motionen överlämnas till den arbetsgrupp inom socialstyrelsen som utreder den framtida inriktningen, omfattningen och organisationen av statistiken på hälso- och sjukvårdens område (den s. k. HÄSST-utredningen).

Stockholm den 12 november 1974

På socialförsäkringsutskottets vägnar TORSTEN FREDRIKSSON

SfU 1974:31

12 Närvarande: herrar Fredriksson (s), Augustsson (s), Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s), Magnusson i Nennesholm (c), fru Håvik (s), herrar Hyltander (fp), Marcusson (s), fröken Pehrsson (c), herrar Lindström (s), Fridolfsson* (m), Andersson i Edsbro (c), Larsson i Vänersborg* (s) och Gösta Gustafsson i Göteborg* (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 74 8173 Stockholm 1974