Bet. 1974:SfU36

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående förbättring av socialförsäkringssystemet, m. m.

Typ: Betänkande
Datum: 1974-11-21
Källa: data.riksdagen.se

Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 36

SfU 1974:36

Nr 36

Motionerna

Socialförsäkringsutskottet har i ett sammanhang behandlat följande sex motioner, nämligen

motionen 1974:28 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen måtte uttala sig för att frågan om ekonomisk ersättning vid alla former av rehabilitering och tillskapandet av en ny ersättningsform, kallad rehabiliteringsersättning, utreds och att förslag härom föreläggs riksdagen; motionen

1974:105 av herr Helén m. fl. (fp) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att en parlamentarisk utredning tillkallas med uppgift att undersöka möjligheterna att förbättra socialförsäkringssystemet i enlighet med vad som anförts i motionen samt att föreslå en samordning av det socialpolitiska bidragssystemet i syfte att åstadkomma en allmän socialförsäkring; motionen

1974:409 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att denna i år tillsätter en parlamentarisk utredning i syfte att införa en allmän socialförsäkring;

motionen 1974:672 av herr Green m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär utredning och förslag i syfte att försäkringskassorna genom en ändring av bestämmelserna i 4 kap. 2 § lagen om allmän försäkring åläggs ökat ansvar för uppsökande, utredande och bevakande funktioner och ges ökade befogenheter att fungera som sammanhållande kraft på lokal nivå i den samverkan som måste etableras mellan olika myndigheter vid rehabiliteringen av sjuka och handikappade människor;

motionen 1974:686 av herr Olsson i Stockholm m. fl. (vpk) vari hemställs dels att riksdagen uttalar sig för åstadkommandet av en lagfäst obligatorisk grupplivförsäkring samt hos regeringen begär en skyndsam prövning av förutsättningarna att med SAF och LO överenskomma om en samordning med det av dessa båda organisationer bildade Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag (AFA), dels att vid behandlingen av försäkringsbestämmelser behovet av gynnsammare kvalifikationsregler m. m. enligt i motionen anförd riktning beaktas, samt att förslag föreläggs riksdagen i denna fråga;

1 Riksdagen 1974. II sami. Nr 36

SfU 1974:36

motionen 1974:1297 av herr Fälldin m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit begär en parlamentarisk utredning om ett enhetligt grundtrygghetssystem med bredaste möjliga samordning av socialförsäkringar och socialpolitiska bidrag med sikte påen garanterad minimiinkomst samt kartläggning av dess konsekvenser för den framtida socialpolitiken och de befintliga sociala förmånerna.

Motionen 1974:105 behandlas i detta betänkande uteslutande såvitt avser ovan nämnda yrkande. Yrkandet A 2. i motionen behandlas av civilutskottet i dess betänkande 1974:11, medan motionen i övrigt behandlas av socialutskottet i dess betänkande 1974:5.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen 1974:672 från arbetsmarknadsstyrelsen, riksförsäkringsverket, socialstyrelsen, Svenska kommunförbundet och Försäkringskasseförbundet. Försäkringskasseförbundet har i sin tur inhämtat yttrande från försäkringskassorna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Kristianstads, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län samt från Malmö allmänna försäkringskassa.

I såväl motionen 1974:105 som motionerna 1974:409 och 1974:1297 framförs yrkanden om tillsättning av en parlamentariskt sammansatt utredning för en samordning och förbättring av socialförsäkringarna, syftande till att få ett trygghetssystem som täcker alla områden.

I motionen 1974:105 anger motionärerna följande motivering för sitt yrkande.

Det socialpolitiska reformarbetet har syftat till och även fått till följd att allt fler behovsområden kommit att täckas av socialpolitiska trygghetsanordningar genom ett efter hand alltmera utbyggt differentierat system. Det rikt differentierade systemet av regler för olika socialpolitiska bidrag gör det emellertid svårt att i vissa avseenden överblicka systemets konsekvenser beträffande rätten till bidrag för medborgare i olika situationer.

Efter förslag från arbetsgruppen för låginkomstfrågor har en sakkunnig tillkallats med uppdrag att kartlägga det socialpolitiska bidragssystemet i syfte att klarlägga ev. brister i avseende på samordningen av olika bidragsformer.

Denna kartläggning kan enligt vår mening vara en bra förstudie, men skall vi nå fram till en samordning av socialförsäkringarna och om möjligt göra systemet mera heltäckande, är det fråga om en stor sak inom svensk socialpolitik. Det är en fråga som måste handläggas i en parlamentariskt förankrad utredning.

Motionärerna anser vidare att frågan om ett system med s. k. garanterad minimiinkomst för dem som inte är i stånd att försörja sig själva är så intressant att även den bör utredas närmare.

I motionen 1974:409 understryks angelägenheten av att riksdagen fattar beslut om att i år tillsätta en parlamentarisk utredning för att djupare än nu pågående utredningar tränga in i hela socialförsäkringssystemet och ta fram de områden där nuvarande system visat sig otillräckligt. Motionärerna

SfU 1974:36

pekar på olika områden där trygghetssystemet bör ses över, såsom ersättning vid arbetslöshet, unga handikappades rätt till en högre levnadsstandard, ersättning vid rehabilitering, kommunernas socialhjälp, kostnadsfördelning mellan stat och kommun liksom socialförsäkringens administrativa sida. Det inom den år 1972 tillsatta socialpolitiska bidragsutredningen bedrivna utredningsarbetet, som syftar till att belysa bristerna i samordningen mellan gällande bidragsformer, kan enligt motionärerna läggas till grund för det mera omfattande utredningsarbetet.

De viktigaste kraven som måste ställas på ett grundtrygghetssystem anges i motionen 1974:1297 vara följande:

1. Systemet skall vara enkelt, lätt att kontrollera och överblicka både för allmänheten och för myndigheterna.

2. Systemet skall vara heltäckande samt fungera snabbt och säkert.

3. Systemet skall verka förebyggande genom en inbyggd automatik som kombineras med ökade rådgivande och stödjande insatser.

4. Systemet skall främja valfrihet och därmed trivseln. Begränsande för valfriheten i arbetslivet är givetvis tillgången på arbete.

5. Systemet skall kunna användas som ett led i jämlikhetspolitiken och således främja ekonomisk utjämning. En garanterad minimiinkomst med schabloniserad utformning måste beskattas för att verka utjämnande.

6. Systemet skall bygga på förutsättningen att den som erbjuds lämpligt arbete accepterar detta.

Beträffande ett system med garanterad minimiinkomst framhåller motionärerna följande.

Finansieringen av ett system med garanterad minimiinkomst beror givetvis i första hand på den ambitionsnivå man väljer. De uträkningar som hittills gjorts har oftast siktat på att högsta nivån skall motsvara utgående folkpensioner vid genomförandetidpunkten. Det är också möjligt att differentiera miminiinkomsten efter olika åldersgrupper och inordna både barnbidrag och folkpensioner i systemet på helt olika nivåer. Principiellt bör alla samhällets transfereringar kunna inordnas i systemet så långt de avser att främja en viss grundtrygghet och således inte avser stöd beroende på individuella och specifika förhållanden, t. ex. invaliditetsersättning, bostadstillägg utöver en grundnivå o. d.

Ett system med garanterad minimiinkomst förefaller att väl kunna motsvara de krav som uppställts i det föregående för en bättre grundtrygghet. Det alternativet måste därför bli föremål för en särskilt noggrann prövning i en parlamentarisk utredning.

Motionärerna menar att den angivna reformen kräver lång planering och sannolikt ett successivt genomförande och anför i anslutning härtill:

Under senare års debatter i riksdagen angående garanterad minimiinkomst och en allmän socialförsäkring har ut rednings k raven avvisats bl. a. med hänvisning till andra pågående utredningar inom den sociala sektorn. Det argumentet har knappast någon bärkraft, eftersom det snarast vöre en onormal situation för ett samhälle i snabb förändring att sakna förberedelser med syfte att förbättra grundtryggheten. Det viktiga måste i stället vara

SfU 1974:36

att planera ett under lång tid pågående utredningsarbete på ett sådant sätt att andra utredningar som berör delar av samma område smidigt inriktas mot samma huvudmålsättning. Så kan man naturligtvis se vidtagna förändringar i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna som - med vissa justeringar och kompletteringar - kan ingå i ett minimiinkomstsystem. En utredning om bl. a. garanterad minimiinkomst bör mot denna bakgrund först studera vilka tänkbara modeller som kan uppfylla uppställda krav på ett grundtrygghetssystem. Därefter kan det konkreta utredningsarbetet inriktas på att infoga de olika delområdena så att dessa stämmer med huvudmålsättningen. Reformarbetets omfattning talar för en successiv uppbyggnad av trygghetssystemet. Också reformernas verkningar för andra samhällsområden kräver ingående överväganden.

1 motionen 1974:28 tar motionärerna upp frågan om införande av en ny socialförsäkringsform. Sålunda framförs krav på en allmän översyn av hela socialförsäkringssystemet och till socialförsäkringssystemet angränsande områden i syfte att få fram en ersättning vid alla former av rehabilitering, innefattande inte bara den person rehabiliteringen gäller utan även hans barn och andra sammanlevande. I motionen 1974:686 framförs, under hänvisning till de brister avseende tryggheten som finns i den privata tjänstegrupplivförsäkring som tecknas av det av Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen bildade Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag (AFA), krav på en lagfäst obligatorisk grupplivförsäkring.

Motionärerna i motionen 1974:672 tar upp frågan om behovet av ett lokalt bevakande, initiativtagande organ som tillser att rehabilitering av sjuka eller handikappade människor kommer till stånd. I motionen framhålls att behovet av ett sådant organ blivit alltmer uppenbart och att försäkringskassorna lämpligen kan fungera som ett sådant. Frågan om att genom en lagändring ålägga kassorna ökade funktioner i angivna hänseenden bör därför utredas.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Frågor om en allmän översyn av socialförsäkringssystemet och om garanterad minimiinkomst har vid upprepade tillfällen prövats av riksdagen. En utförlig redogörelse för behandlingen av dessa och angränsande frågor lämnas i socialförsäkringsutskottets betänkande 1973:6. Utskottet hänvisar till detta betänkande och vill endast erinra om att motioner med utredningsyrkanden i ämnet genomgående avslagits av riksdagen. Sedan arbetsgruppen för låginkomstfrågor år 1972 föreslagit att det socialpolitiska bidragssystemet skulle bli föremål för kartläggning i syfte att påvisa eventuella brister i avseende på samordningen av olika bidragsformer tillkallade chefen för socialdepartementet den 30 juni 1972 en särskild sakkunnig med uppdrag att göra den begärda kartläggningen (socialpolitiska bidragsutredningen). Såväl 1972 som 1973 har riksdagen intagit den ståndpunkten att en parlamentarisk utredning för översyn av socialförsäkringssystemet inte bör tillsättas innan resultatet av den socialpolitiska bidrags -

SfU 1974:36

utredningens arbete föreligger och förutsättningar finns att avgöra hur en samordning av olika bidragsformer bäst bör ske.

Utredningskrav rörande bättre ekonomiska förhållanden för personer som undergår rehabilitering behandlades av riksdagen 1969 och 1970. Förmånsreglerna vid rehabilitering var då, liksom nu, reglerade i två olika system. Dessa innebär i korthet följande:

Sjukpenning kan enligt bestämmelser i lagen om allmän försäkring (AFL) utgå till försäkrad som undergår av sjukdom påkallade rehabiliteringsåtgärder bl. a. i form av arbetsvärd. Den allmänna förutsättningen för sjukpenning, nämligen att arbetsförmågan på grund av sjukdom skall vara nedsatt med minst hälften, måste därvid föreligga. Alternativt kan pensionsförmåner utgå under rehabilitering, i synnerhet i de fall där rehabiliteringen kan väntas ta lång tid och pensionsförmånerna har större värde för vederbörande än sjukpenningen. Samtidigt kan vid arbetsvärd i form av arbetsprövning, arbetsträning eller yrkesutbildning utgå utbildningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen eller annan ersättning av liknande karaktär utgiven av kommunala medel med statsbidrag. De båda stödformerna följer i stort skilda regler men beloppsmässigt sker en viss samordning. Sålunda minskar sjukpenning och pension ävensom livräntor från yrkesskadeförsäkringen utbildningsbidraget med motsvarande belopp; dock att för vissa delar av utbildningsbidraget undantag gäller från denna reduceringsregel.

Andra lagutskottet som före frågans behandling vid 1970 års riksdag hade haft ett omfattande remissförfarande framhöll i sitt utlåtande nr 57 att systemet med förmåner från två olika håll för dem som undergår arbetsmässig rehabilitering visat sig medföra svårigheter vid tillämpningen. Utskottet instämde i den av remissinstanserna framförda uppfattningen att ersättningsreglerna vid rehabilitering var svåröverskådliga och i behov av en översyn. I utlåtandet erinrades om att en översyn i viss omfattning redan pågick genom en av chefen för socialdepartementet tillkallad sakkunnig med uppdrag att utreda frågan om sjukpenning vid arbetsvärd. Utskottet ansåg emellertid en samordnad översyn påkallad och förordade därför att en sådan skulle komma till stånd. Utskottet underströk särskilt vikten av att den enskilde hade ett kontinuerligt försäkringsskydd under pågående rehabiliteringsbehandling. Därför borde enligt utskottets mening rehabiliteringsbehovet och inte i första hand sjukdom vara avgörande för rätten till förmåner. En översyn var - menade utskottet - omfattande och därför tidskrävande, och det var angeläget att det utredningsarbete som redan påbörjats beträffande frågan om sjukpenning vid arbetsvärd inte blev fördröjt genom en samordning av utredningsarbetet på rehabiliteringsområdet i ett större sammanhang. Utskottet utgick därför ifrån att denna fråga skulle behandlas med förtur. Riksdagen gav Kungl. Majit till känna vad utskottet anfört. Riksdagsskrivelsen har enligt vad utskottet inhämtat överlämnats till socialpolitiska bidragsutredningen.

Utredningsarbetet beträffande frågan om sjukpenning vid arbetsvärd

SfU 1974:36

m. m. har redovisats i betänkandet (S 1971:6). Även denna frågas vidare utredning har överlämnats till socialpolitiska bidragsutredningen.

Även frågan om en lagfäst grupplivförsäkring har tidigare berörts i riksdagen i samband med behandlingen av motioner med krav påen obligatorisk begravningsförsäkring och på ett bättre efterlevandeskydd vid hemmamakes bortgång. Redan 1942 års försäkringsutredning framförde i sitt betänkande SOU 1946:34 tanken på en obligatorisk dödsfallsförsäkring, som närmast var avsedd att täcka begravningskostnaderna men till sin storlek var så avvägd att den även skulle bli till viss hjälp när det gällde att övervinna de första anpassningssvårigheterna efter framför allt familjeförsörjarens frånfälle. Socialvårdskommittén lade sedermera fram ett betänkande med utredning och förslag angående begravningshjälp (SOU 1951:23). Förslaget innebar en allmän begravningshjälpsförsäkring med dödsfallsbeloppet begränsat till vad som i varje enskilt fall kunde anses behövligt för täckande av skäliga utgifter i samband med dödsfallet. Kommitténs förslag ledde inte till lagstiftning.

Vid 1956 års riksdag väcktes motioner om utredning angående införande av en obligatorisk dödsfallsförsäkring. Riksdagen (2LU 1956:57) biföll motionerna. Utredningsuppdraget överlämnades till yrkesskadeutredningen. I sitt år 1966 avlämnade betänkande (SOU 1966:54) ifrågasatte utredningen behovet av en allmän reglering av frågan om en allmän dödsfallsförsäkring. Utredningen hänvisade därvid till den utveckling grupplivförsäkringen erhållit.

Vid 1970 års riksdag väcktes motioner av innebörd att hustru skulle erhålla laglig rätt att mot avgift träda in i makens grupplivförsäkring. Andra lagutskottet avstyrkte bifall till motionerna i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 10 och framhöll därvid följande.

Enligt utskottets bedömning har praktiskt taget alla som önskar tillhöra en grupplivförsäkring möjlighet därtill. Tjänstegrupplivförsäkringar inkluderar makar och även de flesta frivilliga grupplivförsäkringar innebär möjlighet till makeanslutning. Något behov av lagstiftning av den art motionärerna syftar till kan inte anses föreligga och utskottet avstyrker därför motionsyrkandet. De problem som kan ligga bakom motionen torde främst hänga samman med bristande kunskap bland medborgarna om olika försäkringsmöjligheter. Det finns anledning räkna med att försäkringsbolagen liksom hittills kommer att vara aktiva när det gäller upplysningsverksamhet på det aktuella området.

Riksdagen har därefter senast innevarande år (SfU 1974:2) inte funnit behov föreligga av en obligatorisk begravningsförsäkring.

Frågan om trygghet för dem som inte kan erhålla ersättningar genom existerande grupplivförsäkringar har, som tidigare nämnts, även diskuterats i samband med frågor om förbättrat efterlevandeskydd i form av bl. a. försörjarpension. Sålunda ställde sig andra lagutskottet år 1966 i sitt utlåtande nr 62 avvisande till tanken på att lagstiftningsvägen tillskapa någon form av försäkring för hemmafruar och andra som inte blev anslutna till de grupp -

SfU 1974:36

livförsäkringar som tillkommit avtalsvägen på arbetsmarknaden. Utskottet hänvisade i sammanhanget till att frågan om en förbättring och en utvidgning av det sociala trygghetssystemet för dessa grupper var föremål för utredning i olika avseenden, bl. a. inom pensionförsäkringskommittén.

På såväl den offentliga som privata arbetsmarknaden har under 1960-talet tillkommit olika tjänstegrupplivförsäkringar med i allt väsentligt likartade bestämmelser. Sålunda finns sedan 1963 efter avtal mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen en försäkring för såväl organiserade som oorganiserade arbetare vilken meddelas av Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag (AFA). Liknande grupplivförsäkringar finns för arbetstagare hos stat, kommun eller kooperation samt för värnpliktiga.

Försäkringskassornas befattning med rehabiliteringsärenden

I 4 kap. 2 § AFL stadgas att om sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgetts för nittio dagar i följd eller om det eljest föreligger skälig anledning skall den allmänna försäkringskassan, i den utsträckning riksförsäkringsverket så föreskriver, undersöka om det finns skäl att vidta åtgärd som är ägnad att förkorta sjukdomstiden eller att eljest helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av den försäkrades arbetsförmåga. Finner kassan sådan åtgärd vara erforderlig, skall kassan se till att lämplig sådan vidtas.

Utskottet har som inledningsvis nämnts inhämtat yttranden över den i motionen 1974:672 föreslagna utvidgningen av försäkringskassornas befogenheter när det gäller rehabilitering av sjuka och handikappade. Riksförsäkringsverket, som avstyrker bifall till motionen, har därvid visserligen vitsordat behovet av en ytterligare samordning av de samhälleliga åtgärderna inom rehabiliteringsverksamhetens ram men ansett att det ännu är för tidigt att avgöra huruvida bestämmelserna i 4 kap. 2 § AFL bör ändras på sätt motionärerna föreslår. Verket pekar på att det pågår både en systematisk försöksverksamhet och andra strävanden för att öka och effektivisera samarbetet samhällsorganen emellan i den medicinska eller sociala rehabiliteringsverksamheten. Sålunda behandlas rehabiliteringsfall som kan bli föremål för arbetsplacering eller arbetsvårdande åtgärder i s. k. samarbetslag med representanter för försäkringskassornas centralkontor och länsarbetsnämnderna. En tendens bland försäkringskassorna har på senare år varit att föra ned kontakterna till lokalplanet där olika ärenden tas upp i s. k. sociala samarbets- och samrådsgrupper med representanter för i första hand försäkringskassornas lokalkontor, socialvården och arbetsförmedlingen. Verket erinrar i detta sammanhang om att sedan - på initiativ av socialutredningen - en särskild arbetsgrupp med representanter för socialvården, socialförsäkringen, arbetsmarknaden, kommunerna och landstingen utrett frågan och i en promemoria den 25 maj 1971 förordat en försöksverksamhet med socialcentra, socialstyrelsen den 29 oktober 1971 fått Kungl.

SfU 1974:36

8 Majlis uppdrag att - i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen, riksförsäkringsverket, skolöverstyrelsen, socialutredningen, statens handikappråd. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet - organisera, leda och utvärdera försöksverksamheten med social samverkan. Syftet med denna är att finna lämpliga samarbetsformer mellan olika myndigheter och organ på primärkommunal nivå.

Riksförsäkringsverket erinrar även om att verket och den s. k. RAFAutredningen, vilken senare har till uppgift att rationalisera administrationen inom den allmänna försäkringen främst med hjälp av datateknik, gemensamt utsett en arbetsgrupp med uppdrag att utreda och komma med förslag i frågor som gäller såväl sjukkontroll som uppföljning av långtidsfall. I den rapport arbetsgruppen lämnat hösten 1972 uttalas att kassorna i sin verksamhet enligt 4 kap. 2 § AFL skall samråda med andra samhällsorgan för att finna lämpliga former för att rehabilitera den försäkrade och att därvid kontaktytorna med läkare, sociala myndigheter, arbetsgivare m. m. bör breddas. Rapporten har lett till att verket utfärdat föreskrifter om att lokalkontoren till centralkontoren skall rapportera försäkringsfall med en sammanhängande sjukperiod av 180 dagar liksom sådana fall där lokalkontoren finner att sjukfallet bör handläggas centralt.

Riksförsäkringsverket framhåller slutligen att verket redan i år avser att påbörja arbetet med att utforma de nya föreskrifterna för försäkringskassornas rehabiliteringsverksamhet. Avsikten är att lokalkontoren redan på ett tidigt stadium skall bedöma om åtgärd bör vidtas. Vidare kommer samarbetsfrågorna att ägnas särskild uppmärksamhet.

Socialstyrelsen anser i sitt yttrande att det inte föreligger några skäl att utöka försäkringskassans lagliga skyldigheter till uppsökande och samordnande verksamhet, eftersom det redan inom ramen för nuvarande bestämmelser finns möjligheter för försäkringskassorna att inom sitt eget kompetensområde vidareutveckla uppföljning och granskning av presumtiva rehabiliteringsfall och att genom samråd med andra rehabiliteringsområden medverka till kontinuitet i behandlingsarbetet.

Styrelsen erinrar om att samordningen av och samarbetet mellan olika rehabiliteringsaktiviteter under senare år varit föremål för särskild uppmärksamhet. För försäkringskassornas del fäster styrelsen uppmärksamheten på att endast handikappade som uppbär sjukersättning blir föremål för kassornas kontroll och samordningsuppgifter medan den stora och svårrehabiliterade gruppen handikappade inom den sociala sektorn faller utanför. Styrelsen, som påpekar att socialhjälpslagen lägger det primära ansvaret för att den enskilde får erforderlig hjälp och behandling på kommunerna, anser det inte befogat att i nuvarande läge och innan socialutredningen slutfört sitt arbete fördela vårdansvaret på andra myndigheter. De resurser som försäkringskassorna förfogar över för uppspårande verksamhet kan enligt styrelsen bli av mycket stort värde vid ett samrådsförfarande med vårdcentraler, arbetsförmedling och socialvård på primärvårdsnivå. Det syfte motionärerna

SfU 1974:36

eftersträvar av en samverkan mellan olika rehabiliteringsverksamheter skulle därmed nås.

Även arbetsmarknadsstyrelsen påpekar i sitt yttrande att försäkringskassorna inte alltid kommer i kontakt med de sociala rehabiliteringsfallen. Styrelsen anser det därför tveksamt om man genom en ändring av 4 kap. 2 § AFL skall ålägga försäkringskassorna ökat ansvar för uppsökande och bevakande funktioner i fråga om tänkbara rehabiliteringsfall, i synnerhet som de sociala myndigheterna enligt socialhjälpslagen redan har denna funktion och torde ha större möjlighet än försäkringskassorna att nå samtliga personer i behov av rehabilitering.

Försäkringskasseförbundet finnér motionens syfte mycket angeläget. Förbundet anser i och för sig nuvarande formulering i lagen om allmän försäkring tillräcklig för att nå motionärernas mål, men vill att en översyn av lagstiftningen kommer till stånd i syfte att åstadkomma en rehabiliteringsförsäkring. Likaså bör enligt förbundet en samordning ske mellan de bestämmelser som gäller för olika myndigheter och mellan de olika ersättningar som utgår. Förbundet framhåller också att ökade insatser krävs inom rehabiliteringsområdet för att förebygga påfrestningarna från arbetsmiljön och för att förhindra trafikolyckor. Arbetsmarknaden bör anpassas mera efter de handikappades behov och arbetsvärden ges ökade resurser. Försäkringskassan är enligt förbundets mening den instans som först kan upptäcka ett rehabiliteringsbehov. Det är därför lämpligt att den fungerar som initiativtagare, samordnare och uppföljare i det samarbete med arbetsvärd, socialvård och sjukvård som är nödvändigt i rehabiliteringsbeslutet. Den pågående decentraliseringen av kassornas medverkan i rehabiliteringen kräver fastare regler för arbetet i de sociala samrådsgrupperna. Förbundet anser därför att riksförsäkringsverket, socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen tillsammans med kommunförbundet bör utarbeta anvisningar för att ge den decentraliserade rehabiliteringsverksamheten fastare former och ökad effektivitet.

Socialutredningen har i sitt nyligen avgivna principbetänkande ”Socialvården, mål och medel” (SOU 1974:39 och 40) lagt fram slutsatser och riktlinjer för kommande lagstiftningsarbete inom socialvården. Utredningen anför att den i sitt arbete konsekvent sökt tillämpa en helhetssyn, som innebär att varje enskilt ärende skall bearbetas i alla sina aspekter och med insats av alla slags resurser som socialvården förfogar över. Socialvårdens uppgifter för handikappade människor anger utredningen bl. a. vara att bedriva aktivt uppsökande verksamhet, att underlätta för dem att tillägna sig lämplig utbildning samt att i samarbete med andra verksamhetsområden medverka till att behov av vård och rehabilitering tillgodoses. I fråga om socialvårdens samverkan med den allmänna försäkringen framhåller utredningen att samordningsbehovet i stor utsträckning kan tillgodoses genom

SfU 1974:36

ökat informationsutbyte och att socialstyrelsen och riksförsäkringsverket bör utarbeta erforderliga rutiner. Utredningen är också positiv till att i glesbygdsområden ha en längre gående samverkan som innebär att en och samma tjänsteman svarar för såväl vissa socialförsäkrings- som socialvårdsfunktioner. Praktiska försök får därvid visa hur långt man kan gå.

Utskottet

De stora reformarbeten som skett på socialpolitikens område under de senaste två decennierna har medfört en väsentligt ökad grundtrygghet för medborgarna såväl under uppväxttiden och de arbetsaktiva åren som på ålderdomen. Samtidigt har, efter hand som ökat välstånd medgett utbyggnad av tryggheten inom olika sektorer av det socialpolitiska fältet, behovet av en samordning av olika bidragsformer allt mer accentuerats. F. n. pågår ett omfattande och mycket betydelsefullt utredningsarbete avseende olika socialförsäkrings- och socialvårdsfrågor. Sedan 1972 pågår också inom socialpolitiska bidragsutredningen en kartläggning av det socialpolitiska bidragssystemet i syfte att undersöka vilka brister som finns i avseende på samordning av de olika bidragsformerna.

Vid årets riksdag har frågan om ett enhetligt grundtrygghetssystem på nytt tagits upp i motionerna 1974:105 av herr Helén m. fl., 1974:409 av herr Hermansson m. fl. och 1974:1297 av herr Fälldin m. fl. I motionerna framförs krav på en parlamentariskt förankrad utredning med uppgift att förbättra socialförsäkringarna och söka åstadkomma en samordning av det socialpolitiska bidragssystemet. I motionerna understryks nödvändigheten av att utredningen snarast kommer till stånd inte minst med hänsyn till att en reform av den omfattning det här gäller är förknippad med många och svårlösta problem och därför kräver lång förberedelsetid. Resultatet av den kartläggning som sker inom socialpolitiska bidragsutredningen bör enligt motionärernas mening lämpligen ligga till grund för arbetet inom den nya utredningen. I motionerna 1974:105 och 1974:1297 understryks särskilt att utredningen bör undersöka vilka lösningar som bäst kan tillgodose kraven på en tillfredsställande grundtrygghet. Enligt motionärernas mening bör man bl. a. pröva möjligheterna att skapa ett system med garanterad minimiinkomst.

När motionsyrkanden av i huvudsak samma innebörd som i de nu aktuella motionerna behandlades av utskottet vid 1973 års riksdag framhöll utskottet i sitt betänkande 1973:6 att det inte rådde några delade meningar i och för sig om nödvändigheten av en samlad översyn av hela det socialpolitiska bidragssystemet. En majoritet inom utskottet ansåg emellertid att tillsättandet av en parlamentarisk utredning med uppdrag att göra en sådan översyn borde anstå i avvaktan på resultatet av socialpolitiska bidragsutredningens arbete. Det kunde vid tidpunkten för utskottets behandling av frågan inte säkert förutsägas när detta arbete kunde vara avslutat, och utskottet

SfU 1974:36

ansåg att förutsättningar för en riktig bedömning av hur riktlinjerna för en översyn och samordning av de olika bidragsformerna bäst borde utformas inte förelåg dessförinnan. Utskottet har nu inhämtat att den socialpolitiska bidragsutredningen kan väntas vara slutförd ganska snart och i vart fall under första halvåret 1975. Med hänsyn härtill anser sig utskottet nu kunna förorda att en parlamentariskt förankrad kommitté snarast tillsätts med uppgift att verkställa den åsyftade utredningen. Kommitténs arbete bör enligt utskottets mening lämpligen bedrivas på grundval av det material som kommer fram genom den socialpolitiska bidragsutredningen. Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Majit till känna. Med det anförda anser utskottet sig ha besvarat motionerna 1974:105, 1974:409 och 1974:1297.

I motionen 1974:28 understryker motionärerna angelägenheten av att frågan om en ersättningsform vid alla slag av rehabilitering snarast utreds.

Andra lagutskottet har redan 1970 i sitt utlåtande nr 57 uttalat sig för att en samordnad översyn av ersättningsfrågorna vid rehabilitering sker och riksdagen har i skrivelse till Kungl. Majit gett detta till känna. Skrivelsen har överlämnats till den socialpolitiska bidragsutredningen. Även resultatet av ett år 1971 avslutat utredningsarbete beträffande frågan om sjukpenning vid arbetsvärd har överlämnats till denna utredning. Av den tidigare redogörelsen framgåratt utskottet nu förordar att en parlamentarisk kommitté snarast tillsätts med uppdrag att söka åstadkomma en samordning och en förbättring av olika socialpolitiska bidragsformer. Utskottet förutsätter att frågan om en rehabiliteringsersättning kommer att tas upp också i detta sammanhang. Med det anförda anser sig utskottet ha besvarat motionen 1974:28.

Motionärerna i motionen 1974:686 framhåller att den tjänstegrupplivförsäkring som enligt överenskommelse mellan SAF och LO tecknas i det av organisationerna bildade Arbetsmarknadens försäkrings AB (AFA) är behäftad med brister och menar att man bör införa en lagfäst obligatorisk grupplivförsäkring som beaktar behovet av bl. a. gynsammare kvalifikationsregler för att få ut försäkringsersättningen.

Den utveckling av tjänstegrupplivförsäkringen och den frivilliga grupplivförsäkringen som skett under 1960-talet har kommit att innebära att så gott som alla i arbetsför ålder numera har eller i varje fall har möjlighet att få ett sådant försäkringsskydd. Riksdagen har tidigare, när i olika sammanhang fråga uppkommit om ett lagfäst skydd vid dödsfall i form av engångsersättning till efterlevande eller begravningshjälp ansett något behov av en sådan försäkring inte föreligga. Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla denna uppfattning. Enligt utskottets mening fungerar de nuvarande grupplivförsäkringarna väl och eventuellt förekommande brister i försäkringarna kan förutsättas bli uppmärksammade i förhandlingsarbetet mellan arbetsgivar- och arbetstagarparterna. Utskottet kan därför inte biträda yrkandet i motionen 1974:686.

SfU 1974:36

12 Som motiv för lagstiftningsyrkandet i motionen 1974:672 anges att behovet av ett lokalt bevakande, initiativtagande organ, som tillser att rehabilitering av sjuka och handikappade snarast kommer till stånd och löper friktionsfritt blivit alltmer uppenbart. Enligt motionärernas mening är försäkringskassorna väl ägnade att fungera som ett sådant organ. Frågan om att genom en lagändring i AFL ålägga dem denna funktion bör därför utredas närmare.

Som inledningsvis återgi vits biträder remissinstanserna inte motionärernas förslag. Däremot betonas genomgående vikten av ett vidgat samarbete mellan olika samhällsorgan och man pekar också på de positiva resultat som verksamheten med samarbetsgruppergett. Några remissinstanser ifrågasätter om inte socialvårdsmyndigheterna i stället för försäkringskassorna har de största möjligheterna att vara ett bevakande och sammanhållande organ med hänsyn till att dessa myndigheter har större möjligheter än försäkringskassorna att nå samtliga personer i behov av rehabilitering. I vart fall bör, framhålls det, slutresultatet av pågående försöksverksamhet och av det utredningsarbete som bedrivs inom den år 1968 tillsatta socialutredningen avvaktas innan någon ändring av gällande bestämmelser vidtas. Bl. a. Försäkringskasseförbundet har uttryckt den uppfattningen att den nuvarande formuleringen av 4 kap. 2 § AFL är tillräcklig för att nå det syfte motionärerna avser. Däremot efterlyser förbundet fastare regler för arbetet i de sociala samrådsgrupperna och menar att anvisningar bör utformas för att ge den decentraliserade rehabiliteringsverksamheten fastare former och ökad effektivitet.

Mot bakgrund av vad som framkommit i remissyttrandena om de senaste årens aktivitet för att förbättra samrådsförfarande! mellan olika myndigheter när det gäller rehabiliteringsfrågorna samt om den försöksverksamhet och olika utvecklings- och utredningsarbeten som pågår på området finner utskottet att den av motionärerna aktualiserade frågan redan är tillräckligt uppmärksammad. Utskottet kan därför i nuläget inte tillstyrka bifall till utredningsyrkandet i motionen 1974:672.

Utskottet hemställer

1. beträffande översyn av socialförsäkringssystemet

att riksdagen med anledning av motionerna 1974:105, 1974:409 och 1974:1297 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört;

2. beträffande rehabiliteringsersättning

att riksdagen avslår motionen 1974:28.

3. beträffande försäkringskassornas befogenheter i vad avser verksamheten för rehabilitering av sjuka och handikappade

att riksdagen avslår motionen 1974:672;

SfU 1974:36 13

4. beträffande obligatorisk grupplivförsäkring att riksdagen avslår motionen 1974:686.

Stockholm den 21 november 1974

På socialförsäkringsutskottets vägnar TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c), Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s), Magnusson i Nennesholm (c), fru Håvik (s), herrar Hyllander (fp). Marcusson (s), fröken Pehrsson (c), herrar Fridolfsson (m), Nilsson i Kristianstad (s), Olsson i Stockholm (vpk). Nilsson i Norrköping (s), fröken Rogestam (c) och herr Gösta Gustafsson i Göteborg (s).

Reservation

av herr Olsson i Stockholm (vpk) som anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Den utveckling” och slutar med "motionen 1974:686.” bort ha följande lydelse.

Utskottet delar motionärernas åsikt att tjänstegrupplivförsäkringen i flera avseenden inte är den trygghetsfaktor som den borde vara. Ett stort antal lönearbetare kan, på grund av att arbetsgivaren inte är skyldig att ansluta sig till försäkringen eller att han försummar att göra premieinbetalningen, komma att stå utan försäkringsskydd. De stränga kvalifikationsvillkor som gäller har inte så sällan medfört att den försäkrades efterlevande gått miste om ersättningen på grund av försummelser från den försäkrades sida, vilka inte stått i rimlig proportion till följderna. För deltids- och korttidsanställda gäller inte sällan förbehåll i försäkringsvillkoren som innebär att de försäkrade i många avseenden har ett bristfälligt skydd. Mot bakgrunden av det anförda finner utskottet det angeläget att frågan om en obligatorisk grupplivförsäkring för alla löntagare snarast får sin lösning.

Utskottet biträder således yrkandet i motionen 1974:686.

dels att utskottet under 4 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1974:686 i skrivelse till regeringen uttalar sig för en lagfäst obligatorisk grupplivförsäkring i enlighet med vad i motionen anförts.

. s m Iföl

GOT A B 74 8308 Stockholm 1974