Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner angående den allmänna arbetsgivaravgiften

Skatteutskottets betänkande nr 17 år 1974

SkU 1974:17

Nr 17

Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner angående den allmänna arbetsgivaravgiften.

Motionerna

I detta betänkande behandlas motionerna 1974:12 av herr Fridolfsson (m) vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag under innevarande årom borttagande av den allmänna arbetsgivaravgiften för kristna och andra humanitära organisationer;

1974:13 av herr Helén m. fl. (fp) vari bl. a. hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning i syfte att på lämpligt sätt kompensera ideella organisationer och fria samfund för den extra ekonomiska belastning som orsakats dem genom skyldigheten att erlägga allmän arbetsgivaravgift (löneskatt);

1974:188 av herr Helén m. fl. (fp) vari bl. a. hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att konsekvenserna för olika branscher och företagsgrupper av de ökade arbetsgivaravgifterna kartläggs samt att företagsskatteberedningen ges i uppdrag att pröva arbetsgivaravgiftens utformning med hänsyn till konsekvenserna för mindre och/eller arbetsintensiva företag;

1974:268 av herr Fälldin m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om en skyndsam utredning beträffande

1. dels den allmänna arbetsgivaravgiften (löneskatten) och socialförsäkringsavgifternas verkningar på sysselsättning, löner m. m.(

2. dels den allmänna arbetsgivaravgiftens framtida utformning, i enlighet med vad som har anförts i motionen;

1974:372 av herr Sundman m. fl. (c, m) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att egenavgiften i vad avser allmän arbetsgivaravgift slopas för fria konstnärliga och litterära yrkesutövare, samt

2. att riksdagen, om kravet under 1 icke vinner riksdagens bifall, hos Kungl. Maj:t anhåller om en översyn av nu tillämpade regler beträffande egenavgiften för vissa fria yrkesutövare i vad avser den allmänna arbetsgivaravgiften;

1974:620 av herr Nilsson i Trobro m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen beslutar att skattskyldig vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt skall åtnjuta förhöjt avdrag för egenavgift uppgående till 125 % av nämnda avgift;

1 Riksdagen 1974. 6 sami. Nr 17

SkU 1974:17

1974:625 av fru Ryding m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen beslutar att kulturarbetare undantas från skyldigheten att erlägga arbetsgivaravgift (egenavgift), innebärande följande ändring av 4 § första stycket förordningen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift:

Nuvarande lydelse

Fysisk person, som åtnjutit inkomst av annat förvärvsarbete enligt 11 kap. 3 § lagen om allmän försäkring i form av inkomst av här i riket bedriven rörelse eller inkomst av här belägen jordbruksfastighet som brukas av honom, erlägger allmän arbetsgivaravgift med belopp motsvarande fyra procent av sådan inkomst, i den mån arbetsgivare icke har att erlägga allmän arbetsgivaravgift för inkomsten enligt 2 § denna förordning.

Motionärernas förslag

Fysisk person, som åtnjutit inkomst av annat förvärvsarbete enligt 11 kap. 3 § lagen om allmän försäkring i form av inkomst av här i riket bedriven rörelse, som ej avser litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet, eller inkomst av här belägen jordbruksfastighet som brukas av honom, erlägger allmän arbetsgivaravgift med belopp motsvarande fyra procent av sådan inkomst, i den mån arbetsgivare icke har att erlägga allmän arbetsgivaravgift för inkomsten enligt 2 § denna förordning.

1974:953 av herr Nordgren m. fl. (m, c) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om att vederbörande författningar justeras så att dubbelavgiftsdebiteringar undvikes;

1974:958 av herr Oskarson m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen beslutar om en utredning med uppgift att framlägga förslag om en successiv avveckling av löneskatten enligt de riktlinjer som anges i motionen;

1974:1206 av herr Börjesson i Glömminge (c) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning beträffande en översyn av den allmänna arbetsgivaravgiften (löneskatten), i syfte att slopa egenavgiften för egna företagare och fria yrkesutövare;

1974:1213 av fru Fraenkel (fp) vari hemställs

att riksdagen beslutar att inkomster från en enskild driven konstnärlig och litterär verksamhet undantas vid bestämmande av allmän arbetsgivaravgift; 1974:1216

av herr Fälldin m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att ett aktionsprogram för 100 000 arbetstillfällen utarbetas i enlighet med vad som anges i motionen 1974:1489, innehållande bl. a. befrielse från den allmänna arbetsgivaravgiften för företag som nyetableras eller ökar sin sysselsättning, i sistnämnda fall begränsat till den del av avgiften som svarar mot

SkU1974:17

lönesumman för nyanställningarna;

1974:1223 av herr Hovhammar m. fl. (m, c, fp) vari hemställs

att riksdagen uppdrar åt Kungl. Maj:t att planera och verkställa en successiv avveckling av den allmänna arbetsgivaravgiften med verkan från den 1 juli 1974;

1974:1225 av herr Johansson i Vrångebäck (m) vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär utredning och förslag syftande till den s. k. egenavgiftens borttagande för småbrukare;

1974:1229 av herr Josefson m. fl. (c) vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om en skyndsam utredning beträffande

1. dels den allmänna arbetsgivaravgiften (löneskatten) och dess verkningar på företag och lönsamhet,

2. dels den allmänna arbetsgivaravgiftens framtida utformning i enlighet med vad som har anförts i motionen;

1974:1238 av herr Nordgren m. fl. (m) vari hemställs

1. att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till införande av generell avdragsrätt från allmänna arbetsgivaravgifter och socialförsäkringsavgifter i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om tillsättandet av en expertutredning för att utreda arbetsgivaravgiftens konsekvenser för arbetsmarknaden, lönebildningen, kapitalbildningen och produktionsinriktningen.

Övriga i motionerna 1974:13 och 1974:188 framställda yrkanden behandlar utskottet i andra sammanhang.

Gällande bestämmelser m. m.

Genom beslut av 1968 års riksdag antogs förordningen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift. Syftet med avgiften var att kompensera staten för det skattebortfall som övergången från allmän varuskatt till mervärdeskatt skulle medföra i fråga om näringslivets investeringar.

Allmän arbetsgivaravgift skall erläggas av arbetsgivare och av fysisk person med inkomst av rörelse eller av jordbruksfastighet som han själv brukar. Arbetsgivares avgift beräknas på löner i pengar eller naturaförmåner. Till grund för beräkningen av fysisk persons avgift (s. k. egenavgift) skall läggas den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten av jordbruksfastighet och av rörelse, allt i den mån arbetsgivare inte har att erlägga allmän arbetsgivaravgift för inkomsten. Även staten och kommunerna erlägger allmän arbetsgivaravgift.

Enligt 1968 års riksdagsbeslut utgjorde avgiften fr. o. m. den 1 januari 1969 1 %. 1970 års höstriksdag beslöt i enlighet med prop. 1970:156vissa åtgärder på avgifts- och skatteområdet i syfte att stabilisera samhällsekonomin, bl. a. att från ingången av år 1971 höja den allmänna arbetsgivar -

SkU 1974:17

avgiften från 1% till 2%. I prop. 1972:95 föreslogs en höjning av mervärdeskatten och vissa punktskatter för att finansiera en sänkning av den statliga inkomstskatten och en höjning av barnbidragen. Riksdagen beslöt på skatteutskottets hemställan att fr. o. m. 1973 höja den allmänna arbetsgivaravgiften från 2 % till 4 % i stället för att höja mervärdeskatten.

I likhet med vad som enligt 19 kap. 1 § lagen om allmän försäkring gäller i fråga om avgift till sjukförsäkringen tas vid beräkning av den allmänna arbetsgivaravgiften inte hänsyn till arbetstagare vars lön under året inte uppgått till 300 kr. eller till arbetstagare som inte är obligatoriskt försäkrad enligt lagen om yrkesskadeförsäkring, vilket bl. a. innebär att avgift inte utgår för arbetstagare vars årsinkomst ej överstiger 1 800 kr. Avgift beräknas således inte för arbetstagare som är gift med arbetsgivaren och inte heller för vissa andra anförvanter som varaktigt lever i hushållsgemenskap med denne och inte är placerade i sjukpenningklass enligt lagen om allmän försäkring, bl. a. barn under 16 år. Med anförvanter avses de som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag med arbetsgivaren. Med släktskap likställs adoptivförhållande.

Enligt 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten lagen om allmän försäkring kan inom sjukförsäkringen träffas överenskommelse om att till inkomst av anställning skall hänföras ersättning som utgår utan att anställningsförhållande föreligger. Genom dylika s. k. likställighetsavtal, vilka kan avse ersättning för uppdrag av olika slag eller för tillfälligt bedriven litterär, konstnärlig, vetenskaplig eller annan verksamhet, blir den som utger ersättningen att anse som arbetsgivare i avgiftshänseende, och den försäkrade får till följd därav en lägre avgift att betala.

Vid beräkning av underlaget för den allmänna arbetsgivaravgiften bortses från ersättningar som omfattas av likställighetsavtal. En arbetsgivare som betalar ut både ersättningar av nu angivet slag och kontant lön måste alltså i fortsättningen på arbetsgivaruppgiften redovisa ett belopp för den avgift han har att erlägga enligt lagen om allmän försäkring och ett belopp för den allmänna arbetsgivaravgiften.

I fråga om rederinäringen har införts en bestämmelse som anknyter till vad som gäller enligt förordningen (1959:555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring. Den svenska utrikesfarten bedrivs i stark konkurrens med andra länders sjöfart och sysselsätter på svenska fartyg många utlänningar som inte är bosatta i Sverige. Med hänsyn härtill tillämpas enligt 2 § andra stycket nämnda förordning en särskild reduktionsregel för redare. De betalar endast så stor del av den avgift, som normalt tas ut av arbetsgivare för sjukförsäkring och tilläggspensionering, som svarar mot de svenska sjömännens andel i den totala arbetsstyrkan på svenska handelsfartyg. Motsvarande bestämmelse gäller enligt 2 § första stycket förordningen om allmän arbetsgivaravgift i fråga om denna avgift.

I övrigt gäller beträffande utländsk arbetskraft att svensk arbetsgivare skall erlägga allmän arbetsgivaravgift för lön till utländsk arbetstagare som sysselsätts i landet. Om utländsk arbetsgivare kan anses driva

SkU 1974:17

verksamhet här i landet och därvid anlitar utländsk arbetskraft föreligger också i regel avgiftsskyldighet.

Arbetsgivares avgift jämställs i beskattningshänseende med lönekostnad. Är lönen avdragsgill får således även arbetsgivaravgiften dras av.

Båda avdragen skall ske i samma förvärvskälla.

För budgetåret 1974/75 beräknas den allmänna arbetsgivaravgiften ge 5 190 000 000 kr. i statsinkomster. Av detta belopp är ca 165 000 000 kr. att hänföra till den s. k. egenavgiften.

Frågornas tidigare behandling

Flera av de frågor som tas upp i förevarande motioner har riksdagen tidigare behandlat. Framförda ändringsyrkanden har genomgående avvisats på bevillningsutskottets eller skatteutskottets förslag. Av utskottens motiveringar för dessa ställningstaganden kan följande anföras.

Beträffande avveckling av arbetsgivaravgiften

(SkU 1973:24) Utskottet kan för sin del inte finna att det inom överskådlig tid skulle vara möjligt att utan några inkomstkompenserande åtgärder avveckla arbetsgivaravgiften. Det är enligt utskottets mening inte realistiskt att begära en plan för en sådan avveckling utan att samtidigt anvisa vilka besparingar eller skatteskärpningar man vill förorda i sådant syfte. De invändningar som anförs mot avgiften utgår i hög grad från teoretiska spekulationer som inte kan verifieras genom några erfarenheter av avgiftens verkningar. Däremot kan utan vidare fastslås att avgiften har stora uppbördstekniska fördelar genom att den är enkel att administrera och kontrollera. Utskottet finner inte anledning att tillstyrka en avveckling av arbetsgivaravgiften och avstyrker alltså bifall till yrkandena härom.

Beträffande sysselsättningspolitiska effekter

(SkU 1973:24) Åtskilliga motionärer tar upp frågan om arbetsgivaravgiftens sysselsättningspolitiska effekter. Det genomgående temat därvid är att avgiften i sådant sammanhang har negativa verkningar, eftersom den drabbar arbetsintensiva företag hårdare än den högmekaniserade industrin. 1 syfte att utjämna dessa verkningar läggs i motionerna fram olika förslag som motionärerna anser gynna sysselsättningen.

Utskottet vill med anledning av dessa förslag framhålla att den allmänna arbetsgivaravgiften trots den höjning av procentsatserna som ägt rum utgör en så liten del av de totala personalkostnaderna att den får anses vara förhållandevis betydelselös från sysselsättningssynpunkt. Det är i och för sig självklart att alla faktorer som ökar personalkostnaderna också på sikt medverkar till den fortlöpande mekaniseringen och rationaliseringen inom näringslivet. De tunga posterna härvidlag är emellertid i första hand lönerna och socialförsäkringsavgifterna, och den,

SkU 1974:17

som anser att sysselsättningen endast kan främjas genom att priset på arbetskraften sänks, borde därför i första hand kräva generella lönesänkningar och sänkta avgifter för socialförsäkringarna. Vad motionärerna i viss mån synes förbise är att det allmännas insatser spelar en betydande roll för sysselsättningen och att denna verksamhet måste finansieras med skatter och avgifter.

Beträffande undantag för ideella m. fl. organisationer

(BeU 1970:55) Beträffande frågan om befrielse från avgiftsplikt för de ideella organisationerna har utskottet tidigare som sin mening uttalat att, även om skäl kan åberopas för att undanta vissa avgiftspliktiga från skyldighet att erlägga avgift, det knappast torde vara möjligt att finna en norm för undantag som tillgodoser rättvisekravet utan att äventyra syftet med avgiften. Utskottet vidhåller denna uppfattning och anser att den åtstramning som eftersträvas i propositionen i princip bör drabba alla arbetsgivare och med dem i avgiftssammanhang jämställda.

(SkU 1971:17) Skatteutskottet vill med anledning av motionerna först framhålla vikten av att arbetsgivaravgiften bibehåller sin generella karaktär. Jämförd med flertalet övriga beskattningsformer erbjuder denna avgift betydande tekniska och uppbördsmässiga fördelar, som uppenbarligen skulle gå förlorade om man införde undantag och särbestämmelser.

(SkU 1972:7) Yrkandet om kompensation till trossamfunden för arbetsgivaravgiften är tekniskt sett en anslagsfråga, som inte tillhör skatteutskottets kompetensområde, men utskottet anser sig likväl oförhindrat att ta upp frågan till diskussion med hänsyn till att den nära berör principerna för beskattningen. Bakgrunden till yrkandet torde närmast vara att riksdagen avvisat motsvarande krav om skattebefrielse för dessa samfund med hänvisning till att väsentliga tekniska fördelar skulle gå förlorade, om man bryter sönder det nuvarande uppbördssystemet genom undantag. Utskottet kan inte godta principen att dessa samfund — som motionärerna hävdar — bör få tillbaka erlagda skatter och avgifter huvudsakligen på den grunden att de bedriver en allmännyttig verksamhet med hjälp av insamlade medel. I sammanhanget kan man inte helt bortse från att de fria trossamfunden bedriver ett flertal verksamheter i konkurrens med annan näringsutövning. t. ex. förlagsverksamhet, hotell, restauranger, utgivande av tidningar och grammofonskivor. Enligt utskottets uppfattning leder motionärernas kompensationstänkande till orimliga konsekvenser. Utskottet har därmed inte tagit någon ställning i anslagsfrågan, som givetvis bör kunna påverkas av utgiftsutvecklingen men där de erlagda skatterna eller avgifterna inte beloppsmässigt bör bestämma anslaget.

(SkU 1972:32) 1 samband med höjningen av arbetsgivaravgiften från 2 till 4 % framhöll utskottet att man inte kan bortse från att utskottets

SkU 1974:17

förslag kan medföra vissa svårigheter för företagen och de ideella organisationerna. Den framtida utvecklingen får utvisa om speciella åtgärder erfordras för att minska verkningarna av den höjda arbetsgivaravgiften för företag och organisationer.

(SkU 1973:24) I fråga om trossamfunden och studieförbunden liksom de humanitära organisationerna vill utskottet erinra om att i samband med den senaste avgiftshöjningen uttalades (SkU 1972:32), att den framtida utvecklingen får utvisa om speciella åtgärder erfordras för att minska verkningarna av den höjda avgiften för bl. a. ideella organisationer. Enligt utskottets mening är det emellertid för tidigt att nu förorda några dylika åtgärder, som dock inte bör få formen av avgiftslättnader.

Beträffande egenavgiften för jordbrukare m. fl.

(BeU 1968:44) Om man anser att egenavgiften — i likhet med arbetsgivares avgift — bör utgöra en i inkomstkällan avdragsgill lönekostnad talar vissa skäl för att egenavgiften bör beräknas efter en annan och lägre procentsats eller att avdrag för densamma bör medges med ett i förhållande till avgiften förhöjt belopp. Att genom en schablonregel generellt medge egenföretagare skattemässig kompensation för egenavgiftens kapitaldel torde emellertid knappast vara motiverat. Det i inkomstkällan nedlagda kapitalet varierar naturligt nog högst avsevärt i olika fall. Effekten av att egenavgiften kommer att beräknas också på kapitalavkastning torde oftast komma att helt elimineras av de möjligheter jordbrukare och rörelseidkare har att — omedelbart eller genom årliga värdeminskningsavdrag — skriva av sina tillgångar i inkomstkällan. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att man vid beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring låter löneinkomst och företagarinkomst i lika mån ge underlag för pensionsrätt. Man bortser således från att i företagarinkomst normalt ingår förmögenhetsavkastning.

(SkU 1973:24) Utskottet har slutligen att behandla det i motionen 1973:579 framförda yrkandet om förhöjt avdrag vid inkomstbeskattningen för erlagd egenavgift.

Yrkanden av i princip samma innebörd har avvisats upprepade gånger av riksdagen. Tanken bakom yrkandet är att jordbrukare och rörelseidkare får betala egenavgift även på den del av inkomsten som är att hänföra till inkomst av i förvärvskällan nedlagt kapital, medan arbetsgivare bara betalar avgift på själva lönen. Jordbrukare och rörelseidkare bör därför enligt motionärernas mening få kompensation genom ökade avdrag. Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen påpekade bevillningsutskottet redan 1968 att det nedlagda kapitalet varierar högst avsevärt i olika fall och att avskrivningsmöjligheterna bidrar till att eliminera dessa effekter. Det framhölls vidare att arbetsgivaravgiften på denna punkt överensstämde med principerna för den allmänna tilläggs -

SkU 1974:17

pensioneringen. Om man genomförde motionärernas förslag skulle följden alltså bli att de här avsedda kategorierna får ta hänsyn till kapitalinkomsterna när det är förmånligt men får kompensation härför när det är oförmånligt. Utskottet finner inte skäl tillstyrka bifall till motionen 1973:579.

Beträffande egenavgiften för konstnärlig och litterär verksamhet

(SkU 1971:17) När det slutligen gäller frågan om undantag från arbetsgivaravgiften för kulturarbetare, har detta spörsmål inte tidigare behandlats av riksdagen. Bevillningsutskottet har emellertid i olika sammanhang hävdat att samhällets stödjande verksamhet bör ske genom direkta bidrag och inte genom undantag från beskattningen, och skatteutskottet ansluter sig till denna uppfattning. Det förtjänar här erinras om att chefen för utbildningsdepartementet i årets statsverksproposition framhållit att bland kulturrådets huvuduppgifter ingår att undersöka kulturarbetarnas ekonomiska förhållanden och olika metoder för att från samhällets sida stödja kulturarbetarna och ersätta dem för deras tjänster. Vidare erinrar departementschefen om pågående utredningar i frågan och om den betydande förstärkning av de statliga insatserna till ersättning åt kulturarbetarna som genomförts under innevarande budgetår.

Utan att här gå in på anslagsfrågorna vill skatteutskottet bestämt avstyrka att man på grundval av en osäker behovsprövning låter en särskild grupp av yrkesutövare inta en särställning i avgiftshänseende.

(SkU 1972:7) I motionen 1972:882 gör motionärerna bl. a. gällande att de konstnärliga och litterära yrkesutövare som bedriver självständig verksamhet inte bör beskattas efter de principer som gäller för rörelse och att följaktligen någon arbetsgivaravgift inte heller bör utgå. Motionärerna hänvisar till att de konstnärliga yrkesutövarna inte har några anställda och inte heller kan ersättas av andra.

Enligt utskottets mening bör inkomsterna av konstnärligt skapande behandlas efter samma skatteregler som andra inkomster. Den som bedriver självständig verksamhet exempelvis som konsult, arkitekt, uppfinnare, konstruktör eller fotomodell baserar i lika hög grad som en konstnär eller författare sina försörjningsmöjligheter på rent personliga förutsättningar. Att denna omständighet skulle utgöra ett skäl för undantag från gängse beskattningsregler har utskottet svårt att inse. Om arkitekten eller konsulten får en kommunal anställning skall kommunen betala arbetsgivaravgift på hans lön. Det är enligt utskottets mening ett rättvisekrav att motsvarande avgift tas ut på inkomster av självständigt bedriven verksamhet för att denna form för yrkesutövning inte otillbörligt skall gynnas. Utskottet kan på angivna grunder inte biträda yrkandet i motionen 1972:882.

(SkU 1973:24) En fråga som återkommer i fyra motioner gäller den

SkU 1974:17

s. k. egenavgiften för konstnärlig och litterär verksamhet. Utskottet har tidigare utförligt belyst denna problemställning och bestämt avvisat tanken att man av kulturpolitiska skäl skulle göra författare och konstnärer till ett skattefrälse i detta avseende. Det är troligen riktigt som motionärerna framhåller att den genomsnittliga årsinkomsten hos kulturarbetare är låg, men man bör inte bortse från att det finns författare och konstnärer som har betydande inkomster. Det kan inte vara riktigt från kulturpolitisk synpunkt att ge den framgångsrike författaren av detektivromaner åtskilliga tusen kronor i skattelättnad samtidigt som en förtjänstfull men föga såld lyriker får några hundra kronor i lägre avgift. 1 flera av motionerna förs ett resonemang om att konstnärlig verksamhet inte bör jämställas med rörelse i övrigt med hänsyn till att den konstnärliga yrkesutövaren är unik och inte kan ersättas av någon annan. Utskottet delar inte denna uppfattning, som står i uppenbar strid mot gällande beskattningsprinciper.

Utskottet

Fr. o. m. 1973 utgår den allmänna arbetsgivaravgiften med 4 % av utgivna löner inkl. naturaförmåner. Fysisk person, som har inkomst av rörelse eller av honom brukad jordbruksfastighet, erlägger s. k. egenavgift med 4 % av denna inkomst vid taxeringen till statlig inkomstskatt. Till rörelse hänförs bl. a. yrkesmässigt bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet. Arbetsgivaravgiften beräknas förbudgetåret 1974/75 uppgå till 5,2 miljarder kr.

De motioner utskottet sammanfört i detta betänkande berör alla den allmänna arbetsgivaravgiften men frågorna är i många fall sammankopplade med spörsmål som rör socialförsäkringsavgifterna. I den mån utskottet i det följande inte närmare behandlar sistnämnda avgifter, som faller utanför utskottets kompetensområde, innebär yttrandet att utskottet förordar att motionerna i denna del behandlas på samma sätt som i fråga om den allmänna arbetsgivaravgiften.

Flertalet motioner är välkända för riksdagen från tidigare år och några väsentliga nya argument har motionärerna enligt utskottets mening inte tillfört den principiella debatten om arbetsgivaravgiftens verkningar. Däremot har åtminstone i vissa speciella frågor framhållits effekter, som förtjänar uppmärksamhet och som utskottet återkommer till i det följande.

A vvecklingsyrkanden

Utskottet tar först upp de yrkanden om successiv avveckling av arbetsgivaravgiften, som framförs i motionerna 1974:958 och 1974:1223 och som överensstämmer med motsvarande yrkanden vid 1973 års riksdag.

Utskottet framhöll förra året att det inte var realistiskt att begära sådana åtgärder utan att samtidigt tala om hur man vill kompensera

SkU 1974:17

inkomstbortfallet. Utskottet, som i princip vidhåller denna uppfattning, vill samtidigt betona att denna ståndpunkt självfallet inte får tolkas som om utskottet betraktar arbetsgivaravgiften som en skatt som till varje pris bör bevaras i sin nuvarande utformning. I skattedebatten har under senare tid diskuterats en radikal omläggning av skattesystemet i dess helhet. Skulle dessa planer resultera i konkreta förslag är utskottet självfallet berett att ompröva alla komponenterna i det nuvarande systemet, däribland arbetsgivaravgiften. Såvitt utskottet kan bedöma kräver en reform av antytt slag åtskilligt utrednings- och planeringsarbete innan den kan förverkligas, och utskottet anser det därför sannolikt att arbetsgivaravgiften måste bestå under inte oväsentlig tid framöver av statsfinansiella skäl. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1974:958 och 1974:1223.

Generella utredningskrav

Långtgående utredningskrav i fråga om arbetsgivaravgiftens verkningar på sysselsättning och löner och beträffande avgiftens framtida utformning framförs i motionerna 1974:188, 1974:268, 1974:1229 och 1974:1238. Den förstnämnda motionen tar främst sikte på avgiftens betydelse för mindre och medelstora företag, medan motionärerna i motionen 1974:268 diskuterar en rad åtgärder, såsom att reducera eller avveckla egenavgiften, differentierade avgifter för arbetsintensiva företag och företag inom vissa områden men också möjligheten att beräkna avgifterna på annat underlag än lönerna, exempelvis energi och råvaror. 1 denna motion behandlas även det förhållandet att slopandet av folkpensionsavgiften fr. o. m. 1974 innebär en motsvarande sänkning av ATPunderlaget.

Utskottet vill beträffande sistnämnda fråga endast erinra om att socialförsäkringsutskottet redan tagit ställning till ett likartat motionsyrkande och därvid framhållit (SfU 1974:4) att ett slutligt ställningstagande till frågan om beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten inom ATP bör anstå i avvaktan på resultatet av pensionsålderskommitténs arbete, som väntas föreligga i december 1974.

Gemensamt för de här nämnda motionerna liksom för det sysselsättningspolitiskt motiverade yrkandet i motionen 1974:1216 om befrielse för nyetablerade företag eller företag, som ökar sin sysselsättning, är att samtliga motionärer är beredda att förorda långtgående skattelättnader, administrativt svårhanterliga undantag och nedsättningar samt andra åtgärder, som leder till klara konkurrensrubbningar. Utskottet ifrågasätter om just den fyraprocentiga arbetsgivaravgiften kan vara av avgörande betydelse för sysselsättningen och företagsamheten i landet, när man nyligen avslutat en lönerörelse, som kostar företagen betydligt mer än avgiften, och när man samtidigt måste vara medveten om att de sammanlagda avgifter som beräknas på lönerna uppgår till drygt 22 % härav. Utskottet har tidigare understrukit att en av de väsentliga fördelarna med arbetsgivaravgiften är att den är enkel och lättadministre -

SkU 1974:17

råd. Företagsskatteberedningen har i uppdrag att studera avgiftens roll för företagen, och detta utredningsarbete pågår f. n. I avvaktan på resultatet av beredningens arbete är utskottet inte berett att tillstyrka ytterligare utredningar om arbetsgivaravgiftens generella verkningar utan avstyrker de i detta avsnitt behandlade motionerna.

De ideella organisationerna

Frågan om arbetsgivaravgiftens verkningar för religiösa och humanitära organisationer, vilka till stor del finansierar sin verksamhet med insamlade medel, liksom för övriga ideella organisationer har behandlats vid flera tidigare tillfällen. Utskottet har därvid uttalat förståelse för motionärernas ståndpunkt men samtidigt motsatt sig de regelbundet återkommande förslagen om avgiftsbefrielse och i stället förordat att eventuell kompensation bör ske genom direkta bidrag.

I motionen 1974:12 upprepas kravet på avgiftsbefrielse för kristna och humanitära organisationer, medan motionärerna i motionen 1974:13 på lämpligt sätt vill kompensera de ideella organisationerna för arbetsgivaravgiften.

Utskottet, som vidhåller sin uppfattning i fråga om avgiftsbefrielse, avstyrker bifall till motionen 1974:12. Beträffande kompensationsfrågan vill utskottet framhålla att de direkta bidragen självfallet inte skall bestämmas genom en avräkning mot erlagda avgifter utan som generella anslag till de berörda organisationerna. Frågan om stödet till de ideella organisationerna har utskottet något berört i ett tidigare betänkande (SkU 1974:10) med anledning av motioner om avdragsrätt vid beskattningen för gåvor till organisationernas verksamhet. I det sammanhanget kunde utskottet konstatera att betydande anslagshöjningar redan föreslagits eller beslutats. Här kan exempelvis nämnas att riksdagen 1971 beslutade om ett anslag på 2 milj. kr. till de fria trossamfunden och att detta anslag, som därefter successivt höjts, i årets statsverksproposition upptagits till 10 milj. kr. Sedan frågan om avdragsrätten behandlades i utskottet har kulturutskottet (KrU 1974:9) enats om att förorda ökade anslag till de fria trossamfunden med 5 milj. kr. utöver vad som föreslås i statsverkspropositionen. Utskottet finner alltså att de ekonomiska kraven för de ideella organisationernas verksamhet indirekt beaktats vid medelstilldelningen till den ideella verksamheten och anser därmed yrkandet i motionen 1974:13 besvarat.

kgenavgiften

De yrkanden som utskottet tar upp under rubriken egenavgiften behandlar dels frågor om slopande av denna avgift helt eller för vissa kategorier, dels frågan om viss kompensation med hänsyn till avgiftens konstruktion.

Utskottet har tidigare med olika exempel sökt belysa att det är ett rättvisekrav att arbetsgivaravgiften utgår inte bara på de anställdas löner

SkU1974:17

utan även på självständiga företagares inkomster.

Frågan kan kanske enklast klargöras genom ett exempel. En person medarbetar regelbundet i en veckotidning. Är han anställd av tidningen utgår arbetsgivaravgift på lönen. En berättigad fråga är då om inte samma avgift bör utgå på de inkomster han åtnjuter, när han som självständig skribent säljer artiklar till tidningen. Följden av att i ett sådant fall slopa egenavgiften men bibehålla arbetsgivarens avgift kan uppenbarligen bli att såväl arbetsgivaren som arbetstagaren finner det förmånligt att gå ifrån anställningsförhållandet. Det kan knappast vara ett samhällsintresse att genom beskattningen styra utvecklingen i denna riktning. Utskottet vidhåller alltså med bestämdhet, att om man tar ut en avgift på alla direkta löner måste man också ta ut samma avgift på andra mot löner svarande inkomster, oavsett om inkomsterna kommer från kulturarbete, jordbruk eller rörelse. Varje undantag från denna regel måste te sig som en orättvisa för de övriga.

Utan att gå närmare in på en behovsprövning i fråga om de olika kategorier som föreslås undantagna från egenavgiften avstyrker utskottet motionen 1974:1206 beträffande utredning i syfte att undanta egenföretagare och fria yrkesutövare från egenavgiften liksom motionerna 1974:372, 1974:625 och 1974:1213 om undantag för kulturarbetare och motionen 1974:1225 om undantag för småbrukare.

I motionen 1974:620 behandlas en fråga som rör egenavgiftens konstruktion. Motionärerna anser att det ligger en orättvisa i att jordbrukare och rörelseidkare måste beräkna avgiften på den till statlig inkomstskatt beräknade inkomsten, som också inbegriper inkomst av det i verksamheten nedlagda kapitalet, medan avgiften för övriga endast beräknas på utgivna löner. De yrkar att denna skillnad skall kompenseras vid inkomstbeskattningen genom ett förhöjt avdrag, som de anser böra bestämmas till 125 % av erlagd egenavgift.

Utskottet behandlade ett motsvarande yrkande vid föregående års riksdag och framhöll därvid att ett genomförande av motionärernas förslag skulle innebära att de kategorier som berörs av egenavgiften skulle få ta hänsyn till kapitalinkomsterna när det är förmånligt, nämligen vid beräkning av ATP-underlag, men skulle få kompensation härför när det är oförmånligt, alltså i samband med arbetsgivaravgiften. Att beräkningen av arbetsgivaravgiften är förhållandevis enkel beror främst på att bestämmelserna i stort sett utformats på samma sätt som reglerna för ATP-avgifterna. Då utskottet, som tidigare framhållits, inte är berett att komplicera systemet avstyrker utskottet med hänvisning till sitt tidigare ställningstagande bifall till motionen 1974:620.

Dubbeldebitering av arbetsgivaravgift

Utskottet behandlar slutligen motionen 1974:953, vari motionärerna hemställer att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att vederbörande författningar justeras så att dubbelavgiftsdebiteringar undviks. Motionärerna påtalar ett förhållande, som tidigare inte uppmärksammats vid

SkU1974:17

riksdagsbehandlingen av frågor rörande arbetsgivaravgiften och som enligt utskottets mening bör rättas till.

I beskattningshänseende jämställs arbetsgivares avgift med lönekostnad, vilket innebär att avgiften får dras av om lönen är avdragsgill. Enligt 20 § kommunalskattelagen (KL) får vid beräkning av inkomst avdrag icke ske för värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av bl. a. hemmavarande barn, som fyllt 16 men ej 18 år och som ej anses tillhöra arbetspersonalen. I 51 § KL stadgas att barn anses tillhöra arbetspersonalen om den beskattningsbara inkomsten överstiger 100 kr., vilket motsvarar en årslön på ca 4 700 kr. Enligt förordningen om allmän arbetsgivaravgift skall vid bestämmande av sådan avgift bl. a. bortses från arbetstagare som inte är obligatoriskt försäkrade enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Från denna försäkring är bl. a. undantagna arbetstagare vars inkomst av förvärvsarbete ej uppgått till 1 800 kr. Om någon bedriver verksamhet, som medför skyldighet att erlägga egenavgift, och exempelvis under sommarferierna har eget barn i åldern 16-18 år anställt i sin verksamhet med en lön mellan 1 800 och 4 700 kr. uppstår följande konsekvenser. Företagaren får dels betala arbetsgivares avgift på barnets löneinkomster, dels själv erlägga egenavgift med belopp, som beräknas på den egna inkomsten förhöjd med barnets inkomst, men han har inte rätt till avdrag för barnets inkomst eller för den därpå utgående arbetsgivaravgiften. De här angivna verkningarna har uppenbarligen inte varit avsedda vid lagstiftningens tillkomst. Utskottet är medvetet om att spörsmålet nära sammanhänger med den s. k. faktiska sambeskattningen, som behandlas av 1972 års skatteutredning, men utskottet anser att frågan om dubbeldebitering av arbetsgivaravgiften lämpligen bör lösas separat och utan att avvakta resultatet av denna utrednings överväganden. Utskottet tillstyrker därför bifall till utredningsyrkandet i motionen 1974:953 i vad den avser den allmänna arbetsgivaravgiften och förutsätter att Kungl. Maj:t även kommer att ta skälig hänsyn till de i motionen framförda synpunkterna rörande ATP-avgifterna. Förslag i frågan bör föreläggas innevarande års höstriksdag och ändringen således gälla fr. o. m. 1975.

Utskottet hemställer

att riksdagen

A. med bifall till motionen 1974:953 i skrivelse till Kungl. Maj:t begär förslag om sådan ändring av förordningen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift som utskottet ovan förordat;

B. avslår följande motioner, nämligen

1. motionen 1974:12,

2. motionen 1974:13, i vad den behandlas i detta betänkande,

3. motionen 1974:188, i vad den behandlas i detta betänkande,

4. motionen 1974:268,

5. motionen 1974:372,

6. motionen 1974:620,

7. motionen 1974:625,

8. motionen 1974:958,

SkU 1974:17

9. motionen 1974:1206,

10. motionen 1974:1213,

11. motionen 1974:1216,

12. motionen 1974:1223,

13. motionen 1974:1 225,

14. motionen 1974:1229,

15. motionen 1974:1238.

Stockholm den 2 april 1974

På skatteutskottets vägnar ERIK WÄRNBERG

Närvarande: herrar Wärnberg (s), Magnusson i Borås (m), Kristenson (s), Andersson i Knäred (c), Johansson i Jönköping (s), Mundebo (fp), Carlstein* (s), Josefson (c), Sundkvist (c), Westberg i Hofors* (s), fru Normark (s), herrar Hallenius (c), Lundgren (s), Boström (s) och fru Troedsson (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. av herrar Magnusson i Borås (m), Andersson i Knäred (c), Mundebo (fp), Josefson (c), Sundkvist (c), Hallenius (c) och fru Troedsson (m), som anser

dels att utskottets yttrande fram till rubriken Dubbeldebitering av arbetsgivaravgift på s. 12 bort ha följande lydelse:

Företag, ideella organisationer med anställda, andra arbetsgivare och egenföretagare har under senare år fått vidkännas väsentligt ökat uttag av socialförsäkringsavgifter och andra arbetsgivaravgifter (skatter). Höjningarna har delvis ingått som ett led i en medveten omfördelning av skattebördan från personliga skatter till avgifter på företagen.

Genom denna utveckling har bl. a. den allmänna arbetsgivaravgiften efter hand fått stor tyngd. Avgiften är fr. o. m. förra året 4 % av den utbetalade lönesumman. Det innebär att denna skatt numera avkastar mera än vinstskatten från aktiebolag, ekonomiska föreningar m. fl.

Löneskatten har därmed också betydande samhällsekonomiska och näringspolitiska verkningar. Inte minst måste man räkna med att den påverkar förhållandena på arbetsmarknaden och den totala sysselsättningen. Den inverkar också på lönebildningen och har fördelningspolitiska effekter. För bl, a. de ideella organisationerna har höjningarna av löneskatten lett till en direkt inskränkning av verksamheten.

En utredning om arbetsgivaravgiftens framtida utformning är enligt utskottets uppfattning därför påkallad. När avgiften infördes från och

SkU 1974:17

med 1969 utgjorde avgiftssatsen endast 1 procent, och syftet var att inkomsterna av avgiften skulle kompensera statsverket för det bortfall som övergången från allmän varuskatt till mervärdeskatt innebar. Redan då innebar avgiften en principiell orättvisa eftersom de arbetsintensiva företagen fick betala förhållandevis mer i avgift än vad skatteomläggningen betydde i lättnad för deras del, medan den mekaniserade industrin gjorde en motsvarande vinst. Åtgärden kunde då försvaras som rationaliseringsfrämjande. Läget är i dag annorlunda. Efter en längre period av vikande sysselsättning och efter beslutet om fyrdubbling av den ursprungliga avgiftsnivån framstår avgiften som en faktor som kan äventyra existensen för olika former av personalkrävande näringsverksamhet. Under sådana omständigheter är det angeläget att avgiftens verkningar för sysselsättningen också blir prövade av en utredning som bör ha fria händer att framlägga förslag om differentiering eller andra åtgärder för att hindra en snedvridning mellan olika former av verksamhet. Differentiering efter geografiska grunder kan på motsvarande sätt utnyttjas som ett led i regionalpolitiken. I uppdraget bör även ingå att pröva egenavgiftens konstruktion med hänsyn bl. a. till att avgiften nu utgår inte bara på den del av inkomsten som motsvarar lön utan även på kapital som lagts ned i jordbruk eller rörelse. Frågan om avgiften bör utgå vid självständigt bedriven konstnärlig eller litterär verksamhet bör också övervägas.

Utskottet förordar alltså att de ovan redovisade frågorna blir föremål för en skyndsam utredning.

dels att utskottet under punkten B bort hemställa

att riksdagen

B. med anledning av följande motioner, nämligen

1. motionen 1974:12,

2. motionen 1974:13, i vad den behandlas i detta betänkande,

3. motionen 1974:188, i vad den behandlas i detta betänkande,

4. motionen 1974:268,

5. motionen 1974:372,

6. motionen 1974:620,

7. motionen 1974:625,

8. motionen 1974:958,

9. motionen 1974:1206,

10. motionen 1974:1213,

11. motionen 1974:1216,

12. motionen 1974:1223,

13. motionen 1974:1225,

14. motionen 1974:1229,

15. motionen 1974:1238,

begär skyndsam utredning beträffande den allmänna arbetsgivaravgiften i enlighet med vad utskottet ovan anfört.

SkU 1974:17

2. av herr Magnusson i Borås (m) och fru Troedsson (m), som anser

dels att före rubriken Dubbeldebitering av arbetsgivaravgift på s. 12 i utskottets yttrande bort tillfogas ett stycke av följande lydelse:

I motion 1974:620 hemställs att avdrag skall få göras vid inkomsttaxeringen med 125 % av erlagd egenavgift. Enligt utskottets uppfattning är det motiverat att i avvaktan på resultatet av en allsidig översyn av arbetsgivaravgiften medge sådan avdragsrätt, då egenföretagarna måste betala arbetsgivaravgift inte bara för sin egentliga arbetsinkomst utan även på avkastningen av det i rörelsen nedlagda riskkapitalet.

dels att utskottet under punkten A bort hemställa att riksdagen

A. 1. med bifall till motionen 1974:953 i skrivelse till Kungl. Maj:t begär förslag om sådan ändring av förordningen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift som utskottet ovan förordat,

2. med anledning av motionen 1974:620 begär att Kungl. Maj:t till höstriksdagen framlägger förslag om provisoriska bestämmelser innebärande att skattskyldig vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt får åtnjuta avdrag för egenavgift uppgående till 125 % av erlagd avgift;

GOTAB 74 7291 S Stockholm 1974