Skatteutskottets betänkande i anledning av motion oin avdragsrätt vid inkomstbeskattningen för arbetskläder m. m.

Skatteutskottets betänkande nr 53 år 1974 SkU 1974:53

Nr 53

Skatteutskottets betänkande i anledning av motion oin avdragsrätt vid inkomstbeskattningen för arbetskläder m. m.

Motionen

I motionen 1974:146 av herrar Hörberg (fp) och Jonsson i Alingsås (fp) hemställs att riksdagen antar följande

Förslag till

Lag om ändring i koininunalskattelagen (1928:370)

Härigenom förordnas att till anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen (1928:370) skall fogas en ny punkt, betecknad 5, av nedan angivna lydelse.

Anvisningar till 33 §.

5. Avdrag medgives skattskyldig för kostnad för personlig skyddsutrustning, som varit nödvändig i hans förvärvsarbete, såsom hjälm, skyddsglasögon, hörselskydd, skodon med stålhätta o. d. Vidare äger skattskyldig rätt till avdrag för kostnad för skyddskläder, om det kan antagas att han anskaffat kläderna för att så gott som uteslutande använda dem i förvärvsarbetet. Med skyddskläder avses sådana kläder, som har särskilda skyddsegenskaper mot frätande ämnen samt mot väta, värme och kyla som icke är orsakad enbart av naturliga klimatiska förhållanden. Avdrag medgives även för väsentliga merkostnader som skattskyldig på grund av förvärvsarbetets art fått vidkännas för anskaffning, underhåll och rengöring av andra arbetskläder än skyddskläder. Riksskatteverket fastställer för varje kalenderår för arbetstagare i olika yrkesgrupper storleken av det avdrag för merkostnader som får göras.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och skall tillämpas första gången vid 1975 års taxering.

1 Riksdagen 1974. 6 sami. Nr 53

SkU 1974:53

2 Frågans tidigare behandling in. m.

Enligt gällande praxis anses utgifter för arbetsredskap o. d. som avdragsgill omkostnad vid beskattningen, medan däremot utgifter för arbetskläder m. m. betraktas som ej avdragsgill levnadskostnad. Avdrag medges i allmänhet inte för kostnader för uniform, överdragskläder m. m. och i regel ej heller för underhåll eller tvätt av kläder, inte ens om den skattskyldige fått skattepliktig ersättning för kostnader av detta slag.

Om den skattskyldiges arbetsgivare tillhandahåller fria överdrags- och skyddskläder och fri tvätt därav, skall emellertid denna förmån inte anses som skattepliktig. Förmån av mindre värde, som utgått i annat än pengar, skall nämligen inta tas upp som intäkt om förmånen inte kan antas vara avsedd som direkt vederlag för utfört arbete. Detsamma gäller även beträffande annan beklädnad, som arbetsgivaren tillhandahåller i och för tjänsten till nedsatt pris, om värdet därav tillsammans med andra liknande förmåner inte överstiger visst belopp. Beloppsgränsen är numera 600 kr. (riksskatteverkets meddelanden serie Dt 1974:44).

Motionsyrkanden om avdrag för kostnader för arbetskläder har vid upprepade tillfällen prövats av riksdagen men alltid avslagits. Skatteutskottet har emellertid haft viss förståelse för de framställda yrkandena. Vid 1973 års riksdag anförde utskottet (SkU 1973:17) bl. a. att det givetvis var otillfredsställande att inte alla arbetstagare åtnjuter samma förmåner när det gäller personlig skyddsutrustning bekostad av arbetsgivaren liksom all annan skyddsutrustning. Utskottet uteslöt inte att det framdeles borde vara möjligt att frågan löstes genom uppgörelse mellan parterna på arbetsmarknaden. Utskottet hade emellertid förståelse för att kostnader av ifrågavarande slag i vissa fall framstod som en omkostnad för inkomsternas förvärvande. Mot bakgrund härav kunde det givetvis ifrågasättas om inte den som på grund av arbetets art hade en onormal förslitning av arbets- och skyddskläder och själv måste stå för kostnaderna härför borde få avdrag för dessa merutgifter vid taxeringen. Man kunde emellertid enligt utskottets uppfattning inte bortse från att den restriktiva ståndpunkt som rättspraxis intagit till frågan om avdrag för arbetskläder hade sin grund i de praktiska svårigheter och gränsdragningsproblem som skulle vara förenade med en sådan avdragsrätt. Med hänsyn till frågans komplicerade natur var utskottet för sin del inte berett att utan närmare utredning tillstyrka ändrade bestämmelser i ämnet. Vid studiebesök hos riksskatteverket hade utskottet emellertid erfarit att verket hade för avsikt att undersöka förutsättningarna för en ändrad lagstiftning på detta område. Utskottet förutsatte bl. a. att undersökningen skulle ge en allsidig belysning av frågekomplexet och att syftet med motionerna därvid så långt som möjligt skulle tillgodoses. Med det anförda avstyrkte utskottet bifall till motionerna.

Betänkandet godkändes av riksdagen.

SkU 1974:53

3 Riksskatteverket (RSV) har den 15 november 1973 redovisat sina överväganden i frågan i en PM med förslag till viss avdragsrätt vid inkomstbeskattningen för kostnader för arbetskläder m. m. Av promemorian framgår att RSV år 1971 - i anledning av remiss på en ansökan från Svenska byggnadsarbetarförbundets avdelning 17, Västerås - i yttrande till finansdepartementet anfört bl. a. följande:

Med hänsyn till att enligt gällande praxis utgifter för arbetskläder i princip inte är avdragsgilla vid taxeringen är det självfallet inte möjligt för RSV att genom allmänna anvisningar tillskapa en avdragsrätt för arbetskläder.

Enligt RSV:s mening bör inte heller genom lagstiftningsåtgärder införas en sådan avdragsrätt. Frånsett att en avdragsrätt för arbetskläder från teoretisk synpunkt ter sig tvivelaktig skulle en sådan rätt vålla betydande svårigheter i tillämpningen och ytterligare komplicera deklarations- och taxeringsförfarandet. Avdragsregler med dylika verkningar bör självfallet så långt möjligt undvikas. Det bör också framhållas, att införandet av en avdragsrätt för arbetskläder sannolikt skulle leda till krav på avdragsrätt även för andra utgifter av levnadskostnadskaraktär såsom för glasögon och hörapparater.

RSV har emellertid i sin promemoria 1973 funnit att nuvarande regler sådana de kommit till uttryck i rättspraxis inte ger ett tillfredsställande resultat och att en uppmjukning av reglerna därför är önskvärd. Enligt RSV:s mening bör det inte komma i fråga att göra något mera väsentligt avsteg från hittillsvarande praxis, eftersom det svårligen kan motiveras att just beträffande arbetskläder avvika från den grundläggande principen om att avdrag inte medges för levnadskostnader. Det som kan anses vara normala kostnader för arbetskläder bör enligt verkets mening även i fortsättningen ligga utanför avdragsrätten och den nya lagstiftningen inriktas på sådana begränsade arbetstagargrupper som har en onormal förslitning av arbetskläder.

RSV konstaterar att rättspraxis intar en generösare inställning till frågan om avdrag för sådana kläder som närmast är att jämställa med nödvändiga hjälpmedel i arbetet eller arbetsredskap. RSV knyter an härtill och föreslår i första hand att avdragsrätten för personlig skyddsutrustning och skyddskläder regleras. Med skyddskläder avser verket i huvudsak kläder som har särskilda skyddsegenskaper mot frätande ämnen och sådan väta, värme, kyla och liknande som inte är betingad av naturliga klimatiska förhållanden utan av andra omständigheter. Verket framhåller att en avdragsrätt av denna omfattning inte innefattar större avsteg från levnadskostnadsprincipen än vad som accepterats beträffande s. k. trivselförmån och att skattskyldiga som själva bekostar utrustning av ifrågavarande slag skattemässigt likställs med dem som får utrustningen av arbetsgivaren. Enligt RSV torde detta förslag inte innebära någon mera betydande utvidgning i förhållande till gällande praxis.

Enligt RSV:s uppfattning tillgodoser emellertid en lagstiftning om avdrag för skyddsutrustning och skyddskläder knappast de syften som skat -

SkU 1974:53

teutskottet velat främja i sitt nyssnämnda betänkande. RSV har därför ansett sig böra föreslå en avdragsrätt för särskilda merkostnader för andra arbetskläder. Denna avdragsrätt har konstruerats med utgångspunkt i att skattskyldiga inom vissa yrkesgrupper får vidkännas onormalt höga kostnader för arbetskläder på grund av osedvanligt stort slitage eller mycket smutsande arbete. I den mån det kan antas att merkostnaden i sådana fall är väsentlig - minst 100 kr. - bör enligt verkets mening avdrag kunna medges enligt tämligen snävt avgränsade regler. Sammanfattningsvis innebär förslaget att RSV skall fastställa olika avdragsbelopp för skilda yrkesgrupper och upprätta en förteckning som kan komma att omfatta t. ex. svetsare i olika grupper med skilda avdragsbelopp beroende på arbetets speciella natur.

Avsikten är att avdrag inte skall kunna komma i fråga exempelvis för skattskyldiga med vanligt kontorsarbete. Däremot skall jordbrukare, fastighetsägare och rörelseidkare undantagsvis kunna hänföras till sådan yrkesgrupp som tagits upp i RSV:s förteckning.

Slutligen föreslår verket att förmän av mindre värde i form av fri beklädnad i och för tjänsten inte skall beskattas om värdet understiger 100 kr. per år från en och samma arbetsgivare.

RSV:s promemoria har remissbehandlats och övervägs f. n. inom finansdepartementet.

Den i den nu ifrågavarande motionen intagna författningstexten överensstämmer med riksskatteverkets förslag.

Utskottet

Enligt gällande praxis anses utgifter för arbetsredskap o. d. som avdragsgill omkostnad vid beskattningen men däremot inte utgifter för arbetskläder m. m. På grund härav har avdrag i allmänhet inte medgivits för kostnader för arbets- och skyddskläder eller för underhåll och tvätt av sådana kläder. I den mån arbetsgivaren helt eller delvis tillhandahåller skyddskläder m. m. anses emellertid detta utgöra en icke skattepliktig förmån av mindre värde, även om arbetstagaren inte skulle vara berättigad till avdrag för motsvarande kostnad.

Som framgår av den tidigare redogörelsen har riksskatteverket i november 1973 föreslagit att den avdragsrätt, som f. n. kan anses föreligga för skyddsutrustning o. d., regleras och utvidgas till att avse dels vissa speciella skyddskläder, dels sådana väsentliga merkostnader för andra arbetskläder som uppkommit på grund av arbetets art. Verket skall enligt förslaget från år till år fastställa storleken av dessa merkostnader för arbetstagare i olika yrkesgrupper. Förslaget har remissbehandlats och övervägs f. n. inom finansdepartementet.

Utskottet, som förutsätter att departementschefen kommer att ta ställning till frågan i så god tid att det av propositionsförteckningen i januari 1975

SkU 1974:53

framgår om förslag kommer att föreläggas riksdagen i ämnet, är inte berett att närmare pröva förslaget innan resultatet av pågående överväganden föreligger. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motionen. Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1974:146.

Stockholm den 14 november 1974

På skatteutskottets vägnar ERIK WÄRNBERG

Närvarande: herrar Wärnberg (s), Magnusson i Borås (m), Andersson i Knäred (c), Kristenson (s), Johansson i Jönköping (s), Josefson (c), Carlstein (s), Mundebo (fp), Wikner (s), Sundkvist (c), Nilsson i Trobro (m), Westberg i Hofors (s), Olsson i Järvsö (c), fru Normark (s) och herr Lundgren (s).

GOTAB 74 8268 S Stockholm 1974