Bet. 1974:SkU6

Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner om avdrag vid inkomsttaxeringen för nedsatt skatteförmåga m. m.

Typ: Betänkande
Datum: 1974-03-12
Källa: data.riksdagen.se

Skatteutskottets betänkande nr 6 år 1974

SkU 1974:6

Nr 6

Motionerna

I detta betänkande behandlas motionerna

1974:9 av herr Börjesson i Falköping (c) och fru André (c) vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till generellt avdrag för fördyrade levnadskostnader för handikappade i enlighet med vad i motionen anförts;

1974:1 5 av herr Henmark (fp) vari hemställs

att riksdagen beslutar överlämna motionen - innefattande yrkande om schablonavdrag vid inkomsttaxeringen för skattskyldig med allergi, reumatism m. m. — till 1972 års skatteutredning för beaktande;

1974:366 av herrar Börjesson i Falköping (c) och Johansson i Skärstad (c) vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller, att riksskatteverket utfärdar nya anvisningar rörande extra avdrag för nedsatt skatteförmåga för diabetiker, innebärande en höjning av det extra avdraget i enlighet med vad i motionen anförts;

1974:376 av herr Åkerlind m. fl. (m) vari hemställs

att riksdagen beslutar, att alla diabetessjuka utan särskild prövning skall tillerkännas ett extra avdrag fr. o. m. 1974 års taxering på tills vidare minst 1 000 kr. oavsett inkomstens storlek;

1974:626 av herr Schött m. fl. (m) vari hemställs

1.att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen ändras så att ordet ”väsentligen” utgår,

2. att bestämmelsen om inskränkning i rätten till extra avdrag för nedsatt skatteförmåga för barn, som åtnjuter allmänt barnbidrag, utgår,

3. att maximibeloppet för extra avdrag höjs till 10 000 kr.;

1974:1227 av herr Jonsson i Alingsås (fp) vari hemställs

att riksdagen beslutar

1. att ge Kungl. Maj:t till känna vad i motionen anförts beträffande avdragsbelopp och inkomstgränser vid beräkning av avdrag för nedsatt skatteförmåga för diabetiker och att avdragsrätt också bör tillkomma skattskyldig som har diabetessjukt barn,

2. att Kungl. Maj:t i anledning härav ger riksskatteverket i uppdrag att utfärda nya bestämmelser.

1 Riksdagen 1974. 6 sami. Nr 6

SkU 1974:6

2 Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen (1928:370) — KL — äger skattskyldig, som fått sin skatteförmåga väsentligen nedsatt på grund av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka han åtnjuter allmänt barnbidrag, eller annan jämförlig omständighet, rätt att vid taxeringen åtnjuta extra avdrag med högst 6 000 kr.

Vidare kan enligt stadgande i 50 § 2 mom. tredje stycket KL extra avdrag på grund av existensminimum medges om den skattskyldiges inkomst, efter avdrag för skatt, på grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan därmed jämförlig omständighet understigit vad han kan anses ha behövt till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn. I existensminimifallen är avdraget maximerat till 8 000 kr., men skattskyldig med oförsörjda barn kan få tillägg med högst 2 000 kr. för varje barn.

Enligt 9 § 2 mom. förordningen (1947:576) om statlig inkomstskatt gäller motsvarande regler även vid taxeringen till statlig inkomstskatt.

I sammanhanget kan nämnas, att konstruktionen av existensminimireglerna efter framställning från riksdagen (rskr 1971:262) skall uppmärksammas av 1972 års skatteutredning (Fi 1972:02).

Enligt riksskatteverkets anvisningar (ser. I 1969 nr 5:4) angående extra avdrag för diabetiker medgavs vid 1970—1972 års taxering avdrag för nedsatt skatteförmåga till följd av diabetes utan särskild prövning av havda kostnader med 800 kr., om inkomsten inte översteg för ogift 20 000 kr. och för gift 30 000 kr. för makarna gemensamt. Om den skattskyldige visade, att han i anledning av sjukdomen haft höga kostnader för resor och läkarvård, kunde dessa kostnader föranleda ökning av avdraget. För skattskyldiga i högre inkomstlägen borde extra avdrag medges endast om verkställd prövning gav vid handen att skatteförmågan under beskattningsåret varit väsentligen nedsatt till följd av sjukdomen.

Efter framställning från Svenska diabetesförbundet och sedan yttrande inhämtats från socialstyrelsen har riksskatteverket numera (RSV Dt 1973:11) med verkan fr. o. m. 1973 års taxering höjt avdragsbeloppet till 1 000 kr. och inkomstgränserna till 25 000 resp. 35 000 kr.

Riksdagen har vid upprepade tillfällen haft att pröva motsvarande yrkanden som i motionen 1974:626 utan att några nya omständigheter anförts till stöd för yrkandena. Senast vid 1973 års riksdag framhöll utskottet (SkU 1973:7) att extra avdrag borde kunna medges endast om omständigheterna var ömmande, dvs. vid väsentligen nedsatt skatteförmåga, att motionärerna inte visat att den dåvarande beloppsgränsen, 6 000 kr., var otillräcklig och att kostnaden för hemmavarande barn enligt gällande principer inte borde beaktas vid beskattningen. Utskottet avstyrkte således de framförda yrkandena, och riksdagen godkände betänkandet.

SkU 1974:6

3 Motionsyrkanden vid 1973 års riksdag om en uppjustering av det extra avdraget för diabetiker avstyrkte utskottet i ovannämnda betänkande med hänvisning till att avdragsbeloppet och inkomstgränserna fr. o. m. 1973 års taxering höjts med 200 resp. 5 000 kr.

Utskottet

Enligt bestämmelser i 50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen (KL) är skattskyldig berättigad att — utöver grundavdrag — erhålla extra avdrag för nedsatt skatteförmåga med högst 6 000 kr., om hans skatteförmåga under beskattningsåret varit väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet.

Vidare kan skattskyldig enligt 50 § 2 mom. tredje stycket KL erhålla extra avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga på grund av existensminimum, om hans inkomst, efter avdrag för skatt, på grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan därmed jämförlig omständighet understigit vad han kan anses ha behövt till underhåll för sig och för sin make och oförsörjda barn. Fr. o. m. 1974 års taxering är det extra avdraget i existensminimifallen maximerat till 8 000 kr. med tillägg av 2 000 kr. för varje barn.

I motionen 1974:626 yrkas att reglerna om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga mjukas upp, så att avdrag kan medges även om skatteförmågan inte kan anses väsentligen nedsatt och om den orsakats av underhåll av barn. Vidare yrkas att maximibeloppet för extra avdrag höjs till 10 000 kr.

Utskottet vidhåller bevillningsutskottets och skatteutskottets tidigare uttalanden att extra avdrag bör medges endast om ömmande omständigheter föreligger, dvs. om skatteförmågan är väsentligen nedsatt. Enligt allmänna beskattningsprinciper bör vidare kostnader för hemmavarande minderårigt barn inte beaktas vid taxeringen på annat sätt än i form av förvärvsavdrag. I detta sammanhang vill utskottet också erinra om bestämmelserna om sjukpenning vid vård av sjukt barn och vårdbidrag för svårt handikappat barn i lagen om allmän försäkring.

Beträffande yrkandet om höjning av det extra avdraget bör framhållas att maximibeloppet för extra avdrag i existensminimifallen höjdes genom beslut av föregående års riksdag (prop. 1973:106, SkU 38, SFS 365) från 6 000 till 8 000 kr. och tillägget för barn från 1 500 till 2 000 kr. samt att 1972 års skatteutredning enligt sina direktiv har till uppgift att bl. a. överväga reglerna om extra avdrag för existensminimum. Avdraget enligt 50 § 2 mom. andra stycket KL på högst 6 000 kr. är avsett att täcka inkomstbortfall eller kostnader, som numera i hög grad kompenseras med bidrag från det allmänna. Maximalt avdrag medges sällan vid taxeringen. Enligt utskottets uppfattning föreligger därför inte behov av att höja det sistnämnda avdraget.

Med det anförda avstyrker utskottet lagstiftningsyrkandet i motionen 1974:626.

SkU 1974:6

4 Riksskatteverket har i anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna angående extra avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga för diabetiker (RSV Dt 1973:11) uttalat, att sådant avdrag — utan särskild prövning av havda kostnader - bör medges med 1 000 kr., om inkomsten inte överstiger för ogift skattskyldig 25 000 kr. och för gift skattskyldig 35 000 kr. för makarna gemensamt. Om den skattskyldige haft stora kostnader för resor och läkarvård kan avdrag medges med större belopp. För skattskyldiga i högre inkomstlägen än de ovan nämnda medges extra avdrag endast om skatteförmågan till följd av sjukdomen varit väsentligen nedsatt.

I motionen 1974:366 yrkas att det extra avdraget för diabetiker höjs till 1 200 kr. och inkomstgränserna till 40 000 kr. resp. 50 000 kr. och i motionen 1974:376 att avdrag fr. o. m. 1974 års taxering skall medges med 1 000 kr. utan inkomstprövning. Vidare yrkas i motionen 1974:1227 dels en höjning av avdraget och inkomstgränserna, dels att rätt till avdrag även skall föreligga för skattskyldig, som har barn med diabetes.

Med hänsyn till att avdragsbeloppet höjts med 200 kr. och inkomstgränserna med 5 000 kr. fr. o. m. 1973 års taxering finner ustkottet någon ändring av avdragsreglerna i dessa hänseenden inte nu erforderliga. Utskottet förutsätter emellertid att riksskatteverket inför 1975 års taxering överväger om de ökade levnadskostnaderna och inkomstutvecklingen motiverar en uppjustering av avdragsbelopp och inkomstgränser. Av skäl som ovan anförts är utskottet inte heller berett tillstyrka att extra avdrag för diabetiker medges utan inkomstprövning eller att sådant avdrag tillerkänns skattskyldig som har barn, som är diabetiker.

Utskottet avstyrker således bifall till yrkandena i motionerna 1974:366, 1974:376 och 1974:1227.

1 detta sammanhang behandlar utskottet också motionen 1974:9, vari begärs förslag om generellt avdrag för fördyrade levnadskostnader för handikappade, och motionen 1974:15, vari yrkas att 1972 års skatteutredning skall pröva frågan om schablonavdrag för skattskyldiga, som lider av allergi, reumatism och andra kroniska sjukdomar.

De handikappade och kroniskt sjuka åtnjuter redan vissa förmåner vid beskattningen. Sålunda är invaliditetsersättning och invaliditetstillägg enligt lagen om allmän försäkring samt hemsjukvårdsbidrag skattefria enligt 19 § KL. Riksskatteverket har i anvisningar rörande avdrag för kostnader för resor med egen bil mellan bostad och arbetsplats (RSV Dt 1973:27) uttalat, att sådana skattskyldiga som på grund av ålder, sjukdom eller handikapp är nödsakade att använda bil för resor till och från arbetet — oavsett avstånd och tidsvinst — bör erhålla avdrag för dessa kostnader. I praxis torde inte sällan förekomma att handikappade och kroniskt sjuka i inkomstkällan tjänst medges avdrag för kostnader för resor med taxi. Främst beaktas emellertid de handikappades och de sjukas särskilda kostnader i form av avdrag för nedsatt skatteförmåga. Praxis’ inställning till frågan om sådant avdrag kan knappast anses

SkU 1974:6

restriktiv. Skatt bör uttas efter förmåga, och det är alltså den skattskyldiges ekonomiska ställning i första hand som bör vara avgörande för om avdrag skall medges eller ej. Den omständigheten att beskattningsmyndigheter och skattedomstolar stundom kan tyckas iaktta återhållsamhet vid prövning av avdrag för nedsatt skatteförmåga torde inte sällan bero på bristande utredning i fråga om storleken av de kostnader som den skattskyldige åsamkats.

Avslutningsvis vill utskottet framhålla, att ett system, som i första hand tar sikte på att hjälpa de handikappade och kroniskt sjuka med bidrag och andra direkta åtgärder, bättre och på ett mera rättvist sätt tillgodoser dessa personers i och för sig befogade anspråk på hjälp från samhällets sida än en generell rätt till avdrag vid beskattningen. Olika spörsmål rörande omvårdnaden av och bidragen till de handikappade är också förmål för överväganden inom flera utredningar.

Med hänvisning härtill avstyrker utskottet bifall till yrkandena i motionerna 1974:9 och 1974:15.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår

1. motionen 1974:9,

2. motionen 1974:15,

3. motionen 1974:366,

4. motionen 1974:376,

5. motionen 1974:626,

6. motionen 1974:1227.

Stockholm den 12 mars 1974

På skatteutskottets vägnar ERIK WÄRNBERG

Närvarande: herrar Wärnberg (s), Magnusson i Borås (m), Kristenson (s), Johansson i Jönköping (s), Mundebo (fp), Carlstein (s), Josefson (c), Wikner (s), Nilsson i Trobro (m), Stadling (s), Sundkvist (c), Westberg i Hofors (s), fru Normark (s), herrar Hallenius (c) och Olsson i Järvsö (c).

SkU 1974:6

6 Reservation

av herrar Magnusson i Borås (m) och Nilsson i Trobro (m), vilka — under åberopande av innehållet i motionen 1974:626 — ansett att utskottet under 5 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1974:626 antar följande

Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom förordnas, att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen (1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.

50 §

2 mom. För fysisk kronor, bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga under beskattningsåret hava varit nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av närstående eller annan därmed jämförlig omständighet, må efter taxeringsnämndens eller, om besvär anförts eller ock särskild framställning därom gjorts senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret, skatterättens beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst minskas, förutom med kommunalt grundavdrag, med ytterligare ett efter omständigheterna avpassat belopp, dock högst 10 000 kronor. Har

skattskyldig på grund av jämkning vid beräkning av sjömansskatt åtnjutit avdrag för nedsatt skatteförmåga, skall avdrag, som avses i detta stycke, minskas med det belopp, varmed jämkning medgivits.

Om skattskyldigs motsvarande tillämpning.

Skattskyldig, vars detta stycke.

Vad härefter beskattningsbar inkomst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975. Äldre bestämmelser äger dock alltjämt tillämpning vid 1974 års taxering samt eftertaxering för år 1974 eller tidigare år.

GOTAB 74 7159 S Stockholm 1974