Med anledning av motioner om riktlinjerna inom den fysiska riksplaneringen för hushållning med mark och vatten, m. m.
CU 1975/76: 16
Civilutskottets betänkande 1975/76: 16
med anledning av motioner om riktlinjerna inom den fysiska riksplaneringen för hushållning med mark och vatten, m. m.
Motionerna
Utskottet har i detta sammanhang behandlat motionerna 1975/76:
381 av herr Nilsson i Agnäs (m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till lagstiftning som hindrar att flygplatser och trafikleder läggs på odlad jord,
443 av herr Johansson i Skärstad m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en utredning med uppgift att framlägga förslag till nya regler som stadgar att noggrann prövning alltid skall göras innan sträckningen av en kraftledning fastställs samt undersöka möjligheterna att i stället för luftledningar använda kraftledningar som dras under jord,
518 av herr Björk i Gävle m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen uttalar att Gävleborgs län inte bör komma i fråga för lagring eller kärnavfallsindustri,
672 av herr Olsson i Timrå m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär en utredning om lokalisering av ett petrokemiskt centrum till Västernorrlands län,
683 av herr Ahlmark m. fl. (fp) vari såvitt nu är i fråga, med hänvisning till motiveringen i motionen 1975/76:681, hemställs (B) att riksdagen begär att frågan om utbyggnad av uranbrytningen i Ranstad skall prövas genom en allsidig teknikvärdering utförd av fristående organ samt att frågan därefter skall underställas riksdagen för avgörande,
1645 av herr Bohman m. fl. (m) vari, såvitt nu är i fråga, hemställs att riksdagen beslutar (7) att uttala att den pågående riksplaneringen inte får innebära att översiktsplaner och utfästelser till markägare frångås,
1920 av fröken Eliasson (c) och fru Olsson i Helsingborg (c) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ökade insatser snarast bör ske för att kartlägga grundvattentillgångarna kvantitativt och kvalitativt i de viktigare delarna av landet och att kartläggningsarbetet bör samordnas inom ramen för ett flerårigt program,
1949 av herrar Nordgren (m) och Turesson (m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om att avgörandet i fråga om utbyggnaden av kraftverken i Mellanljusnan skall ske så snart som möjligt.
1 Riksdagen 1975/76. 19 sami. Nr 16
CU 1975/76:16
1952 av fru Olsson i Hölö m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer om skyndsamt förslag till sådan ändring av byggnadslagen (1947:385), vartill som motiv kan knytas redan gjorda överväganden i planeringsfrågor,
1958 av herr Olsson i Järvsö m. fl. (c, fp) vari hemställs att riksdagen uttalar att utbyggnad av kraftverk i Mellanljusnan inom Ljusdals kommun ej bör komma till stånd,
1959 av herrar Olsson i Sundsvall (c) och Johansson i Växjö (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om åtgärder för att genom ökad samordning och utnyttjande av modern teknik minska ianspråktagandet av ytterligare produktiv skogsmark för kraftledningsgator.
Gällande ordning m. m.
Den fysiska riksplaneringen
Den fysiska riksplaneringen syftar allmänt sett till en ändamålsenlig hushållning med naturresurserna. Uppgiften skall i huvudsak vara att kartlägga långsiktiga anspråk och de naturtillgångar som svarar mot dessa, att analysera därvid konstaterade konflikter mellan olika anspråk och att, i den mån det motiveras av riksintressen, dra upp riktlinjer för hushållningen med efterfrågad eller för miljöpåverkan särskilt känsliga naturtillgångar. Det ligger i sakens natur att dessa riktlinjer i väsentliga delar får form av restriktioner. Den regionalpolitiska planeringen syftar i väsentliga delar till att åstadkomma och styra aktivt stödjande insatser som kan leda till en önskvärd geografisk förläggning av vissa verksamheter. I detta sammanhang bör också erinras om den regionala trafikplaneringen.
Av riksdagen antagna riktlinjer gäller för den fysiska riksplaneringens genomförande och för hur skilda anspråk skall beaktas i planeringen. Syftet är att de sistnämnda - riktlinjer för vissa verksamheter samt för vissa geografiska områden - ytterst skall preciseras i den kommunala planeringen. Under ett inledande skede har kommunerna upprättat program för sin översiktliga planering. En redovisning för hur riktlinjerna behandlats i dessa program har förelagts riksdagen. Nu pågår ett andra skede - planeringsskedet - under vilket kommunerna kommer att på grundval av programmen upprätta kommunöversikter eller i en del fall kommunomfattande markdispositionsplaner.
Vissa speciella redovisningar kommer också att göras, bl. a. beträffande fem områden med speciella problem: Hogdalsnäset, Skåneregionen, Bråvikenområdet m. m., Vänerområdet och södra Billingen. Med hänsyn till det särskilt starka behovet av samlade överväganden skall länsstyrelserna i dessa fall bl. a. lämna särskilda redogörelser direkt till regeringen. Med hänsyn till att den tidigare redovisningen av programskedet i vad gäller
CU 1975/76:16
dessa områden sålunda inte kunnat ge fullt underlag för bedömningar skall regeringen för dessa områden lämna nya sammanfattande redovisningar av utgångspunkterna för planeringen och därvid, i den mån det behövs, lämna förslag till nya eller kompletterande geografiska riktlinjer.
Fortsatt fysisk riksplanering
Bostadsdepartementet publicerade i december 1974 en promemoria (Ds B 1974:6) Fortsatt fysisk riksplanering. Syftet med promemorian är dels att ge en allmän redogörelse för hur framtida arbetsuppgifter inom området kan komma att beröra myndigheter, organisationer m. m., dels att ge underlag för en diskussion om uppläggningen av det fortsatta arbetet. En redovisning av synpunkter som inkommit beträffande inriktningen av arbetet under de närmaste åren har lämnats i februari 1976. Några allmänna ställningstaganden har ännu inte gjorts från riksdagens sida (se dock prop. 1975/76:100, bilaga 14, s. 5-6).
I promemorian görs bl. a. en genomgång av behovet av inventeringar, utredningar m. m. inom de ämnesområden som är av särskilt intresse för den fysiska riksplaneringen. Vissa arbetsuppgifter har redan satts i gång; bl. a. gör naturvårdsverket en översiktlig kartläggning av landets vattentillgångar, medan industriverket i samarbetet med berörda branschorganisationer studerar industrins lokaliseringsförutsättningaroch olika industriers inverkan på miljön. 1 detta sammanhang bör också erinras om att studier som kan komma att bli av stort intresse som underlag för fortsatta överväganden inom den fysiska riksplaneringen utförs genom sekretariatet för framtidsstudier.
Den sammanfattande planen för det fortsatta redovisningsarbetet har följande innehåll.
1976-06-01 Planverket utfärdar anvisningar för den närmare utformningen av länsstyrelsernas redovisning.
1977-03-31 Kommunerna redovisar resultatet av planeringsarbetet till länsstyrelserna.
1977-09-15 Länsstyrelserna redovisar sammanställningar och yttranden till centrala verk och till regeringen. Materialet sänds för kännedom till kommunerna.
1977-12-15 Berörda centrala verk yttrar sig till regeringen och till länsstyrelserna. Materialet sänds för kännedom till berörda kommuner.
1978-03-01 Slutliga yttranden från berörda kommuner i frågor som har ansetts böra bedömas av regeringen.
1978-03-01 Planverket lämnar regeringen en sammanfattande redovisning av det arbete som har genomförts under planeringsskedet, efter Regeringen fattar erforderliga beslut. Departementspromemoria 1978-03-01 om fortsatt fysisk riksplanering. Regeringen lämnar redovisning till riksdagen.
CU 1975/76:16
4 Karlläggning av landels vattentillgångar
Som ovan berörts har regeringen i mars 1974 uppdragit åt naturvårdsverket att översiktligt kartlägga landets vattentillgångar och de anspråk som riktas mot dessa. I maj 1975 presenterades en förstudie med förslag till hur vattentillgångar och vattenanspråk slutligt skall investeras, sammanställas och redovisas. För arbetet med ett programunderlag har beräknats 60 000 kr. Sveriges geologiska undersökning (SGU) bedriver prospektering efter grundvatten som uppdragsverksamhet i begränsad omfattning. Härmed sammanhängande frågor behandlades senast i betänkandet CU 1975/76:1 s. 5-6.
Industrins lokaliserings/örutsättningar m. m.
Industrins anspråk på olika naturresurser kommer att studeras i samband med att industriverket genomför förnyade industriundersökningar. Branschorganisationerna svarar efter anvisningar från verket för inventeringarna. Industriverket har det sammanhållande ansvaret för granskning och utvärdering av materialet.
Petroindustriutredningen, som tillkallats för att utreda frågan om transport, raffinering och förädling av olja och naturgas, har lämnat bl. a. delrapporten (Ds I 1974:7) Petroindustri i Sverige - alternativa raffinaderilägen. Den beräknas lägga fram en slutrapport under våren 1976. Utredningen inriktas på en analys av de samhälleliga konsekvenserna av olika utbyggnads-, kapacitets- och lokaliseringsalternativ. Frågan om lokalisering av raffinaderier och petrokemisk industri har också behandlats av rörtransportutredningen i delbetänkandet (SOU 1970:57) Olja i rör. Industriverket avser att under hösten 1976 lägga fram en slutrapport angående plastindustrin.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har inom länsplanering 1974 föreslagit att beslut fattas om att i länet utveckla ett petrokemiskt centrum.
Sveriges geologiska undersökning (SGU) utför prospektering efter uran över hela landet (prop. 1975/76:100 bil. 15 s. 109 och 114).
Utredningen om radioaktivt avfall (Aka-utredningen) utreder frågor om högaktivt avfall från kärnkraftverk och om låg- och medelaktivt avfall. Utredningen lämnade i juli 1974 en lägesrapport om kärnkraftens högaktiva avfall (Ds I 1974:6) och har i december 1975 lämnat en motsvarande rapport om låg- och medelaktivt avfall (Ds I 1975:8). Utredningen kommer att under år 1976 överlämna ett huvudbetänkande med förslag till svenskt handlingsprogram för använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Det i november 1975 beslutade programrådet för radioaktivt avfall svarar för visst utredningsarbete (prop. 1975/76:100, bilaga 15, s. 148-150, 193-194).
CU 1975/76:16
5 Riktlinjer inom den fysiska riksplaneringen för lokalisering av industri till Norrlandskusten, m. m.
Enligt de år 1972 godtagna riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen skall vid Norrlandskusten industriresurser reserveras i anslutning till befintliga tätorter i syfte att behålla stor handlingsfrihet för eventuella framtida lokaliseringar. Allmänt gäller att möjligheter till inlandslokalisering alltid skall beaktas.
I de kommunala programmen har tagits upp markreservationer för miljöstörande industri vid sju primära eller regionala centra längs Norrlandskusten - dock inte något i Västerbottens län. 1 yttrandena har anförts bl. a. av länsstyrelsen i Gävleborgs län att möjligheterna att lokalisera miljöstörande industri till länet är goda. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anförde att en utvärdering av tänkbara industrilägen bör ske med hänsyn till bl. a. regionalekonomiska konsekvenser, omgivningspåverkan, samband med olika industrityper och industrins etableringskostnader. Länsstyrelsen betonar också att en tidig precisering av lokaliseringsorter motiveras av att alltför väl tilltagna markreservationer leder till onödig osäkerhet beträffande planeringen för andra industrityper och även för fritidsbebyggelse.
I regeringens beslut med anledning av programarbetet anges beträffande de utpekade lokaliseringsorterna att utredningen och planeringen bör föras vidare för att ge ett bättre beslutsunderlag. Bl. a. bör länsstyrelserna verka för att utredningsinsatserna koncentreras till de områden som från regional synpunkt förefaller mest lämpade.
Bostadsministern har enligt regeringens bemyndigande föreskrivit att det nämnda arbetet skall bedrivas i enlighet med vissa riktlinjer. Särskilda medel har ställts till berörda länsstyrelsers förfogande.
Fysisk planering för södra Billingen, m. m.
Riksdagen harfprop. 1975/76:1 s. 155-156, CU 1975/76:1) godkänt vissa principer för den fysiska riksplaneringen. Dessa innebär bl. a. att som en särskild ansvarsnivå angetts vissa geografiska områden där förhållandena är så komplicerade att de särskilt bör uppmärksammas av regeringen. Bland dessa områden ingår södra Billingen. Regeringen har i besluten län för län beträffande dessa områden föreskrivit en särskild redovisningsskyldighet för länsstyrelserna direkt till regeringen. Bostadsministern anför (s. 157) att i flera av dessa fall torde det bli aktuellt att, sedan de komplicerade förhållandena klarlagts ytterligare, formulera förslag till nya eller kompletterande geografiska riktlinjer. I regeringens ställningstagande till programarbetet i Skaraborgs län anges att länsstyrelsen beträffande södra Billingen med förtur skall behandla frågan om avvägningar mellan bevarandeintressena och önskemål om brytning av kalk, diabas och uran. Länsstyrelsen skall skyndsamt göra en sammanställning med förslag till åtgärder för att
1* Riksdagen 1975/76. 19 sami. Nr 16
CU 1975/76:16
säkerställa en rimlig avvägning mellan motstående intressen.
Länsstyrelsen har i februari 1976 till regeringen överlämnat en lägesrapport avseende utredningsarbetet. Därav framgår bl. a. följande. Det kommunala generalplanearbetet fortgår kontinuerligt i samråd med länsstyrelsen. Arbetet är indelat i ett utredningsskede första halvåret 1976 och ett planeringsskede fram till årsskiftet 1976-1977. Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB) utarbetar f. n. en ny ansökan om lokaliseringstillstånd som avses lämnas till regeringen i slutet av år 1976. Länsstyrelsen och kommunerna samråder kontinuerligt med bl. a. detta företag under arbetets gång.
LKAB har fått ett t. v. ränte- och amorteringsfritt statslån om 15 milj. kr. för projektering m. m. av ett uranverk i Ranstad vid Billingen. 1 årets budgetproposition (bil. 15 s. 300-302) föreslås att 26 milj. kr. anvisas för ytterligare lån till samma ändamål. Detta förslag jämte med anledning därav väckta motioner behandlas i näringsutskottet.
Vissa uppgifter om försörjningsläget med kärnbränsle refereras i budgetpropositionen (prop. 1975/76:100, bilaga 15, s. 144-148).
Framtidsstudier - teknikvärdering
Arbetsgruppen för framtidsforskning har i betänkandet Att välja framtid (SOU 1972:59) bl. a. gett en överblick över området framtidsstudier och framtidsforskning samt vissa utgångspunkter för fortsatta, fördjupade och mera detaljerade överväganden och framtidsstudier för olika behov i samhället. I redovisningen delas framtidsstudierna in i olika skikt efter deras tillämpningsnärhet: planering och långsiktig verksamhet, planeringsunderlag, riktad grundforskning, autonoma framtidsstudier samt slutligen studier om planering och framtidsstudier. Som det skikt som kallas planeringsunderlag anges sådan kunskap som avses komma till användning direkt i planeringen: beskrivning av planeringsobjektet, av omgivningen, av mål- och värderingsstrukturen. 1 anslutning därtill formuleras vissa generella behov av planeringsunderlag. För den del därav som avser förutsättningarna för det egna planeringsobjektet anförs bl. a. att det är relativt litet som allmänt kan sägas om framtidsstudier av detta slag. Arbetsgruppen begränsar sig därför till tre grupper av aspekter: inriktning av den tillämpade forskningen, teknisk förutsägelse och teknikvärdering. Teknisk förutsägelse innebär bl. a. att man söker förutsäga och bedöma tekniska förhållanden i framtiden mera i stort. Teknikvärdering går på sätt och vis i motsatt riktning. Den utgår från en viss teknik och analyserar sedan den nytta och de uppoffringar dess genomförande skulle medföra. Man strävar här efter att få en så bred beskrivning som möjligt av nytta och uppoffringar - inte bara de som kan värderas i pengar utan även sociala och kulturella konsekvenser. Arbetsgruppen stryker bl. a. under önskemålet om en ökad användning av metoder för teknikvärdering och teknikförutsägelser inom olika offentliga sektorer. Gruppen anför vidare att även om teknikvärdering mera är en filosofi och ett sätt
CU 1975/76:16
att arbeta än en metod, kan man ändå konstatera att en metodisk kärna, värd vetenskaplig uppmärksamhet, håller på att växa fram.
Begreppet teknikvärdering har i annat sammanhang definierats som systematiska studier av vilka konsekvenser tillämpning av tekniska metoder kan innebära för samhället på lång sikt. Med utgångspunkt i denna allmänna definition har begreppet utvecklats och används nu för att beskriva olika typer av verksamhet, bl. a. långsiktiga konsekvensanalyser i samband med projekt som innebär tillämpningar av redan kända tekniska metoder - försök att förutse vad olika utvecklingslinjer för en ny teknisk metod kan innebära för att kunna väga antagen nytta mot risker för uppoffring.
Sekretariatet för framtidsstudier har tagit upp frågan om teknikvärdering. På dess initiativ har våren 1973 tillsatts en arbetsgrupp för teknikvärdering med ledamöter även från industridepartementet, styrelsen för teknisk utveckling och Ingenjörsvetenskapsakademien. Denna grupp har i en rapport gjort en exemplifierande översikt av några studier inom olika områden. Diskussioner har förts om vissa konkreta projekt, inom vilka de metodiska ansatser som sammanhänger med begreppet teknikvärdering skulle kunna prövas och utvecklas. Sålunda har nämnts
- effekter av förändrade transportsystem i tätorter
- arbetsmiljö
- telekommunikation och regional planering.
Vid 1973 års riksdag väcktes en motion (fp) med krav bl. a. på att alla större investeringar i princip skall föregås av teknikvärdering, angett som en uppskattning av deras sociala och ekologiska effekter. Jordbruksutskottet (JoU 1973:43), som ansåg att yrkandet hade ett angeläget syfte, fann inte anledning föreslå någon riksdagens särskilda åtgärd. I reservation (fp) anfördes bl. a. att teknikvärdering borde ske till en början vid vissa utvalda försöksprojekt eftersom det givetvis inte ännu fanns vare sig personella eller tekniska resurser att göra teknikvärderingar över hela linjen.
Vid 1974 års riksdag behandlade utbildningsutskottet (UbU 1974:37) motioner (fp resp. c) av motsvarande innehåll. Utskottet anförde att vissa synpunkter och förslag om planering av den statliga satsningen på forskning och utvecklingsarbete m. m. borde bli föremål för en samlad bedömning i forskningsrådsberedningen eller i annan ordning. Utskottet fann också vissa skäl tala för att frågan om framtidsstudier - inkl. teknikvärdering - innefattas i samma utredningsarbete. Vad sålunda anförts föreslogs enhälligt böra ges Kungl. Maj:t till känna. Riksdagen följde utskottet. Med anledning härav har forskningsrådsutredningen i april 1975 genom tilläggsdirektiv fått bl. a. motsvarande uppdrag. Utredningens arbete beräknas pågå hela år 1976.
CU 1975/76:16
8 Vattenkraften i Mellanljusnan
Frågan huruvida utbyggnad av vattenkraften i Mellanljusnan skall tillåtas eller inte har tidigare behandlats i riksdagen. Vid behandlingen av den fysiska riksplaneringen i december 1972 (CU 1972:35 s. 25) förelåg motioner (c, fp, m, vpk) samt (s) som direkt avsåg ett uttalande mot utbyggnad av vattenkraften i Ljusnan. Vidare riktades motioner mot utbyggnad av alla de södra Norrlandsälvarna och av oexploaterade älv- och sjösystem.
Utskottets majoritet (s, vpk) anförde att frågan var under prövning i vattendomstolen och att det enligt för denna prövning gällande bestämmelser, vattenlagen i dess lydelse före den 1 januari 1972, ankom på domstolen att avgöra om den kunde avvakta den då tillsatta Sehlstedtska utredningen. Ett uttalande från riksdagens sida skulle - enligt utskottet - innefatta ett föregripande av domen och vara uteslutet med hänsyn till att staten inte var sökande i målet. Man kunde inte i strid mot grundlag hos Kungl. Maj:t hemställa om direktiv till verkställande myndighet. Nämndens majoritet föreslog riksdagen att ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört beträffande underställning av domstols beslut i tillståndsfrågor. Detta angavs vara att garanti borde skapas för att frågorna om utbyggnad av älvarna inom det Sehlstedtska utredningsområdet prövades i ett sammanhang. För att praktiskt kunna fullfölja detta även i pågående vattenmål genom att få prövningen under Kungl. Maj:ts friare bedömningsgrunder föreslogs att övergångsbestämmelserna till den fr. o. m. år 1972 gällande ändringen i vattenlagen skulle omformuleras så att vattendomstols beslut i tillståndsfrågor skulle underställas Kungl. Maj:t. Därmed avsågs att ge möjlighet att tillämpa dessa planeringsanknutna friare bedömningsgrunder också i de den 1 januari 1972 pågående vattenmålen, vari tillåtlighetsfrågan kunde prövas endast enligt vattenlagens regler. I en reservation (vpk) föreslogs ett tillägg, vari betonades nödvändigheten att bedöma den erforderliga elproduktionen och vattenkraftens möjliga roll på längre sikt. Enligt reservationen borde en nationell försörj ni ngsplan i fråga om energin snarast upprättas. Denna plan skulle bl. a. utgå ifrån principen att återstående orörda älvar inte får byggas ut i de fall då detta innebär ingrepp som inte kan anses obetydliga.
Utskottets minoritet (c, fp, m) föreslog riksdagen att beträffande de södra huvudälvarna samt oexploaterade älv- och sjösystem i övrigt ge Kungl. Maj:t till känna att som riktlinje för planeringsarbetet bör gälla att vattenkraftutbyggnad inte bör tillåtas i hittills oexploaterade älv- och sjösystem.
I motiven till denna reservation utvecklades denna bedömning. Något uttalande om att den föreslagna riktlinjen borde kunna slå igenom också i före år 1972 anhängiggjorda vattenmål gjordes dock inte.
Riksdagen följde utskottsmajoriteten. 1 propositionen 1973:11 föreslogs riksdagen anta sådana ändrade övergångsbestämmelser till 1971 års ändring i vattenlagen att Kungl. Maj:t fick pröva tillåtligheten av vissa företag i vatten även om ansökan om tillstånd till företaget kommit in till vattendomstolen före den 1 januari 1972. Civilutskottets majoritet (s, c, fp, vpk)
CU 1975/76:16
föreslog (CU 1973:5) riksdagen att anta lagförslaget. Reservanter (m) yrkade avslag på förslaget och åberopade i första hand att en sådan ändring skulle innebära en retroaktiv lagstiftning. Det ansågs på detta område inte föreligga sådana särskilda skäl som i en krislagstiftning möjligen skulle komma att innebära inskränkningar av denna typ i enskilda rättssubjekts handlingsbefogenheter. Ett avslag skulle enligt reservanterna skapa ytterligare rättsosäkerhet och bredda vägen för oförutsebara statliga ingripanden. Gränsen mellan å ena sidan kanske endast politiskt motiverade ingrepp i planeringens namn och å andra sidan expropriation skulle förskjutas. Reservanter (c, fp), som enligt ovan godtog lagförslaget, föreslog att staten borde hålla dem som drabbades av de ändrade övergångsbestämmelserna skadeslösa för i vart fall de direkta och onödiga kostnaderna. Till frågan om ersättning av statsmedel anfördes i ett särskilt yttrande (m) bl. a. följande. Oavsett riksdagens bedömning kvarstår det faktum att förslaget om ändring i övergångsreglerna gäller en retroaktiv lagstiftning i syfte att öka statens maktbefogenheter och minska innehållet i tidigare erkända enskilda rättigheter. Ordet planering får inte bli nyckeln till vilka ingrepp som helst från statens sida. Planeringens resultat skall ge grund för avvägningar där ersättningsskyldigheten är ett mått på tyngden av enskilda intressen.
Riksdagen följde utskottsmajoriteten.
I detta sammanhang tog utskottet också särskilt upp frågan om utbyggnad av Ljusnan. Utskottsmajoriteten (s, m) ansåg att eventuell kvarstående ovisshet i fråga om innebörden av 1972 års riksdags beslut angående Ljusnan m. fl. älvar borde undanröjas. Detta föreslogs ske genom att riksdagen ”otvetydigt bekräftade sin mening, att betydande eller omfattande utbyggnad av hittills oexploaterade huvudälvar och källflöden i södra Norrland och norra Svealand - innefattande sålunda även Mellanljusnan - inte bör medges innan frågan om planeringsriktlinjer prövats av riksdagen”. Denna prövning borde ske i ett sammanhang och på grundval av bl. a. det material som den Sehlstedtska utredningen kunde tillhandahålla. För tid intill dess sådan proposition behandlats av riksdagen förutsattes Kungl. Majit med stöd av VL och eljest givna befogenheter - förbehållsrätten enligt de ändrade övergångsbestämmelserna - hävda denna ståndpunkt. Reservanter (c, fp, vpk) anslöt sig till majoritetens allmänna klargörande uttalande men ansåg beträffande Mellanljusnan att ett definitivt beslut borde fattas utan att avvakta ytterligare utredning. Reservanterna förslog att riksdagen borde förklara, att i Mellanljusnan inte bör tillåtas något utbyggnadsföretag som märkbart inkräktar på bevarandeintressena. Kungl. Majit förutsattes aktivt hävda även denna ståndpunkt. Riksdagen beslöt enligt utskottsmajoritetens förslag.
1 propositionen 1974:83 föreslogs bl. a. att ersättningsreglerna i VL anpassas till expropriationslagen. Riksdagen (CU 1974:28) (res. m) antog lagförslaget.
1975 års riksdag förelädes förslag om energihushållningen (prop. 1975:30), vari bl. a. riksdagen föreslogs godkänna en därvid förordad handläggning
CU 1975/76:16
av frågorna rörande ytterligare riktlinjer för utnyttjandet av landets vattenkrafttillgångar. Civilutskottet (CU 1975:28) tillstyrkte enhälligt förslaget i vad det innebar att beslut om riktlinjer för det samlade utnyttjandet av vattendragen borde anstå i avvaktan på fortsatt utredningsarbete och remissbehandling därav men att vissa utbyggnadsbeslut bör kunna fattas dessförinnan. Utskottet tillstyrkte likaledes enhälligt den i propositionen förordade formen för rikdagens medverkan i beslut om fortsatt utbyggnad, nämligen att vissa älvsträckor undantas från slutlig tillåtlighetsprövning enligt VL. Sådana beslut skulle verkställas genom regeringens möjlighet och skyldighet att enligt 1971 års ändring i VL och 1973 års ändring i övergångsbestämmelserna därtill tillföra sig avgörandet. Utskottet ansåg det bl. a. uppenbart att riksdagens medverkan inte skulle avse avgöranden i individuella vattenmål utan borde ske genom beslut innefattande riktlinjer för den fysiska riksplaneringen av dittills använd typ.
I propositionen hade förutsatts att ytterligare förslag skulle föreläggas riksdagen år 1978 och avse ett längre tidsperspektiv. Utskottet ansåg emellertid enhälligt att avvägningar även i ett tidsperspektiv fram til! år 1985 borde anstå till dess utredningsmaterial beträffande älvarna i norra Norrland, Ekströms utredning, kunde vägas in i bilden. Utskottet förutsatte därför nya förslag till kompletterande riktlinjer så snart utredningsmaterialet remissbehandlats - förslag som således inte skulle anstå till år 1978.
I fråga om vilka älvsträckor som t. v. skulle undantas från slutlig tillåtlighetsprövning enligt VL föreslogs i propositionen att projekt i de enligt Sehlstedts utredning sammanvägda klasserna 3 och 4 - inkl. projekt i Mellanljusnan - skulle föras dit. Detta tillstyrktes enhälligt av utskottet. Utskottsmajoriteten (c, m, fp, vpk) föreslog dock att även de i klass 2 upptagna projekten samt två projekt i klass 1 (Viforsen och Granboforsen) skulle undantas. Häremot anmäldes reservation (s).
Frågor om tillåtlighetsprövning av vattenkraftutbyggnad - kommunalt veto - tas upp i betänkandet CU 1975/76:17.
Kraftledningsgator
Enligt lag (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, krävs tillstånd för framdragande eller begagnande av elektrisk starkströmsledning. Tillstånd ges av regeringen eller i vissa fall statens industriverk. Tillstånd kan avse ledning med en i huvudsak bestämd sträckning (linjekoncession) eller ledningsnät inom visst område (områdeskoncession). Ansökan om linjekoncession skall vara åtföljd av fullständig beskrivning över företaget med bl. a. karta över den föreslagna ledningens sträckning och den mark som behövs. I detta sammanhang bör även noteras kungörelsen (1975:601) om elektriska starkströmsanläggningar.
Stadgandet i 20 § naturvårdslagen (1964:882) innebär att samråd måste ske med länsstyrelsen innan ett kraftledningsföretag utförs.
CU 1975/76:16
11 Genom ledningsrättslagen (1973:1144) har införts institutet ledningsrätt, avsett att användas i stället för avtal och expropriation. Ledningsrätt uppkommer efter särskild förrättning som skall handhas av fastighetsbildningsmyndigheten. I samband med införandet av ledningsrättslagen förutsatte utskottet (CU 1973:34) att koncessionsprövningen sker med beaktande även av bl. a. de riktlinjer för den fysiska riksplaneringen som riksdagen godtagit år 1972. Utskottet utgick från att härmed sammanhängande frågor uppmärksammas i ett samrådsförfarande som ger underlag för lösning av konflikter mellan motstående intressen redan inom den fysiska riksplaneringens ram. Riksdagen gav Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.
Vid redovisningen av programskedet i den fysiska riksplaneringen (prop. 1975/76:1) fann naturvårdsverket och centrala driftledningen (s. 68) bl. a. att kraftledningsfrågorna i stort sett förbises av de kommunala programmen trots att ledningarna kan medföra betydande markanvändningskonflikter. Regeringen konstaterade (s. 69) att utbyggnaden av vissa kärnkraftverk medför behov av ledningsgator och framhåller att länsstyrelserna i berörda och angränsande län i samråd med berörda kommuner och centrala myndigheter bör uppmärksamma denna fråga tidigt i planeringsskedet. Civilutskottet (CU 1975/76:1 s. 21) erinrade i anslutning härtill om riksdagens ovan angivna uttalande i samband med behandlingen av ledningsrättslagen.
Planverket, naturvårdsverket, industriverket och vattenfallsverket utreder gemensamt frågor om hur kraftledningar skall behandlas inom den fysiska riksplaneringen. Arbetet beräknas bli klart under detta år. Industriverket och planverket gör en redovisning av överföringssystemet som tar upp också planerade ledningar. Här bör också nämnas en inom lantbrukshögskolan genomförd undersökning, kallad Kraftledningar i översiktlig planering 2.
Enligt vad utskottet inhämtat är de största bredder till vilka skogen avverkas vid anläggningstillfället normalt 46 meter. Är intilliggande träd höga kan bredden nå upp till 60 meter. Där tillåts emellertid skogen åter växa upp till viss höjd. Jordkabelledningar medför flera tekniska komplikationer. 1 fråga om kostnaderna anges som exempel att en viss kraftledning i konventionellt utförande som nu i genomsnitt kostar ca 570 000 kr./km i billigaste kabelutförande skulle kosta 13 milj. kr./km. Därtill kommer två kopplingsstationsutrustningar för sammanlagt ca 5 milj. kr. Vid kabeldragning behövs en skogsgata som motsvarar hälften av den som krävs för en luftledning med samma spänning.
I budgetpropositionen (prop. 1975/76:100, bilaga 15, s. 150-176) läggs fram förslag till riktlinjer för fortsatt strukturomvandling på eldistributionsområdet.
Utskottet
Riktlinjer som lagmotiv
I motionen 1975/76:1952 (c) föreslås riksdagen begära en ändring i bygg -
CU 1975/76:16
nadslagen (BL), vartill som motiv kan fogas redan gjorda överväganden i planeringsfrågor. Motionärerna anger att syftet inte är att påkalla en förnyad sakprövning i en fråga som berörts av statsmakternas uttalanden. Syftet är att dessa uttalanden genom att ges karaktär av lagmotiv skulle få genomslagskraft vid tolkning av BL. Förslaget torde få ses mot bakgrund av bl. a. ett särskilt yttrande (c) vid betänkandet CU 1975:25. Där anförs att det är uppenbart att på vissa håll de statliga regionala organen hävdar allmänna planeringsriktlinjer i strid mot statsmakternas uttalanden. Det förutsattes att dessa tillämpningsfrågor följs med uppmärksamhet så att riksdagens intentioner kan få ökad genomslagskraft.
I till byggnadslagstiftningen anknytande sammanhang förekommer flera uttalanden från regeringens och riksdagens sida. Den största gruppen av sådana uttalanden är de som bildar riktlinjer för den fysiska riksplaneringen. En annan grupp uttalanden rör mer punktvisa värderingar av intressen som vid planering enligt BL kan stå mot varandra. Den fysiska riksplaneringens riktlinjer skall ytterst preciseras i den kommunala planeringen. I den mån vissa intressen angetts som riksintressen har statsmyndigheterna att i samråd med kommunerna hävda dem. För eventuella konfliktfall finns särskilda regler om hur staten kan genom regeringen ytterst hävda ett sådant riksintresse. Inom den översiktliga kommunala planering som initierats av riksplaneringen uppstår som i tidigare planering lämplighetsöverväganden av skilda slag som kan återföras till riksdagsuttalanden av den typ som exemplifieras i motionen: att glesbebyggelse inte motverkas av kravet på planmässighet, att plankravet inte innebär att man endast skall tillåta stora tätbebyggda fritidsbyar, att lokalisering i anslutning till befintlig jordbruksbebyggelse i många fall är lämplig. Uttalanden av denna typ är självfallet inte ens enligt sin lydelse bindande - så länge det rör lokala lämplighetsöverväganden skall givetvis staten inte på omvägar minska det kommunala inflytandet.
Vad därefter angår de tidigare berörda riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen får det anses lika uppenbart att de inte kan knytas som motiv till en byggnadslag av nuvarande struktur. Frågan har väckts, och behandlas även i detta betänkande, om man skall översätta riktlinjerna till lagreglering i vissa fall - t. ex. då det rör jordbrukets skyddsintressen. Enligt utskottets mening finns det nu inte anledning att göra särskilda överväganden i denna del. Det pågående arbetet med en ny mark- och byggnadslagstiftning kommer att på ett naturligt sätt beröra dessa frågor. Självfallet bör i ett sådant sammanhang sammanställas och preciseras även centrala och gällande tidigare överväganden för att göra dem mer lättillgängliga. Detta kräver ingen åtgärd från riksdagens sida.
Motionen avstyrks sålunda.
CU 1975/76:16
13 Lagstiftning till skydd för jordbruksintressen i vissa fall
Motionen 1975/76:381 (m) utmynnar i förslaget att riksdagen begär lagstiftning som hindrar att flygplatser och trafikleder läggs på odlad jord.
Utskottet har i betänkandet CU 1975/76:1 (s. 28) behandlat motsvarande frågor om ett förstärkt skydd för åkermarken - bl. a. i den direkta lagstiftningens form. Utskottet hänvisade bl. a. till att det inte hade anledning att då utgå från annat än att dessa riktlinjers intentioner beaktades i den kommunala planeringen. Utskottet förutsatte att i den mån så behövdes förslag till kompletterande riktlinjer skulle föreläggas riksdagen. Reservanter (m) framförde (s. 32) uppfattningen att om alltför stora områden angavs som riksintressanta fanns det stor risk för att respekten för restriktionerna tunnades ut till förfång för de sakligt skyddsvärda områdena.
Utskottet har inte funnit anledning frångå sin tidigare bedömning att ett skydd för jordbruksintressena kan skapas inom nuvarande system och att sålunda en direkt lagreglering av de i motionen angivna konfliktfallen inte är behövlig. Motionen avstyrks sålunda.
Aldre planer och utfästelser till markägare
I motionen 1975/76:1645 (m), yrkandet 7, föreslås att riksdagen uttalar att den pågående riksplaneringen inte får innebära att översiktsplaner och utfästelser till markägare frångås. Motionsförslaget återförs till en motionärernas oro över att riksplaneringens riktlinjer försvårar uppförandet av fritidshus i skärgårdarna. De anser det som utomordentligt allvarligt om riksplaneringen skulle kunna medföra att redan fastställda planer skulle kunna ställas åt sidan och att kommunerna hindrades att infria redan givna utfästelser till enskilda medborgare. Därigenom skulle, enligt motionärerna, den enskildes rätt kunna ställas åt sidan på ett allvarligt sätt.
På grundval av bl. a. riktlinjer för den fysiska riksplaneringen har kommunerna upprättat program för en översiktlig planering. Under det pågående planeringsarbetet fullföljs arbetet i regel med sikte på att upprätta kommunöversikter eller i en del fall kommunomfattande markdispositionsplaner. Målet är att de av statsmakterna godtagna riktlinjerna för hushållning med mark och vatten ytterst skall preciseras i den kommunala planeringen. I vissa fall kan det inträffa att en planering i enlighet med riktlinjerna kan anses komma i konflikt med äldre detaljplaner eller tidigare preliminära planöverväganden. Sådana konflikter kan aktualiseras såväl i samband med arbetet på en kommunal översiktlig planering som i enskilda planbeslut under planeringsskedet.
I bostadsdepartementets PM 1975-02-20 om fullföljande av riktlinjer för den fysiska riksplaneringen, vilken fogats till länsvis fattade särskilda beslut, anges bl. a. vissa förslag till utgångspunkter för planeringen när det gäller jordbrukets intressen. Däribland anförs (prop. 1975/76:1 s. 189) bl. a. att
CU 1975/76:16
behovet av att för vissa områden ompröva äldre detaljplaner bör övervägas. Civilutskottet har (CU 1975/76:1 s. 8) erinrat om detta uttalande och enhälligt anfört bl. a. att det självfallet är av stor vikt att inte äldre preliminära planöverväganden får leda till att den fysiska riksplaneringens riktlinjer uppluckras. Riksdagen har gett regeringen till känna vad utskottet anfort i denna del.
Det ankommer i forsta hand på länsstyrelserna att bevaka att riksplaneringens intentioner beaktas. Finner länsstyrelsen att så inte är fallet kan det bli aktuellt att uppmärksamma regeringen på frågan. Hittillsvarande erfarenhet visar dock att de allra flesta dylika konflikter kan lösas genom samråd.
Det är enligt utskottets mening uppenbart att ett fullföljande av intentionerna i den fysiska riksplaneringen kan komma i konflikt med de uttryck som äldre värderingar fått i planer eller formellt inte bindande underhandslöften om exploatering. En generell lösning av sådana konflikter i enlighet med det i motionen föreslagna uttalandet anser utskottet helt otänkbar. Motionen avstyrks sålunda.
Det förhållandet att de statliga riktlinjerna i regel kan preciseras först i den kommunala planeringen antyder inte någon vaghet i intentionernas syfte. Å andra sidan bör också i detta sammanhang strykas under att ett översiktligt synsätt måste tillämpas så att inte de övergripande frågorna skyms av mängden enskilda frågor.
Kartläggning av grundvattentillgångarna
Motionen 1975/76:1920 (c) utmynnar i förslaget att riksdagen uttalar dels att ökade insatser snarast bör göras för att kartlägga grundvattentillgångarna kvantitativt och kvalitativt i de viktigare delarna av landet, dels att kartläggningsarbetet bör samordnas inom ramen för ett flerårigt program.
Utskottet ansluter sig till motionärernas mening att grundvattentillgångarna kvantitativt och kvalitativt bör kartläggas i vissa delar av landet inom ramen för ett flerårigt program. Medel kan (se ovan s. 4) ställas till förfogande för att upprätta underlag för ett program. Sveriges geologiska undersökning har enligt vad utskottet erfarit nu också börjat ett sådant arbete. Utskottet förutsätter att resultatet därav möjliggör ett beslut om ett kartläggningsprogram innefattande också beslut om hur arbetet skall finansieras. Motionärernas syfte får anses tillgodosett utan någon riksdagens ytterligare åtgärd.
Petrokemiskt centrum i Västernorrlands län
Förslaget att riksdagen hos regeringen begär en utredning om lokalisering av ett petrokemiskt centrum till Västernorrlands län förs fram i motionen 1975/76:672 (s). Förslaget återförs bl. a. till en av länsstyrelsen i länet påbörjad
CU 1975/76:16
studie av en etappvis utbyggnad. I första hand skulle därvid den plastbearbetande industrin byggas ut för användning av råvaruöverskott från Västkusten medan det i ett längre perspektiv skulle finnas möjlighet att, om så befinns lämpligt, också till länet lokalisera en crackeranläggning.
Som ovan (s. 5) anförts har medel ställts till förfogande och föreskrifter lämnats för fortsatta studier av industrilägen vid Norrlandskusten i arbetet med den fysiska riksplaneringen. Länsstyrelsens förslag bereds vidare inom ramen för det regionalpolitiska utvecklingsarbetet. Med hänsyn därtill och till arbetet inom petroindustriutredningen (s. 4) anser utskottet att riksdagen nu inte bör göra ett föreslaget uttalande.
I motionen 1975/76:2158 (vpk) har, med hänvisning till motionen 1975/76:2157, bl. a. föreslagits att statlig petrokemisk industri förläggs till Västernorrland. Detta förslag bereds inom näringsutskottet.
Lokalisering av upparbetningsanläggning m. m. för radioaktivt avfall
I motionen 1975/76:518 (c) föreslås riksdagen uttala att Gävleborgs län inte bör komma i fråga för upparbetning och hantering av radioaktivt avfall.
Frågan om var eventuella anläggningar av angiven typ bör lokaliseras bör efter noggranna överväganden beslutas i annan ordning. Utredningen om radioaktivt avfall kommer (s. 4) att avge förslag till ett svenskt handlingsprogram för använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Ett föreslaget uttalande avstyrks.
Prövning av förslag om utvinning av uran m. m. vid södra Billingen
I motionen 1975/76:683 (fp), yrkandet B, hemställs att frågan om utbyggnad av uranbrytningen i Ranstad skall prövas genom en allsidig teknikvärdering utförd av fristående organ samt att frågan därefter skall underställas riksdagen för avgörande. Motiven för detta förslag anges i motionen 1975/76:681. Sålunda anförs bl. a. att frågan har en storleksordning som kräver att följderna av olika alternativ mycket noga måste bedömas. Detta krav skulle tillgodoses genom den bedömningsmetod som krävs för teknikvärdering. Bedömningen skall enligt motionärerna självfallet göras av andra än exploatörerna och de organ som har att fatta beslut i frågan. En eventuell uranbrytning skall vidare ses i sammanhang med frågan om en ytterligare kärnkraftutbyggnad. Ett beslut om uranbrytning anses därför inte böra fattas före riksdagens ställningstagande år 1978 till energipolitiken i ett längre tidsperspektiv. Riksdagen bör fatta avgörandet.
Utskottet ansluter sig till motionärernas allmänna utgångspunkt att frågan om uranbrytning i Ranstad noggrant måste bedömas utifrån en rad olika utgångspunkter. Utskottet har inte uppfattat motionsyrkandet som syftande till att ersätta vare sig det fortgående planarbetet i området eller gällande ordning för prövningen med ett annat beslutssystem. Motionens innebörd
CU 1975/76:16
får anses vara att utredningsarbetet för att ge bästa möjliga underlag skall kompletteras med nya bedömningsmetoder - en fristående teknikvärdering - och att riksdagen med detta utredningsmaterial som grund skall ha tillfälle att bedöma behovet av eventuella nya riktlinjer för planeringen i området. Genom att dessa riktlinjer binder tillståndsprövningen skulle riksdagen få det avgörande inflytandet.
Vad först angår ett riksdagens ställningstagande till den specifika frågan om teknikvärdering har utskottet gjort följande bedömning. Det är självfallet nödvändigt att bedömningar om uranbrytning vid södra Billingen grundas på analyser av den nytta och de uppoffringar det medför - en analys inte endast baserad på ekonomisk avkastning utan med beskrivningar även av sociala m. fl. konsekvenser. Att genom ett riksdagsbeslut begära att dessa analyser skall ske med tillämpning av ett ännu inte klart definierbart sätt att arbeta är dock ingen framkomlig väg för att nå det obestridda målet: bästa möjliga kunskap om de konsekvenser i olika hänseenden som en viss utbyggnad skulle föra med sig. Något uttalande i denna del bör därför inte göras av riksdagen.
Vad därefter angår riksdagens beslutsroll erinrar utskottet om att planeringsförutsättningarna för bl. a. södra Billingen kommer att formellt redovisas för riksdagen. Detta material, inkl. vad som kan åberopas i en ny ansökan om tillstånd enligt 136 a Ii BL, kommer f. ö. att även dessförutom vara tillgängligt i den takt det läggs fram. Riksdagen har sålunda tillfälle att när materialet anses tillräckligt för att grunda ett ställningstagande besluta om de planeringsriktlinjer som bör gälla för området - även riktlinjer som skulle hindra att tillstånd ges. Motionärernas syfte i denna del får sålunda anses redan tillgodosett.
Vattenkraften i Mellanljusnan
De i motionerna 1975/76:1949 (m) och 1958 (c, fp) upptagna frågorna om utbyggnad av kraftverk i Mellanljusnan berör närmast de verksamhetsanknutna riktlinjerna för energiförsörjningen och de geografiska riktlinjerna för älvdalarna. Sålunda föreslås i den förstnämnda motionen (m) att riksdagen begär att frågan om utbyggnad av dessa kraftverk avgörs så snart som möjligt, ett förslag som förs fram mot bakgrund av bl. a. den vikande sysselsättningen i Ljusdals kommun. I den senare motionen (c, fp) föreslås riksdagen uttala att utbyggnad av dessa kraftverk inom Ljusdals kommun inte bör komma till stånd.
Som ovan (s. 8-10) angetts innebär gällande planeringsriktlinjer i denna del att från slutlig tillåtlighetsprövning enligt vattenlagen undantagits Mellanljusnan (Kasteln-Edinge). Dessa riktlinjer avser i första hand utbyggnader i tidsperspektivet fram till år 1985. Ett samlat ställningstagande förutsätts ske år 1977. Frågan om eventuella ytterligare utbyggnader i ett längre tidsperspektiv kommer att tas upp år 1978 i samband med en förnyad prövning
CU 1975/76:16
av energipolitiken. Någon ytterligare prövning enligt motionsförslagen är sålunda inte behövlig. Motionen avstyrks.
Kraftledningar
Förslag som rör planering och byggnad av kraftledningar läggs fram i två motioner. I motionen 1975/76:443 (c) föreslås riksdagen begära en utredning för att få fram regler angående prövningen före beslut om sträckningen av en kraftledning och för att undersöka möjligheterna att använda jordkabel. Motionen 1975/76:1959 (c) utmynnar i förslaget att riksdagen begär åtgärder för att minska anspråken på produktiv skogsmark för kraftledningsgator.
Enligt utskottets mening finns inte anledning att från riksdagens sida påkalla ytterligare särskild utredning om prövningen av kraftledningar vid koncessionsansökan eller vid behandlingen inom den fysiska planeringen. Pågående utredningsarbete (s. 10-11) torde tillgodose motionärernas syfte i denna del. Inte heller anser utskottet att något riksdagens initiativ till utredning eller särskilda åtgärder i övriga frågor behövs. Undersökningar och överväganden i dessa delar pågår på flera håll. Även i denna del lår motionärernas syfte anses tillgodosett.
Utskottet hemställer
1. beträffande riktlinjer som lagmotiv att riksdagen avslår motionen 1975/76:1952,
2. beträffande lagstiftning till skydd för jordbruksintressen i vissa fall att riksdagen avslår motionen 1975/76:381,
3. beträffande äldre planer och utfästelser till markägare att riksdagen avslår motionen 1975/76:1645, yrkandet 7,
4. beträffande kartläggning av grundvattentillgångarna att riksdagen avslår motionen 1975/76:1920,
5. beträffande petrokemiskt centrum i Västernorrlands län att riksdagen avslår motionen 1975/76:672,
6. beträffande lokalisering av upparbetningsanläggning m. m. för radioaktivt avfall att riksdagen avslår motionen 1975/76:518,
7. beträffande prövningen av förslag om utvinning av uran m. m. vid södra Billingen att riksdagen avslår motionen 1975/76:683, yrkandet B,
CU 1975/76:16
8. beträffande vattenkraften i Mellanljusnan att riksdagen avslår motionerna 1975/76:1949 och 1958,
9. beträffande planering och byggnad av kraftledningar att riksdagen avslår motionerna 1975/76:443 och 1959.
Stockholm den 9 mars 1976
På civilutskottets vägnar ELVY OLSSON
Nänarande: fru Olsson i Hölö (c), herrar Bergman i Göteborg (s), Petersson i Nybro (s). Lindkvist (s), Henrikson (s), Strömberg i Botkyrka (fp), Mattsson i Skee (c), Jadestig (s), Adolfsson (m), Olof Johansson i Stockholm (c), Claeson (vpk), fru Landberg (s), fru Ingvar-Svensson (c), herrar Danell (m) och Håkansson i Trelleborg (s).
Reservationer
1. beträffande riktlinjer som lagmotiv av fru Olsson i Hölö (c), herrar Strömberg i Botkyrka (fp). Mattsson i Skee (c). Adolfsson (m). Olof Johansson i Stockholm (c), fru Ingvar-Svensson (c) och herr Danell (m) som anser att
dels den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar ”1 till” och slutar ”avstyrks sålunda” bort ha följande lydelse:
Lagens ordalydelse, bedömd med hänsyn till språkbruket vid stadgandets tillkomst och med beaktande av förskjutningar i rättsbegrepp och av den allmänna rättsutvecklingen m. m. är en första tolkningsmetod. När denna inte ger resultat har tillämparna att undersöka vilket syfte stadgandet har enligt de av lagstiftaren anförda motiven.
Reformarbetet inom byggnadslagstiftningen har under senare år varit intensivt och lett till ett flertal beslut. Dessa beslut har gällt såväl direkta ändringar i lagstiftningen som bedömningar i anslutning till motioner eller principiella frågeställningar. Det är enligt utskottets mening uppenbart att i samband därmed gjorda uttalanden med karaktär av riktlinjer för planeringen kan vara svåra att överblicka och systematiskt förena inom en konkret planering. Detta sammanhänger delvis med att den fysiska riksplaneringen systematiskt byggts som ett system av riktlinjer som godtagits av riksdagen och som ytterst skall preciseras i den kommunala planeringen. Riktlinjerna är också avsiktligt allmänt hållna. Vissa av dessa riktlinjer kan ha ett mer eller mindre direkt samband med en faktisk ändring i BL. I stor utsträckning är dock detta inte fallet. De förs ut närmast genom re -
CU 1975/76:16
geringens och planverkets medverkan. Ingen erinran har dock riktats mot utformningen av dessa åtgärder.
Utskottet delar motionärernas utgångspunkt att grunderna för planeringssystemet måste uppfattas som svåröverskådliga i praktisk tillämpning. En väg att avhjälpa denna brist är motionärernas förslag att ge en sammanfattande översikt i form av direkta lagmotiv. En sådan översikt bör också vara en naturlig del i arbetet på en ny markanvändnings- och byggnadslagstiftning. Utskottet föreslår därför att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att redan gjorda överväganden i planeringsfrågor bör i förden praktiska tillämpningen erforderlig omfattning knytas som lagmotiv till ändringar i byggnadslagstiftningen m. m. och att förslag till erforderliga lagändringar med sålunda angivna motiv föreläggs nästa riksmöte. Ett sådant arbete bör självfallet inte innebära att informativa åtgärder i övrigt avstås.
dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande riktlinjer som lagmotiv att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:1952 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. beträffande äldre planer och utfästelser till markägare av herrar Adolfsson (m) och Danell (m) som anser att
dels den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar ”1 motionen” och på s. 14 slutar ”enskilda frågor” bort ha följande lydelse:
I den med anledning av propositionen om åtgärder inom skärgårdsområdena väckta motionen 1975/76:1645 (m), har genom yrkandet 7 riksdagen föreslagits uttala att den pågående riksplaneringen inte för innebära att översiktsplaner och utfästelser till markägare frångås. Med hänsyn till förslagets principiella innebörd även utanför skärgårdsområdena har jordbruksutskottet överlämnat det till civilutskottets beredning i samband med övriga frågor om den fysiska riksplaneringen.
I motionen (s. 20-22) påpekas med exempel från skärgården hur fritidsbebyggelse i regel medgetts endast för sammanhängande koncentrerade områden i en form som inte sällan bryter mot den lokala byggnadstraditionen. Detta för bl. a. ses mot bakgrund av tolkningen av riktlinjer inom den fysiska riksplaneringen, i första hand uttalanden om att skärgårdarna till stora delar skall bevaras för det rörliga friluftslivet.
Också enligt utskottets mening måste det uppfattas som utomordentligt allvarligt om riksplaneringens betoning av det rörliga friluftslivets anspråk tolkas så, att fritidshussektorns intresse regelmässigt sätts i sista hand. Det rörliga friluftslivets berättigade intressen skall självfallet tillgodoses. Detta måste dock ske på ett realistiskt sätt och inte så att bebyggelseintressena försummas. Vid en sådan avvägning är det i regel möjligt att inom tidigare bebodda eller utnyttjade områden och i anslutning till byar eller enstaka gårdar åstadkomma ett väsentligt tillskott av till miljön väl anpassade fri -
CU 1975/76:16
tidshus utan att därmed det rörliga friluftslivets möjligheter skulle faktiskt begränsas.Utbyggnadplaner av sådant innehåll finns på flera håll. De kan ha dokumenterats i formella planer enligt BL, i realbehandlade utkast till sådana, i formlösa överväganden eller i underhandslöften från kommunens företrädare. Utskottet anser det nödvändigt - för att bryta de schablonmässiga planprinciper som i flera fall kommer till uttryck - att riksdagen klart uttalar sig för inte alltför generella bedömningar i dessa frågor. Riksdagen bör också betona vad som i andra sammanhang lämnats obestritt, nämligen att den fysiska riksplaneringens riktlinjer innebär översiktliga bedömningar och att de inte får tas till intäkt för ett doktrinärt och schablonmässigt synsätt i enskilda avgöranden. Det är de övergripande avvägningarna och ett resultat i stort som är det primära. Mot en sådan bakgrund är det naturligt att också ge uttryck för motionärernas åsikt att riksplaneriktlinjerna inte får tolkas så att planer och utfästelser skall frångås. Detta utesluter självfallet inte att det i undantagsfall kan aktualiseras fråga om jämkningar. Detta får då bedömas med hänsyn även till den ersättningsrätt som förlusten av en byggnadsrätt för med sig. När det gäller inte formellt konstituerade byggnadsrätter gäller fortfarande den ofta förbisedda regeln i 9 § byggnadsstadgan, nämligen att enskildas intressen skall tillbörligen beaktas. I fall som dessa, när dessa intressen helt sammanfaller med bedömningar även ur allmän synpunkt, borde det av motionärerna angivna planeringsmålet desto lättare kunna uppnås.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande äldre planer och utfästelser till markägare att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:1645, yrkandet 7, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. beträffande prövningen av förslag om utvinning av uran m. m. vid södra Billingen av herr Strömberg i Botkyrka (fp) som anser att
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 16 som börjar "Vad först” och slutar "av riksdagen” bort ha följande lydelse:
I fråga om teknikvärdering har utskottet gjort följande bedömning. Det i motionen ställda yrkandet får givetvis inte uppfattas som ett krav på att bedömningar i fråga om uranutvinning i Ranstad skulle anstå tills en viss i alla sina delar preciserad bedömningsmetod fått vetenskaplig hävd. Yrkandet innebär att statsmakterna bör initiera ytterligare bedömningsunderlag genom att låta helt fristående bedömare göra långsiktiga analyser om vilka konsekvenser som olika handlingsalternativ innebär på lång sikt - en teknikvärdering. Ett sådant arbetssätt skulle under alla förhållanden kunna väntas ge andra synpunkter och andra infallsvinklar än även ett ambitiöst planarbete i kommuner och länsstyrelser och ett omfattande remissförfa -
CU 1975/76:16
rande. Frågan skall ytterst beredas för ett politiskt ställningstagande i riksdagen, ett ställningstagande som kommer att grunda sig på skilda värderingar. 1 ett sådant läge och i en fråga av denna räckvidd är det väsentligt att utgångspunkterna är belysta så allsidigt som möjligt och så att konsekvenserna av då föreliggande alternativ dessförinnan kan ha sakligt diskuterats i en bred och öppen debatt. Enligt utskottets mening bör staten initiera och ställa medel till förfogande för ett ytterligare utredningsarbete av föreslagen typ - en teknikvärdering. Detta arbete bör utöver det angivna syftet inte bindas av några direktiv och självfallet också utföras av personer med vetenskaplig kompetens och utan anknytning till den krets som är sysselsatt med det nu pågående arbetet.
dels utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande prövningen av förslag om utvinning av uran m. m. vid södra Billingen att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:683, yrkandet B, ger regeringen till känna vad utskottet anfört om teknikvärdering,
Särskilda yttranden
1. beträffande riktlinjer som lagmotiv av herrar Adolfsson (m) och Danell (m) som anför:
Moderata samlingspartiets ledamöter i utskottets har vid behandlingen av motionen 1975/76:1952 (c) om ändring i byggnadslagen (BL) vartill som motiv kan fogas redan gjorda överväganden i planeringsfrågor anslutit sig till reservationen 1 (c, m, fp) i vilken hemställs att förslag till lagändringar med angivna motiv föreläggs nästa riksmöte.
Vårt ställningstagande innebär inte att vi frångått vår i olika sammanhang hävdade principiella inställning till den fysiska riksplaneringens allmänna inriktning. Denna uppfattning har bl. a. kommit till uttryck i reservationer (m) till civilutskottets betänkanden CU 1972:35 och 1975/76:1. I dessa reservationer har bl. a. behandlats frågan om inskränkningar i byggnadsrätten samt formerna för den planmässiga bedömningen av markens lämplighet för glesbebyggelse. Vidare har moderata samlingspartiet hävdat att samhällets planbefogenheter måste inskränka sig till de övergripande frågor som direkt berör medborgarna och inte användas för att åstadkomma en doktrinär detaljstyrning som också får konfiskatoriska effekter.
De reservationer (m) som vid olika tillfällen fogats till civilutskottets betänkanden har emellertid ej bifallits av riksdagsmajoriteten. I det läge som nu därför uppkommit finns skäl att som framhålls i reservation 1 till detta betänkande ge planeringsriktlinjerna karaktären av lagmotiv genom att de inarbetas i BL.
CU 1975/76:16
2. beträffande prövning av förslag om utvinning av uran m. m. vid södra Billingen av herr Olof Johansson i Stockholm (c) som anför:
Planerna på uranbrytning i Ranstad är en direkt följd av introduktionen av kärnkraftsteknologin i den svenska energiproduktionen och strävandena att öka självförsörjningen med energiråvaror. Som framgår av utskottets yttrande har riksdagen inom ramen förden fysiska riksplaneringen förbehållit sig rätten att i ett senare skede ta ställning till planeringsriktlinjerna för området södra Billingen. Ett beslut kan också innebära att en utbyggnad av urangruvan i Ranstad hindras.
I motionen 1975/76:683 (fp), yrkandet B, hemställs att en allsidig teknikvärdering av utbyggnaden i Ranstad företas. Det är självklart att ett framtida beslut i frågan måste baseras på analyser av nytta och uppoffringar som en utbyggnad innebär. I grunden är dock uranbrytningen en konsekvens av introduktionen av kärnkraftsteknologin. För minskat beroende av omvärlden krävs att hela kärnbränslecykeln finns inom landet liksom hanteringen av det slutliga avfallet.
Den stegvisa introduktionen av kärnkraften i Sverige är ett typexempel på hurén teknik-utan föregående värdering och bedömningav konsekvenserna - tillåts styra samhällsutvecklingen trots helt otillräcklig kunskap om följderna. Mot denna bakgrund borde således kärnkraftsteknologin med alla dess tänkbara följder varit föremål för en allsidig bedömning innan den togs i anspråk. Med hänsyn till kärnkraftsfrågans betydelse för framtiden kan även en teknikbedömning i efterhand motiveras.
GOTA B 51454 Stockholm 1976