Med anledning av motion om kommunalt veto mot utbyggnad av vattenkraft i vissa fall

CU 1975/76: 18

Civilutskottets betänkande 1975/76: 18

med anledning av motion om kommunalt veto mot utbyggnad av vattenkraft i vissa fall

Motionen

Utskottet behandlar i detta betänkande motionen 1975/76:1955 av fru Olsson i Hölö m. fl. (c, m, fp, vpk) vari hemställs att riksdagen antar sådana ändringar i vattenlagen (1918:523) eller eljest fattar beslut som medför att tillstånd till företag i vatten inte skall kunna lämnas utan att samtliga berörda kommuner tillstyrkt ansökningen.

Utskottet

Förslaget i motionen om ett kommunalt veto mot vattenkraftutbyggnad berör två frågeställningar. Den ena är uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun i allmänhet när det gäller samordning av samhällsplaneringen. Den andra är det sakliga innehållet av riktlinjerna inom den fysiska riksplaneringen beträffande utbyggnad av tillgängliga resurser av vattenkraft. Denna senare frågeställning ingår bl. a. i de energipolitiska bedömningarna.

Fördelningen av befogenheter mellan stat och kommun vid samordning av samhällsplaneringen gav vid 1972 års riksdagsbehandling inte upphov till några principiella motsättningar. Utskottet anförde (CU 1972:35 s. 10) bl. a. att det knappast kan ifrågasättas att intressen av rikskaraktär, vilka godtagits som allmänna, måste hävdas av staten. Härav följde enligt utskottet att även vissa frågor som då avgjordes helt av kommunerna kommer att kräva avgörande av statliga organ. 1 den mån principfrågan därefter behandlats har det varit fråga om förslag som skulle ge staten ett starkare inflytande -1, ex. när det gäller de areella näringarna. Utskottet anslöt sig också (s. 13) till uppfattningen att man i strävandena mot en god långsiktig hushållning med naturresurserna måste väga in även samhällsekonomiska bedömningar.

Vid ett avgörande av på vilken beslutsnivå ett visst samordningsansvar skall läggas får hänsyn tas till ibland motstående intressen. Det är uppenbart att i vissa situationer en bedömning från rikssynpunkt kan skilja sig från motsvarande bedömning inom ett lokalt begränsat område. Å ena sidan har man att utgå från principen att en uppgift inte bör ligga på högre beslutsnivå än nödvändigt med hänsyn till den berörda kretsen medborgare. Å andra sidan måste avvägningar läggas på central nivå när en överblick över hela riket är nödvändig och när andra än lokala intressen berörs.

Inom bl. a. den fysiska riksplaneringen överbryggas dessa principiella mot -

1 Riksdagen 1975/76. 19 sami Nr 18

CU 1975/76:18

sättningar av ett krav på samråd mellan stat och kommun före det slutliga planavgörandet. Riksdagen har därtill getts den avgörande rollen när det gäller att lägga fast planeringsriktlinjerna. Redan i dessa riktlinjer har således riksdagen möjlighet att ta hänsyn till lokala bedömningar. Det politiska ansvaret kan då utkrävas i rikssammanhang.

I detta sammanhang bör erinras om att utskottet (CU 1972:35 s. 31) enhälligt utgått från att kommun - trots att direkt tvångsmedel saknas - kommer att följa beslut om att fastställd generalplan skall finnas i andra fall än då kommun utnyttjar sin vetorätt enligt 136 a 5 byggnadslagen (BL). Därmed skulle, enligt utskottet, en vidgning av statens inflytande inte behöva aktualiseras. Den i och för sig inte här aktualiserade vetorätten enligt 136 a § BL bör ses i dess givna sammanhang. Denna prövningsform avsågs vara ett komplement till den fysiska riksplaneringen. Den huvudsakliga utgångspunkten var att ge en grund för beslut varigenom en industri kunde anvisas den i sammanhanget lämpligaste platsen för en etablering. När det gäller utnyttjande i hela rikets intresse av en unik, till en viss plats bunden naturresurs har avsikten inte varit att tillåtlighetsprövningen skulle begränsas till intressen i enbart det direkt berörda området.

Vad härefter angår frågan om sakinnehållet i gällande riktlinjer för vattenkraftutbyggnad har riksdagen haft och utnyttjat tillfällen att ge bindande riktlinjer. Det torde var obestritt att dessa riktlinjer avsetts vara en avvägning mellan motstridiga intressen. Mot bevarandeintresset har ställts det energipolitiska intresset av ett visst ytterligare utnyttjande av vattenkraft. Denna avvägning har fått uttryck bl. a. genom att riksdagen (CU 1975:28 s. 27-28) enhälligt godkänt nuvarande former för dess medverkan i beslut om fortsatt vattenkraftutbyggnad och även (NU 1975:30 s. 56-57) tills vidare godtagit en beräkning att ett tillskott av vattenkraftbaserad elenergi om ca 5 TWh skall kunna erhållas fram till år 1985. Kanske främst vid en vägning av vattenkraft mot oljebaserad elproduktion har denna del av energibalansen ett mycket reellt innehåll.

I detta sammanhang skall inte bedömas huruvida 1975 års riktlinjer skall omprövas nu eller om detta skall - enligt tidigare beslut - anstå till år 1977 då pågående utredningsarbete har gett underlag för nya förslag. Det frågan här gäller är om riksdagen skall frånkänna sig kompetensen att i form av planeringsriktlinjer väga lokala och riksförankrade bevaringssynpunkter mot energipolitiskt grundade utbyggnadskrav. Enligt utskottets mening kan ett sådant beslutssystem inte komma i fråga. Att de lokala synpunkterna skall få föras fram och noggrant övervägas råder däremot inga delade meningar om. Sedan riktlinjerna väl preciserats måste avvägningarna i enskilda fall givetvis ske hos regeringen.

Till dessa mer allmänna synpunkter bör fogas också vissa praktiska erinringar. Ett totalt kommunalt veto kan knappast hävdas ens av motionärerna. På något sätt måste en värdering ske av i vilken omfattning skilda kommuners stridiga synpunkter skall få göra sig gällande. Det vore orimligt

CU 1975/76:18

om varje kommun som i ringa omfattning och kanske endast indirekt berörs av en utbyggnad skulle få en absolut vetorätt. Eftersom motionens syfte är att kommunerna i detta hänseende i forsta hand skall överta riksdagens roll när det gäller att tills vidare undanta vissa projekt från slutlig prövning återstår knappast annat alternativ än att uppdra åt regeringen att bedöma vilka kommuner som skall ha vetorätt. Det som därmed har uppnåtts kan knappast uppfattas som en ökad demokratisk förankring.

Motionsförslaget syftar i forsta hand till en kommunal vetorätt i form av att vissa projekt undantas från slutlig prövning. Enligt det anförda skulle regeringen ha att göra en bedömning av vilka kommunala intressen som är tillräckligt väsentliga. Om därefter skulle kvarstå ett avstyrkande från någon av de kommuner som kan anses påverkas i tillräcklig omfattning skulle regeringen endast ha att verkställa detta beslut även om det står i strid mot andra kommuners vilja - detta även om dessa kommuner i sak berörs mer av utbyggnaden.

Hur ett kommunalt veto skulle verka vid den slutliga bedömning som avses göras år 1977 är inte klart preciserat. Om meningen är att vetot skulle gälla även på längre sikt omöjliggörs alla översiktliga avvägningar av den typ som riksdagen tidigare begärt. Förr eller senare måste under alla förhållanden den nuvarande ordningen med att tills vidare undanta vissa projekt från slutlig tillståndsprövning ersättas med ett definitivt ställningstagande. Den föreslagna vetorätten skulle då skapa en oklarhet i fråga om beslutsfunktionerna som gör det omöjligt att göra övergripande avvägningar. Detta är så mycket mer olämpligt som att de syften riksdagen kan vilja tillgodose också kan uppnås redan med nuvarande prövningsordning.

Det låter sig möjligen sägas att en kommunal vetorätt huvudsakligen enligt motionsförslaget inte skulle leda till så många ytterligare avstyrkanden med hänsyn till att riksdagen redan preciserat tills vidare undantagna projekt. Skulle detta vara uppfattningen kan det närmast tas till intäkt för att förslaget inte fyller ens avsett syfte och därför redan på denna grund kan avföras från ytterligare diskussion.

Även bortsett från nämnda bedömningar av sakfrågan talar flera skäl mot ett bifall till motionen. Vattenlagsutredningen gör en översyn av tillståndsprövningssystemet enligt vattenlagen (VL). Naturvårdskommittén har bl. a. att samråda med vattenlagsutredningen. Arbetet på en ny markanvändnings- och byggnadslagstiftning berör också direkt här aktuella frågor. Det bör också erinras om att utredningsarbete pågår beträffande vattenkraftutbyggnader i norra Norrland. Detta arbete är ett ytterligare led i strävandena att få fram ett allsidigt underlagsmaterial för riksdagens förnyade behandling av hithörande frågor år 1977. Det måste anses synnerligen olämpligt att inte avvakta detta utredningsarbete.

Det finns slutligen anledning att något erinra om vissa riksdagens tidigare ställningstaganden till hur allmänna planeringsöverväganden skall få genomslagskraft vid utbyggnad av vattenkraft. Förslaget (prop. 1971:106) att ge

1* Riksdagen 1975/76. 19 saini. Nr 18

CU 1975/76:18

4 Kungl. Maj:t befogenhet att i vissa fall pröva tillåtlighetsfrågorna och därvid beakta också allmänna planeringssynpunkter tillstyrktes av ett enhälligt justitieutskott (JuU 1971:13). Civilutskottet föreslog (CU 1972:35, s. 25) att övergångsbestämmelserna till nämnda ändring, vilken trädde i kraft den 1 januari 1972, skulle omformuleras så att vattendomstols beslut i tillståndsfrågor underställdes Kungl. Maj:t. En reservant (vpk) föreslog som tillägg bl. a. att en nationell försörjningsplan i fråga om energin snarast skulle upprättas. Reservanter (c, fp, m) ställde sig inte bakom detta initiativ. Riksdagen följde utskottet. Till följd av detta riksdagens beslut föreslogs (prop. 1973:11) ändring av de nämnda övergångsbestämmelserna så att Kungl. Maj:ts prövningsrätt kunde aktualiseras - och därmed allmänna planeringssynpunkter anläggas - också i pågående vattenmål. Utskottsmajoriteten (CU 1973:5) tillstyrkte förslaget. Reservanter (m) avstyrkte lagändringen med åberopande bl. a. av att den skulle innebära omotiverade inskränkningar i enskilda rättssubjekts godtagna handläggningsbefogenheter. Andra reservanter (c, fp) godtog lagändringen men krävde att staten i dessa fall, om tillstånd vägrades, i princip skulle hålla de drabbade intressenterna skadeslösa för de direkta och onyttiga kostnader de lagt ner. I samband med riksdagens behandling i december 1975 av fråga om utbyggnaden av Söderfors kraftstation (NU 1975/76:18) påpekades i särskilt yttrande (c, vpk) bl. a. att det var betänkligt att äldre tillståndsbeslut var giltiga och att detta inte kan ha förutsatts av riksdagen vid 1972 års beslut om den fysiska riksplaneringen. Vissa frågor om utbyggnad av vattenkraft behandlas också i betänkandet CU 1975/76:16.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975/76:1955.

Stockholm den 11 mars 1976 På civilutskottets vägnar PER BERGMAN

Närvarande: herrar Bergman i Göteborg (s), Petersson i Nybro (s), Lindkvist (s). Åkerfeldt (c). Henrikson (s). Strömberg i Botkyrka (fp). Mattsson i Skee (c), Jadestig (s), Adolfsson (m). Olof Johansson i Stockholm (c). Claeson (vpk), fru Landberg (s), fru Ingvar-Svensson (c), herrar Persson i Karlstad (s) och Danell (m).

Reservation

1. av herrar Åkerfeldt (c). Strömberg i Botkyrka (fp). Mattsson i Skee (c). Olof Johansson i Stockholm (c), Claeson (vpk) och fru Ingvar-Svensson (c) som anser att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

Utskottet noterar inledningsvis att kommunerna av hävd getts en central ställning i markanvändningsplaneringen. Den fysiska riksplaneringen syftar

CU 1975/76:18

bl. a. till att konkretisera vissa sektorer, där intresset av en god hushållning med mark och vatten knyts inte endast till kommunens invånare utan till invånarna i hela riket - ett riksintresse. Detta intresse skall ytterst preciseras i den kommunala fysiska planeringen enligt byggnadslagen (BL) m. m. men staten har i dessa delar getts såväl direkt ansvar som inflytande. Planeringsriktlinjer för bevakningen av de statliga hushållningsintressena ges av riksdagen. Vid en uttalad konflikt mellan dessa riktlinjer och en kommunal vilja har staten ytterst möjlighet att genom regeringen föreskriva (10 a § BL) att det skall finnas generalplan för visst område som tillgodoser ett genom riksplaneringen klarlagt allmänt intresse. Regeringen har vidare befogenhet att föreskriva att sålunda slutligt initierad generalplan skall vara helt eller delvis fastställd. Till ett sådant beslut kan (14 a § BL) knytas ett förbud mot nybyggnad. Denna sistnämnda möjlighet begränsas uttryckligen till fall där sådana beslut är oundgängligen nödvändiga för att det angivna riksintresset skall bli tillgodosett. En förutsättning är också att samråd skett mellan berörda statliga och kommunala organ. Fastställelse kan emellertid ske endast på kommunens begäran. Underlåter kommunen att begära fastställelse kommer sålunda fastställd generalplan inte att finnas trots regeringsbeslut därom.

Enligt 136 a § BL prövas tillåtligheten av viss industriell verksamhet mot bakgrund av tre prövningsförutsättningar: hushållning med mark och vatten, med energi och med träfiberråvara. Denna prövning, som ursprungligen avsåg endast hushållningen med mark och vatten, skulle vara en komplettering till den fysiska riksplaneringen, varigenom den lämpligaste platsen för en viss verksamhet kunde väljas ut och anvisas den lokaliseringssökande. Tillstånd enligt 136 a § BL förutsätter att kommunen tillstyrkt ansökningen - en kommunal vetorätt. Denna regel går tillbaka till ett förslag i promemorian (Ds C 1972:1) Lagstiftning om fysisk riksplanering där en kommunal vetorätt föreslogs med hänsyn till den ingripande påverkan på bygden som de aktuella verksamheterna kunde medföra. Enligt promemorian skulle emellertid kravet på tillstyrkan inte gälla om tillstånd meddelades i samband med fastställelseprövning av generalplan eller stadsplan. Med hänsyn till de begränsningar som enligt vad ovan sagts gäller beträffande regeringens möjlighet att föreskriva att generalplan skall vara helt eller delvis fastställd föreslogs dock i propositionen (prop. 1972:111 bil. 2 s. 368) att den kommunala vetorätten skulle gälla generellt.

Införandet av 136 a § BL gjordes bl. a. med hänvisning till de möjligheter som öppnats genom 1971 års ändringar i vattenlagen (VL) ( prop. 1971:106 s. 108, JuU 1971:13). Dessa ändringar innebär (4 kap. 17 5) att regeringen kan förordna att den skall pröva tillåtligheten av vissa företag i vatten. Detta gäller företag enligt 2 eller 3 kap. VL som är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet. För prövningen gäller (4 kap. 18 §) att ett företag inte får komma till stånd om hinder däremot möter från allmänna planeringssynpunkter eller enligt särskilda hindersbestämmelser i VL. Vida -

CU 1975/76:18

re gäller att om ett företag är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt regeringen kan ge tillstånd även om något ovan nämnt hinder skulle anses möta. Denna regeringens dispensbefogenhet omfattar bl. a. även hinder som anges i 2 kap. 3 8 andra stycket, t. ex. att företaget leder till att befolkningen får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller att naturförhållandena ändras så att man kan befara väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust från naturskyddssynpunkt. I propositionen (s. 109) anförde dock justitieministern att det är självfallet att dispensbefogenheten skall utnyttjas endast då mycket starka skäl talar för att ett företag bör tillåtas. Justitieutskottet (s. 81) strök under detta uttalande.

Regeringens nämnda prövningsmöjlighet används bl. a. för att fullfölja den fysiska riksplaneringens riktlinjer beträffande utbyggnad av vattenkraft. Dessa riktlinjer är utformade bl. a. så att vissa projekt tills vidare undantas från slutlig tillåtlighetsprövning enligt VL (CU 1975:28). Detta riksdagens beslut att undanta vissa projekt har avsetts innebära att regeringen har rättighet och skyldighet att fullfölja beslutet genom att med stöd av 4 kap. 17 § VL hindra den slutliga tillståndsprövningen. Riktlinjebeslutet begränsar sålunda regeringens rätt att enligt lagrummets ordalydelse göra ytterligare överväganden eller med tillämpning av dispensregeln tillåta en genom riktlinjerna avvisad utbyggnad.

Frågan om den betydelse som vid tillståndsprövning enligt VL skall tillmätas gällande bebyggelseplaner har tidigare berörts av riksdagen (prop. 1971:106 s. 112, CU 1973:5 s. 8, CU 1975:28 s. 26-27). Den slutsatsen har dragits att en gällande plan enligt BL kan utgöra hinder mot tillämpning av ett enligt VL givet tillstånd. 1 motsvarande omfattning blir sålunda den kommunala viljan avgörande. Om däremot kommunen upprättar plan i syfte att få den gällande och hindra tillämpning av ett eventuellt tillståndsbeslut kommer fastställelsefrågan att bedömas av statliga myndigheter och ytterst av regeringen. Det är då möjligt att regeringen därvid utgår från en bedömning enligt 4 kap. 18 § VL och på denna eller annan grund vägrar fastställelse. Planläggning enligt BL kan sålunda inte generellt tillgodose motionärernas syften.

Den fysiska riksplaneringen har bl. a. till uppgift att ange de rekommendationer och restriktioner för lokaliseringen av viss industri som i ett riksperspektiv är motiverade med hänsyn till miljö- och naturresursförhållanden. Det finns inte anledning att i detta begränsade sammanhang allmänt ta upp den vidare frågan om statens och kommunernas roller i samhällsplaneringen. Motionsförslaget aktualiserar däremot en precisering av riktlinjerna för vattenkraftutbyggnad - nämligen i fråga om i vilken omfattning kommunernas bedömning av bevarandeanspråkens tyngd bör bli avgörande i tiilåtlighetsprövningar.

En vattenkraftutbyggnad är i regel en oåterkallelig åtgärd som ger stora effekter på miljön. Ett sådant beslut styr på ett avgörande sätt kommunernas övriga översiktliga planering. Det motstående intresset skulle enligt tidigare

CU 1975/76:18

synsätt vara nödvändigheten ur rikets synpunkt att tillföra en viss energiproduktion. En grundläggande fråga är då om det beträffande någon kvarstående utbyggnadsmöjlighet föreligger ett så starkt behov av detta ytterligare energitillskott att kommunens bedömningar av lämpligheten därav skall anses behöva vika. Det gäller dock inte att ta ställning generellt för eller emot en fortsatt utbyggnad av vattenkraft över huvud taget. Det gäller inte heller att ersätta riksdagens riktlinjer med kommunala bedömningar. Det frågan gäller är om från utbyggnad skall såväl tills vidare som också definitivt på längre sikt undantas några ytterligare projekt utöver de av riksdagen angivna - nämligen de där en därav berörd kommun ansett att en utbyggnad inte bör komma till stånd.

Det bör till en början slås fast att vattenkraftens roll som bas för elektrisk energi måste bestämmas utifrån det skyddsintresse som statsmakterna kan ställa sig bakom. Det är också klart att riksdagen i enlighet med tidigare beslut bör få ta ställning till vilka undantag som skall göras med hänsyn till bevarandebedömningar i riksperspektiv. Dessa bedömningar får självfallet göras med utgångspunkt från även kommunala värderingar som därmed direkt blir beaktade. Det finns emellertid f. n. inte underlag för ställningstaganden som garanterar att tillräcklig hänsyn i sådan ordning kan tas till de kommunala bedömningarna. Bl. a. kan projektens utformning ändras. Det har slutligen aldrig varit avsikten att riksdagen vid en kommande slutlig avvägning skulle ta ställning till enskilda projekt. Också på denna sektor bör riksdagen ange riktlinjer och överlåta deras tillämpning på regeringen.

Då tillåtligheten av en viss vattenkraftutbyggnad skall bedömas måste allmänt sett beaktas att bevarandeintressena vuxit sig starkare efter hand som antalet opåverkade vattensystem har minskat. Det måste vidare allvarligt beaktas att utbyggnaderna ger oåterkalleliga miljöpåverkningar som inte kan kompenseras med ekonomiska ersättningar. Det grundläggande målet att bevara handlingsfrihet får inte lämnas.

Utskottet har med hänsyn till vattenlagsutredningens pågående arbete inte ansett sig i detta sammanhang böra ta upp frågor som direkt rör den slutliga utformningen av prövningssystemet enligt VL. Däremot anser sig utskottet oförhindrat att nu, i enlighet med motionärernas huvudsyfte, pröva frågan om ett kommunalt veto inom den grupp av prövningsfall, där tillståndsfrågan kan bedömas av regeringen, dvs. företag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet. Regeringen har där att göra en bedömning som inte begränsas av tillåtlighetsreglerna i VL utan skall avse frågan om hinder kan anses möta från allmänna planeringssynpunkter. Ett beslut i enlighet med motionärernas syfte i avvaktan på en revision av vattenlagen blir, i vart fall tekniskt, ett provisorium. Detta har lett utskottet till bedömningen att inte endast ärendegruppen bör begränsas på angivet sätt utan att också i första hand bör prövas möjligheterna att tillämpa vetorätten inom nu gällande prövningssystem.

CU 1975/76:18

8 MotionsfÖrslaget anger en vetorätt för samtliga berörda kommuner. Mot bakgrund av den ovan gjorda begränsningen till vissa företag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet faller det sig även i detta hänseende naturligt att begränsa utskottets prövning av frågan till en eventuell vetorätt för kommun som i väsentliga avseenden berörs av företaget.

Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet att de nuvarande riktlinjerna för vattenkraftsutbyggnad kompletteras. Kompletteringen bör innebära ett uttalande att från slutlig tillåtlighetsprövning skall tills vidare undantas även de nu i princip öppna projekt där kommun med därav berörda inte oväsentliga intressen motsätter sig ett tillstånd. Utskottet förutsätter att också denna tillkommande riktlinje fullföljs av regeringen med stöd av 4 kap. 17 § VL. Den egentliga bedömning som därvid skulle falla på regeringen är att pröva om kommuninvånarnas intressen berörs i angiven omfattning. En utgångspunkt för denna bedömning får självfallet vara även en jämförelse mellan flera berörda kommuners motiverade intressen. Enligt utskottets mening bör dispensbefogenheten i 4 kap. 18 § VL tills vidare stå kvar med dess redan nu motivledes starkt begränsade innehåll. Det bör betonas att dispensregeln inte får åberopas för att ett kommunalt bevaringsintresse som i sig bedömts vara väsentligt skall kunna uppvägas av andra kommuners positiva bedömningar. Ett avstyrkande från en kommun med ett väsentligt intresse skall sålunda - oavsett tillstyrkan från andra kommuner - leda till att projektet tills vidare undantas från slutlig tillståndsprövning enligt VL. Denna kommunens rätt skall självfallet finnas även efter 1977 års beslut om riktlinjer för utbyggnadsfrågorna. Riksdagen får då ta ställning till en för denna situation lämplig administrativ utformning därav.

Den sålunda förordade lösningen är - som ovan berörts - att anse som provisorisk. Till vattenlagsutredningen bör ges tilläggsdirektiv, omfattande uppdraget att inarbeta närmare regler för det kommunala inflytandet vid tillståndsprövning enligt VL. I sådant sammanhang får även bedömas behovet av att behålla en dispensregel av nu gällande - begränsade - innehåll.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:1955 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört

a. om riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen i vad gäller utbyggnad av vattenkraft,

b. om tilläggsuppdrag till vattenlagsutredningen.

2. av herrar Adolfsson (m) och Danell (m) som anser att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

En vattenkraftsutbyggnad är i regel en oåterkallelig åtgärd som kan innebära både en strukturförändring i allmänhet i en kommun och medföra stora effekter på miljön. Ett sådant beslut kan på ett avgörande sätt styra

CU 1975/76:18

kommunens övriga översiktliga planering. Det är därför angeläget att beslut om utbyggnad fattas i samstämmighet mellan stat och kommun. Frågan är om det i detta läge kan anses vara försvarbart med en regelordning som kan medföra att en kommun - efter beslut av regeringen - mot sin vilja blir avsevärt berörd av en vattenkraftsutbyggnad. 1 detta sammanhang är det av stor vikt att starkt understryka den kommunala självstyrelsens betydelse och därmed i princip ge kommunen eget ansvar för näringspolitiken inom kommunen. Av detta följer att bl. a. frågan om ett införande av ett kommunalt veto vid vattenkraftsutbyggnad noga bör prövas som ett kommunalt instrument att uppnå önskad struktur.

Såsom anförts ovan behandlade utskottet i detalj den fortsatta utbyggnaden av vattenkraft i samband med behandlingen av proposition angående energihushållning m. m. år 1975. Av riksdagens beslut framgår klart att vattenkraften även framgent kommer att fylla en avgörande funktion för den svenska energiförsörjningen. En utbyggnad av vattenkraft varhelst den nu planeras är således av stort intresse för hela landets energiförsörjning. Även om riksdagen avstått från att ta ställning till enskilda projekt har besluten gått långt i vad avser gränsdragningen mellan olika grupper av möjliga projekt och hur den fortsatta behandlingen av dessa skall ske.

Samtidigt som utskottet vill understryka värdet av den kommunala självstyrelsen så kan det med beaktande av vad som nyss sagts beträffande det riksintresse som präglar utbyggnad av vattenkraft finnas grund för konflikt mellan kommun- och riksintresse. Ett generellt veto för en av en utbyggnad berörd kommun i en sådan intressekonflikt skulle kunna få allvarliga konsekvenser för energiförsörjningen. Att definiera vad som är att betrakta som berörd kommun är utomordentligt svårt och i sista hand blir det i dessa fall ett avgörande för regeringen. Om regeringen i visst fall anser att kommun är att betrakta som till den grad berörd av vattenkraftsutbyggnad, att den borde ges en vetorätt tillsammans med några andra kommuner,uppstår nästa svåra avgörande, om verkligen en kommuns vetorätt skall kunna omöjliggöra ett projekt trots att andra berörda kommuner tillstyrker detsamma. Troligen kommer de antydda definitionssvårigheterna att medföra att ett formellt uttalat veto i praktiken blir utan värde.

Utskottet anser att det med befintligt beslutsunderlag knappast kan vara tillrådligt att tillstyrka ett förslag om en kommunal vetorätt i vattenlagen eller att i övrigt nu ändra riktlinjerna för vattenkraftsutbyggnad. Det arbete som bedrivs i utredningar bör fortskrida med bibehållna förutsättningar i vad avser nu berörda frågor. I avvaktan på resultatet av detta arbete anser dock utskottet att regeringen, inför fortsatta beslut inom den grupp av prövningsfall där tillståndsfrågan kan avgöras av denna, bör ta speciell hänsyn till vad som anförts om samstämmighet med berörd kommun inför slutgiltigt beslut om vattenkraftsutbyggnaden.

CU 1975/76:18

10 Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:1955 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i fråga om avgörande beträffande vattenkraftsutbyggnad.