Med anledning av motioner rörande planering och byggande
Civilutskottets betänkande 1975/76:28
med anledning av motioner rörande planering och byggande Motionerna
Utskottet behandlar i detta betänkande motionerna 1975/76:
872 av herrar Johansson i Växjö (c) och Olsson i Sundsvall (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär att frågan om juridisk rådgivning till enskilda i syfte att förbättra allmänhetens möjlighet att följa och påverka planfrågor m. m. blir föremål för prövning och förslag i enlighet med vad i motionen anförts,
1912 av fröken Andersson m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring i 54 § byggnadsstadgan att byggnadsnämndens medgivande skall inhämtas för all ändring av användning av mark eller bebyggelse och att byggnadsnämnd under åberopande av att övergripande riktlinjer för kvartersmarkens användning har antagits av kommunen skall ha rätt att vägra sådant användningslov,
1916 av herr Börjesson i Falköping (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av byggnadslagen att besvärstiden i tomtindelningsfrågor förlängs med en vecka,
1921 av fru Fredgardh(c)och herr Granstedt (c)vari hemställs att riksdagen beslutar
1. att anhålla hos regeringen om en översyn av gällande byggnorm i syfte att få fram skärpta krav på användandet av icke-brännbar plast som byggmaterial i lokaler där människor skall vistas,
2. att erforderliga medel ställs till förfogande för forskning om brandsäkert plastmaterial,
1927 av herr Hallenius m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär att myndighet åläggs att i brev underrätta markägare om inskränkningar i markägarens rätt att disponera marken,
1928 av fru Hambraeus (c) och herr Granstedt (c) vari hemställs
1. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att sådan förändring i Svensk byggnorm vidtas att en toalett med multrumprincip godkänns,
2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att planverket i samarbete med Kommunförbundet informerar om angelägenheten av att planera nya bostadsområden med multrumslösningar,
1934 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen beslutar uttala att endast samhällsägd mark får stadsplaneläggas samt hos regeringen hemställer om förslag till sådan lagstiftning,
1 Riksdagen 1975/76. 19 sami. Nr 28
CU 1975/76:28
1939 av herrar Jonasson (c) och Norrby (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär att glesbebyggelsebegreppet blir föremål för överväganden, i enlighet med vad som anförts i motionen,
1940 av herr Jonnergård m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar att som sin mening uttala att målsättningen i fråga om orts- och regionstrukturen skall vara att samhällsplaneringen inriktas på att lokalt samordna boende, arbete, service och fritidsaktiviteter,
1941 av fru Lewén-Eliasson m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär en prövning av möjligheterna att inrätta en vägmarksersättningsfond i syfte att underlätta markplaneringen i kommunerna i enlighet med vad i motionen anförts,
1945 av herrar Mattsson i Skee (c) och Mattsson i Lane-Herrestad (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder som främjar och påskyndar en övergång till centralantenner för radio och television,
1946 av herrar Mattsson i Lane-Herrestad (c) och Mattsson i Skee (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begären systematisk genomgång av den statliga verksamheten för att kartlägga möjligheterna att genom information, utbildning och anlitande av biologisk och medicinsk expertis åstadkomma ett större hänsynstagande till hälso- och miljömässiga aspekter i beslutsfattandet och i förvaltningen,
1957 av herr Olsson i Järvsö m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om utredning och praktiskt inriktad försöksverksamhet med uppgift att finna lämpliga former för att med statliga stimulansåtgärder främja saneringen av landsbygdens serviceenheter och tätorter,
2037 av herr Bohman m. fl. (m) vari, såvitt nu är i fråga, hemställs att riksdagen beslutar (8.) att som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen 1975/76:1979 anförts beträffande vikten av att planlagstiftning ges en sådan utformning att enskilda initiativ till planläggning och utformning av planförslag stimuleras,
2039 av herr Bohman m. fl. (m) vari, med hänvisning till vad som anförts i avsnittet ”Fritid” i motionen 1975/76:1979, hemställts att riksdagen hos regeringen hemställer att regeringen innevarande år framlägger förslag om att återställa den före den 1 januari 1971 gällande glesbebyggelserätten och rätten att disponera fastighetsanvändning i övrigt genom att i byggnadslagen och naturvårdslagen återinföra de bestämmelser om rätt till bebyggelse, fastighetsanvändning och ersättning m. m. som gällde i byggnadslagen och naturvårdslagen före 1971 samt upphäva de åren 1971 och 1972 nyinförda bestämmelserna i dessa hänseenden.
CU 1975/76:28
3 Utskottet
Bland motionsförslag som rör principerna för planlagstiftningen ingår i första hand motionen 1975/76:2039 (m). Däri föreslås riksdagen begära att regeringen innevarande år lägger fram förslag att återställa före år 1971 gällande glesbebyggelse rätt och rätten att disponera över fastighetsanvändningen i övrigt, något som skulle få uttryck i att äldre bestämmelser om rätt till bebyggelse, fastighetsanvändning och ersättning m. m. återinförs i byggnadslagen (BL) och naturvårdslagen (NVL).
De gjorda ändringar i lagstiftningen som motionärerna närmast vänder sig mot är de som beslutats av 1971 och 1972 års riksdagar. 1971 års beslut (prop. 1971:118, CU 1971:26) innebar bl. a. en ändring av 6 § första stycket BL, varigenom tätbebyggelsebegreppet fick en ändrad definition - tätbebyggelse anses föreligga när byggandet kan antas framkalla behov av gemensamma anordningar. Det innebar bl. a. också att byggnadslovsplikten utvidgades att omfatta hela landet och att genom en ny 15 a § i NVL öppnades möjlighet att förordna att visst område tillfälligt skall vara strandskyddsområde. I fråga om 1972 års åberopade beslut torde motionärerna närmast avse riksdagens ställningstaganden i anslutning till den fysiska riksplaneringen (prop. 1972:111, CU 1972:35) beträffande medel för att åstadkomma en lämplig glesbebyggelseutveckling (5 § andra stycket BL) samt reglerna om ersättning till markägare.
Förslaget framställs med en hänvisning till vad som i motionen 1975/76:1979 anförts under rubriken Fritid (s. 163-171). Förslaget om återinförande av glesbebyggelserätten anges (s. 164-165, 170) vara framställt för att möjliggöra en omfattande fritidsbosättning.
Då utskottet tidigare - åren 1971 och 1972 - tagit ställning till de lagändringar som motionärerna nu föreslår skall upphävas har emellertid i reservationer (m) åberopats andra motiv än önskemålet om ett ökat byggande av fritidshus. Sålunda betonades (CU 1971:26, res. 1 b) i anslutning till frågan om glesbebyggelserätten att lagändringarna uppfattades som principiellt betydelsefulla steg bort från varje tanke på den enskilde markägarens rättstrygghet. Ett yrkande (res. 6) om avslag på förslaget om vidgat strandskydd betonade ersättningsfrågorna. Mot de vid 1972 års riksdag framlagda förslagen till lagändringar gjordes invändningar (CU 1972:35, res. 21, 26-28) som likaledes återfördes till ersättningsfrågorna. Reservanterna såg (res. 21) en risk att äganderätten slutgiltigt degraderades till något slag av förfoganderätt och fastighetsägaren till en förvaltare av socialiserad egendom.
Utskottet kan - nu som tidigare - inte ansluta sig till tanken på att den kommunala markanvändningsplaneringen i dessa delar skulle helt underordna sig markägarnas dispositioner. Önskemålet om att utveckla en fritidsbebyggelse bör tillgodoses efter kommunala markanvändningsbeslut inom den fysiska riksplaneringens ram. Det förhållandet att den kommunala översiktliga planeringens pågående uppbyggnad medfört en viss restriktivitet
CU 1975/76:28
- framkallad av en strävan att inte frånhända sig en önskvärd handlingsfrihet
- får enligt utskottets mening inte tas till intäkt för att avstå från en prövning av lämpligheten från allmän synpunkt av viss bebyggelse. Utskottet tar redan på denna grund avstånd från motionsförslaget.
Motionärernas nu anförda ståndpunkt är sålunda att 1971 och 1972 års lagstiftning bör upphävas för att möjliggöra en omfattande fritidsbosättning
- dvs. för att möjliggöra ett byggande av fritidshus även på mark som inte anses lämpad för detta vid en prövning från allmän synpunkt. Ett godtagande av motionärernas synsätt skulle bl. a. innebära att samhället och ytterst kommunerna till de enskilda fastighetsägarna avstod möjligheterna att hindra annat än tätbebyggelse enligt tidigare definition. Därav följer i sin tur att även den fysiska riksplaneringens riktlinjer till skydd för t. ex. jordbrukets, naturvårdens och det rörliga friluftslivets intressen i motsvarande mån inte skulle kunna tillämpas. Detta i förening med att ett krav på samhällsprövning av markanvändningen sammantaget inte hindrar att tillräcklig mark ställs till förfogande för fritidshusbebyggelse leder utskottet till en avstyrkan av motionsförslaget med dess sålunda begränsade grund. En särskild fråga - skild från den principiella - är att restriktivitet intagits och skall intas inom områden som berörs av de geografiska planeringsriktlinjerna i avvaktan på översiktliga planeringsöverväganden. Detta får ses som en övergångsfråga.
Utskottet kan emellertid inte frigöra sig från uppfattningen att motionsförslaget fortfarande även bärs upp av den tidigare kritiken mot ersättningsreglerna, baserad på uppfattningen att samhällets hjälpmedel för en hushållning med mark och vatten innebär ett oacceptabelt intrång i en etablerad privat äganderätt. Även om dessa argument nu inte åberopas finnér utskottet anledning att i detta sammanhang erinra om en bred riksdagsmajoritets (s, c, fp, vpk) tidigare uttryckta uppfattning i denna del (CU 1972:35 s. 39). Utskottet anförde att den av reservanterna hävdade utformningen av ersättningsrätten skulle omintetgöra syftet med reformerna och dessutom, genom sin anknytning till förväntningsvärden och därmed skapade karaktär av generell vinstgaranti vid markspekulation, strida mot allmän rättsuppfattning.
Till den behandlade frågan om samhällets befogenheter att pröva lämpligheten av en viss markanvändning knyter an förslaget i motionen 1975/76:2037 (m), yrkandet 8. Där föreslås, med hänvisning till vad som anförts i avsnittet Markpolitik i motionen 1975/76:1979, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i den sistnämnda motionen (s. 148) anförts beträffande vikten av att planlagstiftningen ges en sådan utformning att enskilda initiativ till planläggning och utformning av planförslag stimuleras. Vad som sålunda anförts förs fram mot bakgrund av motionärernas uttryckta uppfattning att den översiktliga planeringen bör göras mindre tvingande och utvecklas genom önskemålet att kommunen skall
CU 1975/76:28
redovisa klara skäl om den avslår krav på planläggning eller avvisar av enskilda intressen framförda planförslag.
Det här ovan behandlade förslaget i motionen 1975/76:2039 (m) syftade till att upphäva samhällets planeringsbefogenheter i vissa fall. Förslaget i motionen 1975/76:2037 (m), yrkandet 8, syftar uppenbarligen till att luckra upp planeringsbeslutens innehåll och även till att ge de enskilda intressena ett bevisbördemässigt försteg vid konflikt mellan kommunens planbedömning och ett enskilt intresse.
Vid skilda tillfallen (bl. a. CU 1975/76:1 s. 28) har utskottet ställts inför motionsförslag om skärpning av samhällets befogenheter i fråga om markanvändningen - bl. a. att vissa intressen skulle skyddas genom en lagstiftning som direkt band kommunernas beslut. Riksdagen har därvid enhälligt ställt sig bakom den ordning som nu tillämpas för att i samverkan mellan stat och kommun få av riksdagen antagna riktlinjer preciserade i den kommunala planeringen.
I fråga om detaljplaner av enklare beskaffenhet ansåg bygglagutredningen att förslag skulle kunna initieras och förberedas av annan än byggnadsnämnden och sålunda även av enskild fastighetsägare.
När det gäller det specifika motionsförslaget vill utskottet erinra om och starkt betona den vid flera tillfällen uttryckta uppfattningen att den fysiska planeringen och inte minst dess översiktliga former föregås av samråd och debatt bland allmänheten - och sålunda inte endast bland markägarna - samt att avgörandena förankras i representativa kommunala beslut. Detta skall självfallet inte utesluta att alternativa planskisser som upprättats på enskilt initiativ ingår i de öppna bedömningarna. Det kan däremot enligt utskottets mening aldrig bli tal om att ge markägaren en ovillkorlig rätt vare sig att påkalla viss planläggning eller att utforma viss plan. Motionsförslaget avstyrks sålunda med hänsyn till att det utformats så att det inskränker medborgarinflytandet och den kommunala demokratin på detta område.
Ett uttalande att endast samhällsägd mark får stadsplaneläggas och en begäran om förslag till sådan lagstiftning förordas genom hemställan i motionen 1975/76:1934 (vpk). Syftet är att genom ett sålunda skapat hinder för ändrad markanvändning skapa ett reellt samhälleligt planmonopol. Som ett särskilt skäl för att med denna åtgärd främja det angivna syftet anges bristfälligheter i den förutsättning för bostadslån som det gällande markvillkoret utgör.
Ett till planlagstiftningen knutet generellt villkor av i motionen föreslagen typ är enligt utskottets mening orealistiskt även mot bakgrund av syftet att hindra en inte önskvärd markspekulation. Motionsförslaget avstyrks därför. Bred enighet föreligger (CU 1975/76:5 s. 3) att på sikt huvudlinjen i åtgärderna mot spekulation i hyresfastigheter bör vara att vidta åtgärder som gör denna verksamhet mindre lockande från de privatekonomiska synpunkter som leder avtalsparterna vid överlåtelser. Beträffande mark i övrigt gör sig i princip motsvarande bedömningar gällande.
CU 1975/76:28
6 I motionen 1975/76:1939 (c) föreslås riksdagen begära att glesbebyggelsebegreppet övervägs i enlighet med vad i motionen anförts. Motionärerna utgår från och accepterar gällande ordning att all bebyggelse i princip skall prövas lämplig från allmän synpunkt. De hävdar dock att kraven på formell planläggning bör begränsas så att spridd bebyggelse eller glesbebyggelse kan prövas efter enklare utredningar.
När det gäller glesbebyggelse är utgångspunkten (prop. 1972:111 bil. 2 s. 321, CU 1972:35 s. 35) att de översiktliga bedömningar som skall föregå byggnadslovsprövningen skall så långt som möjligt ske i enkla och, där de lokala förhållandena motiverar det, enhetliga former.
När det åter gäller tätbebyggelse har förutsatts att en utvecklad översiktlig planering skall medföra att också enstaka byggnadsföretag skulle kunna tillåtas dispensvägen i fall där detta tidigare inte var möjligt. Som exempel har nämnts uppförande av ytterligare bebyggelse i anslutning till befintlig jordbruksbebyggelse. Dåvarande civilministern underströk (prop. 1972:111 bil. 2 s. 321) i likhet med planverket starkt denna synpunkt. Också bygglagutredningen utgick från att ett krav på planmässig prövning skulle kunna anses tillgodosett trots att detaljplan inte upprättats. Planläggningskravet skulle gälla för åtgärder som var sådana att de bör ske under insyn och inflytande från en större allmänhet och således inte endast från de närmaste grannarna. Utskottet har inte anledning till annat antagande än att också pågående överväganden om en ny byggnadslagstiftning utgår från att detaljplan inte blir obligatorisk utan att behovet därav får bedömas med hänsyn till kravet på inflytande från allmänhetens och intressenters sida.
Utskottet ansluter sig sålunda till motionärernas allmänna synpunkt att krav på formell planläggning i detaljplan skall kunna avstås i vissa fall även vid tätbebyggelse. Utskottet utgår också från att denna utgångspunkt gäller även för det pågående utredningsarbetet. Med hänsyn till att närmare regler härom sålunda får förutsättas bli framlagda för riksdagen i samband med kommande lagförslag får motionärernas intresse anses tillgodosett utan någon riksdagens åtgärd.
De överväganden från år 1972 som utskottet ovan redovisat får förutsättas bli beaktade också vid handläggning enligt nu gällande regler.
Vidgade möjligheter att styra bebyggelseanvändningen föreslås i motionen 1975/76:1912 (c). Förslaget innebär krav på en tilläggsbestämmelse i 54 § byggnadsstadgan (BS) enligt vilken byggnadsnämndens medgivande skulle krävas för ändring av användningen av mark eller bebyggelse och ett sådant lov skulle kunna vägras om det stred mot av kommunen antagna riktlinjer för kvartersmarkens användning. Motionsförslaget torde närmast ta sikte på att ge den av Stockholms kommun antagna s. k. zonplanen direkt genomslagskraft utan att dess innehåll förs över till stadsplanebestämmelser. Ett mål är att därigenom kunna hejda en fortgående kontorisering.
I princip motsvarande fråga, väckt genom motion (fp), behandlades i betänkandet CU 1972:17. Utskottets majoritet anslöt sig till utgångspunkten
CU 1975/76:28
att kommunala bedömningar angående användningen av byggnader skall konkretiseras och kunna bringas till efterföljd men hänvisade till möjligheten att komplettera gällande stadsplaner i stället för att ge zonplanen - med dess karaktär av översiktsplan - direkt rättsverkan.
Bygglagutredningen föreslog att byggnadslov skulle krävas även för ändringar i byggnaders användningssätt. Bland remissyttrandena över förslaget förekom i denna del endast ett avstyrkande yttrande - från en minoritet i en kommun.
Utskottet har inte funnit anledning att frångå sina tidigare ståndpunkter i detta ämne. Det får förutsättas att förslag till en ny byggnadslagstiftning täcker även de förhållanden som motionärerna aktualiserat.
Bland motionsyrkanden som rör bebyggelsemiljöns utformning m. m. återfinns förslaget i motionen 1975/76:1940 (c). Däri föreslås riksdagen ange målsättningen i fråga om orts- och regionstrukturen så att samhällsplaneringen inriktas på att lokalt samordna boende, arbete, service och fritidsaktiviteter. Hemställan är identisk med den som tidigare förts fram i motionen 1975:1771 (c), behandlad i betänkandet CU 1975:21. Utskottet konstaterade enhälligt att målen såvitt rör den fysiska planeringen i väsentliga delar redan är allmänt omfattade eller föremål för fortsatta studier samt att det inte fanns anledning att göra uttalanden i denna del.
Härtill anknytande frågor har därefter behandlats bl. a. i sysselsättningsutredningens delbetänkande Arbete åt alla (SOU 1975:90), arbetsmarknadsdepartementets rapport Politik för regional balans (SOU 1975:91) och ERU:s rapport Regionalpolitiska studier (Ds A 1975:12).
Utskottet, som förutsätter att motionärernas syfte inte är att generellt hindra tillkomsten av större industriella arbetsplatser eller en allsidig näringsstruktur inom ett pendlingsområde, har inte heller nu funnit anledning förorda ett riksdagens uttalande enligt motionsförslaget.
1 motionen 1975/76:1946 (c) betonas hälso- och miljömässiga aspekter. Förslaget innebär krav på en systematisk genomgång av den statliga verksamheten för att kartlägga möjligheterna att genom information, utbildning och anlitande av biologisk och medicinsk expertis åstadkomma ett större hänsynstagande till de nämnda hälso- och miljömässiga aspekterna i beslutsfattandet och förvaltningen.
Det sålunda mycket vida förslaget utvecklas i motiveringen närmast med krav på förebyggande åtgärder genom en ändamålsenlig planering - åtgärder som skulle kunna främjas genom att samhällsmedicinsk och biologisk sakkunskap tillfördes beslutsfattande myndigheter.
Utskottet har inte någon principiell erinran mot att plan- och planeringsfrågor m. m. diskuteras och avgörs mot bakgrund av även samhällsmedicinska och biologiska synpunkter. Det är en självklar strävan att så långt som möjligt kunna överblicka konsekvenserna av olika planeringsalternativ. Utskottet kan däremot inte ansluta sig till meningen att detta
CU 1975/76:28
skulle motivera en särskild systematisk genomgång av hela den statliga verksamheten enligt motionsförslaget. De i motionen betonade synpunkterna får beaktas i den prövning av den statliga förvaltningsorganisationen som fortlöpande pågår-liksom av kommunerna. Synpunkterna kan i vissa delar också tänkas bli aktuella i utredningssammanhang - t. ex. inom hälso- och sjukvårdsutredningen (S 1975:04). Motionen avstyrks sålunda.
När det gäller handläggningsfrågor m. m. har i motionen 1975/76:872 (c) föreslagits en begäran om utredning och förslag beträffande juridisk rådgivning till enskilda i syfte att förbättra allmänhetens möjlighet att följa och påverka planfrågor m. m. Motionärerna förordar som en lämplig lösning att rådgivning tillhandahålls gratis eller till överkomlig taxa inom ramen för rättshjälpen.
Bygglagutredningen påpekade vikten av att en sådan hanteringsordning öppnade möjligheter till ett tidigt samrådsförfarande men påpekade att medborgarna också under planläggningsarbetet skulle ha möjlighet att kontakta de planerande organen och framföra sina synpunkter. Ytterligare synpunkter och erinringar skulle kunna framställas sedan förslaget blivit färdigt och ställts ut för granskning.
Rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429) utgår som allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde och rådgivning. De här närmast aktuella formerna allmän rättshjälp och rådgivning förutsätter båda att saken rör ”rättslig angelägenhet”. Allmän rättshjälp får lämnas endast fysisk person och under vissa förutsättningar dödsbo. Den får bl. a. inte heller, om inte särskilda skäl föreligger, lämnas näringsidkare i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet.
Rättshjälpsutredningen (Ju 1975:07) har tillkallats för en allmän översyn av rättshjälpssystemet - en samlad bedömning av hur rättshjälpsreformen har utfallit. Bl. a. skall bedömas även näringsidkares möjlighet till rättshjälp och vissa önskemål om vidgad rättshjälp i övrigt. Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt.
Hithörande frågor har tidigare behandlats av utskottet, bl. a. i betänkandet CU 1974:9 (s. 29). Utskottet erinrar också om vad som anförts i propositionen 1972:111 bil. 2 (s. 358-360).
Enligt utskottets mening bör möjligheten och lämpligheten av att på i motionen föreslaget eller annat sätt kunna bistå allmänhet och sakägare med rådgivning e. d. i planfrågor undersökas på lämpligt sätt med anknytning till arbetet på en ny planlagstiftning. Utskottet har inte funnit anledning uttala sig för någon viss lösning. Undersökningen bör således vara förutsättningslös men tjäna syftet att redovisa de härtill knutna aspekterna på ett medborgarinflytande i planeringen m. m. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motionen som sin mening ge regeringen till känna.
Vidare har i motionen 1975/76:1927 (c) föreslagits att myndighet åläggs
CU 1975/76:28
att i brev lämna underrättelse till markägare om inskränkningar i rätten att disponera marken. Motionärerna anger som exempel på fall där detta är motiverat trädfällningsförbud enligt byggnadslagen, inskränkningar enligt skogsvårdslagen samt nya bestämmelser i naturvårdslagen - fall där ersättningsrätt inte alltid föreligger och sålunda ett partsförhållande på denna grund inte uppstår och i sin tur ger upphov till direkt underrättelse.
Enligt 24 § BS gäller att när förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd eller mot schaktning, trädfällning eller därmed jämförlig åtgärd meddelas, skall länsstyrelsen underrätta markägarna därom genom kungörelse i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden för orten tas in, eller på annat lämpligt sätt. Avsikten har varit att delgivningsmetoden får anpassas efter omständigheterna. Antalet markägare och angelägenheten att nå ägare till mark där byggnadsverksamhet m. m. pågår torde bl. a. ha avsetts läggas till grund för valet av underrättelsemetod.
Vad gäller NVL (1964:822) torde motionärerna närmast ha syftat på förordnande om utvidgning enligt 15 § andra stycket av strandskyddsområde utöver generella 100 m från strandlinje. Här gäller enligt 15 § naturvårdskungörelsen (1974:1028) att förslag skall ställas ut sedan kungörelse därom utfärdats i tidning eller tillkännagetts på annat lämpligt sätt.
Också enligt utskottets mening är det ett rimligt krav att individuella beslut om inskränkningar av dispositionsrätten direkt når de berörda markägarna. Gränserna mellan dessa typer av beslut och i lag angivna generella förbud som måste föras ut med andra informationsmedel än direkta underrättelser kan emellertid, liksom förutsättningarna i skilda fall, vara mycket olika. Dessa frågor bör därför ytterligare övervägas i samband med det fortsatta arbetet på en ny byggnadslagstiftning. Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motionen som sin mening ge regeringen till känna.
I motionen 1975/76:1916 (c) föreslås att tiden för besvär över fastställelse av tomtindelning förlängs från tre till fyra veckor.
Enligt 34 § 2 mom. BS skall markägare med vissa undantag personligen underrättas om att förslag till tomtindelning ställts ut för granskning. Enligt 34 § 3 mom. skall länsstyrelsen samma dag den fastställt tomtindelning bl. a. därom underrätta markägare som i ärendet framställt yrkande vilket helt eller delvis lämnats utan bifall. Länsstyrelsens beslut skall enligt 150 § BS meddelas efter anslag. Enligt 12 § förvaltningslagen (1971:290) skall besvärshandling i fråga om beslut som avser föreskrift till allmän efterrättelse ha kommit in inom tre veckor från den dag beslutet tillkännagavs.
Utskottet har inte funnit anledning överväga några speciella regler när det gäller besvär över fastställelse av tomtindelning. Vid tomtindelning är markägaren, i den mån han inte själv påkallat åtgärden, tidigare underrättad om ärendet och kan vidta nödvändiga dispositioner för att bevaka sin rätt vid bortovaro m. m. Motionen avstyrks. Frågan om tomtmätningsinstitutets bestånd knyter an till det fortsatta arbetet på en ny byggnadslagstiftning.
CU 1975/76:28
10 Vidare har i motioner tagits upp vissa övriga frågor. Sålunda föreslås genom motionen 1975/76:1941 (s) riksdagen begära en prövning av möjligheterna att inrätta en vägmarksersättningsfond. Staten skulle via denna fond lösa in mark för vissa vägar. Utläggning i översiktlig planering av ett vägmarksreservat skulle följas av en omedelbar precisering av vägområdet för att möjliggöra en sådan inlösen.
Förslaget utgår från det förhållandet att i den översiktliga planeringen mark måste reserveras även för vägar och trafikleder som kan komma till utförande först efter mycket lång tid. Förslaget har emellertid samband med gällande ordning i fråga om inlösen av mark enligt BL. Fastighetsägaren har (prop. 1972:111 bil. 2 s.336ff.) inte möjligheter att föregripa en samlad detalj planelösning genom att kräva en förtidig inlösen. För generalplanefallet gäller en rätt för fastighetsägaren att få fastighet inlöst när planen innebär ett kvalificerat intrång i pågående markanvändning - ett synnerligt men vid fastighetens nyttjande. Riksdagen har tidigare godtagit principen att enbart den omständigheten att mark inte får användas för enskilt byggande inte skall medföra rätt att påkalla inlösen. Härmed sammanhängande frågor är ytterst avhängiga av det plansystem som kan komma att antas genom en ny byggnadslagstiftning. Några uttalanden från riksdagens sida som binder dessa bedömningar bör nu inte göras. Även i den mån motionärernas syfte begränsar sig till att på staten överföra den nu gällande kommunala inlösenplikten i generalplanefallen då det gäller viss vägmark blir bedömningen också knuten till det framtida plansystemet. Utskottet avstyrker därför motionen med hänvisning till det anförda.
I motionen 1975/76:1957 (c) föreslås utredning och praktiska försök med syfte att finna former för statlig stimulans för sanering av landsbygdens tätorter.
Ett förslag av motsvarande innehåll behandlades i betänkandet CU 1975:7 (s. 32). Utskottet hänvisade då till att stödet inom bostadsförsörjningens ram var detsamma för såväl små som stora orter. Utskottet avstyrkte motionen men fann att bakgrunden kunde sökas i en osäkerhet om inriktning och metoder som överförts till den fysiska planeringen. De belysta förhållandena ansågs dock av utskottet värda ytterligare uppmärksamhet.
Vad utskottet sålunda anfört gäller även bedömningen i detta sammanhang. Ytterligare material om de små tätorternas problem har publicerats av planverket bl. a. i rapport 34, del 1, år 1975. Rapporten innehåller en studie av områdesplanering beträffande hel tätort när det gäller kompletterande bebyggelse samt del av tätort i fråga om bevarande och förnyelse samt nyexploatering. Frågeställningarna knyter också antili de överväganden som utskottet redovisat i betänkandet CU 1975/76:22 (s.21) beträffande förnyelseområden. Frågorna beaktas sålunda i skilda sammanhang och förutsätts få ytterligare tyngd i de kommunala bedömningarna sedan en översiktlig planering tagit fastare form. Någon riksdagens åtgärd enligt motionsförslaget är nu inte påkallad.
CU 1975/76:28
11 Genom motionen 1975/76:1921 (c) föreslås riksdagen att dels begära en översyn av byggnormerna för att få skärpta krav på användning av inte brännbar plast som byggmaterial i lokaler där människor skall vistas, dels besluta att erforderliga medel ställs till förfogande för forskning om brandsäkert plastmaterial.
Regeringen har nyligen gett statens planverk i uppdrag att i samråd med bostadsstyrelsen, konsumentverket och statens brandnämnd utreda vilka byggnadsmaterial, m. m. som kan anses vara brandfarliga. Utredningen skall gälla förutom byggnadsmaterial också brandriskerna med material som ingår i den lösa egendom, t. ex. möbler, som vanligen finns i byggnader. I uppdraget ingår också att beräkna hur stora merkostnader som skulle uppstå om mindre brandfarliga material skulle användas. Resultatet av arbetet och de förslag utredningen kan leda fram till skall snarast redovisas till regeringen.
Motionsförslaget om en översyn av byggnormerna täcks liksom andra frågor av det givna utredningsuppdraget. Utskottet ansluter sig till meningen att en utredning på detta område tillgodoser ett angeläget behov. Utskottet förutsätter att utredningsarbetet också kan ge ytterligare underlag för att bedöma nödvändigheten av fortsatta forskningsinsatser. Motionärernas syfte får sålunda anses tillgodosett utan någon riksdagens ytterligare åtgärd.
I motionen 1975/76:1928 (c) föreslås att riksdagen dels begär en sådan ändring av kraven på hygienutrymmen i byggnormerna att en toalett av multrumtyp anses tillräcklig även för bostäder där det krävs två wc, dels begäratt planverket i samarbete med Svenska kommunförbundet informerar om angelägenheten att planera nya bostadsområden för toaletter enligt multrumprincipen.
Enligt byggnormerna SBN 1975 (71:215) anges som en för såväl de byggande som för byggmyndigheterna bindande föreskrift att lägenhet skall förses med behövlig sanitär utrustning. I fråga om denna utrustning anges föreskriften att lägenhet om upp till 3 rum och kök skall ha minst en wc-stol och att det i tvåplansbostäderskall finnas minsten toalett i plan med sovrum. I lägenheter om 3 1/2 rum och kök eller mer skall det finnas wc-stol i minst två utrymmen - i tvåplansbostäder minst en toalett i vardera planet.
Enligt utskottets mening bör inte den aktualiserade frågan nu lösas genom ett riksdagsbeslut. Utskottet har förutsatt att frågeställningen kommer att ytterligare övervägas i samband med den fortgående prövningen av innehållet i SBN.
Slutligen har i motionen 1975/76:1945 (c) föreslagits att riksdagen begär förslag till åtgärder som främjar och påskyndar en övergång till centralantenner för radio och television.
Förslaget utgår i första hand från de estetiska fördelar som i många sammanhang skulle kunna vinnas om centralantenner används i samlade bostadsområden, inte minst de som präglas av en kulturhistoriskt värdefull
CU 1975/76:28
miljö eller eljest är känsliga. Det är inte uteslutet att sådana lösningar också har andra fördelar. Utskottet ansluter sig till motionärernas utgångspunkt och förordar att de aktuella frågeställningarna kartläggs och att en bedömning görs av möjligheterna att främja det angivna syftet. Eri sådan genomgång bör göras utifrån bl. a. de synpunkter som planverket, (»stadsstyrelsen och televerket har att företräda. Genomgången bör omfatta också möjligheterna att i detta hänseende påverka den befintliga bebyggelsen. Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motionen som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottet hemställer
1. beträffande återinförande av en glesbebyggelserätt m. m. att riksdagen avslår motionen 1975/76:2039,
2. beträffande enskilda initiativ till planläggning m. m. att riksdagen avslår motionen 1975/76:2037, yrkandet 8,
3. beträffande stadsplaneläggning endast av samhällsägd mark att riksdagen avslår motionen 1975/76:1934,
4. beträffande kraven på formell planläggning att riksdagen avslår motionen 1975/76:1939,
5. beträffande vidgade möjligheter att styra bebyggelsens användning att riksdagen avslår motionen 1975/76:1912,
6. beträffande lokal samordning av boende, arbete, service och fritidsaktiviteter att riksdagen avslår motionen 1975/76:1940,
7. beträffande hälso- och miljömässiga utgångspunkter för planeringen att riksdagen avslår motionen 1975/76:1946,
8. beträffande juridisk rådgivning i planfrågor m. m. att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:872 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. beträffande underrättelser till markägare att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:1927 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. beträffande tiden för besvär över fastställelse av tomtindelning att riksdagen avslår motionen 1975/76:1916,
11. beträffande en statlig fond för vägmarksersättningar att riksdagen avslår motionen 1975/76:1941,
12. beträffande statlig stimulans för sanering av landsbygdens tätorter att riksdagen avslår motionen 1975/76:1957,
13. beträffande plast som byggmaterial m. m. att riksdagen avslår motionen 1975/76:1921,
14. beträffande krav på hygienutrymmen m. m. att riksdagen avslår motionen 1975/76:1928,
CU 1975/76:28
15. beträffande centralantenner att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:1945 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 29 april 1976
På civilutskottets vägnar ELVY OLSSON
Närvarande: fru Olsson i Hölö (c), herrar Bergman i Göteborg (s), Wennerfors (m), Lindkvist (s). Åkerfeldt (c), Henrikson (s), Strömberg i Botkyrka (fp), Högström (s), Jadestig (s), Olof Johansson i Stockholm (c). Claeson (vpk), fru Landberg (s), fru Ingvar-Svensson (c), herrar Danell (m) och Andersson i Gamleby (s).
Reservationer
1. beträffande återinförande av en glesbebyggelserätt m. m. av herrar Wennerfors (m) och Danell (m) som anser att
dels den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar "Då utskottet” och på s. 4 slutar ”allmän rättsuppfattning” bort lyda:
Enligt vad utskottet erfarit har de förändringar som vidtogs 1971 och 1972 i marklagstiftningen och som då medförde att glesbebyggelserätten avskaffades skapat en ohållbar situation i många delar av landet. Således har den nya vida definitionen av tätbebyggelsebegreppet och den utvidgade byggnadslovsplikten medfört att antingen har bebyggelse för fast boende eller fritidsboende i anslutning till befintlig bebyggelse omöjliggjorts eller har de nödvändiga formella kraven medfört oacceptabelt och omfattande administrativt arbete. Den bofasta befolkningen i glesbygd har drabbats av omotiverade problem. Möjligheterna att komplettera en existerande bebyggelse med fritidshus som en extra förvärvskälla har beskurits.
Utskottet anser liksom motionärerna att kommunerna i kommunöversikterna noga måste beakta behovet av mark för fritidshus. Erfarenheterna visar att människorna främst efterfrågar fritidshus i relativt gles bebyggelse. Den kommunala planeringen måste tillgodose denna efterfrågan.
Fritidshus kan med fördel uppföras i närheten av jordbruksbebyggelse. Härigenom skulle ett stort antal fritidshus kunna byggas, en god miljöanpassning uppnås och förutsättningarna för en levande landsbygd förbättras. Detaljplaneringen av hela landet har ändrat dessa möjligheter. Glesbebyggelserätten bör återinföras. Utskottet finner övervägande skäl tala för detta. Förslaget i motionen 1975/76:2039 (m) tillstyrks alltså.
dels utskottets hemställan under 1 bort lyda:
1. beträffande återinförande av en glesbebyggelserätt m. m. att riksdagen bifaller motionen 1975/76:2039,
CU 1975/76:28
2. beträffande enskilda initiativ till planläggning m. m. av herrar Wennerfors (m) och Danell (m) som anser att
dels den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar ”Det här” och slutar ”detta område” bort lyda:
Utskottet anser liksom motionärerna att det är angeläget att planeringsarbetet i kommunerna ges möjlighet att smidigt anpassas till successivt uppkommande behov och förändringar. Dagens överbelastning av planeringsapparaten med bl. a. långvarigabyggnadsförbud som en följd härav måste angripas på det sätt som motionärerna föreslår.
Till skillnad mot bygglagutredningens förslag bör enligt utskottet enskilda initiativ till planläggning och då det gäller utarbetande av alternativa planförslag stimuleras. Därigenom skulle kostnaderna för planläggning kunna mera direkt drabba själva markutnyttjandet. En livgivande konkurrens samt mer varierande och bättre bostadsmiljöer skulle kunna vinnas. En kommun bör vara skyldig att redovisa klara skäl om den avslår krav på planläggning eller avvisar av enskilda intressen framförda förslag.
Utskottet finner motionärernas förslag vara dels en smidig väg för att anpassa planeringsapparaten till befintliga resurser och behov, dels ett sätt att aktivera fler kommuninnevånare i den så viktiga planeringsprocessen. Fler människor ges möjlighet att påverka planeringsarbetet, och den kommunala demokratin befästs. Utskottet tillstyrker alltså motionen 1975/76:2037 (m), yrkandet 8.
dets utskottets hemställan under 2 bort lyda:
2. beträffande enskilda initiativ till planläggning m. m. att riksdagen bifaller motionen 1975/76:2037, yrkandet 8,
3. beträffande stadsplaneläggning endast av samhällsägd mark av herr Claeson (vpk) som anser att
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 5 som börjar ”Ett till" och slutar ”bedömningar gällande” bort lyda:
Införandet av markvillkoret innebär på sikt förbättringar av möjligheten att komma till rätta med markspekulation och monopolintressen. För att ytterligare stärka det allmännas möjligheter att stoppa markprisstegringen och kapitalintressena måste samhället bli ägare till ali mark avsedd för samhälls- och bostadsbyggande. Som anförs i motionen 1975/76:1934(vpk) måste ett reellt samhälleligt planmonopol skapas som inte begränsas av enskilda ekonomiska vinstintressen och som även kan lösa grundläggande problem beträffande markprisutvecklingen. Markvillkoret jämte ett villkor att endast samhällsägd mark får stadsplaneläggas skulle vara ett effektivt medel i kampen mot markspekulationen. Ett uttalande härom i enlighet med förslaget i motionen bör alltså göras av riksdagen.
CU 1975/76:28
dels utskottets hemställan under 3 bort lyda:
3. beträffande stadsplaneläggning endast av samhällsägd mark att riksdagen bifaller motionen 1975/76:1934,
Särskilt yttrande
beträffande behandlingen av motionerna 1975/76:2037 fm), yrkandet 8, och 2039 (m) av herrar Wennerfors (m) och Danell (m) som anför:
Utskottsmajoritetens behandling av markpolitiska motionerhar,vilket inte minst framgår av betänkandet CU 1975/76:28, antagit en alltmer säregen prägel. I stället för att på gängse vis föra ett resonemang om principer och konsekvenser av ett framfört motionskrav och därmed redovisa ett motiverat ställningstagande har utskottsmajoriteten allt oftare börjat använda ett språkbruk och en teknik i motionsbehandlingen som inte kan sägas höra hemma i ett utskottsbetänkande.
Utskottsmajoriteten har således i föreliggande betänkande valt att tolka motionärernas syften på helt grundlöst sätt. Man utläser förslag i motionerna som inte har någon saklig förankring. Trots att moderata samlingspartiet i alla markpolitiska sammanhang understryker det förhållandet att enskilda intressen i många fall måste vika för allmänna intressen även när det gäller äganderätten till mark under förutsättning att skälig ersättning ges, låter utskottsmajoriteten påskina att motionen 2039 bygger på "tanken att den kommunala markanvändningsplaneringen i dessa delar skulle underordna sig markägarnas dispositioner”. Ett återinförande av glesbebyggelserätten föratt bl. a. möjliggöra en ökad fritidsbosättning anses av utskottsmajoriteten vara detsamma som att "möjliggöra ett byggande av fritidshus även på mark som inte anses lämpad för detta vid en prövning från allmän synpunkt”. I utskottsmajoritetens kommentarer till samma motion anförs att utskottet inte kan "frigöra sig från uppfattningen” att förslaget bärs upp av kritik mot vissa ersättningsregler "baserad på uppfattningen att samhällets hjälpmedel för en hushållning med mark och vatten innebär ett oacceptabelt intrång i en etablerad privat äganderätt”.
Lika liten grund försina uttalanden har utskottsmajoriteten i motiveringen till avslag på motionskravet om möjligheter för att enskilda skall kunna deltaga mer aktivt i planläggningsarbete. Där framhålls att förslaget "syftar” till "att luckra upp planeringsbeslutens innehåll och även till att ge de enskilda intressena ett bevisbördemässigt försteg". Utskottsmajoritetens uppfattning att markägares möjlighet att kunna påverka planläggningsarbetet i ökad omfattning skulle betyda att man "inskränker medborgarinflytandet och den kommunala demokratin” visar, om det inte framkommit tidigare i betänkandet, att utskottsmajoriteten valt att i en uppenbarligen för den obekväm fråga använda sig av slutledningar och grundlösa påståenden som mer bär spår av en inflammerad valårsdebatt än av ett utskottsyttrande.
GOT A B 51866 Stockholm 1976