Med anledning av propositionen 1975/76:189 med förslag om insyn i och kontroll av den militära underrättelsetjänsten m. m. jämte motion
FöU 1975/76:40
Försvarsutskottets betänkande 1975/76:40
med anledning av propositionen 1975/76:189 med förslag om insyn i och kontroll av den militära underrättelsetjänsten m. m. jämte motion
I propositionen 1975/76:189 (försvarsdepartementet) har regeringen - efter föredragning av statsrådet Holmqvist -
1. berett riksdagen tillfälle att yttra sig över de allmänna riktlinjer för den militära underrättelsetjänsten som föredragande statsrådet har angett i propositionen,
2. föreslagit riksdagen att godkänna de grunder för allmän insyn i och kontroll av underrättelsetjänsten samt den organisationsanknytning för IB som föredragande statsrådet har redovisat i propositionen.
Med anledning av propositionen har väckts motionen 1975/76:2487 (vpk).
Riksdagsbehandlingen år 1973 av den militära underrättelsetjänsten
Den s. k. IB-affären tilldrog sig stor uppmärksamhet under sommaren och hösten 1973. I riksdagen uppmärksammades IB-affären genom en interpellationsdebatt den 18 maj och i samband med den allmänpolitiska debatten den 7 november. Försvarsutskottet genomförde under tiden den 25 oktober - den 4 december 1973 en särskild granskning av den militära underrättelsetjänsten. 1 betänkandet FöU 1973:25 lämnade utskottet en redovisning och vissa förslag till riksdagen med anledning av vad utskottet hade inhämtat genom granskningen. Betänkandet avslutades med följande sammanfattning:
I betänkandet redovisar försvarsutskottet inledningsvis hur dess granskning av den s. k. IB-affären har inriktats och genomförts. Vidare lämnas en kort historik beträffande underrättelsetjänsten i vårt land.
Sveriges behov av en hemlig underrättelsetjänst behandlas i ett särskilt avsnitt. Efter att ha tecknat en bakgrund redovisar utskottet vissa beslut som statsmakterna nyligen har fattat samt organisatoriska förhållanden m. m. Utskottet slår därefter fast att vårt land så länge det vill upprätthålla ett meningsfullt försvar behöver såväl en underrättelsetjänst som en säkerhetstjänst. När det gäller underrättelsetjänsten anser utskottet att Sverige utöver diplomatisk rapportering samt forskning, signalspaning och sammanställning av information ur öppna källor behöver en särskild underrättelseorganisation för aktiv inhämtning, av det slag som försvarsstabens särskilda byrå ("IB”) representerar. Vårt land kan inte ta de mycket stora risker och kostnader som det skulle medföra att avstå från denna del av underrättelsetjänsten. Till detta konstaterande knyter utskottet överväganden om vilka allmänna krav som måste ställas på den särskilda underrättelseorganisationen. Dessa krav formulerar utskottet på följande sätt:
1 Riksdagen 1975/76. It) samt. Nr 40
FöU 1975/76:40
1. Verksamheten skall avse underrättelser av betydelse för rikets yttre säkerhet.
2. Organisationen skall vara en del av vårt demokratiska samhälle och verksamhetens inriktning skall stå under löpande kontroll av statsmakterna.
3. Verksamhet inom Sverige får inte stå i strid med landets lagar och inte vara inriktad på uppgifter som ankommer på polisen.
4. Verksamheten skall vara effektiv och bedrivas under omdömesgill ledning. Sekretesskravet måste beaktas.
I ett avsnitt om den särskilda verksamheten vid försvarsstaben redovisas instruktions- och budgetmässiga förhållanden m. m. med anknytning till den särskilda verksamheten.
I avsnittet Granskning av påståenden tar utskottet upp några frågekomplex av stor principiell betydelse. Det har inte varit en strävan från utskottets sida att pröva sanningshalten i påståenden om enskilda gärningar. Belysning av sådana påståenden har dock skett under granskningen och tagits till vara för bedömningen av frågor om inriktning, organisation och ekonomi. Sådan belysning har i många fall gett förklaring till hur sakförhållandena kunnat ge anledning till felaktiga slutsatser, som i debatten har förts fram som påståenden.
Utskottet konstaterar att underrättelsetjänsten inte bedrivs på ett sätt som strider mot vår deklarerade utrikespolitiska linje och att det inte finns någon hemlig budget för underrättelsetjänsten utöver de medel som anvisas av regering och riksdag.
Beträffande påståendena att den hemliga underrättelsetjänsten har utgjort täckmantel för övervakning i partipolitiskt syfte av svenska medborgare från regeringens och det socialdemokratiska partiets sida har utskottet funnit det vara en angelägen uppgift att så långt möjligt kartlägga de faktiska förhållandena. Med hänsyn till beslutade förändringar angående inriktning och organisation finns det enligt utskottets mening anledning att hålla isär vad som har förekommit under år 1970 och senare från vad som har ägt rum dessförinnan. I fråga om tiden före år 1970 konstaterar utskottet att det såvitt kunnat utrönas saknas verklighetsunderlag för påståendet om att regeringen eller närstående organ har styrt verksamhet inom försvarsstabens särskilda byrå i partipolitiskt syfte.
När det gäller tiden efter det att säkerhetspolisen år 1969 övertagit hela ansvaret för den icke-militära säkerhetstjänsten finner utskottet att det under granskningen inte har kommit fram någonting som ger belägg för eller ens tyder på att den särskilda byråns verksamhet har utnyttjats i partipolitiskt syfte. Utskottet anser det också klarlagt att fr. o. m. år 1970 har skett en uppgiftsfördelning mellan rikspolisstyrelsen och överbefälhavaren som innebär att försvarsstabens särskilda byrå inom landet endast bedriver verksamhet som har klart samband med den utåtriktade underrättelseverksamheten. Fallet Gunnar Ekberg är i viss mån ett undantag. Uppgifter från Ekberg som gällde rikets inre säkerhet förmedlades emellertid till polisen. Rikspolisstyrelsen har på utskottets begäran gjort en sammanfattning av ett antal sådana uppgifter. Sammanfattningen redovisas i bilaga till betänkandet.
Beträffande registren hos rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning samt försvarsstabens säkerhetsavdelning och särskilda byrå konstaterar utskottet att de inte har karaktären av åsiktsregister.
Den hemliga underrättelsetjänsten i fortsättningen behandlas i ett särskilt
FöU 1975/76:40
avsnitt. Med utgångspunkt i de allmänna krav som utskottet anser att man bör ställa på den särskilda organisationen för inhämtning av underrättelser vill utskottet fästa riksdagens uppmärksamhet på att det finns ett visst behov av åtgärder i olika avseenden. Utskottet lämnar synpunkter på inriktningen av den hemliga underrättelsetjänsten, sekretessfrågor och personalfrågor. Frågan om statsmakternas insyn i verksamheten och kontroll av denna behandlas, liksom också viss fråga angående medelsförvaltning och redovisning. Beträffande Öst Ekonomiska Byrån anser utskottet att byråns verksamhet inte i första hand är ett försvarsintresse. Den speciella kompetens som byrån representerar bör därför enligt utskottets mening inte ges statligt stöd som innebär organisatorisk anknytning till försvaret.
Avslutningsvis anser utskottet beträffande den hemliga underrättelsetjänsten i fortsättningen att de frågor som utskottet har berört bör bli föremål för ett fördjupat studium. Formerna för sådana överväganden bör beslutas av regeringen.
Riksdagen godkände (rskr 1973:383) den 14 december 1973 de allmänna krav på den särskilda organisationen för inhämtning av underrättelser som försvarsutskottet hade angett samt gav som sin mening Kungl. Maj:t till känna vad utskottet hade anfört om den hemliga underrättelsetjänsten i fortsättningen.
Propositionen
Allmänna rikt linjer för den militära underrättelsetjänsten
Föredragande statsrådet (försvarsministern) anser att 1974 års underrättelseutredning- som tillkallades i januari 1974 och bestod av sex sakkunniga - inte minst genom den expertundersökning av ett antal kriser som har utförts, på ett värdefullt sätt har analyserat det svenska militära underrättelseväsendet och dess roll i vårt försvar. Enligt statsrådets mening har utredningens redovisning (SOU 1976:19) av underrättelsetjänsten också medfört att sådana frågor som förekom under den s. k. IB-affären nu kan diskuteras från mera sakliga utgångspunkter. Utredningens anmärkningar mot IB-verksamheten rör i huvudsak bara sekretessen kring byråns existens och vissa rapporter av säkerhetsunderrättelsekaraktär som byrån har lämnat vidare till försvarsstabens säkerhetsavdelning.
Beträffande behovet av en militär underrättelsetjänst i fredstid har riksdagen uttalat att en allsidig underrättelsetjänst skall ingå i vårt totalförsvar. Underrättelseutredningen har anslutit sig till detta. Enligt dess uppfattning är behovet av en underrättelsetjänst särskilt stort på grund av vårt läge i gränsområdet mellan två militära block samt vår alliansfria utrikespolitik. Försvarsministern har samma uppfattning som utredningen i denna fråga. Några nya omständigheter som minskar behovet av information om andra länder har inte kommit till sedan riksdagen senast uttalade sig om vikten av att vi har en verksamhet av detta slag. Det är inte heller något som tyder på att behovet av särskilda kunskaper om andra
1* Riksdagen 1975/76. 10 sami. Nr 40
Föll 1975/76:40
länder kommer att minska i framtiden. Därför måste vi även i fortsättningen ha en välorganiserad och effektiv underrättelsetjänst.
Som utredningen har påpekat är det nödvändigt att fortlöpande ha den normala verksamheten i främmande länder klar för sig, så att nya iakttagelser kan bedömas mot en riktig bakgrund. Det är också så att en framgångsrik underrättelseverksamhet bygger på ett yrkeskunnande och en erfarenhet som inte kan förvärvas först när ett krisläge redan har inträffat. Oavsett hur den aktuella utrikespolitiska situationen ter sig pågår hela tiden inom försvarsmakten en omfattande förbandsproduktion som förutsätter kunskaper om andra länders militära resurser m. m. Det kunskapsbehov som förbandsproduktionen för med sig ställer ständigt krav på vår underrättelsetjänst. Det anförda visar enligt försvarsministern klart att vårt lands underrättelsetjänst måste verka också under normala fredliga förhållanden.
Försvarsministern delar utredningens uppfattning att underrättelsetjänstens huvudsakliga uppgifter även i fortsättningen bör vara att ge underlag för beslut om försvarsmaktens beredskap (förvarningsfunktionen) och att förse försvarsmaktens ledning med underrättelser som har betydelse för krigsplanläggningen och långsiktsplaneringen. 1 den instruktion och det reglemente för underrättelsetjänsten som överbefälhavaren har fastställt finns bl. a. dessa uppgifter redan intagna.
Utredningen har uttalat att ökade krav i framtiden kan komma att ställas på vår underrättelsetjänst när det gäller att kontrollera att ingångna nedrustningsavtal efterlevs. Överbefälhavaren instämmer i utredningens bedömning. Även försvarsministern finner att denna uppgift för underrättelsetjänsten kan bli allt viktigare i fortsättningen.
I detta sammanhang tar försvarsministern upp frågan om prioriteringen av underrättelsetjänstens olika uppgifter. Enligt utredningens uppfattning är det nödvändigt att förvarningsfunktionen får företräde framför andra uppgifter när resurserna är otillräckliga. Detta är också försvarsministerns mening. Med anledning av vad bl. a. chefen för armén har anfört i sitt remissyttrande framhåller statsrådet emellertid att behovet av underrättelser för förbandsproduktionen inte kan eftersättas i någon större utsträckning utan att det påverkar vår försvarskraft. Prioriteringen av förvarningsfunktionen bör enligt försvarsministerns uppfattning gälla främst för de organ som har till uppgift att inhämta underrättelser med särskilda medel.
När det gäller d e n militära underrättelsetjänstens mål och verksamhetsområde ansluter sig försvarsministern till utredningens uppfattning att uppgiften att inrikta underrättelsetjänsten måste ligga på de befattningshavare inom försvarsmakten som behöver underrättelserom främmande makter för att kunna lösa sina arbetsuppgifter. Självfallet måste dock underrättelsetjänstens verksamhet, liksom all annan statsverksamhet, ligga i linje med statsledningens intentioner i utrikespolitiska och andra frågor. Vissa övergripande anvisningar från statsledningen måste därför finnas liksom en fortlöpande granskning och kontroll av verksam -
FöU 1975/76:40
heten. Enligt utredningens uppfattning - som försvarsministern delar - är det inom dessa ramar som överbefälhavaren skall ha rätt att närmare inrikta underrättelsetjänsten.
Utredningen har tagit upp frågan om gränsdragningen mellan underrättelse- och säkerhetstjänstens verksamhetsområden. Regler som skall förhindra att underrättelseorganen verkar utanför sina områden måste enligt utredningen utgå ifrån underrättelsetjänstens syfte. De enheter som hör till underrättelseväsendet bör enligt utredningens uppfattning bara fä inhämta, bearbeta och lagra sådan information som är klart ägnad att öka eller befästa vår kunskap om andra länder i sådana avseenden som har betydelse för vårt lands yttre säkerhet. Avsteg från denna regel bör enligt utredningens mening få göras bara i vissa situationer när ett underrättelseorgans eget säkerhetsskydd berörs. Utredningens uppfattning i denna fråga ansluter nära till den mening som försvarsutskottet har gett uttryck åt (FöU 1973:25 s. 1 l)och remissinstanserna har godtagit utredningens förslag i denna del. Försvarsministern betonar att frågan om gränsdragningen mellan underrättelse- och säkerhetstjänst är så komplicerad att det är svårt att på ett klarare sätt än vad utredningen har gjort ange skillnaden mellan dem. Det torde därför inte heller gå att dra skarpare gränser för underrättelseorganens ansvarsområde än vad utredningen har föreslagit. I likhet med utredningen anser försvarsministern det dock viktigt att de båda verksamhetsgrenarna samverkar med varandra, t. ex. i situationer då en informations karaktär av utrikesunderrättelse eller säkerhetsunderrättelse ännu inte har blivit klarlagd.
Försvarsministern delar utredningens uppfattning att vi redan under normala fredsförhållanden behöver inhämta och bearbeta sådan information som andra länder försöker hålla hemlig. Det ligger i sakens natur att sådana uppgifter kan vara mycket betydelsefulla för våra säkerhetspolitiska bedömningar. Våra underrättelseorgans beredskap kräver dessutom att de tränas i att inhämta och i övrigt handskas med hemlig information under lugna förhållanden.
Utredningen har enligt försvarsministerns mening helt riktigt framhållit att våra kunskaper om omvärlden måste vara allsidiga. Som utredningen har belyst skiftar emellertid tillgången på allmänt tillgänglig information mycket från ett land till ett annat. Försvarsministern anser i likhet med utredningen att underrättelsetjänstens insatser måste anpassas till dessa förhållanden. Han delar också utredningens bedömning att den skiftande tillgången på öppen information helt naturligt främst påverkar inriktningen av de enheter som inhämtar underrättelser med s. k. särskilda medel.
De remissinstanser som har yttrat sig över utredningens bedömning av behovet av information om länder utanför närområdet anser i likhet med utredningen att sådan information behövs. Man menar samtidigt att utrikesdepartementet inte kan fullgöra uppgiften att skaffa fram sådan information och att försvarsmakten därför behöver egna resurser för detta
FöU1975/76:40
ändamål. Enligt utredningens uppfattning behöver den militära underrättelsetjänsten information från mera avlägsna områden för att få bakgrund till sina bedömningar av utvecklingen i närområdet. Utredningen har också framhållit att konflikter i andra delar av världen kan sprida sig till vårt närområde eller binda stormakternas resurser på annat håll. Försvarsministern delar utredningens bedömning i dessa avseenden. Han vill emellertid också framhålla att vi för vår förbandsproduktion behöver underrättelser om den senaste vapenutvecklingen, stridstekniken m. m. Sådana underrättelser måste vi till stor del hämta in från aktuella krigsskådeplatser, oavsett var dessa är belägna. Underrättelser av detta slag är ofta rent militärt eller militärtekniskt betonade. Inhämtandet av dem förutsätter i hög grad ett fackkunnande som finns främst inom försvarsmakten. Försvarsministern bedömer att den militära underrättelsetjänstens egna resurser f. n. är tillräckliga för detta ändamål. Som utredningen har framhållit är dock en nära samverkan mellan utrikesdepartementet och det militära underrättelse väsendet nödvändig.
Försvarsministern behandlar härefter inhämtningen av underrättelser och tar först upp frågan vilka medel och metoder som bör kunna komma i fråga vid inhämtning av hemlig information.
Enligt utredningens mening spelar signalspaningen en viktig roll vid kartläggningen av främst den militära aktiviteten i vårt närområde. Utredningen har påpekat bl. a. att signalspaningen medför mindre risker för utrikespolitiska förvecklingar och för enskilda personer än andra sätt att med särskilda medel inhämta underrättelser. Utredningen har förordat en fortsatt stark satsning på den verksamhet som bedrivs vid försvarets radioanstalt. Försvarsministern ansluter sig till utredningens bedömning att radioanstaltens verksamhet också under den närmaste framtiden kommer att ha stor betydelse. Den tekniska utvecklingen kommer dock i ett längre perspektiv sannolikt att göra det svårare för radioanstalten att verka. Han anser att vi därför noga måste följa utvecklingen inom radioanstaltens verksamhetsområde, så att anstaltens resurser kan anpassas till förändringar i möjligheterna att inhämta underrättelser genom signalspaning.
Inhämtning av underrättelser med andra särskilda medel än signalspaning måste enligt utredningens bedömning bedrivas också i fortsättningen. Utredningen har anfört att vad som därvid är godtagbart måste bedömas från fall till fall och att hänsyn måste tas till alla omständigheter, t. ex. försvarets behov av underrättelserna, den utrikespolitiska situationen och riskförhållandena. Det hade givetvis varit önskvärt att kunna ge mer detaljerade riktlinjer för detta slags underrättelseinhämtning. Det går emellertid inte att förutse vilka situationer vår underrättelsetjänst kommer att ställas inför i framtiden. Försvarsministern ansluter sig till vad utredningen har uttalat i detta hänseende och understryker särskilt den utrikespolitiska situationens betydelse i sammanhanget. Vad som kan anses otillbörligt under normala fredsförhållanden kan i ett kritiskt läge eller i krig vara försvarligt eller nödvändigt.
FöU 1975/76:40
7 Försvarsministern framhåller särskilt att all medverkan i den verksamhet som det här gäller måste vara frivillig och att de personer som tar emot uppdrag inom sådan verksamhet skall upplysas om risker o. d. med uppdragen. Han anser det vidare vara angeläget att tillfälliga medarbetare i IB:s verksamhet så långt det är möjligt ges bestämda uppdrag, som de inte utan organisationens godkännande får gå utanför. Som utredningen har framhållit bör sådana medarbetare inte heller få sekretessbelagd bakgrundsinformation försina uppdrag utan särskild prövning. Enligt statsrådets mening skall informationen inte vara mer omfattande än vad som behövs för varje uppdrag.
Utredningen har avvisat tanken på en särskild lagstiftning som skulle göra det möjligt för personer som är knutna till underrättelsetjänsten att i sin verksamhet använda sig av metoder som innebär kränkning av svensk lag. Enligt utredningen får de begå eljest kriminaliserade handlingar bara om det är tillåtet enligt allmänna rättsgrundsatser, främst i situationer när nöd- eller nödvärnsrätt föreligger. Försvarsministern har samma grundinställning som utredningen i denna fråga.
Utredningen har också övervägt om det behövs regler som inskränker underrättelseorganens handlingsfrihet inom ramen för vad gällande lagstiftning tillåter. Utredningen har i anslutning till JO:s uttalande konstaterat att infiltration i legala sammanslutningar inte bör få förekomma i fredstid. Även försvarsministern anser att sådan infiltration inte kan tillåtas här i landet. Han delar vidare utredningens uppfattning att det inte är möjligt att avfatta inskränkande regler för varje tänkbar situation. Statsrådet återkommer i stället i det följande med förslag att principiella överväganden i dessa frågor får göras i samverkan mellan underrättelsetjänstens ledning och företrädare för det allmänna.
I likhet med utredningen anser försvarsministern att underrättelseorganen bör få tillgång till hemlig information som finns hos andra svenska statsmyndigheter under samma förutsättningar som gäller för övriga myndigheter, dvs. att motiven anges och att den utlämnande myndigheten bedömer att informationen behövs för den andra myndighetens verksamhet. Med utgångspunkt i vad överbefälhavaren har anfört i denna fråga understryker försvarsministern dock att det är angeläget att finna sådana former för tilllämpningen av de gällande bestämmelserna att underrättelseorganen inte i praktiken avskärs från möjligheten att få del av informationen i fråga.
Utredningen har bedömt att vårt samarbete med andra underrättelseorganisationer är till övervägande nytta för landet. Utredningen har emellertid uttalat att samarbetet rymmer åtskilliga vanskliga moment. Bl. a. är det svårt att överblicka vilka underrättelser som vi i olika sammanhang lämnar till andra länder. Enligt utredningens mening är det också en viktig fråga vilken information vi själva bör bidra med inom ramen för ett sådant samarbete. Personuppgifter om svenska medborgare och utländska med -
F6U 1975/76:40
borgare bosatta här i landet bör enligt utredningens uppfattning inte få lämnas till främmande underrättelseorganisationer utan prövning i varje särskilt fall. Utredningen har anfort att uppgifter av detta slag bör få lämnas ut bara när svenska säkerhetsintressen är berörda. Vid prövningen bör beaktas att samverkan inom underrättelsetjänsten inte får utnyttjas för att ge främmande makt tillgång till uppgifter som den är förhindrad att få genom internationell samverkan på polisens och det övriga rättsväsendets område.
Försvarsministern delar utredningens uppfattning att samarbete med utländska underrättelseorganisationer är nödvändigt för en så jämförelsevis liten organisation som vår. Genom samarbetet får vi del av information som kräver sådana särskilda resurser m. m. som vi saknar. Liksom utredningen anser statsrådet att alla försvarsmaktens kontakter med andra länder behöver samordnas så att vi får en helhetsbild av den information som vi lämnar till dessa. De principer som hittills har varit vägledande för utbytet av information med främmande underrättelseorganisationer redovisades inför riksdagens konstitutionsutskott (KU 1974:22) under dess behandling av IB-affären. Utredningen har i anslutning till denna redovisning som sin uppfattning uttalat att hemliga uppgifter om det svenska försvaret inte bör få lämnas ut och att informationsutbytet uteslutande bör ske i syfte att tjäna det svenska försvaret. Försvarsministern instämmer i utredningens uttalande. Han ansluter sig också till utredningens bedömning i fråga om utlämnande av personuppgifter. Prövningen av sådant utlämnande bör enligt hans mening ske synnerligen restriktivt. Detta gäller inte minst om uppgifterna avser politiska flyktingar.
Utredningens bedömning att resurserna för bearbetning av underrättelser är otillräckliga bekräftas av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Enligt utredningen är detta en följd av bl. a. det ökade informationsflödet och de allt större svårigheterna att bedöma utrikespolitiska frågor. Försvarsministern delar uppfattningen att de resurser som står till förfogande för att bearbeta inkommande underrättelser f. n. inte är tillräckliga. Liksom utredningen finnér han att frågan hör nära samman med underrättelseväsendets och särskilt bearbetningsenheternas organisation.
Utredningen har i samband med bearbetningsfrågorna tagit upp användningen av datamaskiner i underrättelsetjänsten. Enligt utredningens uppfattning skulle effektiviteten i bearbetningen av underrättelser öka om datatekniken togs i anspråk i högre grad än nu. Överbefälhavaren framhåller i sitt remissyttrande att också IB kan få behov av att utnyttja datateknik för sina särskilda behov av informationsbehandling. Försvarsministern godtar utredningens och överbefälhavarens bedömningar i denna fråga. Han framhåller dock att underrättelsetjänstens behov av datamaskinkapacitet måste vägas mot andra angelägna datakraftbehov.
Försvarsministern delar utredningens syn pådelgivningen av underrättelser. Även han anser alltså att i princip allt inhämtat underrättelsematerial skall lämnas över till den enhet som svarar för bear -
FöU 1975/76:40
betningen inom ansvarsområdet i fråga. Bara i verkliga undantagsfall bör det få förekomma att underrättelser går förbi bearbetningsenheterna till andra delar av försvarsledningen.
Försvarsministern delar utredningens uppfattning att kostnaderna för underrättelsetjänsten inte bör redovisas fristående i budgetsammanhang. En sådan särredovisning strider enligt hans mening mot grunderna för det planerings- och budgeteringssystem som tillämpas inom försvarsdepartementets verksamhetsområde.
Vid sin behandling av propositionen 1974:1 (bil. 6 s. 189) uttalade riksdagen (FöU 1974:19 s. 38-39, rskr 1974:190) att kostnaderna för IB inte heller i fortsättningen borde redovisas öppet inom det primäruppdrag och anslag som IB ingår i. Utredningen har för sin del instämt i riksdagens uttalande. Försvarsministern ansluter sig också till denna uppfattning. I likhet med utredningen anser han nämligen att en sådan öppen redovisning skulle lämna främmande underrättelse- och säkerhetsorgan alltför stora möjligheter att kartlägga IB:s inriktning och verksamhet.
I likhet med utredningen anser försvarsministern att säkerhetsskyddet kring IB kräver särskilda anordningar för att dölja verksamhet, anställnings- och ägandeförhållanden m. m. Sådana anordningar bör alltså vara tillåtna också i fortsättningen. Utredningen föreslår att vissa villkor skall gälla för att medel avsedda för IB under anslaget Insatsberedskap m. m. skall få användas för täckanordningar. Även statsrådet anser att det finns skäl att knyta vissa villkor till användningen av ifrågavarande anslag för dessa ändamål. Flan avser att återkomma i denna fråga vid begäran om medel för verksamheten.
Liksom utredningen finner försvarsministern det självklart att underrättelseenheterna måste få föra arbets- och sökregister för att bringa reda i handlingar och uppgifter. Lika klart är det att register som läggs upp och förs för att kartlägga personers åsikter i vissa frågor, framför allt politiska, inte skall tillåtas vare sig inom underrättelsetjänsten eller i andra sammanhang.
Försvarsministern går så över till personalfrågorna. Utredningen har framhållit att stora påfrestningar är förenade med anställning vid en organisation som IB. Särskilda krav måste därför enligt utredningen ställas på den personal som anställs vid IB. Utredningen har anfört att ingen bör anställas vid byrån innan vederbörande har informerats om arbetets natur och påfrestningar. Enligt utredningens uppfattning bör i första hand personer med tidigare erfarenhet från yrkeslivet komma i fråga. För att förhindra att problem uppkommer under anställningen är det enligt utredningen angeläget att man tar hänsyn till sådana faktorer som bakgrund och psykisk status. Utredningen anser att sådana förhållanden bör kunna iakttas under provtjänstgöring inom annan del av underrättelseväsendet än IB. Försvarsministern ansluter sig till utredningens överväganden i dessa frågor.
Anställningstiden vid IB bör enligt utredningens uppfattning begränsas
FöU1975/76:40
till 12-15 år. Överbefälhavaren har i sitt remissyttrande kritiserat utredningen på denna punkt och anfort att anställningstiden för IB-personal inte bör låsas utan som nu vara flexibel. Försvarsministern delar överbefälhavarens uppfattning.
Utredningen har anfört att frågor om IB-personalens avgång före normal pensionsålder bör behandlas av statens personalnämnd. Överbefälhavaren och chefen för armén har i sina remissyttranden funnit att denna ordning inte bör tillämpas. Enligt försvarsministerns mening talar bl. a. sekretesssynpunkter för att t. ex. frågor som rör omplacering av IB-personal normalt handläggs av överbefälhavaren.
Insyns- och kontrollfrågor
Försvarsministern erinrar till en början om att det redan i dag finns en väl utbyggd insyns- och kontrollapparat när det gäller den militära underrättelsetjänsten. I likhet med utredningen och flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga anser han det ändå nödvändigt med ytterligare åtgärder för att öka insynen i underrättelsetjänsten. Den insyn och kontroll som förekommer f. n. är till stor del en granskning i efterhand av fattade beslut och vidtagna åtgärder i övrigt. Statsrådet delar därför utredningens uppfattning att kontrollen av och insynen i verksamheten bör vara fortlöpande. Underrättelseorganen kan eljest komma att under långa tider bedriva sin verksamhet utan närmare kontakt med och insyn från samhället i övrigt. Bl. a. sådana förhållanden har enligt försvarsministerns mening gjort att den debatt som hittills har förts om vår underrättelsetjänst ibland har varit ensidig och inte tillräckligt har belyst t. ex. behovet av en sådan verksamhet. Statsrådet har vidare samma åsikt som utredningen om främst personalens behov av kontakter med samhället i övrigt. Han tillstyrker därför utredningens förslag att särskilda förtroendemän skall få i uppdrag att fortlöpande stå i nära förbindelse med underrättelseväsendet och följa verksamheten inom detta.
I fråga om förtroendemännens befogenheter betonar försvarsministern att en ökad insyn i och kontroll av underrättelsetjänsten inte får föra med sig att försvarsledningen får ett minskat ansvar för verksamheten. Inte heller får resultatet av förtroendemännens verksamhet bli att t. ex. JO:s och JK:s tillsyn inskränks. 1 likhet med utredningen anser statsrådet därför att en sådan grupp av förtroendemän inte skall ha rätt att besluta i frågor om t. ex. underrättelseorganens mål och inriktning eller att överta sådana arbetsuppgifter som f. n. ligger på olika kontroll- och insynsorgan. Förtroendemännen bör begränsa sig till att fortlöpande följa och informera sig om försvarsmaktens underrättelsetjänst.
För att säkerställa förtroendemännens inflytande har utredningen föreslagit att överbefälhavaren skall samråda med dem i viktigare frågor som anslagsframställningar och samverkan med främmande underrättelseorga -
FöU 1975/76:40
1]
nisationer. Utredningen anser dock inte att samrådsförfarande! bör vara obligatoriskt med hänsyn bl. a. till kravet på snabbhet i beslutsprocessen. Utredningen har emellertid förutsatt att förtroendemännen informeras i efterhand i de flesta frågor, om inte tiden har medgett samråd. Försvarsministern tillstyrker utredningens förslag också i denna del.
Statsrådet biträder utredningens uppfattning att förtroendemännen bör ha möjlighet att hos vederbörande myndighet eller regeringen föreslå de åtgärder som deras iakttagelser kan föranleda.
Försvarsministern instämmer i utredningens bedömning att en eventuell lekmannastyrelse för försvarsstaben kommer att få alltför många andra arbetsuppgifter för att hinna ägna den tid som behövs åt underrättelsetjänsten och att sekretesskravet kan bli svårt att tillgodose i ett sådant organ. Han anser därför i likhet med utredningen att ifrågavarande kontrolluppgifter inte bör läggas på en styrelse för försvarsstaben. På grund härav biträder han utredningens förslag att ett särskilt organ inrättas för ändamålet. Benämningen försvarets underrättelsenämnd har han inte något att invända mot.
Inte heller i fråga om underrättelsenämndens verksamhetsområde har föredragande statsrådet någon erinran mot utredningens förslag. Nämnden bör ägna uppmärksamhet åt verksamheten inom det militära underrättelseväsendet på central och högre regional nivå. Den bör särskilt följa den del av underrättelsetjänsten som inhämtar underrättelser med s. k. särskilda medel. Nämnden bör - som utredningen har förordat - själv avgöra vilka frågor i övrigt som skall tas upp. Försvarsministern vill i sammanhanget endast peka på att de bearbetande enheternas slutprodukter i form av bedömningar, handböcker m. m., samverkan med främmande underrättelseorganisationer, medel och metoder för underrättelseinhämtning, uppläggande och förande av register, personalrekrytering samt frågor i samband med anställdas avgång är sådant som bör vara av särskilt intresse. Som utredningen har föreslagit bör nämnden vidare sträva efter att fortgående bilda sig en uppfattning om underrättelsetjänstens betydelse för vårt lands säkerhetspolitik.
Utredningen har funnit det önskvärt att olika samhällsuppfattningar blir representerade i underrättelsenämnden. Utredningen anser dock att antalet ledamöter av praktiska skäl måste starkt begränsas. Den har föreslagit att nämnden får fyra ledamöter, ordföranden medräknad. Hos nämnden bör enligt utredningen vidare finnas en sekreterare och övrig biträdespersonal i mån av behov och tillgång på medel. Experter och sakkunniga bör enligt utredningens mening kunna anlitas under samma förutsättningar. Utredningen har föreslagit att regeringen utser ordförande och övriga ledamöter i nämnden för en tid av tre år medan sekreterare och övrig biträdespersonal skall tillsättas av nämnden själv.
Försvarsministern anser liksom utredningen att olika uppfattningar i samhällsfrågor bör vara representerade i underrättelsenämnden. Enligt försvars -
FöU 1975/76:40
ministerns mening bör dessutom någon av ledamöterna ha särskild juridisk sakkunskap. Detta kräver enligt hans bedömning att ledamöterna är flera än vad utredningen har föreslagit. Försvarsministern förordar att nämnden får sex ledamöter. Han biträder utredningens förslag att ordförande och övriga ledamöter skall utses av regeringen för en tid av tre år. Enligt hans mening bör även sekreterare i nämnden utses av regeringen. Kravet på sekretess kring nämndens verksamhet gör att utomstående experter och sakkunniga bör anlitas bara i begränsad omfattning. Nämndens behov av att anlita sådana experter m. m. kan enligt statsrådets bedömning inte heller bli särskilt stort. Han anser det därför inte motiverat att ge nämnden uttrycklig befogenhet att använda sig av experter och sakkunniga.
I likhet med Utredningen anser försvarsministern att nämndens verksamhet bör bedrivas endast under normala fredsförhållanden. Han biträder utredningens förslag att underrättelsenämndens arbetsuppgifter, organisation och verksamhetsformer m. m. närmare anges i en särskild instruktion. Nämnden bör enligt hans mening kunna börja sitt arbete den 1 juli 1976.
Liksom utredningen anser försvarsministern att medel för underrättelsenämndens verksamhet bör anvisas över försvarshuvudtitelns anslag Vissa nämnder m. m.
Organisationsfrågor
Utredningens förslag om den militära underrättelsetjänstens framtida organisation innebär att ansvaret för verksamhetens ledning och samordning närmast under överbefälhavaren och chefen för försvarsstaben läggs på en nyinrättad befattning som underrättelsechef. Befattningen skall enligt utredningen placeras på samma nivå som chefen för operationsledningen i staben. Underrättelsechefen får enligt förslaget till sitt omedelbara förfogande ett beredningsorgan. Utredningen har vidare föreslagit att de centrala stabernas resurser för bearbetning av underrättelser förs samman i försvarsstaben och där under underrättelsechefen bildar en enhet för bearbetning av underrättelser. IB inordnas enligt förslaget i försvarsstabens organisation och underställs underrättelsechefen, som blir verksamhetens öppet redovisade chef.
Utredningen har pekat på att de centrala stabernas organisation f. n. utreds av försvarsmaktens ledningsutredning. Organisationsförslaget bör därför enligt utredningens mening inte föranleda en fristående omorganisation av underrättelseväsendet. Utredningen har anfört att det i stället genom tillläggsdirektiv bör lämnas över till försvarsmaktens ledningsutredning för att beaktas vid översynen av stabsorganisationen i stort. Enligt försvarsministerns mening bör ledningsutredningen få i uppdrag att närmare pröva om underrättelseutredningens överväganden av underrättelseledningens nivå och resurser samt bearbetningsresursernas fördelning bör läggas till grund för den framtida organisationen. Han ämnar därför föreslå regeringen
FöU 1975/76:40
att utfärda tilläggsdirektiv för försvarsmaktens ledningsutredning i denna del.
Försvarsministern tar dock redan i detta sammanhang upp frågan om IB.s organisatoriska anknytning. Nästan alla remissinstanser som har yttrat sig i frågan anser i motsats till utredningen att IB inte bör inordnas i försvarsstaben. Som skäl för sitt ställningstagande anför remissinstanserna bl. a. att en anknytning till försvarsstaben skulle försvåra samarbetet med utländska underrättelseorganisationer och att IB-personalen bör vara åtskild från annan underrättelsepersonal.
Försvarsministern delar utredningens uppfattning att det är en fördel om IB inte avviker alltför mycket från annan statlig verksamhet i organisatoriskt avseende. I likhet med utredningen kan han inte heller finna att en organisatorisk anknytning till försvarsstaben på något avgörande sätt bör påverka vårt samarbete med främmande underrättelseorganisationer. Kravet på snabb övergång till krigsorganisation tillgodoses vidare enligt hans bedömning lika väl med den föreslagna organisationsanknytningen som med den nuvarande. Statsrådet förordar därför att IB organisatoriskt knyts till försvarsstaben. Enligt hans mening kan denna organisationsförändring genomföras oberoende av vilken ställning som kommer att tas till utredningens organisationsförslag i övrigt.
Förslaget att knyta IB närmare samman med försvarsstaben får enligt försvarsministern ses som ett principförslag. Som han har nämnt utreds bl. a. försvarsstabens framtida organisation f. n. Underrättelseledningens placering i staben är därför inte klar. Med hänsyn härtill är han f. n. inte beredd att närmare ange IB:s framtida plats i staben. Statsrådet avser föreslå att regeringen tar upp denna fråga i tilläggsdirektiven till försvarsmaktens ledningsutredning.
Försvarsministern betonar att den organisationsanknytning som han förordar kan medföra bl. a. säkerhetsproblem som kräver specialreglering i förhållande till vad som gäller för försvarsstaben i övrigt. Det ankommer i huvudsak på överbefälhavaren att besluta om sådana åtgärder som tillgodoser bl. a. kravet på säkerhetsskydd.
Motionen
I motionen 1975/76:2487 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs
Fatt riksdagen hos regeringen anhåller att underrättelsetjänsten omorganiseras som ett civilt organ direkt under försvarsministern, i enlighet med motionens riktlinjer,
2. att riksdagen hos regeringen anhåller om inrättande av kontrollnämnd med representanter för samtliga riksdagspartier, vilken har att följa underrättelsetjänstens allmänna verksamhet.
FöU 1975/76:40
14 Utskottet
Försvarsutskottet har hållit sig informerat om den hemliga underrättelsetjänstens utveckling sedan riksdagsbehandlingen år 1973. Under beredningen av det nu aktuella ärendet har utskottet haft utskottsutfrågning med försvarsministern och överbefälhavaren.
Efter ett omfattande utredningsarbete redovisas genom propositionen 1975/76:189 allmänna riktlinjer för den militära underrättelsetjänsten. Vidare föreslår regeringen att riksdagen skall godkänna de grunder för allmän insyn i och kontroll av underrättelsetjänsten samt - för den speciella organisationen för inhämtning av underrättelser med särskilda medel (IB) - den organisationsanknytning som försvarsministern har angett.
Utskottet anser att 1974 års underrättelseutredning har kartlagt och analyserat den militära underrättelsetjänsten på ett sätt som motsvarar riksdagens intentioner enligt försvarsutskottets uttalanden år 1973 om den hemliga underrättelsetjänsten i fortsättningen (FöU 1973:25 s. 24-27, rskr 1973:383). Utredningens förslag synes vara väl underbyggda och biträds till helt övervägande del av försvarsministern.
Beträffande Sveriges behov av en underrättelseverksamhet i säkerhetspolitiskt syfte, den svenska underrättelsetjänstens funktion och nuvarande organisation, andra länders underrättelseverksamhet, m. m. hänvisar utskottet till redogörelserna i FöU 1973:25 och prop. 1975/76:189.
Utskottet delar helt underrättelseutredningens och försvarsministerns uppfattning att Sverige även i fortsättningen behöver en särskild underrättelsetjänst som verkar redan i fredstid.
I motionen 1975/76:2487 av herr Hermansson m. fl. (vpk) uttalas att militära underrättelseorgan i regel har kommit att inta en särställning inom statsapparaten. Enligt motionärerna bör det svenska underrättelseväsendet göras till ett civilt organ. Militär personal bör enligt motionärerna knytas till detta organ endast som fackexpertis. Underrättelsetjänsten föreslås i motionen omorganiseras till ett civilt organ direkt under försvarsministern.
Underrättelsetjänsten i fred är en bas för den utvidgade verksamhet som måste bedrivas om vårt land skulle bli anfallet eller hotas av anfall. Verksamheten i fred skall främst avse behovet av förvarning så tidigt som möjligt om ett förestående angrepp samt teknikutveckling m. m. av betydelse för krigsplanläggning och långsiktsplanering inom totalförsvaret. Underrättelseverksamheten är utan tvivel en myndighetsuppgift och det finns starka skäl för att underrättelseorganen även i fortsättningen skall vara knutna till försvarsmakten. Överbefälhavaren skall enligt sin instruktion leda underrättelsetjänsten och utskottet anser att denna uppgift bör kvarstå. Utskottet avstyrker alltså bifall till motionen 2487 i denna del.
Uppgiften att inrikta den militära underrättelsetjänsten måste ligga på de befattningshavare inom försvarsmakten som behöver underrättelser om främmande makt för att kunna lösa sina arbetsuppgifter. Som försvarsmi -
FöU 1975/76:40
nistern uttalar i propositionen (s. 87) och försvarsutskottet tidigare anfört (FöU 1973:25 s. 25) bör det finnas vissa övergripande anvisningar från statsledningen liksom en fortlöpande kontroll av verksamheten.
Anvisningarna från regeringen kan t. ex. avse den prioritering av underrättelsetjänstens olika uppgifter som måste göras om resurserna i ett visst läge är otillräckliga. Utskottet anser liksom försvarsministern att förvarningsfunktionen i sådant fall bör ges företräde framför andra uppgifter. Underrättelsetjänstens resurser bör dock normalt även täcka det viktiga behovet av underrättelser som underlag för förbandsproduktionen.
Utskottet har inte något att erinra mot vad försvarsministern har anfört om gränsdragningen mellan underrättelse- och säkerhetstjänstens verksamhetsområden. I linje med riksdagsbeslutet år 1973 bör gränsen dras med utgångspunkt i underrättelsetjänstens syfte. De båda verksamhetsgrenarna måste i vissa lägen samverka med varandra.
Våra kunskaper om omvärlden bör vara allsidiga. Underrättelsetjänstens insatser måste anpassas till hur svårt det är att med diplomatiska eller andra reguljära medel få informationer från ett visst land. Underrättelser av betydelse för vårt land kan behöva inhämtas även från avlägsna delar av världen. Utskottet har inte något att erinra mot vad försvarsministern har anfört om samarbete med utländska underrättelseorganisationer (jfr FöU 1973:25 s. 16-17).
Den militära underrättelsetjänsten verkar bl. a. genom signalspaning och andra särskilda medel. Utskottet ansluter sig liksom försvarsministern till utredningens bedömning att den signalspaning som bedrivs vid försvarets radioanstalt har stor betydelse.
Inhämtning av underrättelser med andra särskilda medel än signalspaning bedrivs med hjälp av den speciella organisation som benämns IB och som i handlingar från regeringen under lång tid benämndes försvarsstabens särskilda byrå. Byråns roll är att ge försvarsmakten möjlighet att ta till vara tillfällen till underrättelseinhämtning som andra organ inte kan utnyttja därför att de inte har ett säkerhetsskydd som är tillräckligt för situationen.
Beträffande IB:s arbetsmetoder ansluter sig utskottet till vad utredningen och försvarsministern har anfört.
Utredningen har påpekat att IB:s inhämtning av underrättelser måste bedrivas med stor variationsrikedom för att verksamheten skall ge resultat. Utskottet vill understryka detta. Verksamheten måste under omdömesgill ledning bedrivas effektivt. Med beaktande av sekretesskravet bör tillses att verksamheten inte stelnar i sina former.
Liksom tidigare anser utskottet att man av sekretesskäl inte bör öppet redovisa kostnaderna för IB. Säkerhetsskyddet kring IB bör över huvud taget vara starkt och väl genomtänkt. Anordningar för att dölja verksamheten måste få utnyttjas även i fortsättningen.
Inom underrättelseverksamheten måste få föras arbets- och sökregister för att bringa reda i handlingar och uppgifter. Utskottet delar försvarsmi -
FöU 1975/76:40
nisterns uppfattning att det inte skall tillåtas register som läggs upp och förs för att kartlägga personers åsikter i vissa frågor.
Utskottet har tidigare uttalat (FöU 1973:25 s. 25-26) att den personella kvalitén har avgörande betydelse förden hemliga underrättelsetjänsten. Personalen måste vara både effektiv och omdömesgill. Säkerhetsskyddet medför särskilda påfrestningar. Mot denna bakgrund har utredningen lämnat synpunkter och förslag beträffande olika personalfrågor. Utskottet har inte något att erinra mot vad försvarsministern har anfört härom. Personalfrågorna bör även i fortsättningen ägnas stor omtanke.
Beträffande tystnadsplikt vill utskottet i detta sammanhang erinra om att det pågår ett lagstiftningsarbete av betydelse för totalförsvaret. En proposition (prop. 1975/76:204) om ändringar i grundlagsregleringen av tryckfriheten är under beredning av konstitutionsutskottet.
När det gäller insyn och kontroll tillstyrker utskottet att särskilda förtroendemän får i uppdrag att fortlöpande stå i nära förbindelse med underrättelseväsendet och följa dess verksamhet. Utskottet har inte något att erinra mot vad försvarsministern har anfört om förtroendemännens befogenheter, benämningen försvarets underrättelsenämnd och underrättelsenämndens verksamhetsområde. Skyldigheten för överbefälhavaren att i vissa fall samråda med nämnden kan anges i de anvisningar från regeringen som utskottet har berört i det föregående eller i överbefälhavarens instruktion.
Försvarsministern anser liksom utredningen att olika uppfattningar i samhällsfrågor bör vara representerade i underrättelsenämnden. Han förordar att nämnden får sex ledamöter och att ordförande och övriga ledamöter skall utses av regeringen för en tid av tre år.
I motionen 1975/76:2487 (vpk) föreslås att underrättelsenämnden skall innehålla representanter för samtliga riksdagspartier. Motionärerna anser att nämnden bör vara ansvarig inför riksdagens konstitutionsutskott.
Utskottet har ingenting att erinra mot vad försvarsministern har anfört om underrättelsenämndens sammansättning. Olika uppfattningar i samhällsfrågor bör vara representerade i nämnden men det finns ingen anledning att bestämma att alla riksdagspartier skall vara representerade i den. Enligt utskottets mening är det heller inte nödvändigt att alla ledamöter i nämnden utgörs av riksdagsmän. Som försvarsministern uttalar är det lämpligt att någon av ledamöterna har särskild juridisk sakkunskap.
Utskottet har inte heller i övrigt något att erinra mot vad försvarsministern har anfört om underrättelsenämnden. Motionen 2487 bör avslås även i denna del.
Vid riksdagsbehandlingen år 1973 uttalade försvarsutskottet (FöU 1973:25 s. 27) att de fortsatta övervägandena bl. a. borde avse om resurserna för underrättelsetjänst är fördelade på bästa sätt. Bland de organisationsfrågor som försvarsministern tar upp i propositionen ingår underrättelseutredningens överväganden om underrättelseledningens nivå och resurser samt om bearbetningsresursernas fördelning. Försvarsministern ämnar fö -
FöU 1975/76:40
reslå regeringen att utfärda tilläggsdirektiv till försvarsmaktens ledningsutredning beträffande underrättelseutredningens förslag i denna del. Utskottet har inte något att invända mot detta.
När det gäller IB:s organisatoriska anknytning har underrättelseutredningen utförligt redovisat skäl som enligt dess mening talar för eller emot olika lösningar (prop. s. 48-50). Utredningen har stannat för att IB bör inlemmas i försvarsstaben. Nästan alla remissinstanser som har yttrat sig i frågan har haft motsatt uppfattning. Försvarsministern förordar att IB organisatoriskt knyts närmare till försvarsstaben. Detta skall enligt propositionen ses som ett principförslag. Försvarsministern betonar att en organisationsanknytning till försvarsstaben kan medföra bl. a. säkerhetsproblem som kräver specialreglering i förhållande till vad som gäller försvarsstaben i övrigt.
Utskottet erinrar om att riksdagsbeslutet år 1973 om den militära underrättelsetjänsten bl. a. innebar (FöU 1973:25 s. 27) att de avsedda övervägandena om den hemliga underrättelsetjänsten i fortsättningen inte borde få medföra någon försening av åtgärder som snabbt kan vidtas för att ytterligare öka effektiviteten i underrättelsetjänsten. Ovisshet om IB:s organisatoriska anknytning torde verka negativt i effektavseende. Mot den bakgrunden tillstyrker utskottet att lB:s fortsatta anknytning till försvarsstaben bestäms utan att man avvaktar de särskilda övervägandena beträffande underrättelsetjänsten i stort.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
1. att riksdagen med avslag på motionen 1975/76:2487, yrkandet
1, lämnar utan erinran de allmänna riktlinjer för den militära underrättelsetjänsten som föredragande statsrådet har angett,
2. att riksdagen med avslag på motionen 1975/76:2487, yrkandet
2, godkänner de grunder för allmän insyn i och kontroll av underrättelsetjänsten samt den organisationsanknytning för IB som föredragande statsrådet har redovisat.
Stockholm den 13 maj 1976
På försvarsutskottets vägnar PER PETERSSON
Närvarande: herrar Petersson i Gäddvik (m), Gustavsson i Eskilstuna (s). Gustafsson i Stenkyrka (c), Gustavsson i Ängelholm (s), Glimnér (c), fru Sundström (s), herrar Karl Bengtsson i Varberg (fp), Brännström (s), Gustavsson i Nässjö (s), herr andre vice talmannen Virgin (m), herrar Gernandt (c). Hedberg (s), Björk i Gävle (c), Konradsson (s)och fru Ekelund (c).