Med anledning av regeringens i propositionen 1975/76:150 gjorda framställning rörande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken m. m. jämte motioner

FiU 1975/76:40

Finansutskottets betänkande 1975/76: 40

med anledning av regeringens i propositionen 1975/76:150 gjorda framställning rörande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken m. m. jämte motioner

I propositionen 1975/76:150 har regeringen (finansdepartementet) föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i propositionen,

2. till Avskrivning av nya kapitalinvesteringar för budgetåret 1976/77 anvisa visst förslagsanslag,

3. till Avskrivning av nya kapitalinvesteringar för budgetåret 1976/77 anvisa vissa reservationsanslag,

4. bemyndiga regeringen att träffa avtal med Svenska travsportens centralförbund och Svenska galoppsportens centralförbund i huvudsaklig överensstämmelse med vad i propositionen förordats,

5. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att ikläda staten garanti för lån till Aktiebolaget Trav och Galopp med högst 30 000 000 kr. jämte ränta,

6. till Lån för vissa investeringar inom trav- och galoppsporten för budgetåret 1976/77 under fonden för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag av 20 000 000 kr.,

7. bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter om 20 procents vinstavdrag vid kombinerad vadhållning avseende galopptävlingar,

8. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringarna i anslagsbehållningarna för budgetåret 1976/77,

9. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringarna i dispositionen av rörliga krediter för budgetåret 1976/77,

10. antaga inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om storleken av statlig inkomstskatt som ingår i preliminär skatt för budgetåret 1976/77,

11. antaga inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i lagen (1975:1147) om särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt,

12. antaga inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i lagen (1975:1149) om statligt investeringsbidrag för inventarieanskaffning,

13. godkänna beräkning av driftbudgetens inkomster för budgetåret 1976/77 enligt den vid propositionen fogade specifikationen,

14. godkänna förslaget till investeringsplan och investeringsstater för budgetåret 1976/77,

15. på kapitalbudgeten beräkna den mot investeringsplanen svarande in1 Riksdagen 1975/76. 5 sami. Nr 40

FiU 1975/76:40

komsttiteln Lånemedel till 5 690 789 000 kr.,

16. med ändring av förslag i prop. 1975/76:100 bil. 17, till Oförutsedda utgifter för budgetåret 1976/77 anvisa ett förslagsanslag av 1 500 000 000 kr. att stå till regeringens förfogande för de ändamål och på de villkor som förordats i propositionen.

Till propositionen har fogats som

Reviderad nationalbudget 1976 Långtidsbudget för perioden 1976/77-1980/81 1975 års långtidsutredning och remissinstanserna Riksrevisionsverkets approximativa beräkning av budgetutfallet för budgetåret 1975/76

Riksrevisionsverkets förnyade inkomstberäkning för budgetåret 1976/77

Specifikation av inkomsterna på driftbudgeten för budgetåret 1976/77

Specifikation av anslagsförändringar i förhållande till budgetpropositionen för budgetåret 1976/77

Förslag till investeringsplan och investeringsstater för budgetåret 1976/77

Förändringar i förslaget till statsbudget förbudgetåret 1976/77 sedan budgetpropositionen

Allmänna Pensionsfonden, fjärde fondstyrelsen: Årsredovisning för verksamhetsåret 1975

Post- och Kreditbanken, PK-banken: Årsredovisning för verksamhetsåret 1975 Lagförslag

Bilaga

1:

Bilaga

2:

Bilaga

3:

Bilaga

4:

Bilaga

5:

Bilaga

6:

Bilaga

7:

Bilaga

8:

Bilaga

9:

Bilaga 10:

Bilaga 11:

Bilaga 12:

Propositionen har såvitt avser punkterna Särskilda frågor 2 (Allmänna Pensionsfondens fjärde fondstyrelses verksamhet under år 1975) och 3 (Postoch Kreditbankens, PK-banken, verksamhet) hänvisats till näringsutskottet. Momenten 4-7 i hemställan har hänvisats till jordbruksutskottet och momenten 10-12 till skatteutskottet. I övrigt har propositionen remitterats till finansutskottet.

Finansutskottet kommer att behandla momenten 2 och 3 i hemställan i sitt betänkande med anledning av regeringens förslag om anslag för budgetåret 1976/77 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar, momenten 8, 9 och 13-15 i sitt betänkande angående budgetregleringen för budgetåret 1976/77 och moment 16 i sitt betänkande med anledning av regeringens förslag till Oförutsedda utgifter för budgetåret 1976/77.

1 detta betänkande behandlar utskottet

dels propositionens hemställan under 1 om godkännande av de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i propositionen,

FiU 1975/76:40

dels följande under allmänna motionstiden väckta motioner: 1975/76:453 av herr Johansson i Holmgården m. fl. (c) om en regional uppdelning av redovisningen för viss statlig verksamhet, m. m.,

1975/76:1986 av herr Bohman m. fl. (m) om sparstimulerande åtgärder, 1975/76:2045 av herr Fälldin m. fl. (c) om beaktande av välfärdspolitiska effekter vid beräkningen av bruttonationalprodukten, m. m.,

1975/76:2047 av herrar Hyltander (fp) och Carlström (fp) om värdesäkert småsparande,

dels de med anledning av propositionen 1975/76:150 väckta motionerna 1975/76:2556 av herrar Ahlmark (fp) och Fälldin (c) i vad avser hemställan under momenten 2-5,

1975/76:2557 av herr Bohman m. fl. (m) i vad avser hemställan under momenten 1 och 4-6,

1975/76:2558 av herr Hermansson m. fl. (vpk) i vad avser hemställan under 2.

Hemställan under 1 i motionen 2556, under 2 och 3 i motionen 2557 och under 1 i motionen 2558 har remitterats till skatteutskottet.

Finansutskottet har vidare beretts tillfälle yttra sig till skatteutskottet över propositionen 1975/76:150 (kompletteringspropositionen) i vad avser investeringsavdrag och investeringsbidrag jämte eventuella motioner rörande dessa frågor eller beskattningen i övrigt. Finansutskottets yttrande, som begränsades till förslagen om höjda avdrag respektive bidrag, avgavs 1976- 05-18 i form av protokollsutdrag. Yttrandet ingår som bilaga i SkU 1975/76:67.

Propositionen

Den internationella konjunkturen nådde enligt propositionen sin lägsta nivå under sommaren 1975. Under hösten blev tecknen på konjunkturuppgång allt tydligare. Den ekonomiska politiken i de större industriländerna hade lagts om i expansiv riktning redan i början av 1975. Arbetslösheten var dock vid årets utgång fortfarande mycket hög. Inflationen bromsades in under loppet av 1975 men låg vid ingången av 1976 fortfarande på en hög nivå.

Enligt de bedömningar som nu kan göras kommer produktionen inom hela OECD-området att öka med 4-5 96 1976. Världshandeln förutses öka med 7-8 96. Den viktigaste orsaken till detta är att handeln mellan OECDstaterna åter expanderar. Jämviktsbristerna i bytesbalanserna kommer dock att bestå. De större OECD-länderna som grupp kommer i stort sett att vara i balans, medan de mindre OECD-länderna kommer att ha fortsatt höga underskott. Av det underskott på 17 miljarder dollar som beräknas för hela OECD faller 14 miljarder på de mindre länderna. För de icke oljeproducerande u-länderna väntas en viss minskning av det stora underskottet ske. Oljeländernas överskott väntas ligga kvar på en nivå av ca

FiU 1975/76:40

36 miljarder dollar.

Förslag till ändring av valutafondens stadgar i vad avser växelkurssystemet och guldets roll i valutasystemet och till höjning av medlemmarnas kvoter i valutafonden har godkänts av fondens styrelse. Förslag om svenskt godkännande av dessa ändringar kommer att underställas riksdagen.

Som allmän bakgrund till den ekonomiska politiken 1976 redovisas i propositionen regeringens syn på 1975 års långtidsutrednings bedömingar och på vad som framkommit vid remissbehandlingen av utredningens betänkande.

Långtidsutredningen har som utgångspunkt haft de av statsmakterna uppställda målen för den ekonomiska politiken: full sysselsättning, snabb ekonomisk tillväxt, jämnare inkomstfördelning, rimlig prisstabilitet och balans i utrikesbetalningarna. Liksom tidigare innefattas i dessa mål kravet på bättre regional balans. Utredningen har anvisat alternativa vägar för hur den ekonomiska politiken kan utformas så att dessa mål tillgodoses under åren fram till 1980.

Under andra hälften av 1970-talet stagnerar befolkningen i arbetsför ålder, och en ökning av arbetskraften kan därför endast åstadkommas genom en höjd förvärvsintensitet eller en ökad nettoinvandring. Föredraganden finner inte anledning att från arbetskraftssynpunkt målsätta en ökad invandring. Däremot bör fortsatta insatser göras för att bryta ned olika förvärvshinder och underlätta en fortsatt snabb ökning av förvärvsfrekvensen. Med hänsyn till att den femte semesterveckan kommer att genomföras under den aktuella perioden räknar dock föredraganden med att antalet arbetade timmar knappast kommer att öka under dessa år.

I propositionen anförs att utredningens antagande, att produktiviteten i samhällsekonomin skulle öka med ca 3 % om året, i stort sett kan ligga till grund för den ekonomiska politikens utformning. Det gäller sedan att fördela denna ökning på olika användningsområden.

En första utgångspunkt för denna resursfördelning anges vara att balansen i utrikesbetalningarna skall återställas. Utredningen har förutsatt att detta skall ske till 1980, en bedömning som regeringen och riksdagen redan tidigare anslutit sig till.

För att det skall bli möjligt att uppnå detta mål krävs inte endast att det nuvarande underskottet i handelsbalansen elimineras utan även att varuexporten förmår kompensera för den förutsedda fortgående försvagningen av tjänste- och transfereringsbalansen. En återställd strukturell jämvikt i utrikesbetalningarna under åren fram till 1980 kräver en årlig ökning av varuexporten på 7-9 % under hela perioden - dvs. även sedan den nu inledda konjunkturuppgången ebbat ut. En så kraftig exportökning förutsätter att svenskt näringsliv fortsätter att hävda sig i en hårdnande internationell konkurrens.

En annan förutsättning för att exportindustrin och de importkonkurrerande hemmamarknadsindustrierna skall kunna medverka i att återställa bytesbalansen är att deras investeringar fortsätter att öka. För industrisektorn har utredningen beräknat den nödvändiga genomsnittliga ökningen till

FiU 1975/76:40

5-6 % om året.

Exporten och industriinvesteringarna måste sålunda ha sin självklara andel av det växande resursutrymmet. Ytterligare visst utrymme måste dessutom avsättas för vissa nödvändiga investeringar för näringslivet i övrigt, för bostäder och offentlig sektor. Det därefter tillgängliga utrymmet står till förfogande för att i olika former användas till en ytterligare ökning av vår standard och välfärd.

Utredningen har redovisat två alternativ där konsumtionsutrymmet utnyttjas till att sänka veckoarbetstiden med 2,5 timmar. Tillväxttakten i ekonomin sjunker då till 2,5 % per år eller något därunder. Med hänsyn till att betalningsbalansmålet kvarstår oförändrat slår resursminskningen främst ut på konsumtionens ökningstakt. Detta innebär en total stagnation i löneutvecklingen och/eller en socialpolitisk nedrustning.

Föredraganden, statsrådet Sträng, ansluter sig här till bedömningen hos huvuddelen av remissinstanserna att en sådan utveckling varken är acceptabel eller praktiskt genomförbar.

Utredningen har också redovisat två alternativ som utgår från 3 % årlig resurstillväxt där valet ställs mellan en prioritering av privat (alt. I) eller offentlig (alt II) konsumtion.

Av betydelse vid bedömningen av de alternativa inriktningarna är vilka inteckningar som redan gjorts i konsumtionsutrymmet. Vad gäller den privata konsumtionen framhålls bl. a. i propositionen att antalet pensionärer, till följd dels av pensionsåldersreformerna, dels av förändringen i befolkningsstrukturen, kommer att öka med drygt 3 % om året fram till 1980. Redan beslutade förmånsförbättringar, inkl. ATP-betalningarna, beräknas ge pensionärerna som grupp en årlig real inkomstökning på nästan 5 %.

När det gäller offentlig konsumtion beräknas resursbehovet för att upprätthålla oförändrad ambitionsnivå i offentlig sektor till 1,8 % per år, vilket överstiger det tillgängliga resursutrymmet för offentlig konsumtion enligt alternativ I. Alternativet kräver således en viss begränsning av redan gjorda åtaganden.

Beträffande valet mellan de två alternativen anför föredraganden att en given utgångspunkt måste vara att den aktiva befolkning som åstadkommer resurstillväxten också får del av dess resultat i form av en ökad personlig konsumtion. Samtidigt är det uppenbart att behoven av vård och service på den offentliga sektorn är mycket stora. Resursutrymmet tillåter inte både en snabb privat standardstegring och en snabb offentlig konsumtionsökning. Föredraganden finner det inte heller möjligt att ensidigt satsa på endera sektorn. Vid sidan av redan gjorda åtaganden, bl. a. beträffande barnomsorgen, framstår det som nödvändigt att prioritera långtidssjukvården för de äldre. Takten i utbyggnaden får emellertid bli beroende på det ekonomiska utrymmet.

Vid behandlingen av de finansiella aspekterna av utvecklingen anför föredraganden att underskottet i bytesbalansen återspeglar det förhållandet att sparandet inom den svenska ekonomin totalt sett är otillräckligt. I sam -

FiU 1975/76:40

band med ett återställande av balansen i utrikesbetalningarna måste detta sparande öka. 1 forsta hand anförs detta behöva ske inom den offentliga sektorn. Detta innebär att budgetpolitiken måste präglas av en stark restriktivitet.

Det är mot bakgrund av nu redovisade perspektiv som långtidsbudgeten för åren 1976/77-1980/81 skall ses. Långtidsbudgeten är en konsekvensberäkning för statsutgifterna av redan fattade beslut och gällande normer och omfattar sålunda varken nya reformer eller standardhöjningar för pågående verksamhet. Enligt långtidsbudgeten ökar statsutgifterna med i genomsnitt 2% per år i fasta priser. Konsumtionsutgifterna ökar med 2,5 % till budgetåret 1977/78, vilket är väsentligt mer än som förutsetts för statlig konsumtion i långtidsutredningens högre alternativ för offentlig konsumtion. Beräkningarna i långtidsbudgeten understryker enligt föredraganden ytterligare vikten av återhållsamhet i finanspolitiken.

Tabellen visar beräkningen i långtidsbudgeten av budgetsaldots utveckling. På inkomstsidan har man härvid utgått från de statsinkomster för budgetåret 1976/77 som anges i den reviderade finansplanen. Därefter har en rent schablonmässig framskrivning med 1 % per år gjorts.

Budgetsaldots utveckling 1975/76-1978/79

(Milj. kr., löpande priser)

1975/76

1976/77

1977/78

1978/79

Inkomster

89 810

99 197

106 141

113 571

Utgifter

99 895

lil 099

120 707

126 400

Saldo

-10 085

-11 902

-14 566

-12 829

Långtidsutredningen har enligt propositionen visat att förutsättningarna för en positiv utveckling av svensk ekonomi in mot 1980-talet är goda. Föredraganden anför att, även om den ekonomiska politiken alltid måste anpassas till ibland snabbt växlande förutsättningar, bör man nu kunna ange en huvudinriktning för den ekonomiska politiken under återstoden av 1970-talet:

- Målen för den ekonomiska politiken, syftande till full sysselsättning, ligger fast.

- Särskilda insatser görs för att öka sysselsättningen och höja produktiviteten.

- Industriinvesteringarna och exporten prioriteras i syfte att skapa balans i våra utrikes betalningar år 1980.

- Kostnadsutvecklingen i svensk ekonomi måste begränsas och får inte komma i otakt med vår omvärld.

- De förvärvsarbetande grupperna tillförsäkras en rimlig ökning av sin privata konsumtion. Ökningstakten får dock vägas mot de stora behoven inom den offentliga sektom, i första hand vad avser service och vård för barn och pensionärer.

FiU 1975/76:40

- Den offentliga sektorns expansionsbehov liksom andra reformkrav får bedömas mot bakgrund av våra resurser under de närmast kommande åren. Redan gjorda åtaganden inskränker möjligheterna att snabbt genomföra nya reformer.

- Statens budgetpolitik inriktas på att på sikt bringa ned nuvarande budgetunderskott.

I propositionen framhålls att den ekonomiska politiken under 1974 och

1975 med framgång har avvärjt det hot mot vår ekonomi som den djupa internationella konjunkturnedgången utgjort. När den internationella konjunkturen nu börjar vända uppåt måste den ekonomiska politiken under 1976 präglas av en betydande fasthet. Föredraganden anför att endast en stram ekonomisk hushållning tryggar vår handlingsfrihet som nation och ger oss möjlighet att också i fortsättningen stå emot verkningarna av kriser i vår omvärld.

Regeringens sysselsättningspolitik är uppbyggd längs två handlingslinjer. Den första huvudlinjen är att möta uppkommande arbetsmarknadsproblem inne på arbetsplatserna. Föredraganden understryker den stora betydelse som lagstiftningen om anställningstrygghet har i detta sammanhang.

Företagen har vidare stimulerats att upprätthålla sysselsättningen genom frisläpp av investerings- och arbetsmiljöfonder samt genom lagerstöd och höjda bidrag för utbildning av anställda. Regeringen lämnade vidare i februari

1976 ett bemyndigande till arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) att ge bidrag till kommunerna med 20 % av kostnaderna för tidigarelagda industribeställningar.

För att stärka utvecklingen inom byggbranschen beslutade regeringen i december 1975 att tidigarelägga statliga byggen för 300 milj. kr. och öka skolbyggnadsramen med 100 milj. kr.

Som en följd av den internationella konjunkturuppgången förutses nu en snabb ökning av den svenska exporten. Detta innebär att de insatta stimulansåtgärderna successivt kan avlösas av den växande utländska efterfrågan. Effekten av denna kan emellertid inom vissa branscher och företag förväntas ske med viss eftersläpning. Detta gäller särskilt verkstadsindustrin. Regeringen har därför beslutat om en ny lagerstödsperiod för tiden 1 juli—31 december 1976. Det bedöms inte bli aktuellt med någon ny lagerstödsperiod vid utgången av denna period.

Föredraganden anför vidare att inriktningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna inför den förestående konjunkturuppgången gradvis måste ställas om och ambitionen sättas högre än bibehållen sysselsättning i företagen. Företagen bör så långt möjligt tidigarelägga kommande nyrekryteringar bl. a. för att ökningen i efterfrågan på arbetskraft skall jämnas ut under konjunkturuppsvinget. Åtgärder i detta syfte har redan satts in. Fr. o. m. den 1 januari 1976 kan bidrag med 15 kr./tim. utgå till företag som utbildar en tidigare anställd och samtidigt rekryterar en fast anställd ersättare. Regeringen beslutade vidare i mars 1976 att bidrag med upp till 10 kr./tim. kan utgå till företag som anställer arbetslösa ungdomar under

FiU 1975/76:40

20 år. Även de statliga affärsverken har fått extra resurser för tidigareläggning av sin personalrekrytering med syfte att i första hand nyanställa ungdomar.

Den andra huvudlinjen i sysselsättningspolitiken är att stödja dem som trots allt blir arbetslösa eller som är nytillträdande på arbetsmarknaden och har svårt att få arbete. Som ett led i denna del av politiken anvisade regeringen i december 1975 ytterligare 300 milj. kr. till beredskapsarbeten. Inom den statliga sektorn har antalet praktikplatser ökat kraftigt. Kommunala beredskapsarbeten sysselsatte i april närmare 8 000 ungdomar under 25 år. Bidrag med upptill lOkr./tim. utgår till företag som anställer arbetslösa ungdomar.

1 propositionen anförs att man inte kan utesluta att efterverkningarna av den tidigare djupa internationella recessionen alltjämt kan påverka vårt sysselsättningsläge. Planeringsberedskapen inför en möjlig försämring av läget måste vara fortsatt hög. Med stöd av den av riksdagen beviljade finansfullmakten kan regeringen vid behov snabbt sätta in erforderliga åtgärder.

För att uppnå de ekonomisk-politiska målen krävs en förnyelse och utbyggnad av den svenska industrin. Till följd av sviktande internationell efterfrågan var Sveriges industriella kapacitet under 1975, trots lagerstödet, långt ifrån utnyttjad. Likväl låg investeringsaktiviteten på en hög nivå.

Industrins investeringsverksamhet måste, vid sidan av ökning av produktionskapaciteten, också vara inriktad på att förbättra den inre och yttre miljön. Här hänvisas till arbetsmiljöfonderna som ett verksamt instrument för att finansiera en snabb och omfattande förbättring i ett stort antal företag. Särskilda möjligheter till arbetsmiljölån finns för mindre och medelstora företag.

En förutsättning för att industrins investeringsvilja skall omsättas i faktisk investeringsaktivitet är att de finansiella resurserna är tillräckliga. Företagens likviditet är för närvarande mycket god och bör ytterligare förbättras då de uppbyggda lagren börjar avvecklas. Företagens eget kapital förstärks genom en hög nivå på emissionsverksamheten.

Riksdagens beslut att tillföra fjärde AP-fonden ytterligare 500 milj. kr ger fondstyrelsen en möjlighet att aktivt bidra till företagens behov av nytt aktiekapital.

Kreditpolitiken har varit och är inriktad på att tillföra industrin allt erforderligt kapital. Stora belopp har bl. a. gått till företagens lageruppbyggnad. Företagens utlandsupplåning har också stimulerats.

Omläggningen av kreditpolitiken våren 1975 med en höjning av den långa räntan möjliggjorde en kraftig expansion av kapitalmarknaden. Volymen industriobligationer beräknas minst kunna ligga kvar på 1975 års höga nivå.

För små och medelstora företag ges statligt kreditstöd i form av hantverksoch industrilån samt industrigarantilån. Garantilåneramen har för 1976/77 föreslagits höjd till 100 milj. kr. Av avgörande betydelse för de mindre och medelstora företagen är vidare mellanhandsinstitutens lånemöjligheter. Instituten har tillförts kapital i sådan omfattning att någon egentlig lånekö inte föreligger. De beräknas tillföras erforderliga medel även under åter -

FiU 1975/76:40

stoden av 1976.

Föredraganden erinrar också om frisläppen av de allmänna och särskilda investeringsfonderna samt arbetsmiljöfonderna.

Eftersom verkstadsindustrins efterfrågeläge antas vara svagt ännu någon tid föreslås att de extra avdragen för maskininvesteringar höjs från 10 % till 25 96. Bidraget föreslås samtidigt höjt från 4 96 till 10 96. Det förhöjda avdraget och bidraget föreslås utgå för anskaffningar gjorda under tiden 1 maj-31 december 1976. Leverans bör ske senast den 31 december 1976. Föredraganden räknar dock med att gällande dispensregel bör kunna tilllämpas generöst i de fall leverans av här aktuella maskininvesteringar på grund av leveranssvårigheter sker under första kvartalet 1977.

Föredraganden anför beträffande investeringspolitikens uppläggning på längre sikt att det i samband med den markerade högkonjunkturen blir naturligt att avveckla investeringsavdraget och -bidraget i och med utgången av 1976. Dessutom bör övervägas att upphöra med det generella frisläppet av de särskilda investeringsfonderna. Även frisläpp av de allmänna investeringsfonderna kan komma att prövas mera restriktivt. Däremot anser föredraganden att arbetsmiljöns förbättring har en sådan prioritet att arbetsmiljöfonderna bör bli tillgängliga även fortsättningsvis. Föredraganden anser det vidare strida mot satsning på industriell produktion att införa en investeringsavgift på industrins produktiva investeringar.

I propositionen betonas även vikten av en in/lationsbekämpande politik. Sverige har i likhet med omvärlden drabbats av en hög inflationstakt. Under 1974 steg konsumentprisindex med 10,5 % och under 1975 med ca 10 96. Vid överläggningar mellan de politiska partierna och andra berörda parter - utom LO och TCO, som avböjt att delta - lade regeringen vid månadsskiftet mars/april fram sju punkter som underlag för ett program för åtgärder mot inflationen, nämligen Återhållsam kostnadsutveckling Skatteomläggning Front mot överbuden Prisövervakning Aktiv arbetsmarknadspolitik

Stimulans av investeringar, sparande och en hög produktivitet Fast valutapolitik.

Ett oeftergivligt krav anges vara att finanspolitiken ges en sådan utformning att den inte driver fram ytterligare pris- och kostnadsstegringar. Skattepolitikens utformning har sin givna roll för att avtalsrörelsen 1977 skall kunna genomföras inom de ramar som sätts av det samhällsekonomiska resursutrymmet. Proposition om en provisorisk skatteomläggning kommer att framläggas under riksmötet 1976/77. Förslaget - som tillstyrkts av styrelserna för LO och TCO - innebär att den direkta statsskatten sänks med 1 950 kr./år för de breda löntagarskikten. Marginalskatten sänks i inkomstlägen upp till 50 000 kr.

Skattereformen innebär en minskning av statsinkomsterna med drygt 5

FiU 1975/76:40

miljarder kr., vilket avses kompenseras med en ökning av arbetsgivar- eller socialförsäkringsavgifterna med 3 96.

För löntagare i genomsnittliga inkomstlägen innebär skatteomläggningen en ökning av de disponibla inkomsterna som motsvarar en lönestegring med 8-10 96. Genom att detta åstadkommes med en kostnadsökning för arbetsgivaren på endast 3 96 bedöms omläggningen verka klart dämpande på kostnadsutvecklingen. Omläggningen innebär vidare en markant sänkning av marginaleffekten på inkomstökningarna 1977.

Föredraganden understryker att inte bara löntagarna och deras organisationer utan även t. ex. producenter, företag och kapitalägare måste ålägga sig återhållsamhet. Det anförs i samband härmed att regeringen även i fortsättningen kommer att ingripa med erforderliga åtgärder om omotiverade prisstegringar på olika varuområden skulle uppenbara sig.

Statsbudgeten för nästa budgetår beräknas uppvisa ett underskott på ca 11,9 miljarder kr. Detta innebären saldoförsämring gentemot innevarande år på ca 1,8 miljarder kr. En sådan försvagning kan enligt föredraganden accepteras så länge konjunkturuppgången inte har gett fullt utslag i den svenska ekonomin.

Också de kommunala finanserna är utsatta för trycket från reformambitionerna. 1 syfte att göra det möjligt för kommuner och landsting att fullfölja sina planer med begränsade skattehöjningar träffade regeringen våren 1975 en överenskommelse med kommunerna om ett särskilt statsbidrag på 600 milj. kr. för vart och ett av åren 1976 och 1977. Kommunförbunden förband sig att verka för att begränsa de kommunala skattehöjningarna till sammanlagt 1 kr. för bägge åren.

Överläggningar har nu ägt rum om den ekonomiska utvecklingen sedan överenskommelsen träffades och om villkoren för den kommunala verksamheten 1977. Då underlaget för en mera slutlig bedömning ännu saknas har parterna kommit överens om att fortsätta överläggningarna i augusti i år.

Ett fortsatt högt hushållssparande anförs utgöra en viktig betingelse för samhällsekonomisk balans under de närmaste åren. Det är bl. a. mot den bakgrunden sparavdraget vid beskattningen höjts fr. o. m. 1976 års taxering.

I propositionen erinras också om den sparstimulans som finns i det allmänna lönsparandet, sparobligationerna och premieobligationerna. Föredraganden räknar även fortsättningsvis med ett högt hushållssparande även om det sjunker något från den exceptionellt höga nivå som uppnåddes 1975.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige under 1976 förutses komma att präglas av den internationella konjunkturuppgången. Det innebär bl. a. att exporten på nytt blir en expansiv faktor i den svenska ekonomin. Bruttonationalprodukten beräknas öka med ca 2 96.

Investeringarna exkl. lager förväntas ligga något lägre 1976 än 1975. Minskningen kan helt återföras till bostadsbyggandet som beräknas minska med 10 96 i volym.

FiU 1975/76:40

11 De statliga investeringarna väntas öka kraftigt 1976, bl. a. som en följd av de sysselsättningsfrämjande åtgärder som satts in under hösten 1975 och början av 1976. Flera av dessa åtgärder riktar sig också mot de kommunala investeringarna som väntas stiga med 3 %.

Näringslivets investeringar förutses vara i huvudsak oförändrade 1976.

En kraftig omsvängning förutses i lagerinvesteringarna. Sammanlagt uppgick lagerökningen under 1974 och 1975 till ca 15 miljarder kr. För 1976 beräknas lagerinvesteringarna komma att sjunka till ungefär 2 miljarder kr.

Den offentliga konsumtionen beräknas öka med drygt 3 %. Sysselsättningen beräknas öka med ca 3 % inom den statliga sektorn och med ca 4 % i den kommunala. Här medverkar de särskilda åtgärderna för att motverka ungdomsarbetslösheten.

Den privata konsumtionen bedöms komma att öka med ca 3,5 %, dvs. något snabbare än realinkomsterna. Detta innebär en viss försvagning av den nu mycket höga sparkvoten.

Konsumentpriserna väntas stiga med ca 8 % under loppet av 1976.

Den reviderade finansplanens bedömning av försörjningsbalansen i övrigt sammanfattas i nedanstående tabell.

Med den beskrivna utvecklingen av import och export skulle handelsbalansen för 1976 visa ett överskott på nära 3 miljarder kr.

Reviderad försörjningsbalans för 1976

Miljarder

kr.

1975 Procentuell volymför- ändring från föregående i

1975 1976

Tillgång

Bruttonationalprodukt

287,5

0,6

2,0

Import

74,0

-3,3

1,8

Summa tillgång

361,5

-0,2

2,0

Efterfrågan

Bruttoinvestering

60,2

-3,1

-0,9

näringsliv

30,0

-1,6

0,5

därav: industri

14,2

1,3

1,0

statliga affärsverk och myndigheter

7,0

-0,1

5,0

kommuner

11,0

-2,2

3,0

bostäder

12,2

-8,4

-10,2

Lagerinvestering

9,3

(0,7)1

(-2,3)1

Privat konsumtion

149,4

2,9

3,5

Offentlig konsumtion

71,9

5,6

3,1

Tjänstenetto

-1,5

Export

72,2

-8,6

10,0

Summa efterfrågan

361,5

-0,2

2,0

1 Lagerinvesteringens förändring i procent av föregående års bruttonationalprodukt.

FiU 1975/76:40

12 Sjöfartsnettot väntas stiga obetydligt. Turistnettot försämras ytterligare och transfereringarna väntas ge ett underskott 1976 på ca 4,8 miljarder kr., en ökning med 1,2 miljarder kr. från 1975. Detta förklaras främst av räntebetalningarna på den ökade utländska upplåningen och den fortsatta ökningen av u-landsbiståndet. Bytesbalansen för 1976 väntas visa ett underskott på 3,6 miljarder kr., ca 3 miljarder kr. mindre än 1975.

Sammanfattningsvis anför föredraganden att den ekonomiska utvecklingen 1976 bör präglas av en tilltagande produktionsökning, en dämpad inflationstakt och en förbättrad bytesbalans.

Problemet i det klart förändrade konjunkturperspektivet blir att anpassa den ekonomiska politiken till vad läget kräver. Även om alla tecken på en begynnande konjunkturuppgång nu börjar kunna avläsas så är enligt föredraganden samhällets ansvar för en lugn utveckling av ekonomin ej mindre. Lika ofrånkomligt som att stimulera i nedgången blir det för samhället att visa erforderlig restriktivitet i uppgången. En stark finanspolitik och en kontrollerad och behärskad penningpolitik är statsmakternas medel i en sådan situation. Dessa nödvändiga medel är enligt föredraganden ej förenliga med lättsinniga överbud vare sig på skattepolitikens eller på andra områden.

Motionerna

I motionen 2556 av herrar Ahlmark (fp) och Fälldin (c) hemställs såvitt nu är i fråga att riksdagen beslutar

2. att hos regeringen hemställa om förslag till sparstimulerande åtgärder i syfte att stimulera det enskilda sparandet i enlighet med vad som har anförts i motionen,

3. att som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i motionen beträffande utformningen av långtidsbudgeten,

4. att som sin mening ge regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna vad som anförts beträffande kreditkapaciteten i mellanhandsinstituten och Sveriges allmänna hypoteksbank,

5. att som sin mening ge regeringen till känna vad som i övrigt anförts i motionen beträffande inriktningen av den ekonomiska politiken.

I motionen 2557 av herr Bohman m. fl. (m) hemställs såvitt nu är i fråga att riksdagen måtte besluta

1. att vad gäller riktlinjerna för den ekonomiska politiken ge regeringen till känna vad i motionen anförts,

4. att riksdagen i skrivelse till regeringen begär att regeringen i kommande långtidsbudgetar redovisar en framskrivning över en femårsperiod av såväl statens utgifter som dess inkomster i enlighet med vad i motionen anförts,

5. att vad gäller riktlinjerna för den ekonomiska politiken på längre sikt ge regeringen till känna vad i motionen anförts.

FiU 1975/76:40

6. att ge regeringen till känna att den ekonomiska politiken i syfte att uppnå långsiktig balans och god sysselsättning och utveckling inriktas på att förbättra den mindre och medelstora företagsamhetens villkor i enlighet med vad som i motionen anförts.

I motionen 2558 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs såvitt nu är i fråga att riksdagen måtte besluta

2. att med avslag på regeringens hemställan under 1 i propositionen 1975/76:150 samt med anledning av propositionen i övrigt som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

I motionen 453 av herr Johansson i Holmgården m. fl. (c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om utredning angående

1. regionaliserad redovisning av statlig verksamhet i enlighet med vad i motionen anförts,

2. insyn för länsstyrelser, landsting och kommuner i statliga verks, myndigheters och liknande institutioners räkenskaper i enlighet med vad i motionen anförts.

I motionen 1986 av herr Bohman m. fl. (m) hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer om utredning och förslag till stimulans av sparandet i enlighet med i motionen 1979 framförda förslag om allmänt sparstöd genom premie, särskilt sparstöd, sparlön och sparande via aktiefonder.

I motionen 2045 av herr Fälldin m. fl. (c) hemställs

1. att riksdagen beslutar hos regeringen begära en snar redovisning och sammanfattning av de välfärdspolitiska effekterna av de i långtidsutredningen genomförda kalkylalternativen,

2. att riksdagen beslutar hos regeringen begära en regionalisering av det slutligt förordade alternativet med anledning av LU:s förslag senast i samband med avstämningen under perioden 1975-1980,

3. att riksdagen hos regeringen begär utredning beträffande en modifierad och rensad BNP-beräkning vid sidan av den traditionella med hänsyn till välfärdspolitiska bedömningar i enlighet med motionen.

I motionen 2047 av herrar Hyltander (fp) och Carlström (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag att värdesäkra realbankräntan för småspararna i enlighet med vad som anförts i motionen.

1 motionen 2556 av herrar Ahlmark (fp) och Fälldin (c) konstateras inledningsvis att den ekonomiska utvecklingen i Sverige varit förhållandevis gynnsam under de senaste åren. Medan de flesta andra industriländer drabbats mycket hårt av den djupa lågkonjunkturen har vi i Sverige lyckats undvika massarbetslöshet och sjunkande välstånd. Tvärtom har både sysselsättningen och de reala inkomsterna ökat. Denna utveckling skall jämföras med den förra lågkonjunkturen 1971/72. Sverige hörde då till de industri -

FiU 1975/76:40

länder som hade den högsta relativa arbetslösheten och inkomsterna sjönk.

En förklaring till denna utveckling är enligt motionärerna att statsmakterna fört en annan ekonomisk politik än åren 1971/72. Som en följd av de tidigare dyrköpta erfarenheterna och bristen på egen majoritet i riksdagen har regeringen tvingats lägga om den ekonomiska politiken mot en mera mittenbetonad politik. Därmed har riksdagen alltsedan vintern 1974 med breda majoriteter kunnat lägga fast en expansiv ekonomisk politik med syfte att rädda den fulla sysselsättningen, förbättra den offentliga servicen och investera i ökad produktionskapacitet. Riktlinjerna förden ekonomiska politiken och besluten om direkta åtgärder för att motverka arbetslöshet och stärka konsumenternas köpkraft har i hög grad grundats på centerns och folkpartiets förslag och motioner. Bland sådana beslut kan nämnas tillfällig sänkning av mervärdeskatten, tidigarelagd höjning av barnbidragen, åtgärder mot ungdomsarbetslösheten, upprättandet av en konjunkturpolitisk beredskapsplan för 1975/76 och förbättrade lånemöjligheter för mindre företag. Denna politik avviker tydligt från den som fördes vid förra lågkonjunkturen, då regeringen satte en förstärkning av valutareserven framför den fulla sysselsättningen.

Det finns emellertid, enligt motionärerna, förfarande allvarliga brister i den ekonomiska politiken. De hänför sig till områden, där regeringen inte velat följa förslag från mittenpartierna eller alltför sent tagit fasta på deras förslag. Motionärerna anför följande exempel:

Skattepolitiken har misskötts. Skattesystemet har bl. a. stor skuld i den oacceptabelt höga prisstegringstakten. Trots gjorda utfästelser har regeringens vilja att få till stånd ett rättvisare och mera varaktigt skattesystem varit svag. Provisorier har blivit nödvändiga för att komma till rätta med de värsta problemen. Frågan om ett inflationsskydd av skatteskalorna har regeringen inte ens varit villig utreda.

Industrins investeringar har inte stimulerats i tillräcklig grad. Om vi skall kunna återställa balansen i utrikesaffärerna, måste utbyggnaden av industrin ges förtur. Balans i utrikesaffärerna är på sikt en förutsättning för våra möjligheter att klara sysselsättningen. Industrins investeringar måste därför hållas uppe på en hög och jämn nivå. Trots att regeringen insett detta behov, har man dröjt med att dra de rätta slutsatserna. För två månader sedan avslog regeringspartiet våra krav på höjda investeringsavdrag. Nu har man tvingats att föreslå samma sak själv.

Småföretagens problem har inte uppmärksammats tillräckligt. Regeringens politik har inriktats på de stora företagen och de statliga bolagen medan de många tusen små och medelstora företagen ofta glömts bort. Reglerna för investeringsfonder, den fjärde AP-fondens köp av aktier och tillskottet av kapital till Statsföretag AB är exempel på nödvändiga näringspolitiska åtgärder, som stärkt de stora och statliga företagens expansionsförmåga men lämnat de mindre företagen lottlösa trots att dessa sysselsätter nära en miljon människor och betyder mycket för vår försörjning.

Arbetslösheten bland ungdom är fortfarande mer än dubbelt så hög som bland andra grupper. 1 april i år var lika många ungdomar arbetslösa som i april i fjol. Höjda bidrag till kommuner och företag som ordnar jobb åt

Fil) 1975/76:40

ungdomar har efter hand införts. Men det har varit först sedan regeringspartiet röstat mot förslagen i riksdagen. Härigenom har värdefull tid försuttits i kampen mot ungdomsarbetslösheten.

De regionala skillnaderna i sysselsättningen har inte angripits tillräckligt effektivt. Mot regeringspartiets vilja beslutade riksdagen om sänkt löneskatt i skogslänen i syfte att stimulera till ökad sysselsättning.

Regeringen har saknat intresse för att skydda barnbidragen och småspararnas insättningar mot inflationen. Våra förslag om värdebeständiga barnbidrag har avslagits. Kraven på utredning om ett inflationsskydd för småspararnas insättningar och om utformningen av pensionernas inflationsskydd har rönt samma öde.

Regeringens försumligheter på de nu nämnda områdena kan i allmänhet inte rättas till omedelbart. De brister motionärerna påtalat måste mötas med en regeringspolitik klart inriktad på att skydda och utveckla en decentraliserad och socialt styrd marknadsekonomi. De många små företagens växtkraft måste tillvaratas och de utsatta konsumentgruppernas ställning och köpkraft stärkas. Bl. a. följande riktlinjer bör enligt motionärerna ligga till grund för den ekonomiska politiken på längre sikt:

1. En stark ekonomi är grunden för att ge människor trygghet och för att kunna skapa ett rättvisare samhälle. Vi kan inte år efter år konsumera mer än vi producerar. Det driver på inflationen och hotar sysselsättningen. Ett viktigt mål för den ekonomiska politiken är därför att återställa balansen i utrikesaffarerna. För att klara det måste vi bygga ut såväl exportindustrin som de företag som konkurrerar på den svenska marknaden med utländska företag. Målsättningen om balans i utrikesaffärerna bör enligt motionärerna kunna nås inom en femårsperiod. Statsmakterna får emellertid inte känna sig så bundna av att balansmålet skall vara uppnått vid en viss tid, att inte anpassning kan ske till den faktiska konjunkturutvecklingen. Kravet på full sysselsättning får t. ex. inte eftersättas.

2. Den fulla sysselsättningen måste tryggas. Målet måste vara att alla som söker sig ut på arbetsmarknaden skall kunna få ett tryggt och meningsfullt arbete. De regionala skillnaderna måste jämnas ut. Det förutsätter en aktiv konjunkturpolitik och en näringspolitik, som tillvaratar expansionskraften i hela näringslivet.

3. Näringspolitiken måste inriktas på att tillvarata expansionskraften i alla typer av företag, små och stora, enskilda såväl som kooperativa och statliga. Staten skall ange villkoren för verksamheten men får inte styra företagen inifrån. Förstatligande av hela branscher av dogmatiska skäl måste med kraft avvisas. De näringspolitiska åtgärderna måste förstärkas och förbättras på bl. a. följande områden:

- stöd till nyetableringar

- stöd till exportfrämjande åtgärder

- differentiering av arbetsgivaravgifter till förmån för de mindre företagen

- nej till statliga styrelserepresentanter i industriföretag men ökat inflytande

för de anställda

FiU 1975/76:40

- skattelättnader vid generationsväxlingar

- skärpta regler för att motverka monopol och karteller.

4. Inflationen måste bekämpas effektivare. Snabba kostnadsökningar försämrar vår konkurrenskraft i förhållande till andra länder och hotar därmed sysselsättningen. Inflationen är också ett hot mot solidariteten mellan människor. Regeringen, riksdagen och arbetsmarknadens parter har alla ansvar för att dämpa inflationen. Den ekonomiska poiitiken skall efter samråd med arbetsmarknadens parter lägga grunden för lugna avtalsrörelser i vilka parterna kan fördela det reala utrymmet utan inblandning från statsmakternas sida. Inflationens urholkning av småspararnas insättningar måste motverkas.

5. Ett fastare penningvärde förutsätter en ny skattepolitik. Det nuvarande skattesystemet med höga marginalskatter för vanliga inkomster förvärrar inflationen. Ett rättvisare och mer varaktigt skattesystem med sänkta marginalskatter i vanliga inkomstlägen är därför nödvändigt. Ett sådant skattesystem måste förses med ett inflationsskydd.

Ett nytt skattesystem måste ge stat, landsting och kommuner erforderliga inkomster. Den sociala tryggheten får inte äventyras. Tvärtom måste omsorgen om barn och gamla bli bättre. Planen för hundratusen nya daghemsplatser de närmaste fem åren, som centern och folkpartiet varit med och tagit ansvar för, är en viktig del av den utbyggnad av familjepolitiken, som måste komma till stånd. En motsvarande utbyggnad av långtidsvården är nödvändig. Löften om sänkningar av de samlade skatterna är därför oförenliga både med en ansvarsfull ekonomisk politik och med den sociala omsorg som måste prägla vårt samhälle.

6. Utrymmet för konsumtionsökning blir under de närmaste åren begränsat. Fördelningen av det tillgängliga utrymmet mellan privat och offentlig konsumtion måste därför ske med stor omsorg. På det sociala området måste reformer som tar sikte på att förbättra villkoren för barn och gamla komma i första hand. Detta måste ske med hänsyn till berättigade krav på viss real inkomstökning för den aktiva delen av befolkningen. En ansvarsfull ekonomisk politik måste därför sikta till en avvägning, som förenar en måttlig ökning av den privata konsumtionen med en stark koncentration av reformpolitiken till åtgärder, som förbättrar villkoren för barn och gamla.

När det gäller elen ekonomiska politiken på kortare sikt - dvs. under 1976 och 1977 - förordar motionärerna fortsatta insatser för att stödja sysselsättningen och omedelbara åtgärder för att hejda den just nu mycket markerade nedgången i näringslivets investeringar. Samtidigt kräver pris- och kostnadsutvecklingen skärpt uppmärksamhet.

När det gäller sysselsättningspolitiken hävdas att det är nödvändigt att fullfölja de arbetsmarknadspolitiska insatserna för att ge ungdom och nytillträdande kvinnor arbetsmöjligheter. En förstärkning av de regionalpolitiska insatserna blir nödvändig om flyttningen till storstadsregionerna åter skulle ta fart.

För att stimulera investeringsverksamheten inom näringslivet vill mo -

FiU 1975/76:40

tionärerna att regeringens förslag om höjda investeringsavdrag/bidrag kompletteras med nytt avdrag på 10 96 och bidrag på 4 % för näringslivets byggnadsinvesteringar. De understryker också att riksdagens uttalande (FiU 1975/76:20, rskr 173) om tillförsel av kapital från AP-fonden till AB Industrikredit, AB Företagskredit och AB Lantbrukskredit följes upp. De anser det också befogat att den ram på 500 milj. kr. för Hypoteksbankens obligationsemissioner som riksdagen tidigare rekommenderat höjs till 600 milj. kr.

För att möjliggöra tillräcklig kapitalbildning inom landet anser motionärerna att regeringen bör lägga fram förslag till nästa riksmöte om olika sparstimulerande åtgärder. Bl. a. bör möjligheterna att införa värdesäkra sparformer för småsparare undersökas.

Slutligen bör nämnas att motionärerna anser att det länge varit en brist att Sverige saknar en ekonomisk långtidsbudget i ordets egentliga mening. En sådan budget måste baseras på ett program i vilket regeringens val mellan olika krav på utgifter och erforderliga förslag till finansiering framgår. Riksdagen bör enligt deras mening begära att ett förslag om en femårig rambudget föreläggs riksdagen så snart som möjligt.

I motionen 2557 av herr Bohman m. fl. (m) görs beträffande den internationella utvecklingen ingen annan bedömning än den regeringen redovisar i den reviderade finansplanen. Det understryks dock att det finns en påtaglig osäkerhet i bedömningen av takten i konjunkturuppgången.

I beskrivningen av den ekonomiska utvecklingen i Sverige under 1975 framhålls särskilt att de stora arbetskraftskostnadsökningarna lett till en försämring av vår exportindustris och importkonkurrerande industris konkurrensläge, vilket givit påtagliga effekter på bytesbalansen. Beträffande prisutvecklingen anförs att medan inflationstakten i andra länder har avtagit under senare tid, har någon motsvarande tendens inte kunnat iakttagas för Sveriges del.

Anställning i offentlig tjänst har enligt motionärerna varit det kanske viktigaste sysselsättningspolitiska instrumentet under 1975. Detta anses vara en på sikt vådlig metod eftersom det är en sysselsättningsstimulans som inte kan bringas att upphöra vid ett ändrat konjunkturläge.

Motionärerna pekar vidare på att trots den stora ökningen av antalet offentliganställda har den absorberade arbetslösheten - arbetsmarknadsutbildning, beredskapsarbeten och skyddad eller halvskyddad verksamhet - varit oförändrat hög. Justeras arbetslöshetssiffrorna med hänsyn till detta kommer man upp i en arbetslöshet på ca 5 96, vilket inte är någon internationellt sett särskilt låg siffra. Vidare framhålls att det finns en dold arbetslöshet inom industrin, dvs. personer som är anställda men inte fullt sysselsatta.

Vad gäller den ekonomiska utvecklingen i Sverige under 1976 bedöms exporten öka långsammare än enligt regeringens prognos eller med 5 å 6 96. Inte minst den ogynnsamma svenska kostnadsutvecklingen antas medverka

2 Riksdagen 1975/76. 5 sami. Nr 40

FiU 1975/76:40

till detta. Industriinvesteringarna förutses av motionärerna komma att minska med 2 å 3 %.

Vissa tecken tyder på att hushållssparandets utveckling kommit att överskattas. Eftersom dessutom den faktiska ökningen i sparandet i stor utsträckning är bunden i form av amorteringssparande bedöms hushållssparande! inte komma att minska i någon större utsträckning.

Konsumentpriserna förutses stiga med åtminstone 10 % under 1976. De reala disponibla inkomsterna anses kunna komma att öka med 2 %. BNPökningen blir med de gjorda antagandena knappt 1 % jämfört med de 2 % som förutses i den reviderade finansplanen.

Det finns enligt motionen, genom den långsammare efterf rågeökning man räknar med, en betydande risk för att arbetslösheten kommer att öka inte obetydligt under 1976.

En inflation av den beräknade storleksordningen betraktas som helt oacceptabel. Motionärerna hänvisar till tidigare förslag till program mot inflationen som framlagts av moderata samlingspartiet.

Motionärerna anför att regeringen inte följt den av riksdagen begärda ordningen för sammankallande av en stabiI iseringspolitisk konferens. Vidare anförs att det snabbt stod klart att regeringen inte hade några seriösa avsikter med sin inbjudan. De sju punkter för åtgärder mot inflationen som regeringen lade fram vid överläggningarna framstår i ett mera seriöst ekonomiskt-politiskt sammanhang som tomma slagord.

Enligt motionärernas bedömning kommer det av regeringen aviserade förslaget till ny provisorisk skatteomläggning för 1977 inte att vara effektivare i kampen mot inflationen än de skatteomläggningar som trädde i kraft 1975 eller 1976. En marginalskattesänkning måste inta en central plats i ett program mot inflationen. Vidare bör skattesystemet indexregleras.

Om moderata samlingspartiet kommer i regeringsställning efter höstens val kommer partiet att verka för

-att allvarligt syftande stabiliseringspolitiska överläggningar kommer till stånd mellan regeringen och parterna på arbetsmarknaden om utrymmet för ökad konsumtion och för löneökningar och om metoderna att realisera uppställda mål inom de ramar som samhällsekonomisk balans och stabila priser uppställer;

- att skattesystemet indexregleras från och med 1977 för att automatiska skatteskärpningar och kostnadsdrivande effekter därav skall undvikas;

-att marginalskatten successivt justeras ned i normalinkomstlägena;

- att statsmakterna garanterar löntagarna viss real inkomstökning efter skatt och därvid utfäster sig att i den mån från årsskiftet genomförda skatteåtgärder inte skulle visa sig tillräckliga för att realisera den garanterade realinkomstökningen vidtaga ytterligare sänkningar av den direkta eller indirekta skatten;

- att löntagarorganisationerna i utbyte mot skattesänkningar ålägger sig stark restriktivitet i fråga om krav på nominella löneökningar;

FiU 1975/76:40

- att näringslivet ålägger sig stark restriktivitet i fråga om prishöjningar;

- att genom en fortsatt prisövervakning onödiga prisökningar förhindras;

- att några ytterligare skärpningar av arbetsgivaravgifterna inte kommer till stånd;

- att en utbyggnad av produktionskapaciteten kommer till stånd och att effekti viseringar och rationaliseringar befrämjas inom såväl den offentliga sektorn som det privata näringslivet. Kostnadssänkande investeringar måste underlättas. Därigenom skapas också möjligheter att använda växelkursförändringar i stabiliseringspolitiskt syfte för att utestänga eventuella utlandsgenererade prisstegringar.

Motionärerna framhåller beträffande den ekonomiska politiken på längre sikt att långtidsutredningens alternativ II ger ett ytterst begränsat utrymme för köpkraftens förbättring under de närmaste fem åren för en yrkesverksam person, vilket betraktas om en i längden omöjlig utveckling. Utredningens alternativ I ställer sig inte särskilt mycket mer förmånligt för den aktiva befolkningen.

Enligt motionärernas uppfattning är en förutsättning för en stabil ekonomisk utveckling i Sverige och för återställandet av den externa balansen att den offentliga sektorns expansion begränsas. En självklarhet anges vara att gjorda utfästelser gentemot pensionärerna skall fullföljas. På eftersatta områden måste reformarbetet fortsätta. Ett sådant område är långtidssjukvården.

Långtidsbudgeten visar, vilket motionärerna med intresse konstaterar, att om stor återhållsamhet med nya utgifter iakttages, så minskar den offentliga sektorns utgiftsanspråk förhållandevis snabbt. Den femårsredovisning som tidigare gjorts i långtidsbudgeten av statens beräknade utgifter och inkomster till fasta och löpande priser bör återupptas i nästa års långtidsbudget.

Motionärerna instämmer i vad som sägs i den reviderade finansplanen om behovet av en industriell expansion och ökade näringslivsinvesteringar för att balansen skall kunna återställas och för att möjliggöra full sysselsättning och ökat välstånd. Man ifrågasätter emellertid om regeringens näringspolitik är rätta sätt,et att realisera detta.

På grund av den förda näringspolitiken och skattepolitiken hårde mindre och medelstora företagen fått allt större problem. Ett av målen för näringspolitiken och den ekonomiska politiken måste vara att öka denna företagsgrupps möjligheter att överleva och vidareutvecklas.

Motionärerna menar att finanspolitiken under 1975 har haft och under 1976 har en alltför restriktiv utformning. Här framhålls att statsbudgetens saldo är ett dåligt mått på den ekonomiska politikens inriktning och att om något saldomått skall användas bör det i stället vara den totala offentliga sektorns saldo.

Motionärerna framställer i åtta punkter krav på ekonomisk-politiska åtgärder: -

FiU 1975/76:40

1. Vi begärde i vår motion 1975/76:1979 åtgärder för att stimulera näringslivets investeringar. Genom regeringens förslag om höjda investeringsavdrag och -bidrag för maskininvesteringar har detta krav delvis tillgodosetts. Vi anser emellertid att den tidsgräns som satts i regeringsförslaget för det höjda avdraget - den 31 december 1976 - för levererade investeringsobjekt bör skjutas till den 31 mars 1977. För många investeringar är tiden fram till årsskiftet en kort leveranstid. Beställningen skall däremot ha gjorts senast den 31 december i år.

2. I vår motion i januari begärde vi också att näringslivet skulle ges rätt till ett avdrag pä 10 procent för byggnadsinvesteringar eller ett motsvarande investeringsbidrag. Inte minst med tanke på den fortsatta, kraftiga nedgången av bostadsinvesteringarna är en sådan avdragsrätt motiverad. Företag som påbörjar investeringar i byggnader eller andra anläggningar senast den 31 december 1976 bör medges rätt till sådant avdrag.

3. Vidare bör i enlighet med vad vi begärde i motionen 1975/76:1979 byggnadsverksamheten stimuleras genom att sanering av äldre fastigheter underlättas och ett fortsatt småhusbyggande uppmuntras.

4. Kreditpolitiken har stor betydelse för näringslivets möjligheter att genomföra erforderliga investeringar. Det är nödvändigt att kreditpolitiken ges en sådan utformning att näringslivets behov av lånekapital tryggas.

5. Ett program mot inflationen måste utarbetas. Möjligheterna att i någon väsentlig utsträckning komma tillrätta med inflationen under 1976 är begränsade. Kampen mot inflationen måste i första hand inrikta sig på att förhindra en fortsatt inflationsutveckling under 1977.

6. Den offentliga sektorns expansion måste begränsas i ett längre perspektiv. Strävan att effektivisera och rationalisera den offentliga verksamheten måste ges ökad prioritet. Gjorda utgiftsåtaganden bör överses.

7. En fortsatt skärpning av skattetrycket måste förhindras. Centrala skattepolitiska mål måste vara att sänka marginalskatterna och att indexreglera skattesystemet.

8. De mindre och medelstora företagens framtid måste hyggås. Fortsatta höjningar av arbetsgivaravgifterna måste undvikas. Familjeföretagens speciella problem i samband med arvsskiften måste underlättas.

I motionen 2558 av herr Hermansson m. fl. (vpk) anförs att ett genomgående drag i regeringens finanspolitiska dokument har varit ett klasslöst betraktelsesätt gentemot ekonomin. Regeringen talar inte oriktigt om ekonomin som om den vore allas angelägenhet men bortser från att det är enskilda kapital som styr den efter sina profitintressen.

Angående strävandena att öka exporten säger motionärerna att välstånd skapas i själva produktionen och inte genom exporten. Utrikeshandel är inte oviktigt men exporten sker nu för att i första hand ge exportkapitalet mera profiter, för ackumulation i ökad exportproduktion.

Det genomgående i den av regeringen förordade ekonomiska politiken är, enligt motionärerna, för det första att öka stödet till kapitalisterna, till de investeringar, vilkas innehåll kapitalisterna bestämmer över, och som de i huvudsak ändå skulle göra, för det andra att öka arbetskraftens anpassning till kapitalets behov och för det tredje att lindra något för offren för den kapitalistiska utslagningen.

FiU 1975/76:40

21 Förslaget att höja investeringsavdrag och -bidrag förutses av motionärerna inte leda till någon förändring på sikt av företagens investeringsvolym.

Summan av regeringens sjupunktersprogram för kamp mot inflationen anses av motionärerna vara sju punkter för omfördelning till kapitalet. Inflationen och dess bekämpande är en klassfråga. Som exempel på faktorer och samband som skapar prisstegring och inflation nämns: överackumulation av kapital och strävan att få hög profitkvot på det ökade kapitalet, monopolens och särskilt de stora internationella koncernernas makt att höja priserna, den permanenta militariseringen av ekonomin, växande byråkrati och övriga improduktiva sektorer, den statsmonopolistiska kapitalismens ekonomi. Även förväntningar om en fortsatt stark inflation anges spela in.

Fördelningspolitiskt är inflationen enligt motionärerna ett storkapitalets medel att till sin fördel omfördela de värden som skapas i samhället. Regeringens sju punkter bedöms ha samma fördelningspolitiska verkan.

Inflationen anges vara ett uttryck för hela det kapitalistiska systemets tilltagande kris och den möjliga nedgången i prisstegringstakten sannolikt bara tillfällig.

För att bryta den nuvarande ekonomiska utvecklingen, som framdeles anges komma att förorsaka allt större ekonomisk och social otrygghet för de arbetande, krävs enligt motionärerna en politik som angriper de maktrelationer och ekonomiska förhållanden som utgör utvecklingens drivkraft. Det krävs en politik som angriper monopolens makt och banar väg för en socialistisk planhushållning.

Som viktiga delar i'en sådan politik anges följande sju punkter:

1. En aktiv, solidarisk lönekamp, där olika lönarbetargrupper stödjer varandra i kampen för bättre löner och arbetsförhållanden, med målsättningen att öka arbetets andel av produktionsresultatet.

2. En aktiv prispolitik som ingriper mot monopolistisk prissättning genom prisstopp på alla dagligvaror, åtgärder för hyresstopp osv.

3. En demokratisk skattepolitik, där bördorna lättas för lönarbetarna och små inkomsttagare genom att beskattningen skärps på stora inkomster, stora förmögenheter, spekulationsvinster, bolagsvinster, arv och gåvor.

4. En aktiv statlig investerings- och regionalpolitik, som bygger nya basindustrier med medel ur AP-fonden.

5. En beslutsam kamp för att minska de militära rustningarna och annan kostnadskrävande onyttig och improduktiv verksamhet.

6. Förstatligande av de stora monopolen - affärsbankerna, stålindustrin, byggnadsmaterialindustrin osv.

7. En politik av aktiv kamp mot de stora internationella monopolen, deras spekulation i valutorna och deras strävan att slå under sig allt större delar av ekonomin.

FiU 1975/76:40

22 I motionen 453 av herr Johansson i Holmgården m. fl. (c) framhålls det stora behov som föreligger av en regional uppdelning av redovisningen av produktionen. Det gäller att på ett enkelt sätt mäta varuströmmarna över länsgränserna. Motionärerna bedömer att redovisningen av utgifterna för den statliga förvaltningen, för arbetsmarknadspolitiken, försvaret och skolväsendet sannolikt på ett enkelt sätt skulle kunna regionaliseras. Detsamma gäller den varu- och tjänsteproduktion som sker inom de statliga verken. Av särskilt intresse i det här sammanhanget är SJ och Vattenfall.

Motionärerna erinrar om att Norrbotten svarar för ungefär hälften av Vattenfalls kraftproduktion, och att Vattenfalls rörelseöverskott, som 1973/74 uppgick till drygt en halv miljard kronor, i sin helhet kan hänföras till vattenkraftsproduktionen. Överskottet påverkas emellertid av en rad kostnader som vid en särredovisning i högre grad skulle falla på olje- och kärnkraft. Motionärerna anser det orimligt att man skönsmässigt skall behöva försöka fördela administrationskostnader och projekteringskostnader m. m. på olika kraftkällor och på så sätt söka beräkna vilka överskott som kan komma från olika delar av verksamheten samt från olika delar av landet. Genom en större öppenhet från verkens sida skulle faktaunderlaget i den regionalpolitiska debatten och de regionalpolitiska besluten väsentligen förbättras.

I motionen 1986 av herr Bohman m. fl. (m) begär motionärerna att regeringen skall utreda och lämna riksdagen förslag till sparstimulanser. Motiveringen till motionsyrkandet återfinns i motionen 1979. I sistnämnda motion fastslås att moderata samlingspartiets mål är att genom ett spritt personligt ägande inom ramen för en bevarad marknadsekonomi befrämja den personliga friheten. Härför krävs stimulans av det frivilliga, enskilda sparandet. Motionärerna anger fem sparstimulerande åtgärder som bör införas.

1. Allmänt sparstöd genom premie

Ett generellt sparstimulerande system bör införas, inom vilket staten genom sparpremier understödjer hushållens sparande på bankkonton, i värdepapper, i bostäder (småhus och lägenheter) och i vissa försäkringar. Endast sådant sparande som överstiger viss procentsats av den taxerade inkomsten bör berättiga till premie. Gränsen bör utesluta huvuddelen av det ordinarie sparandet från stöd, och det blir hushållets extra sparansträngning som premieras. Procentsatsen bör anpassas efter familjestorleken. Den stimulerande effekten blir därigenom maximal, och det är möjligt att låta premien vara generöst tilltagen utan att den blir alltför betungande för statsfinanserna.

2. Särskilt sparstöd

Det generella sparstödet bör kompletteras med ett särskilt stöd åt hushåll med låga inkomster och låg förmögenhet. Härskall ingen kvalifikationsgräns för sparandets storlek gälla, utan premier skall utgå för insättningar på särskilda bankkonton, som är spärrade under ett begränsat antal år.

FiU 1975/76:40

3. Sparlön

En extra stimulans bör utgå till individuellt lönsparande, som avtalas mellan arbetsmarknadens parter i samband med löneuppgörelserna. Detta stöd kan lämpligen ta formen av att en extra avdragsrätt beviljas för arbetsgivarens lönekostnad i den utsträckning denna motsvaras av "sparlön”.

4. Aktiefonder

Efter utredning bör regeringen förelägga riksdagen förslag om hur nu befintliga och nytillkommande s. k. aktiefonder skall kunna få bättre arbetsvillkor och därmed underlätta för breda medborgargrupper att spara aktier.

5. Bostadssparande

Bostadssparande bör berättiga till ett avdrag vid taxeringen från inkomsten med 50 % av under året sparat belopp som överstiger 2 96 av den taxerade inkomsten intill ett högsta sparbelopp av 5 000 kr. om året.

I motionen 2045 av herr Fälldin m. fl. (c) poängteras att det tyvärr f. n. inte finns några förhoppningar om ett samlat grepp angående välfärdsmätningar i nu pågående utredningsarbete. Den senaste långtidsutredningen (LU) var likaså mycket kortfattad vad gäller välfärdsproblematiken. Man redovisar endast en del beräkningar och förutsättningar av betydelse för välfärdsutvecklingen, t. ex. för arbetslivet, inkomsterna, hälsa, utbildning och miljö.

Motionärerna anser dock att det borde vara en viktig uppgift för de statliga långtidsutredningarna att mot bakgrund av den vidgade debatten om välfärdsbegreppet i varje fall redovisa materielli mätbara samband mellan olika alternativa handlingslinjer och välfärden.

De alternativ som LU slutligen redovisar bör innehålla beräkningar av de välfärdspolitiska konsekvenserna, även om dessa inte alltid låter sig relateras till de ekonomisk-politiska målsättningarna som de f. n. är formulerade. Regeringen bör mot denna bakgrund ge LU inom finansdepartementets ekonomiska avdelning direktiv att snarast redovisa och sammanfatta effekterna av de genomförda kalkylalternativen ur välfardspolitisk synpunkt. Med sikte på avstämningen av LU under perioden 1975-1980 bör också en regionalisering av det alternativ som statsmakterna förordar redovisas för riksdagen.

Motionärerna anser vidare att nationalräkenskapssystemet bör revideras. Man utesluter visserligen inte att nationalräkenskaperna i sin nuvarande utformning kan vara till nytta som analysinstrument i konjunkturpolitiken eller för jämförelser med andra länder. BNP-beräkningarna i Sverige sker nämligen i enlighet med FN-rekommendationer liksom i många andra länder. Det hindrar inte att man också i den internationella debatten om BNP framför tankar på att modifiera BNP "med hänsyn till de uppoffringar produktionen kräver”. En sådan modifiering med hänsyn till i dag undantagna tjänster och varor utan marknadspris och rensning från negativa inslag ur

FiU 1975/76:40

välfärdssynpunkt borde vara möjlig att utreda här i anslutning till utvecklingen av nationalräkenskapsstatistiken med sikte på ett system med regionalräkenskaper. En sådan utredning bör enligt motionärerna vara brett parlamentariskt förankrad.

I motionen 2047 av herrar Hyltander (fp) och Carlström (fp) framhålls att hushållssparande! är centralt för samhällsekonomin och bör uppmuntras. Realräntan på banksparandet har emellertid under en rad år varit negativ. För att ge främst småspararna kompensation för penningvärdeförsämringen kräver motionärerna att någon form av garanti skall utfärdas från statens sida så att, intill ett visst kapitalbelopp på bankkonto för fysisk person, den reala räntan aldrig understeg exempelvis 1 eller 2 %. Kapitalbeloppet kunde lämpligen sättas till två gånger basbeloppet vid det aktuella årsskiftet för enskild person och till det dubbla för makar.

Utskottet

Den ekonomiska politiken under 1976

Förutsättningar

Enighet råder om att den internationella konjunkturen nu är på väg mot en klar förbättring efter den djupa nedgången under 1975. Omsvängningen kom först i USA, där dock konjunkturbilden fortfarande är något splittrad. Industriinvesteringarna t. ex. har ännu inte uppvisat någon påtaglig ökning. Förhållandena är likartade i Japan.

I Västeuropa kan en uppgång registreras för Västtyskland och Frankrike när det gäller främst privat konsumtion men även bostadsbyggande och offentlig verksamhet. Även här släpar dock återhämtningen i exporten och industriinvesteringarna efter. Utvecklingen kan förväntas bli långsammare i Storbritannien och Italien.

Uppgången i flera större OECD-länder bör efter hand komma att påverka den svenska ekonomiska utvecklingen positivt. Denna påverkan kan dock dröja till slutet av 1976 eller början av 1977, bl. a. genom att den ekonomiska uppgången i de stora industriländerna sker från ett läge med mycket lågt kapacitetsutnyttjande.

Konjunkturen kan även i Sverige förväntas visa ett något ojämnt mönster. Den ökade internationella efterfrågan kommer i början av konjunkturuppgången främst att gälla råvaror och halvfabrikat, medan efterfrågan på verkstadsprodukter ökar först i ett senare skede. Vidare påverkas den svenska utvecklingen av de stora lager som byggts upp under 1974 och 1975. Avvecklingen av dessa lager innebär att en uppgång i exporten inte omedelbart kommer att påverka sysselsättning och produktion. Den svenska ekonomin kommer därför ännu en tid att präglas av låg aktivitet.

Avmattningen inom industrin under hösten och vintern har efter hand

FiU 1975/76:40

lett till påtagligt minskad takt i sysselsättningsökningen. Samtidigt har företagen under den gångna lågkonjunkturen av olika orsaker frivilligt valt att behålla sin arbetskraft i betydligt större utsträckning än tidigare i väntan på bättre tider. Arbetslösheten har härigenom kommit att koncentreras till nytillträdande grupper på arbetsmarknaden, dvs. främst ungdomar och kvinnor.

Genom att industrins rekryteringsbehov sannolikt blir ganska litet även under återstoden av 1976 kommer problemen för ungdomar och nytillträdande kvinnor att kvarstå. Det föreligger därför ett behov av fortsatta insatser för att stödja sysselsättningen.

Vid en uppgång i konjunkturen finns uppenbara risker för att regionala skillnader på arbetsmarknaden ytterligare markeras. Förstärkta insatser för att upprätthålla regional balans kommer därför att bli nödvändiga.

Redan i samband med behandlingen av finansplanen uttalade riksdagen att balansen i våra utrikes betalningar successivt bör återställas fram till 1980. För att detta mål skall kunna uppnås fordras en snabb utbyggnad av produktionskapaciteten, framför allt inom export- och de importkonkurrerande företagen. I detta perspektiv är den nu mycket markerade nedgången i industriinvesteringarna särskilt allvarlig. Åtgärder för att hejda denna utveckling behöver omedelbart sättas in.

En ytterligare förutsättning för att exporten skall få den utveckling som behövs för att bytesbalansmålet skall uppnås är att den svenska exportindustrins konkurrenskraft upprätthålls. För detta krävs att pris- och kostnadsutvecklingen kan bemästras.

Utskottet förordar mot denna bakgrund följande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken under 1976.

De sysselsättningspolitiska insatserna bör fullföljas, med bl. a. åtgärder mot arbetslösheten och särskilda insatser inom delar av landet med mera allmän undersysselsättning.

De investeringsstödjande åtgärderna måste förstärkas, bl. a. i syfte att underlätta investeringar inom den mindre företagsamheten.

Åtgärder för att begränsa kostnads- och prisstegringar krävs, bl. a. för att bevara den svenska industrins internationella konkurrenskraft.

Målet att återställa balansen i utrikes betalningarna inom en femårsperiod bör stå fast, men inte binda statsmakterna på sådant sätt att inte anpassning kan ske till den faktiska konjunkturutvecklingen. Kravet på full sysselsättning får t. ex. inte eftersättas.

Sysselsättningspolitiken

Utskottet har redan framhållit att företagen under den gångna lågkonjunkturen i högre grad än vid tidigare avmattningsperioder avhållit sig från avskedanden eller permitteringar. Den ökande andelen deltidsarbetande har också bidragit till att det funnits behov av att göra nyanställningar.

Som framhålls i motionen 2556 är dock en betydelsefull orsak till den

Fili 1975/76:40

förhållandevis gynnsamma ekonomiska utvecklingen under 1974 och 1975 att statsmakterna fört en annan ekonomisk politik än vid lågkonjunkturen 1971/72. Regeringen har tvingats lägga om politiken i sådan riktning att breda majoriteter i riksdagen kunnat lägga fast en expansiv ekonomisk politik med syfte att rädda den fulla sysselsättningen, förbättra offentlig service och investera i ökad produktionskapacitet. Riktlinjerna för denna politik, som präglas av en kombination av generella och selektiva åtgärder, har i hög grad grundats på centerns och folkpartiets förslag och motioner.

De sysselsättningspolitiska insatserna har varit av avgörande betydelse för att hålla arbetslösheten nere. Riksdag och regering utarbetade i början av 1975 på initiativ av mittenpartierna en konjunkturpolitisk beredskapsplan. Sysselsättningspolitiken har därefter i stor utsträckning följt denna plan.

Vid olika tillfällen har regeringen gjort en alltför optimistisk bedömning av konjunkturutvecklingen. Som en konsekvens av vad som senare visat sig vara mera realistiska bedömningar har de icke-socialistiska oppositionspartierna tagit initiativ till och genomdrivit mer omfattande stimulansåtgärder än vad regeringen har varit beredd till. Dessa har i efterhand visat sig i hög grad behövliga. Till dessa insatser hör sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften inom inre stödområdet under 1976 och förstärkningen av låneresurserna för de s. k. mellanhandsinstituten, som företrädesvis bedriver utlåning till mindre och medelstora företag.

Under det senaste halvåret har regeringens politik allt mer kommit att återgå till mönstret från 1971/72 med en markerad ovillighet att sätta in stimulansåtgärder av generell karaktär.

Tyngdpunkten i sysselsättningspolitiken har under innevarande år lagts på selektiva insatser för att hålla tillbaka den omfattande arbetslösheten bland ungdom och kvinnor. Som en följd därav har antalet sysselsatta i beredskapsarbeten och arbetsmarknadsutbildning ökat kraftigt. Ökningen hänför sig i mycket stor utsträckning till ungdomar under 25 år, som för närvarande utgör omkring 40 % av de beredskapsarbetande. Omvänt innebär detta att man har lyckats förhindra en försämrad sysselsättningssituation bland ungdom genom denna ökning av beredskapsarbetena. Ansträngningarna att få fler ungdomar sysselsatta på den öppna arbetsmarknaden har däremot i stort sett blivit resultatlösa.

En annan framträdande förklaring till att sysselsättningen kunnat hållas på en så hög nivå är den starka ökningen av antalet offentligt anställda under 1975. Mot bakgrund av de mera långsiktiga perspektiv som utskottet behandlar senare i betänkandet kan den bedömningen göras att en lika snabb expansion av den offentliga sektorn inte är möjlig i längden. Någon större nyrekrytering inom industrin kan inte förväntas inom den närmaste tiden, eftersom en ökad varuefterfrågan till stor del kan mötas genom förbättrat kapacitetsutnyttjande och utförsäljning av inneliggande lager. Sammantaget innebär detta att det blir nödvändigt med fortsatta insatser för att motverka arbetslöshet bland ungdom och nytillträdande kvinnor. Bl. a.

FiU 1975/76:40

behövs insatser för att bereda arbete åt de ungdomar som i vår lämnar skolan.

I propositionen påpekas att vi går in i en ny efterfrågekonjunktur med mindre reserver i fråga om arbetskraften än vid något tidigare liknande tillfälle, vilket ger oss anledning att ambitiöst ta vara på den arbetskraft som visar sig vara tillgänglig vid en ökad efterfrågan. Det kvinnliga arbetskraftsutbudet jämte ungdomen framhålls särskilt. Utskottet delar i och för sig denna uppfattning, men vill samtidigt peka på att tillgänglig arbetskraft framför allt står att finna i regioner med mera allmän undersysselsättning.

Det finns en påtaglig risk att det i propositionen uppmärksammade förhållandet ger upphov till ökade regionala skillnader på arbetsmarknaden. Det finns redan nu ansatser till att flyttningsrörelserna har ökat i riktning mot en del större tätorter. Utskottet instämmer i den bedömning som görs i motionen 2556 att en förstärkning av de regionalpolitiska insatserna kommer att bli nödvändig för att upprätthålla regional balans.

Investeringspolitiken

Bred enighet råder om nödvändigheten av att upprätthålla industrins investeringar på en fortsatt hög nivå. I detta syfte har det statliga investeringsstödet successivt förstärkts. Direkt stöd i form av skatteavdrag och bidrag lämnas nu bl. a. till produktion på lager, maskininvesteringar och investeringar i energibesparande syfte. Dessutom har företagen fått vidsträckta möjligheter att utnyttja sina investeringsfonder samt i förekommande fall även de särskilda investeringsfonderna och arbetsmiljöfonderna. Även kreditpolitiken har varit inriktad på att ge förtur för industrins investeringar.

Åtgärderna har dock inte räckt till för att förverkliga den ökning av industriinvesteringarna på 9-10 procent under 1975, som förutskickades i finansplanen förra året. De uppgifter som nu finns tillgängliga tyder på att investeringsuppgången inom industrin förra året stannade vid ca 1 procent.

Efter årsskiftet haren klaruppbromsning skett i investeringsverksamheten i industrin. Denna utveckling har ett nära samband med det allt lägre kapacitetsutnyttjandet, den sjunkande lönsamheten och den mycket omfattande uppbindningen av kapital i lager. Brist på kapital och osäkerhet om framtiden gör att allt fler investeringsprojekt skjuts på framtiden.

I motioner från centerpartiet, folkpartiet och moderata samlingspartiet föreslogs i januari, att de investeringsstödjande åtgärderna skulle förstärkas. Målsättningen var bl. a. att underlätta investeringar inom den mindre företagsamheten. De förslag som regeringen vid denna tidpunkt lade fram tog ensidigt sikte på de stora företagen och de statligt ägda företagen. Förslag om en utvidgad kreditgivning via de s. k. mellanhandsinstituten godtogs också av riksdagen. Däremot avvisades både kravet på en förstärkning av

FiU 1975/76:40

det generella investeringsstödet genom en höjning av det utgående investeringsavdraget och det motsvarande bidraget samt förslaget om en kraftig förstärkning av företagareföreningarnas låneresurser genom en uppräkning av anslaget till hantverks- och industrilånefonden till 150 milj. kr.

Utskottet anser det värdefullt att regeringen nu har lagt fram förslag beträffande en förstärkning av investeringsstödet. Samtidigt måste utskottet konstatera att värdefull tid gått förlorad. Förutsättningarna är nu betydligt sämre än för två å tre månader sedan att hejda den påbörjade nedgången i industriinvesteringarna. Även förlängningen av lagerstödet är enligt utskottets uppfattning en riktig åtgärd.

Propositionens och motionernas förslag i vad avser investeringsavdrag och -bidrag har remitterats till skatteutskottet. Finansutskottets majoritet har i yttrande till skatteutskottet anfört bl. a. följande:

Utskottet hälsar med tillfredsställelse att regeringen nu ändrat sin avvisande inställning till ytterligare investeringsstimulans. Utskottet biträder därför förslaget i propositionen. Därutöver behövs emellertid en utvidgning av stimulansen till att omfatta även näringslivets byggnadsinvesteringar. Utskottet tillstyrker förslaget om en sådan utvidgning i motionerna 2556 och 2557. Däremot är utskottet inte berett att nu biträda en utsträckning för avdragens och bidragens giltighetstid till den 31 mars 1977. Vi kan då vara inne i en konjunkturfas, där det föreligger risk för överhettning. Utskottet vill dock i sammanhanget understryka vikten av att föreliggande dispensmöjlighet vid leveranssvårigheter tillämpas generöst.

Utskottet bedömer stimulanseffekten av den avdrags/bidragshöjning som föreslås i motionen 2559 som ringa. Huruvida en sådan höjning är berättigad av rättviseskäl torde få ankomma på skatteutskottet att bedöma.

Av vad utskottet tidigare anfört om behovet av förstärkt investeringsstimulans följer att utskottet ej kan biträda avslagsyrkandet i motionen 2558.

Som framhålls i propositionen är en förutsättning för att industrins investeringsvilja skall omsättas i faktisk investeringsaktivitet att de finansiella resurserna finns tillgängliga. I propositionen framhålls vidare att upplåningsbehovet för industrins del inte skulle komma att öka under innevarande år trots växande investeringar, eftersom lageruppbyggnaden kraftigt avtar.

Utskottet delar den uppfattning som uttrycks i motionen 2556 att det föreligger en betydande risk för att konjunkturuppgången dröjer så länge att någon reell avveckling av lagren inte hinner ske under detta år. För att fullfölja en aktiv investeringspolitik kommer betydande anspråk att ställas på upplåning för näringslivets räkning. Det är därför bl. a. angeläget att de s. k. mellanhandsinstituten utan onödigt dröjsmål erhåller tillräcklig utlåningskapacitet.

I utskottets av riksdagen godkända uttalande rörande kreditpolitiken i betänkandet FiU 1975/76:20 s. 23 förordas att AB Industrikredit, AB Företagskredit och AB Lantbrukskredit skall tillföras kapital från AP-fonderna så att lånekön elimineras. Utskottet vill med instämmande i motionen 2556

FiU 1975/76:40

understryka det angelägna i att detta riksdagsbeslut fullföljs. De tre instituten bör därvid jämställas i tilldelningen av resurser för finansiering av investeringar i tillverknings- och förädlingsindustri.

Finansutskottets uttalande i denna fråga innefattade också en rekommendation att höja ramen för emission av obligationer för Sveriges allmänna hypoteksbank till 500 milj. kr. för 1976. Sedan riksdagen bifallit finansutskottets hemställan i dessa frågor har riksdagen på jordbruksutskottets förslag beslutat anta ett uttalande om att lantbrukets tillgång på krediter med hänsyn till näringens växande kapitalbehov och eftersatta behov av investeringar i maskiner och byggnader skulle väsentligt ytterligare utökas. Enligt uppgifter från landshypoteksorganisationen motsvarar den kö av låneansökningar, som man för närvarande har, ett belopp om 1,6 miljarder kr. Mot bakgrund av detta och riksdagens nyligen fattade beslut förefaller det, som anförs i motionen 2556, befogat att höja den ram för hypoteksbanken obligationsemissioner som riksdagen tidigare uttalat sig för från 500 milj. kr. till 600 milj. kr. för år 1976. Utskottet tillstyrker bifall till motionen 2556 moment 4.

Åtgärder mot inflationen

Prisstegringarna inom OECD-området under 1975 uppgick i genomsnitt till 10 %. Samma siffra gäller för Sverige. Utskottet finner det dock viktigt att notera att prisstegringstakten nu avtar hos våra största handelspartners, medan någon sådan tendens inte kunnat registreras för Sveriges del.

Från oppositionshåll har vid flera tillfällen uppmärksammats de icke önskvärda sociala och fördelningspolitiska konsekvenser som en snabb inflation för med sig. För att motverka inflationens skadeverkningar för särskilt utsatta grupper har mittenpartierna föreslagit olika åtgärder. Sålunda har man vid upprepade tillfällen krävt att barnbidragen värdesäkras. Utredningskrav har också framställts om utformningen av pensionernas inflationsskydd. Regeringspartiet har dock visat sig sakna intresse för åtgärder av denna karaktär.

Vid sidan av de nu redovisade effekterna av en snabb inflation vill utskottet särskilt peka på de allvarliga konsekvenser för företagens relativa kostnadsläge som prisutvecklingen också medför. De svenska företagens internationella konkurrenskraft har markant försämrats under 1975 och 1976.

I det konjunkturskede vi nu befinner oss, den inledande fasen i en markerad uppgång, finns det inslag i ekonomin som är svårbemästrade. Som utskottet redan framhållit blir konjunkturmönstret inte enhetligt. Inom vissa sektorer ökar efterfrågan förhållandevis snabbt, vilket kan leda till flaskhalsproblem och t. o. m. överhettningstendenser. För andra sektorer dröjer uppsvinget en tid. En sådan situation kan bl. a. medföra en problematisk avtalsrörelse, där de expansiva sektorerna lätt leder utvecklingen mot lönestegringar som överstiger det samhällsekonomiska resursutrymmet.

Åtgärder för att bekämpa inflationen bör mot denna bakgrund vara ett

FiU 1975/76:40

framträdande inslag i den ekonomiska politiken både på längre och kortare sikt. Denna uppfattning kommer också till klart uttryck både i den reviderade finansplanen och i partimotionerna.

Riksdagen begärde i slutet av förra året att regeringen i anslutning till den kommande avtalsrörelsen skulle ta initiativ till stabiliseringspolitiska överläggningar om ett program mot inflationen och åtgärder för att förbättra bytesbalansen. Till grund för detta beslut låg de stabiliseringspolitiska förslag som framförts i finansutskottets av en bred riksdagsmajoritet godtagna betänkande 1975/76:16.

Utskottet vill i likhet med vad som anförts i motionerna 2556 och 2557 uttrycka sitt beklagande över att regeringen vid de överläggningar som kom till stånd i slutet av mars inte var beredd att diskutera de av riksdagen angivna frågorna i hela deras vidd. Någon stabiliseringspolitisk konferens i den av riksdagen förordade utformningen har alltså inte kommit till stånd. Omsorgen om vårt näringslivs konkurrenskraft och därmed om sysselsättningen hade enligt utskottets mening motiverat ett bättre fullföljande av riksdagens intentioner.

Regeringen var i stället helt inriktad på att få till stånd en ny skatteöverenskommelse. Som betonas i motionerna 2556 och 2557 utgör utan tvekan marginalskatterna och den s. k. automatiken i skattesystemet en viktig komponent i inflationsproblematiken. Utskottet återkommer till dessa frågor i avsnittet om den ekonomiska politikens långsiktiga inriktning. Det råder inga delade meningar om att det behövs nya justeringar i skattesystemet 1977 efter det att arbetet i skatteutredningarna blivit försenat. Enighet råder nu om att denna fråga bör behandlas i riksdagen i höst.

Sparstimulerande åtgärder

I motionen 1986 föreslås att riksdagen hos regeringen hemställer om utredning och förslag till stimulans av sparandet i enlighet med i motionen 1979 framförda förslag. Motionärerna anger fem åtgärder som bör vidtas, nämligen allmänt sparstöd genom premie, särskilt sparstöd, sparlön, bättre arbetsvillkor för aktiefonder och inkomstskatteavdrag för bostadssparande.

I motionen 2047 föreslås att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag att värdesäkra realbankräntan för småspararna i enlighet med vad som anförts i motionen.

I motionen 2556 föreslås att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till sparstimulerande åtgärder i syfte att stimulera det enskilda sparandet i enlighet med vad som anförs i motionen.

I propositionen framhålls att underskottet i bytesbalansen återspeglar det förhållandet att sparandet inom den svenska ekonomin totalt sett är otillräckligt. Ett ökat sparande anges i första hand behöva ske inom den offentliga sektorn, vilket kommer att kräva en starkt restriktiv budgetpolitik.

Utskottet delar uppfattningen att det statliga budgetunderskottet på sikt

FiU 1975/76:40

måste reduceras, vilket kommer att ställa stora anspråk på en stram finanspolitik under de närmaste åren. För att möjliggöra tillräcklig kapitalbildning måste emellertid, i enlighet med vad som anförs i motionen 2556, åtgärder också sättas in för att öka det enskilda sparandet. Regeringen bör i detta syfte i höst lägga fram förslag till riksdagen beträffande olika sparstimulerande åtgärder. Möjligheterna att på skilda sätt stimulera ett brett upplagt banksparande bör därvid i första hand prövas. Utskottet förutsätter att även de förslag som framförs i motionerna 1986 och 2047 övervägs i detta sammanhang.

Detta ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker bifall till motionen 2556 moment 2.

Vad utskottet anfört i det föregående innebär att utskottet biträder vad som framförs i motionen 2556 angående den ekonomiska politiken under 1976. Liknande synpunkter framförs i motionen 2557.

Den ekonomiska politiken på längre sikt

Utrikesbalans och resursfördelning

I den reviderade finansplanen kommenterar regeringen 1975 års långtidsutrednings prognoser för den ekonomiska utvecklingen under den närmaste femårsperioden.

Långtidsutredningen har som utgångspunkt haft de av statsmakterna uppställda målen för den ekonomiska politiken: full sysselsättning, snabb ekonomisk tillväxt, jämnare inkomstfördelning, rimlig prisstabilitet och balans i utrikesbetalningarna. Liksom tidigare innefattas i dessa mål kravet på bättre regional balans. Utredningen har anvisat alternativa vägar för hur den ekonomiska politiken kan utformas så att dessa mål tillgodoses under åren fram till 1980.

Utredningen konstaterar att vid full sysselsättning och fullt kapacitetsutnyttjande bestäms tillväxten av arbetskraftens och produktivitetens utveckling. Eftersom befolkningen i arbetsför ålder vid oförändrad invandring stagnerar under de närmaste åren blir ökad sysselsättning möjlig endast om sysselsättningsgraden stiger. För detta krävs att en rad förvärvshinder undanröjs.

För att målet arbete åt alla skall uppnås, är det enligt utskottets mening nödvändigt att arbetet med att undanröja förvärvshinder ges hög prioritet. Detta kräver en bas av regionalpolitiska insatser, vilka också har en stabiliseringspolitisk motivering.

Utredningen räknar med att tillväxten i ekonomin under de närmaste fem åren blir 3 % årligen, vilket bygger på antagandet att produktiviteten ökar i denna takt och att antalet arbetade timmar blir oförändrat.

Den antagna produktivitetsökningen är avsevärt lägre än den som rådde på 1960-talet. Över hela femårsperioden kan dock enligt utskottets mening

FiU 1975/76:40

t. o. m. en treprocentig årlig produktivitetsökning visa sig bli svår att nå. Därav följer att också antagandet om tillväxten kan sättas i fråga. Redan för första året ligger prognosen under 3 % och den annalkande högkonjunkturen med snabbare tillväxttakt väntas bli tämligen kortvarig. Skulle antagandet beträffande tillväxten slå fel, blir resultatet självfallet att utrymmet krymper för ökning av den privata konsumtionen liksom för angelägna reformer. Det bör anmärkas att prognoserna utgår från oförändrad skatte- och näringspolitik.

Långtidsutredningens analyser av det tillgängliga resursutrymmet sätter kravet på ett återställande av balansen i utrikesbetalningarna i centrum. Under de senaste åren har den svenska ekonomin hållits uppe med hjälp av kapital upplånat utomlands. Alternativet till ökad skuldsättning i utlandet hade varit ökad arbetslöshet och minskat välstånd. I det valet har enligt utskottets mening en ökad upplåning utomlands varit en riktig politik. Sveriges kreditvärdighet har inte heller blivit allvarligt ansträngd, eftersom bl. a. lageruppbyggnaden i den svenska industrin samtidigt har varit mycket kraftig. En successiv återgång till balans i utrikesaffärerna är dock en förutsättning för att upprätthålla styrkan i den svenska ekonomin. En stark ekonomi är grunden både för ett samhälle, där människorna kan känna trygghet och för arbetet på att skapa ett rättvisare samhälle.

Utskottet instämmer sålunda i långtidsutredningens slutsats och den uppfattning som uttrycks i propositionen och motionerna 2556 och 2557 att kravet på ett återställande av balansen i utrikesbetalningarna måste vara en utgångspunkt för den ekonomiska politiken de närmaste åren. Riksdagen har tidigare uttalat sig för att detta mål i princip bör vara uppnått 1980. Som utskottet inledningsvis anfört får denna målsättning dock inte innebära att andra ekonomisk-politiska mål - främst den fulla sysselsättningen - får stå tillbaka. Med målet full sysselsättning eller arbete åt alla är, som tidigare framhållits, kravet på regional balans nära sammankopplat. Statsmakterna får med andra ord inte känna sig så bundna av att utrikesbalansmålet skall vara uppnått vid en viss tidpunkt att inte en anpassning kan ske till den faktiska konjunkturutvecklingen. Däremot är det under alla omständigheter ett starkt krav att uppnåendet av detta balansmål inte skall försvåras genom att den svenska kostnadsutvecklingen försämras i förhållande till andra länder. Vi kan då riskera att få sysselsättningsproblem till följd av avsättningssvårigheter för exportindustri och importkonkurrerande näringar.

I flera remissyttranden över långtidsutredningens betänkande betonas behovet av att göra en klar skillnad mellan den del av underskottet i bytesbalansen som kan härledes ur strukturella förändringar och den del som kan anses vara en naturlig följd av konjunktursituationen. Utskottet delar denna uppfattning. Det är den förra delen som måste uppmärksammas. Ett viktigt strukturellt element är de kraftiga höjningarna av priserna på

FiU 1975/76:40

främst olja men också på andra råvaror som genomfördes under 1974. Eftersom det inte finns någon grund för att anta att oljepriserna kommer att sänkas, är sparsamhet med energi en av de allra viktigaste åtgärderna för att på sikt komma till rätta med bytesbalansproblemet. En långsammare ökningstakt av energiförbrukningen än den nuvarande är sålunda angelägen också med tanke på vår betalningsbalans.

En annan förändring med direkt effekt på vår betalningssituation visavi utlandet är de minskade inkomsterna från sjöfarten. Mellan 1974 och 1975 sjönk det s. k. sjöfartsnettot med 1 miljard kronor. En avsevärd del av underskottet i bytesbalansen beror alltså på denna förändring. Den svenska handelsflottan intar en strategisk betydelse för vårt ekonomiska oberoende. Det är därför angeläget att den uppgång i världshandeln som kan förutses under de närmaste åren också innebär ökade frakter för svenska fartyg. Den försämrade konkurrenskraften och de aviserade försäljningarna av tonnage till utländska rederier inger i det sammanhanget oro.

Satsningen på ökade investeringar och ökad export i syfte att återställa balansen i utrikesaffärema begränsar med nödvändighet utrymmet för konsumtionsökning. Avvägningen mellan privat och offentlig konsumtion måste ske med hänsyn både till behovet av angelägna reformer och till kravet på en rimlig reallöneutveckling för den aktiva befolkningen.

Långtidsutredningen har i sitt betänkande skisserat fyra alternativ till fördelning av det tillgängliga utrymmet. Två av alternativen innehåller en generell arbetstidsförkortning. Dessa alternativ tar så stor del av ett redan knappt utrymme att de enligt både propositionen och motionerna 2556 och 2557 bör uteslutas. Utskottet instämmer i denna bedömning. Det förhållandet att någon mer betydande generell förkortning av arbetstiden för alla inte är realistisk under de närmaste åren innebär enligt utskottets mening å andra sidan att småbarnsföräldrarnas möjligheter till kortare arbetsdag måste ges förtur.

Av utredningens två övriga alternativ ges i alternativ 1 förtur för privat konsumtionsökning och i alternativ II förtur för offentlig konsumtionsökning. Det senare alternativet ger knappast utrymme för en rimlig realinkomstutveckling för den aktiva delen av befolkningen. Anledningen är att en betydande del av denna konsumtionsökning kommer att tas i anspråk av ett växande antal pensionärer och av gruppen nytillträdande på arbetsmarknaden. Det återstående utrymmet ger knappast förutsättningar för en rimlig realinkomstutveckling för övriga grupper. Kompletteringspropositionen och motionerna 2556 och 2557 visaratt det råder enighet i bedömningen att detta skulle kunna skapa svåra motsättningar på arbetsmarknaden, ge upphov till konflikter och påskynda inflationen.

Som framhålls i propositionen och motionen 2556 ger långtidsutredningens alternativ I, med betoning på den privata konsumtionen, å andra sidan inte tillräckligt utrymme för de mest angelägna reformerna inom åldringsvård och barnomsorg. Det är enligt utskottets mening uteslutet att eftersätta

3 Riksdagen 1975/76. 5 sami Nr 40

FiU 1975/76:40

dessa grupper därför att ekonomin blir kärv. Den offentliga konsumtionsökningen måste därför kännetecknas av en stark koncentration av möjliga reformer till dessa båda områden och i övrigt av en betydande återhållsamhet med nya åtaganden. Alla möjligheter till besparingar inom den offentliga sektorn måste ges hög prioritet.

Utskottet delar sålunda den uppfattning som kommer till uttryck både i propositionen och motionen 2556 att avvägningen mellan offentlig och privat konsumtionsökning måste ske med stor omsorg. De erforderliga begränsningarna måste bäras solidariskt av alla grupper i samhället.

Utskottet vill också betona att avvägningen mellan offentlig och privat konsumtionsökning självfallet inte kan ske i form av ett val mellan renodlade alternativ av det slag långtidsutredningen presenterat. Alternativen skall följaktligen enligt utskottets mening ses som räkneexempel, som kräver en närmare analys och diskussion av målen för att kunna ge vägledning för långsiktiga politiska beslut.

Finanspolitiken

Den slutsats som genomgående dras både i propositionen och i motionerna av långtidsutredningens överväganden beträffande de statliga finanserna är att budgetpolitiken under de närmaste åren måste präglas av stark restriktivitet. Målsättningen att åstadkomma balans i utrikesaffärerna år 1980 ställer med nödvändighet krav på att statens budgetpolitik inriktas på att fram till dess bringa ned det nuvarande stora budgetunderskottet. Redan detta förhållande fordrar en stram finanspolitik.

Till detta kommer att ett förhållandevis stort utrymme redan är intecknat genom tidigare beslutade åtaganden. Till de reformer som kommer att dra stora kostnader under de närmaste åren hör bl. a. de beslutade förbättringarna för pensionärerna. Dessutom ökar pensionärerna i antal. Redan de konsumtionsutgifter som finns upptagna i långtidsbudgeten och som enbart avser bundna åtaganden överstiger vad som har förutsetts för statlig konsumtion i långtidsutredningens högre alternativ för offentlig konsumtion.

Som framgått av det föregående delar utskottet den uppfattning som kommer till uttryck både i propositionen och i motionerna att det utrymme som kommer att stå till förfogande för att bygga ut statens och kommunernas verksamhet i första hand måste utnyttjas för att förbättra servicen och vården för barn och gamla och för att i övrigt förbättra barnfamiljernas förhållanden. Hit hör bl. a. den utbyggnad av barnomsorgen, som riksdagen redan dragit upp riktlinjer för, samt en utbyggnad av långtidsvården.

I motionerna 2556 och 2557 anges också en skattereform som tar sikte på att mildra de höga marginalskatterna som en förutsättning för att på sikt behålla styrkan i den svenska ekonomin. Ett inflationsskydd av skatteskalorna skulle enligt motionärernas uppfattning undanröja de problem.

Fil) 1975/76:40

som hänger samman med de automatiska skatteskärpningarna vid inflation. Utskottet delar dessa bedömningar.

Beträffande möjligheterna att företa sänkningar av det totala skattetrycket redovisas däremot delvis olika ståndpunkter i propositionen och motion 2556 å ena sidan samt motion 2557 å den andra. Enligt propositionen och motion 2556 kan inte löften om sänkningar av de samlade skatterna förenas med ansvarsfull ekonomisk politik och med den omsorg som måste prägla vårt samhälle. I motion 2557 anges däremot sänkningar av det totala skattetrycket och begränsningar av den offentliga sektorns expansion som förutsättningar för att balansen i den svenska utrikeshandeln skall kunna återställas och för att normalinkomsttagare under de närmaste åren skall få någon standardförbättring.

De grundläggande förutsättningar för den statliga budgetpolitiken, som har redovisats i bl. a. långtidsutredningen och i propositionen, visar enligt utskottets uppfattning med all tydlighet svårigheterna att förena sänkningar av det totala skattetrycket med en upprätthållen social standard för barn och gamla av den omfattning som vi hittills vant oss vid. Än mindre kan en sådan målsättning förenas med en förbättring av de sociala förhållandena för barn och gamla, bl. a. i form av en indexreglering av barnbidragen. Däremot kan utskottet instämma i de uttalanden som görs i motionen 2557 om nödvändigheten av att skapa förutsättningar för en fortsatt tillväxt i det svenska samhället så att nya resurser skapas som kan användas bl. a. till det sociala reformarbetet. Utskottet instämmer också i uttalandena om behovet av effektiviseringar och rationaliseringar inom den offentliga sektorn.

Sysselsättnings- och regionalpolitiken

Såväl ett återställande av balansen i utrikesaffärerna som en varaktig skattereform är förutsättningar för att på sikt upprätthålla målet om full sysselsättning. Innebörden av det målet måste vara att alla som söker sig ut på arbetsmarknaden skall kunna anvisas ett tryggt och meningsfullt arbete.

Om detta skall lyckas måste, som utskottet redan framhållit, en rad hinder undanröjas, som nu står i vägen för människor som önskar förvärvsarbeta. Den grundläggande förutsättningen är emellertid att fler arbetstillfällen kommer till.

Vidare måste de regionala skillnaderna i sysselsättningsgrad jämnas ut. En ny inflyttningsvåg mot storstadsområdena måste förhindras. Det förutsätter en aktiv konjunkturpolitik, som jämnar ut skillnaderna i efterfrågan på arbetskraft mellan konjunktursvängningarna och en näringspolitik som tillvaratar expansionskraften i hela näringslivet. En väsentlig del i en sådan näringspolitik är en utbyggd regionalpolitik. Utskottet vill i detta sammanhang betona vikten av att berörda kommuner aktivt verkar för att möjliggöra ett bostadsbyggande av sådant slag som bostad skonsumenterna föredrar för

FiU 1975/76:40

att främja boende och därmed skattebetalning inom den kommun där förvärvskällan är belägen.

Riksdagen får anledning att ingående diskutera de här aktuella frågorna i samband med behandlingen av den proposition om sysselsättnings- och regionalpolitiken som regeringen lägger fram i dagarna (propositionen 1975/76:211).

Investerings- och näringspolitiken

Industrins investeringar måste även i det längre perspektivet få en framskjuten plats. Långtidsutredningen har bedömt att en ökning av industrins investeringar med 5-6 % per år är nödvändig för att nå bytesbalans- och sysselsättningsmålen. Utskottet finner det mot den bakgrunden allvarligt att industrins investeringar 1976 endast beräknas öka med 1 %. Som utskottet redan påpekat fanns motionsförslag från oppositionspartierna om bättre stimulanser till investeringarna redan i januari, som dock regeringspartiet motsatte sig. När regeringen nu godtar dessa förslag har viktig tid försuttits i arbetet med att bygga ut vår produktionskapacitet. Effekten härav kan sägas vara att bytesbalansmålet alldeles i onödan har skjutits en bit framåt i tiden. Investeringsstimulanser insatta på ett tidigare stadium skulle dessutom ha medverkat till att hålla tillbaka arbetslösheten. Uppgången av arbetslösheten i april visar att åtgärderna borde ha satts in tidigare.

En förstärkning av näringslivets konkurrenskraft måste ta sikte på att bygga ut exportindustrin men också gälla de företag som möter skärpt konkurrens på den svenska marknaden från utländska företag. Näringspolitiken måste därför, som framhålls både i propositionen och motionen 2556, inriktas på att tillvarata expansionskraften i alla typer av företag, stora och små, enskilda såväl som kooperativa och statliga.

Näringspolitiken måste också enligt utskottets mening befrias från hot om förstatligande av hela branscher enbart av dogmatiska skäl. Det är självfallet inte ägnat att öka intresset för vare sig expansion eller ökade investeringar. Staten skall ange villkoren för verksamheten men inte styra företagen inifrån. Ett system med statliga styrelserepresentanter i industriföretagens styrelser måste därför avvisas. Det är enligt utskottets mening de anställda som i kraft av sin anställning skall ha ökat medbestämmande.

Näringspolitiken bör i stället inriktas på att öka mångfalden och bekämpa maktkoncentrationen. Som anförs i motionerna 2556 och 2557 förutsätter detta ett bättre arbetsklimat för de många mindre företagen.

Utskottet ställer sig i allt väsentligt bakom de förslag till förbättrat arbetsklimat för de mindre och medelstora företagen som förs fram i motionerna. Detta innebär bl. a. att näringspolitiken på sikt utformas så -att nyetableringar stödjas mer än för närvarande,

- att den allmänna arbetsgivaravgiften differentieras till förmån för mindre företag,

Fil) 1975/76:40

- att skattereglerna ändras så att generationsskiften inom familjeföretag underlättas,

- att uppkomsten av monopol och karteller motverkas genom skärpt lagstiftning på detta område.

Med instämmande i vad som anförts beträffande den mindre och medelstora företagsamhetens villkor i motionen 2556 tillstyrker utskottet bifall till motionen 2557, moment 6.

Vad utskottet sålunda anfört beträffande den ekonomiska politiken på längre sikt innebär att utskottet biträder vad som sägs härom i motionen 2556. I vissa delar framförs likartade synpunkter på denna politik i motionen

2557.

Utskottet kan emellertid inte dela den syn på främst den offentliga sektorns begränsning och möjligheterna att sänka det totala skattetrycket, som motionen 2557 ger uttryck åt. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen 2557 moment 5.

I motionen 2558 anförs bl. a. att inflationen nu är ett uttryck för hela det kapitalistiska systemets tilltagande kris. 1 sju punkter tas upp inslag i en politik som enligt motionärerna är nödvändig om den nuvarande utvecklingen mot en djupnande allmän kris skall brytas.

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen behandlat motioner med liknande innehåll. Vad motionärerna denna gång anfört har inte givit utskottet anledning till något ändrat ställningstagande. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motionen 2558 moment 2.

Särskilda frågor

Långtidsbudgeten

Utformningen av långtidsbudgeten tas upp såväl i motionen 2556 som i motionen 2557. I motionen 2556 framhålls bl. a. att det känns som en allvarlig brist att det inte finns någon statlig långtidsbudget i egentlig mening i Sverige. Den nuvarande långtidsbudgeten är till sin karaktär varken prognos, plan eller program. Den utgör en beräkning av de statsfinansiella konsekvenserna på några års sikt av redan fattade beslut och gjorda åtaganden. Motionärerna anser att den i fortsättningen bör få formen av en femårig rambudget, som revideras vart tredje år. I motionen 2557 påpekas bl. a. att inkomstredovisningen varit mera utförlig tidigare. Motionärerna anser att det bör ske en redovisning av både statens beräknade utgifter och dess inkomster till fasta och löpande priser för den aktuella perioden.

Utskottet anser att en konsekvensberäkning av fattade beslut och gjorda åtaganden för en femårsperiod på det sätt långtidsbudgetarna var utformade t. o. m. 1974 är av värde som beslutsunderlag. Därutöver är det dock angeläget att en utbyggnad successivt kommer till stånd. Långtidsbudgeten skall bl. a. kunna ligga till grund för den prioritering som är nödvändig

FiU 1975/76:40

mellan olika krav på nya reformer och gamla åtaganden. Detta förutsätter utförligare inkomstberäkningar för hela den aktuella perioden men också analyser av den statsfinansiella utvecklingen i stort. En sådan långtidsbudget skapar förutsättningar för att föra en allsidig diskussion om olika utgiftsalternativ och fyller därmed inte bara en ekonomisk uppgift utan har också en viktig demokratisk funktion.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om det uttalande om en modernisering av budgettekniken som riksdagen gjorde förra året (FiU 1975:1, rskr 30). Arbetet med att få till stånd en mera omfattande långtidsbudget bör lämpligen bedrivas som ett led i denna modernisering av budgettekniken i stort.

Långtidsutredningarnas metodik, m. m.

Vissa inslag i långtidsutredningarnas metodik berörs i två under den allmänna motionstiden väckta motioner. Motionen 2045 tar sikte på att få fram mera omfattande analyser av olika välfärdsproblem som ett led i långtidsutredningarna. Motionärerna anser bl. a. att det bör lämnas en redovisning och sammanfattning av de välfärdspolitiska effekterna av de i 1975 års långtidsutredning genomförda kalkylalternativen. Vidare begärs en ”regionalisering” av det slutgiltigt förordade alternativet i 1975 års långtidsutredning senast i samband med den avstämning som väntas ske i vanlig ordning under perioden 1975-1980. Motionärerna begär också en modifierad och rensad BNP-beräkning vid sidan av den traditionella. I motionen 453 hemställs att statliga myndigheter skall lämna en redovisning av sin verksamhet på regional bas samt att länsstyrelser, landsting och kommuner skall ges förbättrad insyn i de statliga myndigheternas och affärsverkens räkenskaper.

Utskottet konstaterar att 1975 års långtidsutredning har behandlat de välfärdspolitiska problem som tas upp i motionen 2045 relativt kortfattat och fristående från analyserna i övrigt. Utredningen är själv medveten om dessa svagheter men anser att det varit nödvändigt att begränsa arbetet av bl. a. rent praktiska skäl.

Det är enligt utskottets uppfattning angeläget att de välfärdspolitiska analyserna kan få större utrymme i kommande långtidsutredningar och integreras i arbetet i övrigt. Som betonas både i motionen 2045 och motionen 453 finns det också ett starkt behov av en längre gående redovisning av bl. a. långtidsutredningens material på regional bas. Det är önskvärt att dessa synpunkter beaktas redan i samband med en eventuell avstämning av 1975 års långtidsutredning under den aktuella perioden.

Då det gäller frågan om förbättrad insyn i de statliga myndigheternas och affärsverkens ekonomiska förhållanden förutsätter utskottet att denna fråga i viss utsträckning kommer att beaktas vid kommande länsdemokratiska och kommunaldemokratiska reformer. Det är önskvärt

Fili 1975/76:40

att inte minst de statliga företagen, inklusive affärsverken, försöker ge bättre möjligheter att bedöma verksamheten inom en viss region inom ramen för traditionella redovisningsmetoder.

Vad utskottet här anfört beträffande utformningen av långtidsbudgeten samt beträffande långtidsutredningars metodik i anledning av motionerna 2556 moment 3, 2557 moment 4, 2045 samt 453 bör riksdagen ge regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kreditkapaciteten i mellanliandsinstituten och Sveriges allmänna hypoteksbank att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:2556 moment 4 som sin mening ger regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande spatstimulerande åtgärder att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:2556 moment 2 samt med anledning av motionerna 1975/76:1986 och 1975/76:2047 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande riktlinjerna för den ekonomiska politiken på längre sikt såvitt avser finanspolitiken att riksdagen avslår motionen 1975/76:2557 moment 5 i denna del,

4. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken att riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionen 1975/76:150 moment 1 och motionen 1975/76:2557 moment 1 och moment 5 i denna del samt med avslag på motionen 1975/76:2558 moment 2 bifaller motionen 1975/76:2556 moment 5 och motionen 1975/76:2557 moment 6 och med godkännande av vad utskottet anfört som sin mening ger regeringen detta till känna,

5. beträffande utformningen av långtidsbudgeten att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:2556 moment 3 och med anledning av motionen 1975/76:2557 moment 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande välfardspolitiska effekter vid beräkningen av bruttonationalprodukten m. m. och regionaliserad redovisning av statlig verksamhet m. m. att riksdagen med anledning av motionerna 1975/76:2045 och 1975/76:453 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 25 maj 1976

På finansutskottets vägnar

NILS G. ÅSLING

FiU 1975/76:40

40 Närvarande: herrar Åsling (c), Ekström (s), Burenstam Linder (m), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Löfgren (fp), Larsson i Karlskoga (s), Fågelsbo (c), Jansson (s). Söderström (m), Pettersson i Malmö (s), Hermansson (vpk), Wirtén (fp), Elmstedt (c) och Rämgård (c).

Reservationer

Reservation 1 beträffande kreditkapaciteten i mellanhandsinstituten och Sveriges allmänna hypoteksbank - i vad avser hemställan under 1 - av herrar Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Larsson i Karlskoga (s), Jansson (s), Pettersson i Malmö (s) och Hermansson (vpk) som anser att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande kreditkapaciteten i mellanhandsinstituten och Sveriges allmänna hypoteksbank att riksdagen avslår motionen 1975/76:2556 moment 4,

Reservation 2 beträffande kreditkapaciteten i mellanhandsinstituten och Sveriges allmänna hypoteksbank - i vad avser utskottets motivering

A. av herrar Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s). Larsson i Karlskoga (s), Jansson (s) och Pettersson i Malmö (s) som - under förutsättning av bifall till reservationen 1 - anser att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med ”Sorn framhålls” och på s. 29 slutar med ”motionen 2556 moment 4” bort ha följande lydelse:

I motionen 2556 framhåller motionärerna det angelägna i att AB Industrikredit, AB Företagskredit och AB Lantbrukskredit i enlighet med finansutskottets av riksdagen godkända uttalande utan onödigt dröjsmål skall tillföras kapital från AP-fonderna så att lånekön elimineras. I samma motion föreslås även att ramen för emission av obligationer för Sveriges allmänna hypoteksbank höjs från 500 till 600 milj. kr. för 1976.

I reservation 2 till finansutskottets betänkande FiU 1975/76:20 framhålls att lånekön hos dessa institut kraftigt minskat under 1975 och i dagsläget närmat sig den storlek som är oundviklig med hänsyn till helt normala handläggningstider för ärendenas avgörande. Instituten har under senare delen av 1975 och första delen av 1976 tillförts medel från bl. a. AP-fonden i en takt som i stort sett svarat mot lånekundernas avlyft. Att det fortfarande finns en viss del beviljade men ännu ej avlyfta lån sammanhänger - förutom med i processen helt normala fördröjningar - också med att den nuvarande relativt betydande skillnaden mellan den långa och den korta räntan inte på samma sätt som tidigare motiverar låntagarna att lyfta av de korta krediterna.

De institut som är specialiserade på de mindre och medelstora företagens kapitalförsörjning har intagit en gynnad ställning på den svenska kapitalmarknaden under senare tid. Medan de totala kapitalmarknadsplaceringarna ökade med drygt 25 % under 1975 ökade utlåningen från dessa institut med 35 % och allmänna hypoteksbankens med hela 70 96. De mindre och

FiU 1975/76:40

medelstora företagen har även erhållit krediter från Sveriges Investeringsbank i en omfattning som klart överstiger deras andel av de industriella investeringarna.

Första, andra och tredje fondstyrelserna för den allmänna pensionsfonden har i skrivelse den 12 maj 1976 till riksdagens finansutskott framhållit att styrelserna vid fullgörandet av uppdraget att förvalta allmänna pensionsfonden, som rättesnöre endast äger ha det placeringsreglemente i vilket styrelsernas kompetens och ansvar klart anges.

Fondstyrelserna tillägger samtidigt att de tillmäter kreditgivningen till de mindre och medelstora företagen stor vikt. Enligt skrivelsen kommer fondstyrelserna självfallet även i fortsättningen att eftersträva att medverka till att tillgodose dessa företags långsiktiga kreditbehov. Fondstyrelserna framhåller emellertid också att man inom ramen för den kreditgivningskapacitet som står till buds har att avväga behoven från denna sektor i förhållande till de behov som representeras av staten, kommunerna, bostadssektorn samt näringslivet i övrigt.

1 tillägg härtill vill utskottet även framhålla att AP-fonden ingalunda är den ende placeraren på den här ifrågavarande marknaden. Tvärtom har en rad andra institutioner ett placeringsbehov som bl. a. kan kanaliseras till dessa ifrågavarande mellanhandsinstitut.

De industrifmansierande mellanhandsinstituten har alltså i enlighet med de riktlinjer som gällt för kreditpolitiken under 1975 uppnått en mycket kraftig ökning av sin utlåningskapacitet. Denna utveckling har fortsatt under 1976. Beträffande Sveriges allmänna hypoteksbank vill utskottet framhålla att banken under 1975 hade en också i jämförelse med den allmänna utvecklingen på kreditmarknaden utomordentligt snabb utlåningsökning. Mot bakgrund av tendenserna på kapitalmarknaden och den faktiska upplåningsökningen hittills i år finns det anledning räkna med att de ifrågavarande lånebehoven kommer att bli väl tillgodosedda också under 1976. Några ytterligare uttalanden från utskottets sida om här berörda institut synes därför i rådande läge inte vara påkallade.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka det principiellt olämpliga i att ge preciserade rekommendationer rörande enskilda kreditinstitut. Ett fastställande av en fixerad ram för emissioner av ett visst instituts obligationer innebär en låsning av kreditpolitiken som försvårar och om den utvidgas omöjliggör den anpassning av politiken som måste kunna ske för att möta förändringar i konjunkturläget. Att vidare som riktlinje ange att låneköer inte skall uppstå hos visst eller vissa institut, skulle egentligen innebära att alla mot sådana institut riktade låneanspråk skall tillgodoses. En sådan politik skulle kunna medföra en helt okontrollerad kreditexpansion genom att låntagare i växande utsträckning söker sig till de prioriterade instituten. 1 sina yttersta konsekvenser innebär en sådan inriktning av politiken att det för de kreditpolitiska myndigheterna inte återstår annat än att ensidigt lita till räntevapnet. För att hålla tillbaka en alltför kraftig kreditefterfrågan måste räntenivån höjas, något som kan få helt andra effekter

FiU 1975/76:40

på kreditfördelningen än den sorn motionärerna avsett.

Riksbanken och riksbanksfullmäktige bör inom ramen för de allmänna riktlinjer som av riksdagen fastställts för den ekonomiska politiken garanteras en rörelsefrihet vid utformningen av sin del av denna politik. Utformningen av politiken måste under fullmäktiges ansvar ske under ständigt hänsynstagande till de föränderliga betingelserna för utvecklingen av den svenska och den internationella ekonomin.

Utskottet avstyrker således bifall till motionen 1975/76:2556 moment 4.

B. av herr Hermansson (vpk) som - under förutsättning av bifall till reservationen 1 - anser att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med ”Utskottet delar” och på s. 29 slutar med ”2556 moment 4” bort ha följande lydelse:

I motionen 2556 föreslås att ramen för hypoteksbanken obligationsemissioner bör höjas till 600 miljoner kronor. Vidare förordas att de s. k. mellanhandsinstituten skall erhålla en ökad utlåningskapacitet. Utskottet anser icke motionens krav väl grundade och avstyrker motionen i denna del.

Reservation 3 beträffande sparstimulerande åtgärder - i vad avser hemställan under 2 - av herrar Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Larsson i Karlskoga (s), Jansson (s), Pettersson i Malmö (s) och Hermansson (vpk), som anser att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande sparstimulerande åtgärder att riksdagen avslår motionerna 1975/76:1986, 1975/76:2047 samt 1975/76:2556 moment 2,

Reservation 4 beträffande sparstimulerande åtgärder - i vad avser utskottets motivering -

A. av herrar Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Larsson i Karlskoga (s), Jansson (s) och Pettersson i Malmö (s) - som under förutsättning av bifall till reservationen 3 - anser att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ”Utskottet delar” och på s. 31 slutar med ”motionen 2556 moment 2” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen att det statliga budgetunderskottet på sikt måste reduceras, vilket kommer att ställa stora anspråk på en stram finanspolitik under de närmaste åren. Att lägga ansvaret för ett ökat finansiellt sparande på näringslivet låter sig svårligen förenas med den förutsedda och eftersträvade investeringsexpansionen. Tvärtom kan man inte utesluta att näringslivets självfinansiering ytterligare sjunker något. Vidare har hushållens sparande i dag nått en exceptionellt hög nivå, inemot 10 96. I ett läge där den privata sektorn måste växa i långsammare takt än under de senaste

FiU 1975/76:40

åren verkar därför en ökning av hushållens sparkvot mindre sannolik. I absoluta tal kan man dock förutsätta att hushållens sparande fortsätter att öka. Bidragande härtill är bl. a. den höjning av den skattefria gränsen för ränteinkomster som för inte så länge sedan beslutats av riksdagen. Den nu allt långsammare prisstegringstakten kommer även på sikt att medföra en förbättrad real räntabilitet på bankinsättningar. Den kraftigt ökade avkastningen på obligationerna gör även dessa till ett mera attraktivt placeringsalternativ för hushållssektorn.

Genom dessa olika åtgärder synes man ha anledning räkna med att hushållssektorn även i fortsättningen kommer att lämna sitt bidrag till det samlade sparandet i vårt land. Mot denna bakgrund föreslår utskottet att de i motionerna framförda förslagen om sparstimulerande åtgärder avslås.

B. av herr Hermansson (vpk) som - under förutsättning av bifall till reservationen 3 - anser att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ”1 motionen 1986” och på s. 31 slutar med ”motionen 2557” bort ha följande lydelse:

I motionerna 1986, 2047 och 2556 diskuteras olika sätt att stimulera det ”enskilda sparandet”. Denna term står egentligen för att man vill öka tillgången på penningkapital för det kapitalistiska näringslivet. S. k. sparstimulerande åtgärder gynnar främst dem som har råd att spara mycket, dvs. som har råd att avsätta stora tillgångar som reserver. I motionernas förlängning ligger ett värnande om det spekulativa sparandet. Detta är enligt utskottet ingen godtagbar politik.

Det sparande som de lönarbetande och de med låga inkomster har råd med syftar till framtida konsumtion och till ekonomisk trygghet för kommande eventualiteter. Värdet av dessa sparmedel säkras bara genom en aktiv kamp mot inflationen och de samhällskrafter som åstadkommer denna: monopol och spekulation. Det sagda innebär att utskottet avstyrker de förslag som förs fram i motionerna 1986 och 2047 samt i motion 2556 moment

2.

Reservation 5 beträffande riktlinjerna för den ekonomiska politiken på längre sikt såvitt avser finanspolitiken - i vad avser hemställan under 3 - av herrar Burenstam Linder (m) och Söderström (m) som anser att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande riktlinjerna för den ekonomiska politiken pä längre sikt såvitt avser finanspolitiken att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:2557 moment 5 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Reservation 6 beträffande riktlinjerna för den ekonomiska politiken på längre sikt såvitt avser finanspolitiken - i vad avser utskottets motivering -

FiU 1975/76:40

44 A. av herrar Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Larsson i Karlskoga (s), Jansson (s) och Pettersson i Malmö (s) som - under förutsättning av bifall till utskottets hemställan under 3 - anser att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med ”1 motionerna 2556” och på s. 35 slutar med ”offentliga sektorn” bort ha följande lydelse:

Flera statliga utredningar arbetar f. n. med frågorna rörande den framtida skattepolitiken. Företagsskatteberedningen har enligt sina omfattande direktiv att som en huvudfråga ta ställning till huruvida avvägningen mellan skatt på redovisad nettovinst och skatteförmånerna vid avskrivnings- och nedskrivningsregler ger önskat resultat ur olika synpunkter, främst stabiliseringspolitiska, tillväxtpolitiska och fördelningspolitiska. Inom 1972 års skatteutredning sker en bred kartläggning av olika aspekter på skatte- och avgiftssystemet. En grundläggande utgångspunkt för utredningens arbete är att beskattningen skall medverka till att åstadkomma en jämnare real inkomstfördelning och standardutveckling medborgarna emellan. Principerna om en progressiv statsskatt måste därför bibehållas och de marginalskatteeffekter som därav föranleds speglar den grundläggande tanken om beskattning efter bärkraft. Bland de problem som utredningen har att belysa inom den angivna ramen för dess verksamhet hör bl. a. den inverkan som prisutvecklingen får på beskattningens fördelningspolitiska målsättningar.

Den kommunalekonomiska utredningen har att belysa en rad problem inom den kommunala sektorn bl. a. olika frågor som har anknytning till den kommunala skatteutvecklingen och möjligheterna att begränsa denna. Ett flertal av de skatteproblem som behandlas i motionerna 2556 och 2557 kommer att successivt få sin belysning genom dessa utredningar. Enligt utskottets mening bör man därför avvakta resultatet av det nu pågående utredningsarbetet innan några uttalanden om den långsiktiga inriktningen av skattepolitiken görs.

Beträffande möjligheterna att företa sänkningar av det totala skattetrycket redovisas olika ståndpunkter i propositionen och motion 2556 å den ena sidan samt motion 2557 å den andra. Enligt propositionen och motion 2556 kan inte löften om sänkningar av de samlade skatterna förenas med ansvarsfull ekonomisk politik och med den omsorg som måste prägla vårt samhälle. I motion 2557 anges däremot sänkningar av det totala skattetrycket och begränsningar av den offentliga sektorns expansion som förutsättningar för att balansen i den svenska utrikeshandeln skall kunna återställas och för att normalinkomsttagare under de närmaste åren skall få någon standardförbättring.

De grundläggande förutsättningarna för den statliga budgetpolitiken, som har redovisats i bl. a. långtidsutredningen och i propositionen, visar enligt utskottets uppfattning med all tydlighet svårigheterna att förena sänkningar av det totala skattetrycket med en upprätthållen social standard för bl. a. barn och gamla av den omfattning som vi hittills vant oss vid. Än mindre kan en sådan målsättning förenas med en förbättring av de sociala förhållandena för barn och gamla.

FiU 1975/76:40

45 B. av herr Hermansson (vpk) som - under förutsättning av bifall till utskottets hemställan under 3 - anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med ”Finanspolitiken" och på s. 35 slutar med ”offentliga sektorn” bort utgå,

dels den del av utskottets yttrande på s. 37 som börjar med ”Utskottet kan” och slutar med ”2557 moment 5” bort utgå.

C. av herrar Burenstam Linder (m) och Söderström (m) som - under förutsättning av bifall till reservationen 5 - anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 35 som börjar med ”Beträffande möjligheterna” och slutar med ”offentliga sektorn” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som framhålles i motion 2557 att en förutsättning för en stabil ekonomisk utveckling är att den offentliga sektorns ökningstakt begränsas. Det inte minst viktiga motivet för en återhållsamhet är behovet av en verklig skattereform, innebärande en sänkning av de orimligt höga marginalskatterna. Dessa är inflationsdrivande, vilket försämrar vårt kostnadsläge och gör det svårare att nå balans också i betalningarna med utlandet. Automatiska skattehöjningar genom inflationen kan inte heller godtas. Skatteskalorna måste därför inflationsskyddas. Av dessa anledningar är det viktigt att ta tillvara möjligheterna att effektivisera den offentliga sektorns verksamhet. Är man återhållsam med nya utgiftsåtaganden ger de årliga ökningar av statens inkomster, som den ekonomiska tillväxten skapar, utrymme för att genomföra de skattepolitiska förslag moderata samlingspartiet framfört.

Den ekonomiska politiken och - som ett led i denna - skattepolitiken måste vara så utformad att vi får en fortsatt ekonomisk tillväxt. Utskottet vill understryka att en skattepolitik, som hejdar ökningarna av det samlade skattetrycket, inte innebär att det allmännas skatteinkomster behöver minska. Med en gynnsammare ekonomisk utveckling kan det allmännas skatteinkomster öka under det att en dålig ekonomisk politik, som hämmar de välståndsbildande krafterna starkt begränsar det allmännas resurser. Verkligt reformfientlig är en politik som motverkar fortsatt ekonomisk utveckling.

Utskottet anser självfallet att gjorda utfästelser skall fullföljas. En ekonomisk politik och skattepolitik som ger ekonomisk stabilitet ökar förutsättningarna för att framtida åtaganden verkligen kan fullföljas. Nya resurser behöver också skapas för att vidtaga viktiga reformer. Den äldre generationen har byggt upp vårt välstånd och bör få del av frukterna därav.

Eftersatta områden ställer krav på resurser. Ett sådant är långtidssjukvården. En förbättrad familjepolitik, som ger föräldrarna vidgad valfrihet att utforma vården av barnen som de anser bäst, ställer också krav på nya resurser.

FiU 1975/76:40

dels den del av utskottets yttrande på s. 37 som börjar med ”Utskottet kan” och slutar med ”2557 moment 5” bort ha följande lydelse: Utskottet tillstyrker bifall till motionen 2557, moment 5.

Reservation 7 beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

A. av herrar Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Larsson i Karlskoga (s), Jansson (s) och Pettersson i Malmö (s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 24 böijar med ”Enighet råder” och på s. 28 slutar med ”motionen 2558” bort ha följande lydelse: Under 1974 och 1975 har den ekonomiska politiken i vårt land med framgång kunnat avvärja det hot mot vår ekonomi som den djupa internationella konjunkturnedgången utgjort. I motsats till i vår omvärld har produktionen kunnat öka, arbetslösheten minska och industriinvesteringarna fortsatt att expandera samtidigt som prisstegringarna varit internationellt sett måttliga. Härigenom har medborgarnas grundläggande rättigheter kunnat värnas, nämligen rättigheterna till arbete, social trygghet och välfärd.

Vi kan nu se klara tecken på att den internationella konjunkturen har börjat vända uppåt. Utvecklingen hittills under 1976 bekräftar i allt väsentligt den prognos om en vändning i den internationella konjunkturen som gavs i finansplanen. Till följd av att lagerinvesteringarna slagit om ökar nu produktionen samtidigt som hushållens efterfrågan börjat att expandera kraftigt. Detta gäller i synnerhet de varaktiga konsumtionsvarorna.

En faktor som är av avgörande betydelse för konjunkturuppgångens styrka och varaktighet är utvecklingen av näringslivets fasta investeringar. Dessa har under de senaste två åren minskat i de flesta i-länder. Konjunkturdata av olika slag tyder emellertid på att efterfrågan på investeringsvaror nu åter ökar. En sådan ökning av investeringarna är för övrigt nödvändig för att på sikt eliminera de flaskhalsproblem som under 1972 och 1973 så kraftigt bidrog till att förvärra inflationen.

Konjunkturuppgången i Förenta staterna har redan nu nått en betydande kraft. Den samlade produktionen kan beräknas öka med 6-7 % mellan 1975 och 1976.1 Västeuropa är uppgången starkast i Förbundsrepubliken Tyskland och i Frankrike där man för båda länderna kan förutse en tillväxt på mellan 4 och 5 % under 1976. Utvecklingen torde bli något långsammare i Storbritannien och väsentligen långsammare i Italien. Särskilt det senare landet brottas f. n. med betydande ekonomiska och politiska problem. De mindre europeiska länderna som över lag fört en mera expansiv politik under nedgångsåren kommer med en viss fördröjning att positivt påverkas av uppgången i Nordamerika och i de större västeuropeiska länderna.

Den växande ekonomiska aktiviteten och efterfrågans inriktning på lagerökningar och privat konsumtion medför även relativt kraftiga ökningar i utrikeshandeln. För världshandeln förutses nu en ökning med 7 å 8 96.

FiU 1975/76:40

47 För en del länder kan detta medföra kraftiga försämringar av handels- och bytesbalanserna. Detta förefaller emellertid inte föranleda någon omläggning i restriktiv riktning av den ekonomiska politiken utan utvecklingen under 1976 förefaller att innebära en fortsatt expansion. Det i utgångsläget låga kapacitetsutnyttjandet medför att efterfrågan kan tillåtas expandera relativt långt innan den medför några negativa effekter på den inhemska pris- och kostnadsutvecklingen. Genom snabba produktivitetsstegringar kan också vinstnivån återställas utan att några egentliga prishöjningar behöver vidtas. Det innebär emellertid samtidigt att antalet arbetslösa i vår omvärld sannolikt kommer att sjunka relativt långsamt.

För vårt eget lands vidkommande innebär den förutsedda internationella utvecklingen en markant uppgång i varuexporten. Även sjöfartsnäringen kommer sannolikt att dra en betydande fördel av den ökande världshandeln. Den förstärkning som inträffat i konjunkturuppgången sedan finansplanen utarbetades har föranlett regeringen att revidera upp exportprognosen för 1976 till 10 96. Den pessimistiska syn på exportuppgången som redovisades i finansutskottets av riksdagen godkända betänkande FiU 1975/76:20 har således inte bekräftats utan tvärtom har de expansiva effekterna på den svenska ekonomin av den internationella konjunkturuppgången förstärkts sedan början av detta år. Samtidigt är vår inhemska efterfrågan fortfarande klart uppåtriktad. I första hand gäller detta den privata och offentliga konsumtionen. Sammantaget förutses i den reviderade finansplanen en uppgång i den slutliga efterfrågan under 1976 på ca 4 96. Det förutsedda omslaget i lagerinvesteringarna reducerar emellertid effekten av denna efterfrågeuppgång på produktionen. Denna förutses komma att öka med 2 96 mellan 1975 och 1976.

Det är mot denna bakgrund som den ekonomiska politiken under 1976 måste utformas. Såsom framhålls i den reviderade finansplanen måste den kännetecknas av en fasthet som inte låter sig förenas med en lättsinnig löftespolitik. Endast en stram ekonomisk hushållning tryggar vår handlingsfrihet som nation och ger oss möjligheter att också i fortsättningen stå emot verkningarna av kriser i vår omvärld.

Politik för full sysselsättning

I motsats till vad som har gällt i vår omvärld har vi i vårt land lyckats hävda sysselsättningen som det centrala ekonomisk-politiska målet. Sysselsättningen har ökat kraftigt samtidigt som arbetslösheten legat på en mycket låg nivå under 1975. Antalet arbetslösa kassamedlemmar har rört sig om ca 1,5 96 av samtliga kassamedlemmar. Inemot 1/3 av dessa har varit över 65 år.

Denna för vårt Iand så lyckosamma utveckling kan i allt väsentligt återföras på den förda ekonomiska politiken. Redan vid årsskiftet 1974/75 intensifierades beredskapen inom regeringskansliet. En särskild beredskaps -

FiU 1975/76:40

plan utarbetades. Regeringen gavs även de i finansplanen 1975 föreslagna finansfullmakterna att användas för finansiering av tidigareläggning, utvidgning eller påskyndande av statliga investeringar eller för bidrag till kommunala projekt för investering och sysselsättning.

Den första huvudlinjen i regeringens sysselsättningspolitik har varit att möta uppkommande arbetsmarknadsproblem inne på arbetsplatserna. Genom frisläpp av investerings- och arbetsmiljöfonder samt genom lagerstöd och höjda bidrag för utbildning av anställda har företagen stimulerats att upprätthålla sysselsättningen. Så sent som i december 1975 beslutade regeringen att förlänga rätten att använda investeringsfonder under hela 1976 samt att införa en ny period med lagerstöd. Vidare höjdes den 1 januari bidraget till företag som utbildar i stället för att permittera anställda till 8 kr./timme. Bidraget för längre utbildningar fastställdes till 12 kr./timme. Regeringen lämnade vidare i februari 1976 bemyndigande till arbetsmarknadsstyrelsen att ge bidrag till kommunerna med 20 % av kostnaderna för tidigarelagda industribeställningar. Regeringen har vidare i december 1975 beslutat att tidigarelägga statliga byggen och öka skolbyggnadsramen. Utskottet noterar vidare med tillfredsställelse regeringens beslut i mars 1976 att bidrag skall kunna utgå med upp till 10 kr. i timmen till de företag som anställer arbetslösa ungdomar under 20 år.

Den andra huvudlinjen i regeringens sysselsättningspolitik har varit att stödja dem som trots allt blir arbetslösa eller som är nytillträdande på arbetsmarknaden och har svårt att få arbete. Som ett led i denna del av politiken anvisade regeringen i december 1975 ytterligare 300 milj. kr. till beredskapsarbeten. Statsbidragsandelen till vissa arbetsintensiva kommunala beredskapsarbeten har under våren 1976 höjts till 75 %.

Genom denna kraftiga sysselsättningspolitiska satsning har ungdomsarbetslösheten sjunkit kraftigt. Således uppgick den till 3,8 % 1975 mot 5,7 % 1972. Utskottet vill likväl understryka att ungdomsarbetslösheten alltjämt är högre än genomsnittet varför samhället allt framgent med kraft måste gripa sig an frågan om de ungas ställning på arbetsmarknaden genom att erbjuda dem utbildning, praktik och arbete.

Såsom framhålls i den reviderade finansplanen har en rad insatser gjorts i detta syfte. Åtgärder har sålunda beslutats för att bereda ungdomar sysselsättning inom såväl den statliga och den kommunala sektorn som inom det privata näringslivet. Inom den statliga sektorn har antalet praktikplatser ökat från drygt 1 000 i november 1975 till 5 000 i april 1976. I april var närmare 8 000 ungdomar under 25 år sysselsatta med beredskapsarbeten i kommunerna. Utskottet noterar vidare med tillfredsställelse regeringens beslut att förlänga försöksverksamheten med intensifierad arbetsförmedling för ungdom på 20 orter i landet till att gälla även andra halvåret 1976. Härigenom har 100 rutinerade arbetsförmedlare kunnat avdelas för särskilda ungdomsinsatser.

Även om effekterna av den begynnande internationella konjunkturupp -

FiU 1975/76:40

gången kommer att göra sig alltmera märkbara i Sverige kan man inte utesluta att den tidigare internationella recessionen alltjämt kan påverka vårt sysselsättningsläge. Insatserna för de arbetslösa och för de nytillträdande bör därför enligt utskottets mening drivas vidare. Beredskapen måste vara fortsatt hög för att motverka en möjlig försämring av sysselsättningsläget.

Såsom framhålls i den reviderade finansplanen måste valet av sysselsättningspolitiska insatser under resten av 1976 i första hand ske mot bakgrund av den väntade konjunkturuppgången. Politiken måste därför i ökande grad inriktas på åtgärder som underlättar företagens personalrekrytering. Genom att möjliggöra för företagen att i tid öka sin arbetskraft minskar man riskerna för en kostnadsuppdrivande kapacitetsbrist senare under konjunkturförloppet. Arbetsmarknadspolitiken måste med hänsyn härtill bibehålla sin selektiva inriktning. Utskottet tar därför avstånd från de uttalanden i motsatt riktning som görs i motionerna 2556 och 2557. Den arbetsmarknadspolitik som där förespråkas skulle inte förmått åstadkomma den gynnsamma utveckling som vi haft under senare år samtidigt som den sannolikt skulle bidragit till att öka riskerna för en inflationistisk utveckling under kommande år. Det är genom den selektiva inriktningen av politiken som man kan kombinera en sysselsättningsstimulerande politik med en rimlig prisstabilitet. Den ekonomiska politikens framgångar i vårt land kan i stor utsträckning återföras på den selektiva utformningen av åtgärderna. En jämförelse med utvecklingen i vår omvärld - där de generella metoderna i allmänhet tillämpats - understryker detta förhållande.

Investeringspolitiken

I den reviderade finansplanen framhåller regeringen att en återställd jämvikt i bytesbalansen förutsätter en ökad export och en förstärkning av vår internationella konkurrenskraft. Detta kräver en målmedveten förnyelse och utbyggnad av den svenska industrin. En sådan utveckling är samtidigt en förutsättning för full sysselsättning och för ökat välstånd.

Trots en under senare år vikande exportefterfrågan och ett allt lägre kapacitetsutnyttjande har industriinvesteringarna i Sverige fortsatt att öka under 1975. Härigenom har den svenska ekonomin markant avvikit från vad som har gällt i utlandet där industrins fasta investeringar i de flesta OECDländerna minskat - i en del fall med så mycket som 10 å 20 96. I utlandet har detta fått som följd att konjunktur- och arbetsmarknadssituationen förvärrats och den långsiktiga kapacitetstillväxten satts tillbaka. I vårt land har däremot industriinvesteringarna bidragit till att hålla uppe efterfrågan och successivt förstärka vår internationella konkurrenskraft.

1 den avvikande mening som anmälts av herrar Ekström m. fl. i finansutskottets yttrande till skatteutskottet över propositionens förslag ang. investeringsavdrag och investeringsbidrag anförs bl. a. att man bakom denna expansiva utveckling i vårt land kan se en rad samverkande faktorer. Av

4 Riksdagen 1975/76. 5 sami. Nr 40

FiU 1975/76:40

väsentlig betydelse har säkerligen varit det svenska näringslivets tilltro till den inneboende styrkan i vår ekonomi och till våra möjligheter att även i framtiden kunna hävda oss på de internationella marknaderna. Utvecklingen är säkert också en återspegling av företagens växande insikter om det lönsamma i att investera under en avmattningsperiod - lönsamt både med hänsyn till att produktionsfaktorer då i allmänhet finns tillgängliga och med hänsyn till att den nytillkomna kapaciteten kommer att finnas tillgänglig när konjunkturen vänder uppåt och efterfrågan på nytt stiger. Investeringar som görs under en lågkonjunktur kan därför verksamt bidraga till att minska riskerna för en överhettning i en kommande högkonjunktur.

En viktig förutsättning för att investeringsviljan skall omsättas i en faktisk investeringsaktivitet är att de finansiella resurserna finns tillgängliga. Under både 1974 och 1975 har företagens likviditet varit mycket god. Detta har bl. a. åstadkommits genom en expansion av kreditgivningen till företagen. Av särskild betydelse för företagens investeringsfinansiering är tillgången på långt kapital. Den omläggning av kreditpolitiken som skedde under våren 1975 då kapitalmarknadsräntan höjdes i förhållande till den korta räntan möjliggjorde en kraftig expansion av kapitalmarknaden. Genom flera därpå följande förändringar i relationerna mellan den korta och den långa räntan har ytterligare steg tagits i riktning mot en fortsatt ökning av tillgången på långa krediter. Volymen industriobligationer har som en följd härav kunnat öka från ca 1,4 miljarder kr. till ca 2,6 miljarder kr. 1975.

Vid sidan av kreditpolitikens investeringsvänliga utformning har olika direkta statliga stödinsatser varit av stor betydelse. Utskottet vill här erinra om frisläppen av de allmänna och särskilda investeringsfonderna samt arbetsmiljöfonderna. Under 1975 frisläpptes sammanlagt ca 6,5 miljarder kr. ur dessa fonder. I syfte att stimulera näringslivets investeringar i maskiner och inventarier infördes vidare under hösten 1975 på förslag av regeringen ett extra investeringsavdrag med 10 % eller bidrag med 4 % för maskininvesteringar intill utgången av innevarande år.

Enligt de enkäter som företogs under senare delen av 1975 skulle investeringsviljan inom industrin i stort sett komma att vidmakthållas under hela 1976. Den goda likviditetssituationen inom näringslivet, det kraftfulla statliga stödet jämte de under 1976 successivt förbättrade konjunkturutsikterna underströk det sannolika i denna bedömning. Mot denna bakgrund fann regeringen i finansplanen i januari det icke vara motiverat att föreslå några ytterligare åtgärder för förstärkning av investeringsefterfrågan utan föredrog att avvakta utvecklingen och återkomma i kompletteringspropositionen. Både med hänsyn till sina konjunkturpolitiska och sina fördelningspolitiska effekter måste en förstärkning av detta stöd ha varit bättre dokumenterat än vad som var fallet kring årsskiftet 1975/76. Sedan dess har emellertid resultaten av en ny investeringsenkät redovisats under mars 1976. Resultaten av denna tyder på att investeringsviljan nu skulle mattas något. Detta är i och för sig inte ägnat att förvåna med hänsyn till det

FiU 1975/76:40

f. n. relativt låga kapacitetsutnyttjandet och till att konjunkturuppgången vid enkättillfället ännu var något osäker. Det finns emellertid nu skäl att anta att investeringsviljan successivt vänder uppåt i takt med att bl. a. den utländska efterfrågan tilltar.

Trots att den internationella konjunkturen nu förefaller att förbättras i snabb takt har man dock anledning räkna med att den svenska verkstadsindustrins efterfrågeläge blir svagt under ännu någon tid. För att öka denna efterfrågan och samtidigt ge industrins investeringar ytterligare stimulans bör därför i enlighet med vad som anförts i den av herr Ekström m. fl. anmälda avvikande meningen i utskottets yttrande till skatteutskottet nu utgående extra avdrag för maskininvesteringar höjas i enlighet med förslaget i propositionen. Det förhöjda avdraget och bidraget bör utgå för anskaffningar gjorda under tiden 1 maj-31 december 1976. Leverans bör även ha skett senast vid denna tidpunkt. Såsom framhålls i propositionen bör redan nu gällande dispensregler generöst tillämpas i de fall leverans av här aktuella investeringsvaror på grund av leveranssvårigheter först kan ske under första kvartalet 1977.

I motionen 2556 av herrar Ahlmark (fp) och Fälldin (c) föreslås därutöver att dessa åtgärder utvidgas till att omfatta även näringslivets byggnadsinvesteringar och att avdraget för dessa bestäms till 10 96 och bidraget till 4 96. Ett likartat yrkande framförs i motionen 2557 av herr Bohman m. fl. (m). 1 denna motion föreslås även att den tidsgräns för investeringsavdraget som i regeringsförslaget satts till den 31 december 1976 bör skjutas fram till att avse leveranser som sker före den 31 mars 1977. Beställningen skall däremot ha gjorts senast den 31 december i år.

Redan nu utgående stödformer - särskilt de olika investeringsfondskonstruktionerna - har emellertid huvuddelen av sin stödeffekt lagd på byggnadsinvesteringarna. Av de nära 5 miljarder kr. som frisläppts ur investeringsfonderna för konjunkturutjämning sedan den 1 januari 1975 ligger 2/3 på byggnader och anläggningar. Även frisläppen ur de särskilda investeringsfonderna har samma höga andel byggnadsinvesteringar medan andelen av frisläppen ur arbetsmiljöfonder uppgår till 50 96.

Det starka stöd som näringslivets byggnadsinvesteringar redan erhåller har medfört att byggnadssektorn på en hel del håll i landet inte nu kan ytterligare öka sin produktion. Det finns nu en accentuerad brist på vissa yrkeskategorier. Ett generellt stöd till näringslivets byggnadsverksamhet av det slag som föreslås i motionerna 2556 och 2557 medför risker för lokala överhettningar och för störningar i den regionala balansen. I den mån man av arbetsmarknadspolitiska skäl behöver gå in och förstärka efterfrågan på byggnadsmarknaden så bör helt andra och lokalt insatta åtgärder komma till stånd än de som föreslås i dessa båda motioner. I detta avseende skiljer sig maskininvesteringarna klart från byggnadsinvesteringarna; efterfrågan på maskiner gäller i allmänhet varor för vilka vi har en väl utvecklad nationell marknad. Byggmarknaden är däremot på ett helt annat sätt lokalt och re -

FiU 1975/76:40

gionalt bunden och bör därför också påverkas med medel som kan ges en sådan styreffekt.

Utskottet vill i anslutning till denna fråga även framhålla att det mera långsiktiga behovet av en förstärkning av industrins produktionskapacitet i första hand synes gälla maskinsidan. Den kraftiga investeringsuppgång som vi haft under 1970-talets första del har främst utgjorts av byggnadsinvesteringar. I och för sig har detta varit positivt eftersom detta samtidigt indikerar en i första hand kapacitetsutvidgande och inte rationaliserande investeringsinriktning. Men samtidigt pekar detta på att behovet av en förstärkning under den närmaste tiden i första hand ligger på maskininvesteringssidan. Även sett i ett mera långsiktigt perspektiv framstår därför inte den föreslagna utvidgningen av stödet till byggnadsinvesteringarna inom näringslivet som påkallad i nuvarande läge. Den industriella förnyelsen och expansionen är av central betydelse för vår sysselsättning och för våra möjligheter att i framtiden erhålla jämvikt i vår bytesbalans. Den skapar också grundvalen för en ökad välfärd och för en expansion av offentlig service. Det är därvid av vikt att investeringspolitiken inriktas på att främja alla typer av företag så att de värdefulla samspel mellan större och mindre företag som kännetecknar svensk industri kan fortsätta att byggas ut och förstärkas. Härigenom kan man tillvarata de relativa fördelar som finns hos olika typer av företag. En ensidig satsning på vissa typer av företag eller en viss storleksklass leder till en lägre effektivitet och en försvagad konkurrenskraft. Det är i samverkan mellan olika företagstyper - mellan små, medelstora och stora företag -mellan privata, statliga och kooperativa företag - som våra möjligheter ligger att vidareutveckla vår industriella struktur till gagn för hela vår samhällsekonomi.

Investeringspolitiken måste även inriktas på att utjämna sysselsättningsmöjligheterna i olika delar av landet. En aktiv lokaliseringspolitik är ett viktigt instrument härför. Som framhålls i propositionen har under perioden 1965-1975 ca 1 200 företag fått sammanlagt 3,3 miljarder kr. i lokaliseringsstöd. För femårsperioden 1973/74-1977/78 fastställdes en medelsram på

2,5 miljarder kr. för det regionalpolitiska stödet. På förslag av regeringen har sedermera denna medelsram ökats med 1 500 milj. kr.

För de mindre och medelstora företagen har lokaliseringsstödet haft en alldeles särskild betydelse. Inemot 90 % av de rena bidragen har tillfallit företag med mindre än 200 anställda, drygt 60 % av bidragen har tillfallit företag med mindre än 50 anställda. Även lånestödet har till sin huvuddel gått till mindre och medelstora företag. Det är i detta sammanhang även värt att notera att dessa företagsgrupper i allt större utsträckning utnyttjar investeringsfondssystemet. Deras andel av såväl de kvarstående fondavsättningarna som av ianspråktaganden har ökat under 1970-talets första del. Dessa olika åtgärder kan vara en förklaring till den kraftigt ökade nyetableringen och till den starka tillväxten i gruppen av företag med mindre än 20 anställda som inträffat under dessa år.

FiU 1975/76:40 53

Utskottet vill avslutningsvis även framhålla vikten av att den fortsatta utbyggnaden av vårt näringsliv sker i nära samarbete mellan företagen, deras anställda och samhället. En hårdnande internationell konkurrens ställer krav påen fortsatt strukturomvandling av vår ekonomi. Det är då desto viktigare att denna kan ske i socialt acceptabla former och i samverkan mellan alla olika berörda parter.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ”Åtgärder mot inflationen” och på s. 30 slutar med ”riksdagen i höst” bort ha följande lydelse:

Kampen mot inflationen

Vår ekonomis stora öppenhet gör att vi inte utan stora ekonomisk-politiska ingrepp kan avskärma oss från en allmän internationell prisuppgång. Vi har därför inte kunnat undvika att drabbas av den internationella inflation som härjat under senare år. Under 1974 steg konsumentprisindex i Sverige med

10,5 % och under 1975 med ca 10 96.

Under åren 1974 och 1975 var emellertid prisstegringarna i vårt land lägre än i vår omvärld. Den ekonomiska politiken har verksamt bidragit härtill inte minst genom de skatteomläggningar som företagits under dessa år och som haft en klart dämpande inverkan på kostnadsstegringarna.

I flera för vår utrikeshandel betydelsefulla länder, bl. a. Förbundsrepubliken Tyskland och Förenta staterna, ligger emellertid inflationstakten nu klart lägre än tidigare. Den tenderar också att dämpas ytterligare, om än till priset av en fortfarande mycket hög arbetslöshet. Vissa länder har haft en klart högre inflationstakt än genomsnittet. I dessa har man sökt motverka inflationens effekter på konkurrenskraften genom bl. a. växelkursförändringar. För att ge effekt kräver emellertid denna politik att löntagarna och hushållen accepterar den åtföljande standardsänkningen. Som framhålls i den reviderade finansplanen kan emellertid denna väg inte bli aktuell för vår del. För att värna vår internationella konkurrenskraft blir därför kampen mot inflationen av central betydelse. Vi måste nedbringa takten i prisstegringarna till en klart lägre nivå än vi har tvingats acceptera under senare år.

I den reviderade finansplanen framhåller regeringen att man i vissa länder har försökt neutralisera inflationens effekt på inkomstfördelning m. m. genom ett utbyggt system av indexregleringar. De tillgängliga erfarenheterna pekar emellertid på att en sådan utbyggd indexreglering snarare påskyndar inflationsprocessen. Det har också visat sig att man efter ett tag tvingats modifiera eller i vissa fall helt överge sådana indexreglerade system. Utskottet delar den i propositionen framförda uppfattningen att dessa erfarenheter inte manar till efterföljd.

För vår del har indexreglering i huvudsak begränsats till pensionsförmånerna. I detta fall kan man peka på de särskilda sociala skäl som föreligger

FiU 1975/76:40

för den utfärdade värdesäkringen. Enligt gjorda undersökningar har vi härigenom kunnat tillförsäkra pensionärsgrupperna en fullgod kompensation för inträffade prisstegringar. En indexreglering utbyggd till andra områden innebär dock påtagliga risker för att man passivt accepterar inflationens verkningar och inte koncentrerar ansträngningarna på att förhindra uppkomsten av prisstegringar.

Kampen mot inflationen måste föras på bred front och under medverkan av alla grupper i samhället. Regeringen tog därför, i enlighet med riksdagens beslut i slutet av 1975, initiativ till överläggningar med de politiska partierna och riksbanken i syfte att skapa en bred samling kring ett antiinflationsprogram. I överläggningarna deltog även SAF och SACO/SR. LO och TCO avböjde däremot att delta under hänvisning till att sådana överläggningar kunde binda de fackliga organisationernas avtalsfrihet.

Vid överläggningarna lade regeringen fram sju punkter som underlag för ett program för åtgärder mot inflationen. De sju punkterna var följande:

Återhållsam kostnadsutveckling

Skatteomläggning

Front mot överbuden

Prisövervakning

Aktiv arbetsmarknadspolitik

Stimulans av investeringar, sparande och en hög produktivitet Fast valutapolitik

Det var med utgångspunkt i dessa sju punkter som regeringen ansåg att kampen mot inflationen måste föras. Vid överläggningarna lyckades man emellertid inte nå enighet om ett program för att begränsa prisstegringarna. De av riksdagen begärda överläggningarna mellan de politiska partierna har således inte lett till det eftersträvade resultatet. Överläggningarna gav dock vid handen att det föreligger en allmän uppslutning mellan de i överläggningens slutskede deltagande partierna om nödvändigheten av en politik som hejdar inflationen.

Ett viktigt element i ett antiinflationsprogram är att skapa förutsättningar för en lugn avtalsrörelse inför 1977. Det är därför beklagligt att oppositionspartierna vid överläggningarna inte var beredda att diskutera en skatteomläggning med detta syfte. Såväl 1974 som 1975 beslutades skatteomläggningar som fick sin givna betydelse för lönerörelserna 1975 och 1976 genom att skatteomläggningarna var tillstyrkta av de fackliga huvudorganisationerna. I överenskommelserna med regeringen deltog folkpartiet och 1975 även centerpartiet. Denna gång har regeringen på egen hand fått träffa överenskommelser med de stora löntagarorganisationerna.

Huvuddragen i det av regeringen framlagda förslaget till skatteomläggning är att den direkta statsskatten sänks med 1 950 kr./år för de breda löntagarskikten. De största procentuella skattesänkningarna sker i de lägre inkomstskikten. Marginalskatten sänks i inkomstlägen upp till 50 000 kr.

FiU 1975/76:40

55 Skattereformen innebär en minskning av statsinkomsterna med drygt 5 miljarder kr. Inkomstbortfallet kompenseras av en ökning av arbetsgivareller socialförsäkringsavgifterna med 3 %. De fackliga organisationerna har uttalat att de vid utformningen av sina lönekrav kommer att beakta att en del av utrymmet konsumeras av de höjda avgifterna.

Skatteomläggningen innebär för löntagare i genomsnittliga inkomstlägen en ökning av de disponibla inkomsterna som svarar emot en lönestegring med 8-10 %. Genom att detta åstadkoms med en kostnadsökning för arbetsgivaren med endast ca 3 % verkar omläggningen klart dämpande på kostnadsutvecklingen. Skatteomläggningen innebär vidare en markant sänkning av marginaleffekten på inkomstökningarna 1977. Enligt vad utskottet inhämtat kommer proposition om skatteomläggningen att föreläggas riksdagen senare i år.

Utskottet vill även understryka vad som framhålls i regeringens proposition nämligen att ansvaret för att stabilisera kostnadsutvecklingen icke allenast är en sak för löntagarna och deras organisationer utan att alla grupper som genom sina krav och åtgärder påverkar prisutvecklingen måste ålägga sig återhållsamhet. Inte minst gäller detta producenter, företag och kapitalägare i allmänhet.

Politik för ekonomi i balans

Såsom framhålls i propositionen har det svenska välfärdssamhället successivt byggts ut genom ett målmedvetet och genomtänkt reformarbete. Önskemålen om fortsatta reformer på olika områden är många. Det gäller bl. a. barnomsorgen, sjukvård och åldringsvård, familjepolitiken, vuxenutbildningen och insatserna på miljöområdet. Det gäller även en femte semestervecka och kortare veckoarbetstid. Men alla önskemål om reformer kan inte tillgodoses på en gång utan de kan endast genomföras i den takt som våra ekonomiska möjligheter medger.

Statsbudgeten för nästa budgetår beräknas uppvisa ett underskott på ca 11,9 miljarder kr. Detta är ett underskott av ungefär samma storlek som förutsågs i budgetpropositionen. Jämfört med innevarande budgetår, som nu beräknas uppvisa ett underskott på ca 10 miljarder kr., blir det dock en saldoförsämring på ca 1,8 miljarder kr. Så länge konjunkturuppgången inte har gett fullt utslag i svensk ekonomi får en sådan budgetförsvagning accepteras. I propositionen framhålls att ett tillskott av nya reformer och nya åtaganden som saknar täckning i motsvarande inkomster endast leder till en icke acceptabel budgetförsvagning och därigenom utgör ett hot mot den samhällsekonomiska balansen. Utskottet delar denna uppfattning.

dels den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar med ”Vad utskottet” och slutar med ”motionen 2557” bort ha följande lydelse:

Vad utskottet har anfört i det föregående innebär att utskottet biträder

FiU 1975/76:40

vad som framförts i propositionen 150 angående den ekonomiska politiken under 1976. Däremot är utskottet inte berett att biträda vad som anförs härom i motionen 2556. Utskottet avstyrker bifall till motionen 2557 momenten 1 och 6.

dels den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar med ”Långtidsutredningen har” och slutar med ”ges förtur” bort ha följande lydelse:

Långtidsutredningen har i sitt betänkande skisserat fyra alternativ till fördelning av det tillgängliga utrymmet. Två av alternativen innehåller en generell arbetstidsförkortning. Dessa alternativ tar så stor del av ett redan knappt utrymme att de enligt både propositionen och motionerna 2556 och 2557 bör uteslutas. Utskottet instämmer i denna bedömning. Det förhållandet att någon mer betydande generell förkortning av arbetstiden för alla inte är realistisk under de närmaste åren utesluter inte en tillfredsställande lösning av småbarnsföräldrarnas behov av ökad ledighet. Denna bör då utformas i enlighet med det principförslag om utökad föräldraförsäkring som nyligen lagts fram av den arbetsgrupp som på regeringens uppdrag närmare utrett dessa frågor.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med ”Investeringsoch näringspolitiken” och på s. 37 slutar med ”2557 moment 6” bort utgå.

dels den del av utskottets yttrande på s. 37 som börjar med ”Vad utskottet” och slutar med ”motionen 2557” bort ha följande lydelse:

Vad utskottet nu har anfört innebär att utskottet biträder vad som anförs i propositionen 150 angående den ekonomiska politiken på längre sikt. I stora delar finns i dessa frågor liknande synpunkter i motionen 2556.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken att riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionen 1975/76:150 moment 1 och med avslag på motionerna 1975/76:2556 moment 5,1975/76:2557 momenten 1, 5 i denna del och 6 samt motionen 1975/76:2558 moment 2 godkänner vad utskottet anfört och som sin mening ger regeringen detta till känna.

B. av herr Hermansson (vpk) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ”Enighet råder” och på s. 28 slutar med ”kraftigt avtar” bort ha följande lydelse:

Ekonomins utveckling i kapitalistiska stater kännetecknas av ständiga växlingar mellan högkonjunkturer och lågkonjunkturer.

De kapitalistiska ekonomierna genomgår också långa vågor. För närvarande är den långsiktiga tendensen nedgång i de kapitalistiska ekonomierna. Tillväxttakten minskar långsiktigt, arbetslöshetsproblemen växer, inflationen förvärras och de strukturella problemen fördjupas. Den högkonjunktur

FiU 1975/76:40

som man hoppas på ändrar inte den långsiktiga bilden. Kapitalismens svårigheter lindras bara tillfälligt. De förhoppningar som stundom knyts till en internationell högkonjunktur och att den skall ha ”positiva effekter” på den svenska ekonomin är blinda. Högkonjunkturer följs för det första av lågkonjunkturer. För det andra så innebär sällan en högkonjunktur bestående strukturella förändringar av ekonomin till det bättre. Sådana förbättringar kan bara åstadkommas genom att kapitalets makt kringskärs och avskaffas. Den ekonomiska politiken måste syfta till att minska konjunkturberoendet. Den måste syfta till stabilitet och trygghet för de arbetande. Den måste syfta till att allas rätt till ett meningsfullt arbete kan garanteras och att priser och hyror hålls nere. Propositionen och motionerna från de borgerliga partierna följer inte en sådan linje. De uttrycker riktlinjer för den ekonomiska politiken som innebär att kapitalet stärks på de arbetandes bekostnad.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat propositioner och motioner med ett liknande innehåll. De har inte heller tidigare representerat en riktig linje. Utskottet finner ingen anledning att inta en annan ställning till de föreliggande aktstyckena, och avstyrker således bifall till propositionen 150, motionen 2556 moment 5 samt motionen 2557 momenten 1 och 6.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ”Prisstegringarna inom” och på s. 30 slutar med ”i höst” bort ha följande lydelse:

Kris- och stagnationstendenserna i de kapitalistiska ekonomierna har ledsagats av en skärpt inflation. Inflationstakten har på 1970-talet i Sverige varit mer än dubbelt så hög som på 1960-talet.

Inflationen är en följd av de djupnande motsättningarna i produktionssättet. Kampen mellan monopolen, kapitalisternas strävan att öka utsugningen av de arbetande och få så få arbetare som möjligt att göra mesta möjliga har medfört en teknisk utveckling och en sammansättning av kapitalet som tvingar fram en mycket kraftig kapitalackumulation som kan betecknas som överackumulation. Kapitalisternas ökade försäljningsansträngningar med reklam och PR genom att forska fram ständigt nya undermedel och årsmodeller, deras ökade kontroll över de arbetande, tillväxten av övervakande och administrerande delar av statsapparaterna, militariseringen av de kapitalistiska ekonomierna, allt detta har medfört en stark tillväxt av de improduktiva sektorerna i ekonomin. Alltfler tär på produktionen. Det statsmonopolistiska systemets strävan att klara överackumulation och växande improduktiva sektorer får sitt uttryck i inflationen. Denna är avgörande medel för omfördelning till kapitalägarnas förmån och på samma gång uttryck för komplexiteten i den moderna kapitalismens motsättningar.

Ett program som riktar sig mot inflationen måste därför vara totalt och ingripa i ekonomin på alla områden. Detsamma gäller om sysselsättningen skall kunna hävdas och arbetslösheten avskaffas. Detta kan bara göras i

FiU 1975/76:40

strid mot profitsystemet. Det kan bara göras genom en planmässig inriktning av produktion och resurser.

I motion 2558 tecknas ett sjupunktsprogram som grund för den ekonomiska politiken. Utskottet finner detta sjupunktsprogram ligga väl i linje med vad som utskottet anfört i det föregående. Detta program anger de riktlinjer som den ekonomiska politiken bör följa. Utskottet yrkar således bifall till motion 2558 moment 2.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ”1 den reviderade” och på s. 37 slutar med ”2558 moment 2” bort ha följande lydelse:

Långtidsutredningen, som kommenteras av regeringen i den reviderade finansplanen, försöker att analysera Sveriges ekonomiska utveckling fram till 1980 och därefter. Utredningen arbetar under förutsättningen att inga ingrepp görs i det kapitalistiska systemet, att näringspolitiken förblir oförändrad osv. På grund härav blir den syn på den ekonomiska politiken på längre sikt som baseras på långtidsutredningen också anpassad till det kapitalistiska systemets ramar, det blir en politik för att värna de rådande produktionsförhållandena.

Utredningen visade att den låga tillväxttakten i ekonomin kommer att gälla även under resten av 1970-talet. Nödvändiga slutsatser dras emellertid inte härav. De kapitalistiska ekonomierna i hela världen tycks vara inne i en djupnande vågdal. Koncentrationen av kapital, de skärpta motsättningarna mellan monopolen, den tekniska utvecklingen som nödvändiggör allt större kapitalinsatser, växande byråkrati och improduktiva sektorer i ekonomierna skapar tillsammans hårdare press på produktion och de arbetande, ökad utslagning, arbetslöshet, inflation, resursslöseri, miljöförstöring, energikris. Vägen ur detta finns inte i olika kalkyler över fördelning av de resurser den kapitalistiska ekonomin frambringar samtidigt som man lämnar åt sidan varje tanke på att göra ingrepp i detta för ekonomin som helhet planlösa system som baseras på enskilda företags jakt efter profiter och rofferi.

Den borgerliga ekonomiska teorin och politiken inser nödvändigheten av att enskilda företag planerar sin verksamhet eller att staten eller kommunerna planerar sin verksamhet. Den skulle sannolikt anse det ansvarslöst av ett företag att inte ha en planering för sin verksamhet. Men ekonomin som helhet den skall inte planeras. Den skall halka omkring mellan konjunkturväxlingar. Den skall ge upphov till arbetslöshet och utslitning, till ryckighet i den externa balansen, till regional obalans, till prisstegringar och inflation. Den ekonomiska politik som grundas på denna förutsats blir därefter.

I motionen 2558 redovisas ett annorlunda synsätt. För att förhindra att den sociala och ekonomiska otryggheten för de arbetande ökar genom den utveckling som ekonomin nu genomgår måste enligt denna motion utvecklingens drivkrafter angripas. Det krävs en politik som angriper mo -

FiU 1975/76:40

nopolens makt och banar väg för en socialistisk planhushållning. I motionen redovisas ett program i sju punkter som tar upp såväl långsiktiga som kortsiktiga uppgifter i den ekonomiska politiken. Utskottet delar motionärernas mening om att dessa punkter utgör viktiga led i en ekonomisk politik som angriper monopolens makt.

Det sagda innebär att utskottet icke ansluter sig till vad som anförs i propositionen eller i motionerna 2556 och 2557 om den ekonomiska politiken på längre sikt. Utskottet yrkar därmed också avslag på motionen 2557 moment 6.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken att riksdagen med avslag på regeringens förslag i propositionen 1975/76:150 moment 1, motionen 1975/76:2556 moment 5 och motionen 1975/76:2557 momenten 1, 5 i denna del och 6 bifaller motionen 1975/76:2558 moment 2 och med godkännande av vad utskottet anfört som sin mening ger regeringen detta till känna.

Reservation 8 beträffande utformningen av långtidsbudgeten - i vad avser hemställan under 5 - av herrar Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Larsson i Karlskoga (s). Jansson (s), Pettersson i Malmö (s) och Hermansson (vpk) som anser att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande utformningen av långtidsbudgeten att riksdagen avslår motionerna 1975/76:2556 moment 3 och 1975/76:2557 moment 4.

Reservation 9 beträffande utformningen av långtidsbudgeten - i vad avser utskottets motivering -

A. av herrar Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm (s). Franzén (s), Larsson i Karlskoga (s), Jansson (s) och Pettersson i Malmö (s) som - under förutsättning av bifall till reservationen 8 - anser att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med ”Utformningen av” och på s. 38 slutar med ”i stort” bort ha följande lydelse:

1 kompletteringspropositionen har sedan ett flertal år som en bilaga redovisats en långtidsbudget för den kommande femårsperioden. Syftet med denna budget är att kartlägga de statsfinansiella konsekvenserna på längre sikt av redan fattade beslut och gjorda åtaganden. Den utarbetas inom finansdepartementets budgetavdelning. På utgiftssidan utgör långtidsbudgeten en kalkyl över omfattningen av de finansiella och reala resurser som krävs för att av statsmakterna uppställda mål skall kunna uppfyllas och gjorda åtaganden infrias. På inkomstsidan där tidsperspektivet med nödvändighet är kortare än på utgiftssidan görs fr. o. m. årets långtidsbudget en schablonmässig framräkning efter budgetåret 1976/77. Mot bakgrund

FiU 1975/76:40

av ett sådant utredningsmaterial kan sedermera och i annat sammanhang förslag om nya aktiviteter bedömas och omprövningar av redan gällande program aktualiseras.

Den främsta anledningen till varför beräkningar över utgiftssidans utveckling sträcks längre in i framtiden än vad gäller inkomstsidan är att man i det förra fallet har att utgå ifrån ett jämförelsevis säkert underlag. Detta gäller i första hand utvecklingen i fasta priser. Man kan här utgå från ett mycket detaljerat material som arbetats fram inom myndigheter och departement. Detta redovisas i långtidsbudgeten under ett antal olika ändamålsgrupper för hela den aktuella femårsperioden och är av ett självklart intresse när det gäller att bedöma de anspråk på reala resurser som ett fullföljande av tidigare gjorda åtaganden medför.

Redan omräkningarna av utgiftsutvecklingen från fasta till löpande priser aktualiserar en rad problem. Osäkerheten om pris- och lönestegringstakten för en så lång period som här är fallet är betydande. På inkomstsidan blir denna osäkerhet ännu mera framträdande. Härtill kommer emellertid även det förhållandet att man inte har någon av alla accepterad skatteskala att utgå ifrån för hela den kommande femårsperioden. Regeringen har deklarerat sin avsikt att föreslå riksdagen ändrade skatteskalor för 1977. Även andra politiska partier har framhållit det angelägna i att en skattereform genomförs för 1977 och även uttryckt önskemål om en mera varaktig förändring av skattesystemet för åren därefter. Utskottet vill här även peka på det omfattande utredningsarbete om det framtida skattesystemets utformning som förekommer på såväl det statliga som det kommunala området. Statsmakternas beslut i dessa frågor kommer med all säkerhet att påverka den faktiska utvecklingen av statens inkomster under långtidsbudgetperioden. Mot denna bakgrund finner utskottet det vara välmotiverat att inte lägga de under 1976 gällande skatteskalorna till grund för en hypotetisk beräkning av statsinkomsternas utveckling på längre sikt. Den i långtidsbudgeten använda, mera schablonmässiga framskrivningen av de totala skatteinkomsterna svarar bättre mot de nu föreliggande förutsättningarna för en sådan beräkning. ,

I motionen 2556 föreslås en omfattande utbyggnad av långtidsbudgeten så att den ges formen av en rambudget för de närmaste fem åren. Utskottet kan inte tillstyrka detta förslag. En rambudgetering av ifrågavarande slag kan inte ske isolerat utan måste sättas in i sitt samhällsekonomiska och politiska sammanhang. En analys av den offentliga sektorns utvecklingsmöjligheter görs i de regelbundet återkommande långtidsutredningarna. Det är i anslutning till dessa som en diskussion om prioriteringar mellan olika krav på nya åtaganden kan ske. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen 2556 moment 3 och motionen 2557 moment 4.

B. av herr Hermansson (vpk) som - under förutsättning av bifall till reservationen 8 - anser att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar

FiU 1975/76:40

med ”Utformningen av” och på s. 38 slutar med ”budgettekniken i stort” bort ha följande lydelse:

1 motionerna 2556 och 2557 förordas en utökning av långtidsbudgeten. Kravet är i och för sig inte oriktigt, men skall en långtidsbudget kunna läggas upp med noggrannhet krävs att konjunkturutvecklingen med säkerhet kan förutses. Så är inte fallet i en kapitalistisk ekonomi. Skall en mer precis långtidsbudget ha någon effekt förutsätts en planmässig styrning av samhällsekonomin. Något sådant perspektiv har inte motionärerna. Utskottet finnér därför inte anledning att nu tillstyrka motionärernas krav härvidlag.

Reservation 10 beträffande välfärdspolitiska effekter vid beräkningen av bruttonationalprodukten m. m. och regionaliserad redovisning av statlig verksamhet m. m. - i vad avser hemställan under 6 - av herrar Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Larsson i Karlskoga (s), Jansson (s) och Pettersson i Malmö (s) som anser att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande välfardspolitiska effekter vid beräkningen av bruttonationalprodukten m. m. och regionaliserad redovisning av statlig verksamhet m. m. att riksdagen avslår motionerna 1975/76:453 och 1975/76:2045.

Reservation 11 beträffande välfardspolitiska effekter vid beräkningen av bruttonationalprodukten m. m. och regionaliserad redovisning av statlig verksamhet m. m. - i vad avser utskottets motivering -

A. av herrar Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Larsson i Karlskoga (s), Jansson (s) och Pettersson i Malmö (s), som - under förutsättning av bifall till reservationen 10 - anser att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med ”Vissa inslag” och på s. 39 slutar med "regeringen till känna” bort ha följande lydelse:

Utskottet noterar med tillfredsställelse att 1975 års långtidsutredning innehåller en redogörelse för de delar av utredningens beräkningar och förutsättningar som är av speciell relevans för diskussionen om välfärdsutvecklingen. Utredningen framhåller emellertid samtidigt att det inte har varit möjligt att driva denna analys särskilt långt. Man hänvisar till att man inom såväl FN som OECD har börjat utarbeta system av sociala indikatorer. Även i Sverige pågår undersökningar av detta slag. Någon allmänt accepterad metod finns emellertid ännu inte utarbetad på detta område. Utskottet har emellertid anledning att räkna med att man successivt inkorporerar resultaten av detta utvecklingsarbete i de kommande långtidsutredningarna.

Utskottet vill även uttala sin tillfredsställelse med den utförliga redovisning av den regionala utvecklingen som skett i 1975 års långtidsutredning och det allt närmare samarbetet mellan långtidsutredningarna och den re -

FiU 1975/76:40

gionala utredningsverksamheten. Samtidigt har utskottet förståelse för att långtidsutredningarnas material inte tillåter en allt för detaljerad regional nedbrytning. Redan på nationell nivå är utredningens beräkningar av självklara skäl förenade med en betydande osäkerhet. Varje nedbrytning - oavsett om det gäller branscher eller regioner - medför en ytterligare ökad osäkerhet. Drivs nedbrytningen mycket långt kan prognosen komma att gälla enskilda företags förhållanden. Utskottet har funnit att den av utredningen valda nivån på den regionala redovisningen är väl avvägd.

B. av herr Hermansson (vpk) som - under förutsättning av bifall till utskottets hemställan under 6 - anser att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med ”Vissa inslag” och på s. 39 slutar med ”regeringen till känna” bort ha följande lydelse:

I motionen 453 förespråkas en regional uppdelning i redovisningen av produktionen och föreslås en regionaliserad redovisning av statlig verksamhet och insyn för regionala instanser i statliga verks, myndigheters osv. räkenskaper. Utskottet finnér att förslagen i motionen kan vara av visst intresse. En mera ”regionaliserad” ekonomisk statistik kan vara värdefull. Utskottet vill i detta sammanhang inte ta ställning till hur detta konkret skall utformas och i vilka sammanhang sådana uppgifter skall publiceras. Utredning och förslag härom bör kunna verkställas och framställas i finansdepartementet.

I motionen 2045 diskuteras välfärdsbedömningar, som borde in i långtidsutredningarna, och beaktande av välfärdspolitiska effekter vid beräkning av BNP.

Utskottet vill i anledning härav framhålla att det i många länder genomförts undersökningar för att få fram andra välfärdsmått som tar hänsyn till andra faktorer än de som mäts i de vanliga beräkningarna av bruttonationalprodukten. Detta borde också vara möjligt att för närvarande göra i Sverige.

Redovisning av välfärdspolitiska bedömningar kan ges ett större utrymme i bl. a. långtidsutredningarnas arbete. Det måste dock tillstås att det är svåra avvägningsproblem. Ingen säger sig vara emot ”välfärd”, ingen uttalar sig för en ekonomisk politik som inte syftar till välfärd och som syftar till arbetslöshet, utslagning eller regional obalans. Däremot finns de som förespråkar ett ekonomiskt system som leder till utslagning av arbetskraft, äventyrar den fulla sysselsättningen och försämrar den regionala balansen. Begreppet ”välfärd” i ekonomin är inte oomstritt utan snarare oklart. En vidgad diskussion om dess innehåll är emellertid nödvändig vid behandlingen av den ekonomiska politiken.

FiU 1975/76:40

63 Särskilt yttrande

av herrar Burenstam Linder (m) och Söderström (m) som - beträffande avsnittet om utrikesbalans och resursfördelning - anför:

På s. 32 i utskottets yttrande konstateras att den svenska ekonomin under de senaste åren hållits uppe med hjälp av kapital upplånat utomlands. Alternativet till ökad skuldsättning i utlandet hade enligt utskottets mening varit ökad arbetslöshet och minskat välstånd. Vi delar denna uppfattning men vill understryka att omfattningen av upplåningen blivit större än behövligt på grund av att vi genom den inhemska kostnadsutvecklingen förlorat utländska marknadsandelar. Detta innebär att den allmänt accepterade målsättningen att så snart som möjligt uppnå balans i utrikesbetalningarna har försvårats.

FiU 1975/76:40

64 Innehåll

Inledning 1

Propositionen 3

Motionerna 12

Utskottet 24

Den ekonomiska politiken under 1976 24

Förutsättningar 24

Sysselsättningspolitiken 25

Investeringspolitiken 27

Åtgärder mot inflationen 29

Sparstimulerande åtgärder 30

Den ekonomiska politiken på längre sikt 31

Utrikesbalans och resursfördelning 31

Finanspolitiken 34

Sysselsättnings- och regionalpolitiken 35

Investerings- och näringspolitiken 36

Särskilda frågor 37

Långtidsbudgeten 37

Långtidsutredningarnas metodik, m. m 38

Hemställan 39

Reservationer 40

Särskilt yttrande 63

GOTAB 52013 Stockholm 1976