Med anledning av motion angående ambulerande skrivbyråverksamhet

InU 1975/76:11

Inrikesutskottets betänkande 1975/76:11

med anledning av motion angående ambulerande skrivbyråverksamhet Motionen I

motionen 1975:961 av herr Söderström m. fl. (m) yrkas att riksdagen beslutar om ändring i lagen om arbetsförmedling av den innebörden att ambulerande skrivbyråverksamhet undantas från det generella förbudet mot arbetsförmedling.

Motionärerna erinrar inledningsvis om de skärpta straffbestämmelser som år 1971 infördes i lagen om arbetsförmedling och avsåg att effektivare hindra vinstsyftande arbetsförmedling. Lagändringarna har fått orimliga konsekvenser för skrivbyråerna, anser motionärerna, och de anför som exempel härpå att en skrivbyrå kan anta ett uppdrag att utföras på kundens kontor under förutsättning att arbetsledningen stannar hos skrivbyrån och att uppdraget är klart avgränsat vid beställningen. Skulle kunden däremot tillägga att uppdraget tillkom därför att någon av hans egna medarbetare var sjuk eller på semester, har skrivbyrån inte rätt att åta sig uppdraget, ty då skulle det avse sjuk- eller semestervikariat, varvid skrivbyrån skulle bryta mot lagen och riskera straff. Det måste anses stötande för svensk rättsuppfattning att en lag fungerar på detta sätt, framhålls det.

Avslutningsvis tillägger motionärerna att liknande lagstiftning saknas i övriga nordiska länder och att även andra europeiska länder tillämpar betydligt liberalare lagstiftning när det gäller ambulerande skrivbyråverksamhet. Starka skäl talar därför enligt dem för ändring av den svenska lagstiftningen på denna punkt.

Gällande bestämmelser m. m.

Privat arbetsförmedling regleras i lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser om arbetsförmedling. Enligt denna lag är det förbjudet att bedriva arbetsförmedling i vinstsyfte. Den som vill bedriva arbetsförmedling utan förvärvssyfte men mot ersättning skall ansöka om tillstånd därtill hos arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), som är tillsynsmyndighet när det gäller lagens efterlevnad. Tillstånd till sådan förmedling, där avgiften enbart skall täcka kostnaden för verksamheten, ges endast till organisationer (organisationsförmedling). AMS fastställer maximiavgifter och andra villkor för verksamheten. F. n. innehas tillstånd av 13 organisationsförmedlingar, varav sju avser artistförmedling. På kontorsområdet bedrivs förmedling av Kvinnliga kontoristföreningen i Stockholm och Stockholms handelskammare.

1 Riksdagen 1975/76. 18 sami. Nr 11

InU 1975/76:11

2 Avgiftsfri arbetsförmedling får bedrivas utan tillstånd. Den som bedriver sådan förmedling är dock skyldig att göra anmälan till AMS. Anmälan om avgiftsfri förmedling föreligger från f n. 14 organisationer m. fl.

Åsidosättande av arbetsförmedlingslagens bestämmelser är straffbelagt. Den som bedriver arbetsförmedling i vinstsyfte döms till böter eller - efter den straffskärpning som trädde i kraft den 1 juli 1971 - fängelse i högst sex månader. Fr. o. m. nämnda tidpunkt är det även straffbelagt att bereda arbete åt någon som anvisats genom arbetsförmedling bedriven i vinstsyfte. Även i detta fall är maximistraffet sex månader. Allmänt åtal för detta brott får dock väckas endast efter anmälan av AMS.

Den som utan tillstånd driver avgiftsbelagd arbetsförmedling men utan förvärvssyfte straffas med böter. Försummelse att anmäla avgiftsfri förmedlingsverksamhet straffas med böter högst 500 kr.

Arbetsförmedlingslagen är enligt sin ordalydelse tillämplig på all slags arbetsförmedling. Lagen ger inte någon definition på begreppet arbetsförmedling. Ett specialfall av arbetsanskaffning har emellertid reglerats särskilt. Det gäller s. k. uthyrning av arbetskraft. Bestämmelsen härom, som tillkom år 1942, återfinns i 1 § andra stycket i lagen. Där stadgas att om mellan utövare av verksamhet för arbetsanskaffning och arbetssökande träffats avtal om anställning av den arbetssökande hos verksamhetens utövare eller av den sistnämnda hos arbetssökanden, men av omständigheterna framgår att det huvudsakliga syftet med anställning är förmedling av arbete åt arbetssökanden, sådan förmedling skall anses som arbetsförmedling.

Ambulerande skrivbyråverksamhet innebär att byrån mot ersättning ställer personal, som är anställd hos byrån, till kunders förfogande för att tjänstgöra hos dessa. Personalens arbetsuppgifter bestäms efter hand av kunden, och de utförs under dennes arbetsledning. Är kunden ett företag utgör personalen i praktiken en del av företagets arbetsstyrka. Att personalen är anställd hos skrivbyrån innebär i huvudsak endast att byrån svarar för personalens avlöning och andra anställningsförmåner.

Högsta domstolen har fastslagit att sådan ambulerande skrivbyråverksamhet är att anse som olaga arbetsförmedling (NJA 1962 s. 820).

Däremot anses inte stationär skrivbyråverksamhet som arbetsförmedling.

I detta fall bestämmer byrån och kunden i förväg vilket arbete byrån skall utföra, t. ex. utskrift av manuskript, arbetet utförs under byråns direkta arbetsledning och byrån svarar för arbetsresultatet.

Frågans tidigare behandling

Frågan om ändring i arbetsförmedlingslagen så att ambulerande skrivbyråverksamhet blir tillåten aktualiserades genom motioner vid riksdagarna åren 1962, 1963 och 1965 (2LU 1962:37, 1963:21 och 1965:26). Sedan riksdagen hemställt om utredning av frågan överlämnades år 1965 utredningsuppdraget tili sakkunniga för översyn av arbetsförmedlingslagen. De sakkun -

InU 1975/76:11

niga avgav betänkande i ämnet följande år (Ds In 1966:6).

I betänkandet uttalades att det förelåg ett beaktansvärt behov av ambulerande skrivbyråverksamhet, och det föreslogs att lagen skulle ändras så att AMS i viss utsträckning skulle kunna tillåta ambulerande skrivbyråverksamhet med vinstsyfte. De sakkunnigas överväganden mynnade ut i förslag till ändring av arbetsförmedlingslagen.

De sakkunniga prövade i sammanhanget om deras förslag var förenligt med Sveriges anslutning till internationella arbetsorganisationens (ILO:s) konvention 1933:34 (reviderad 1949:96) angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer. Konventionerna innebär att sådana byråer skall avskaffas. De sakkunniga, som inhämtade yttrande från Internationella arbetsbyrån om konventionernas tolkning, fann att avsteg från konventionerna var möjligt under vissa förutsättningar. Dessa förutsättningar beaktades i det lagförslag som de sakkunniga upprättade.

De sakkunniga var inte enhälliga i sitt ställningstagande. En minoritet, representerande Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Landsorganisationen i Sverige (LO) reserverade sig mot majoritetens förslag och föreslog för sin del ingen annan ändring än en eventuell skärpning av straffet för olaga arbetsförmedling. Vid remissbehandlingen av betänkandet tillstyrktes majoritetens förslag av flertalet remissinstanser, medan förslaget avstyrktes av LO, TCO och en majoritet i AMS styrelse.

Betänkandet ledde inte till lagstiftning.

År 1969 tillsattes utredningen rörande arbetsförmedlingen inom vissa yrkesområden m. m. Utredningen hade att pröva frågan om effektivare sanktioner vid brott mot arbetsförmedlingslagen. Utredningens förslag låg till grund för den skärpta lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1971.

Undantag för ambulerande skrivbyråverksamhet i arbetsförmedlingslagen prövades av 1970 års riksdag vid två tillfällen. Under vårriksdagen det året avslogs en motion med detta syfte (2LU 1970:19). Frågan återkom motionsledes vid höstriksdagen, som behandlade en proposition om den nyssnämnda skärpningen av straffsatserna i arbetsförmedlingslagen. Även vid det tillfället avslogs motionerna i ämnet. Andra lagutskottet (2LU 1970:93) anförde i anslutning till vad departementschefen uttalade i den aktuella propositionen att det är oförenligt med samhällets ansvar för den enskildes rätt till arbete att samhället tillåter att någon bereder sig vinst på att förmedla arbete åt andra. Den principiella utgångspunkten, fortsatte lagutskottet, borde vara att all arbetsförmedling lämnas kostnadsfritt genom det allmännas försorg. Utskottet hänvisade därutöver till möjligheten att ordna organisationsförmedling antingen kostnadsfritt eller mot självkostnadsersättning.

Företrädare för centerpartiet, moderata samlingspartiet och folkpartiet reserverade sig och hemställde att riksdagen skulle begära förslag till 1971 års vårriksdag om sådan ändring i lagen om arbetsförmedling att den ambulerande skrivbyråverksamheten undantas från det generella förbudet mot arbetsförmedling i förvärvssyfte.

InU 1975/76:11

4 Även vid 1971 års riksdag avslogs en motion om ambulerande skrivbyråverksamhet i förvärvssyfte (InU 1971:12). Inrikesutskottet hänvisade dels till den skärpning av arbetsförmedlingslagen som vidtagits, dels till andra lagutskottets motivering föregående år. I utskottet reserverade sig åter företrädarna för centerpartiet, moderata samlingspartiet och folkpartiet. Reservanterna lade därvid fram förslag till lagändring.

Förmedlingsverksamhet på kontorsområdet har slutligen också behandlats vid 1972 års riksdag (InU 1972:3 s. 11). Ambulerande skrivbyråverksamhet i förvärvssyfte var emellertid inte aktuell i det sammanhanget.

Utskottet

Arbetsförmedling som bedrivs i vinstsyfte är förbjuden enligt 1935 års lag med vissa bestämmelser om arbetsförmedling. I motionen yrkas att lagen skall ändras, så att s. k. ambulerande skrivbyråverksamhet undantas från det generella förbudet.

Den i motionen aktualiserade frågan har tidigare diskuterats vid upprepade tillfällen i riksdagen.

Utskottet är för dagen inte berett att ta ställning i sakfrågan, då den har samband med det större problemet med företagens anlitande av entreprenörer för att utföra delar av produktionen inom den egna verksamheten. Från regeringshåll har tillkännagivits att den aviserade propositionen med förslag till lag om medbestämmanderätt på grundval av arbetsrättskommitténs betänkande kommer att innehålla förslag som ger de fackliga organisationerna ett betydande inflytande på företagens möjligheter att anlita entreprenörer eller hyra in arbetskraft. Eftersom propositionen kan ge nya aspekter på den ambulerande skrivbyråverksamheten, bör man inte nu företa någon ändring i den aktuella lagstiftningen. Det ter sig naturligt att återkomma i frågan i samband med behandlingen av propositionen.

Utskottet hemställer

att motionen 1975:961 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 november 1975

På inrikesutskottets vägnar KARL ERIK ERIKSSON

Nänarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i Tvärålund (c), Nordgren (m), Nilsson i Östersund (s), Johansson i Simrishamn (s), Oskarson (m), Nilsson i Kalmar (s). Lorentzon (vpk). Granstedt (c), Fransson (c), fru Ekholm-Frank (s), herrar Rämgård (c) och Carlström (fp).

GOTAB 75 10164 S 1975