Med anledning av motioner om hälso- och miljöfarliga varor
JoU 1975/76:15
Jordbruksutskottets betänkande 1975/76:15
med anledning av motioner om hälso- och miljöfarliga varor
Motionerna
I motionen 1975: 118 av herr Andersson i Storfors m. fl. (s) hemställs att regeringen vidtager sådana åtgärder, att i motionen omnämnda transporter blir kartlagda och att det i samråd med länsstyrelser och länsläkarorganisationer tillskapas regler för transitotransporter av hälsooch miljöfarliga varor.
I motionen 1975: 380 av herr Helén m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu är i fråga (yrkandena A 1 och A 3), att riksdagen hos regeringen begär
A. 1. att åtgärder vidtas i syfte att minska riskerna i arbetslivet och i miljön till följd av användning av hälso- och miljöfarliga ämnen, innebärande bl. a. a) en mer strikt tillämpning av kraven på bevis för ett ämnes ofarlighet, b) en fortsatt utbyggnad av tillsynen över arbetsplatser där kemiska ämnen används, c) forskningsinsatser rörande de samhällsekonomiska konsekvenserna av användning av kemiska ämnen med kända skadeverkningar, d) samordning av forskning och kontroll rörande hälso- och miljöfarliga ämnen,
A. 3. att förslag om inrättandet av ett centralt undersökningslaboratorium för hälso- och miljöfarliga ämnen snarast föreläggs riksdagen.
I motionen 1975: 1530 av herr Fiskesjö (c) hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen begära utredning och förslag om utbyggnad av miljövårdslaboratorier.
I motionen 1975: 1531 av fru Fredrikson och fru Hambraeus (båda c) hemställs att riksdagen beslutar förbjuda användning av freongas som drivmedel i olika slag av sprayer.
I motionen 1975: 1541 av herr Helén m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu är i fråga (yrkande 5), att riksdagen hos regeringen begär förslag som ger sammanslutningar av konsumenter, naturvårdare, handikappade, forskare etc. rätt att överklaga beslut enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor och livsmedelslagen.
I motionen 1975: 1578 av fru Normark m. fl. (s) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om en översyn av anmälningsförfarandet till produktkontrollnämnden i enlighet med vad i motionen anförts.
1 Riksdagen 1975176. 16 sami. Nr 15
JoU 1975/76:15
2 Utskottet
I förevarande betänkande tar utskottet i ett sammanhang upp till behandling ett antal vid riksmötet 1975 väckta motioner eller motionsyrkanden rörande lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor. Utskottet behandlar först vissa i motionen 1975: 380 (yrkande A.l.a) och 1975: 1578 framförda yrkanden av mera generell karaktär beträffande tillämpningen av lagen om hälso- och miljöfarliga varor samt ett i motionen 1975: 1541 (yrkande 5) framlagt förslag om utvidgning av besvärsrätten enligt bl. a. nämnda lag. Därefter tar utskottet upp de mera specifika yrkanden rörande kontrollverksamheten, som framförts i motionerna 1975: 118 och 1975: 1531. Slutligen behandlas i motionerna 1975: 380 (yrkandena A.l.b—d och 3) och 1975: 1530 framförda önskemål i avseende på den fortsatta uppbyggnaden av forsknings- och tillsynsverksamheten på förevarande område.
I motionen 1975: 380 framhålls att takten när det gäller tillväxten av kemiska ämnen sannolikt är högre än tillväxten av forsknings- och kontrollresursema. Då återstår ändå enligt motionen det nödvändiga ”mastodontarbetet” att kartlägga de ämnen som redan används, att mönstra ut de riskabla, att ersätta dem med andra samt att lägga om produktionsmetoder och processer. Enligt motionärerna är den slutsats som måste dras att inga nya kemikalier får släppas ut förrän det är klarlagt att de inte har skadlig inverkan på dem som arbetar med ämnena eller på miljön. Vidare betonas att kontrollen av ämnen som redan används måste skärpas. Motionen utmynnar i förevarande del i en hemställan att riksdagen hos regeringen begär att åtgärder vidtas i syfte att minska riskerna i arbetslivet och i miljön till följd av användning av hälso- och miljöfarliga ämnen, innebärande bl. a. en mer strikt tillämpning av kraven på bevis för ett ämnes ofarlighet.
Utskottet vill i anslutning till förevarande motionsyrkande erinra om att 1973 års lagstiftning om hälso- och miljöfarliga varor innebar skärpta krav på produktkontrollen över varor som med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk-kemiska egenskaper och hantering kan befaras medföra skada på människor eller i miljön. Beteckningen ”vara” har i detta sammanhang en juridisk-teknisk funktion och innebär alltså inte detsamma som ”vara” i kommersiell mening. Ifrågavarande lagstiftning, som efter regeringens föreskrift skall kunna tillämpas även på annan vara, om det är av särskild betydelse från hälso- och miljöskyddssynpunkt, får enligt utskottets mening anses ge uttryck för en ambitionsnivå som väl hävdar sig även vid en internationell jämförelse. Det är givetvis synnerligen viktigt att lagstiftningen tillämpas på ett sätt som väl motsvarar målsättningen att skadeverkningar skall förebyggas så långt det är möjligt.
En grundregel i lagen är att den som hanterar eller importerar hälso -
JoU 1975/76:15
och miljöfarlig vara skall vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra eller motverka att varorna får skadliga verkningar på människor eller i miljön. Detta förutsätter en långtgående undersökningsskyldighet från tillverkares eller importörers sida. Bl. a. krävs att de vidtar aktiva åtgärder för att förvissa sig om sammansättningen av sina varor och att de klarlägger riskerna för eventuell skada på människor eller i miljön.
I det betänkande som låg till grund för 1973 års lagförslag framhöll miljökontrollutredningen (SOU 1972: 31) att redan en på goda vetenskapliga grunder uppkommen misstanke om risk, som inte är praktiskt verifierad, skulle utgöra tillräckligt underlag för åtgärder beträffande en produkt från såväl producents som myndighets sida. I likhet med remissinstanserna ansåg departementschefen denna grundsats vara av allra största betydelse för tillämpningen av regeln om skyldighet att vidta försiktighetsmått. Departementschefen avsåg därvid den grundregel för hanteringen av hälso- och miljöfarliga varor, som enligt lagförslaget fastslog skyldighet för var och en som tillverkar, försäljer eller eljest hanterar eller importerar sådana varor att vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som kan fordras för att hindra eller motverka att varorna får skadlig verkan.
Även utskottet ansåg det vara av största betydelse att redan en på goda vetenskapliga grunder uppkommen misstanke om skaderisker bör utgöra tillräcklig grund för ingripanden enligt den nya lagen.
Detta innebär bl. a. att en producent som vill marknadsföra en otillräckligt känd vara som han har grundad anledning anta vara farlig från hälso- eller miljöskyddspunkt, vare sig det finns vetenskapliga eller eljest godtagbara indikationer för risken, måste beakta denna risk vid bedömning av om han skall marknadsföra varan eller inte. Grundsatsen innebär också, sett från myndigheternas synpunkt, att dessa inte behöver vänta med ett ingripande till dess skador har inträffat.
För att i ett läge, varom här är fråga, undgå förbud eller restriktioner måste producenten enligt prop. 1973: 17 så långt det på vetenskapens nuvarande ståndpunkt är möjligt bevisa att misstanken är ogrundad. Annars får han finna sig i att myndigheterna behandlar varan som hälso- och miljöfarlig. Departementschefen framhöll att den osäkerhet som i ett sådant fall kan råda rörande ett ämnes farlighet alltså inte går ut över allmänheten utan drabbar den som vill marknadsföra varan i fråga. I sammanhanget erinrade utskottet om att större krav på undersökningsskyldighet rörande en varas hälso- och miljöfarlighet än den aktuella vetenskapliga kunskapsnivån medger inte förutsatts i propositionen.
Nyssnämnda, av riksdagen godkända uttalanden från departementschefens och utskottets sida äger enligt utskottets mening alltjämt full giltighet.
JoU 1975/76:15
4 Bestämmelserna om hälso- och miljöfarliga varor är enligt numera ofta tillämpade lagstiftningstekniska principer uppdelade på en ramförfattning, innehållande huvudsakligen grundläggande föreskrifter och en tillämpningsförfattning med mera detaljerade regler. Eftersom dessa senare bestämmelser meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, kan de på ett smidigt sätt anpassas till omständigheterna i det särskilda fallet och till de vid varje tid rådande förhållandena och ger dessutom möjlighet till snabba ingripanden. Nödvändigheten av att i förevarande fall ha en flexibel lagstiftning motiverades av bl. a. utskottet på följande sätt. Bedömningen av riskerna med kemiska varor är beroende på många, varierande förhållanden. Så t. ex. kan en befarad skadeverkan behöva mötas med olika åtgärder för skilda produkter. Dessutom måste intensiteten i ingripandet i det enskilda fallet bli beroende på en avvägning mellan å ena sidan risken med varan och å andra sidan behovet av varan. Vidare kräver utvecklingen på det vetenskapliga området en fortlöpande omprövning av gällande regler och beslut. En mera preciserad reglering kan därför inte komma i fråga.
I enlighet med det anförda gäller bl. a. enligt 6 § lagen om hälsooch miljöfarliga varor, att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan, om det behövs från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, föreskriva att visst slag av hälso- eller miljöfarlig vara får hanteras eller importeras endast efter särskilt tillstånd eller att för hantering eller import av sådan vara skall gälla annat särskilt villkor. Är det av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, kan enligt 7 § lagen hantering eller import av hälso- och miljöfarlig vara av visst slag förbjudas. Enligt 8 § är den som yrkesmässigt hanterar eller importerar ämne, beredning eller annan vara skyldig att till myndighet som regeringen bestämmer och i den ordning sådan myndighet föreskriver lämna de uppgifter om varans sammansättning, egenskaper i övrigt och hantering som är nödvändiga för utredning om varans hälso- eller miljöfarlighet. Vidare får enligt 9 § myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att den som yrkesmässigt hanterar eller importerar hälso- och miljöfarlig vara skall göra anmälan om denna verksamhet.
För prövning av frågor som avses i lagen om hälso- och miljöfarliga varor har enligt 1973 års riksdagsbeslut inrättats ett särskilt organ, produktkontrollnämnden, som i administrativt hänseende är knutet till naturvårdsverket men som — utom i fråga om transporter med luftfartyg, fartyg eller järnväg — i form av en självständigt beslutande nämnd svarar för de centrala bedömningar som kan bli aktuella i fråga om hälso- och miljöfarliga varor. I kungörelsen (1973: 334) om hälsooch miljöfarliga varor meddelas närmare föreskrifter rörande produktkontrollnämndens befattning med hithörande ärenden.
Mot bakgrund bl. a. av att Ingenjörsvetenskapsakademien i sitt re -
JoU 1975/76:15
missutlåtande över miljökontrollutredningens förslag ansett det realistiskt att räkna med att 10 000—20 000 kemiska föreningar förekommer i så stor utsträckning att kunskap om deras toxiska effekter har praktisk betydelse och att ca 500 nya sådana ämnen kommer ut på marknaden varje år, diskuterades i samband med lagens tillkomst nödvändigheten av att göra en prioritering av vilka substanser som i första hand borde kontrolleras med hjälp av den nya lagstiftningen. Utskottet fann det för sin del rimligt att en sådan prioritering måste bli en av de uppgifter, som det i sammanhanget föreslagna produktkontrollorganet först skulle komma att få ägna sig åt.
Som framgår av det föregående åvilar det regeringen och produktkontrollnämnden att på grundval av de riktlinjer som fastlagts i lagen om hälso- och miljöfarliga varor och i förarbetena till denna bl. a. svara för den närmare utformningen av den bevisprövning rörande ett ämnes ofarlighet som avses i motionen 1975: 380 i förevarande del. Utskottet finner inte motionen ge utskottet anledning att föreslå någon ändring i gällande ordning härvidlag. Däremot vill utskottet självfallet instämma med motionärerna i önskemålet att den i lagen föreskrivna s. k. omvända bevisbördan inte bara blir en vacker devis utan att bestämmelserna härom verkligen tillämpas på ett sätt som motsvarar lagstiftningens syfte. Med hänsyn till den stora vikt som måste tillmätas strävandena att så långt möjligt förebygga att nu ifrågavarande varor orsakar skadeverkningar på människor och i miljön, inte minst på arbetsmiljöns område, utgår utskottet emellertid från att regeringen och berörda myndigheter ägnar hithörande frågor den största uppmärksamhet och bl. a. tillser att arbetet med att utvidga det effektiva verkningsområdet för lagstiftningen bedrivs i så snabb takt som möjligt. Enligt utskottets mening kräver den snabba utvecklingen på förevarande område ett oavlåtligt framflyttande av positionerna från de produktkontrollerande samhällsorganens sida. Utskottet vill i detta sammanhang också fästa uppmärksamheten på att lagstiftningen, även om den i första hand omfattar varor som kan betecknas som kemiska, också skall kunna tillämpas på andra varor.
Någon särskild åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionen 1975: 380, yrkande A.l.a, synes inte erforderlig.
Vad i det föregående anförts gäller enligt utskottets mening i tilllämpliga delar även motionen 1975: 1578 med begäran om översyn av förfarandet när det gäller anmälan till produktkontrollnämnden av varor med miljöfarligt innehåll. Med anledning av motionen vill dock utskottet tillfoga följande.
Med i motionen omnämnd anmälningsplikt torde åsyftas den registreringsplikt som sedan ett tiotal år funnits för varor som kan betecknas som bekämpningsmedel. Därvid har avsetts medel mot vissa skadliga insekter och andra skadedjur, medel mot ogräs och annan icke önsk -
JoU 1975/76:15
värd vegetation, råttutrotningsmedel, träskyddsmedel, slembekämpningsmedel inom massaindustrin, betningsmedel för utsäde m. m. Registreringstvånget har nu utsträckts till att omfatta även en del andra varor, t. ex. medel för tillväxtreglering, blad- och blastdödningsmedel, kartgallringsmedel o. d. samt medel avsedda att motverka groning hos skördeprodukter. Genom tillägg till kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor har registreringsplikt införts även för oljesaneringsmedel. Utskottet utgår i överensstämmelse med sina uttalanden i det föregående från att arbetet med att ytterligare finslipa kontrollförfarandet i enlighet med utvecklingens krav bedrivs med all möjlig skyndsamhet och effektivitet.
I motionen 1975: 1541 (yrkande 5) framlagt förslag att ge sammanslutningar av konsumenter, naturvårdare, handikappade, forskare etc. rätt att överklaga beslut enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor och livsmedelslagen har tidigare varit föremål för riksdagens behandling, bl. a. i samband med antagandet av lagen om hälso- och miljöfarliga varor. I betänkandet JoU 1973: 19 erinrades i anslutning till väckta motioner i ämnet att miljökontrollutredningen för sin del inte hade uppställt någon regel om vem som hade rätt att anföra besvär mot beslut enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Rätten att föra talan mot dylikt beslut skulle därför enligt utredningens förslag komma att regleras enligt bestämmelserna i förvaltningslagen. Enligt 11 § denna lag fick talan mot sådant beslut av myndighet som kan överklagas genom besvär överklagas av den som beslutet angick, om det gått honom emot. Talerätt tillkom således i första hand endast sökande som fått avslag på sin ansökan om den åtgärd varom är fråga. En ledamot i utredningen hade dock förordat en utvidgad besvärsrätt för tillvaratagande av deras intressen som utsattes eller riskerade att utsättas för hälsooch miljöfarliga varors skadeverkningar. Även departementschefen hade funnit det från vissa synpunkter otillfredsställande att klagomål genom besvär inte kunde föras från konsumenternas sida inom området för hälso- och miljöfarliga varor. För att tillgodose dessa intressen borde enligt departementschefens mening besvärsrätt ges åt de fackliga huvudorganisationerna. Bestämmelse härom gavs i 19 § lagförslaget. Det framlagda förslaget, som godkändes av riksdagen, överensstämde till sin konstruktion med en av 1972 års riksdag beslutad lagändring på livsmedelslagstiftningens område i syfte att ge konsumenterna ökat inflytande i fråga om beslut enligt livsmedelslagen. Motionsyrkanden motsvarande det nu föreliggande avstyrktes i enlighet härmed. Även förra året avslogs en motion i ämnet av riksdagen (JoU 1974: 44).
Enligt utskottets mening har sedan nämnda riksdagsbeslut fattades inga nya sådana omständigheter förebragts som skulle tala för ett ändrat ståndpunktstagande från riksdagens sida på nu berörda punkt.
JoU 1975/76:15
7 Motionen 1975: 1541 bör därför i förevarande del lämnas utan bifall av riksdagen.
I motionen 1975:118 framhålls att det för att bl. a. åstadkomma ett tillräckligt skydd för allmänna och enskilda vattentäkter är av synnerlig vikt att både länsläkarorganisationerna — som har huvudansvaret i länen för konsumtionsvattenfrågor — och länsstyrelserna har så god kännedom som möjligt om på vilka vägar och på vad sätt hälsooch miljöfarliga varor transporteras inom länen. På rikspolisstyrelsens initiativ har kartläggning kommit till stånd som dock i stort sett endast avsett transporter inom resp. län. Transitotransporter av ofta stora mängder farligt gods har inte varit åtkomliga genom nu företagna utredningar. I motionen framhålls att frågan om transporter genom olika län måste vara en angelägenhet för den centrala myndigheten — produktkontrollnämnden. Motionärerna hemställer att regeringen vidtar sådana åtgärder, att nämnda transporter blir kartlagda och att det i samråd med länsstyrelser och länsläkarorganisationer tillskapas regler för transitotransporter av hälso- och miljöfarliga varor.
Enligt 51 § kungörelsen (1973: 334) om hälso- och miljöfarliga varor kan produktkontrollnämnden eller efter bemyndigande av nämnden polismyndighet föreskriva att transport på väg av hälso- och miljöfarlig vara får ske endast efter särskilt tillstånd eller, om det är av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, förbjuda sådan transport.
I anslutning härtill vill utskottet erinra om att riksdagen år 1973 (prop. 1973: 143, TU 1973:24, rskr 1973:334) godkände den europeiska överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på väg (ADR). Enligt ADR gäller bl. a. att fraktförare senast då transportuppdraget ges skall erhålla skriftliga instruktioner, vilka skall innehålla uppgift om det sätt på vilket godset är farligt och om de säkerhetsåtgärder som är nödvändiga för att avvärja faran. Frågan om nationella vägtransporter av farligt gods föreslogs i propositionen bli löst inom ramen för gällande produktkontrollagstiftning, t. ex. lagen om hälsooch miljöfarliga varor. Departementschefen förutsatte att vederbörande förvaltningsmyndigheter skulle meddela föreskrifter som i huvudsak ansluter sig till ADR-reglema. Trafikutskottet fann i sitt av riksdagen godkända betänkande det angeläget att så skulle ske och underströk samtidigt att dessa frågor borde behandlas med förtur med hänsyn till transportsäkerhetsfrågomas stora vikt.
Arbete med att ta fram sådana föreskrifter pågår bl. a. inom produktkontrollnämnden och på produktkontrollbyrån i naturvårdsverket. Det har förutskickats att det i början av år 1976 kommer att utfärdas föreskrifter från nämnden i fråga om vägtransport av giftiga och frätande varor i tank eller som bulklast, vilka är grundade på ADR-reglema.
JoU 1975/76:15
8 Man har valt att börja med tanktransporterna med hänsyn till de särskilda olycksrisker som visat sig förknippade med nämnda transportform. Man planerar att också utarbeta bestämmelser i fråga om transporter av styckegods.
Det anförda ger vid handen att åtgärder är att vänta som i allt väsentligt torde motsvara motionens syfte. Med hänsyn härtill och då ärendet i enlighet med vad utskottet tidigare anfört närmast ligger inom ramen för vad produktkontrollnämnden har att handlägga, finner utskottet någon särskild åtgärd med anledning av motionen 1975: 118 inte erforderlig. Utskottet vill dock i förevarande sammanhang starkt understryka angelägenheten av att bindande föreskrifter i ämnet träder i kraft så snart som möjligt.
I motionen 1975: 1531 framläggs yrkande om förbud mot användning av freongas som drivmedel i olika slag av sprayer. Bakgranden till motionen är vissa forskningsrön enligt vilka freongaser kan ha nedbrytande effekter på det ozonskikt som finns i de övre luftlagren och som bl. a. utgör ett skydd mot det ultravioletta ljus som orsakar hudcancer.
Som bl. a. redovisas i naturvårdsverkets tidning Miljöaktuellt nr 8/1975 är freoner handelsnamnet på vissa ämnen inom gruppen fluorkolväten som bl. a. används mycket som drivgas i sprayförpackningar. De har hittills ansetts väl utprövade och relativt ofarliga. Ändå har freonerna vid ett flertal tillfällen varit föremål för debatt både i massmedia och bland forskare och producenter. Nu är de åter aktuella på grund av sin påstådda förmåga att påverka ozonet i jordatmosfären. En amerikansk forskningskommission, IMOS, har sålunda visat att freoner som används som drivgas i många av våra sprayförpackningar kan påverka det skyddande ozonskikt som omger jorden. Än så länge rör det sig om en hypotes; belägg genom direkta mätningar finns inte. Kommissionen föreslår därför inga direkta åtgärder nu, utan awaktar resultatet av en mer ingående undersökning som den amerikanska National Academy of Science håller på med och som väntas bli klar under våren 1976.
Att ämnen, som t. ex. freonerna, kan misstänkas åstadkomma permanenta förändringar i atmosfärens sammansättning måste enligt naturvårdsverket ses som mycket allvarligt. Verket följer emellertid utvecklingen på området och avvaktar bl. a. ytterligare resultat av forskningen. Från OECD-organet Sector Group of Unintended Occurrence of Chemicals in the Environment får naturvårdsverket också löpande information om forskning på området.
Som i det föregående anförts kan regeringen eller produktkontrollnämnden, om det är av särskild betydelse från hälso- och miljöskyddssynpunkt, förbjuda hantering eller import av hälso- och miljöfarlig vara av visst slag. Utskottet utgår från att den i motionen väckta frå -
JoU 1975/76:15
gan följs mycket noga av regering och berörda kontrollorgan och förutsätter att man kommer att reagera snabbt om misstankarna om freonernas miljöfarlighet verifieras och, om så skulle visa sig erforderligt, förelägger riksdagen förslag om åtgärder i ämnet. Den under kommande vår väntade forskningsrapporten i ämnet bör ge bättre grund för ställningstaganden härvidlag. I sammanhanget kan kanske tilläggas att skyddet mot eventuella skadeverkningar i nu förevarande avseende som på så många andra håll inom miljövårdsområdet kräver en internationell samordning för att en tillfredsställande lösning skall kunna uppnås. Det är därför inte tillräckligt att problemen angrips nationellt.
Någon ytterligare riksdagens åtgärd till följd av motionen 1975: 1531 finner sig utskottet i nuvarande läge inte böra föreslå.
Behovet av en utbyggnad av bl. a. forskningsverksamheten rörande hälso- och miljöfarliga varor påtalas i motionerna 1975:380 och 1975:1530. I den sistnämnda motionen framhålls sålunda att det för att lagen om hälso- och miljöfarliga varor och annan lagstiftning med likartat syfte skall få den effekt som avsetts bl. a. krävs ökade insatser för forskningen på miljövårdsområdet i allmänhet samt omfattande resurser för testning och analyser som kan ge underlag för bedömningar och beslut i bl. a. de organ som har hand om övervakning och kontroll. Enligt motionärernas mening bör hela frågan om miljökontrollaboratorierna tas upp till förnyat övervägande. I motionen framhålls att laboratorieresurserna är av stor betydelse för möjligheterna att åstadkomma ett effektivt miljöskydd, såväl i vad avser snabba analyser i akuta fall som när det gäller utvecklingen av ett mera kontinuerligt kontrollsystem. Även i motionen 1975:380 betonas behovet av att forskningen på området kan effektiviseras. Motionärerna anser dock att splittringen av resurserna f. n. är alltför stor. Det är enligt motionen angeläget att organisationen förbättras samtidigt som de totala resurserna ökas. Det föreslås också att forskning i ökad omfattning kommer till stånd rörande de samhällsekonomiska konsekvenserna av användning av kemiska ämnen med kända skadeverkningar. I sammanhanget yrkas i motionen även på en fortsatt utbyggnad av tillsynen över arbetsplatser där kemiska ämnen används. Med anledning av nu redovisade motionsyrkanden får utskottet anföra följande.
Miljökontrollutredningen föreslog i sitt betänkande att naturvårdsverkets undersökningslaboratorium, delar av verkets omgivningshygieniska avdelning samt vissa av verket med forskningsmedel finansierade enheter skulle sammanföras till ett laboratorium inom naturvårdsverket. Härjämte föreslogs att tre regionala laboratorieenheter knöts till verket. En utredningsledamot anförde i reservation att ett för produktkontrollen centralt laboratorium borde vara fristående från tillsynsmyndighet.
JoU 1975/76:15
10 I prop. 1973: 17 förordades dock, mot bakgrund av bl. a. viss kritik från remissinstansernas sida, en tillfällig lösning av laboratoriefrågan i avvaktan på bl. a. de vidare förslag som kunde komma att framläggas av arbetsmiljöutredningen och, i fråga om uppbyggande av ett miljövårdens informationssystem, av miljökontrollutredningen. Lösningen innebar en förstärkning av såväl naturvårdsverkets undersökningslaboratorium som arbetarskyddsstyrelsens arbetsmedicinska avdelning. Den samordning av undersökningsverksamheten med forskningen som från vissa håll efterlysts ansågs böra prövas i annat sammanhang. De förslag som bl. a. miljöforskningsutredningen skulle komma att avge borde också avvaktas. Mot vad sålunda anförts hade riksdagen inte något att erinra.
Riksdagen godkände därefter förra året vissa riktlinjer för en omorganisation av naturvårdsverket (prop. 1974:46, JoU 1974: 20, rskr 218). Forskningssekretariatet, undersökningslaboratoriet och den omgivningshygieniska avdelningen berördes dock inte av dessa organisatoriska förändringar. Pågående utredningsarbete ansågs böra avvaktas innan slutlig ställning togs till frågan om dessa enheters organisation.
Vid riksmötet 1975 avslogs ett i motionen 1975: 380 framfört yrkande om uppräkning av anslaget till statens naturvårdsverk för vissa undersökningar i vad gällde hälso- och miljöfarliga varor under hänvisning till att resultatet av bl. a. miljöforskningsutredningens arbete borde avvaktas. I sammanhanget nämndes att arbetarskyddsstyrelsen i budgetpropositionen föreslagits få väsentligt ökade resurser för bl. a. förbättring av arbetsmiljön (prop. 1975: 1 bil. 11, JoU 1975:1, rskr 1975: 83).
Den åberopade miljöforskningsutredningen har haft i uppdrag att göra en översyn av samordningsproblematiken med avseende på den statligt finansierade miljövårdsforskningen, som är splittrad på ett stort antal myndigheter och organ. Ifrågavarande utredning avgav i november 1974 betänkandet Samordnad miljövårdsforskning (Ds Jo 1974: 8). En av huvudpunkterna i utredningens förslag är inrättandet av en delegation för miljövårdsforskning direkt under och i nära anknytning till jordbruksdepartementet. Delegationen skall svara för den övergripande planeringen av forskningsinsatserna inom hela miljövårdsområdet.
Anslagsfördelningen föreslås ligga kvar på olika redan nu anslagsfördelande organ, främst naturvårdsverket. Verket skall enligt förslaget svara för fördelningen och den närmare inriktningen av forskningsmedel när det gäller den målinriktade miljövårdsforskningen. Även stödet till tekniskt utvecklingsarbete på miljövårdsområdet bör höra till verkets arbetsområde. Ansvaret för stöd till naturvetenskaplig grundforskning som bas för den målinriktade läggs i första hand på naturvetenskapliga forskningsrådet. Naturvårdsverket föreslås få en forsknings- och utveck -
JoU 1975/76:15
lingsavdelning, medan forskningsnämnden avskaffas. Beslutsansvaret för fördelning av forskningsanslag förs därvid, enligt förslaget, över till verkets styrelse.
Utredningens förslag remissbehandlades vintern 1974/75 och ärendet bereds f. n. inom jordbruksdepartementet.
I förevarande sammanhang kan vidare nämnas att en särskild kommitté år 1973 tillsattes för att utreda hur en samordning organisatoriskt kunde ske av laboratorieresurser för arbetarskyddsstyrelsen och naturvårdsverket (LABAN). Resultatet av nämnda utredning presenterades i maj 1974 i betänkandet Institut för miljömedicin (Ds A 1974: 3). Institutet skall enligt kommitténs förslag ha till uppgift att bedriva utrednings- och forskningsverksamhet inom miljömedicin och allmän hälsovård. I första hand skall institutet biträda arbetarskyddsstyrelsen, naturvårdsverket, produktkontrollnämnden och socialstyrelsen i de frågor inom institutets arbetsområde som hänskjuts till institutet av dessa myndigheter. I mån av resurser skall institutet också kunna ta emot uppdrag även av andra myndigheter och enskilda. Någon närmare organisatorisk samordning av arbetarskyddsstyrelsens och naturvårdsverkets laboratorieresurser ansåg kommittén inte vara motiverad. Kommittébetänkandet har efter remissbehandling överlämnats till arbetsmiljöutredningen.
Sistnämnda utredning fick i början av 1975 tilläggsdirektiv att i samband med sin översyn av arbetarskyddslagstiftningen undersöka hur produktkontrollen enligt lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor fungerat från arbetarskyddssynpunkt. I anslutning till utvärderingen skulle arbetsmiljöutredningen enligt direktiven i sitt slutbetänkande — som beräknas bli avlämnat vid årsskiftet 1975-1976 — närmare analysera frågan om samordningen mellan en ny arbetsmiljölagstiftning och lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor.
Enligt vad som helt nyligen meddelats kommer jordbruksministern att föreslå att en utredning tillkallas för att se över den regionala laboratorieverksamheten inom områdena för kontroll av livsmedelshygien och miljö.
I avvaktan på resultaten av det omfattande utredningsarbetet inom miljöforskningsutredningen, arbetsmiljöutredningen m. fl. utredningar som riksdagen torde få anledning att återkomma till inom en förhållandevis nära framtid finner utskottet f. n. inte skäl att föreslå någon särskild åtgärd från riksdagens sida med anledning av nu behandlade motionsyrkanden. Som bl. a. påpekades i samband med antagandet av lagen om hälso- och miljöfarliga varor är dock tillgång till resurser för forskning och andra undersökningar en grundförutsättning för kunskaper om de kemiska ämnenas hälso- och miljöfarlighet. Det är mot bakgrund härav givetvis i hög grad önskvärt att nuvarande tillfälliga lösning av laboratoriefrågan på förevarande område ersätts med en
JoU 1975/76:15
mera permanent lösning, väl anpassad till utvecklingens krav. Utskottet förutsätter att regeringen med uppmärksamhet följer frågan och så snart sig göra låter framlägger erforderliga förslag i ämnet.
Under hänvisning till det anförda hemställer utskottet att riksdagen
1. lämnar utan åtgärd motionerna
a. 1975: 380, yrkande A.l.a,
b. 1975: 1541, yrkande 5,
c. 1975: 1578,
2. a. anser motionen 1975: 118 besvarad med vad utskottet anfört,
b. lämnar motionen 1975: 1531 utan åtgärd,
3. lämnar utan åtgärd motionerna
a. 1975: 380, yrkandena A.l.b—d och 3,
b. 1975: 1530.
Stockholm den 18 november 1975
På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON
Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c), Hedström (s), Magnusson i Tanum (s), Kronmark (m)*, fru Theorin (s), herr Jonasson (c), fru Lundblad (s), fru Anér (fp)*, herrar Lindberg (s), Pettersson i Lund (s), Wachtmeister i Johannishus (m)*, Johansson i Holmgården (c)*, Takman (vpk), fru Fredrikson (c) och fru Ohlin (s).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservation
angående rätten att anföra besvär mot beslut enligt livsmedelslagen och lagen om hälso- och miljöfarliga varor av fru Anér (fp) och herr Takman (vpk) som anser att
dels det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ”1 motionen” och på s. 7 slutar med ”av riksdagen” bort ha följande lydelse: I motionen 1975:1541 (yrkande 5) framläggs förslag om att sammanslutningar av konsumenter, naturvårdare, handikappade, forskare etc. ges rätt att överklaga beslut enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor och livsmedelslagen. Det påpekas i motionen att nuvarande regler medger klagorätt i första hand för den beslutet angår, dvs. vanligen en producent, som inte får använda ett ämne eller en produkt som han önskar. Allmänhetens inflytande är mycket litet och endast i någon mån
JoU 1975/76:15
tillgodosett genom att besvärsrätt givits åt de fackliga huvudorganisationerna.
Enligt utskottets mening är nuvarande rättsregler i förevarande avseenden inte så utformade att de i tillfredsställande grad tillgodoser konsumenternas intressen i dessa viktiga frågor. De beslut som fattas av livsmedelsverket resp. produktkontrollmyndigheterna är av stor betydelse för alla människor. Det bör därför införas en generell rätt för konsumenterna att komma med initiativ och att anföra besvär mot fattade beslut. Av praktiska skäl är det dock nödvändigt att göra en viss avgränsning. Med hänsyn till att det här gäller frågor om användande av ämnen som kan vara hälso- och miljöfarliga bör en generöst bestämd krets av organisationer ges besvärsrätt. Det kan också vara motiverat att ge konsumentverket samma rätt. Regeringen bör överväga frågan och med beaktande av nu anförda synpunkter föreslå riksdagen en sådan utvidgad besvärsrätt för konsumenterna som här skisserats.
dels utskottets hemställan under 1 b bort ha följande lydelse:
1 b. med anledning av motionen 1975: 1541, yrkande 5, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om utvidgad besvärsrätt enligt livsmedelslagen och lagen om hälso- och miljöfarliga varor,
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1975 750056