Med anledning av motioner om åtgärder för förbättrat djurskydd m. m.
JoU 1975/76: 20
Jordbruksutskottets betänkande 1975/76: 20
med anledning av motioner om åtgärder för förbättrat djurskydd m. m.
Motionerna
Yrkanden
I motionen 1975:46 av herr Henmark (fp) hemställs att riksdagen begär ändring av gällande bestämmelser rörande användningen av försöksdjur i undervisningen i grund- och gymnasieskola så att plågsamma djurförsök helt förbjuds.
I motionen 1975:56 av fru Anér och herr Henmark (båda fp) hemställs, såvitt nu är i fråga (yrkandena 1-3), att riksdagen begär
1. att åtgärder vidtas i syfte att ändra reglerna för klassning av kalvkött i enlighet med vad som anförs i motionen,
2. att etiska kommittéer med lekmannainslag inrättas vid alla forskningsanstalter där djurförsök utförs, däribland psykologiska institutioner samt försvarets forskningsanstalt,
3. att lantbruksstyrelsen måtte få i uppdrag att utreda och framlägga förslag till organisation för djurtillsyn över trav- och galoppträning.
I motionen 1975:608 av herr Werner i Malmö (m) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller
A. att en utredning tillsätts i syfte att begränsa användningen av djur för vetenskapliga ändamål,
B. att lokala etiska kommittéer inrättas för insyn och kontroll av verksamheten med försöksdjur.
Motivering Motionen 1075:46
Motionären anför att i skolundervisningen kan förekomma experiment med försöksdjur som är svårförenliga med djurskyddslagens grundsyn. 1 skolöverstyrelsens anvisningar för djurförsök i biologi- och naturkunskapsundervisningen finns inga klart uttalade förbud mot plågsamma djurförsök. Enligt motionären kan undervisningen såsom den nu legalt bedrivs åstadkomma negativa reaktioner hos eleverna. Motionären anser det i och för sig önskvärt med praktisk undervisning om såväl djur- som växtlivet. Den bör då helst förläggas till naturlig miljö. Kan så inte ske torde den rika tillgången på undervisningsmaterial (filmer, preparat m. m.) möjliggöra en
1 Riksdagen 7975/76. 16 sami. Nr 2t)
JoU 1975/76: 20
ganska krävande undervisning utan försöksdjur. Om sådana trots allt behövs anser motionären i vart fall att plågsamma djurförsök bör helt förbjudas.
Motionen 1975:56 * /' ' • •- ■
Motionärerna framhåller att gällande regler om klassificering av kalvkött direkt uppmuntrar uppfödarna att utfodra djuren så att de får järnbrist. Köttet från kalvar utan järnbrist anses nämligen sämre och betalas med lägre priser än det vita köttet från kalvar som fått järnfattig kost. Enligt viss expertis bör de kalvar som har järnbrist helt enkelt betraktas som sjuka. Motionärerna, som härvidlag stöder sig på en vetenskaplig avhandling av vet. dr Lars Möllerberg, anser att klassificeringsreglerna bör ändras.
Ett annat djurskyddsproblem som bör uppmärksammas är enligt motionärerna experimentdjurens situation. Det utförs en hel del experiment med försöksdjur (inom medicinsk och psykologisk forskning, på FOA m. m.) vilka inte alltid är av den karaktären att inga betänkligheter kan råda. Som exempel anförs att man ger apor metylkvicksilver i vissa doser, till slut dödliga, för att testa rubbningar i deras själsliv och synförmåga. Motionärerna anser att lokala etiska kommittéer bör inrättas i sådan utsträckning att de kan få insyn i alla experiment med djur som görs i landet, inte bara medicinska utan även psykologiska.
Vad slutligen beträffar tävlingshästarnas situation framhåller motionärerna att träningen av travhästar i praktiken sker utan varje kontroll. Däremot finns vid tävlingar en banveterinär som ser till hur hästarna behandlas under själva tävlingen. I USA vet man att av de hästar som tränas för trav endast en tredjedel kommer fram till tävling. De övriga har tränats sönder. Enligt motionärerna finns det anledning misstänka liknande förhållanden i Sverige. Motionärerna anser det därför väsentligt att snabbt uppnå sådan kontroll över travträningen att landets lagar om djurskydd kan upprätthållas.
Motionen 1975:608
Motionären anför att den mycket omfattande forskning som numera bedrivs med hjälp av försöksdjur ofrånkomligt medför etiska problem. Den medicinska vetenskapen kan givetvis inte klara sig helt utan djurförsöken i kampen mot en rad svåra sjukdomar. Men den väldiga omfattningen av djurförsök också på utommedicinska fält samt kontrollen av djurskyddslagarnas efterlevnad lämnar enligt motionären fortfarande mycket övrigt att önska. Motionären anser det vara ett rimligt krav att lokala etiska kommittéer med lekmannainflytande inrättas för att kontrollera försöksdjursverksamheten. Det centrala forskningsrådets försöksdjursnämnd har enligt motionären ingen möjlighet att skaffa sig den nödvändiga insynen. En kommitté med lekmannainslag skulle också kunna gagna forskning genom att till allmänheten ge en trovärdig information om verksamheten och förta
JoU 1975/76: 20
den karaktär av ”mörkläggning” som gärna förmodas om enbart fackfolk svarar för informationen.
Remissyttrandena
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1975:56 från lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, Lantbrukarnas riksförbund, veterinärhögskolan och Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund (yrkandena 1 och 3) samt från statens livsmedelsverk (yrkandet 1) och AB Trav och Galopp (yrkandet 3). Se bilaga till detta betänkande.
Gällande bestämmelser, tidigare riksdagsbehandling m. m.
Användningen av försöksdjur
Bestämmelsen om djurs användning för vetenskaplig forskning eller undervisning, sjukdomsdiagnos eller läkemedelsframställning eller annat jämförligt ändamål finns i lagen (1944:219) om djurskydd. 112 5 djurskyddslagen stadgas tillståndstvång för sådan användning om användningen är förenad med operativt ingrepp, insprutning eller blodavtappning eller eljest medför ångest eller annat lidande för djuret. Tillståndsmyndighet är lantbruksstyrelsen.
Undantag från tillståndstvånget meddelas i kungörelsen (1944:771) med vissa bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt ändamål m. m. Härigenom ges tillstånd att utföra djurförsök åt universitet, högskola, forskningsinstitut, laboratorium, vissa sjukhus, hushållningssällskap och AB Svensk Laboratorietjänst. Verksamheten skall ske under institutionschefens överinseende. Denne kan således direkt ställas till ansvar för otillåtet utnyttjande av djuren inom institutionen. Han skall vara leg. läkare, veterinär, tandläkare eller apotekare. Annan person kan emellertid efter ansökan hos lantbruksstyrelsen beviljas sådant tillstånd. För verksamheten gäller den allmänna regeln i 13 $ djurskyddslagen som framhåller vikten av att lidandet begränsas till det oundgängligen nödvändiga samt att djuret snarast dödas om lidande kan antas uppkomma efter experimentets slut.
Djurskyddslagen föreskriver vidare att hälsovårdsnämnden på orten skall utöva tillsyn över verksamheten. Härvid biträder tjänsteveterinärerna, och högsta tillsynen utövas av lantbruksstyrelsen. Hälsovårdsnämnden och dess tillsynsmän samt länsveterinären eller annan person, som länsstyrelsen eller lantbruksstyrelsen förordnar, äger rätt att inspektera försöksdjuren och de lokaler där de förvaras.
1 kungörelsen är bestämmelserna rörande bedövning i samband med ingrepp av intresse. Bedövning så att smärta inte känns skall i allmänhet ske vid alla ingrepp av betydelse på varmblodiga djur. Ingrepp utan bedövning är emellertid tillåtna om det är nödvändigt med hänsyn till in -
JoU 1975/76: 20
greppets ändamål. Smärtstillande och lugnande medel skall alltid användas för att begränsa djurets lidande, och försöksjournalen skall innehålla uppgifter om de åtgärder som vidtagits i detta syfte.
Kungörelsen förbjuder vidare ingrepp på djur i undervisningssyfte, såvida ändamålet kan nås på annat sätt. En viktig bestämmelse är likaså den stadgade karenstiden på sju dygn, som beträffande hund eller katt skall förflyta mellan inköp och användning i försök. När det gäller för försök direkt uppfödda djur, kan dock dispens ges av lantbruksstyrelsen (SFS 1970:951).
Den som vidtar åtgärd som avses i 12 § djurskyddslagen med apor, hundar, katter, hästar eller klövbärande djur skall föra särskild journal enligt bestämmelser som meddelas av lantbruksstyrelsen, dels över inköp av djuren (inköpsjournal), dels över åtgärderna (försöksjournal). Senast den 1 februari varje år skall journalerna för föregående kalenderår sändas till hälsovårdsnämnden för granskning.
Vad beträffar användningen av försöksdjur vid undervisningen i grundskolan och gymnasieskolan har skolöverstyrelsen utfärdat anvisningar för djurförsök i biologi- och naturkunskapsundervisningen. Dessa anvisningar utarbetades i samråd med veterinärstyrelsen (numera lantbruksstyrelsen) och samtliga djurskyddsföreningar. 1 anvisningarna understryks de allmänna bestämmelserna i djurskyddslagen. Med varmblodiga djur. heter det vidare, får endast sådana försök utföras som visar djuren i normalt fysiologiskt tillstånd. Det framhålls att också vid försök med kräldjur, groddjur, fiskar samt evertebrata djur varsamhet måste iakttas. Innebörden av anvisningarna är enligt skolöverstyrelsen att plågsamma djurförsök inte får förekomma i skolan.
Frågan om försöksdjursverksamheten har på senare år vid upprepade tillfällen behandlats av riksdagen, senast förta året (JoU 1974:32) med anledning av väckta motioner. Jordbruksutskottet framhöll i dessa sammanhang bl. a. att användningen av försöksdjur var förknippad med svårlösta etiska problem. Det fanns alltså enligt utskottets mening anledning att ägna hithörande frågor stor uppmärksamhet. Inom statens medicinska forskningsråd fanns sedan år 1965 en permanent kommitté, försöksdjursnämnden, som bl. a. arbetade för att sprida ökade kunskaper om försöksdjuren i syfte att deras vård och användning inom medicinsk forskning skulle bli så human och samtidigt så effektiv som möjligt. Bl. a. arbetade nämnden med utbildning av teknisk personal och forskare. Denna utbildning avsåg att främja inte bara den medicinska forskningen utan även djurskyddet. Försöksdjurs liv kunde sparas genom att onödiga och dåligt planerade försök förebyggdes. De etiska synpunkterna på försöksdjursverksamheten borde enligt utskottets mening ges stort utrymme. Utskottet hänvisade vidare till att Europarådets ministerkommitté till en mellanstatlig expertkommitté överlämnat en av rådgivande församlingen beslutad rekommendation angående frågor beträffande användningen av levande djur för experimentella eller industriella
JoU 1975/76: 20
syften. Av arbetsprogrammet för kommittén framgick bl. a. att den skulle verka för tillkomsten av internationella avtal som angav på vilka villkor och på vilka vetenskapliga grunder experiment på levande djur kunde tillåtas, därvid skulle beaktas att behovet av vetenskaplig och teknisk forskning måste bedömas med hänsyn tagen även till grundläggande etiska värderingar. Försöksdjursnämnden fyllde, anförde utskottet vidare, redan funktionen som en central etisk kommitté för hithörande frågor. Utskottet fann med hänsyn till det anförda inte tillräckliga skäl att biträda motionsförslagen om inrättande av etiska kommittéer.
I 1974 års betänkande förordade emellertid jordbruksutskottet en breddning av lekmannainslaget i försöksdjursnämnden. Som grund fördetta ställningstagande anförde utskottet att det på många håll bland allmänheten torde förekomma en viss oro över vad djurexperimenten egentligen innebar och att en breddning av lekmannainslaget i nämnden skulle bidra till såväl en vidgad insyn och kontroll som ökad förståelse för dithörande frågor. I det av riksdagen godkända betänkandet föreslogs att vad utskottet i denna fråga anfört skulle ges Kungl. Maj:t till känna.
Också frågan om alternativa metoder till djurförsök har tidigare behandlats av riksdagen (t. ex. JoU 1973:20 och 1974:32). Jordbruksutskottet uttalade i dessa sammanhang bl. a. att de vetenskapliga institutionerna och ansvariga myndigheterna befunnits beredda att i möjligaste mån begränsa användningen av djur för experiment och att utveckla metoder, exempelvis celIkulturmetoden, som i vissa fall kunde ersätta djurförsöken. Vidare har utskottet framhållit att spörsmålet om forskning beträffande alternativa och kompletterande metoder till djurförsök ingår bland de frågor som behandlades av den tidigare nämnda genom Europarådet tillkallade expertkommittén. Även inom den svenska forskningen på området var man såvitt utskottet kunnat finna inriktad på att söka metoder som i vissa fall kan ersätta djurförsök.
Utskottet har i tidigare betänkanden också hänvisat till 1972 års försöksdjursutredning. Nämnda utredning har nyligen avgett ett betänkande med titeln Framtida försörjning med försöksdjur m. m. (Ds 1 1975:4). Utredningen föreslår bl. a. att vid verksamhet som avses i 12 S djurskyddslagen i princip får användas endast djur som fötts upp till försöksdjur av den som erhållit tillstånd till sådan uppfödning. Vidare föreslås vissa allmänna förbättringar ur djurskyddssynpunkt av försöksdjursverksamheten, bl. a. såvitt avser det allmännas möjligheter till insyn och kontroll. Ett centralorgan för försöksdjursfrågor, benämnt statens försöksdjursinstitut, föreslås inrättat. 1 ledningen för institutet avses bl. a. de ideella djurskyddsrörelserna bli representerade. Betänkandet remissbehandlas f. n. i jordbruksdepartementet.
JoU 1975/76: 20
6 Tävlingshästarnas situation
Enligt 14 S 1 mom. djurskyddslagen skall hälsovårdsnämnden utöva den allmänna tillsynen över djurens vård och behandling. För sådant ändamål skall nämnden utse en eller flera tillsyningsmän. Vid tillsynen medverkar distrikts- och stadsveterinären enligt närmare regler härom.
Kungörelsen (1959:486) om offentlig förevisning av djur innehåller vissa bestämmelser till skydd för djur som förevisas för allmänheten i bl. a. djurpark, cirkus, affärslokal och i samband med tävling. Sådan förevisning står under särskilt överinseende av lantbruksstyrelsen i samverkan med övriga i djurskyddslagen nämnda tillsynsmyndigheter. Lantbruksstyrelsen skall i erforderlig utsträckning genom inspektioner låta undersöka hur djuren handhas.
Enligt 4 a S kungörelsen skall, innan offentlig tävling med djur äger rum på tävlingsbana, denna besiktigas av veterinär som förordnats av lantbruksstyrelsen. Sådan veterinär skall närvara vid tävlingen. Veterinären kan, om så erfordras från djurskyddssynpunkt, stoppa tävlingen eller förbjuda visst djur att delta i tävlingen.
Nu nämnda regler om offentlig förevisning av djur föregicks av utredning och förslag från djurskyddsutredningen (SOU 1963:75). Utredningen föreslog en skärpning av djurskyddstillsynen endast vid tävlingar. I fråga om förhållandena mellan tävlingarna hänvisade utredningen till uppbyggnaden av tillsynsapparaten för djurskydd, som innebär bl. a. att hälsovårdsnämnderna i de särskilda orterna bär ansvaret för tillsynen av djurens vård och behandling. I den av utredningens förslag föranledda propositionen (1965:138) godtog departementschefen detta och fann ej anledning att särskilt beakta träning av djur som skulle delta i tävling. I det avsnitt av propositionen som behandlade tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad sade sig departementschefen dela utredningens uppfattning att lagens föreskrifter om kontroll över dess efterlevnad i och för sig var tillräckliga. Vad som behövde förstärkas var de lokala tillsynsmyndigheternas resurser. 1 detta avseende hade man enligt departementschefen anledning fästa stora förhoppningar vid kommunsammanslagningarna, som borde skapa förutsättningar för vidgad användning av heltidsanställda och väl utbildade tillsynsmän.
Klassificering av kalvkött
Enligt 2 § djurskyddslagen skall djur förses med erforderligt foder och vatten. Vad som är erforderligt anges närmare i de anvisningar för djurskyddstillsyn som lantbruksstyrelsen meddelat med stöd av 14 5 djurskyddslagen. Dessa anvisningar trädde i kraft den 1 juli 1974. I anvisningarnas allmänna del punkt 2.9 anges under rubriken "Foder och vatten" bl. a. att djur skall ha tillgång till foder med näringsvärde och hygienisk kvalitet som tillförsäkrar dem normalt hälsotillstånd.
JoU 1975/76: 20
7 Vid uppfödning av gödkalvar i Sverige utnyttjas som foder i regel endast mjölk eller mjölkersättningspreparat. Tillförseln av järn blir härigenom låg, och en järnbristanemi kan utvecklas. Resultatet av denna uppfödningsform blir - när kalvarna efter ca 12 veckors uppfödning slaktas - ett ljusare kött som på grund av konsumenternas efterfrågan betalas bättre än det mörkare kalvkött som regelmässigt blir följden av ett mera ”normalt” foderintag.
Enligt 3 S instruktionen (1965:799) för statens jordbruksnämnd åligger det nämnden bl. a. att handha den prisreglerande verksamheten på jordbrukets område och övriga frågor om avsättningen inom och utom landet av jordbruksprodukter och förnödenheter för jordbrukets behov, däribland klassificeringen av kött.
Statlig köttklassificering infördes i Sverige år 1942 efter förslag av statens livsmedelskommission som ett instrument för en i dåvarande läge angelägen prisövervakning. Statligt reglerade priser förutsatte att köttet kunde indelas i olika klasser eller undergrupper som var enhetligt beskrivna. Även sedan den dåvarande priskontrollen upphört bibehölls köttklassificeringen, enär den befunnits ha värde som underlag för betalningssystemet i en fri marknad både vad gällde partihandeln och vid avräkning med producenterna. Klassificeringen fungerar inom den statliga priskontrollen i så måtto att priserna för de olika köttklasserna registreras i den löpande prisbevakningen som avser dagsprisernas relation till mittpris och prisgränser. Klassificeringen är avsedd att möjliggöra en indelning av varorna i klasser eller grupper som är så enhetliga att man kan använda indelningen både vid betalning i partihandeln och vid avräkning med producent.
Klassificeringen, som utförs av statens jordbruksnämnd i samråd med bl. a. företrädare för konsumenter och producenter, är sålunda endast ett system för registrering av varornas egenskaper. Priset för en vara bestäms sedan av marknaden inom ramen för ev. prisregleringar.
Utskottet
I detta betänkande behandlar utskottet några vid början av riksmötet 1975 väckta motioner angående olika frågor rörande djurskydd m. m.
I motionerna 1975:46, 1975:56 och 1975:608 framställs yrkanden som i olika avseenden berör försöksdjurens situation. När det gäller de författningsbestämmelser och föreskrifter i övrigt som reglerar verksamheten med försöksdjur vill utskottet hänvisa till den i det föregående lämnade redogörelsen.
I motionen 1975:46 anförs att skolöverstyrelsens anvisningar för djurförsök i biologi- och naturkunskapsundervisningen inte innehåller några klart uttalade förbud mot plågsamma djurförsök, ett förhållande som motionären anser bör ändras. Av vad utskottet i det föregående redovisat framgår emellertid att en grundprincip i skolöverstyrelsens anvisningar är att djurskydds -
JoU 1975/76: 20
lagens allmänna bestämmelser skall beaktas och att med varmblodiga djur endast sådana försök får utföras som visar djuren i normalt fysiologiskt tillstånd. Vidare understryks vikten av att även vid försök med lägre djur varsamhet iakttas samt att risken för negativa psykologiska reaktioner hos eleverna beaktas. Utskottet anser forsin del att anvisningarna, som utarbetats i samråd med bl. a. företrädare för de ideella djurskyddsorganisationerna, inte ger anledning till någon särskild erinran från riksdagens sida i vad avser användandet av djur i undervisningssyfte. Enligt utskottets uppfattning får användningen av levande material i skolundervisningen anses fylla en viktig funktion när det gäller att öka elevernas kunskap om och förståelse för djuren och deras reaktioner. Utskottet vill dock framhålla vikten av att man från skolmyndigheternas sida uppmärksamt följer tillämpningen av förenämnda anvisningar och därvid bl. a. noga beaktar såväl djurskyddssynpunkter som eventuella negativa reaktioner från elevernas sida i samband med djurförsök. Enligt utskottets mening bör motionen kunna anses besvarad med vad utskottet sålunda anfört.
I motionerna 1975:56 och 1975:608 framförs krav på inrättande av lokala etiska kommittéer för insyn i och kontroll av verksamheten med försöksdjur.
I den sist nämnda motionen hemställs dessutom att en utredning tillsätts i syfte att begränsa användningen av djur för vetenskapliga ändamål. Som redovisats i det föregående har dessa och liknande frågor vid ett flertal tillfällen tidigare varit föremål för riksdagens behandling. Vad utskottet i dessa sammanhang anfört (bl. a. JoU 1974:32) äger fortfarande giltighet. Utskottet erinrade där om att försöksdjursverksamheten ägnas stor uppmärksamhet av såväl forskare som myndigheter och att inte minst de etiska synpunkterna ges stort utrymme. Det framhölls också att medicinska forskningsrådets försöksdjursnämnd fungerar som en central etisk kommitté för hithörande frågor. I 1974 års betänkande förordade utskottet en breddning av lekmannainslaget i sagda nämnd. En sådan åtgärd skulle enligt utskottet bidra till en vidgad insyn och kontroll och ökad förståelse för frågor som sammanhänger med försöksdjursverksamheten. Utskottet vill med anledning av de nu väckta motionerna i ämnet fästa uppmärksamheten på att
1972 års försöksdjursutredning nyligen avgett ett betänkande (Ds I 1975:4), som innebär vissa förbättringar från djurskyddssynpunkt av ifrågavarande verksamhet. Utredningen föreslår bl. a. att vid verksamhet som avses i 12 S djurskyddslagen i princip endast får användas djur som fötts upp till försöksdjur av den som erhållit tillstånd till sådan uppfödning. Ett centralorgan för försöksdjursfrågor, benämnt statens försöksdjursinstitut, föreslås inrättat. 1 ledningen för institutet avses bl. a. de ideella djurskyddsrörelserna bli representerade. Enligt motionärernas åsikt synes dock en av grundtankarna bakom kraven på lokala etiska kommittéer vara att centrala myndigheter inte har möjlighet att kontrollera den omfattande och geografiskt spridda försöksdjursverksamheten. Även utskottet är naturligtvis införstått med att försöksdjursverksamheten också lokalt måste ägnas uppmärksam -
JoU 1975/76: 20
het. Enligt utskottets mening synes emellertid den nödvändiga lokala kontrollen i första hand böra ske inom ramen för hälsovårdsnämndernas allmänna tillsynsverksamhet enligt djurskyddslagen. Härigenom torde redan befintliga kunskaper och övriga resurser på ett bättre sätt kunna utnyttjas. Utskottet vill i detta sammanhang understryka vikten av att hälsovårdsnämnderna ges tillfredsställande resurser för denna kontrollverksamhet. Särskilt angeläget är detta givetvis i områden där experiment med försöksdjur utförs i mera betydande omfattning.
Utskottet finner mot angivna bakgrund inte tillräckliga skäl att föreslå någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av de i motionerna 1975:56 och 1975:608 framförda yrkandena om inrättande av etiska kommittéer i försöksdjursfrågor. Vad utskottet nyss anfört får i tillämpliga delar anses gälla även kravet i motionen 1975:608 om tillsättande av en utredning i syfte att begränsa användningen av djur för försöksdjursändamål. Utskottet vill tillägga att - som framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen - frågan om alternativa metoder till djurförsök och möjligheterna att begränsa användningen av djur för vetenskapligt ändamål är föremål för uppmärksamhet såväl från forskarhåll som från ansvariga myndigheters sida. Den tidigare nämnda försöksdjursutredningen anför t. ex. i sitt betänkande (s.
11 ff.) att - även om försöksdjursanvändningen inte i någon betydande grad kan minskas inom den närmaste framtiden - utredningen likväl finner alternativa och kompletterande metoder värdefulla av såväl etiska som ekonomiska skäl. Utskottet anser med hänsyn till det anförda inte heller ifrågavarande motionsyrkande böra påkalla någon åtgärd från riksdagens sida.
I motionen 1975:56 framhålls vidare att det finns anledning att befara missförhållanden från djurskyddssynpunkt vad beträffar tävlingshästarnas situation; missförhållanden som sammanhänger med att hästägare och hästtränare på grund av ekonomiska intressen pressar hästarna alltför hårt i syfte att nå resultat på tävlingsbanan. Eftersom träningen sker utan insyn från djurskyddsmyndigheternas sida önskar motionärerna få genomförd kontroll över trav- och galoppträningen i landet.
Vad motionärerna anfört angående tävlingshästarnas förhållanden vitsordas i vissa avseenden i remissyttrandena från lantbruksstyrelsen, veterinärhögskolan och Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund. Lantbruksstyrelsen anför sålunda att den hårda konkurrensen om prispengarna medfört en allt större press på tävlingshästarna och att den hårda träning som dagens sporthästar underkastas kan medföra att många hästar måste tas ur träningen och aldrig kommer till start. Det nu sagda innebär enligt utskottets mening inte med nödvändighet att behandlingen av tävlingshästarna i allmänhet strider mot djurskyddslagens principer. Det faktum att t. ex. vissa hästar ansetts obrukbara för tävlingsändamål synes i många fall snarare bero på att deras kapacitet för sådan verksamhet, enligt vederbörande ägares eller tränares bedömande, befunnits otillräcklig. För den som är väl insatt i för -
JoU 1975/76: 20
hållanden som sammanhänger med fostran och dressyr av djur torde det vara en obestridd princip att en hårdhänt eller hänsynslös behandling knappast leder till att djuret presterar sitt allra bästa. Utskottet vill dock i detta sammanhang framhålla att utvecklingen mot allt starkare effektivitetskrav inom djurhållningen - det må gälla animalieproduktion, tävlingsverksamhet eller andra former av djurhållning - på lång sikt kan resultera i en behandling av djuren som, utan att direkt stå i strid med djurskyddslagens bestämmelser, likväl är betänklig från djurskyddssynpunkt. Det finns all anledning för samtliga berörda parteratt uppmärksamma de risker som härvidlag föreligger och att i tid ingripa med åtgärder mot en utveckling som från nyssberörda synpunkter inte kan accepteras. När det gäller tävlingshästarna vill utskottet emellertid framhålla att lantbruksstyrelsen enligt sitt remissyttrande ägnar stor uppmärksamhet åt frågor som rör förbättring av dessa hästars förhållanden. De av lantbruksstyrelsen förordnade banveterinärerna, som övervakar trav- och galopptävlingarna, samlas av styrelsen varje år till några dagars överläggningar. S. k. hästkort har införts för alla galopphästar, vilka avses ge ledning för banveterinärerna vid deras bedömning av om hästarna är i tävlingsmässigt skick. I februari 1975 hade styrelsen en överläggning med företrädare för trav- och galoppförbunden samt banveterinärerna. Därvid diskuterades bl. a. önskemål om ytterligare djurskyddsfrämjande åtgärder vid banorna samt övervakningen av hästarnas behandling under och mellan tävlingarna. Styrelsen begär också i sin anslagsframställning för budgetåret 1976/77 anslag för en tjänst vars innehavare speciellt skulle ägna sig åt djurskyddsfrågor i samband med offentlig förevisning av djur, bl. a. frågor som sammanhänger med sporthästarnas tränings- och tävlingsverksamhet. Av det anförda framgår att de frågor som motionärerna aktualiserat redan är föremål för uppmärksamhet. Utskottet vill i samband härmed tilllägga att åtskilliga kommuner numera skapat bättre förutsättningar för den lokala djurtillsynen genom att anställa heltidsarbetande djurskyddsinspektörer. Utskottet, som således finner att den erforderliga kontrollen bör ske inom ramen för den nuvarande lokala och centrala tillsynsorganisationen, anser mot bakgrund bl. a. av vad lantbruksstyrelsen anfört i ärendet motionen i denna del inte böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
I motionen 1975:56 anför motionärerna vidare att reglerna om klassificering av kalvkött direkt uppmuntrar uppfödarna att utfodra djuren så att de får järnbrist. Det mörkare köttet från kalvar som fått tillräckligt med järn i fodret anses nämligen sämre och betalas med lägre priser än det vita köttet från kalvar med järnbrist.
Som utskottet i det föregående anfört utnyttjas vid uppfödning av gödkalvar i regel endast mjölk eller mjölkersättningspreparat som foder. Tillförseln av järn blir härigenom låg, och en järnbristanemi kan utvecklas hos gödkalven. Vid köttklassificeringen tillmäts kalvköttets färg och struktur stor betydelse. På grund av konsumenternas efterfrågan betalas det ljusa
JoU 1975/76: 20
köttet från kalvar som uppfötts med järnfattig föda bättre än det mörkare köttet som blir följden av ett mera järnberikat foderintag. Klassificeringen som sådan är avsedd att möjliggöra en indelning av varorna i klasser eller grupper som är så enhetliga att man kan använda indelningen både vid betalning i partihandeln och vid avräkning med producent. Statens jordbruksnämnd, som svarar för klassificeringsverksamheten, anför i sitt remissyttrande att klassificeringen endast är ett system för att registrera varornas egenskaper och att det ytterst är konsumenternas efterfrågan som styr produktionen mot ett ljust kalvkött. Syftet med motionsyrkandet bör därför enligt jordbruksnämnden tillgodoses genom påverkan av konsumenterna.
Utskottet vill erinra om att frågan huruvida den utfodringsbetingade järnbristen hos gödkalvarna innebär djurlidande i egentlig mening är föremål för delade meningar. Vissa veterinärmedicinska forskningsprojekt har emellertid gett vid handen att kalvar som uppfötts med järnfattigt foder uppvisar onormalt låga hemoglobinvärden, vilket medför bl. a. en ökad hjärt- och andningsfrekvens. Vidare har sådana kalvar uppvisat en större benägenhet för vissa sjukdomstillstånd, en långsammare tillväxt och ett sämre foderutnyttjande. Lantbruksstyrelsen ifrågasätter för din del om inte den ifrågavarande uppfödningsmetoden kan sägas stå i strid med styrelsens anvisningar till djurskyddslagen, vari stadgas - såvitt nu är i fråga - att djur skall ha tillgång till foder med näringsvärde och hygienisk kvalitet som tillförsäkrar dem normalt hälsotillstånd. Utskottet vill i anslutning härtill nämna att några undersökningar som visar att det ljusa kalvköttet är bättre än det mörka med hänsyn till näringsvärde, smak eller andra faktorer inte föreligger. Det nu sagda tyder otvivelaktigt på att en irrationell konsumentefterfrågan tillåts styra produktionen mot en uppfödningsform som strider mot grundläggande djurskyddsprinciper och i vart fall innebär en från näringsfysiologisk synpunkt icke fullvärdig utfodring. Flertalet remissinstanser är också ense om att gödkalvsuppfödning med järnfattigt foder måste betecknas som en onaturlig uppfödningsform. Lantbruksstyrelsen har i sitt remissyttrande hävdat att bestämmelserna för klassificering av kött inte bör missgynna de djurägare som ger djuren foder med näringsvärde som tillförsäkrar dem normalt hälsotillstånd. Utskottet ansluter sig till denna uppfattning. Visserligen är utskottet medvetet om att gödkalvsuppfödningen i Sverige på senare tid starkt minskat och f. n. är av ganska obetydlig omfattning, jämfört med animalieproduktionen i övrigt. Utskottet anser det likväl angeläget att med eftertryck framhålla vikten av att regeringen och berörda myndigheter med uppmärksamhet följer utvecklingen och verksamt ingriper mot från djurskyddssynpunkt betänkliga uppfödningsmetoder. Om så erfordras bör enligt utskottets mening exempelvis skärpta bestämmelser angående utfodring m. m. övervägas.
Utskottet hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen lill känna vad utskottet sålunda anfört.
JolJ 1975/76: 20
12 Utskottet hemställer att riksdagen
1. anser motionen 1975:46 besvarad med vad utskottet anfort,
2. beträffande motionen 1975:56, yrkandet 1, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. lämnar utan åtgärd motionerna
a. 1975:56, yrkandena 2 och 3,
b. 1975:608.
Stockholm den 2 december 1975
På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON
Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c)*, Hedström (s)*, Magnusson i Tanum (s), fru Theorin (s), herr Jonasson (c), fru Lundblad (s), herrar Lindberg (s), Pettersson i Lund (s). Johansson i Holmgården (c), Takman (vpk)*, Strömberg i Vretstorp (s), fru Fredrikson (c), herrar Leuchovius (m), Enlund (fp) och Johansson i Vrångebäck (m).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservation
av herr Enlund (fp) som anser att
dels det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ”1 motionerna 1975:56” och på s. 9 slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:
I motionerna 1975:56 (lika med utskottet) spridda försöks djursverksamheten.
Utskottet delar motionärernas uppfattning härvidlag. Det är enligt utskottets mening angeläget att försöksdjursverksamheten också lokalt ägnas ingående uppmärksamhet och tillsyn. Det måste som i motionerna anförs framstå som orealistiskt att tänka sig att medicinska forskningsrådets centrala försöksdjursnämnd skulle kunna skaffa sig den erforderliga insynen på området. Ej heller synes det vara till fyllest att förlita sig på hälsovårdsnämndernas allmänna tillsynsverksamhet i sammanhanget. Utskottet delar därför motionärernas uppfattning så till vida att utskottet anser att etiska kommittéer med uppgift att bedöma djurförsök bör inrättas vid sådana forskningsanstalter, som undantagits från djurskyddslagens regler i 12 S och där djurförsök förekommer i mera betydande omfattning. Vad utskottet här anfört med anledning av i motionerna 1975:56 och 1975:608
JoU 1975/76: 20
framförda yrkanden om etiska kommittéer i försöksdjursfrågor synes av riksdagen böra som dess mening ges regeringen till känna. Vad gäller det i den sistnämnda motionen framförda kravet om tillsättande av en utredning i syfte att begränsa användningen av djur för försöksändamål vill utskottet
tillägga (lika med utskottet) ekonomiska skäl. Utskottet anser
med hänsyn till det anförda ifrågavarande motionsyrkande inte påkalla någon åtgärd från riksdagens sida.
dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”Vad motionärerna” och på s. 10 slutar med ”riksdagens åtgärd” bort ha följande lydelse:
Vad motionärerna (lika med utskottet) kan accepteras.När det
gäller tävlingshästarna skall det visserligen finnas särskilt förordnade banveterinärer, som kontrollerar verksamheten. Dessutom innebär publikens närvaro en viss kontroll från djurskyddssynpunkt. Träningen av hästarna, som tar mycket längre tid i anspråk, står däremot som sägs i motionen 1975:56 i praktiken så gott som helt utan kontroll. För att fö en sådan kontroll över träningen av tävlingshästar att landets lagar om djurskydd kan upprätthållas kan flera vägar tänkas. Kommunerna kan åläggas att kartlägga var och när träning förekommer, och sedan kan deras egna djurskyddsinspektörer(motsvarande) utöva kontrollen i samarbete med distriktsveterinärerna. Det bör fastläggas att det ingår i hälsovårdsnämndernas och distriktsveterinärernas uppgifter att övervaka att djurskyddslagens intentioner följs även vid träning av hästar. Utskottet anser för sin del att starka skäl talar för att lantbruksstyrelsen ges i uppdrag att framlägga förslag till förbättrad djurskyddstillsyn över trav- och galoppträning. Utskottet förordar att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet sålunda anfört.
dels utskottets hemställan under 3 a och b bort ha följande lydelse:
3 a. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört med anledning av motionerna 1975:56, yrkandena 2 och 3, och 1975:608, yrkandet B,
b. lämnar utan åtgärd motionen 1975:608, yrkandet A.
JoU 1975/76: 20
14 Bilaga
Yttranden över motionen 1975:56, yrkandena 1 och 3 Lantbruksstyrelsen (1975-03-11)
Ändrade regler för klassning av kalvkört
Enligt 2$ djurskyddslagen (1944:219) skall djur förses med erforderligt foder och vatten. Vad som är erforderligt anges närmare i de anvisningar för djurskyddstillsyn som lantbruksstyrelsen meddelat med stöd av bestämmelserna i 14 § djurskyddslagen och vilka trädde i kraft den 1 juli 1974.
I anvisningarnas allmänna del under punkt 2.9 "Foder och vatten” meddelas sålunda: ”Djur skall ha tillgång till foder med näringsvärde och hygienisk kvalitet som tillförsäkrar dem normalt hälsotillstånd.”
Enligt nu gällande bestämmelser tillmäts kalvköttets färg stor betydelse vid klassificeringen och färgen har därför ett avgörande inflytande på betalningen för köttet och därmed också på hela gödkalvsuppfödningens ekonomi. Anledningen till att färgen tillmäts så stor betydelse är konsumenternas förmenta krav på ett ljus kött.
Vid uppfödningen av gödkalvar eftersträvar man nu ett ljust kött och håller därför djuren på en ensidig mjölkdiet. Mjölken är nämligen fattig på järn vilket medför att gödkalvarna drabbas av järnbrist. Vad man alltså gör för att tillfredsställa ett kvalitetskrav är att man medvetet uppföder djur på ett ur näringsfysiologisk synpunkt bristfälligt foder som bl. a. kan predisponera för förhöjd sjukdomsfrekvens. Som framgår av ovan citerade avsnitt av lantbruksstyrelsens råd och anvisningar kan ett sådant förfaringssätt anses stå i strid mot gällande djurskyddsregler.
Enligt styrelsens mening bör bestämmelserna för klassificering av kött inte missgynna de djurägare som ger djuren foder med näringsvärde som tillförsäkrar dem normalt hälsotillstånd.
Travhästarnas situation
Den paragraf, 4 a, i kungörelsen om offentlig förevisning av djur (1959:486), som föreskriver att det skall finnas veterinär vid tävlingsbana för djur, föregicks av utredning och förslag från Djurskyddsutredningen (SOU 1963:75). Utredningen föreslog endast en skärpning av djurskyddsövervakningen vid tävlingar. I fråga om förhållandena mellan tävlingarna hänvisade utredningen till uppbyggnaden av tillsynsapparaten för djurskydd, som innebär bl. a. att hälsovårdsnämnderna i de särskilda orterna skulle bära ansvaret för tillsynen av djurens vård och behandling. I den av utredningens förslag föranledda propositionen (1965:138)godtog departementschefen detta och sade bl. a. i avsnittet om tävlingsveterinär: ”Däremot synes anledning inte föreligga att som en remissinstans har yrkat i detta sammanhang särskilt beakta träning av djur som skall deltaga i tävling.” För att den existerande kontrollapparaten skall kunna klara av även sådan tillsyn fordras emellertid att den har resurser därför. I det avsnitt av nyssnämnda proposition, som handlade om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad, sade sig departementschefen dela utredningens uppfattning att lagens föreskrifter om kontroll över dess efterlevnad i och för sig var tillräckliga. Vad som behövde förstärkas var de lokala tillsynsmyndigheternas resurser.
JoU 1975/76: 20
1 detta avseende hade man, enligt departementschefen, anledning fasta stora förhoppningar vid kommunsammanslagningarna, som borde skapa förutsättningar för vidgad användning av heltidsanställda och väl utbildade tillsynsmän.
Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning har sedan riksdagens ställningstagande 1965 ingenting framkommit som talar för att en ändrad organisation av tillsynen skulle förbättra travhästarnas situation. Alltjämt kvarstår dock behovet av ökade resurser för såväl den lokala som centrala djurskyddstillsynen. Vid en av lantbruksstyrelsen år 1973 genomförd enkätundersökning riktad till landets hälsovårdsnämnder framkom att den lokala tillsynen uppvisar stora brister. Den vanligaste orsaken härtill synes vara att lämplig personal för ändamålet saknas. Det framkom att såväl hälsovårdsinspektörer som tillsyningsman anser sig ha ofullständig kompetens för sin uppgift och detta gäller särskilt tillsynen av speciella grenar inom djurhållningen som t. ex. intensiv stordrift inom animaliproduktionen eller användningen av hästar för tävlingsändamål.
Enligt lantbruksstyrelsens mening är det otillfredsställande att tillsynen över djurhållningen handhas av personal, som inte har erforderliga kunskaper. Nu gällande regler för djurskyddstillsynen har varit i kraft sedan 1959. Eftersläpningen ifråga om tillsynen har tidigare förklarats bero på att de små kommunernas hälsovårdsnämnder inte hade resurser att förverkliga de intentioner som låg bakom de nu femton år gamla bestämmelserna. Sedan kommunreformen genomförts torde tiden vara mogen för en genomgripande upprustning av tillsynen. Lantbruksstyrelsen har i skrivelse till Svenska Kommunförbundet 1973-06-26 påpekat detta och framhållit att möjligheterna att ordna djurskyddstillsynen genom heltidsanställda inspektörer på allvar måste övervägas. Styrelsen har härvid också uttalat att om antalet inspektionsobjekt inom en kommun är förhållandevis litet torde det vara lämpligt att flera kommuner tillsammans anställer särskild inspektör. Styrelsen anser det lämpligast att hälsovårdsnämnderna för djurskyddstillsynen i första hand anställer personal som har viss erfarenhet av djurhållning. Denna personal kan sedan genom samarbete mellan lämpliga institutioner ges en utbildning som är anpassad till verksamhetens art och behov. Bl. a. skall givetvis i utbildningen läggas in avsnitt som tar upp de speciella problem som är förknippade med djurs användande för tävlingsverksamhet.
Även om hälsovårdsnämndernas personella resurser i nuläget är för små finns dock möjlighet för dessa att anlita sakkunnig. Lantbruksstyrelsen har i förut nämnda råd och anvisningar för djurskyddstillsyn meddelat bl. a. följande: ”Det kan vara svårt att avgöra vilka åtgärder som är rimliga att kräva med hänsyn till de skiftande formerna för djurhållning. I de fall anvisningarna inte ger klar vägledning skall person med särskild sakkunskap i fråga om djurskydd, djurhälsa, husdjursskötsel resp. byggnadsteknik rådfrågas. Detta gäller också vid tillsyn av svårbedömda fall eller när djurhållningen sker under former om vilka tillsyningsmannen saknar tillräcklig erfarenhet.” Påpekas bör också i detta sammanhang att hälsovårdsnämnderna har tillgång till distriktsveterinärer som är skyldiga att närvara vid nämndernas sammanträden och att företaga sådana besiktningar och inspektioner som kan påfordras.
Motionärerna har föreslagit att lantbruksstyrelsen måtte få i uppdrag att utreda och framlägga förslag till organisation för djurskyddstillsyn över travoch galoppträning. Lantbruksstyrelsen ägnar för närvarande stor uppmärksamhet åt frågor som rör förbättring av sporthästarnas förhållanden. De av
JoU 1975/76: 20
lantbruksstyrelsen förordnade banveterinärerna, som övervakar varje travoch galopptävling, samlar styrelsen varje år till några dagars överläggningar. Vid dessa gås det gångna årets erfarenheter från de olika banorna igenom och man söker diskutera sig fram till en gemensam uppfattning i djurskyddsfrågorna. S. k. hästkort har inforts för alla galopphästar. De är under successivt införande för travhästarna och finns snart för alla årgångar. Korten avses skola ge vägledning för banveterinärerna vid deras bedömning av om hästarna är i tävlingsmässigt skick. Andra frågor som tagits upp är bankonstruktion (kurvornas dosering, banans ytbeläggning m. m.), olycksfalIsberedskapen vid tävlingar, normer för betsling och selning, synpunkter på stallarnas utformning ur djurhälso- och djurskyddssynpunkt osv. Som ytterligare exempel på vad förut sagts om det ständigt pågående arbetet med problem inom hästsporten kan också nämnas att lantbruksstyrelsen i februari månad i år hade en överläggning med företrädare för trav- och galoppförbunden och för banveterinärerna. Härvid diskuterades banveterinärorganisationen, önskemål om genomförande av ytterligare djurskyddsfrämjande anordningar vid banorna, övervakningen av hästarnas behandling under och mellan tävlingarna m. m.
Styrelsen har kunnat konstatera att den hårda konkurrensen om prispengarna medfört en allt större press på tävlingshästarna och att den hårda träning som dagens sporthästar underkastas kan medföra att många hästar måste tas ur träningen och aldrig kommer till start. Styrelsen avser också att i en cirkulärskrivelse till landets veterinärer uppmana dessa till större restriktivitet vid förskrivning av preparat av hormonkaraktär, vilka kan orsaka direkta och indirekta skadeverkningar på hästmaterialet.
Som framgår av ovanstående uppräkning är den fråga som motionärerna vill ha utredd redan föremål för styrelsens överväganden. Styrelsen delar motionärernas uppfattning att en skärpt övervakning av tävlingshästarnas träning är behövlig. Ingenting har emellertid framkommit som talar för att en ändrad organisation av tillsynen skulle förbättra förhållandena. Däremot bör den existerande organisationen förstärkas både lokalt - på sätt som skisserats tidigare - och centralt. Den centralt ansvariga myndigheten är i starkt behov av personalförstärkning på djurskyddsområdet och styrelsen avser därför att i sin anslagsframställning för budgetåret 1976/77 äska medel för en tjänst vars innehavare speciellt skulle ägna sig åt djurskyddsfrågor i samband med offentlig förevisning av djur, bl. a. frågor som sammanhänger med sporthästarnas tränings- och tävlingsverksamhet. Styrelsen anser det angeläget att en särskild tjänsteman får möjlighet att samordna tillsynen inom detta område, bedriva inspektionsverksamhet och svara för styrelsens kontakter med berörda parter såsom hälsovårdsnämnder, banveterinärer, länsveterinärer, distriktsveterinärer och trav- och galoppsällskap.
Av vad som anförts framgår att styrelsen ägnar uppmärksamhet åt de frågor som motionärerna aktualiserat och att något särskilt uppdrag att utreda och framlägga förslag till organisation för djurskyddstillsyn över trav- och galoppträning enligt styrelsens mening inte erfordras varför styrelsen avstyrker bifall till motion 1975:56 punkten 3.
JoU 1975/76: 20
17 Statens jordbruksnämnd (1975-03-24)
Punkt 1
Statlig köttklassificering infördes i Sverige år 1942 efter förslag av statens livsmedelskommission som ett instrument för en i det dåvarande läget angelägen prisövervakning. Statligt reglerade priser förutsatte att köttet kunde indelas i olika klasser eller undergrupper som var enhetligt beskrivna. Även sedan den dåvarande priskontrollen upphört bibehölls köttklassificeringen enär den befunnits ha ett betydande värde som underlag för betalningssystemet i en fri marknad både vad gällde partihandeln och vid avräkning med producenterna. Klassificeringen fungerar också inom den statliga jordbruksprisregleringen i så måtto att priserna för de olika köttklasserna registreras i den löpande prisbevakningen som avser dagsprisernas relation till mittpris och prisgränser. Under nu rådande prisstopp har klassificeringen även återfått sin betydelse för priskontrollen.
Det primära ändamålet med klassificeringsreglerna är, som framgått av det föregående, att de skall möjliggöra en indelning av varorna i klasser och grupper som är så enhetliga att man kan använda indelningen både vid betalning i partihandeln och vid avräkning med producent. Klassificeringen är sålunda endast ett system för registrering av varornas egenskaper. Priset för en vara bestäms sedan av marknaden (inom ramen för ev. gällande statliga prisregleringar). Klassificeringen däremot varken är eller bör vara något instrument för att påverka priser, utbud eller efterfrågan.
Vad gäller kalvkött önskar vissa konsumenter ett mycket ljust kött för vilket man är beredd att betala ett högre pris än för övrigt kalvkött. Det är ytterst denna konsumenternas efterfrågan som styr produktionen mot ett ljust gödkalvkött. Detta ljusa kalvkött utgör ca 10 % av hela kalvköttsproduktionen.
Syftet med motionen i denna del bör enligt nämndens mening i stället tillgodoses i första hand genom påverkan på konsumenterna genom upplysning. I vad mån regler om djurskydd kan användas i förevarande sammanhang för att påverka producenterna undandrar sig nämndens bedömning.
Punkt 3
Jordbruksnämnden saknar kompetens att uttala sig i djurskyddsfrågor men har givetvis ingenting att erinra mot förslaget om utredning av djurskyddstillsyn över trav- och galoppträning.
Veterinärhögskolan (1975-03-20)
Genom remiss 1975-02-10 har Utskottet hemställt om yttrande över motion 1975:56 om åtgärder för förbättrat djurskydd, såvitt avser punkterna 1 och 3 i motionens hemställan; och får lärarkollegiet vid veterinärhögskolan till remissens besvarande härmed överlämna två yttranden, det ena avgivet 1975-03-14 av tf bitr professorn vid högskolans institution för livsmedelshygien Bo Hellberg och det andra avgivet 1975-03-20 av bitr professorn vid högskolans institution för medicin I Sune Persson.
JoU 1975/76: 20
18 Bo Hellberg anför:
Undertecknad har av lärarkollegiet utsetts att a vge yttrande över rem iss från jordbruksutskottet angående punkt 1 i motion av fru Anér och herr Henmark rörande åtgärder för förbättrat djurskydd. Yttrandet har utarbetats efter samråd med vet. med. dr Lars Möllerberg.
Lärarkollegiet stöder helt det i motionen framförda förslaget att åtgärder vidtas beträffande klassificering av gödkalvkött. Härvid stöder sig lärarkollegiet till stor del på resultaten redovisade i en vetenskaplig avhandling av vet. med. dr Lars Möllerberg, som i bilaga1 till detta yttrande närmare berörden aktuella problemställningen. Lärarkollegiet vill dock särskilt framhålla följande argument för en ändring av gällande klassificeringsbestämmelser för gödkalvkött.
1. Undersökningar som visar att ljust gödkalvkött smakar bättre och är mera "lättsmält” än ett mörkare sådant kött föreligger ej.
2. Kal var vilka uppfötts med järnfattigt foder uppvisar onormalt låga hämoglobinvärden vilket medför bl. a. en ökad hjärt- och andningsfrekvens.
3. Sådana kalvar uppvisaren större benägenhet förvissa sjukdomstillstånd.
4. Samt en långsammare tillväxt och ett sämre foderutnyttjande.
De gällande klassificeringsbestämmelserna premierar därför en icke optimal uppfödningsform och bör därför förändras därhän att mindre hänsyn tages till muskulaturens färg vid bedömningen. Härigenom skapas möjligheter till en sundare och mera ekonomisk uppfödning av gödkalv.
Sune Persson anför:
Veterinärhögskolan har i ett yttrande över T rav- och galoppsport utredningens betänkande (Ds Jo 1972:8) framfört synpunkter helt i linje med de i motionen framhållna.
Tävlingsverksamhet med hästar förutsätter att dessa är i tävlingsmässigt skick och att verksamheten bedrives under former som är i överensstämmelse med djurskyddslagstiftning och allmän syn på djurhållning i dagens samhälle. Hästägandets dåliga ekonomi inbjuder emellertid till ett ökat utnyttjande av hästmaterialet och den hårda konkurrensen om de högre prissummorna innebär en allt större press på tävlingshästarna, såväl fysiskt som psykiskt. Härav följer ökande skadefrekvens och uppträdande av kroniska stressjukdomar i form av överträning och psykiska rubbningar, som kan medföra temporär eller permanent obrukbarhet för tävlingsändamål. Utvecklingen i detta avseende under de senaste 4 åren framgår av en sammanställning baserad på uppgifter från Svenska Travsportens Centralförbund. Sammanställningen visar totala antalet registrerade 3-åriga travhästar, antalet startande 3-åriga travhästar och det procentuella bortfallet före första tävlingsstart.
Ar
Antal registrerade
Antal startande
Bortfall, %
2 341
70 Extremitetsskador torde vara de vanligaste orsakerna till bortfallet. Samma trend återfinnes i andra länder. År 1970 uppgavs att inte mindre än 88 % avalia galopphästar som köps pååringsauktionerna i USA aldrig kommertill tävlings -
1 Ej bifogad detta betänkande.
JoU 1975/76: 20
start. Med andra ord, många hästar tränas sönder i en industri där ekonomiska värderingar kommit att betyda mer än djurskyddsaspekter.
Den direkta kontrollen av aktiva hästar vid tävlingsbanan omhänderhas av banveterinär,som i samband med pågående tävling har att tillse att otillbörligt lidande icke åsamkas de deltagande tävlingshästarna. Denna verksamhet torde i stort sett uppfylla rimliga krav på tillsyn och fungera tillfredsställande. Banveterinären har emellertid ringa insyn i hästarnas tränings- och uppfödningsmiljö, i synnerhet som trän ingen i dag för flertalet hästar äger rum pås. k. träningskamper utanför tävlingsbanan.
Omen tävlingshäst icke är i tävlingsmässigt skick kan banveterinär meddela startförbud, som häves först efter undersökning och friskförklaring av annan veterinär instans. Ett startförbud innebär emellertid ej träningsfrihet för hästen. Icke sällan har hästägare eller tränare uppfattningen att den eller den skadan eller arbetsoförmågan skall "tränäs bort”. Det ärt. ex. uppenbart att intensifierad träning vid nedsatt prestationsförmåga som följd av överträning, vilket bl. a. innebär stark rädsla för träningsarbeten, är oförenlig med rådande djurskyddsuppfattning. Otvivelaktigt föreligger här ett stort djurskyddsproblem och veterinärhögskolan vill därför ansluta sig till motionens hemställan om ökad djurskyddstillsyn vid trav-och galoppträning.
Livsmedelsverket (1975-03-10)
Riksdagens Jordbruksutskott har i remiss 1975-02-10 hos statens livsmedelsverk hemställt om yttrande över framställning i motion 1975:56 om åtgärder för förbättrat djurskydd, att åtgärder måtte vidtagas i syfte att ändra reglerna för klassning av kalvkött.
Med anledning härav får livsmedelsverket framhålla att det ankommer på statens jordbruksnämnd, och ej livsmedelsverket, att fastställa regler för klassning av kött. Däremot åligger det livsmedelsverket att bevaka att livsmedel ej har sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att det kan antagas vara skadligt att förtära, smittförande eller eljest otjänligt till människoföda. Den form av järnbrist som förekommer hos gödkalv är inte av sådan art att gödkalvköttet av denna anledning bör bedömas som mindervärdigt från livsmedelshygienisk synpunkt.
Inte heller bedömer verket gödkalvköttet vara av väsentlig betydelse som järnkälla i kosten. En nedklassning av gödkalvköttet torde därför få grundas på andra än livsmedelshygieniska skäl.
Lantbrukarnas riksförbund (LRF) (1975-03-19)
Uppfödningen av gödkalvar i Sverige har gått starkt tillbaka och har för närvarande endast liten omfattning. Produktionen täcker inte efterfrågan och en viss import förekommer därför.
Uppfödningsformen är arbetsintensiv och ställer mycket stora krav på bl. a. utfodringen, som måste ske i kontrollerade former och efter noggrant uppgjorda anvisningar. Gödkalvuppfödningen är därför särskilt lämpad för mindre gårdar.
Motionärerna anser att gödkalvuppfödningen innebär djurlidande, eftersom man strävar efter att undanhålla kalvarna järn. Därför borde reglerna för klassificering av kalvkött ändras så att kött från kalvar med järnbrist inte längre premieras. Motionärerna stöder sin framställning på en nyligen framlagd avhandling i ämnet.
JoU 1975/76: 20
20 Det torde vara ostridigt att det ljusa gödkalvköttet huvudsakligen är en följd av utfodringsbetingad järnbrist hos kalvarna. Det är däremot inte riktigt att hävda att detta tillstånd innebär djurlidande i ordets egentliga mening. Kalvarnas järnbrist kan inte jämföras med likartad spårämnesbrist hos djur eller människor av vilka krävs fysisk prestation. Gödkalvarna slaktas alltid efter ca 12 veckors uppfödning.
Man kan följaktligen med visst fog hävda att gödkalvuppfödningen är en onaturlig produktionsform och att dess betingelser vid behov bör kunna ändras. LRF har därför ingenting emot att man närmare diskuterar möjligheterna att via reglerna för klassning av kalvkött bättre anpassa gödkalvarnas utfodringsförhållanden till veterinärmedicinska krav. I detta sammanhang vill LRF dock hänvisa till de försöksresultat som statskonsulenten Eric Norrman vid Lantbrukshögskolan redovisat. (Se Land nr 8/1975).
Om produktion av gödkalvkött i Sverige inte längre skulle komma att bli möjlig bör de huvudsakligen mindre jordbruksföretag som därvid skulle komma att drabbas få hjälp med övergång till annan produktion. Vidare bör åtgärder vidtas så att inte heller import av kött från gödkalv kommer att kunna ske. Det vore orimligt om en produkt som inte får tillverkas i Sverige i stället skulle kunna importeras.
Motionärerna har också hemställt att lantbruksstyrelsen måtte få i uppdrag att utreda och lämna förslag till en organisation för djurskyddstillsyn över trav- och galoppträning.
LRF har ingenting att invända mot att en sådan organisation kommer till stånd. De veterinärresurser som skulle behövas får dock inte tas från den ordinarie distriktsveterinärorganisationen, vars resurser redan är hårt ansträngda.
Sveriges Djurskyddsföreningars Riksförbund (SDR) (1975-03-26)
1. Medveten utfodring så att kalvars järnbehov icke tillgodoses är en realitet. I en tid då man försöker minska antalet tillsatser till livsmedel och radikalt skär ned t. ex. färgtillsatser bl. a. beroende på att man inte på artificiell väg skall kunna öka en varas attraktivitet är ett motsvarande betraktelsesätt även relevant vad avser kött om egenfärgen påverkas genom konstgrepp. Det borde vara en självklarhet, att animala livsmedel skall framställas genom användning av utfodringssystem, som täcker djurens behov och ej ger anledning till kliniska eller subkliniska sjukdomssymtom. Djurens optimala hälsa är ett oavvisligt djurskyddskrav. Ett undanhållande av järn synes strida mot bestämmelser om utfodring i 2 5 djurskyddslagen, varför klassificeringsnormer som uppmanar till sådan förseelse bör utmönstras.
3. Tillsynen över hästtävlingar organiseras genom att lantbruksstyrelsen förordnar banveterinär. Hälsovårdsnämnderna, som handhar den lokala tillsynen, har föga möjlighet att kontrollera träning av hästar före tävling. Då träning inte enbart sker på eller invid de tävlingsbanor som finns, kan svårigheter för kontrollens effektiva genomförande uppkomma. Att ett stort behov av bättre kontroll föreligger framgår bl. a. av de många startförbud för hästar vid t. ex. travtävlingar som banveterinärerna måste utfärda. Under
1973 meddelades sålunda 708 hästar startförbud i de 7 546 travlopp som anordnades på landets 30 travbanor, medan på de två galoppbanorna 13 startförbud meddelades på 422 lopp. Ett större ansvar för hästägare och tränare synes vara ett oavvisligt krav för att åstadkomma förbättrad djurskyddstillsyn inom trav- och galoppsporten. Ett uppdrag åt lantbrukssty -
JoU 1975/76: 20
reisen att framlägga förslag till organisation för djurskyddstillsyn över travoch galoppträning tillstyrkes.
AB Trav och Galopp (1975-03-30)
Bolaget har i frågan erhållit yttranden från Svenska Galoppsportens och Svenska Travsportens Centralförbund, vilka yttranden bifogas1. Bolaget ansluter sig till de synpunkter som framförts av Centralförbunden och vill särskilt framhålla följande:
Hästar i trav och galoppträning har enligt bolagets bedömning en omvårdnad och tillsyn väl i klass med t. ex. brukshästarnas. Den terminologi och de synpunkter som framförts i den i motionen refererade tidningsartikeln är helt främmande för de inom sporten verksamma.
En särskild organisation för djurskyddstillsyn över trav- och galoppträning vid sidan av de kommunala djurskyddsinspektörerna synes ej lämplig eller befogad. I den mån uppgifter från sällskapen om träningsställen synes önskvärda kan detta enklast ske genom att sällskapen till respektive länsveterinär lämnar uppgift om beviljade tränarlicenser med uppgift om var de licensierade tränarna driver sin tränarverksamhet. Genom en mer systematisk kontroll av licensgivningen bör detta kunna genomföras från 1976. Uppgifterna till länsveterinärerna måste dock i så fall begränsas till de antalsmässigt helt dominerande varmblodiga travhästarna och till galopphästarna. När det gäller den mindre gruppen nordsvenska travhästar finns ej möjlighet till motsvarande registrering. Dessa hästar som framför allt tävlar på mindre banor i Norrland förekommer sällan i professionell träning och befinner sig ofta spridda över hela landsbygden, där de sysselsättes större eller mindre tid av året av sina ägare i jord- och skogsbruk. Beträffande dessa hästar bör de kommunala djurskyddsinspektörernas arbete fungera på sedvanligt sätt som för övriga bruksdjur.
'Ej bifogade detta betänkande.