Med anledning av motioner angående vissa jaktfrågor in. m.
JoU 1975/76: 25
Jordbruksutskottets betänkande 1975/76: 25
med anledning av motioner angående vissa jaktfrågor in. m.
Motionerna
Yrkanden
I motionen 1975:89 av herr Fågelsbo och fru Göthberg (båda c) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om en sådan ändring av bestämmelserna om älgskadeersättning att ersättning må utgå för älgskada på gröda oberoende av brukningsenhetens storlek.
I motionen 1975:600 av herrar Johansson i Växjö (c) och Wirtén (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om sådan ändring av 2 och 3 SS jakttidskungörelsen (SFS 1973:406) att allmän jakttid ej skall gälla för duvhök.
1 motionen 1975:883 av herrar Larsson i Öskevik och Pettersson i Örebro (båda c) hemställs att riksdagen beslutar 1. att hos regeringen begära förslag om regler för utbetalning av ersättning för skada förorsakad av fridlyst djurart enligt vad som anförts i motionen, 2. att hos regeringen begära förslag om en skaderegleringslond enligt motionens syfte.
I motionen 1975:1514 av herr Alsén m. fl. (s) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om skyndsam utredning och förslag angående ändring av lagen om rätt till jakt, så att alla de djur och fåglar som omfattas av 18 ij i nämnda lag blir föremål för märkningstvång.
Remissyttrandena
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1975:883 från statens naturvårdsverk, lantbruksstyrelsen och lantbrukarnas riksförbund. Se bilaga till detta betänkande.
Utskottet
I detta betänkande redovisar utskottet sina ställningstaganden till några under riksmötet 1975 väckta motioner angående vissa jaktfrågor m. m.
Ersättning för viltskador. I motionen 1975:89 anförs att bestämmelserna om älgskadeersättning är så utformade att ersättning för skada som älg vållat på obärgad gröda endast utgår till jordbrukare vars marktillgångar uppgår till 40 ha odlad jord eller 200 ha annan jord. Med hänsyn till den utveckling som skett sedan bestämmelsernas tillkomst år 1965 är det enligt
1 Riksdagen 1975 / 76. 16 sami. Xr 25
JoU1975/76:25
motionärerna befogat med en förändring av arealgränsen. Lämpligast vore, anser man, att helt slopa arealgränserna, eftersom det inte finns någon principiellt motiverad anledning till att innehavare av större markarealer ej skall erhålla älgskadeersättning.
I motionen 1975:883 påpekas att det föreligger vissa svårigheter för den som drabbas av skada av fridlyst djur att erhålla ersättning för skadan. Det framhålls att bestämda regler finns endast såvitt avser skada som vållats av vissa djurarter, t. ex. älg. I övrigt gäller enligt motionärerna inga fasta regler utan ersättning ges efter prövning från fall till fall. Frånvaron av fasta regler anser motionärerna - som hänvisar till ett konkret fall av bäverskador på ett sjösänkningsbolags skyddsvallar - vållar svårigheter för de skadedrabbade att göra gällande sina krav. Motionärerna understryker att ingen i dag vill medverka till att utrota djurarter. Principen bör därför vara, anser motionärerna, att den som drabbas av skada erhåller ersättning för hela den skada som åsamkats. Bidrag bör också kunna utgå till nödvändiga förebyggande åtgärder. För att uppnå enklaste möjliga bidragsrutiner föreslår motionärerna att en fond inrättas varur ersättning utgår i bidragsberättigade fall.
Vad först beträffar motionen 1975:89 vill utskottet erinra om att bestämmelser om skador som förorsakas av älg finns i kungörelsen (1965:260) om älgskadeavgift m. m. Älgskadeavgifter som inflyter inom ett län bildar en älgskadefond som förvaltas av länsstyrelsen. Ur älgskadefonden beviljas bl. a. ersättning för älgskada på gröda eller på fruktodling eller annan trädgårdsodling med därtill hörande särskild anläggning. Enligt vid tidpunkten för motionens väckande gällande bestämmelser utgick emellertid inte, som motionärerna anfört, ersättning för älgskada på gröda om den brukningsenhet där skadan uppkommit omfattade odlad jord utöver 40 hektar eller annan mark utöver 200 hektar, såvida inte särskilda skäl förelåg att bevilja ersättning. Utskottet vill nämna att den nyssnämnda arealgränsen om 40 hektar odlad jord sedermera, med verkan fr. o. m. den 1 juli 1975, höjts till 60 hektar (SFS 1975:286). Av förarbetena till den ifrågavarande kungörelsen om älgskadeavgift m. m. (prop. 1965:19 s. 19) framgår bl. a. att ersättning ansågs böra utgå för skador på brukningsenheter av högst tvåfamiljsjordbruks storlek men att av administrativa skäl en fast arealgräns borde tillämpas. Det framhölls i detta sammanhang att Kungl. Maj:t - numera regeringen - borde äga vidta av utvecklingen motiverade anpassningar.
Utskottet anser för sin del att vissa skäl talar för att möjligheten till ersättning för älgskada inte bör vara knuten till brukningsenhetens storlek. Det förtjänar nämnas att en föreslagen begränsning av motsvarande art ej ansågs böra införas i kungörelsen (1970:890) om ersättning för skada av kronhjort sedan utskottet tillstyrkt en motion med yrkande bl. a. att ersättning för sådan skada skulle utgå oberoende av brukningsenhetens storlek (prop. 1970:165 s. 61, JoU 1970:53 s. 3). Utskottet vill emellertid inte f. n. framställa något direkt yrkande angående ett definitivt avskaffande av are -
JolJ 1975/76:25
algränsen. Genom den nyligen genomförda höjningen av arealgränsen har för övrigt motionens syfte i viss mån tillgodosetts. Vidare kvarstår möjligheten att, oavsett brukningsenhetens storlek, bereda vederbörande ersättning om särskilda skäl föreligger. Utskottet förutsätter att regeringen även i fortsättningen ägnar berörda spörsmål uppmärksamhet och, i enlighet med de tidigare återgivna uttalandena i propositionen 1965:19, vidtar av utvecklingen motiverade anpassningar av ersättningsbestämmelserna.
Vad därefter beträffar motionen 1975:883 vill utskottet erinra om att regler om ersättning för viltskada finns - förutom i de tidigare nämnda kungörelserna angående skada som förorsakas av älg eller kronhjort - också i 16 § jaktstadgan (1938:279). 1 nämnda stadgande avses fall då tamdjur dödas eller skadas genom angrepp av björn, varg, järv, lo eller örn eller om sådant djur vållar annan skada på tamdjursskötseln. Riktlinjer i fråga om ersättning för nu ifrågavarande skador har senast fastställts av 1973 års riksdag (prop. 1973:68, JoU 1973:22, rskr 1973:182). Beträffande renar och får utgår ersättning med belopp som fastställs av naturvårdsverket. För annat tamdjur bestäms ersättningen med ledning av reglerna för värdering av klövbärande djur och fjäderfä enligt epizootilagen (1935:105).
För budgetåret 1975/76 har till ersättning för vissa skador av rovdjur m. m. anvisats ett förslagsanslag om 1 455 000 kr. (prop. 1975:1 bil. 11 s. 154).
När det gäller skadegörelse av andra fridlysta djur än som avses i ovan angivna författningar har jordbruksministern i ett svar den 12 december 1974 påen enkel fråga angående ersättningen för skador av fridlysta djurarter uttalat att ersättning kan beviljas efter prövning från fall till fall. Det har enligt jordbruksministern inte varit möjligt att tillämpa några fasta regler eller bestämmelser eftersom förutsättningarna från fall till fall kan vara mycket skiftande. Medel för sådant ändamål har hittills tagits ur jaktvårdsfonden.
Utskottet vill framhålla att viltskador enligt för viltvården gällande grundprinciper bör förebyggas eller på annat sätt regleras genom att jakten utformas som ett primärt regleringsinstrument. Som framgår av vad statens naturvårdsverk och lantbruksstyrelsen anfört i sina remissyttranden har dock enligt gammal praxis varje näring att tåla viss skadegörelse av vilt. Först när skadegörelsen blivit mera omfattande har det kunnat bli aktuellt med förbättrade möjligheter till avskjutning. 1 sista hand anses ekonomisk kompensation böra komma i fråga.
Enligt utskottets mening är det angeläget att ersättningssystemet är så utformat att det tillgodoser såväl intresset av ett tillfredsställande skydd för fridlysta djurarter som behovet av att markägare ges ett rimligt skydd mot ekonomiska förluster till följd av viltskador. Bl. a. vill utskottet understryka vikten av att del ges tillfredsställande ersättningsmöjligheter vid fall av mera omfattande viltskador. Det kan dock ifrågasättas huruvida det, som motionärerna föreslagit, är praktiskt möjligt att åstadkomma enhetliga
JoU1975/76:25
och generellt verkande regler med avseende på alla de djurarter som kan tänkas komma i konflikt med mänskliga intressen. Som naturvårdsverket anfört är det nämligen, totalt sett, endast ett fåtal djurarter för vilka allmän jakttid förekommer. Övriga djurarter är automatiskt fridlysta så länge inte sådan jakttid bestämts för arten i fråga. En reglering av i motionen skisserat slag skulle således komma att beröra det absoluta flertalet av landets däggdjurs- och fågelarter. Det nu sagda motiverar enligt utskottets mening att det hittillsvarande systemet med prövning från fall till fall tills vidare bör få godtas. På grund av det anförda och med hänsyn till att det i första hand ankommer på regeringen att fatta beslut på området finner utskottet att motionen inte bör påkalla någon särskild åtgärd från riksdagens sida.
Jakten />« duvhök. Motionärerna erinrar om att i Sverige samtliga rovfåglar med undantag av duvhöken är totalfredade mot jakt. Enligt Svenska jägarförbundets statistik dödades för några år sedan ca 2 000 duvhökar per jaktår. Med denna avskjutning i förening med biocidförgiftning m. m. finns det enligt motionärerna risk för att den svaga tillväxt av duvhökstammen som kunnat konstateras de senaste åren kommer att stagnera, och hot om utrotning kan föreligga. Motionärerna framhåller att rovfåglarna, och särskilt duvhöken, har stor betydelse som decimerande faktor för bl. a. kråkfåglar. Vi har, heter det vidare, fått en snedbalans som gör att kråkor och kajor inte längre har några naturliga fiender utan måste bekämpas av människan med gift, vilket har sina risker för andra djurarter. Det är visserligen riktigt att fasanen, framför allt vintertid, för en duvhök är ett mera lättfångat byle än kråkfåglar. Motionärerna vill emellertid ifrågasätta om en främmande och inplanterad djurart som fasanen skall tränga ut en naturlig svensk art som duvhöken. Motionärerna hänvisar vidare till att åtskilliga andra länder upphört med rovfågelsjakt och anser att Sverige, som i naturvårdsfrågor brukar ha en positiv inställning, också borde handla därefter.
Enligt vad utskottet erfarit har farhågor för en nedgång i den svenska stammen av duvhök på senare tid framförts bl. a. från Sveriges ornitologiska förening och Sveriges naturskyddsförening. Den allmänna jakttiden i fråga om duvhök har också successivt blivit föremål för inskränkningar. Fram till den 1 juli 1967 t. ex. omfattade den allmänna jakttiden september-mars, utan inskränkning till någon viss del av riket. Efter vissa förkortningar av jakttiden åren 1968 och 1969 infördes med verkan fr. o. m. den 1 juli 1970 (1970:274) de regler som alltjämt gäller och som f. n. återfinns i jakttidsförordningen (1975:543).
Enligt 2 !; jakttidsförordningen gäller allmän jakttid i fråga om duvhök under september-november i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län och i övriga delar av riket under december-februari. Vidare gäller enligt 3 § samma förordning att duvhök - liksom vissa andra djurarterfår jagas under hela jaktåret inom område för viltuppfödning, hönsgård eller därmed jämförlig anläggning samt inom ett avstånd av 200 m från
JoU 1975/76:25
sådan anläggning, ålit under förutsättning att jakten behövs för att hindra skada inom anläggningen.
Såvitt utskottet kunna finna har på senare tid även i internationella sammanhang en tendens till utökat rovfågelsskydd kunnat skönjas. Enligt en ofta hävdad åsikt bör all jakt på rovfågel i princip vara förbjuden. Enligt utskottets mening får rovfåglarna anses utgöra ett omistligt inslag i en levande och variationsrik fauna och utskottet vill därför tillstyrka sådana åtgärder som är ägnade att trygga rovfågelarternas fortbestånd. Utskottet vill emellertid erinra om att det enligt nuvarande ordning ankommer på regeringen att fastställa allmänna jakttider för de olika djurarterna efter förslag från statens naturvårdsverk. Vad särskilt duvhöken beträffar avvaktar naturvårdsverket f. n. enligt uppgift resultatet av ett vetenskapligt forskningsprojekt rörande denna fågelart. Utskottet vill med hänvisning till det anförda inte förorda något särskilt förslag från riksdagens sida med anledning av motionen. Mot bakgrund av sin i det föregående deklarerade principiella inställning till rov*aglama vill utskottet emellertid framhålla att utskottet inte motsätter sig en total fridlysning av duvhöken, dock med det undantag som anges i 3 § jakttidsförordningen angående område för viltuppfödning m. m. Med vad utskottet nu anfört bör motionen kunna anses besvarad.
Märkninf&tvånf’ beträffande fridlysta djurarter m. m. I motionen 1975:1514 anförs att den lagstiftning som tillerkänner de utrotningshotade djurarterna skydd mot jakt, fångst eller annan beskattning till synes endast kan fördröja men inte hindra vissa arters utdöende. Vissa jägare, konservatorer och samlare - såväl svenska som utländska - minskar enligt motionärerna bevisligen dessa arters numerär. För att åstadkomma ett allmänt förebyggande medel häremot anser motionärerna att det märkningstvång som idag gäller beträffande skinn av vissa däggdjur bör utvidgas på sätt i motionen närmare anges.
Utskottet vill erinra om att angivna märkningstvång beträffande skinnet från vissa djurarter enligt 26 S jaktstadgan (1938:279) gäller björn, varg, järv, lo, bäver, vit fjällräv och utter. Skinn av sådant djur får inte, innan det förses med särskilt märke, beredas inom riket eller i annat än färdigt skick utföras ur riket eller här forslas från en ort till en annan eller utbjudas, överlåtas, köpas eller mottagas. Märkningstvånget skulle enligt motionsförslaget utvidgas till att omfatta samtliga djurarter i privat ägo som anges i 18 S 1 mom. lagen (1938:274) om rätt till jakt. De i nämnda stadgande angivna djurarterna skall, om de dödas, fångas eller anträffas som fallvilt, i princip tillfalla kronan oberoende av vem som jakträtten tillkommer. Bestämmelsen har sin grund i ett allmänt intresse att åt vår fauna bevara vissa sällsynta djurarter. Förteckningen över åsyftade djurarter omfattar f. n. björn, varg, järv, lo, fjällräv, utter, svarthalsad dopping, rördrom, salskrake, bivråk, fiskgjuse, trana, skärfläcka, lunnefågel, gråspett, vitryggig hackspett, mellanspett, kungsfiskare, biätare, blåkråka, härfågel, sommargylling eller
JolJ 1975/76: 25
djur tillhörande någon av grupperna valar, storkar, trappar, örnar, glador, falkar, kärrhökar och ugglor, utom kattuggla.
Utskottet finnér att motionens syfte att slå vakt om utrotningshotade djurarter i och för sig är beaktansvärt. Det finns emellertid enligt utskottets mening anledning att befara att ett regelsystem av i motionen skisserat slag skulle medföra kostnader och administrativa problem - inte minst kontrolIsvårigheter - av sådan storleksordning att de knappast står i rimlig proportion till de fördelar som eventuellt kan uppnås. Utskottet vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att Sverige tillträtt en internationell konvention om handel med hotade arter av vild fauna och flora, den s. k. Washingtonkonventionen, och att frågan om anpassning av svensk lagstiftning till konventionens regler f. n. studeras av en arbetsgrupp inom statens naturvårdsverk. Enligt vad utskottet erfarit angående arbetsgruppens verksamhet torde denna få betydelse bl. a. när det gäller skyddet av våra inhemska vilda djurarter. Utskottet vill vidare erinra om att det i första hand ankommer på regeringen att fatta beslut på förevarande område. Enligt 26 a $ jaktlagen får sålunda regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om fridlysning, jakttider och jaktmedel samt de föreskrifter i övrigt som behövs för att jakt och viltskydd skall kunna bedrivas på ett sätt som tillgodoser såväl allmänna som enskilda intressen (SFS 1975:175). Utskottet anser på grund av det anförda att motionen bör lämnas utan åtgärd från riksdagens sida.
Utskottet hemställer att riksdagen
1. lämnar utan åtgärd motionerna
a. 1975:89,
b. 1975:883,
c. 1975:1514,
2. anser motionen 1975:600 besvarad med vad utskottet anfört.
Stockholm den 4 december 1975 På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON
Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c)*, Hedström (s), Magnusson i Tanum (s), Jonasson (c), fru Lundblad (s)*, herrar Pettersson i Lund (s), Wictorsson (s). Johansson i Holmgården (c), Strömberg i Vretstorp (s), fru Fredrikson (c), fru Ohlin (s), herrar Andersson i Ljung (m), Norrby i Åkersberga (fp) och Bengtsson i Sölvesborg (m).
*Ej närvarande vid betänkandets justering.
JoU 1975/76:25
7 Bilaga
Remissyttranden över motionen 1975:883 Statens naturvårdsverk (1975-04-03)
Statens naturvårdsverk vill inledningsvis beröra vad som anförs i motionen om bäverskador vid sjön Tysslingen. Som framgår av bifogat remissyttrande1 1974-07-09 av verket har Tysslinge Sjösänkningsbolag mycket riktigt drabbats av påtagliga bäverskador. Av utlåtandet framgår emellertid också att samhället på ett tidigt stadium ingrep med olika åtgärder för ätt nedbringa skadorna, och att dessa åtgärder också haft effekt.
Vad därefter beträffar principen om ersättning för skada av fridlyst djurart kan följande framhållas.
Enligt tillämpat fridlysningssystem är alla vilda däggdjur och fåglar automatiskt fridlysta, så länge allmän jakttid inte har bestämts för arten ifråga. Eftersom det, totalt sett, är ett fåtal djurarter, för vilka sådan jakttid förekommer, innebär motionens förslag om ersättning för skada av fridlyst djurart att det absoluta flertalet av landets däggdjurs- och fågelarter skulle komma att beröras. De flesta arter kommer nämligen enligt verkets erfarenhet förr eller senare i någon konflikt med mänskliga intressen.
Enligt gammal praxis har vidare varje näring att tåla viss skadegörelse av vilt, utan att kompensation härför kan påräknas. Först när skadegörelsen blivit mer omfattande har kompensation kunnat bli aktuell. Denna har då i första hand antagit formen av förbättrade möjligheter till avskjutning, antingen genom att särskilda licenser beviljats eller, i vissa fall, genom att allmän jakttid införts. Först i sista hand har ekonomisk kompensation kommit i fråga. Några få undantag från denna regel finns dock, vilket också framgår av motionen.
Enligt naturvårdsverkets uppfattning har detta system erbjudit acceptabla möjligheter att kompensera skadelidande och i stort sett fungerat tillfredsställande. Verket anser inte att det föreligger skäl att skapa en särskild skaderegleringsfond för skada av fridlysta djur, utöver vad som förekommer i dag. Mot ett påtagligt utvidgat ersättningsförfarande talar också de stora svårigheterna att skapa enkla och rättvisa ersättningsregler. Hittillsvarande erfarenheter tyder på att mera generella regler om ersättning för viltskador skulle komma att medföra betydande administrativa problem med åtföljande kostnader.
Verket vill slutligen peka på sina erfarenheter av kontakter med allmänheten i viltskadefrågor. De tyder på att man genom information om bakgrunden till skador av olika slag och metoder att förhindra dem vinner ökad förståelse för den tillgång det vilda utgör och därmed minskade krav på ersättning. Verket ser det som väsentligt att få resurser för att utvidga dessa kontakter.
Lantbruksstyrelsen (1975-03-21)
Regleringen av populationer av vildnad sker genom jakt under allmän jakttid eller särskilt tillstånd till jakt. Systemet förutsätter att en skälig skadegörelse får lov att tålas. Grundprincipen bör enligt lantbruksstyrelsens mening vara att de möjligheter som jakten ger genom noggrann uppföljning utnyttjas så att skaderegleringsfallen blir så få som möjligt.
' Ej bifogat detta betänkande
JoU1975/76:25
8 I de fall skador likväl uppkommer möter i regel avsevärda svårigheter att fastställa skadans storlek. Med hänsyn härtill anser lantbruksstyrelsen rådande system med jakten som primärt regleringsinstrument lämpligt utformat om detta system inkluderar möjlighet till skadeersättning då skadegörelsen bedöms vara srörre än som skäligen bör tålas. Systemet bör även kunna fungera då jakt på en viss skadegörare ej är tillåten.
I den utsträckningen viss djurart medför särskilda problem bör liksom då det gäller älg, kronhjort i Skånereservatet och skador av rovdjur på tamboskap specialregler fastställas. Även värdering av skada på jordbruksgrödor bör ske enligt fastställda värderingsregler. Dessa torde lämpligen kunna utarbetas i anslutning till jordbrukets skördeskadeskydd. I övrigt torde i regel förhållandena vara sådana vid olika typer av skadefall att särbehandling krävs från fall till fall.
Lantbrukarnas riksförbund (LRF) (1975-02-25)
I motionen föreslås att en särskild skaderegleringsfond inrättas från vilken utbetalning av ersättningar skall utgå enligt särskilda regler för skador förorsakade av fridlysta djur.
LRF delar uppfattningen att det är rimligt att skador som orsakas av fridlysta djur bör ersättas av det allmänna. Fridlysningen harju tillkommit för att tillgodose allmänna intressen. Det kan då anses skäligt att det allmänna också svarar för den skadegörelse som de fridlysta djuren åstadkommer. Självfallet bör sådan ersättning inte utgå för bagatellartade skador. Däremot bör verklig skadegörelse ersättas enligt realistiska grunder och utan dröjsmål. De regler för ersättningsberäkningarna, som angivits i motionen är enligt LRFs mening godtagbara.
Med hänvisning till det anförda tillstyrker LRF motionen.
GOTAB 75 10442 S Stockholm 1975