Med anledning av motioner om vårjakt efter sjöfågel, m. m.
JoU 1975/76:26
Jordbruksutskottets betänkande 1975/76: 26
med anledning av motioner om vårjakt efter sjöfågel, m. m. Motionerna
I motionen 1975:58 av herr Kronmark m. fl. (m, s, c, fp, vpk) hemställs att riksdagen som sin mening uttalar att regeringen bör genomfora begränsad senvinterjakt för yrkesfiskare och andra skärgårdsbor i huvudsaklig överensstämmelse med Svenska jägareförbundets förslag härom den 12 mars 1971.
I motionen 1975:1573 av herrar Nilsson i Trobro och Komstedt (båda m) hemställs
1. att förbudet mot jakt på sjöfågel upphävs för den bofasta kust- och skärgårdsbefolkningen i Blekinge skärgård,
2. att säsongen för sjöfågeljakt utökas med en kortare period på våren.
Motionen 1975
Motionärerna erinrar om att bland skärgårdsborna utefter Östersjökusten intresset för jakt efter sjöfågel, som i riklig mängd häckar i skärgården, varit utomordentligt stort. Jakt förekommer på hösten och då huvudsakligen efter ungfågel och har tidigare också bedrivits under våren, varvid främst hanfågel beskattades. Vårjakten har sedan år 1955 varit förbjuden.
Alltsedan dess har intresset för att återfå en begränsad vårjakt - eller senvinterjakt som kan vara en mera adekvat benämning - varit mycket stort bland yrkesfiskare och andra skärgårdsbor. En begränsad jakt skulle för dem utgöra ett värdefullt tillskott till hushållet och därtill utgöra en trivselfaktor av stora mått. Den fågelart som är mest aktuell i sammanhanget är ejdern. Den äldre hanfågeln - gudingen - kan ej beskattas under hösten då endast undantagsvis några äldre hanfåglar finns kvar hos oss. Huvuddelen flyttar söderut redan i slutet av maj och under hela sommaren. Biologiska skäl talar alltså enligt motionärerna för en beskattning under eftervintern eller våren. Sådan jakt bedrivs i Finland och bl. a. Åland, där en föredömlig sjöfågelsvård allmänt anses föreligga.
I motionen anförs att framställningar till Konungen om begränsad senvinterjakt från Svenska ostkustfiskarenas centralförbund, Svenska jägareförbundet och Svenska sydkustfiskarenas centralförbund genom beslut den 8 mars 1974 lämnats utan åtgärd av Kungl. Maj:t främst mot bakgrund av Sveriges anslutning till konventionen för fågelskydd.
Motionärerna beklagar att Kungl. Maj:t ej medgav senvinterjakt enligt föreliggande förslag som var mycket begränsat i avseende på vilka som
1 Riksdagen 1975/76. 16 sami. Nr 26
JoU 1975/76: 26
skulle få utöva jakten, i fråga om fågelarter, tid för jakten, jaktplatser m. m. och föreslår att riksdagen rekommenderar regeringen att medge den berördajakten. I sammanhanget erinras om att konventionen om fågelskydd visserligen kräver skydd för alla fåglar under häckningstiden och då de återvänder till häckningsplatserna men också har försetts med ett undantag enligt vilket i Norge, Sverige och Finland samt på Färöarna rådande särskilda förhållanden inom näringslivet berättigar vederbörlig myndighet i dessa länder att medge undantag samt göra vissa avvikelser i fråga om bestämmelserna i konventionen. Det nämns vidare i motionen att man i norra Norge i två kommuner tillåtit en begränsad form av vårjakt och att jakten i Finland huvudsakligen bedrivs på våren. Härutöver framhålls också att beståndet av ejder, vigg och storskrake i de svenska Östersjöskärgårdarna är utomordentligt starkt.
Det i motionens hemställan åberopade förslaget av Svenska jägareförbundet innebar, som framgår av bilaga till motionen, att personer som har eller kan erhålla tillstånd till jakt på allmänt vatten och dessutom är att hänföra till den grupp av bofast skärgårdsbefolkning eller yrkesutövare, varom talas under punkt A 1 i de av Kungl. Maj:t den 8 december 1967 meddelade anvisningarna angående tillämpningen av 2^3 mom. jaktlagen, meddelas tillstånd att på angivet jaktområde och för förbrukning i eget hushåll jaga hanfågel av vigg, ejder och storskrake. Jakttiden bör med hänsyn till väderleksförhållandena vara rörlig och omfatta fem sammanhängande söckendagar nämligen tisdag-lördag förlagda så tidigt som möjligt före den egentliga häckningssäsongen i respektive kustavsnitt och inom tidsramen 15 mars-20 maj.
De personer som i första hand bör kunna få tillstånd är enligt punkten A 1 i nyssnämnda anvisningar sådana som är fast bosatta i skärgårds-och kusttrakterna och som därjämte för sin försörjning är i väsentlig mån beroende av de för dessa trakter typiska inkomstkällorna. I enlighet härmed bör såsom tillståndsberättigade anses, förutom fiskarebefolkningen, även sådana kust- och skärgårdsbor, som vid sidan av annan näring hämtar ett väsentligt tillskott till sin försörjning från havet, samt, åtminstone i allmänhet, personalen vid lots- och fyrplatser och tullverkets bevakningspersonal.
Motionen 1975:1573
Enligt motionen har det sedan år 1951 för var och en som varit mantalsskriven på någon av Blekinges öar lämnats ett generellt tillstånd till sjöfågelsjakt på allmänt vatten samt på holmar, klippor och skär under den tillåtna säsongen, dvs. från den 1 september till årets slut. Detta tillstånd har nu dragits in och i stället gäller sedan den 1 juli 1974 att jakttillstånd skall sökas hos och prövas av länsstyrelsen i varje särskilt fall. Vissa sjöjakts -
JoU 1975/76: 26
områden har nu förordats - dessa har för övrigt synnerligen svårtydda gränser - och detta får till följd att personer som inte bor på öarna för tillstånd att jaga i skärgården, medan öborna själva ges individuella tillstånd till jakt på platser långt från hemmahamnen och bara på begränsat område.
I motionen hävdas vidare att beståndet av sjöfågel medger en kortare jakttid även under våren. Denna tid borde helst göras flexibel, beroende på hur vintern varit. I Danmark sträcker man ut höstjakten på sjöfågel till februari månad, och det betyder att man har en viss form av vårjakt. En undersökning har visat att beståndet av framför allt ejder och storskrake ökat påtagligt. Över en miljon ejdrar drar årligen förbi Blekinges kust. En kortare vårjaktsperiod skulle därför inte skada fågelstammen.
Gällande bestämmelser m. m.
Jaktstadgan (1938:279, omtryckt 1967:769, ändrad senast 1975:177) innehåller bestämmelser om fridlysning, jaktmedel, hundförbud, särskild jakttid m. m. för jakt efter älg, hjort och rådjur, särskilda bestämmelser om vissa rovdjur, skottpengar och om kronans villebråd. Stadgan innehåller också tillämpningsbestämmelser till vissa regler i jaktlagen och vissa bestämmelser om handel och annan hantering med vilt som syftar till att underlätta kontrollen av fridlysningsbestämmelsernas efterlevnad.
Enligt 1 ij jaktstadgan gäller att vilda däggdjur och fåglar som tillhör art för vilken allmän jatkttid ej är bestämd är fridlysta under hela jaktåret. Andra vilda däggdjur och fåglar är fridlysta under tid som ej är allmän jakttid.
När djur är fridlyst, är jakt efter djuret förbjuden, om annat ej följer av ifrågavarande stadga.
Regeringen bestämmer allmänna jakttider.
Jaktåret omfattar tiden den 1 juli-den 30 juni. Statens naturvårdsverk har enligt 20 5 jaktstadgan rätt att för vetenskapligt behov, för undervisningsändamål eller för att i visst fall tillgodose jaktvårds- eller naturvårdsintresse eller för annat särskilt ändamål medge undantag från fridlysning.
Allmänna jakttider bestäms i en årligen ul(Är&dd iaktiids/Hrordning (senaste förordning i ämnet 1975:543, ändrad 1975:803).
Enligt 2 S jakttidsförordningen gäller i fråga om nedan angivna fågelarter följande jakttider.
Skäggdo/t/iing. storskar\\ gräsand, kricka, årla. bläsand, stjärt aud. skedand. bergund, vigg. briinand. alfågel, svälla, sjöorre, knipa, småskrake, storskrake, eider, sothöna och enkelbeekasiir. i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län inom ett område som begränsas, mot norr av gränsen mot Gävleborgs län, mot väster av en linje från norr till söder längs följande vägar och genom följande orter, nämligen väg E 4-Älvkarleby-väg 76-Frötuna-väg 276-Rosenkälla-väg 76-Stockholm-väg 73- Ösmo-väg 225-Södertälje-väg E 4-Norrköping-väg 15-Ryssby samt mot
1* Riksdagen 1975/76. 16 sami. Nr 26
JoU 1975/76: 26
söder av en linje längs väg 592 till Revsuddens östra spets och av räta linjer från nämnda spets över Slottsbredan och Blå Jungfrun samt vidare i bäring 25 till territorialgränsen den 16 september-den 31 december, i fråga om gräsand dock september-november och svärta oktober-december, i Kalmar och Blekinge län inom ett område längs kusten som begränsas, mot norr av nyssnämnda sydgräns, mot landets inre delar av en linje längs väg 15 och mot väster av gränsen mot Kristianstads län samt i Gotlands län september-december, i fråga om gräsand dock september-november, i Kristianstads och Malmöhus län september-december, i fråga om gräsand dock den 21 augusti-den 30 november och enkelbeckasin den 21 augusti-den 31 december,
i Hallands län väster om väg E6 november-januari, i fråga om gräsand, kricka, årta, bläsand, stjärtand, skedand, sothöna och enkelbeckasin dock den 21 augusti-den 15 november, i Göteborgs och Bohus län väster om väg E 6 november-januari, i fråga om storskarv dock oktober-januari och i fråga om gräsand, kricka, årta, bläsand, stjärtand, skedand, sothöna och enkelbeckasin den 21 augusti-den 15 november,
i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, utom i fråga om svärta och ejder, den 25 augusti-den 15 november,
i övriga delar av riket den 21 augusti-den 15 november.
Av intresse i sammanhanget är även bestämmelsen i 2 5 3 mom. jaktlagen (1938:274, ändrad senast 1975:175), vari stadgas att på allmänt vatten annorstädes än i 2 mom. av samma paragraf avses ävensom på holmar, klippor och skär som ej hör till visst hemman får, där ej regeringen för visst område annat förordnat, jakt icke idkas utan tillstånd av länsstyrelsen. Av utfärdade tillämpningsföreskrifter framgår bland annat att till erhållande av jakttillstånd bör i första hand ifrågakomma personer, som är fast bosatta i skärgårdsoch kusttrakterna och som därjämte för sin försörjning är i väsentlig mån beroende av de för dessa trakter typiska inkomstkällorna. Under vissa förutsättningar kan föreskrivas att jakt får bedrivas av envar som är mantalsskriven på viss ö eller plats.
Konventionen om fåjjelskydd
Den 15 mars 1963 ratificerade Sverige konventionen i Paris den 18 oktober 1950 om fågelskydd. Konventionen trädde i kraft den 17januari 1963. Enligt artikel 2 i konventionen anser de fördragsslutande staterna allmänt sett, såvitt nu är i fråga, att skydd bör ges beträffande alla fåglar åtminstone under fortplantningstiden samt beträffande flyttfåglarna dessutom under den tid då de vänder åter till sina boplatser, i synnerhet under mars-juli. Konventionen innehåller vissa undantag från nyssnämnda bestämmelse. Bl. a. sägs i artikel 6 tredje stycket att i Norge, Sverige och Finland samt
JoU 1975/76: 26
på Färöarna rådande särskilda förhållanden inom näringslivet berättigar vederbörlig myndighet i dessa länder att medge undantag samt göra vissa avvikelser i fråga om bestämmelserna i konventionen. Konventionen har ratificerats även av Belgien, Island, Luxemburg, Nederländerna, Schweiz, Spanien och Turkiet.
Tidigare riksdagsbehandling
I en motion till 1965 års riksdag av herr Hedin m. fl. hemställdes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära att bestämmelser utfärdades, innebärande att möjlighet till förlängd vinterjakt och begränsad vårjakt på sjöfågel erbjöds skärgårdsbefolkningen vid Bottenviken och Östersjökusten.
1 anledning av motionen avgav tredje lagutskottet utlåtande (1965:28) vari vinterjakt efter sjöfågel avstyrktes men däremot en starkt inskränkt vårjakt längs ostkusten befanns böra kunna tillåtas. Jakten borde begränsas till hanfågel av ejder, vigg och storskrake. Endast personliga tillstånd till den verkligt bofasta skärgårdsbefolkningen borde komma i fråga. Utskottet förutsatta att jaktens verkningar på fågellivet skulle följas med uppmärksamhet och att jakten, då omständigheterna så påkallade, skulle ytterligare inskränkas eller helt förbjudas.
När det gäller motiveringen för vårjakten efter sjöfågel avvisade utskottet hänvisningen i motionen till den urgamla jakttraditionen. Vidare anförde utskottet att sjöfågeljakten numera även i huvudsak spelat ut sin roll från försörjningssynpunkt, ehuru jaktbytet åtminstone inom en del områden ansågs kunna ha viss betydelse som tillskott till hushållet. Värdet av sjöfågeljakten var enligt utskottet i stället främst att söka i den möjlighet till omväxling och avkoppling som den bereder sina utövare. Utskottet pekade härvid på de förhållanden under vilka stora delar av skärgårdsbefolkningen lever. Av betydelse ansågs även vara att ett återinförande av vårjakten kunde antas stimulera skärgårdsbornas intresse för att på olika sätt vårda sig om sjöfågelbestånden och att det syntes kunna bidra till att kontrollen över efterlevnaden av gällande fridlysningsbestämmelser förbättrades. Vad särskilt gällde ejderhanarna talade för vårjakt den omständigheten, att de f. n. går praktiskt taget fria från beskattning därför att de börjar sträcka mot söder redan i maj sedan parningen skett. Då höstjakten inleds har de i huvudsak lämnat ostkusten. Höstjakten efter ejder avser därför nästan uteslutande honor och ungfågel vilket kan ha till följd en ogynnsam könsfördelning. Även bland vigg och storskrakar syntes hanfågeln vara i majoritet.
Utskottet ansåg uppenbart att en vårjakt efter sjöfågel kan medges endast i mycket begränsad omfattning. En sådan jakt, om den begränsas på lämpligt sätt, ansågs emellertid inte behöva innebära några risker för utarmning av fågellivet eller eljest några större olägenheter från naturvårdssynpunkt. Den
JoU 1975/76: 26
begränsade vårjakten innebar enligt utskottets mening inte något väsentligt avsteg från gällande principiella förbud. Den fick anses falla inom ramen för undantagsbestämmelsen i konventionen om "conditions economiques". Hinder syntes därför ej möta på grund av bestämmelserna i konventionen.
I en vid utlåtandet fogad reservation hemställdes att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Vid behandlingen av utlåtandet stannade kamrarna i olika beslut. Någon sammanjämkning mellan kamrarna befanns icke vara möjlig.
I enkel fråga till dåvarande jordbruksministern, statsrådet Holmqvist, frågade år 1968 herr Hedin om jordbruksministern övervägde att tillmötesgå önskemålen om några dagars begränsad vårjakt på sjöfågel på ostkusten. Jordbruksministern svarade att Kungl. Majit i föregående veckas konselj avslagit ansökningar om sådan vårjakt. Svaret på frågan var således nej. Vid replikväxlingen erinrade jordbruksministern om att Nordiska rådet i februari 1968 antagit en rekommendation om skydd för djurlivet som bl. a. innebar att fåglar skulle skyddas under häckningstiden. Inte någon delegat hade gått emot rekommendationen.
Framställningar om återinförande av vårjakt efter sjöfåuel från Svenska jaga reförbimdet in. fl.
i Sverige har sjöfågeln sedan flera decennier varit föremål för skyddsåtgärder av sådant slag som anges i 1950 års Pariskonvention om fågelskydd. Redan före tillkomsten av gällande jaktstadga (1938:279) hade all vårjakt efter sjöfågel avlysts för västkusten. På övriga kuststräckor var viss vårjakt efter sjöfågel tillåten in på 1950-talet. Under jaktåren 1950/51-1954/55 skärptes skyddsåtgärderna. På våren 1955 avlystes all vårjakt efter sjöfågel. Sedan dess har denna jakt varit förbjuden i Sverige. Även vissa andra länder, som inte är anslutna till 1950 års Pariskonvention, upprätthåller förbud mot vårjakt efter sjöfågel eller medger endast begränsad sådan jakt. I Norge är vårjakten förbjuden. I Danmark får sjöfågel ej jagas senare än i februari.
1 Finland förekommer alltjämt viss begränsad vårjakt efter sjöfågel vilken enligt inhämtade uppgifter kommer att inskränkas ytterligare.
Sedan vårjakten efter sjöfågel förbjudits i Sverige har åtskilliga förslag lagts fram om återinförande av sådan jakt. Sålunda hemställde Svenska jägareförbundet år 1960 om sådan ändring av då gällande fridlysningsbestämmelser att viss vårjakt efter hanfågel av ejder och storskrake skulle bli tillåten. I ärendet avgav 1949 års jaktutredning utlåtande vilket innebar nytt, överarbetat förslag i ämnet. Genom beslut den 16 mars 1962 fann Kungl. Maj:t vad i ärendet förekommit icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. År 1968 ansökte Svenska jägareförbundets avdelning för Stockholms stad och län samt Marsö-Nävelsö jaktvårdsområde i Gladhammars kommun, Kalmar län, om tillstånd till viss vårjakt efter sjöfågel. Genom beslut den 1 mars 1968 lämnade Kungl. Majit ansökningarna utan bifall.
JoU 1975:76: 26
7 I skrivelser den 12 mars 1969 respektive den 12 mars 1971 anhöll Svenska ostkustfiskarenas centralförbund och Svenska jägareförbundet att yrkesfiskare och viss annan, utefter östersjökusten bosatt kust- och skärgårdsbefolkning skulle beviljas tillstånd att under fem dagar på våren jaga hanfågel av vigg,ejder och storskrake. Svenska jägareförbundet förordade att jakttiden förlädes så tidigt som möjligt före den egentliga häckningssäsongen i respektive kustavsnitt och inom tidsramen den 15 mars-den 20 maj.
Statens naturvårdsverk avgav den 26 maj 1972 yttrande i ärendet. Vid yttrandet var fogade yttranden av rikspolisstyrelsen, generaltullstyrelsen, Naturhistoriska riksmuseet, skogshögskolan, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar och Blekinge län, Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges ornitologiska förening.
Praktiskt taget alla av naturvårdsverket anlitade remissinstanser avstyrkte eller ställde sig tveksamma till förslaget om återinförande av viss vårvinterjakt på sjöfågel. För förslaget uttalade sig rikspolisstyrelsen med hänvisning till vissa ökade möj'igheter till övervakning mot olaga jakt. Naturvårdsverket ansåg det internationella samarbetet vara utomordentligt viktigt. Verket ville sålunda hävda att den tid nu definitivt var förbi då enskilda länder beslutade om jakttider på flyttande djurarter utan att ta hänsyn till den internationella situationen. Med hänsyn härtill och vad i övrigt anförts av bl. a. remissinstanserna avstyrkte naturvårdsverket förslaget.
I skrivelse den 2 augusti 1972 anhöll Svenska sydkustfiskarnas centralförbund att jakt efter sjöfågel skulle bli lovlig för den bofasta skärgårdsbefolkningen under en treveckorsperiod på våren. I skrivelse den 25 juni 1973 föreslog förbundet vidare att personlig tillstånd lämnades i första hand fiskare att bedriva husbehovsjakt efter hanfågel av vigg, ejder och storskrake under tiden den 1-20 april.
I beslut den 24 november 1972 fann Kungl. Majit med hänsyn till bl. a. 1950 års Pariskonvention om fågelskydd att frågan om vårjakt efter sjöfågel ej borde prövas utan hörande av företrädare för viltvårdsintresset i Danmark, Finland och Norge samt övriga berörda länder. Därigenom borde aktuella uppgifter inhämtas om bl. a. bestånden av sjöfågel i olika länder och om jakttiderna. Kungl. Majit uppdrog åt statens naturvårdsverk att verkställa denna utredning samt med eget yttrande inkomma därmed till Kungl. Maj:t.
Med skrivelse den 9 november 1973 överlämnade naturvårdsverket yttranden av de centrala jaktförvaltande myndigheterna i Danmark, Finland och Norge samt av Internationella fågelskyddsrådet och Internationella jaktrådet. Vidare överlämnade verket skrivelse från Internationella sjöfågelsforskningsbyrån jämte därvid fogad sammanställning över jakttider m. m. berörande bl. a. sjöfågel i vissa länder.
Genom beslut den 8 mars 1974 lämnade Kungl. Majit ifrågavarande ansökningar utan åtgärd. I en motivering till beslutet betonades att vården av fågelbestånden är en internationell angelägenhet av stor vikt främst från miljövårdssynpunkt. Ett uttryck härför är den av Sverige m. fl. länder ra -
JoU 1975/76: 26
tificerade konventionen för fågelskyddet. Allt flera länder deltar i strävandena på detta område av viltvården genom att ej tillåta jakt under flyttfåglarnas häckningstid. Utvecklingen är i stort sett densamma över hela världen.
Utskottet
I föreliggande vid riksmötet 1975 väckta motioner, 1975:58 och 1975:1573, framförs förslag om återinförande av vårjakt efter sjöfågel i viss begränsad omfattning. I motionen 1975:1573 framläggs också ett yrkande om att den bofasta kust- och skärgårdsbefolkningen i Blekinge skärgård i enlighet med tidigare gällande praxis ges generellt tillstånd till sjöfågeljakt på allmänt vatten samt på holmar, klippor och skär som ej hör till visst hemman. Sedan jaktåret 1974/75 gäller enligt länsstyrelsens föreskrifter att tillstånd till angivna jakt skall sökas hos och prövas av länsstyrelsen i varje särskilt fall.
Utskottet vill i anslutning till sistnämnda yrkande erinra om att det enligt bestämmelserna i 2 3 mom. jaktlagen och därtill meddelade tillämpningsföreskrifter sedan 1951 finns möjligheter att utfärda generella tillstånd att på öppna havet och de s. k. ödeskären idka jakt för dem som är bosatta på vissa öar eller platser där praktiskt taget hela befolkningen hör till de jaktberättigades krets. Tillstånd till jakt varom här är fråga meddelas av vederbörande länsstyrelse. Beträffande Blekinge län har länsstyrelsen tidigare varje år meddelat sådana generella jakttillstånd som nyss nämnts. Från och med den 1 juli 1974 tillämpar dock länsstyrelsen ett individuellt ansökningsförfarande. Ändringen har enligt vad utskottet erfarit vidtagits sedan erfarenheterna visat att systemet med generell tillståndsgivning fungerat mindre väl, bl. a. från kontrollsynpunkt. Överträdelser av gällande bestämmelser förekom i sådan omfattning att länsstyrelsen fann en ändrad ordning nödvändig, inte minst för att skydda den bofasta kust- och skärgårdsbefolkningens intressen. Enligt länsstyrelsen har omläggningen av tillståndsförfarandet, som vidtagits efter ett flerårigt utredningsarbete och i nära samförstånd med bl. a. berörda läns- och sjöjakt vårdsföreningar, inte inneburit någon försämring för den ifrågavarande befolkningen såvitt avser dess möjligheter att idka sådan jakt som avses i förevarande motionsyrkande.
Med hänsyn till vad sålunda anförts finner utskottet motionen 1975:1573, yrkande 1, inte böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
Vad härefter gäller de i motionerna framförda önskemålen om vår- eller senvinterjakt efter sjöfågel för utskottet anföra följande.
Sjöfågeln har i vårt land sedan flera decennier varit föremål för skyddsåtgärder av olika slag. Redan före tillkomsten av gällande jaktstadga (1938:279) hade all vårjakt efter sjöfågel avlysts för västkusten. På övriga kuststräckor var viss vårjakt efter sjöfågel tillåten in på 1950-talet. Under jaktåren 1950/51-1954/55 skärptes skyddsåtgärderna. Anledningen till de
JoU 1975/76: 26
skärpta åtgärderna var att sjöfågelstammarna starkt decimerats. Orsakerna härtill var främst en intensiv jakt i förening med äggplockning under andra världskriget, de hårda isvintrarna under 1940-talets forsta år och de allt oftare uppträdande spilloljeutsläppen. Åtgärderna innebar bl. a. att ejdern blev helt fridlyst under våren och att all vårjakt avlystes utmed Norrlandskusten och vid Skånekusten. I mitten av 1950-talet konstaterades, att oljeutsläppen medfört en kraftig påfrestning för sjöfågelstammarna, varför all vårjakt efter sjöfågel förbjöds från våren 1955. Sedan dess har denna jakt varit förbjuden i Sverige.
Den senvinter- eller vårjakt som åsyftas i motionen 1975:58 skulle i enlighet med Svenska jägareförbundets förslag omfatta hanfågel av vigg, ejder och storskrake. I motionen 1975:1573 begränsas yrkandet inte till några speciella sjöfågelarter men i motiveringen hänvisas till det ökade beståndet av framför allt ejder och storskrake. Enligt nuvarande jakttidsförordning (1975:543, ändrad 1975:803) gäller i fråga om nyss .särskilt nämnda fågelarter inte någon allmän jakttid under tiden den 1 februari-den 20 augusti i någon del av riket.
Sverige har 1963 ratificerat 1950 års Pariskonvention om fågelskydd, vari de fördragsslutande staterna förklarar, att de allmänt sett anser att, frånsett vissa angivna undantag, skydd bör ges beträffande alla fåglar åtminstone under fortplantningstiden samt beträffande flyttfåglarna dessutom under den tid då de vänder åter till sina boplatser, i synnerhet under månaderna mars t. o. m. juli. Undantagen från konventionen innebär såvitt nu är av intresse att inom bl. a. Sverige rådande särskilda förhållanden inom näringslivet berättigar vederbörlig myndighet att medge undantag och göra vissa avvikelser i fråga om bestämmelserna i konventionen.
Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har förbudet mot vårjakt alltsedan det genomfördes varit föremål för en livlig debatt. Flera framställningar om återinförande i mer eller mindre begränsad omfattning av vårjakten har gjorts under årens lopp. Till stöd för framställningarna har anförts bl. a. skärgårdsbefolkningens urgamla rätt att beskatta sjöfågeln även under våren samt behovet av husbehovsjakt och den avkoppling och omväxling, som vårjakten anses innebära. Det har vidare hävdats, att en på olika sätt begränsad jakt ej utgör någon fara för fågelbestånden. Tvärtom skulle sjöfågel vården troligen genom ökad medverkan från befolkningens sida vid tillsynen över jaktutövningen förbättras. Mot vårjakten har andragits bl. a. att den är biologiskt förkastlig och att den innebär risker för utarmning av fågellivet. Dessutom har hänvisats till att man internationellt tagit en klar ståndpunkt mot ett återinförande av vårjakten. Beträffande den i det föregående omnämnda klausulen i fågelskyddskonventionen om möjlighet till undantag från vårjaktförbudet till följd av särskilda förhållanden inom näringslivet har rått delade meningar om dess tillämplighet i förevarande fall. Som förut redovisats ansåg sålunda tredje lagutskottet vid behandling år 1965 av en motion i hithörande ämne att vårjakt efter sjöfågel i viss
JoU 1975/76: 26
mycket begränsad omfattning inte innebar något väsentligt avsteg från gällande principiella förbud och även fick anses falla inom ramen för nyssnämnda undantagsbestämmelser i fågelskyddskonventionen.
Lagutskottet fann sålunda att en starkt inskränkt vårjakt längs ostkusten borde kunna tillåtas. Jakten borde begränsas till hanfägel av ejder, vigg och storskrake. Endast personliga tillstånd till den verkligt bofasta skärgårdsbefolkningen borde komma i fråga. Utskottet förutsatte att jaktens verkningar på fågellivet skulle följas med uppmärksamhet och att jakten, då omständigheterna så påkallade, skulle ytterligare inskränkas eller helt förbjudas.
När det gällde motiveringen för vårjakten efter sjöfågel avvisade utskottet hänvisningen i motionen till den urgamla jakttraditionen. Vidare anförde utskottet att sjöfågeljakten i huvudsak spelat ut sin roll från försörjningssynpunkt, ehuru jaktbytet åtminstone inom en del områden ansågs kunna ha viss betydelse som tillskott till hushållet. Värdet av sjöfågeljakten var enligt utskottet i stället främst att söka i den möjlighet till omväxling och avkoppling som den bereder sina utövare. Utskottet pekade härvid på de förhållanden under vilka stora delar av skärgårdsbefolkningen lever. Av betydelse ansågs även vara att ett återinförande av vårjakten kunde antas stimulera skärgårdsbornas intresse för att på olika sätt vårda sig om sjöfågelbestånden och att det syntes kunna bidra till att kontrollen över efterlevnaden av gällande fridlysningsbestämmelserförbättrades. Vad särskilt gällde ejderhanarna talade för vårjakt den omständigheten, att de med gällande bestämmelser går praktiskt taget fria från beskattning därför att de börjar sträcka mot söder redan i maj sedan parningen skett. Då höstjakten inleds har de i huvudsak lämnat ostkusten. Höstjakten efter ejder avser därför nästan uteslutande honor och ungfågel vilket kan ha till följd en ogynnsam könsfördelning. Även bland vigg och storskrakar syntes hanfågeln vara i majoritet.
Utskottet ansåg uppenbart att en vårjakt efter sjöfågel kunde medges endast i mycket begränsad omfattning. En sådan jakt, om den begränsades på lämpligt sätt, ansågs emellertid inte behöva innebära några risker för utarmning av fågellivet eller eljest några större olägenheter från naturvårdssynpunkt.
I en reservation till tredje lagutskottets utlåtande föreslogs att motionen inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd, med hänvisning till att motionärernas förslag beträffande vårjakten bl. a. inte lät sig förena med bestämmelserna i 1950 års konvention om fågelskydd. Vid behandlingen av lagutskottets utlåtande stannade emellertid kamrarna i olika beslut. Då någon sammanjämkning mellan kamrarna ej befanns möjlig föll frågan.
Även efter det riksdagen senast hade spörsmålet uppe till behandling har ett flertal förslag om vårjaktens återinförande förts fram, bi. a. det som åsyftas i motionen 1975:58 och som i skrivelse till Konungen den 12 mars 1971 framlades av Svenska jägareförbundet. Enligt denna framställning torde
JoU 1975/76: 26
undantag enligt artikel 6 i konventionen om fågelskydd medges för husbehovsjakt efter hanfågel av vigg, ejder och storskrake under fem sammanhängande söckendagar på våren, förlagda så tidigt som möjligt före den egentliga häckningssäsongen i respektive kustavsnitt och inom tidsramen den 15 mars-den 20 maj. Medgivandet skulle avse, förutom fiskarbefolkningen, viss annan inom kust- och skärgårdsområdena fast bosatt befolkning. Som framgår av det föregående lämnade Kungl. Maj:t genom beslut den 8 mars 1974 efter en omfattande remissbehandling förenämnda framställning och ett antal andra i samma ärende utan åtgärd under motivering att vården av fågelbestånden är en internationell angelägenhet av stor vikt, främst från miljövårdssynpunkt. Ett uttryck härför är den av Sverige m. fl. länder ratificerade Pariskonventionen för fågelskydd. 1 beslutet hänvisades till att allt flera länder deltar i strävandena på detta område av viltvården genom att ej tillåta jakt under flyttfåglarnas häckningslid och att utvecklingen i stort är densamma över hela världen.
Emellertid framgår av utredningen i nu förevarande ärende att skärgårdsbefolkningen fäster stor vikt vid vårjakten och att förbudet mot den väckt känslor av irritation och besvikelse. Att intresset är stort för att i någon lämplig form återinföra möjligheterna till vårjakt efter sjöfågel omvittnar även de nu väckta motionerna i ämnet, av vilka den ena undertecknats av företrädare för samtliga fem riksdagspartier.
Utskottet finner det inte vara möjligt att utan en närmare undersökning, lämpligen genom jordbruksdepartementets försorg, få ett säkert underlag för en bedömning huruvida utvecklingen i populationshänseende när det gäller antal, könsfördelning m. m. i fråga om de aktuella fågelarterna tagit en riktning som kan minska betänkligheterna mot en vårjakt från naturvårdsoch viltvårdssynpunkt. Vissa uppgifter tyder otvivelaktigt på att så kan vara fallet. Att förhållandena inom skärgårdsområdena är särpräglade och kan innebära påfrestningar för ifrågavarande befolkning av såväl ekonomisk som social natur är vidare fullt klart. Av naturliga skäl gäller detta särskilt i fråga om den befolkning som är bosatt på öar utan fast landförbindelse. Från regeringens sida har också förutskickats att en proposition med förslag till statliga stödåtgärder inom skärgårdsområden inom kort kommer att föreläggas riksdagen. Huruvida förhållandena nu är av den art att de kan motivera ett avsteg från huvudlinjen i gällande fågelskyddskonvention kan givetvis diskuteras. Som tidigare nämnts fann tredje lagutskottets majoritet år 1965 att en på visst sätt starkt inskränkt vårjakt längs ostkusten fick anses falla inom ramen för berörd undantagsbestämmelse i konventionen. Även om Kungl. Maj:t förra våren inte fann sig kunna mot bakgrund av Sveriges åtaganden enligt fågelskyddskonventionen villfara framställningar i frågan, kan självfallet nya omständigheter ha tillkommit som talar för en annan lösning. Utvecklingen går härsom på andra områden fort. Utskottet vill exempelvis erinra om att, som också i annat sammanhang framförts,
Joll 1975/76: 26
ett förslag till en ny internationell konvention rörande bl. a. fågelskydd f. n. är under utarbetande på initiativ av Förbundsrepubliken Tyskland.
Enligt utskottets mening bör en närmare undersökning av den aktuella situationen på området kunna verksamt bidra till att skapa bättre underlag för ett beslut i förevarande fråga. Mot bakgrund av det betydande intresse som uppenbarligen föreligger för sådan vårjakt efter sjöfågel, varom nu är fråga, vill utskottet för sin del förorda att regeringen skyndsamt låter utreda de möjliga formerna för en sådan jakt, förslagsvis under en försöksperiod av fem år. Som bl. a. framgår av de motioner som här behandlas är det uppenbart att vårjakt efter sjöfågel under alla förhållanden måste bli av förhållandevis begränsad omfattning, såväl i vad avser områdena för jakten som när det gäller personkretsen. Om en jakt skall komma i fråga, bör den givetvis utformas på ett sätt, som inte innebär några risker för utarmning av fågellivet eller eljest medför några större olägenheter från naturvårdssynpunkt. De internationella aspekterna på problemet, inte minst de internordiska, måste självfallet beaktas i sammanhanget. Resultatet av en översyn torde lämpligen böra underställas riksdagen för yttrande.
Vad utskottet nu anfört torde böra ges regeringen till känna.
Utskottet hemställer därför att riksdagen
1. med anledning av motionerna 1975:58 och 1975:1573, yrkande 2, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört angående undersökning av de möjliga formerna för att anordna vårjakt efter sjöfågel,
2. lämnar motionen 1975:1573, yrkande 1, utan åtgärd.
Stockholm den 4 december 1975
På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON
V<7nämnde: herrar Larsson i Borrby (c)*. Hedström (s). Magnusson i Tanum (s), Jonasson (c), fru Lundblad (s)*, herrar Pettersson i Lund (s), Wictorsson (s). Johansson i Holmgården (c), Takman (vpk), Strömberg i Vretstorp (s), fru Fredrikson (c), fru Ohlin (s), herrar Andersson i Ljung (m). Bengtsson i Sölvesborg (m) och Norrby i Åkersberga (fp).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
GOTAB 75 10440 S Slockholm 1975