Med anledning av propositionen 1975/76:67 med förslag till terrängkörningslag jämte motioner

JoU 1975/76:28

Jordbruksutskottets betänkande 1975/76: 28

med anledning av propositionen 1975/76: 67 med förslag till terrängkörningslag jämte motioner

Propositionen

I propositionen 1975/76:67 har regeringen (jordbruksdepartementet) föreslagit riksdagen att antaga förslag till terrängkörningslag.

I propositionen läggs fram förslag till en ny terrängkörningslag som är avsedd att ersätta lagen (1972:606) om körning i terräng med motordrivet fordon.

Enligt lagförslaget blir körning i terräng med terrängfordon och vissa andra fordon förbjuden i hela landet på barmark. Vidare införs generella förbud mot terrängkörning även på snötäckt mark inom de delar av fjällområdet som regeringen bestämmer och dessutom på skogsföryngringar. Undantag skall kunna göras för nyttotrafik, körning i räddningstjänst eller när det annars föreligger särskilda skäl.

I fråga om annan mark får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förbjuda eller meddela föreskrifter för terrängkörning, om sådan körning inom visst område kan medföra olägenhet från naturvårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt.

I propositionen förutskickas att jaktlagstiftningen kommer att ändras bl. a. så att det blir förbjudet att medföra jaktvapen på terrängfordon.

Vidare förutskickas att i en tillämpningsförordning till lagen närmare skall anges bl. a. de undantag från de generella förbuden mot terrängkörning som skall gälla.

Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.

Förslag till Terrängkörningslag

Härigenom föreskrives följande.

1 § Körning i terräng med terrängfordon och motorfordon är förbjuden i hela landet

1. på barmark,

2. på snötäckt skogsmark med plant- eller ungskog, om det ej är uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada på skogen.

1 Riksdagen 1975/76. 16 sami. Nr 28

JoU 1975/76:28

2 Inom de delar av fjällområdet som regeringen bestämmer är körning i terräng med terrängfordon och motorfordon förbjuden även på annan mark än som anges i första stycket.

2 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva undantag från förbud enligt 1 8 i fråga om körning i räddningstjänst eller viss näringsutövning eller när det annars föreligger särskilda skäl.

3 § Kan i annat fall än som avses i 1 8 körning i terräng med motordrivet fordon inom visst område medföra olägenhet från naturvårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt, får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förbjuda körningen eller meddela föreskrifter för den.

Vid meddelande av förbud eller föreskrift enligt första stycket skall iakttagas att körning som är till gagn för ortsbefolkningen eller som behövs för yrkesutövning eller annat nyttigt ändamål ej onödigtvis hindras.

4 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 8 första stycket 1 eller 2 eller mot förbud eller föreskrift som har meddelats med stöd av lagen dömes till böter, om ej gärningen är ringa.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

Beslut om förbud eller föreskrift eller om undantag därifrån som har meddelats med stöd av lagen (1972:606) om körning i terräng med motordrivet fordon skall, om beslutet ej avser körning på barmark, anses meddelat med stöd av denna lag och skall äga fortsatt giltighet i den mån ej regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förordnar annat.

Motionerna

1 detta sammanhang har utskottet behandlat dels den vid riksmötet 1975 väckta motionen

1975:1566 av herr Nilsson i Agnäs m. fl. (m, c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om åtgärder, syftande till ett i princip generellt förbud mot nöjestrafik med terrängmotorfordon i hela riket under barmarksförhållanden, i enlighet med vad i motionen anförs,

dels de med anledning av propositionen väckta motionerna

1. 1975/76:77 av herr Torwald m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar, att de i propositionen 1975/76:67 föreslagna bestämmelserna om barmarkskörning i terräng endast skall gälla inom de områden, där länsstyrelsen efter samråd med markägarna och kommunerna finner det påkallat,

2. 1975/76:87 av herr Andersson i Lycksele m. fl. (s) vari hemställs

1. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträf -

JoU 1975/76:28

fande ortsbefolkningens i fjällområdena behov av undantag från förbud mot snöskotertrafik,

2. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande behovet av särskilda snöskoterleder i fjällområdena,

3. 1975/76:91 av herr Strindberg m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen beslutar att undantag från förbudet i terrängkörningslagen att framföra terrängfordon på snö när det gäller körning i föryngringsytor på över 25 ha storlek införes så att

1. vägar och stigar över föryngringsytor får användas för sådan körning,

2. nödvändiga genomfarter genom större föryngringsyta upplåts för skote rl ed,

4. 1975/76:92 av herr Strindberg m. fl. (m, fp) vari hemställs att riksdagen ger regeringen till känna

1. att vid en avgränsning av särskilda förbudsområden i fjällregionen med förbud mot terrängkörning på snötäckt mark och is, dessa områden ges en sådan utformning och storlek att det icke försvåras eller omöjliggörs för ortsbefolkningen att använda snöskoter för Färd till vinterfiske i fjällvatten eller utnyttjande av snöskotern för utflykter eller färd till fritidshus,

2. att i de särskilda förbudsområdena i fjällregionen, som kan komma att bestämmas av regeringen och som ges en sådan omfattning och storlek att förbuden försvårar ortsbefolkningens möjligheter att använda snöskotern för färd till vinterfiske i fjällvatten i aktuella områden eller för annan användning av snöskotern för utflykter eller färd till fritidshus, skoterleder anordnas i de avgränsade fjällområdena för att möjliggöra dessa fritidsaktiviteter,

5. 1975/76:93 av herr Turesson (m) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts rörande krav på registerplattor på skotrarnas drivband,

6. 1975/76:106 av herrar Stridsman och Johansson i Holmgården (båda c) vari hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts i motionen beträffande förbud mot körning i marker med plantskog och ungskog,

7. 1975/76:124 av herr Börjesson i Falköping (c) vari hemställs att riksdagen beslutar att kommun ges möjlighet att lämna dispens från terrängkörningslagen för organiserade motorsportsaktiviteter i enlighet med vad som anförts i motionen,

8. 1975/76:125 av herr Johansson i Växjö (c) vari hemställs att riksdagen beslutar om införande av ett generellt förbud i hela landet mot körning

JoU 1975/76:28

av terrängfordon på snötäckt mark med möjlighet till dispensgivning i enlighet med vad som i motionen anförts,

9. 1975/76:126 av herr Jonsson i Alingsås (fp) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den i propositionen föreslagna lagstiftningen bör tillämpas så att organiserad tävlings- och utbildningsverksamhet med motorfordon inte försvåras,

10. 1975/76:127 av herr Kronmark m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen

1. beslutar att till § 1 terrängkörningslagen fogas en bestämmelse om att tillstånd erfordras av markägare för att med terrängfordon och motorfordon taga väg över annans mark,

2. ger regeringen till känna vad i motionen anförts rörande terrängkörningslagens tillämpning gentemot enskild markägare,

3. beslutar att, inom de områden av fjällregionen där körning med terrängfordon och motorfordon blir tillåten särskilda färdvägar anvisas och på lämpligt sätt märks och i förekommande fall stakas,

11. 1975/76:128 av herr Svensson i Eskilstuna (s) vari hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen anförts beträffande

1. utformningen av tillämpningsförordningen till lag om körning i terräng med motordrivet fordon,

2. ändring i jaktstadgan,

12. 1975/76:129 av herrar Wirtén och Lindahl i Hamburgsund (båda fp) vari hemställs att riksdagen beslutar anta förslaget till terrängkörningslag med de ändringar som föreslagits i motionen, innebärande att körning med terrängfordon på snötäckt mark, som ej är att hänföra till nyttotrafik, tillåts endast i särskilt avgränsade områden eller längs leder som upprättas för ändamålet.

Till utskottet har inkommit ett mycket stort antal skriftliga opinionsyttringar beträffande lagförslaget, främst från företrädare för moped- och motorcykelsporten. Vidare har i samband med utskottets behandling av förevarande proposition vissa organisationer uppvaktat utskottet och lämnat synpunkter på lagförslaget.

Utskottet

Huvudgrunderna för en revision av terrängkörningslagstiftningen

Lagen (1972:606) om körning i terräng med motordrivet fordon antogs av 1972 års riksdag (prop. 1972:99, JoU 1972:52, rskr 1972:271). Lagen trädde i kraft den 13 december 1972 och gäller till utgången av år 1975.

1 propositionen 1972:99 anförde dåvarande departementschefen att olika typer av motordrivna terränggående fortskaffningsmedel under senare år fått allt större utbredning. Särskilt gäller detta snöskotrarna vars antal på

JoU 1975/76:28

»

några få år har ökat kraftigt. Även inom renskötseln och skogsbruket samt inom turistnäringen och i friluftslivet kommer den till användning. Den ökande snöskotertrafiken har emellertid också gett upphov till åtskilliga olägenheter. Skoteråkandet har sålunda ökat risken för utrotning av vissa djurarter. Det förekommer att jägare med hjälp av snöskoter bedriver olovlig jakt. Snöskoterkörning särskilt i fjälltrakterna vållar dessutom på olika sätt otrevnad och irritation för andra som uppehåller sig i fjällen. Snöskotertrafik över snötäckta skogsplanteringar kan också på vissa håll innebära allvarlig fara för skogsåterväxten. Departementschefen framhöll i propositionen att enligt hans mening tiden var inne att reglera trafiken med snöskoter. Det förslag till lag om körning i terräng med motordrivet fordon som förelädes riksdagen i propositionen avsåg att möjliggöra en reglering av snöskotertrafiken med hänsyn till naturvården, djurlivet, växtlivet, allmänhetens friluftsliv och andra allmänna intressen. Enligt lagförslaget skulle regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer ges befogenhet att införa förbud eller föreskrifter beträffande sådana områden där en reglering bedöms vara påkallad från naturvårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt. I propositionen förutskickades att det i första hand skulle komma att bli länsstyrelsen som får besluta i dessa frågor. Lagen föreslogs gälla körning i terräng och på väg som inte allmänt nyttjas för samfärdsel. Vid meddelande av förbud eller andra föreskrifter skulle iakttas att körning som är till gagn för ortsbefolkningen eller som behövs för yrkesutövning eller annat nyttigt ändamål inte onödigtvis hindras. Med hänsyn till den tekniska utvecklingen borde det enligt departementschefen finnas möjlighet att ingripa även mot andra terränggående motordrivna fordon än snöskotern. Lagförslaget utformades i enlighet härmed.

Utskottet framhöll i sitt betänkande (JoU 1972:52) att utskottet delade uppfattningen att tiden var inne att reglera trafiken med snöskoter. De olägenheter som snöskotrarna vållar i vissa trakter och än mer den snabba ökningen av antalet terrängfordon gjorde det enligt utskottet nödvändigt att ingripa med kraft för att hindra en invasion i ömtåliga trakter och för att komma till rätta med förekommande missbruk. I likhet med departementschefen ansåg utskottet det nödvändigt med en reglering inte bara i fråga om fordonet och föraren utan även med hänsyn till naturvården och andra allmänna intressen.

Huruvida de föreslagna lagstiftningsåtgärderna skulle komma att vara tillräckliga kunde enligt utskottet endast den kommande utvecklingen utvisa. Det fanns enligt utskottets mening anledning att, sedan någon tid gått, ta upp frågan till förnyad prövning inom riksdagen. Mot angivna bakgrund ansåg utskottet att lagen om körning i terräng med motordrivet fordon borde tidsbegränsas, förslagsvis till tre år. Under tiden borde regeringen och berörda myndigheter ägna utvecklingen av skotertrafiken ingående uppmärksamhet, och regeringen borde i samband med att frågan om fortsatt reglering av skotertrafiken från naturvårdssynpunkt m. m. underställdes

\*Riksdagen 1975/76. 16 sami. Nr 28

JoU 1975/76:28

riksdagens prövning framlägga de förslag till ytterligare åtgärder som kunde befinnas påkallade.

Under hänvisning till det anförda hemställde utskottet att riksdagen skulle anta förslaget till lag om körning i terräng med motordrivet fordon utom såvitt avsåg lagens giltighetstid som enligt utskottets förslag borde begränsas till utgången av år 1975. Riksdagen biföll vad utskottet hemställt (rskr 1972:271).

Regeringen uppdrog i januari 1973 åt statens naturvårdsverk att med beaktande av vad som anförts i propositionen 1972:99 och jordbruksutskottets betänkande 1972:52 i samarbete med berörda myndigheter noga följa utvecklingen av terrängtrafiken med motordrivna fordon och före den 1 juli 1975 inkomma med förslag till de ytterligare åtgärder som kan befinnas påkallade i samband med att frågan om fortsatt reglering på området underställs riksdagens prövning.

Uppdraget har utförts av en arbetsgrupp med företrädare för naturvårdsverket, skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och trafiksäkerhetsverket. Till arbetsgruppen har varit knuten en rådgivande grupp med representanter för länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Kopparbergs län. Naturvårdsverket har vidare låtit genomföra tre forskningsprojekt för att belysa snöskoterns effekter i olika avseenden. Ett projekt, kallat Snöskotern och människan, har utförts vid Umeå universitet. Syftet med projektet har varit att undersöka snöskoterns betydelse positivt och negativt för olika grupper av människor. Ett annat projekt, benämnt Snöskoterns och andra terrängmotorfordons inverkan på vegetationen, har utförts vid skogshögskolan. Målet för detta projekt har varit att få fram bättre underlag för bedömningen av skador på vegetationen som snöskotertrafik och annan terrängmotorfordonstrafik kan ge upphov till. Projektet Snöskoterns effekter på djurlivet har tagit sikte på att kartlägga effekterna på djurlivet av normal skotertrafik och av det illegala användandet av skotern.

Enligt arbetsgruppen uppgick antalet registrerade snöskotrar i april 1975 till ca 28 500. Därav fanns omkring 11 400 i Norrbottens län, 6 700 i Västerbottens län, 5 000 i Jämtlands län, 1 900 i Västernorrlands län och 1 500 i Kopparbergs län.

Arbetsgruppen anför att dess underlagsmaterial, som bl. a. består av resultatet från nyss nämnda forskningsprojekt, visar att snöskotertrafik vintertid ofta medför olägenheter för olika samhällsintressen. Bl. a. stör skotertrafiken vissa djurarter, främst järv och älg. Vidare används skotern i betydande omfattning vid illegal jakt. Konflikter mellan fritidsbetonad skotertrafik och övrigt friluftsliv är inte ovanliga. Körning med skoter i skogsföryngringar skadar återväxten. Däremot visar de undersökningar som har utförts inom forskningsprojektet Skoterns inverkan på vegetationen att det vanligtvis inte uppstår några allvarliga skador vid enstaka körning med skoter på snötäckt mark utom i skogsföryngringar. Från vegetationssynpunkt behövs således regleringar i andra områden än skogsföryngringar endast i

JoU 1975/76:28

undantagsfall. Olägenheterna av snöskoterkörning visar sig främst i fjällregionen. Lokalt kan dock skoterkörning vålla problem också i landets norra och mellersta skogsområden och kustområden.

Underlagsmaterialet visar enligt arbetsgruppen att skotern också är ett värdefullt hjälpmedel inom olika områden. Främst harden kommit till användning vintertid i de areella näringarna. Ungefär en tredjedel av alla snöskotrar används inom jord- och skogsbruk. Skotern har även ökat möjligheterna att vintertid bedriva fritidsaktiviteter. Fritidsanvändningen domineras av körning i samband med fiske, utflykter och färd till fritidshus.

Arbetsgruppen har undersökt också den nöjes- och fritidsbetonade terrängkörning på barmark som förekommer med bl. a. bilar, motorcyklar och mopeder. Arbetsgruppen konstaterar att sådan körning lokalt och regionalt kan medföra betydande störningar från naturvårdssynpunkt och annan allmän synpunkt. Så t. ex. har skador på mark och vegetation uppkommit främst på Gotland och Öland och på stränder i södra Sverige liksom i tätortsnära områden.

Arbetsgruppen föreslår att ett generellt förbud införs för hela landet mot terrängkörning på barmark. Vidare föreslås att generella förbud införs mot körning även vintertid inom vissa delar av fjälltrakterna och dessutom i skogsföryngringar. I övrigt bör det enligt arbetsgruppen uppdras åt länsstyrelserna att i den mån det behövs från naturvårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt utfärda regionala ejler lokala förbud mot terrängkörning på snötäckt mark. Arbetsgruppen föreslår i övrigt bl. a. att jaktlagstiftningen skärps för att motverka illegal jakt från terrängfordon och att nuvarande vinterlednät kompletteras med snöskoterleder. - I särskilt yttrande till arbetsgruppens förslag har Anders Bjärvall, projektledare för projektet Snöskoterns effekter på djurlivet, anmält avvikande mening när det gäller utformningen av lagstiftningen i fråga och hävdar att man, om man inte väljer det generella förbudet som grund för den framtida regleringen av skotertrafiken, begår fel som kan fö bestående följder från zoologisk synpunkt.

De allra flesta remissinstanserna godtar arbetsgruppens förslag till reglering av terrängtrafiken.

Föredraganden ansluter sig till arbetsgruppens uppfattning att det behövs en effektiv rättslig reglering för att komma till rätta med olägenheterna av terrängkörning men att det inte är nödvändigt att införa ett generellt förbud mot sådan körning. I stället förordar han i huvudsaklig överensstämmelse med arbetsgruppens förslag att ett generellt förbud för hela landet införs mot barmarkskörning och att generella förbud också införs mot körning på snötäckt mark dels inom de delar av fjälltrakterna som regeringen bestämmer, dels i alla skogsföryngringar. I övrigt bör enligt föredraganden körning med snöskoter på snötäckt mark vara tillåten med de begränsningar som följer av bl. a. brottsbalkens bestämmelser om straff för tagande av olovlig väg. I den mån terrängkörning inom visst område kan medföra olägenhet från naturvårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt bör det

JoU 1975/76:28

emellertid ankomma på länsstyrelsen att förbjuda eller meddela föreskrifter för körningen. Dessutom bör enligt föredraganden i jaktlagstiftningen införas förbud att medföra jaktvapen på terrängfordon. Viss komplettering av nuvarande vinterlednät med särskilda skoterleder anses också böra komma till stånd.

Utskottet anser för sin del att erfarenheterna klart utvisar att det alltjämt föreligger stort behov av att rätten att färdas i terräng med motordrivna fordon begränsas. De utredningar som ligger till grund för det förevarande lagförslaget stöder uppfattningen att terrängkörning hittills i åtskilliga fall vållat stora naturvårdsproblem och medfört störningar av annat slag. Vad särskilt gäller barmarkskörningen finner utskottet nödvändigt att åtgärder snabbt vidtas för att förebygga en oönskad utveckling av trafik med fordon som är speciellt avsedda för nöjeskörning i terräng. Även när del gäller körning på snötäckt mark finns ett behov av att ytterligare reglera trafiken, främst när det gäller körning med snöskoter. Även utskottet ansluter sig alltså till uppfattningen att det behövs en effektiv rättslig reglering för att komma till rätta med olägenheterna av terrängkörning.

I det följande tar utskottet till närmare behandling upp de frågor i propositionen som hänger samman med i ärendet behandlade motioner, medan utskottet i övrigt vill hänvisa till den i propositionen lämnade redovisningen.

Körning på barmark

Enligt lagförslaget blir körning i terräng med motorfordon förbjuden i hela landet på barmark. Undantag förutsätts kunna göras för nyttotrafik m. m. Med begreppet terräng avses enligt propositionen område som inte är att anse som väg, dvs. i första hand åker, äng, park, obanat naturområde - inbegripet is - och icke allmänt befarna vägar. Genom att förbudet gäller barmarkskörning omfattar det inte körning inomhus eller under jord. Körning bör betraktas som barmarkskörning också i sådana fall då snötäcket är så tunt eller löst att det inte skiljer fordonets drivanordningar från marken.

I motionen 77 uttrycks farhågor för att ett generellt förbud mot barmarkskörning kan leda till svårigheter när det gäller t. ex. markägares eller arrendatorer rätt att utnyttja gärdes- och skogsvägar för utfart eller för färd till badplats m. m. Det finns givetvis, anför motionärerna, områden i vårt land - främst naturreservaten-där ett generellt förbud mot barmarkskörning är motiverat, men mångdubbelt större områden torde utan större olägenhet kunna tåla en barmarkskörning i den omfattning som i dag är vanlig. Ett rimligare tillvägagångssätt anser motionärerna därför vara att lagstiftningens regler blir gällande endast i de områden i vilka länsstyrelsen efter utredning och samråd med markägarna och kommunerna finnér förbud påkallat.

I motionerna 124 och 126 samt 128, yrkandet 1, framhålls att de i propositionen föreslagna reglerna kan leda till att den organiserade tränings -

JoU 1975/76:28

och tävlingsverksamhet med bl. a. motorcyklar som bedrivs särskilt bland ungdom allvarligt försvåras. I motionen 126 påpekas att också polisens mcutbildning kan försvåras. Motionärerna förordar därför olika former av tillstånds- eller dispensförfarande till förmån för bl. a. motorsportens intressen.

I motionen 124 anförs sålunda att kommunerna bör få möjlighet till dispensgivning för organiserade motorsportaktiviteter. Enligt motionen 128 bör ansökningsförfarande för dispens för att bli så enkelt som möjligt kunna omfatta samtliga klubbar och banor inom t. ex. en viss motororganisations verksamhetsom råde.

Utskottet vill med anledning av nu förevarande motionsyrkanden framhålla att det självfallet kan anföras skäl både för och emot ett generellt förbud mot barmarkskörning. Som utskottet i 'det föregående nämnt synes det emellertid nödvändigt att snabbt vidta åtgärder som kan förebygga en kommande utveckling av trafik med fordon som är speciellt lämpade för nöjeskörning i terräng. Enligt utskottets mening är det särskilt angeläget att förebygga störningar av naturmiljön och friluftslivet genom en sådan mera nöjesbetonad terrängkörning under okontrollerade former. Detta gäller hela landet. Angivna syfte torde lättast uppnås genom ett generellt förbud.

När det gäller verkningarna av ett sådant generellt förbud vill utskottet med anledning av de farhågor som framförts särskilt i motionen 77 hänvisa till att i propositionen förutskickats tillämpningsföreskrifter, varvid en mångfald olika situationer anges som bör undantas från det generella förbudet mot barmarkskörning (prop. s. 44-45). Bl. a. nämns i detta sammanhang körning i skogsbruket och jordbruket, på tomt, på enskild utfartsväg och på annan körväg i terrängen. Det framhålls vidare att även andra undantag kan behöva göras. Utskottet förutsätter att det härvidlag bör vara möjligt att i allt väsentligt tillgodose rimliga önskemål i sammanhanget. Utskottet anser på grund av det nu sagda att motionen 77 inte påkallar någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Vad beträffar motorsportens intressen har företrädare för vissa motorcykelorganisationer uppvaktat utskottet i samband med behandlingen av föreliggande lagförslag och anfört synpunkter på förbudet mot barmarkskörning. Det har sålunda framhållits att s. k. trial- och tillförlitlighetstävlingar med motorcykel samt träning inför sådana tävlingar utgör ett väsentligt inslag i den verksamhet ifrågavarande organisationer bedriver, inte minst som ett led i ungdomsverksamheten. Tävlingarna omfattar ofta 15-20 mils körning ömsom på allmän väg, ömsom på småvägar eller i ren terräng. Under sommartid hålls varje veckoslut ett flertal sådana tävlingar på olika platser i landet. Verksamheten bedrivs under kontroll av polismyndigheterna och i samråd med intresserade markägare. Möjligheten till terrängkörning är, hävdar man, av största vikt när det gäller att lära sig behärska fordonet i alla lägen och är således av väsentlig betydelse även för körkortsutbildningen. Man har vidare understrukit att motorklubbarnas verk -

JoU 1975/76:28

samhet har en viktig social funktion att fylla när det gäller särskilt ungdomens fritidsaktiviteter och möjligheter till umgänge med motorintresserade från olika delar av landet t. ex. i samband med tävlingar.

När det gäller motorsporten får utskottet hänvisa till ett uttalande i propositionen (s. 36) vari understryks att undantag från förbudet mot barmarkskörning bor kunna meddelas för den typ av aktiviteter som nu avses. Föredraganden är medveten om att motorcykel- och mopedåkning i terräng bedrivs som fritidsverksamhet för ungdom och framhåller att möjligheten till sådan aktivitet bör kunna tillgodoses i kommunernas planering för fritidsverksamhet.

Utskottet vill för sin del understryka det angelägna i att förbudet mot barmarkskörning inte får bli ett hinder för den verksamhet i organiserade former som bedrivs av de här åsyftade motororganisationerna. Även i fortsättningen bör således möjligheter finnas att bedriva sådan organiserad tränings- och tävlingsverksamhet med t. ex. moped och motorcykel som angetts i det föregående. Möjligheten till övningskörning i varierande former är väsentlig inte minst med hänsyn till vikten av en effektiv och omväxlande körkortsutbildning. Utskottet vill här tillfoga att riksdagen nyligen godkänt nya riktlinjer för behörigheten att föra motorcykel, innebärande att särskilt prov skall avläggas på detta slag av fordon (prop. 1975/76:4, TU 1975/76:7, rskr 1975/76:55). Utskottet förutsätter att ett fungerande system med t. ex. lokala eller regionala dispenser till förmån för nu avsedd verksamhet kan åstadkommas. Terrängkörning vid sidan av den mera organiserade form som här angivits bör enligt utskottets mening få förekomma endast inom särskilda, t. ex. av kommunen anvisade och relativt begränsade områden.

Med dessa uttalanden bör enligt utskottets mening motionerna 124 och 126 samt 128, såvitt nu är i fråga, kunna anses besvarade.

I motionen 1975:1566 hemställs, på skäl som delvis sammanfaller med de i förevarande proposition anförda, om åtgärder som syftar till ett i princip generellt förbud mot terrängkörning på barmark. Motionärernas önskemål får genom framläggandet av förevarande proposition anses tillgodosett.

Körning på snötäckt mark

Generellt Jörbud eller selekliva förbud

Den i det föregående nämnda arbetsgruppen konstaterar att skotertrafiken och i någon mån även annan motortrafik på snö och is medför betydande olägenheter för olika samhällsintressen. Det föreligger därför behov av åtgärder för att ytterligare reglera skotertrafiken. Arbetsgruppen diskuterar två olika alternativ för att lagstiftningsvägen komma till rätta med de olä -

JoU 1975/76:28

genheter snöskotertrafiken medför, nämligen å ena sidan ett generellt förbud utom för vissa områden och leder (alternativ 1) och å andra sidan selektiva åtgärder i form av lokala och regionala förbud (alternativ 11).

Trots alternativens motsatta utgångspunkter anser arbetsgruppen att de med avseende på areal teoretiskt sett skulle kunna tänkas reglera trafiken med samma resultat. Enligt arbetsgruppen står det klart att man med en reglering enligt alternativ I skulle kunna komma till rätta med merparten av de olägenheter som snöskotrarna orsakar. Samtidigt framhåller arbetsgruppen att man emellertid i stort bör kunna nå samma resultat genom att tillämpa alternativ II. Vad som närmast skulle kunna tala för ett generellt förbud är de allmänna störningar som skotertrafiken vållar på djurlivet. Det kan dock enligt arbetsgruppens bedömande inte heller i detta fall anses ha kommit fram några tungt vägande argument mot en reglering enligt alternativ II. En av förutsättningarna för att denna form av reglering skall kunna erbjuda djurlivet ett tillräckligt skydd är dock att förbudsområdena i vissa fall ges en betydande areell omfattning. Man torde däremot inte med något av de båda alternativen kunna komma åt den olagliga användningen av skoter i samband med jakt. Härför behövs enligt arbetsgruppen åtgärder som kompletterar de färdselreglerande åtgärderna.

Frågan om vilket regleringsalternativ som bör väljas måste enligt arbetsgruppen bedömas även med hänsyn till vissa förvaltningsmässiga aspekter. Arbetsgruppen anser att det inte är rimligt att ha ett generellt förbud utan att sådana områden som är okänsliga för skotertrafik eller annan motoriserad terrängtrafik på snö och is undantas från förbudet. Detta skulle sannolikt medföra att ikraftträdandet av en författning med generellt förbud måste skjutas upp en tid medan dessa områden väljs ut. I annat fall skulle all fritidsbetonad trafik plötsligt bli förbjuden. Troligen skulle detta förbud behöva gälla minst en vintersäsong. För att säkrare kunna avgränsa sådana mindre känsliga områden skulle emellertid behövas en inventeringstid på kanske 2-3 år.

Arbetsgruppen har vidare ställt sig tveksam till om naturvården på längre sikt skulle tjäna på en reglering som utgår från generellt förbud. Särskilt allvarligt bedömer arbetsgruppen det förhållandet att ett generellt förbud riskerar att inte bli respekterat. Mot ett generellt förbud talar slutligen enligt arbetsgruppens uppfattning att det skulle bli administrativt betungande genom att en rad dispenser skulle behöva lämnas för olika kategorier.

Arbetsgruppen anför sammanfattningsvis att det inte kan anses ha kommit fram tillräckliga motiv, varken genom forskningsmaterial eller övrigt underlag, för en reglering som utgår från ett i hela landet gällande generellt förbud. För vissa särskilt angivna typområden, nämligen för skogsföryngringar och vissa områden i fjälltrakterna bör emellertid generella förbud tillgripas, anser arbetsgruppen.

Föredraganden delar arbetsgruppens och flertalet remissinstansers uppfattning att det behövs ett effektivt skydd mot skador på skogsföryngringar

JoU 1975/76:28

i form av ett generellt förbud mot körning i plantskog och ungskog.

I motionerna 125 och 129 förordas generellt förbud mot körning med terrängfordon på all snötäckt mark. Enligt den sist nämnda motionen bör sådan körning som ej är att hänföra till nyttotrafik tillåtas endast i särskilt avgränsade områden eller längs leder som upprättats för ändamålet. Båda motionsyrkandena grundas på i huvudsak samma skäl. Det bör konstateras, anser motionärerna, att snöskoteråkning inte är någon allmän rätt överallt utan en aktivitet för vilken särskilda områden bör upplåtas. Man anser det sannolikt att alternativet med lokala/regionala förbud kommer att leda till att även de mest skyddsvärda områdena först efter avsevärd tid kommer att stängas för snöskoterkörning. Skadeverkningarna kan därför bli bestående, inte minst från zoologisk synpunkt. I motionen 125 anförs sålunda bl. a. att olaga jakt med snöskoter förekommer i en omfattning som inger oro. Det framhålls vidare att det måste vara principiellt riktigare att låta en eventuell osäkerhet om restriktionernas omfattning tillfälligt gå ut över trafikanterna än att riskera att zoologiska värden spolieras för all framtid.

Även i motionen 127 framförs, såvitt avser yrkandet 3, synpunkter som närmast berör fordonskörning över snötäckt mark. Motionärerna anser att de områden, som frisläpps för trafik med terrängmotorfordon, av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bör kringgärdas med särskilda föreskrifter. Enligt motionärernas mening bör i sådana områden särskilda leder anvisas. En märkning av dessa leder anser man bör vara en ovillkorlig förutsättning för att tillåta trafik med terrängmotorfordon. Genom enkla och billiga åtgärder såsom enkel märkning och i förekommande fall stakning kan tillfredsställande märkning av leder ske. Enligt motionärernas mening är det angeläget med skydd från störningar inte bara i de s. k. särskilda förbudsområdena i fjällregionen utan också så långt som är görligt inom de områden som kommer att bli tillåtna för trafik med terrängmotorfordon.

Utskottet har tidigare framhållit att det är angeläget att införa ytterligare restriktioner av snöskotertrafiken, som på många håll vållat skador på naturmiljön och störningar av annat slag. De hittillsvarande erfarenheterna kan emellertid enligt utskottets mening inte anses motivera ett generellt förbud mot körning på all snötäckt mark. Det torde sålunda stå klart att man vintertid kan ta sig fram med snöskoter på många håll i landet utan att vare sig markägarens eller allmänna intressen skadas. Statens naturvårdsverk anför med hänvisning till numera föreliggande utredningsmaterial att olägenheterna av snöskotertrafiken är mindre än vad man tidigare haft anledning att befara och att olägenheterna ofta beror på ett missbruk av skotern - olaga jakt, okynneskörning nära turistanläggningar m. m. I propositionen föreslås att myndighet får befogenhet att införa regionala eller lokala förbud eller föreskrifter beträffande områden som är känsliga från naturvårdssynpunkt eller från annan allmän synpunkt. Enligt utskottets mening är förslaget väl ägnat att möjliggöra en rimlig avvägning mellan å ena sidan skyddsintressena, å andra sidan behovet av att vintertid kunna

JoU 1975/76:28

färdas i vägfattiga eller väglösa områden. När det gäller behovet av snöskoterleder vill utskottet erinra om att även denna fråga uppmärksammats i propositionen. Föredraganden säger sig i detta sammanhang dela arbetsgruppens uppfattning att nuvarande vinterlednät i viss utsträckning kan behöva kompletteras med särskilda skoterleder. Det bör enligt föredraganden ankomma på berörda myndigheter, i första hand naturvårdsverket och länsstyrelserna, att göra denna komplettering. Utskottet, som ansluter sig till föredragandens bedömning, finnér mot bakgrund av det anförda att motionerna 125, 127, yrkandet 3 och 129 inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Körning i skogs/Öryngringar

Lagförslaget föreskriver förbud mot körning på snötäckt skogsmark med plant- eller ungskog. De enda fall då sådan körning är tillåten är då det är uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada på skogen. Det är alltså inte tillräckligt att skoteråkaren har anledning anta att det inte föreligger någon risk för skada. Det måste vara uppenbart att risk för skada inte föreligger. Som exempel på sådana situationer har i den allmänna motiveringen nämnts fall då skarsnön ligger hård eller då snötäcket är tjockt och skoteråkaren är väl förtrogen med trakten och vet att plantorna är späda. Föraren måste förvissa sig om att fordonet inte kan komma i kontakt med plantorna. Förbudet omfattar inte körleder som går fram genom skogsföryngring. Med plantskog avses skog, vare sig den är planterad, sådd eller självföryngrad, där medelhöjden av träden (plantorna) understiger 1,3 m. Med ungskog förstås skog där medelhöjden är 1,3 m eller mera. Förbudet avses inte gälla hela den tid som skogen kan anses som ungskog. Föredraganden förutskickar att han har för avsikt att föreslå regeringen att i tillämpningsförordning till lagen begränsa förbudet till att som arbetsgruppen föreslår gälla till dess träden i en ungskog når två meter över snötäcket.

I motionen 91 anförs att det i de norra delarna av landet finns mycket vidsträckta föryngringsytor, i många fall flera hundra hektar. Ett generellt förbud mot snöskoterkörning över dessa områden skulle, anser motionärerna, på ett mycket besvärande sätt försvåra ortsbefolkningens möjligheter att nå sina utfärdsmål, t. ex. vinterfiskevatten. Ortsbefolkningen bör därför enligt motionärerna ges möjlighet att vid skoterfärd använda befintliga vägar och stigar över kalytorna. När så erfordras bör nödvändig genomfart genom större föryngringsytor kunna anordnas.

I motionen 106 framhålls behovet av ett effektivare skydd för ytor med skogsföryngring. Enligt motionärerna kan det bli alltför svårt för en skoterförare att avgöra när körning över en skogsföryngring kan ske utan risk för skada på plantorna. Om körningen över ett tjockt snötäcke ena året kan ske utan risk för de under snötäcket befintliga plantorna kan, framhålls det bl. a., upprepning påföljande år vid för den skoterkörande identiska yttre

Joli 1975/76:28

förhållanden medföra avsevärda skador på plantor som under mellanliggande vegetationsperiod vuxit några decimeter men fortfarande inte når upp över snötäcket.

Vad först beträffar motionen 91 vill utskottet framhålla att arbetsgruppens utredningar gett vid handen att körning med snöskoter i skogsföryngringar kan vålla allvarliga skador på träd upp till tre meters höjd. Undersökningar har visat att inte ens enstaka körningar med snöskoter i sådana områden är möjliga utan stora risker för skada på växtligheten. Enligt föredragandens mening, vilken utskottet ansluter sig till, måste det allmänna intresset av att skydda skogsföryngringar väga tyngre än skoterförarnas intresse av att fritt kunna välja kortaste och lättast framkomliga väg i terrängen. Utskottet anser med hänsyn härtill ej motiverat att från körförbudet göra undantag för körning över större föryngringsytor. När det gäller yrkandena i övrigt i motionen 91 vill utskottet fästa uppmärksamheten på att förbudet, något som också framhållits i propositionen (s. 44), givetvis inte skall omfatta körleder som går fram genom skogsföryngring. Utskottet anser på grund av det anförda att motionen i fråga bör lämnas utan någon riksdagens åtgärd.

I motionen 106 har framförts farhågor för att även sådan körning över föryngringsyta som enligt lagförslaget undantagsvis skall få ske kan vålla skador på plantorna. Utskottet vill med anledning härav understryka att lagförslaget - som framgår av det föregående - innebär att körning över föryngringsyta ej får ske med mindre det är uppenbart för skoterföraren att körningen ej medför risk för skada på växtligheten. Detta innebär att det ställs stora krav på skoterföraren vid dennes bedömning av skaderiskerna. Det får förutsättas att föraren så fort minsta tveksamhet råder väljer det säkrare alternativet och kör runt föryngringsytan. Att gå ytterligare ett steg och, som motionärerna föreslagit, införa ett i princip undantagslöst förbud mot körning över föryngringsyta skulle enligt utskottets mening kunna leda till att förbudet inte respekterades ens i de fall då klar risk för skada på en föryngring föreligger. Utskottet vill således ej heller med anledning av motionen 106 förorda någon åtgärd från riksdagens sida.

Körning i f jälltrakterna

Arbetsgruppen föreslår att ett generellt förbud mot körning i terräng med motordrivna fordon skall gälla inom vissa områden i fjällvärlden. Områdena motsvarar delvis de områden som preliminärt har avsatts som s. k. väglösa områden i fjällvärlden i samband med riksdagens beslut år 1972 angående riktlinjerna för regionalpolitiken och för hushållningen med mark- och vattentillgångarna (prop. 1972:111, CU 1972:35, rskr 1972:348). Enligt arbetsgruppen står ett sådant förbud i överensstämmelse med dessa år 1972 fastlagda riktlinjer och skulle främja flera betydelsefulla skyddsintressen. Så t. ex. skulle flera av de mest känsliga djurarternas behov av stora skoterfria ytor tillgodoses. Särskilt med hänsyn till den begränsade järvstammen som

JoU 1975/76: 28

håller till i dessa trakter är enligt arbetsgruppen en sådan reglering angelägen. Vidare finns de känsliga renkalvningslanden i stor utsträckning inom dessa områden. Också från friluftslivssynpunkt är det enligt arbetsgruppen av både nationell och internationell betydelse att denna ”vildmark” kan undanhållas de olägenheter som följer av skotertrafiken.

Föredraganden ansluter sig till arbetsgruppens uppfattning att åtskilliga skäl talar för att utöver det förbud mot barmarkskörning som tidigare behandlats införa ett generellt förbud under hela året mot terrängkörning inom känsliga delar av fjällområdet så att negativa verkningar främst på djurlivet undviks. Det framhålls att undantag bör göras för sådan terrängkörning vintertid som behövs för renskötseln liksom för körning för bl. a. polis-, ambulans- och räddningstjänst. Undantag från förbudet bör dessutom kunna medges när det annars föreligger särskilda skäl t. ex. för den befolkning som kan vara bosatt inom områdena i fråga. Även turistintressen anses i detta sammanhang böra beaktas.

Bland remissinstanserna råder delade meningar om hur de särskilda förbudsområdena i fjällregionen närmare bör avgränsas. Enligt föredragandens mening bör regeringen bemyndigas att avgränsa områdena efter närmare förslag från berörda myndigheter. Vid gränstrakterna mot Norge och Finland, heter det vidare, bör avgränsningen anpassas till den reglering av terrängkörning som kan komma att införas i dessa länder.

I motionen 92 framhålls att vid bestämmande av storleken och omfattningen av de avgränsade fjällområdena hänsyn måste tas till ortsbefolkningens möjligheter att använda snöskotern i samband med vissa fritidsaktiviteter.

1 båda motionerna 87 och 92 anförs att undantag från förbud mot körning i nu åsyftade förbudsområden bör medges generöst till den bofasta befolkningen. Motionärerna framhåller att snöskotern är ett viktigt kommunikationsmedel i vägfattiga områden. Framför allt anser man hänsyn bör tas till möjligheten att nå fjällfiskevatten, som ofta ligger långt från vägar och bebyggelse. Man nämner även användning av snöskoter för andra fritidsaktiviteter, såsom färd till fritidsstugor och i samband med utfärder över huvud taget. Även rena turistintressen anser man böra beaktas. I motionen 87 framhålls att föreskrifter när det gäller turisternas möjligheter att utnyttja snöskoter i fjällterräng inte bör utformas alltför restriktivt. Detta skulle enligt motionärerna kunna minska många turisters intresse för fjällvistelse, till men för utvecklingen av turistnäringen i fjällregionerna. I båda motionerna betonas också behovet av att anordna särskilda snöskoterleder i de avgränsade områdena.

Utskottet vill erinra om att förbudet mot körning i nu åsyftade områden, vilket framgår av den föregående redogörelsen, inte avses bli undantagslöst. Det skall enligt lagförslaget ankomma på regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att besluta om förbud och föreskrifter samt om undantag härifrån. Det torde som hittills i första hand ankomma på länsstyrelserna

JoU 1975/76:28

att fullgöra denna verksamhet. Den föreslagna ordningen synes enligt utskottets mening möjliggöra en smidig anpassning till de regionala och lokala förhållandena. Verksamheten förutsätter givetvis en i många fall svår och grannlaga intresseavvägning mellan å ena sidan skyddsintressena, å andra sidan allmänhetens önskemål att få bedriva yrkes- eller fritidsbetonade aktiviteter under så fria former som möjligt. Utskottet anser sig med ledning av de uttalanden som gjorts i propositionen kunna förutsätta att de i motionerna angivna synpunkterna kommer att beaktas i skälig utsträckning vid denna avvägning. Utskottet vill med hänvisning till det anförda inte förorda någon riksdagens åtgärd med anledning av motionerna 87 och 92.

Vad beträffar behovet av snöskoterleder vill utskottet erinra om sina uttalanden under föregående avsnitt.

Övriga frågor

Tillstånd av markägare m. m.

1 motionen 127 hävdas, såvitt avser yrkandena 1 och 2, att lagförslaget om förbud mot barmarkskörning och mot körning på snötäckt mark inom vissa områden i stort sett är ändamålsenligt. Motionärerna anser emellertid att markägarens tillstånd bör krävas för all körning med motorfordon i terräng över annans mark. Motionärerna delar nämligen inte den av föredraganden uttalade uppfattningen att allemansrätten i princip innebär att man för färdas på annans mark i den mån det kan ske utan risk för att ägaren tillfogas skada. All färd med motorfordon torde, anser man, innebära ett avsteg från förhållanden då allemansrätten kan åberopas av vederbörande trafikant. Huruvida skada kan uppkomma på mark, gröda eller som störning av hemfrid, djurliv etc. berör enligt motionärerna inte tillåtligheten att uppsutten på motorfordon av vad slag det vara må färdas över annans mark. Vidare anser motionärerna att i de fall föreslagen lagstiftning genom vissa regleringar skall kunna riktas mot enskild marks ägare eller brukare sådana åtgärder endast bör motiveras av naturvårdsskäl och således regleras inom ramen för naturvårdslagens bestämmelser.

Utskottet vill fästa uppmärksamheten på att den föreslagna lagen inte är avsedd att reglera allemansrättsliga frågor (jfr prop. s. 33 f.). Allemansrättens principer reglerar störningsfall av privaträttslig natur, där en markägares ekonomiska eller andra privata intressen berörs. Nämnda principer har hittills endast i begränsad utsträckning kommit till uttryck i lag och författning. Till övervägande delen torde de allemansrättsliga grundsatserna vara fastslagna i rättstillämpningen, i den juridiska litteraturen och i förarbeten till olika lagar.

Med hänsyn till det anförda anser sig utskottet inte böra förorda motionärernas förslag om ett uttryckligt lagstadgande av innebörd att markägarens tillstånd alltid skall utgöra en förutsättning för rätten att framföra

JoU 1975/76:28

motorfordon i terräng. Denna fråga bör i stället enligt utskottets mening även i fortsättningen avgöras inom ramen för de allmänna riktlinjerna för allemansrättens utövande. Det förtjänar nämnas att utskottet i andra sammanhang uttalat sig angående allemansrättens innebörd (JoU 1972:52, 1975/76:5) och därvid bl. a. anfört att allemansrätten inte utan vidare innebär rätt att med snöskoter eller annat motorfordon färdas i terrängen på annans mark. Så mycket står bl. a. klart att det inte är tillåtet att färdas så att skador på mark eller gröda kan uppkomma eller så att hemfriden störs.

I vad motionen 127 avser det nu framlagda lagförslagets inverkan på enskild markägares rättigheter har den vissa beröringspunkter med den i det föregående behandlade motionen 77. Med hänsyn till vad utskottet tidigare vid behandlingen av sistnämnda motion anfört om möjligheten till undantag från de föreslagna generella förbuden mot viss terrängkörning förutsätter utskottet att markägares och brukares intressen i förevarande avseende kommer att tillgodoses.

Utskottet finnér med hänvisning till det anförda att motionen 127 i nu behandlade delar inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

A nciringar i jaktstadgan

Enligt arbetsgruppen förekommer inte sällan att olovlig jakt bedrivs med snöskoter. I många fjälldalar förekommer omfattande ripjakt med snöskoter med enligt arbetsgruppen förödande effekt på de lokala stammarna. Rapporter om skoterjakter efter älg och i viss mån efter rådjur är enligt arbetsgruppen vanliga och talar ofta om besvärliga förhållanden för djuren. Till de jaktvårdande synpunkterna kan därför i många fall läggas också rena djurskyddsskäl. Den tredje gruppen djur som drabbas hårt av illegal jakt är de stora rovdjursarterna järv, björn och lo.

I fråga om rätten att medföra vapen på snöskoter infördes år 1972 skärpta regler som innebär att vapen som medförs vid färd med terrängmotorfordon alltid måste förvaras i fodral (11 S 3 mom. andra stycket jaktstadgan). Enligt arbetsgruppen utgör de skärpta bestämmelserna emellertid inte någon garanti för att den som medför vapen på terrängmotorfordon inte kan använda vapnet på ett illegalt sätt. Arbetsgruppen föreslår att i jaktstadgan införs förbud att över huvud taget medföra vapen vid färd med terrängmotorfordon. Länsstyrelsen bör dock i enlighet med anvisningar som lämpligen bör meddelas av naturvårdsverket få medge undantag från förbudet, om det behövs för renskötseln eller för att tillgodose jaktvårds- eller naturvårdsintresse eller om särskilda skäl föreligger. Jaktstadgan bör enligt arbetsgruppen ändras även på så sätt att det klart framgår av stadgan att motordrivet fortskaffningsmedel inte får användas för att medvetet störa däggdjur eller fågel.

Föredraganden förutskickar att han har för avsikt att föreslå regeringen

JoU 1975/76:28

att ändra jaktstadgan i huvudsaklig överensstämmelse med arbetsgruppens förslag.

I motionen 128, yrkandet 2, anförs att det av den aviserade ändringen i jaktstadgan klart bör framgå att förbudet att medföra vapen också skall innefatta släpfordon eller personer som tolkar efter terränggående motorfordon.

Utskottet finner för sin del starka skäl tala för den av föredraganden förordade begränsningen av rätten att medföra vapen vid färd med terrängfordon. Enligt utskottets mening bör dock vissa möjligheter till undantag från ett förbud finnas om det behövs för att tillgodose bl. a. jaktvårds- eller naturvårdsintressen. Utskottet vill erinra om att det i första hand ankommer på regeringen att utforma närmare bestämmelser angående såväl räckvidden av det ifrågasatta förbudet som möjligheterna till undantag från detsamma. De av motionären framförda önskemålen synes värda beaktande, och utskottet utgår från att de kommer att ägnas uppmärksamhet i samband med den förutskickade revisionen av jaktstadgan. Motionen bör kunna anses besvarad med vad utskottet här anfört.

Märkningstvång för snöskoter

I motionen 93 anförs med hänsyftning på snöskotern att det torde bli utomordentligt svårt att beivra överträdelser av de föreslagna förbuden mot terrängkörning. Möjligheten härtill skulle emellertid enligt motionären öka om skotrarnas drivband försågs med registreringsplattor som ger identifierbara avtryck. En sådan åtgärd anser motionären dels skulle verka preventivt, dels underlätta uppspårning av lagöverträdare. Den föreslagna terrängkörningslagen bör därför enligt motionären kompletteras med regler om sådana registreringsplattor och anknytning till skoterregistreringssystemet.

Utskottet vill erinra om att frågan om märkning av snöskotrarnas band behandlats av bl. a. motorredskapsutredningen (K 1968:53) efter vissa förslag härom. Enligt utredningen förelåg emellertid inte anledning att föreskriva andra bestämmelser beträffande nummerskyltarnas utseende eller placering än vad som gällde för vanliga bilar och motorcyklar. Med anledning av propositionen 1972:99 med förslag till lag om körning i terräng med motordrivet fordon väcktes motioner där märkningsfrågan togs upp på nytt. Spörsmålen i motionerna hörde enligt vad utskottet uttalade (JoU 1972:52) till de frågor som övervägdes inom kommunikationsdepartementet inför utfärdandet av terrängtrafikkungörelsen. Motionsyrkandena föranledde inte någon riksdagens åtgärd.

Frågan om märkningstvång ägnas också uppmärksamhet i förevarande proposition. Föredraganden pekar dock på att en märkning av snöskotrarnas band är förenad med åtskilliga praktiska problem. Sålunda kan snötäckets beskaffenhet, vindförhållanden och släp som ibland kopplas efter

JoU 1975/76: 28

ett terrängmotorfordon göra att profilerade tecken i drivband inte går att avläsa i snön. Bl. a. med hänsyn härtill har i propositionen förordats att ifrågasatt märkningstvång inte genomförs. Utskottet är för sin del införstått med att vissa tekniska problem ännu återstår att lösa innan ett märkningssystem, som är tillräckligt effektivt, kan införas. Enligt utskottets mening finns det emellertid starka skäl som talar för att frågan blir föremål för fortsatta överväganden inom berörda departement. Någon särskild framställning från riksdagens sida med anledning av motionen synes dock inte erforderlig.

Hemställan

Vad utskottet i det föregående anfört innebär bl. a. att utskottet tillstyrker förslaget till terrängkörningslag såsom det utformats i propositionen 1975/76:67.

Utskottet hemställer således att riksdagen

1. beträffande barmarkskörning i terräng avslår motionen 1975/76:77 samt antar lagförslaget i motsvarande del,

2. beträffande körning i föryngringsytor avslår motionen 1975/76:91 samt antar lagförslaget i motsvarande del,

3. beträffande generellt förbud mot körning på snötäckt mark m. m. avslår motionerna 1975/76:125 och 1975/76:129 samt antar lagförslaget i motsvarande del,

4. beträffande tillstånd av markägare m. m. avslår motionen 1975/76:127 samt antar lagförslaget i motsvarande del,

5. antar lagförslaget i återstående del,

6. lämnar utan åtgärd motionerna

a. 1975/76:87,

b. 1975/76:92,

c. 1975/76:106,

7. anser motionerna

a. 1975:1566,

b. 1975/76:93,

c. 1975/76:124,

d. 1975/76:126,

e. 1975/76:128

besvarade med vad utskottet anfört.

Stockholm den 4 december 1975 På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON

JoU 1975/76:28

20 Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c)*. Hedström (s), Magnusson i Tanum (s), Kronmark (m), fru Theorin (s)*, herr Jonasson (c), fru Lundblad (s)*, herr Lindberg (s), fru Olsson i Helsingborg (c), herrar Pettersson i Lund (s), Johansson i Holmgården (c). Strömberg i Vretstorp (s), Stadling (s), Johansson i Vrångebäck (m) och Norrby i Åkersberga (fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. av herr Norrby i Åkersberga (fp) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ”Utskottet har” och på s. 13 slutar med ”riksdagens sida" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill framhålla att användningen av snöfordon har såväl positiva som negativa följdverkningar. Snöskotern är ett värdefullt nyttofordon i renskötsel, för vissa yrkesgrupper inom kommunikation och skogsbruk, i räddningstjänst m. m. För människor i glesbygd och skärgård har snöskotern inneburit stora fördelar. Men också nackdelarna är betydande. Dit hör störningar i djur- och fågelliv, skador på mark och skogsplanteringar, nedskräpning, buller i marker där buller inte annars förekommer, oacceptabla störningar i närheten av bostadsområden och i friluftsområden m. m. Nackdelarna är av sådan art att de motiverar betydande regleringar. Utskottet konstaterar att utvecklingen på detta område har fått fortgå utan att statsmakterna kanaliserat trafiken på ett från allmän synpunkt godtagbart sätt.

Utskottet har ingen avvikande mening vad beträffar propositionens förslag i de delar den avser vad som kan betecknas som nyttotrafik dvs. möjligheter att utnyttja snöskotern i arbetslivet, för yrkesutövning eller körning till gagn för ortsbefolkningen.

Utskottet kan dock inte instämma i propositionens bedömning vad beträffar den typ av körning på snötäckt mark, som inte kan inordnas under ovannämnda verksamhet dvs. den som kan betecknas som nöjeskörning. Sådan körning kan inte anses förenlig med gällande tolkning av allemansrätten och det kan anses klarlagt att den medför betydande nackdelar.

Utskottet anser att en hårdare reglering av denna typ av trafik är nödvändig och kan ansluta sig till vad som anförs i motionerna 125 och 129 om principerna för härför erforderlig lagstiftning. Denna är enligt utskottets mening väl ägnad att effektivt motverka de olägenheter som snöskoteranvändningen medför, även de skadeverkningar på skogsplanteringar etc. som utskottet med anledning av andra motioner har att bedöma. Lagstiftningen bör således bygga på principen om generellt förbud med vissa undantag vilket även förordats av de remissinstanser, som kan anses speciellt sakkunniga i frågor som rör naturvård och som föreslås i motionerna 125 och 129. Principiellt ligger fördelarna med en sådan lagutformning i att den klart redovisar att skoteråkning inte är någon allmän rätt utan en aktivitet för vilken särskilda

JoU 1975/76:28

områden eller leder upplåtes. Utskottet vill då understryka att en sådan lagstiftning inte innebär ett förbud mot utnyttjande av snöskoter för fritidsändamål. Stora områden kommer att kunna upplåtas för trafik. Ytterligare snöskoterleder behöver upprättas.

Utskottet anser liksom motionärerna att en lagstiftning efter denna princip bort gälla redan fr. o. m. den 1 januari 1976. Propositionen har emellertid förelagts riksdagen så sent att riksdagen nödgas fatta beslut endast ca två veckor före den tidpunkt då nuvarande provisoriska lag upphör att gälla. Tillämpningen av den av utskottet förordade lagstiftningen kräver visst förberedande arbete av administrativ karaktär. Utskottet måste med beklagande konstatera att arbetsmässiga och tekniska förutsättningar härför saknas. Utskottet tvingas därför förorda att den av regeringen föreslagna lagen - eftersom den i jämförelse med nu gällande lag innebär vissa förbättringar - antas, men att dess giltighet begränsas t. o. m. utgången av år 1976. Nytt förslag i enlighet med vad som anförs i motionerna 125 och 129 bör enligt utskottets mening föreläggas riksdagen under våren 1976. Därigenom torde förutsättningar skapas för det arbete som krävs för att på ett lämpligt sätt avgränsa de områden, som kan upplåtas för allmän snöskoterkörning och för att en ny lag skall kunna träda i kraft till vintern 1976/77.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande generellt förbud mot körning på snötäckt mark som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört med anledning av motionerna 1975/76:125 och 1975/76:129 samt antar lagförslaget i motsvarande del,

2. av herrar Kronmark och Johansson i Vrångebäck (båda m) som anser

dets att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ”Utskottet vill” och på s. 17 slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att den föreslagna lagen visserligen icke är avsedd att reglera allemansrättsliga frågor men genom att lagen ger ett betydande utrymme för skotertrafik under viss tid av året och under vissa betingelser kommer lagen att påverka innebörden av den s. k. allemansrätten. Allemansrätten innebär rätt att färdas på annans mark såvida inte markägaren blir utsatt för störning eller åsamkas ekonomisk eller annan skada. Riksdagen har tidigare anfört att allemansrätten inte utan vidare innebär rätt att med snöskoter eller annat motorfordon färdas i terrängen på annans mark. Enligt utskottets mening bör här ske en precisering med innebörd att färd med motorfordon i terräng icke inräknas i allemansrätten. För att färdas på detta sätt utanför vägområde skall krävas markägarens tillstånd. För närvarande är det klart att det inte är tillåtet att färdas så att skador på mark eller gröda kan uppkomma eller så att hemfriden störs. Huruvida dessa förhållanden är för handen bör avgöras av markägaren och icke av den som tager sin väg över annans mark. I enlighet härmed anser utskottet att riks -

Joll 1975/76:28

dagen i skrivelse till regeringen bör begära förslag om sådan lagstiftning som klart definierar att färd med motorfordon icke innefattas i allemansrätten, t. ex. i naturvårdslagen eller annorstädes.

I vad motionen 127 avser det nu framlagda lagförslagets inverkan på enskild markägares rättigheter att fritt färdas på sin mark vill utskottet med instämmande med vad som anförs i motionen uttala, att markägares rättigheter icke bör regleras genom terrängkörningslagen utan i stället motiveras utifrån naturvårdsskäl och således regleras inom ramen för naturvårdslagstiftningens bestämmelser. Utskottet vill fästa uppmärksamheten på att redan gällande naturvårdslag ger länsstyrelse dessa möjligheter. Vad utskottet här anfört med anledning av motionen 127 bör ges regeringen till känna

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande tillstånd av markägare m. m. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört med anledning av motionen 1975/76:127 samt antar lagförslaget i motsvarande del,

3. av herrar Larsson i Borrby, Jonasson, fru Olsson i Helsingborg och herr Johansson i Holmgården (samtliga c) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 14 börjar med ”1 motionen” och slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

I motionen (lika med utskottet) på plantorna. Utskottet delar

dessa farhågor och vill erinra om att arbetsgruppens utredningar ger vid handen att även enstaka körningar med snöskoter i föryngringsyta kan medföra risker för skada på vegetationen. I propositionen föreslås att i de fall då skarsnön är bärkraftig eller då snötäcket är tjockt en skoteråkare som väl känner trakten bör kunna få passera över en skogsföryngring utan risk för skada på skogen. Utskottet har förståelse för en strävan att inte onödigtvis inskränka allmänhetens rörelsefrihet. Det kan dock ifrågasättas huruvida en skoterförare med tillräcklig grad av säkerhet kan avgöra när körning över en skogsföryngring kan ske utan risk för skada på plantor. Utan att närmare gå in på detta problem vill utskottet här endast peka på svårigheterna att avgöra hur pass långt under ytan av ett snötäcke topparna av en skogsföryngring finns. En enskild person kan för övrigt råka i den situationen att en körning på nyanlagd föryngring ena året kan ske utan skadeverkningar men påföljande år medföra avsevärda skador på plantorna som under mellanliggande vegetationsperiod vuxit i längd men fortfarande inte når upp över snötäcket. Snötäckets tjocklek kan ju också variera. På grund av de stora skaderisker som är förenade med skoterkörning över skogsföryngringar och som kan spoliera kostnadskrävande skogsvårdsinsatser bör riksdagen enligt utskottets mening uttala sig för ett förbud mot körning i marker med plantskog och ungskog. Förbudet bör som det föreslås i propositionen gälla till dess träden i en ungskog nått en höjd av två meter över snötäcket.

JoU 1975/76:28

dels att utskottets hemställan under 6 c bort ha följande lydelse:

6 c. med anledning av motionen 1975/76:106 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

angående det föreslagna förbudet mot barmarkskörning av herr Jonasson (c):

Som utskottet anfört torde man genom ett generellt förbud mot barmarkskörning lättast uppnå syftet att förebygga sådana störningar av naturmiljön och friluftslivet som sammanhänger med en alltför ohämmad utveckling av trafik med fordon som är lämpade för nöjeskörning i terräng. I likhet med utskottet i övrigt anser jag ett sådant förbud väl motiverat. Enligt min mening är det dock angeläget att understryka att de föreslagna bestämmelserna om barmarkskörning inte får bli ett hinder vid utövandet av de areella näringarna. Utskottet har härvidlag förutsatt att det vid utfärdandet av tillämpningsföreskrifter bör vara möjligt att i allt väsentligt tillgodose rimliga önskemål i sammanhanget.

Jag vill för min del framhålla att jag utgår från att nyttokörning inom t. ex. jordbruket och skogsbruket kommer att kunna ske i samma utsträckning och under samma former som hittills varit fallet. Skulle erfarenheterna av den kommande lagstiftningen och dess tillämpning visa att mina förhoppningar inte infrias förbehåller jag mig rätten att återkomma.

Vad sedan gäller allemansrätten delar jag uppfattningen att lagstiftningen borde innehålla regler som klarare betonar markägarens rättigheter. Eftersom denna fråga delvis faller utanför ramen för förevarande ärende har jag avstått från att framställa något särskilt yrkande i detta sammanhang.

'