Med anledning av motion om rättens sammansättning vid häktningsförhandling
JuU 1975/76: 11
Justitieutskottets betänkande 1975/76: 11
med anledning av motion om rättens sammansättning vid häktningsförhandling Motionen 1
motionen 1975:242 av fru Gradin m. fl. (s) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning av frågan om rättens sammansättning vid häktningsförhandling.
Gällande rätt
Regler om häktning finns i 24 kap. rättegångsbalken (RB). En allmän förutsättning är att någon på sannolika skäl misstänks för brott. I normalfallet (1 § första stycket) skall fängelse i minst ett år ingå" i straffskalan för brottet. Endera av tre förutsättningar måste vidare föreligga för att häktning skall få ske. Det skall skäligen kunna befaras att den misstänkte avviker eller annorledes undandrar sig lagföring eller straff (flyktfara) eller att han genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning (kollusionsfara) eller också skall anledning förekomma att han fortsätter sin brottsliga verksamhet (recidivfara). Flyktfara kan utgöra häktningsgrund även vid brott som är mindre svåra än som krävs för häktning i normalfallet, om den misstänkte saknar stadigt hemvist inom riket (1 § andra stycket). För särskilt svåra brott är häktning obligatorisk, om det inte är uppenbart att anledning till häktning saknas (1 § tredje stycket).
Häktning får i allmänhet inte ske om det kan antas att påföljden kommer att stanna vid böter eller suspension (1 § fjärde stycket). Oberoende av brottets svårighetsgrad kan emellertid häktning komma till stånd om den misstänktes identitet är okänd eller om han saknar hemvist inom riket och det föreligger fara för flykt från riket (2 $).
Häktning kan i vissa fall underlåtas om den misstänkte är ung, sjuk, havande kvinna eller kvinna med litet barn (3 §)'. En förutsättning är då att betryggande övervakning kan ordnas. Enligt 7 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser öm unga lagöverträdare får den som är under 18 år inte häktas utan att synnerliga skäl finns till det.
Beslut om häktning méddelas av domstol (24 kap. 4 § RB).
Om skäl föreligger att häkta någon får undersökningsledaren eller åklagaren anhålla honom i avvaktan på rättens beslut (5 5 första stycket). Enligt stadgad praxis utövas befogenheten regelmässigt av åklagaren. Anhållande kan i vissa fall ske även om skäl till häktning saknas (5 § andra stycket).
I så fall krävs att det är av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar i avbidan på ytterligare utredning. Anhållande kan föregås av att den miss 1
Riksdagen 1975/76. 7 sami. Nr II
JuU 1975/76: 11
tänkte grips. Regler om gripande ges i 7 §.
Häktningsframställning skall avlåtas till domstolen senast dagen efter det att anhållningsbeslut meddelades. Om ytterligare utredning behövs för dock med framställningen anstå högst fem dagar från anhållningsbeslutet. Har någon anhållits i sin frånvaro räknas nämnda tider från den dag då den anhållne inställdes till förhör. Görs inte häktningsframställning, skall den anhållne omedelbart friges.
I samband med häktningsframställningen skall till rätten överlämnas protokoll eller anteckningar rörande förundersökningen. Med rättens medgivande får dock anstå viss kortare tid med sådant överlämnande (12 §).
Om inte synnerligt hinder möter skall rätten i normala fall hålla häktningsförhandling senast fjärde dagen efter det att häktningsframställningen inkom till rätten (13 5). Förhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott till dess frågan kan avgöras (15 $). Sedan förhandlingen avslutats skall rätten omedelbart meddela beslut i häktningsfrågan (16 §). I samband med häktningsbeslut skall rätten, om inte åtal redan väckts, utsätta viss tid inom vilken åtal skall väckas. Denna tid Hr inte bestämmas längre än som är oundgängligen erforderligt. Häktningsfrågan skall periodiskt omprövas om behandlingen av målet drar ut på tiden. För sådant ändamål skall rätten hålla ny förhandling med högst två veckors mellanrum. Längre tids mellanrum kan dock bestämmas (18 §). Mål i vilket någon hålls häktad skall av domstolen behandlas med särskild skyndsamhet. Huvudförhandling i tingsrätt skall i princip hållas inom en vecka från den dag åtalet väcktes (45 kap. 14 § RB).
När rätten efter huvudförhandling avgör målet och misstänkt som är häktad därvid döms för brottet skall rätten pröva om den dömde i häkte skall avbida att domen vinner laga kraft. Är den dömde på fri fot kan rätten förordna att han skall häktas (24 kap. 21 5 RB).
Enligt 33 kap. 5 § brottsbalken skall vid ådömande av frihetsstraff tid varunder den dömde varit anhållen eller häktad som regel anses som tid under vilken den ådömda påföljden avtjänats i anstalt.
I vissa fall då det på grund av flyktfara är önskvärt att hålla kontroll över den misstänkte kan anhållande och häktning framstå som onödigt hårda ingrepp. Därför finns en möjlighet att ersätta dessa åtgärder med reseförbud. Regler härom ges i 25 kap. RB. Ett reseförbud innebär att den misstänkte inte får lämna honom anvisad vistelseort utan tillstånd. Med ett sådant förbud kan för kontrollens skull förenas särskilda villkor eller föreskrifter som den misstänkte skall iaktta. Förutsättningarna för meddelande av reseförbud är lindrigare än för beslut om häktning (1 §). Misstanken om brott kan vara svagare grundad. Överträds reseförbud skall den misstänkte anhållas eller häktas om det inte är uppenbart obehövligt (9 S).
Är den misstänkte anhållen eller häktad skall på hans begäran offentlig försvarare förordnas för honom (21 kap. 3 § RB).
Rörande rättens sammansättning stadgas i 1 kap. 3 § RB att tingsrätt
JuU 1975/76: 11
i brottmål skall bestå av en lagfaren domare och nämnd. Antalet nämndemän är bestämt till fem. Tingsrätt är enligt samma lagrum domför med enbart en lagfaren domare vid bl. a. måls avgörande utan huvudförhandling och vid annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället. Vid handläggning av häktningsfråga som inte sker i anslutning till huvudförhandling är tingsrätt alltså domför med en lagfaren domare. Enligt 2 kap. 4 § RB är hovrätt domför med fyra ledamöter. Avdelning av högsta domstolen är enligt 3 kap. 6 5 RB domför med fem ledamöter.
Undersökning av RÅ 1974
Vissa grundläggande statistiska förhållanden rörande tillämpningen av reglerna om anhållande och häktning har kartlagts genom en undersökning som riksåklagaren framlagt i april 1974. Av undersökningen framgår bl. a. följande.
Omkring 25 000 personer anhålls årligen. Endast en tredjedel eller omkring 9 000 personer begärs häktade. Av häktningsframställningarna leder mera än tre fjärdedelar till häktning. Anhållnings- och häktningstiderna framstår inte som anmärkningsvärt långa. De lagstadgade maximifristerna utnyttjas sällan. Längre häktningstider förekommer huvudsakligen i fall då förordnande om rättspsykiatrisk undersökning har meddelats. Förmögenhetsbrott är orsak till häktning i majoriteten av alla fall. När häktning har förekommit foijer i regel frihetsberövande påföljd. Kriminalvård i frihet blir dock påföljden i mer än en femtedel av samtliga fall. I ungefär två procent blir samtliga åtalspunkter som grundat häktningen ogillade.
Utredning angående översyn av häktningsbestäinmelserna
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1974 har chefen för justitiedepartementet tillkallat sakkunniga för att utföra en översyn av bestämmelserna om de personella tvångsmedlen i straffprocessen.
I direktiven för utredningen uttalar departementschefen att hittillsvarande erfarenheter från tillämpningen av reglerna om de personella tvångsmedlen enligt hans mening inte ger belägg för att det skulle föreligga behov av en total revision av dessa regler. Däremot anser han starka skäl tala för att man genom partiella reformer bör kunna uppnå en ordning som i skilda hänseenden är mer tillfredsställande än den nuvarande. I fortsättningen uttalar departementschefen bl. a. att det uppenbarligen är av stor vikt att tillämpningen av de straffprocessuella tvångsmedlen så långt möjligt bringas i samklang med de riktlinjer som har dragits upp för det kriminalpolitiska reformarbetet. Även det förhållandet att ett temporärt frihetsberövande innebär ett djupt ingrepp i den enskildes levnadsförhållanden pekar enligt departementschefen på det angelägna i att man söker begränsa användningen av dessa tvångsmedel så långt det är möjligt. Härefter anger departements I*
Riksdagen 1975/76. 7 sami. nr II
JuU 1975/76: 11
chefen olika frågor som utredningen bör ägna särskild uppmärksamhet. Såvitt gäller förfarandet uttalar departementschefen bl. a. följande.
För att domstolsprövningen vid häktning skall kunna tjäna sitt syfte är det viktigt att domstolen och den misstänkte i så god tid som möjligt och i tillräcklig omfattning får del av utredningsmaterialet. De praktiska problem som hänger samman med att snabbt tillställa domstolen och den misstänkte erforderligt material bör utredas närmare. Det bör också övervägas om man inte bör vidga möjligheterna att förebringa bevisning vid häktningsförhandling i fall då den misstänkte förnekar att han har begått brottet. Även i övrigt kan det vid en närmare granskning av praxis beträffande anhållande och häktning visa sig finnas behov av att se över förfarandereglerna.
Departementschefen uttalar vidare att de frågor om reformering av de straffprocessuella trångsmedlen som han nu berört kan aktualisera vissa organisatoriska spörsmål inom rättsväsendet, och han tillägger att de sakkunniga bör vara oförhindrade att också lägga fram förslag i sådana hänseenden.
Remissyttranden
Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), hovrätten för Nedre Norrland, Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund och Föreningen Sveriges åklagare.
Bland remissinstanserna är meningarna delade såväl i fråga om själva motionsyrkandet som i fråga om motionärernas önskemål att rättens sammansättning bör vara densamma vid häktningsförhandling som vid huvudförhandling.
JK uttalar - under hänvisning till den i det föregående nämnda utredningen för en översyn av häktningsbestämmelserna - att det enligt hans mening är omöjligt att ha någon grundad mening om behovet av nämndemän vid häktningsförhandling utan ett ställningstagande i utredningskomplexets övergripande frågor. Han anser spörsmålet vara av främst organisatorisk art. Med hänsyn bl. a. till det anförda och till att frågan om rättens sammansättning tillhör de spörsmål som naturligen faller in under utredningsuppgiften, utgår JK från att utredningen självmant kommer att beakta den väckta frågan om nämndmedverkan vid häktningsförhandling. Några särskilda direktiv för utredningen i denna del bör enligt JK inte ges.
RÅ uttalar inledningsvis att de frågor som skall prövas vid en häktningsförhandling i och för sig är väl lämpade för lekmannadeltagande, och han kan därför i princip ansluta sig till syftet med motionen. Med hänsyn till att häktningsfrågan endast avser en provisorisk åtgärd under rättegång tilllägger RÅ att det inte är självklart att lekmannainslaget behöver vara lika stort som vid målets slutliga prövning. Rätten kunde enligt RÅ:s mening förslagsvis bestå av juristdomaren och två nämndemän.
RÅ anför i sitt yttrande vissa skäl av praktisk natur mot tanken på att
JuU 1975/76:11
infora nämnd vid häktningsförhandling. Dessa skäl utvecklar RÅ på följande sätt:
Enligt gällande bestämmelser skall domstolen handlägga häktningsframställning med stor skyndsamhet. De tidsfrister som är stipulerade kräver i allmänhet att häktningsförhandlingen måste utsättas omedelbart efter det att framställningen inkommit till domstolen. Redan i dag är det många gånger svårt att bestämma en tidpunkt för förhandlingen som passar såväl domstolens som åklagarens och försvararens arbetsschema. De praktiska svårigheterna härvidlag ökar om även nämndemän skall inkallas och blir självfallet större ju fler nämndemän som skall delta. Skyndsamhetskravet
- som tillgodoser den misstänktes rättssäkerhet - kan möjligen vara så starkt att en regel om deltagande av nämndemän inte bör göras helt undantagslös. Vid bedömning av frågan om nämnddeltagande vid häktningsförhandling bör vidare också beaktas de ökade kostnader för rättskipningen som skulle följa av reformen.
Avslutningsvis uttalar RÅ att det inte utan närmare utredning kan bedömas huruvida de praktiska svårigheterna och kostnadsaspekten utgör så starka skäl mot den ifrågasatta reformen att den inte bör genomföras. Han tillstyrker därför att frågan blir föremål för utredning. Denna synes enligt RÅ lämpligen kunna utföras av utredningen angående översyn av häktningsbestämmelserna.
Hovrätten, som avstyrker motionärernas utredningsförslag, utgår från att någon begränsning bör gälla för nämndens deltagande i brottmålsrättskipningen, och hovrätten finner det med denna utgångspunkt naturligt att från nämndmedverkan undanta förberedande åtgärder. Hovrätten finner det också till fyllest att nämnden medverkar enbart vid huvudförhandlingen. Hovrätten påpekar att även andra för den misstänkte betydelsefulla beslut än häktning träffas av ensamdomare under den förberedande behandlingen, såsom förordnande om personundersökning och inhämtande av läkarintyg enligt personundersökningslagen i fall den misstänkte förnekar den gärning som omfattas av misstanken. Om det skulle övervägas att låta nämnd deltaga i den förberedande handläggningen, är det därför enligt hovrättens mening ej givet att gränsen skall dras vid häktningsförhandling.
Enligt hovrättens mening föreligger inte hinder för den i det föregående nämnda utredningen för en översyn av häktningsbestämmelserna att, om den skulle anse det påkallat, till prövning uppta det spörsmål som motionärerna aktualiserat.
Domareförbundet uttalar att utvecklingen har gått i riktning mot ökat deltagande av lekmannadomare i rättskipningen, och att lekmännens medverkan har ansetts bidra till att bevara och fördjupa allmänhetens förtroende för domstolarna. Härvidlag är då, framhåller förbundet, att beakta, att för underrätternas del fråga är om måls eller ärendes avgörande genom dom eller beslut. Vad frågan nu gäller är emellertid, påpekar förbundet, nämndemäns medverkan vid ställningstagande till yrkande om en säkerhetsåtgärd i inledningen till en brottmålsprocess. I sammanhanget erinrar förbundet
JuU 1975/76: 11
om att de nuvarande häktningstiderna ej framstår som anmärkningsvärt långa samt att lagstadgade maximifrister sällan utnyttjas. Värt beaktande är enligt förbundet också att beslut om häktning, som ju kan överklagas och som hovrätten behandlar med förtur, som regel inte ändras.
Vad nu anförts innefattar enligt förbundet i sig skäl för viss tveksamhet inför tanken att låta nämndemän ingå i rättens sammansättning vid häktningsförhandling. Detta innebär icke att förbundet är av den uppfattningen att lekmannamedverkan inte skulle kunna vara värdefull även vid häktningsförhandling, utan fråga är närmast om sådan medverkan är av behovet så påkallad, att den ändock bör införas. Hänsyn av praktiskt art leder enligt förbundet närmast till att motionärernas krav icke nu bör föranleda önskad åtgärd. Härvidlag framhåller förbundet bl. a. att häktningsförhandlingen kan komma att hållas ibland samma dag som häktningsframställningen inkommit till rätten och ofta nästa dag. Risk föreligger då enligt förbundet att det särskilt på landsbygden men förmodligen också i större städer kan bli svårt att så snabbt få erforderligt antal nämndemän sammankallade till en häktningsförhandling. Ofta torde det enligt förbundets mening dessutom vara förenat med organisatoriska svårigheter att tillgodose intresset av att i samband med en häktningsförhandling anlita nämnden även för annan förhandling.
Eftersom ett oavvisligt rättssäkerhetskrav inte för närvarande synes påkalla att den genom motionen väckta tanken realiseras genom en partiell reform, föreslår förbundet att motionen - eventuellt efter tilläggsdirektiv
- överlämnas till den i det föregående omnämnda utredningen.
Advokatsamfundet framhåller att ett långt frihetsberövande av den isolerande natur det här kan vara fråga om kan få en menlig och ibland förödande inverkan för den häktade från personlig, social och/eller ekonomisk synpunkt. Vidare uttalar samfundet att beslut om häktning fattas efter en förhållandevis summarisk förhandling och att underlaget för beslutet naturligt nog i detta tidigare skede av utredningen i regel blir föga tillfredsställande. Det beslut domaren ensam fattar kan innebära ett frihetsberövande som kanske blir lika långt eller längre än exempelvis ett fängelsestraff som följer på ett bifallet åtal för rattfylleri. Från de nu anförda synpunkterna finns det enligt samfundets mening skäl av principiell natur som talar för motionärernas yrkande.
Å andra sidan uttalar samfundet att den översyn av häktningsinstitutet som nu pågår måhända kan resultera i förslag som är ägnade att åstadkomma erforderlig restriktivitet vid häktningsreglernas tillämpning och även i övrigt leda till en ökad rättssäkerhet i ifrågavarande hänseende. Samfundet anser därför att resultatet av den pågående översynen bör avvaktas. Därefter torde man enligt samfundet ha bättre möjligheter att bedöma behovet av den begärda utredningen.
Av angivna skäl anser sig samfundet inte böra tillstyrka motionen.
Åklagareföreningen uttalar att frågan om sannolika skäl för misstanke fö -
JuU 1975/76: 11
religger sällan uppkommer vid häktningsförhandling. De särskilda häktningsskälen är likaledes väl dokumenterade. Något utrymme för lekmannabedömande i de traditionella frågorna föreligger därför enligt föreningens uppfattning knappast. Föreningen anför vidare att lekmännen genom sin medverkan vid huvudförhandlingen har insyn i hur domstolarna tillämpar häktningsinstitutet. Inte heller ur tillitssynpunkt synes därför lekmannarepresentation vid häktningsförhandling erforderlig.
Föreningen pekar också på de praktiska svårigheterna att få en representativ sammansättning av nämnden. Häktningsförhandling utsätts på grund av gällande tidsfrister med kort varsel och har regelmässigt en mycket kort varaktighet. Detta torde enligt föreningen medföra svårighet för de yrkesverksamma att deltaga vid dessa förhandlingar.
På anförda skäl och eftersom rättssäkerheten icke kan förmodas öka genom nämnds medverkan vid häktningsförhandling vill föreningen förorda att motionen inte föranleder någon riksdagens åtgärd.
Utskottet
I detta betänkande behandlar utskottet en motion med yrkande att riksdagen hos regeringen skall anhålla om utredning av frågan om rättens sammansättning vid häktningsförhandling.
För att säkerställa straffrättskipningen slår vissa tvångsmedel till myndigheternas förfogande. Man brukar skilja mellan personella tvångsmedel, dvs. främst anhållande och häktning, och reella tvångsmedel, t. ex. kvarstad och beslag. Av tvångsmedlen är anhållande och häktning de som är mest ingripande för den enskilde. Bland övriga personella tvångsmedel i straffprocessen kan nämnas gripande, övervakning och reseförbud.
Regler om häktning finns i 24 kap. rättegångsbalken. Som framgår av redogörelsen för gällande rätt i det föregående är användningen av häktning och anhållande omgärdad av åtskilliga restriktioner, vilka uppställts framför allt av hänsyn till den misstänktes eller häktades rättssäkerhet. Det gäller såväl de allmänna förutsättningarna för anhållande och häktning som själva förfarandet i samband med att sådan åtgärd beslutas.
Beslut om häktning meddelas av domstol. Häktning kan beslutas antingen vid häktningsförhandling eller huvudförhandling. Om inte synnerligt hinder möter skall rätten i normala fall hålla häktningsförhandling senast på fjärde dagen efter det att häktningsframställning kommit in till rätten. Förhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott till dess frågan kan avgöras. Sedan förhandlingen avslutats skall rätten omedelbart meddela beslut i häktningsfrågan. När rätten efter huvudförhandling avgör målet och misstänkt sorn är häktad därvid döms till ansvar, skall rätten pröva om den dömde i häkte skall avbida att domen vinner laga kraft. Är den dömde på fri fot kan rätten förordna att han skall häktas. Att i vissa fall mindre ingripande åtgärder såsom övervakning eller reseförbud kan träda i stället för häktning
JuU 1975/76:11
framgår av redogörelsen i det föregående.
Tingsrätt skall vid huvudförhandling i brottmål i regel bestå av en lagfaren domare och fem nämndemän. Vid handläggning av häktningsfråga är tingsrätt domför med enbart en lagfaren domare, såvida inte handläggningen sker i anslutning till huvudförhandling.
Till stöd för sitt utredningsyrkande rörande rättens sammansättning vid häktningsförhandling anför motionärerna bl. a. att det i debatten under senare år förts fram krav på att rättens sammansättning vid sådan förhandling bör vara densamma som vid huvudförhandling.
Under utskottets remissbehandling av motionen har framkommit olika meningar såväl i frågaom själva motionsyrkandet som beträffandeönskemålet om rättens sammansättning vid häktningsförhandling. Goda skäl kan anföras både för lekmannamedverkan vid sådan förhandling och för ett bibehållande av nuvarande ordning. Till stöd för en utvidgad nämndmedverkan talar bl. a. det förhållandet att sådan medverkan ger insyn i domstolarnas verksamhet och kan bidra till att bevara och fördjupa allmänhetens förtroende för domstolarna samt att vid häktningsförhandling huvudfrågan i regel är lämpad för lekmannadeltagande. Det måste också beaktas att ett häktningsbeslut kan leda till lång tids frihetsförlust. Mot tanken på nämndmedverkan i de fall som motionärerna avser kan anföras bl. a. att det här gäller beslut om provisoriska säkerhetsåtgärder i inledningen till en brottmålsprocess, vilka beslut som regel kommer under lekmännens bedömning vid en efterföljande huvudförhandling. Det bör också framhållas att, som några remissinstanser påpekat, de nuvarande förfarandereglerna - främst bestämmelserna om de tidsfrister inom vilka häktningsförhandling skall hållas - kan medföra organisatoriska och praktiska svårigheter för nämnds deltagande i den förberedande handläggningen av brottmål.
Vid ställningstagande till motionsspörsmålet måste enligt utskottets mening beaktas att bestämmelserna om de personella tvångsmedlen i straffprocessen f. n. utreds av nyligen tillkallade sakkunniga, utredningen (Ju 1974:17) angående översyn av häktningsbestämmelserna. Syftet med översynen är inte att åstadkomma en total revision av häktningsreglerna utan att genom partiella reformer tillskapa en ordning som i skilda hänseenden är mera tillfredsställande än den nuvarande. Bl. a. skall enligt utredningsdirektiven särskild uppmärksamhet ägnas åt utformningen av häktningsgrunderna och möjligheterna att finna alternativ till de frihetsberövande tvångsmedlen. I utredningsuppdraget ingår också att överväga om man inte bör vidga möjligheterna att förebringa bevisning vid häktningsförhandling i fall då den misstänkte förnekar att han har begått brottet. Enligt utredningsdirektiven kan det vidare bli aktuellt för de sakkunniga att även i övrigt se över förfarandereglerna.
Med tanke på att en reformering av rättegångsbalkens reglering av häktningsinstitutet sålunda är förestående synes det utskottet inte lämpligt att nu ta ställning till frågan om rättens sammansättning vid häktningsför -
JuU 1975/76:11
handling. Det bör enligt utskottets mening vara en uppgift för den nyssnämnda utredningen att pröva frågan i belysning av de överväganden rörande häktningsinstitutet i övrigt som utredningen kommer att göra.
Vad utskottet sålunda i anledning av motionen anfört bör ges regeringen till känna.
Utskottet hemställer
att riksdagen i anledning av motionen 1975:242 ger regeringen till känna vad utskottet anfört om prövning av frågan om rättens sammansättning vid häktningsförhandling.
Stockholm den II november 1975
På justitieutskottets vägnar ASTRID KRISTENSSON
Näivarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam (c), Larfors (s), Jönsson i Malmö (s), Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s), Schött (m), Nilsson i Visby (s), fru Wiklund (c), fru André (c), fru Andersson i Kumla (s) och herr Raneskog (c).