Bet. 1975/76:JuU17

Med anledning av propositionen 1975/76:47 med (förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) m. m. jämte motioner

Typ: Betänkande
Datum: 1975-12-04
Källa: data.riksdagen.se

Justitieutskottets betänkande

JuU 1975/76:17

1975/76:17

med anledning av propositionen 1975/76: 47 med (förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429) m. m. jämte motioner Propositionen

I propositionen 1975/76:47 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429),

2. lag om ändring i lagen (1973: 137) om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet.

De föreslagna ändringarna i rättshjälpslagen innebär bl. a. att kostnaden för skiftesman vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad skall kunna ersättas inom ramen för samhällets rättshjälp. Dessutom föreslås vissa smärre jämkningar i lagen i syfte att förenkla handläggningen av rättshjälpsärenden. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1976.

1 samband med propositionen behandlar utskottet dels de under den allmänna motionstiden vid 1975 års riksmöte väckta motionerna 1975: 19, 1975: 102, 1975: 136 (yrkande C 1), 1975: 322, 1975: 451 och 1975: 1110, dels de i anledning av propositionen väckta motionerna 1975/76: 83, 1975/76: 84 och 1975/76: 85. Motionsyrkandena redovisas nedan på s. 7 och 8.

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

1 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)

Härigenom föreskrives att 5, 9, 16, 19, 22, 23, 25, 31 och 39 §§ rättshjälpslagen (1972: 429)1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

5 Rättshjälpsnämnd är beslutför med ordföranden och de två ledamöter som ej är advokater. Är ärende av principiell betydelse eller annars av särskild vikt eller finnes i annat fall på grund av ärendets beskaffenhet deltagande av de båda ledamöter som är advokater påkallat, skall samtliga ledamöter deltaga.

1 Lagen omtryckt 1973: 247.

2 Senaste lydelse 1974:1091.

1 Riksdagen 1975176. 7 sami. Nr 17

Föreslagen lydelse §2

Rättshjälpsnämnd är beslutför med ordföranden och minst två andra ledamöter, av vilka en icke är advokat. Vid avgörande av ärende, som är av principiell betydelse eller annars av särskild vikt, skall dock samtliga ledamöter deltaga.

JuU 1975/76:17

2 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Rättegångsbalkens regler om omröstning i tvistemål äger motsvarande tillämpning när ärende avgöres av rättshjälpsnämnd. Ordföranden skall dock säga sin mening först.

I den utsträckning regeringen I den utsträckning regeringen

bestämmer får tjänsteman vid bestämmer får tjänsteman vid

rättshjälpsnämnden på nämndens rättshjälpsnämnden på nämndens

vägnar slutligt pröva rättshjälps- vägnar slutligt pröva rättshjälps ärende.

Tjänstemannen skall vara ärende. lagfaren och ha erfarenhet av domstols- eller advokatverksamhet.

9 §3

Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser. Bestämmelser om att den rättsökande har att själv helt eller delvis betala kostnad för rättshjälp finns i 16 § andra stycket och 27 § första stycket andra punkten.

Såsom kostnad för rättshjälpen anses den rättssökandes kostnad för

1. biträde som varit behövligt för tillvaratagande av den rättssökandes rätt,

2. bevisning vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen samt nödvändig utredning i angelägenhet, som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän,

3. utredning i angelägenhet som skall prövas av förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet om utredningen är skäligen påkallad för tillvaratagande av den rättssökandes rätt och ej kan erhållas genom myndigheten,

4. resa och uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträdare och för vårdare eller annan, som måste anlitas i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse ålagts, eller i samband med inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap,

5. avgift som enligt expedi- 5. avgift som enligt expedi tionskungörelsen

(1964: 618) utgår tionskungörelsen (1964: 618) utgår

för ansökan och expedition vid för ansökan och expedition vid

allmän domstol, krigsrätt, arbets- allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen, domstolen eller bostadsdomstolen,

dock ej i fråga om sådan rättens dock ej i fråga om sådan rättens

expedition som utfärdas endast på expedition som utfärdas endast på

särskild begäran om icke expedi- särskild begäran om icke expeditionen begäres innan tiden för full- tionen begäres innan avgörandet i

följd av talan gått till ända, samt huvudsaken vunnit laga kraft, samt

avgift som utgår enligt exekutions- avgift som utgår enligt exekutions avgiftskungörelsen

(1971: 1027), avgiftskungörelsen (1971: 1027),

6. kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen,

7. vad av allmänna medel utgått 7. vad av allmänna medel utgått i ersättning för översättning eller i i ersättning för översättning eller i

3 Senaste lydelse 1974: 1091.

JuU 1975/76:17

3 Nuvarande lydelse

ersättning enligt 4 eller 5 § lagen (1958: 642) angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller vid utredning av faderskapet till barn utom äktenskap eller enligt föreskrift i rättegångsbalken eller 3 § första stycket nämnda lag för bevisning som rätten självmant föranstaltat om.

Föreslagen lydelse

Såsom kostnad för bevisning enligt andra stycket 2 anses ej den rättssökandes kostnad för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap.

16 §

Anlitar den rättssökande advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå får, så länge kostnaderna för rättshjälpen ej överstiger maximibeloppet för den rättssökandes kostnadsbidrag, allmän rättshjälp lämnas utan beslut av rättshjälpsnämnden. Vad som sagts nu gäller ej fall som avses i 7 § första stycket.

Skyldigheten att utge kostnadsbidrag fullgöres genom att den rättssökande till biträdet betalar dennes ersättning och svarar för övriga kostnader för rättshjälpen.

19 §«

Bifalles ansökan om allmän rättshjälp, fastställer rättshjälpsnämnden samtidigt det för sökanden gällande maximibeloppet.

Kan sökanden ej själv eller genom någon som i tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd behörigen tillvarataga sin rätt, får rättshjälpsnämnden på sökandens begäran förordna biträde.

I angelägenhet, som kan antagas I angelägenhet, som kan antagas bli prövad enligt lagen (1974: 8) bli prövad enligt lagen (1974: 8)

om rättegången i tvistemål om mindre värden, får biträde förordnas endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller sakens beskaffenhet.

* Senaste lydelse 1974:11.

om rättegången i tvistemål om mindre värden, får biträde förordnas endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller sakens beskaffenhet. / ärende om

JuU 1975/76:17

4 Nuvarande lydelse

När biträde kan förordnas enligt ordnas ej biträde enligt denna lag.

22 Biträde har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, centralmyndigheten fastställer taxa som skall tilllämpas vid bestämmande av ersättning.

Har biträde genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid ersättningens bestämmande.

Ersättning till biträde fastställes i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen av domstolen. Biträdesersättning i annat fall fastställes av rättshjälpsnämnden.

23 Biträde får ej förbehålla sig eller mottaga ersättning av sin huvudman utöver vad som följer av 22 §. Har det skett, är förbehållet utan verkan och skall biträdet återbetala vad han uppburit för mycket.

25 I angelägenhet, som ej handlägges vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen, beslutar biträde om utredning. Har biträde ej förordnats, beslutar rättshjälpsnämnden.

Föreslagen lydelse

bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad får biträde förordnas endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till makarnas förhållanden eller boets beskaffenhet.

20 kap. 19 § föräldrabalken, för§5 Biträde

och skiftesman har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, centralmyndigheten fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning.

Har biträde eller skiftesman genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid ersättningens bestämmande.

Ersättning till biträde fastställes i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen av domstolen. Ersättning till biträde i annat fall och till skiftesman fastställes av rättshjälpsnämnden.

Biträde får ej förbehålla sig eller mottaga ersättning av sin huvudman utöver vad som följer av 22 §. Har det skett, är förbehållet utan verkan och skall biträdet återbetala vad han uppburit för mycket. I fråga om ersättning till skiftesman skall vad som har sagts nu äga motsvarande tillämpning.

§6

I angelägenhet, som ej handlägges vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen, beslutar biträde om utredning. Har biträde ej förordnats, beslutar rättshjälpsnämnden. Har i ärende om bodelning

5 Senaste lydelse 1974: 1091.

8 Senaste lydelse 1974: 1091.

JuU 1975/76:17

5 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

förordnats skiftesman, beslutar denne om utredning.

Den som medverkat vid utredning som avses i första stycket har rätt till ersättning enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Ersättningen bestämmes av rättshjälpsnämnden.

31 §*

I fråga om part som åtnjuter I fråga om part som åtnjuter allallmän rättshjälp i mål eller ären- män rättshjälp i mål eller ärende

de vid allmän domstol, krigsrätt, vid allmän domstol, krigsrätt, ararbetsdomstolen eller bostadsdom- betsdomstolen eller bostadsdomstolen äger bestämmelse i lag om stolen äger i fråga om kostnaderna

parts rättegångskostnad tillämp- för rättshjälpen bestämmelse i lag

ning i fråga om kostnaderna för om parts rättegångskostnad tillrättshjälpen. Motpart eller annan lämpning utom beträffande ersätt som

är ersättningsskyldig för såda- ning för ränta. Motpart eller anna kostnader skall åläggas att utge nan som är ersättningsskyldig för

ersättningen till statsverket. sådana kostnader skall åläggas att

utge ersättningen till statsverket.

Vinner makar efter gemensam ansökan boskillnad eller äktenskapsskillnad och har ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall rätten, om det ej med hänsyn till omständigheterna är obilligt, ålägga andra maken att betala statsverket hälften av kostnaderna för rättshjälpen.

Har i ärende om bodelning skiftesman förordnats och har ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall rättshjälpsnämnden, om det ej med hänsyn till omständigheterna är obilligt, ålägga andra maken att betala statsverket hälften av kostnaderna för skiftesmannen och för utredning som denne har föranstaltat om. Beslutet får verkställas enligt vad som är föreskrivet om domstols dom.

Skall i annat fall beslut meddelas om fördelning av kostnader mellan parter, äger därom gällande bestämmelser motsvarande tillämpning i fråga om kostnaderna för allmän rättshjälp åt part. Därvid skall betalningsskyldighet åläggas mot statsverket för dessa kostnader i deras helhet eller till viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp.

39 §

Beslut om rättshjälp enligt 36 § meddelas på ansökan av den tilltalade. Sådant beslut meddelas av den domstol där målet är anhängigt.

Har rätten skilt saken från sig får den, till dess talan fullföljts av den tilltalade eller tiden för sådan talan utgått, bevilja honom rättshjälp i högre rätt.

7 Senaste lydelse 1974: 1091.

tl Riksdagen 1975176. 7 sami. Nr 17

JuU 1975/76:17

6 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Föreligger omständighet som anges i 34 § första stycket 2 beträffande den tilltalade, skall domstolen förordna att rättshjälpen skall upphöra. Dömes den tilltalade för brottet, skall han utan hinder av vad som föreskrives i 38 § första stycket åläggas att betala hela kostnaden för rättshjälpen.

Ändras den tilltalades ekonomiska förhållanden i sådan mån att han ej längre är berättigad till rättshjälp, skall domstolen förordna att rättshjälpen skall upphöra.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

De nya bestämmelserna om rättshjälp i ärende om bodelning gäller ej i fråga om rättshjälp som begärts före ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973: 137) om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m. m.

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1973: 137) om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m. m.

dels att i 1 och 8 §§ ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”,

dels att 5 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Lämnas bistånd enligt 4 § för bestridande av kostnader i rättegång eller under förundersökning om brott och dömes den som erhållit bistånd för brottet, skall han till statsverket återbetala vad han mottagit. Återbetalningsskyldigheten får dock jämkas eller efterges, om skäl härtill föreligger med hänsyn till hans brottslighet eller personliga och ekonomiska förhållanden.

Frikännes den som erhållit bistånd enligt 4 § för brottet skall han till statsverket återbetala vad han mottagit endast i den mån särskilda skäl föreligger.

Nedlägges rättegång eller för- Nedlägges rättegång eller förundersökning om brott mot den undersökning om brott mot den

som erhållit bistånd enligt 4 § som erhållit bistånd enligt 4 §

utan att skuldfrågan avgjorts ge- utan att skuldfrågan avgjorts genom dom, skall den som erhållit nom dom, skall den som erhållit

bistånd, i den mån det med hän- bistånd, i den mån det med hänsyn till omständigheterna är skä- syn till omständigheterna är skä -

JuU 1975/76:17

7 Nuvarande lydelse

ligt, till statsverket återbetala vad han mottagit.

Föreslagen lydelse

ligt, till statsverket återbetala vad han mottagit. Detsamma gäller om skuldfrågan i annat fall kan antagas ej komma att avgöras genom dom därför att den som erhållit bistånd håller sig undan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

Motionerna

Vid 1975 års riksmöte väckta motioner

I motionen 1975: 19 av herr Börjesson i Falköping (c) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om täckning med allmänna medel, helt eller delvis, av motpartskostnad i rättegång.

I motionen 1975: 102 av herrar Johansson i Växjö (c) och Olsson i Sundsvall (c) yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till sådan ändring av rättshjälpslagen (1972: 429) att rättshjälp enligt de allmänna reglerna skall kunna utgå till näringsidkare även i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet.

I motionen 1975: 136 av herr Helén m. fl. (fp) yrkas såvitt nu är i fråga att riksdagen beslutar anta sådan ändring i rättshjälpslagen, att den som är berövad friheten eller riskerar ett frihetsberövande erhåller en ovillkorlig rätt att på begäran få offentligt biträde.

I motionen 1975: 322 av herrar Lidgård (m) och Winberg (m) yrkas att riksdagen måtte uttala att under förutsättning att övriga villkor för allmän rättshjälp är uppfyllda ”särskilda skäl” icke skall behöva anföras för att sådan rättshjälp skall kunna beviljas för ärendes anhängiggöranae och handläggning vid kommissionen respektive domstolen för de mänskliga rättigheterna.

I motionen 1975: 451 av herr Winberg m. fl. (m) yrkas att riksdagen ger regeringen till känna

1. att sådana bestämmelser bör införas i rättshjälpslagen som ger näringsidkare möjlighet att få rättshjälp också i angelägenheter som berör hans näringsverksamhet,

2. att reglerna om rättshjälp bör få en sådan utformning att de även täcker kostnaderna för särskilt utsedd skiftesman,

3. att minskad restriktivitet bör ske vid tillämpning av reglerna om rättshjälp genom offentligt biträde.

I motionen 1975: 1110 av herr Israelsson m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i lagen (1966: 293) om bere -

JuU 1975/76:17

dande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall att envar sorn blir föremål för intagning enligt denna lag alltid tillförsäkras ett kompetent juridiskt biträde som har att företräda den intagnes partsintresse.

I anledning av propositionen väckta motioner

I motionen 1975/76: 83 av herr Hugosson (s) yrkas i första hand att riksdagen beslutar att det föreslagna tillägget till 19 § rättshjälpslagen avslås och därmed utgår ur lagen (yrkande 1) och i andra hand, därest yrkande 1 icke vinner riksdagens bifall, att riksdagen beslutar att motionen för beaktande överlämnas till den av chefen för justitiedepartementet den 7 maj 1975 tillkallade utredningen för en allmän översyn av rättshjälpssystemet (yrkande 2).

I motionen 1975/76: 84 av herr Nyquist (fp) och fru Wiklund (c) yrkas

1. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om tillämpningen av 9 § andra stycket 8 samt 19 § tredje stycket andra punkten förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen,

2. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om 8 § andra stycket instruktionen för rättshjälpsnämnderna.

I motionen 1975/76: 85 av herr Winberg (m) och fru Lindquist (m) yrkas

A. att riksdagen beslutar att på skiftesman som förordnas enligt rättshjälpslagen skall uppställas samma behörighetskrav som jämlikt

21 § samma lag uppställs för biträde,

B. att riksdagen ger regeringen till känna att sådana bestämmelser snarast bör införas i rättshjälpslagen som ger näringsidkare möjlighet att få rättshjälp också i angelägenheter som berör hans näringsverksamhet.

Utskottet

Inledning

Åren 1972—1973 beslöt riksdagen en genomgripande reform av samhällets rättshjälp, se prop. 1972: 4, JuU 12, rskr 205, prop. 1972: 132, JuU 1973: 1, rskr 21 och prop. 1973: 74, JuU 19, rskr 169. Reformen regleras främst i den nya rättshjälpslagen (1972: 429), som trädde i kraft den 1 juli 1973.

Enligt det nya systemet för rättshjälp kan rättshjälp i princip lämnas var och en i varje rättslig angelägenhet, där behov av bistånd föreligger, oavsett om angelägenheten skall behandlas vid domstol eller vid annan myndighet eller om den inte alls skall prövas av myndighet. Lagen skiljer mellan fyra slag av rättshjälp, nämligen allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde samt rådgivning.

JuU 1975/76:17

9 Allmän rättshjälp kan lämnas i fråga om varje rättslig angelägenhet där behov av sådant bistånd föreligger, såvida inte rättshjälp skall utgå i annan form. Hjälpen innebär att staten betalar kostnaderna i ärendet, bl. a. kostnad för biträde, under förutsättning att den rättssökande själv bidrar till kostnaden efter förmåga enligt vissa normer. Rättshjälp åt misstänkt i brottmål innefattar bl. a. förordnande av offentlig försvarare. Rättshjälp genom offentligt biträde förekommer i vissa i lagen särskilt angivna förvaltningsärenden som rör den personliga rörelsefriheten eller den kroppsliga integriteten. Rättshjälp kan slutligen utgå i form av rådgivning, som innebär rätt att mot en avgift av f. n. 60 kronor få göra en kortare konsultation hos advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå.

För tillgodoseende av allmänhetens behov av rättshjälp har inrättats ett antal allmänna advokatbyråer, vilkas advokater eller biträdande jurister lämnar rättshjälp. Rättshjälp lämnas emellertid också av advokat eller biträdande jurist vid enskild advokatbyrå. I vissa fall får även annan person lämna rättshjälp.

De administrativa uppgifterna på rättshjälpsområdet sköts regionalt av särskilda rättshjälpsnämnder. Det finns sex sådana nämnder. För tillsyn över verksamheten vid rättshjälpsnämnder och allmänna advokatbyråer och för samordning av uppgifterna inom rättshjälpsområdet finns en centralmyndighet. Som sådan fungerar det nyinrättade domstolsverket.

Beslut som rör allmän rättshjälp meddelas i regel av rättshjälpsnämnd. Fråga om ersättning till biträde i mål eller ärende vid allmän domstol prövas dock av domstolen. Även beslut som rör rättshjälp åt misstänkt i brottmål meddelas av den domstol som handlägger själva målet. Beslut angående rättshjälp genom offentligt biträde meddelas däremot alltid av rättshjälpsnämnd.

Beslut som meddelats av rättshjälpsnämnd kan överklagas till centralmyndigheten och prövas där av en särskild besvärsnämnd.

Reformarbete

Sedan rättshjälpslagen trädde i kraft har efter hand i skilda sammanhang aktualiserats olika frågor angående tillämpningen av den nya lagstiftningen. I några fall där speciella olägenheter visat sig föreligga har vissa smärre ändringar vidtagits i lagen (se prop. 1974: 71, JuU 18, rskr 235).

Domstolsväsendets organisationsnämnd (DON), som innan domstolsverket trädde i funktion var centralmyndighet för rättshjälpen, har under hösten 1974 gjort en samlad genomgång av erfarenheterna från tilllämpningen av rättshjälpssystemet. Utredningen har redovisats i en till justitiedepartementet överlämnad promemoria Översyn av rättshjälpssystemet. I promemorian läggs fram förslag till ändringar i rättshjälpslagen för att råda bot på vissa mindre brister. Samtidigt förs också fram synpunkter på ändringar av mera genomgripande natur.

JuU 1975/76:17

10 Inom riksdagen har vid flera tillfällen aktualiserats frågan om komplettering av rättshjälpen med bestämmelser som möjliggör att ersättning till skiftesman vid bodelning med anledning av skilsmässa betalas av allmänna medel. Spörsmålet har behandlats i en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria (Ds Ju 1975: 15) Rättshjälp för skiftesman vid bodelning.

I maj 1975 tillsattes efter regeringens bemyndigande en utredning (Ju 1975: 07) om en allmän översyn av rättshjälpssystemet. Enligt direktiven för utredningen bör dess arbete i första hand inriktas på att effektivisera de olika rättshjälpsformerna. Härvid aktualiseras såväl dessas tillämpningsområde och innehåll som olika organisatoriska frågor. Utgångspunkten bör dock enligt direktiven vara att allmän rättshjälp också i fortsättningen skall utgöra grunden för systemet, kompletterad med rättshjälp åt misstänkt i brottmål och rättshjälp genom offentligt biträde.

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av överväganden i DON:s promemoria läggs i den föreliggande propositionen fram förslag till vissa smärre justeringar i rättshjälpslagen, vilkas genomförande inte ansetts böra anstå i avbidan på att utredningens arbete slutförs. Det gäller här frågor om rättshjälpsnämnds sammansättning och beslutförhet, kostnad för expeditions- och exekutionsavgift, ersättningsskyldighet för ränta på rättshjälpskostnad och beslut om upphörande av rättshjälp åt misstänkt i brottmål. I propositionen föreslås också att kostnaden för skiftesman vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad skall kunna ersättas inom rättshjälpslagens ram. Detta förslag är grundat på de överväganden som redovisats i den nyssnämnda departementspromemorian.

I propositionen föreslås slutligen en mindre ändring av reglerna om återbetalningsskyldighet till statsverket i lagen (1973: 137) om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m. m.

Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1976.

I det följande tar utskottet till närmare behandling upp förslagen i fråga om delegation av rättshjälpsnämnds beslutanderätt och om skiftesman vid bodelning samt de spörsmål i övrigt som berörs av föreliggande motionsyrkanden. Övriga i propositionen framlagda förslag tillstyrks utan vidare yttrande.

Delegation av rättshjälpsnämnds beslutanderätt

Tjänsteman vid rättshjälpsnämnd får enligt 5 § tredje stycket rättshjälpslagen i den utsträckning regeringen bestämmer på nämndens vägnar slutligt pröva rättshjälpsärende. Sådan tjänsteman skall enligt samma stadgande vara lagfaren och ha erfarenhet av domstols- eller advokatverksamhet. Med stöd av bemyndigandet i lagen har i 8 § instruk -

JuU 1975/76:17

tionen (1973: 250) för rättshjälpsnämndema föreskrivits att ärende eller grupp av ärenden sorn inte är av större vikt eller av principiell betydelse får överlämnas till tjänsteman vid nämnden för avgörande. Beslut om avslag får dock meddelas i denna ordning bara när saken är uppenbar eller brådskande och då alltid med anmälningsskyldighet till nämnden.

Mot bakgrund av att beslut i flera typer av rättshjälpsärenden inte kräver den kvalificerade juristkompetens som lagen anger uttalar departementschefen i propositionen att delegation bör kunna ske i större utsträckning än som hittills har skett. Därvid bör enligt hans mening högre kompetenskrav för beslutanderätten inte upprätthållas än avgörandets beskaffenhet kräver. De typer av ärenden som enligt departementschefen i första hand bör ifrågakomma för delegation till nya kategorier av tjänstemän är beslut om allmän rättshjälp i mål om äktenskapsskillnad och verkställande av avräkning enligt 27 § eller slutreglering enligt 30 § rättshjälpslagen. Också vissa andra beslutstyper bör kunna komma i fråga. Allmänt bör dock enligt departementschefen gälla att delegation inte får ske i rättshjälpsärende som är av svår beskaffenhet eller vars avgörande annars kräver särskild erfarenhet. Beträffande kompetensen hos beslutsfattaren anser han inte att några formella krav bör ställas upp i lag. Delegationsmöjligheten bör avse tjänsteman vid nämndens kansli och omfatta även den som inte är i besittning av viss formell kompetens, t. ex. juris kandidatexamen. Det bör ankomma på centralmyndigheten för rättshjälpen att pröva vilka kompetenskrav som bör ställas. Någon särbestämmelse i fråga om avslagsbeslut synes departementschefen inte påkallad, eftersom anmälningsskyldigheten och besvärsmöjligheten i förening får anses erbjuda tillräckliga garantier mot rättsförluster. I anslutning härtill uttalar departementschefen att samtliga behörighetsregler bör finnas samlade i instruktionen för rättshjälpsnämndema. De bestämmelser som nu finns i rättshjälpslagen om handläggares kvalifikationer bör således i fortsättningen meddelas i administrativ ordning. Med hänsyn härtill föreslås att andra punkten i 5 § tredje stycket rättshjälpslagen upphävs.

I motionen 1975/76: 84 biträds förslaget att behörighetsregeln i 5 § tredje stycket rättshjälpslagen utgår ur lagen. I anslutning till ett uttalande under remissbehandlingen av DON:s promemoria framför emellertid motionärerna samtidigt ett önskemål som innebär att den omständigheten att ett delegationsärende är av brådskande natur inte bör medföra behörighet för annan än rättsbildad personal att avgöra ärendet. Instruktionen för rättshjälpsnämndema bör utformas i enlighet med det anförda. Det däremot svarande motionsyrkandet går ut på att riksdagen skall godkänna vad motionärerna anfört i denna del (yrkande 2).

Utskottet delar departementschefens uppfattning att delegation av be -

JuU 1975/76:17

slutanderätten i rättshjälpsärenden bör kunna komma i fråga i större omfattning än hittills. Utskottet ansluter sig också till tanken att samtliga behörighetsregler för tjänstemän, till vilka delegation kan ske, samlas i instruktionen för rättshjälpsnämnderna. När det gäller utformningen av dessa regler konstaterar utskottet att möjligheterna att överlåta beslutanderätten till icke rättsbildad personal begränsas av den av departementschefen uppställda principen att delegation inte får ske i ärende som är av svår beskaffenhet eller vars avgörande eljest kräver särskild erfarenhet. I linje med vad motionärerna uttalat anser utskottet att man inte bör nöja sig härmed. Av rättssäkerhetsskäl bör vid behörighetsreglernas utformning beaktas angelägenheten av att icke rättsbildad personal tilläggs rätt att avslå ansökan eller framställning enbart där saken är uppenbar. I ärenden av brådskande natur bör behörighet att besluta om avslag tillkomma endast rättsbildad personal. Vad utskottet sålunda uttalat i anledning av motionen 1975/76: 84 (yrkande 2) bör ges regeringen till känna.

Skiftesman vid bodelning

I samband med äktenskapsskillnad kan makar med nuvarande regler få allmän rättshjälp såvitt avser bodelningsfrågan. Ibland kan redan rättshjälp som har beviljats för själva äktenskapsskillnaden anses omfatta även vissa spörsmål om bodelning, nämligen då bodelningen utgör en förutsättning för lösandet av övriga frågor som kommer upp i samband med skilsmässan, t. ex. om vårdnad och underhåll. I övrigt betraktas bodelning i rättshjälpshänseende som en separat rättslig angelägenhet. Mot bakgrund av uttalanden i förarbetena till rättshjälpslagen är praxis i fråga om beviljande av allmän rättshjälp för bodelning ganska restriktiv. Beviljas rättshjälp innebär det att sökanden mot erläggande av kostnadsbidrag får kostnaden för biträde och eventuell utredning betald av allmänna medel. Kostnaden för skiftesman ingår däremot inte bland förmånerna.

Redan vid rättshjälpsreformens tillkomst uppehöll sig riksdagen ingående vid frågan om behovet av rättsligt biträde i bodelningsärenden och uttalade att rättshjälpssystemet borde kompletteras med bestämmelser enligt vilka ersättning till skiftesman i princip betalas av allmänna medel.

En utgångspunkt för de i propositionen framlagda förslagen i fråga om skiftesman vid bodelning är att skiftesman skall förordnas av domstol och att skiftet liksom hittills skall vara en privaträttslig förrättning. Den lösning som föreslås i propositionen innebär att 9 § andra stycket rättshjälpslagen kompletteras med en punkt 8, enligt vilken som kostnad för allmän rättshjälp skall anses den rättssökandes kostnad för skiftesman som av domstol förordnats att verkställa bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. En grundläggande förut -

JuU 1975/76:17

sättning för att ersättning till skiftesman skall betalas av staten är med den föreslagna konstruktionen att den rättssökande beviljas allmän rättshjälp i bodelningsärendet. Enligt de allmänna reglerna i 6 och 8 §§ rättshjälpslagen måste han således ha såväl behov av bistånd i angelägenheten som befogat intresse av att få sin sak behandlad.

Jämsides med bestämmelsen om skiftesman i 9 § andra stycket föreslås i propositionen ett stadgande i 19 § tredje stycket om begränsning av möjligheterna att få biträde förordnat i bodelningsärende i anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Enligt det föreslagna stadgandet skall biträde få förordnas i sådant ärende endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till makarnas förhållanden eller boets beskaffenhet. Lagstiftningen innebär att bistånd genom skiftesman prioriteras framför bistånd genom biträde åt endera eller båda parterna.

När det gäller frågan om behovet av rättshjälp i bodelningsärenden uttalar departementschefen rent allmänt att förhållandena vid bodelning ofta är ganska okomplicerade och att behovet av juridiskt stöd därför inte bör överskattas. Med hänsyn till de starkt stegrade kostnaderna för samhällets rättshjälp i stort bör enligt hans mening försiktighet iakttas när det gäller att ytterligare utvidga rättshjälpsförmånerna. En utgångspunkt för behovsprövningen bör enligt departementschefen vara att allmänna medel inte skall läggas ned på bodelningar av enkel beskaffenhet. Ett mindre lösörebo bör som regel kunna delas utan medverkan av skiftesman. Det huvudsakliga tillämpningsområdet för rättshjälp i bodelningsangelägenhet bör enligt departementschefen i enlighet härmed alltjämt vara fall där fastighet, rörelse eller annan mer svårskiftad egendom ingår i boet. Han är dock inte främmande för att också andra omständigheter ibland kan motivera rättshjälp. Exempel härpå kan vara den situationen att tillämpning av den särskilda jämkningsregeln i 13 kap. 12 a § giftermålsbalken kan bli aktuell och fall där tvistiga vederlagsfrågor föreligger. Däremot anser departementschefen det tveksamt om det fallet att motsättningarna mellan makarna främst rör frågan om vem som skall tillskiftas hyresrätten till den gemensamma bostaden annat än undantagsvis bör motivera att rättshjälp meddelas. Att makar vill ha skiftesman bara för att slippa från praktiska bestyr i samband med bodelningen, exempelvis upprättande av bodelningshandling, bör enligt departementschefen naturligtvis inte vara något skäl för rättshjälp.

I fråga om den i 19 § föreslagna begränsningen i biträdesförmånen uttalar departementschefen att det enligt hans mening redan av ekonomiska skäl är uppenbart att rättshjälp i bodelningsfråga inte regelmässigt kan få omfatta både förmånen av skiftesman och förmånen av biträde åt en eller båda makarna. En rimlig avvägning mellan rättsskyddsintresset och kostnaderna måste göras, och därvid bör bistånd genom skiftesman prioriteras. Till stöd för denna bedömning uttalar

JuU 1975/76:17

departementschefen bl. a. att det åligger en skiftesman att utreda boet och söka förmå parterna att nå en uppgörelse i godo samt att skiftesmannen dessutom i motsats till partsbiträde har befogenhet att företa tvångsskifte om parterna inte kan komma överens. Häri ligger enligt departementschefen en viss garanti mot att en bodelningstvist onödigtvis förhalas på grund av en oresonlig inställning från makarnas sida. Enligt hans mening kan därför skiftesman ofta antas utgöra ett effektivare, snabbare och billigare alternativ än biträde. Rörande innebörden av uttrycket ”särskilda skäl” i begränsningsregeln hänvisar departementschefen till uttalanden härom i departementspromemorian. Där anges som exempel på fall där på grund av personliga förhållanden biträde undantagsvis kan vara motiverat att parten till följd av sjukdom, språksvårigheter, hög ålder eller liknande omständighet har svårt att ta till vara sina intressen. Däremot bör enligt promemorian det inte ovanliga fallet att makarna i samband med skilsmässa har vissa svårigheter att otvunget kommunicera med varandra inte utgöra särskilt skäl för biträde med stöd av det allmänna. Som exempel på fall där boets beskaffenhet kan motivera biträde anges i promemorian att det i boet ingår en mer omfattande rörelse på vars värdering skilda synsätt kan anläggas. Departementschefen tillägger att, om part är missnöjd med skiftesmannens avgörande och vill klandra skiftet genom att väcka talan vid domstol, frågan om förordnande av biträde i klandermålet är att bedöma enligt den allmänna regeln i 19 § andra stycket.

Departementschefens nu återgivna överväganden kritiseras i motionerna 1975/76: 83 och 1975/76: 84. I båda motionerna uttalas önskemål om en mindre restriktiv tillämpning av de föreslagna bestämmelserna i 9 § andra stycket och 19 § tredje stycket än den som departementschefen förordat. Ett liknande utalande görs i motionen 1975/76: 85.

I motionen 1975/76: 83 kritiseras särskilt den föreslagna begränsningen av möjligheterna att förordna biträde i bodelningsärende. Om möjligheten för den ekonomiskt svagare att få biträdeshjälp begränsas, ökar man enligt motionären samtidigt den besuttnes möjlighet att få sina synpunkter beaktade. Enbart den omständigheten, att den ekonomiskt svagare parten inte får biträde och vet att andra maken biträds av jurist, kommer enligt motionären säkerligen att medföra att den svagare parten känner sig än mer utlämnad och finner det meningslöst att framföra sina synpunkter. Motionären anför vidare att bodelningar numera som regel är mera komplicerade än tidigare samt att de biträden makarna anlitat i skillnadsärendet inte spelat ut sina roller när bodelningsfrågan aktualiseras. Bl. a. mot den nu angivna bakgrunden yrkar motionären i första hand avslag på förslaget att införa den nämnda begränsningsregeln i 19 § tredje stycket rättshjälpslagen. För det fall att detta yrkande ej vinner bifall hemställer han att motionen för be -

JuU 1975/76:17

aktande överlämnas till den i det föregående nämnda utredningen om en allmän översyn av rättshjälpssystemet.

I motionen 1975/76:84 uttalas att rättshjälp i bodelningsärende bör utgå i alla de fall där det motiveras av kravet på parternas likställighet och där det är en förutsättning för att part skall kunna föra sin talan på ett tillfredsställande sätt. Motionärerna tar också avstånd från departementschefens prioritering av bistånd genom skiftesman på bekostnad av bistånd genom biträde. De båda formerna av bistånd bör enligt motionärerna ses som komplement till varandra. Innebörden av uttrycket ”särskilda skäl” som villkor för biträdesförordnande bör enligt motionärerna ges en vidare tolkning än vad uttalandena i propositionen ger vid handen. Utöver där nämnda exempel bör enligt mottionärerna anges det fall att ena parten har biträde medan den andra på grund av bristande ekonomi saknar denna personliga hjälp. Som en allmän regel bör enligt motionärerna gälla att i de fall där det föreligger ett behov av biträde för att part skall kunna utföra sin talan på ett tillfredsställande sätt så skall sådant biträde förordnas. Motionsyrkandet går ut på att riksdagen bör godkänna vad motionärerna sålunda anfört om tillämpningen av 9 § andra stycket och 19 § tredje stycket rättshjälpslagen.

Till en början vill utskottet erinra om att utskottet vid tidigare tillfällen framhållit angelägenheten av att frågan om en tillfredsställande reglering av kostnadsansvaret för särskilt utsedd skiftesman bringades till en snar lösning. Utskottet, som därvid inte tagit ställning till om lösningen skulle sökas inom rättshjälpslagens ram eller på annat sätt, biträder den av departementschefen förordade ordningen att kostnad för skiftesman skall ingå bland förmånerna enligt rättshjälpslagen. Utskottet kan också ansluta sig till förslaget att de allmänna villkoren enligt 6 och 8 §§ rättshjälpslagen skall gälla även vid prövning av fråga om allmän rättshjälp bör beviljas i bodelningsärende. I likhet med motionärerna och flera remissinstanser ställer sig utskottet däremot tvekande inför den restriktivitet som präglar departementschefens uttalanden rörande den praktiska tillämpningen av de nya stadgandena i 9 § andra stycket och 19 § tredje stycket. Utskottet har härvidlag särskilt fäst sig vid frågan om hur man skall kunna åstadkomma erforderlig balans mellan i ekonomiskt hänseende olika lottade makar. Även om utskottet biträder departementschefens uppfattning att rättshjälp i bodelningsfråga inte regelmässigt kan få omfatta både förmånen av skiftesman och förmånen av biträde åt en eller båda parterna, synes det förhållandet att en mera bemedlad part kan skaffa sig en alltför fördelaktig position ofta kunna leda till stötande resultat.

Av det anförda framgår att utskottet i likhet med motionärerna har den principiella uppfattningen att den nya ordningen borde tillämpas

JuU 1975/76:17

med mindre restriktivitet än vad som följer av departementschefens uttalanden. Emellertid kan man enligt utskottets mening när det nu gäller att ytterligare utvidga rättshjälpsförmånerna inte underlåta att beakta de starkt stegrade kostnaderna för samhällets rättshjälp i stort. I avsaknad av närmare beräkningar av den kostnadsökning som en utvidgad reform kan medföra anser sig utskottet därför för närvarande böra godta att den av departementschefen förordade ordningen tillämpas under ett inledande skede. Frågan om en utvidgning av förmånerna i enlighet med vad utskottet nyss angivit som sin principiella uppfattning bör emellertid tas upp till övervägande av utredningen om en allmän översyn av rättshjälpssystemet. Utredningsuppdraget bör också innefatta en omprövning av den prioriteringsregel som det nya stadgandet i 19 § tredje stycket rättshjälpslagen innebär. Förslag i anledning av utredningens överväganden i det här behandlade hänseendet bör föreläggas riksdagen utan dröjsmål. Vad utskottet nu i anledning av motionerna 1975/76: 83 och 1975/76: 84 uttalat bör ges regeringen till känna.

Med hänsyn till att den ordningen nu införs att kostnaden för skiftesman vid bodelning skall kunna ersättas inom rättshjälpslagens ram saknas anledning för riksdagen att göra något tillkännagivande i detta hänseende såsom yrkats i den vid årets början väckta motionen 1975: 451 (yrkande 2).

I motionen 1975/76: 85 framställs ett yrkande av innebörd att på skiftesman skall uppställas samma behörighetskrav som enligt 21 § rättshjälpslagen gäller för biträde, dvs. att han skall vara advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Till stöd för yrkandet anför motionärerna att skiftesmannens uppgifter många gånger kommer att vara av samma svårighetsgrad som ett biträdes och att kostnaderna för hans arbete skall utgå av allmänna medel.

Härtill vill utskottet i likhet med departementschefen påpeka, att det redan enligt ärvdabalken åvilar domstolen att pröva en föreslagen skiftesmans lämplighet. Med hänsyn härtill anser sig utskottet kunna utgå från att det av motionärerna efterlysta behörighetskravet i praktiken kommer att bli uppfyllt. Nämnvärd risk för att allmänna medel skulle komma en olämplig skiftesman till del kan därför inte anses föreligga. Någon riksdagens åtgärd med anledning av motionsyrkandet erfordras således inte.

Rättshjälp åt näringsidkare

Enligt rättshjälpsreformen gäller bl. a. den begränsningen i tillämpningsområdet för allmän rättshjälp att sådan hjälp inte får lämnas näringsidkare i angelägenhet som har samband med hans näringsverk -

JuU 1975/76:17

samhet om inte särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet.

Den angivna inskränkningen i möjligheterna till allmän rättshjälp har motionsvägen kritiserats redan vid rättshjälpsreformens införande och varje år sedan dess. Kritiken återkommer nu i motionerna 1975: 102, 1975: 451 och 1975/76: 85. Bl. a. mot bakgrund av hittills vunna erfarenheter av rättshjälpslagens tillämpning och under åberopande av i huvudsak samma skäl som anfördes vid rättshjälpsreformens antagande framställs i motionerna yrkanden som syftar till att näringsidkare i ökad utsträckning bör beredas möjlighet till rättshjälp i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet.

Vid ställningstagande föregående år till frågan om i vilken utsträckning rättshjälp bör kunna meddelas näringsidkare uttalade utskottet att en omprövning av spörsmålet borde komma till stånd utan onödigt dröjsmål (JuU 1974: 18, rskr 235). Utskottet lämnade öppet huruvida omprövningen borde ske i samband med den samlade bedömning av utvecklingen på rättshjälpsområdet som departementschefen hade förutskickat eller om den skulle äga rum i särskild ordning. För omprövningen borde enligt utskottet inte läggas fast några bestämda riktlinjer. Det var emellertid enligt utskottets mening uppenbart att de särskilda problemen för mindre och medelstora företagare liksom den statsfinansiella aspekten måste ägnas särskild uppmärksamhet.

I direktiven för den nyligen tillsatta utredningen för en allmän översyn av rättshjälpssystemet uttalas bl. a. att de sakkunniga bör undersöka om nuvarande regel såvitt avser näringsidkares möjlighet att få rättshjälp bör vidmakthållas. 1 direktiven uttalar departementschefen vidare följande:

Frågor om rättshjälp åt näringsidkare har under den tid rättshjälpslagen har varit i kraft prövats i ett stort antal fall. Som har framhållits vid 1974 års riksdag (JuU 1974: 18 s. 10) har det härvid uppstått åtskilliga gränsdragningsproblem. En omprövning av nuvarande regel kräver emellertid att hänsyn tas till främst de principiella aspekter som kan läggas på frågan.

Även om utredningsarbetet enligt direktiven bör bedrivas skyndsamt är det enligt vad departementschefen uttalar i propositionen knappast realistiskt att räkna med att något förslag på grundval av utredningsresultatet skall kunna föreläggas riksdagen tidigare än vid 1977/78 års riksmöte.

I det läge spörsmålet nu kommit finner utskottet anledning att understryka sitt uttalande föregående år om vikten av att särskild uppmärksamhet ägnas de speciella problem av jämställdhetsnatur som onekligen föreligger för mindre och medelstora företagare när det gäller rätten till rättshjälp. Utskottet vill också nu liksom våren 1974 framhålla angelägenheten av att den ifrågavarande omprövningen kommer

JuU 1975/76:17

till stånd utan onödigt dröjsmål. En tillfredsställande lösning av spörsmålet är enligt utskottets mening i själva verket så angelägen, att utskottet anser sig böra förorda att frågan behandlas av utredningen med förtur. Vad utskottet sålunda uttalat i anledning av motionerna 1975: 102, 1975: 451 och 1975/76: 85 bör ges regeringen till känna.

Offentligt biträde

Som förut nämnts kan rättshjälp utgå i form av rättshjälp genom offentligt biträde i vissa mål och ärenden på förvaltningsområdet. Det gäller här i 41 § rättshjälpslagen angivna ärenden som angår den personliga rörelsefriheten eller integriteten huvudsakligen inom mentalsjukvården, nykterhetsvården, barnavården och kriminalvården samt på utlänningslagstiftningens område. Ersättning till offentligt biträde utgår av allmänna medel, och den som fått hjälp av offentligt biträde är inte återbetalningsskyldig för ersättningen. Offentligt biträde förordnas av rättshjälpsnämnd efter ansökan av den som åtgärden avser eller efter anmälan av den myndighet som handlägger det mål eller ärende vari frågan om biträdesförordnande uppkommit. Enligt 42 § rättshjälpslagen skall offentligt biträde utses för den som åtgärden avser om det behövs för tillvaratagande av hans rätt. Vid behovsprövningen skall enligt lagrummet särskilt beaktas om det i väsentligt hänseende lämnats motstridiga sakuppgifter under utredningen eller om betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara.

I motionen 1975: 136 yrkas att riksdagen beslutar anta sådan ändring i rättshjälpslagen, att den som är berövad friheten eller riskerar ett frihetsberövande ges en ovillkorlig rätt att på begäran få offentligt biträde (yrkande C 1). I motionen 1975: 451 yrkas att riksdagen skall ge regeringen till känna att reglerna om rättshjälp genom offentligt biträde bör tillämpas med minskad restriktivitet (yrkande 3). I motionen 1975: 1110 yrkas att riksdagen hos regeringen skall begära sådan ändring i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall att envar som blir föremål för intagning enligt lagen alltid tillförsäkras ett kompetent juridiskt biträde.

De frågor om rättshjälp genom offentligt biträde som motionärerna tar upp har utskottet behandlat vid tidigare tillfällen och senast förra året (se JuU 1974: 18). Utskottet har därvid på anförda skäl inte ansett sig kunna förorda en ordning, enligt vilken den enskilde tillförsäkras en ovillkorlig rätt till offentligt biträde i ärenden där han är eller kan bli berövad friheten. I fråga om behovsprövningen uttalade utskottet däremot förståelse för motionärernas önskemål om minskad restriktivitet och tilläde att det på sina håll torde råda en felaktig uppfattning om de nuvarande möjligheterna att erhålla offentligt biträde. Vidare underströk utskottet att stor vikt i det enskilda fallet borde fästas.

JuU 1975/76:17

vid den enskildes egen inställning samt att även andra faktorer, t. ex. att den enskilde är berövad friheten, borde beaktas.

När frågorna på nytt aktualiseras vill utskottet först erinra om att rättshjälp genom offentligt biträde är en av de rättshjälpsformer som skall ses över av den förut nämnda utredningen. I direktiven för utredningen uttalar departementschefen att särskilt beträffande denna form av rättshjälp bör undersökas förutsättningarna för en något vidare tilllämpning genom en ändring av reglerna om hur prövningen av biträdesbehovet skall ske. I sammanhanget vill utskottet också nämna att flera av de remissinstanser som avgett yttranden över DON:s i det föregående nämnda promemoria hävdat att behov föreligger av en lagändring i syfte att åstadkomma vidgade möjligheter till offentligt biträde.

Utskottet finner i anledning av de föreliggande motionerna skäl atl på nytt uttala sin förståelse för motionärernas önskemål om en vidare tillämpning av institutet offentligt biträde. Detta gäller även de i motionen 1975: 1110 upptagna ärendena enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, som ger utrymme för mycket långvariga ingripanden av tvångsmässig karaktär och gäller personer som ofta kan ha särskilda svårigheter att ta till vara sin rätt.

Utskottet utgår från att de i motionerna aktualiserade spörsmålen kommer att förutsättningslöst övervägas av utredningen för en allmän översyn av rättshjälpssystemet. Någon riksdagens åtgärd i anledning av motionsyrkandena erfordras därför inte.

Kostnadsansvaret för motparts rättegångskostnader

I motionen 1975: 19 hemställs att riksdagen hos regeringen skall begära förslag om täckning med allmänna medel, helt eller delvis, av motpartskostnad i rättegång.

Enligt rättegångsbalkens huvudstadgande om rättegångskostnader i tvistemål skall part som tappar målet ersätta motparten dennes rättegångskostnad om ej annat är stadgat. Även part som hade rättshjälp enligt lagen om fri rättegång ålades betalningsskyldighet för motpartens kostnader enligt kostnadsreglerna i rättegångsbalken. Rättshjälpsreformen har inte inneburit någon ändring av denna ordning. Inte heller har införts regler som ger vinnande part möjlighet att få ersättning av statsverket för kostnader vilka ålagts tappande motpart som har rättshjälp men saknar förmåga att utge kostnaderna.

Spörsmålet om kostnadsansvaret för vinnande motparts rättegångskostnader behandlades av utskottet i anledning av en motion i samband med rättshjälpsreformens antagande (JuU 1972: 12). Utskottet framhöll då att den i rättegångsbalken föreskrivna skyldigheten för förlorande part att ersätta motpartens rättegångskostnader är av stor betydelse som ett korrektiv mot oöverlagda processer. En lösning som innebär att även dessa kostnader skulle ersättas genom rättshjälpen

JulJ 1975/76:17

kunde enligt utskottet befaras medföra ett ökat antal omotiverade rättegångar. Eftersom det självfallet är av stor vikt att sådana rättegångar inte förs med stöd av allmänna medel anslöt sig utskottet, som även åberopade den allmänna kostnadsaspekten, till den av departementschefen och av flertalet remissinstanser omfattade meningen att rättshjälpen inte kunde utsträckas till att också omfatta betalningsskyldighet för motparts rättegångskostnad. Det behov som den enskilde kan ha att skydda sig mot sådan betalningsskyldighet fick i stället tillgodoses utanför rättshjälpens ram. En möjlighet härtill erbjöd enligt utskottet de rättsskyddsförsäkringar försäkringsbolagen tillhandahåller.

Frågan prövades på nytt förra året i anledning av en motion med enahanda yrkande som i den nu aktuella motionen (JuU 1974: 18). Utskottet fann då ej anledning att gå ifrån den bedömning som gjordes vid rättshjälpsreformens antagande. Ett särskilt skäl härför utgjorde den lag om rättegången i tvistemål om mindre värden som riksdagen nyligen hade antagit och vars främsta syfte är att nedbringa parternas processkostnader. De kostnader som den förlorande enligt den lagen kan åläggas att ersätta motparten är starkt begränsade, och de nya reglerna kunde enligt utskottets mening i inte obetydlig utsträckning förväntas komma att tillgodose det syfte som ytterst uppbar motionen. Utskottet avstyrkte bifall till motionen. Med hänsyn till motionsspörsmålets vikt underströk utskottet dock att både frågan om ansvaret för motparts rättegångskostnad som ett korrektiv mot oöverlagda processer och frågan om ersättning av statsverket för kostnad som inte kunnat tas ut av förlorande part som har rättshjälp borde — såsom utskottet tidigare hade uttalat — följas med uppmärksamhet.

Enligt direktiven för utredningen om en allmän översyn av rättshjälpssystemet bör det speciella spörsmålet om förmånerna enligt rättshjälpslagen bör omfatta också kostnadsansvaret för motparts rättegångskostnad inte behandlas av de sakkunniga.

Utskottet, som vid två tillfällen framhållit att nu berörda spörsmål bör följas med uppmärksamhet, anser för sin del att frågan är av sådan principiell betydelse för rättshjälpssystemets funktion att den lämpligen bör närmare genomlysas av utredningen. Utskottet vill tillfoga att vad utskottet nu uttalat inte innefattar något ställningstagande till frågan om den nuvarande ordningen bör ändras i något avseende. Utredningens överväganden bör alltså göras helt förutsättningslöst. Vad utskottet sålunda anfört i anledning av motionen 1975: 19 bör ges regeringen till känna.

Rättshjälp i mål inför Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna m. m.

I motionen 1975: 322 behandlas frågor om rättshjälp i mål inför den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna m. m.

Den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd

JuU 1975/76:17

för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna innehåller bestämmelser om bl. a. rätten till livet, förbud mot tortyr, rätten till personlig frihet och säkerhet, rätten till domstolsprövning och till vissa garantier i domstolsförfarandet, rätten att inte bli dömd till straff annat än med stöd i lag och förbud mot retroaktiva straffdomar, rätten till skydd för privat- och familjeliv, hem och korrespondens, rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet, rätten till yttrandefrihet, rätten till församlings- och föreningsfrihet, rätten att ingå äktenskap och bilda familj samt rätten att föra talan mot kränkningar av fri- och rättigheter.

Genom konventionen, som tillträtts av sexton stater, däribland Sverige, har upprättats ett internationellt system, som syftar till att garantera att konventionsstatema efterlever sina förpliktelser enligt konventionen. Två särskilda organ har tillskapats, nämligen den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna och den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

Inför kommissionen kan anhängiggöras såväl mellanstatliga mål som enskilda klagomål. Antalet enskilda klagomål uppgick under 1960-talet till i genomsnitt omkring 350 per år. Mot Sverige väcktes 1971 fyra klagomål, 1972 åtta klagomål och 1973 tre klagomål.

När klagomål inkommer är det en första uppgift för kommissionen att ta ställning till om målet skall avvisas eller tas upp till saklig prövning. För att klagomål skall få tas upp gäller bl. a. att alla inhemska rättsmedel skall ha uttömts och att klaganden skall ha vänt sig till kommissionen inom sex månader från dagen för det slutliga inhemska avgörandet. Om kommissionen beslutar att ta upp ett mål till prövning i sak skall kommissionen dels göra en utredning om fakta i målet, dels ställa sig till parternas förfogande i syfte att få till stånd en förlikning. Om en sådan inte kommer till stånd skall kommissionen utarbeta en rapport, vari kommissionen bl. a. skall ange sin uppfattning i fråga om vederbörande stat brutit mot sina förpliktelser enligt konventionen. Rapporten, som överlämnas till Europarådets ministerkommitté, är ett väsentligt underlag för ministerkommitténs eller domstolens avgörande av frågan om staten har kränkt konventionen.

För att ett mål skall kunna prövas av domstolen fordras bl. a. att antingen kommissionen eller stat som är part i målet begärt att målet skall hänskjutas till domstolen. Om målet inte skall prövas av domstolen, ankommer det på ministerkommittén att slutligt avgöra målet. Några egentliga verkställighetsåtgärder kan inte vidtas mot stat som brutit mot konventionen. Det anses emellertid vara en allvarlig och uppseendeväckande sak om en stat skulle vägra att rätta sig efter domstolens dom eller ministerkommitténs avgörande. Det anses att ett sådant beteende i allmänhet skulle få återverkningar på statens ställning som medlem av Europarådet.

Det är här fråga om angelägenheter som inte prövas och handläggs

JuU 1975/76:17

här i landet. För sådana fall gäller som villkor för beslut om allmän rättshjälp — utöver de allmänna kraven att behov av bistånd och befogat intresse av sakprövning skall föreligga — att särskilda skäl för rättshjälp skall vara för handen.

I motionen 1975: 322 hemställs att riksdagen måtte uttala att om övriga villkor för allmän rättshjälp är uppfyllda ”särskilda skäl” inte skall behöva anföras för att rättshjälp skall kunna beviljas för ärendes anhängiggörande och handläggning inför kommissionen och domstolen för de mänskliga rättigheterna. Enligt motionärerna förefaller det mot bakgrund av rådande praxis inte sannolikt att allmän rättshjälp skulle komma att beviljas i sådana fall som motionärerna avser.

I anledning av motionen vill utskottet först konstatera att det utbildat sig en relativt sträng praxis i fråga om att bevilja allmän rättshjälp för angelägenheter som prövas utomlands. Bland de fall i vilka besvärsnämnden beviljat rättshjälp i utlandsärenden kan urskiljas två grupper. Den ena utgörs av ärenden med ett humanitärt inslag, t. ex. ärenden som gällt skadestånd på grund av nazistisk förföljelse eller återförening av familjemedlemmar. I den andra gruppen återfinns ärenden rörande statusfrågor, dvs. frågor om medborgarskap, äktenskapsskillnad, vårdnad om barn m. m. Sakens särskilda beskaffenhet synes i regel ha varit utslagsgivande när rättshjälp har beviljats. I flera fall har också hänvisats till den rättshjälpssökandes förhållanden.

I ärenden av den art som berörs i motionen, dvs. fall där fråga är om åsidosättande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och där behov av bistånd och befogat intresse av sakprövning föreligger, är möjligheterna till rättshjälp enligt rättshjälpslagen inte så begränsade som motionärerna förmodar.

Avvägningsproblem synes emellertid kunna uppkomma i den praktiska tillämpningen av den begränsningsregcl som gäller för utlandsärenden. Utskottet anser därför att utredningen om en allmän översyn av rättshjälpssystemct vid arbetet på att söka effektivisera de olika rättshjälpsformema även bör överväga nu angivna gränsdragningsproblem. Härvid bör också uppmärksammas det av motionärerna berörda principiella spörsmålet om det lämpliga i att offentliga organ i den stat som är eller kan bli motpart till den rättssökande har att bedöma förutsättningarna för att meddela rättshjälp. Under arbetet bör vidare beaktas de på visst sätt begränsade möjligheter till rättshjälp i ifrågavarande ärenden som Europarådet erbjuder. Vad utskottet sålunda i anledning av motionen 1975: 322 uttalat bör ges regeringen till känna.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande delegation av rättshjälpsnämnds beslutanderätt dels

antar 5 § i det i propositionen 1975/76: 47 framlagda förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429),

JuU 1975/76:17

dels i anledning av motionen 1975/76: 84 i denna del (yrkande 2) ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende;

2. att riksdagen beträffande skiftesman vid bodelning

dels med avslag på motionen 1975/76: 85 i denna del (yrkande A) antar 9 § andra stycket 8 samt 16, 19, 22, 23 och 25 §§ samt 31 § tredje stycket i det under punkten 1 nämnda lagförslaget,

dels i anledning av motionen 1975/76: 83 och motionen 1975/ 76: 84 i denna del (yrkande 1) ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en utvidgning av rättshjälpsförmånerna vid bodelning,

dels avslår motionen 1975: 451 i denna del (yrkande 2) i den mån den inte tillgodosetts genom vad utskottet ovan hemställt; 3.

att riksdagen antar det under punkten 1 nämnda lagförslaget i den mån det inte behandlats ovan;

4. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1973: 137) om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m. m.;

5. att riksdagen beträffande rättshjälp åt näringsidkare i anledning av motionen 1975: 102, motionen 1975:451 i denna del (yrkande 1) och motionen 1975/76: 85 i denna del (yrkande B) ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende; 6.

att riksdagen beträffande offentligt biträde avslår motionen 1975: 136 i denna del (yrkande C 1), motionen 1975:451 i denna del (yrkande 3) och motionen 1975: 1110;

7. att riksdagen beträffande kostnadsansvaret för motparts rättegångskostnader i anledning av motionen 1975: 19 ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende;

8. att riksdagen beträffande rättshjälp i mål inför Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna m. m. i anledning av motionen 1975: 322 ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

Stockholm den 4 december 1975

På justitieutskottets vägnar

ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam (c), Larfors (s), Johansson i Växjö (c), Westberg i Ljusdal (fp), Bengtsson i Göteborg (c), fru Bergander (s), herrar Schött (m), Nilsson i Visby (s), Lövenborg (vpk), fru Wiklund (c), fru Andersson i Kumla (s), herrar Lundgren (s) och Raneskog (c).

JuU 1975/76:17

24 Reservation

vid punkten 8 i utskottets hemställan

av fröken Mattson (s), herr Larfors (s), fru Bergander (s), herrar Nilsson i Visby (s), Lövenborg (vpk), fru Andersson i Kumla (s) och herr Lundgren (s), som beträffande rättshjälp i mål inför Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna m. m. anser dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med orden ”1 ärenden” och slutar med orden ”till känna” bort ha följande lydelse: Utskottet ställer sig positivt till den bakom motionsyrkandet liggande tanken att det måste finnas effektiva möjligheter till rättshjälp i de ärenden det här gäller, och utskottet anser det vara av vikt att Sverige lever upp till sina internationella åtaganden och genom skilda åtgärder på både det nationella och det mellanstatliga planet medverkar till att intentionerna bakom Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna förverkligas.

I ärenden av den art som berörs i motionen, dvs. fall där fråga är om åsidosättande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och där behov av bistånd och befogat intresse av sakprövning föreligger, är emellertid möjligheterna till rättshjälp enligt rättshjälpslagen inte så begränsade som motionärerna förmodar. Härjämte måste beaktas att också Europarådet erbjuder vissa möjligheter till rättshjälp i ifrågavarande ärenden.

Med hänsyn till det anförda och då det, såvitt utskottet har sig bekant, i den praktiska tillämpningen inte yppats behov av en sådan utvidgning av möjligheterna till rättshjälp i dessa ärenden som motionärerna förordat anser utskottet ett uttalande från riksdagens sida i enlighet med motionsyrkandet inte vara påkallat. Inte heller erfordras enligt utskottets mening f. n. någon översyn av den begränsningsregel som gäller för utlandsärenden enligt rättshjälpslagen.

Det spörsmål motionärerna tagit upp har emellertid intressanta aspekter, och utskottet finner det angeläget att den praktiska tillämpningen av rättshjälpslagens regelsystem i fråga om utlandsärenden följs med uppmärksamhet. Utskottet utgår också från att erforderliga åtgärder kommer att initieras av centralmyndigheten för rättshjälpen och av regeringens kansli om utvecklingen ger anledning därtill.

Utskottet avstyrker bifall till motionen.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. att riksdagen beträffande rättshjälp i mål inför Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna m. m. avslår motionen 1975: 322.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM I97S 750047