Med anledning av motioner om pornografi m. m.
Justitieutskottets betänkande 1975/76:2
med anledning av motioner om pornografi m. m.
Motionerna
I motionen 1975:719 av herr Komstedt (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att de lokala myndigheterna åläggs tillse att 6 kap. 6 § brottsbalken efterlevs i offentliga sammanhang.
I motionen 1975:1109 av herr Hernelius m. fl. (m) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller att texten i 21 § andra stycket allmänna ordningsstadgan ändras på sätt som i motionen föreslås.
Motionsförslaget innebär att det i allmänna ordningsstadgan intagna förbudet mot förråande sexuella eller sadistiska beteenden vid offentlig pornografisk föreställning utsträcks till att gälla även samlag.
I motionen 1975:1263 av herr Komstedt (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär
1. förslag till 1975 års vårriksdag om kraftfulla åtgärder, syftande till att stävja det för framfor allt kvinnorna kränkande sätt på vilket den kommersiella pornografiska verksamheten bjuder ut sina tjänster till allmänheten,
2. tillsättandet av en undersökningskommission med uppgift att reda ut huruvida den kommersiella pornografiska verksamheten i vad gäller anställningsformer, finansiering, uppbörds- och avgiftsskyldigheter m. m. överensstämmer med lagstiftning och god sed.
Vissa bestämmelser
I brottsbalken (BrB) finns flera straffbestämmelser som kan bli tillämpliga på verksamheten vid s. k. sexklubbar och poseringsateljéer eller på andra företeelser med pornografisk karaktär.
Bestämmelser om sedlighetsbrott upptas i 6 kap. BrB. I 1—5 och 6!) första stycket stadgas straff för gärningar som innefattar övergrepp mot barn eller ungdom eller utgör en kränkning av någon i sexuellt hänseende. Enligt 6 § andra stycket BrB skall ansvar för otuktigt beteende ådömas om någon blottar sig för annan på sätt som är ägnat att väcka anstöt eller eljest genom ord eller handling som uppebart sårar tukt och sedlighet uppträder anstötligt mot annan. För straffbarhet krävs att gärningen riktar sig mot en viss person. Handlingar som karakteriseras av att de kan väcka anstöt hos en större eller mindre krets av utomstående omfattas således inte av straffbudet. Straffskalan upptar böter eller fängelse i högst ett år. 1 6 kap. 7 och 8 §5
1 Riksdagen 1975/76. 7 samt. Nr 2
JuU 1975/76:2
2 BrB finns vidare straffstadganden som riktar sig mot främjande av prostitution. Enligt 7 § skall för koppleri dömas till fängelse i högsta fyra år eller, om brottet är grovt, till fängelse i lägst två och högst sex år. Den brottsliga gärningen består i att någon vanemässigt eller för att bereda sig vinning främjar eller utnyttjar annans otuktiga levnadssätt eller att någon förleder den som är under 20 år till sådant levnadssätt. Om någon för att bereda sig särskild vinning främjar tillfällig könsförbindelse mellan andra, dömes enligt 7 § tredje stycket för främjande av otukt till böter eller fängelse i högst sex månader. I 6 kap. 8 § BrB stadgas att den som genom att utlova eller giva ersättning skaffar eller söker skaffa sig tillfällig könsförbindelse med någon som är under 18 år eller, om han är av samma kön, under 20 år, skall dömas för förförelse av ungdom till böter eller fängelse i högst sex månader.
Även i 16 kap. BrB, som upptar straffstadganden beträffande brott mot allmän ordning, finns vissa ansvarsbestämmelser som kan bli tillämpliga på sedlighetssårande handlingar. Enligt 11 § kan den, som på eller vid allmän plats genom skyltning eller annat liknande förfarande förevisar pornografisk bild på sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt, dömas för otillåtet förfarande med pornografisk bild till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller den som med posten sänder eller på annat sätt tillställer någon pornografisk bild utan föregående beställning. I 12 § stadgas straff för förledande av ungdom. Den brottsliga gärningen består i att bland barn och ungdom sprida skrift eller bild som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran. Straffskalan upptar böter eller fängelse i högst sex månader. Vidare gäller enligt 16 kap. 16 § BrB att den som i annat fall än som tidigare angetts i 16 kap. BrB för oljud på allmän plats eller eljest offentligen beter sig på sätt som är ägnat att väcka allmän förargelse hos allmänheten kan dömas att för förargelseväckande beteende böta högst femhundra kronor.
Vid sidan av brottsbalkens bestämmelser finns i åtskilliga andra författningar regler som gör det möjligt för myndigheterna att ingripa mot pornografisk verksamhet.
Enligt allmänna ordningssladgan (1956:617) anses offentlig pornografisk föreställning som offentlig tillställning och får inte anordnas utan tillstånd av polismyndigheten. Sådant tillstånd erfordras även för offentlig biografföreställning på allmän plats. Tillstånd kan förenas med vissa föreskrifter om ordning och säkerhet. Offentliga tillställningar kan inställas eller upplösas av polismyndigheten om bl. a. beslut meddelats att tillställningen inte Hr äga rum eller om vid tillställningen förekommer något som strider mot lag. Polismyndighet får också förbjuda förnyande av tillställning som åsyftar eller innebär något som strider mot lag. Vidare gäller enligt 21 § andra stycket allmänna ordningsstadgan att person under 18 år inte får medverka vid offentlig pornografisk föreställning. Vid sådan föreställning får inte förekomma förråande sexuella eller sadistiska beteenden. Den som bryter mot
JuU 1975/76:2
bestämmelsen i 21 $ andra stycket, ordnar offentlig tillställning utan tillstånd, fortsätter tillställningen sedan beslut meddelats om dess upplösning, förnyar tillställningen i strid med meddelat förbud eller inte efterkommer av polismyndigheten meddelade föreskrifter kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.
Bestämmelserna om offentliga tillställningar i allmänna ordningsstadgan kompletteras av föreskrifter i förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m. 1 förordningen stadgas förbud mot förevisning av film som inte dessförinnan godkänts av statens biografbyrå. Åsidosättandet av förbudet kan medföra böter eller fängelse i högst sex månader eller, om överträdelsen skett av oaktsamhet som ej är ringa, böter. Vidare gäller att film och utrustning som använts i strid mot förbudet kan förklaras förverkade om det ej är uppenbart obilligt. I förordningen stadgas vidare att biografbyrån inte får godkänna film eller del av film om dess förevisande på grund av det sätt, varpå händelserna skildras, och det sammanhang, vari de förekommer, kan verka förråande eller skadligt upphetsande eller förleda till brott.
I många fall ger bestämmelserna i hälsovårdsstadgan (1958:663) möjlighet för hälsovårdsnämnd att ingripa mot sanitära missförhållanden som uppstår till följd av verksamheten vid sexklubbar och poseringsateljéer. I 3 kap., som innehåller regler om bostad, stadgas bl. a. att vid brukande av bostadslägenhet skall tillses, att sanitär olägenhet ej åsamkas närboende genom osnygghet, störande ljud eller dylikt. Regler om de hygieniska förhållandena i samlingslokaler, varmed bl. a. avses teater, biograf och danslokal, finns i 4 kap. I 5 kap. finns motsvarande regler för lokal och annan anläggning för bad och hygienisk behandling, m. m. I 14 kap. finns regler om hälsovårdskontroll. 1 kapitlet stadgas bl. a. att för särskilda fall äger hälsovårdsnämnd meddela de föreskrifter, som utöver hälsovårdsstadgan och lokal hälsovårdsordning finns erforderliga till förebyggande eller undanröjande av sanitär olägenhet vid viss verksamhet eller i samband med utnyttjandet av plats och lokal, till vilka allmänheten äger tillträde. Föreläggande och förbud kan meddelas för efterlevnaden av bl. a. stadgan och föreskrift som nyss sagts. Vite kan föreskrivas för underlåtenhet att ställa sig av nämnden meddelat föreläggande eller förbud till efterrättelse. Polismyndigheten skall lämna hälsovårdsnämnden biträde och erforderlig handräckning, bl. a. med tillträde till lokal som kan bli föremål för tillsyn. 15 kap. innehåller bl. a. bestämmelser om ansvar för förseelser mot hälsovårdsstadgan.
Enligt 25 § barnavårdslagen (1960:97) har barnavårdsnämnd att vidta åtgärder bl. a. om någon, som ej fyllt tjugo år, på grund av brottslig gärning, sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga ärligen försörja sig, missbruk av rusdrycker eiler narkotiska medel eller av annan jämförlig anledning är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida. Enligt 26 § skall barnavårdsnämnd söka att såvitt möjligt åstadkomma rät -
Juli 1975/76:2
telse genom förebyggande åtgärder. Dessa kan innebära bl. a. hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd, förmaning och varning, föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden samt övervakning. Nämnden äger för genomförande av vad från dess sida tillråtts eller föreskrivits bestrida kostnader för rådfrågning, undersökning, behandling, utbildning och dylikt samt lämna bidrag till resor, kläder, annan utrustning och omkostnader i övrigt. Om förebyggande åtgärder bedöms vara gagnlösa eller om sådana åtgärder vidtagits utan att medföra rättelse, skall den underårige omhändertas för samhällsvård.
I socialhjälpslagen (1956:2) föreskrivs att varje kommun skall tillse att den som vistas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande. Vidare stadgas att socialnämnden skall göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett.
Enligt lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitel får den intas i arbetsanstalt som fyllt tjugo år och underlåter att efter förmåga söka försörja sig hederligt samt för ett sådant asocialt liv att uppenbar fara föreligger för allmän ordning eller säkerhet. Lagen har i praktiken mycket sällan föranlett omhändertaganden.
I smittskyddslagen (1968:231) och smittskyddskungörelsen (1968:234) finns bestämmelser om bl. a. veneriska sjukdomar. Den som har anledning anta att han är veneriskt sjuk skall underkasta sig läkarundersökning och behandling och följa av läkaren meddelade föreskrifter till förhindrande av att smitta sprids. Om någon underlåter att fullgöra dessa skyldigheter kan han tvångsvis intas på sjukhus efter beslut av länsstyrelsen, om det kan antas att han sprider smitta. Den läkare som behandlar en veneriskt sjuk person skall söka ta reda på varifrån denne fått sjukdomen och om smittan kan ha förts vidare. Den som därvid utpekas är skyldig att genomgå läkarundersökning. Finns det anledning misstänka att den som lämnat uppgift om förbindelse därigenom gjort sig skyldig till brott har åklagare rätt att få reda på uppgiftslämnarens identitet.
Lagstiftning vid 1970 års riksdag
Vid 1970 års riksdag behandlades förslag till ändringar i bl. a. brottsbalken och tryckfrihetsförordningen, som syftade till en utvidgning av yttrandeoch tryckfriheten i vidare bemärkelse (prop. 1970:125, 1LU 1970:47, rskr 1970:267, KU 1970:39 rskr 1970:312). Ändringarna i brottsbalken innebar att det tidigare straffstadgandet om sårande av tukt och sedlighet i 16 kap.
11 § upphävdes och ersattes med den nuvarande bestämmelsen om otillåtet förfarande med pornografisk bild. 1 propositionen uttalade departementschefen att inte någon person mot sin vilja bör tvingas att konfronteras med sådana pornografiska framställningar som enligt en mera utbredd opinion kan uppfattas som sedlighetssårande eller stötande för anständighetskänslan.
JulJ 1975/76:2
5 Enligt departementschefen borde den utvidgning av yttrande- och tryckfriheten som upphävandet av straffbestämmelsen om sårande av tukt och sedlighet medförde kombineras med en bestämmelse som hindrar att pornografiskt alster presenteras eller förevisas för allmänheten på ett sätt som väcker allmän anstöt. Departementschefen tänkte härvidlag närmast på den alltmer påträngande skyltningen med pornografiska fotografier eller bilder av annat slag som förekom i skyltfönster vid gator, torg och andra allmänna platser, både inom- och utomhus. Förbipasserande personer hade i många fall svårt att undgå att lägga märke till sådan skyltning. Också andra former av anstötlig förevisning på allmän plats av bilder med pornografiskt innehåll kunde tänkas, t. ex. affischering på affischpelare, väggar och plank, ljusreklam på husvägg och bärande av plakat.
Under förarbetena till lagstiftningen diskuterades ett mer vidsträckt spridningsförbud, som bl. a. skulle omfatta sedlighetssårande framställningar genom visning av film och framförande av teaterpjäser, samt frågan om införande av en yttersta gräns för vad sådana framställningar för innehålla.
Departementschefen betonade i propositionen att en viktig synpunkt var att den enskilde i vidaste möjliga omfattning själv bör få bestämma vilka framställningar i skrift, bild eller andra media han vill ta del av. Enligt departementschefen kunde man i regel räkna med att allmänheten genom recensioner och genom den allmänna debatt som regelmässigt förekommer kring program av det slag det här gällde får klart för sig vad för slags föreställning e. d. det rör sig om i varje särskilt fall. Departementschefen avvisade därför tanken på ett spridningsförbud i fråga om dessa media samt införande av en yttersta gräns för pornografiska framställningar. Av samma skäl kunde departementschefen ej heller biträda ett förslag från lagrådet om införande i allmänna ordningsstadgan av ett förbud mot förekomsten vid offentlig föreställning av förråande sexuella eller sadistiska beteenden men tilläde att frågan kunde tas upp till förnyad prövning om de farhågor lagrådet anfört besannades.
Första lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande att det skett en påtaglig förskjutning i uppfattningen om vad som skall anses såra tukt och sedlighet; många företeelser som tidigare bedömts som sedlighetssårande betraktades enligt utskottet numera som fullt acceptabla. Enligt utskottets mening var det angeläget att ifrågavarande lagbestämmelser bringades i överensstämmelse med de nya etiska värderingarna. Vägledande borde enligt utskottet vara att andra inskränkningar i yttrandefriheten, vare sig det gällde pornografi eller annat, inte borde göras än de som var nödvändiga för att värna om betydande allmänna eller enskilda intressen.
Motioner om prostitution vid 1972 års riksdag
Vid 1972 års riksdag väcktes två motioner, vari framställdes önskemål om straffrättsliga och sociala åtgärder för bekämpande av prostitutionen.
Juli 1975/76:2
6 I sitt av riksdagen godkända betänkande med anledning av bl. a. nämnda motioner (SoU 1972:36) framhöll socialutskottet att polisiär övervakning och kraftfulla ingripanden från polis och andra myndigheter mot poseringsateljéer och sexklubbar, liksom åtgärder för att sanera reklamen på området, kan vara av den största betydelse för att bekämpa prostitutionen. Det var emellertid enligt utskottets bedömning uppenbart att i vart fall på längre sikt de effektivaste åtgärderna måste vara sådana som innebär att orsakerna till prostitutionen undanröjs. Att motiven många gånger är att söka i att de prostituerade haft svårigheter av social och ekonomisk karaktär torde vara ett faktum. Utskottet framhöll vidare att man inte hade någon entydig bild av bakomliggande orsaker. Både denna omständighet och det faktum att gatuprostitutionen till väsentlig del försvunnit och ersatts av andra former aktualiserade enligt utskottets mening frågan om en kartläggning av prostitutionens omfattning och karaktär och av de prostituerades sociala bakgrund, utbildning, levnadsförhållanden m. m. På närmare anförda skäl fann emellertid utskottet att motionerna inte påkallade någon åtgärd från riksdagens sida.
Lagstiftning vid 1973 års riksdag, m. m.
De ovan redovisade bestämmelserna om offentliga pornografiska föreställningar i allmänna ordningsstadgan trädde i kraft den 1 oktober 1973. Samtidigt infördes fängelse som påföljd vid överträdelse av ordningsstadgans bestämmelser vid sidan av det dittills gällande bötesstraffet. Till grund för lagstiftningen låg de förslag som framlagts av brottskommissionen i betänkandet (Ds Ju 1973:5) Åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen.
1 betänkandet framhöll brottskommissionen bl. a. att stora ekonomiska intressen gjorde sig gällande i pornografibranschen och att förtjänsterna på verksamheten sannolikt var betydande i många fall. Enligt kommissionen bytte sexklubbarna ofta innehavare på ett sätt som försvårade myndigheternas kontroll av verksamheten. Detta gällde inte minst i fråga om taxeringsmyndigheternas arbete. Ett ti II ståndst vång skulle enligt kommissionen innebära bl. a. att innehavaren inte kunde dra sig undan ansvaret för verksamheten genom att överlåta denna på annan person. Nu nämnda konsekvenser av tillståndstvång för pornografisk föreställning ansåg kommissionen kunna innebära frestelser att anordna sådan föreställning utan att inhämta tillstånd. Böter ansågs med hänsyn till omsättningens storlek inte vara någon tillräckligt effektiv sanktion häremot. I straffskalan borde därför intagas fängelse. Därigenom skulle också vissa straffprocessuella tvångsmedel kunna begagnas. I betänkandet behandlade kommissionen också frågan om ett förbud mot reklam för bl. a. verksamheten vid sexklubbar. Kommissionen avvisade tanken på ett sådant förbud under hänvisning bl. a. till att Svenska tidningsutgivareföreningen 1973 rekommenderat sina med -
JuU 1975/76:2
lemmar att visa återhållsamhet med publicering av sådana annonsillustrationer som på ett utmanande sätt återger sexuella motiv och att denna rekommendation lett till en sanering på området.
Brottskommissionens betänkande bildade utgångspunkt för prop. 1973:115 med förslag till åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen. I samband med förslagen i propositionen upptog justitieutskottet till behandling bl. a. en motion vari framställdes ett yrkande med samma syfte som yrkandet i motionen 1975:1109. I sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1973:26, rskr 1973:258) framhöll justitieutskottet att den grundtanke som låg bakom 1970 års lagstiftning på yttrande- och tryckfrihetsrättens område, nämligen att den enskilde i vidaste möjliga utsträckning själv bör få bestämma vilka framställningar han vill ta del av och vilka aktiviteter han vill ägna sig åt, alltjämt var bärande. Såväl förslaget i propositionen om förbud mot pornografiska tillställningar som innehåller förråande sexuella eller sadistiska beteenden som motionärernas förslag om förbud mot förekomsten av samlag vid sådana tillställningar ansåg utskottet kunna sägas i viss mån stå i strid med denna princip. Utvecklingen av verksamheten i de s. k. sexklubbarna motiverade dock en viss skärpning i syfte att förhindra en fortsatt ogynnsam utveckling. Utskottet hade därför intet att erinra mot den i propositionen föreslagna bestämmelsen att pornografisk föreställning ej får innehålla förråande sexuella eller sadistiska beteenden. Tillräcklig anledning att bifalla det längre gående motionsförslaget förelåg däremot ej; effekten av de i propositionen föreslagna åtgärderna borde enligt utskottet avvaktas innan ställning togs till behovet av ytterligare åtgärder.
Vid 1975 års riksmöte besvaradejustitieminister Geijer en fråga om förbud mot vissa pornografiska tryckalster. Frågan berörde i huvudsak tryckfrihetsrättens område. Beträffande innehållet i svaret hänvisar utskottet till riksdagsprotokollet (21 s. 43).
Sexualbrottsutredningen
Den år 1971 tillkallade sexualbrottsutredningen (Ju 1972:01) har till uppgift att se över brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott. I utredningsdirektiven uttalas bl. a. - sedan det anförts att det i olika sammanhang satts i fråga om det är motiverat att behålla särskilda regler om skydd mot homosexuella könsförbindelser för vissa åldersgrupper som saknar ett motsvarande skydd mot heterosexuellt könsumgänge - följande.
Också andra bestämmelser i 6 kap. BrB har under senare år blivit föremål för debatt. Bl. a. har ett fall av könsumgänge mellan halvsyskon, som ledde till abolitionsbeslut, föranlett diskussion om det berättigade i att syskonincest är en kriminell handling. I ett par fall av koppleri har brottet bedömts som grovt på grund av att gärningsmannen har främjat otuktigt levnadssätt i större omfattning. Dessa avgöranden aktualiserar frågan om det är rimligt
Juli 1975/76:2
att minimistraffet för grovt koppleri är så högt som fängelse i två år. Slutligen har det ifrågasatts om bestämmelsen, om straff för förförelse av ungdom fyller någon uppgift. Bestämmelsen tillämpas ytterst sällan, vilket har ansetts bero på att skyddsbehovet sannolikt är tillgodosett genom bestämmelserna om koppleri.
För egen del har jag vid skilda tillfällen uttalat att bestämmelserna i BrB om sedlighetsbrott är förtjänta av en översyn, när utredningsresurserna så tillåter. En sådan översyn bör nu företagas. Jag förordar att en särskild sakkunnig tillkallas för detta uppdrag. Till ledning för utredningsarbetet vill jag framhålla följande.
Fördomar och tabuföreställningar har länge hämmat en naturlig och öppen syn på sexuallivet och dess yttringar. En radikal förändring i synsättet har emellertid inträtt under senare tid. Sexualfrågor diskuteras numera öppet såväl i den offentliga debatten som människor emellan. Sexualundervisningen i skolorna får anses ha skapat en ökad och bättre insikt om sexuallivet. Härmed har följt en djupare förståelse för den betydelse som könsrelationerna i en vidare bemärkelse har för alla människor och för de problem som den enskilde kan ha att kämpa med i detta hänseende.
Den sakkunnige bör, mot bakgrunden av vad jag nu har sagt, ta ställning till viken roll som bör tillkomma brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott. Brottsbalkens kapitel om sedlighetsbrott bör ses över i sin helhet. Det är självfallet att straffbestämmelserna bör rikta sig mot sexuella övergrepp och att i detta hänseende skyddet för underåriga måste vara en central fråga. Härvid kan emellertid olika gränsdragningar och detaljavvägningar behöva granskas. Särskilt de frågor som jag har nämnt i det föregående -om åldersgränserna vid homosexuellt könsumgänge, om incestbrotten och om strafflatitudema för koppleri - bör utredas närmare.
I fråga om 8 8 (förförelse av ungdom) bör övervägas om det finns behov av att behålla kriminaliseringen eller om straffbestämmelsen i 7 § bereder tillräckligt straffskydd mot att unga dras in i prostitution.
Utredningen beräknas slutföra sitt arbete vid årsskiftet 1975-1976.
Utredning angående lagen om samhällsfarlig asocialitet, m. m.
År 1969 uttalade sig riksdagen för ett upphävande av lagen om samhällsfarlig asocialitet (2LU 1969:52). Denna fråga är föremål för regeringens prövning. En av riksdagen i sammanhanget begärd utredning, som syftar till att förbättra möjligheterna att kontrollera det asociala klientelet och samtidigt åstadkomma vård och hjälp så att orsakerna till den asociala livsföringen undanröjs, har anförtrotts socialutredningen (S 1969:29) som har att göra en allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen. Socialutredningen hrr år 1974 avgivit ett principbetänkande (SOU 1974:39) ”Socialvården
- mål och medel” samt betänkandet (SOU 1974:40) ”Socialvården - mål och medel. Sammanfattning”. Under sitt fortsatta arbete avser utredningen främst att ta upp frågor som gäller utformningen av den sociala vårdlagstiftningen. Utredningen kommer därvid att ta upp vissa delfrågor som överlämnats åt utredningen att behandla.
JuU 1975/76:2
9 Massmedieutredningen
Massmedieutredningen(Ju 1970:59), som tillkallades år 1970 för att utreda frågan om enhetlig reglering i grundlag av yttrandefriheten i massmedia m. m., har i år avgivit ett betänkande (SOU 1975:49) Massmediegrundlag med förslag till en massmediegrundlag, som innefattar regler om yttrandefriheten i tryckta samt stencilerade och på därmed jämställt sätt mångfaldigade skrifter, radio, television och film. Enligt förslaget skall liksom enligt gällande rätt vissa slag av publicerade uppgifter vara straffbara under förutsättning att gärningarna är straffbelagda i allmän lag. I betänkandet föreslås vidare bl. a. en undantagsbestämmelse som medger att förbud mot kommersiell annons för viss vara får meddelas i lag när synnerliga skäl föreligger. Med vara likställs bl. a. tjänst, t. ex. reklam för sexklubbar. Bestämmelsen ger också möjlighet att i stället för förbud tillgripa mindre ingripande bestämmelser, exempelvis om begränsning av reklamvolymen.
Översyn av hälsovårdsstadgan
Enligt direktiven till utredningen (S 1974:08) angående översyn av hälsovårdsstadgan skall de sakkunniga överväga möjligheterna att effektivisera kontrollen enligt hälsovårdslagstiftningen och frågan om införandet av möjligheter för hälsovårdsnämnd att ingripa med förbud mot planerad verksamhet som kan antas komma att medföra olägenheter sedan verksamheten startats.
Remissyttranden
Yttrande över motionen 1975:719 angående efterlevnaden av brottsbalkens bestämmelse om otuktigt beteende har inhämtats från rikspolisstyrelsen. Till rikspolisstyrelsens yttrande har fogats yttranden från polisstyrelserna i Mjölby, Ronneby och Simrishamns polisdistrikt.
Rikspolisstyrelsen (RPS) framhåller att inom Mjölby, Ronneby och Simrishamns polisdistrikt hålls årligen tre av landets största marknader. På sätt närmare framgår av yttranden från polisstyrelserna i dessa distrikt har polisstyrelserna uppmärksammat de av motionären påtalade problemen, och i några fall har ingripanden skett, främst genom påpekanden. Beträffande ingripanden från polisens sida mot förevarande beteenden framhåller RPS att man måste uppmärksamma dels att det här är fråga om nya företeelser i vårt samhälle, dels att vi fått en helt ny öppenhet på olika samhällsområden, inte minst på sexuallivets, och att man nu tolererar framställningar och uttryckssätt som såväl den allmänna opinionen som de rättsvårdande myndigheterna tveklöst skulle ha bedömt som sedlighetssårande bara för några år sedan. Vidare måste enligt RPS beaktas att utvecklingen på detta område gått ovanligt snabbt. Allt detta gör att det ofta är en svår uppgift för polispersonal att på exempelvis en festplats bedöma var gränsen går för det
JuU 1975/76:2
som kan accepteras. Doktrinen ger dessutom föga vägledning på detta område, och inte heller synes något vägledande rättsfall ha publicerats ännu. Som framgår av ovannämnda yttranden, liksom av för RPS eljest kända förhållanden, har de lokala polisstyrelserna emellertid i allt högre grad uppmärksammat förevarande problem. Under innevarande säsong torde det därför, anser RPS, kunna förväntas att polisstyrelserna i samarbete med åklagarmyndigheterna kommer att ingripa på ett effektivare sätt än tidigare, i varje fall mot i motionen beskrivna beteenden. Självfallet kommer RPS också att följa utvecklingen på detta område. Även med nutida liberala synsätt måste dessa beteenden anses utgöra brott mot den ordning och anständighet, som lagstiftningen får anses tillförsäkra även besökare av marknader och liknande tillställningar. Vad slutligen gäller yrkandet att polisen skall åläggas tillse att gällande lagbestämmelser på detta område följs, framhåller RPS att denna skyldighet redan åvilar polisen enligt 2 § polisinstruktionen, som bl. a. innehåller bestämmelser om polisens skyldighet att förebygga och uppdaga brott.
Med hänsyn till det anförda anser RPS, att motionen inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottet
I betänkandet behandlar utskottet tre motioner i vilka framställs önskemål om olika åtgärder beträffande verksamheten vid s. k. sexklubbar och andra företeelser med pornografisk karaktär.
Som en allmän bakgrund till motionerna vill utskottet framhålla att vi under senare år fött en helt ny öppenhet på sexuallivets område och att samhället numera i avsevärt ökad utsträckning tolererar framställningar och uttryckssätt som tidigare bedömts som sedlighetssårande. Förändringarna i det allmänna synsättet ledde år 1970 till ändringar i bl. a. tryckfrihetsförordningen och brottsbalken, som syftade till en utvidgning av yttrandeoch tryckfriheten i vidaste bemärkelse. Lagstiftningen präglades bl. a. av den uppfattningen att den enskilde i vidaste möjliga mån själv bör få bestämma vilka framställningar i skrift, bild eller andra media han vill ta del av. För att värna om betydande allmänna eiler enskilda intressen ansågs dock vissa begränsningar av yttrandefriheten nödvändiga. En viktig synpunkt härvidlag ansågs bl. a. vara att inte någon mot sin vilja skall behöva konfronteras med sådana framställningar som enligt en mera utbredd opinion kan uppfattas som sedlighetssårande eller stötande för anständigheten.
I motionen 1975:719 framhålls att varietéföreställningar med pornografiska inslag blivit allt vanligare på marknaderna i vårt land samt att reklamen för sådana föreställningar ofta tar sig uttryck som är i hög grad anstötliga för de vanliga marknadsbesökarna. Yrkandet i motionen går ut på att de lokala polismyndigheterna skall åläggas tillse att straffbestämmelsen om otuktigt beteende i 6 kap. 6 § andra stycket brottsbalken efterlevs i offentliga sammanhang.
JuU 1975/76:2
11 Enligt det i motionen berörda straffstadgandet skall ansvar för otuktigt beteende ådömas den som blottar sig för annan på sätt som är ägnat att väcka anstöt eller eljest genom ord eller handling som uppenbart sårar tukt och sedlighet uppträder anstötligt mot annan. För straffbarhet krävs att gärningen riktar sig mot en eller flera bestämda personer. I motionen påtalade företeelser karakteriseras av att de kan väcka anstöt hos en obestämd, större eller mindre krets av utomstående. Företeelserna omfattas därför i regel inte av det straffbud motionären åberopat. De kan emellertid vara att bedöma som förargelseväckande beteende enligt 16 kap. 16 § brottsbalken.
Enligt polisinstruktionen åligger det polisen att bl. a. förebygga och uppdaga brott. Självfallet är det angeläget att polisen vid fullgörande av sina uppgifter beaktar de begränsningar i yttrandefriheten som uppställts till skydd mot att enskilda utsätts för sedlighetssårande gärningar. Av rikspolisstyrelsens yttrande över motionen framgår att polisstyrelserna i allt högre grad uppmärksammat de problem som sammanhänger med företeelser av det slag som påtalas i motionen. I yttrandet uttalas också att det torde kunna förväntas att polisstyrelserna i samarbete med åklagarmyndigheterna kommer att ingripa på ett effektivare sätt än hittills och att rikspolisstyrelsen självfallet kommer att följa utvecklingen på här ifrågavarande område.
Med hänsyn till det anförda anser utskottet inte att någon åtgärd från riksdagens sida är påkallad med anledning av motionen.
I motionen 1975:1109 tas upp ett spörsmål om skärpta bestämmelser beträffande offentliga pornografiska föreställningar. Enligt allmänna ordningsstadgan får vid sådan föreställning inte förekomma förråande sexuella eller sadistiska beteenden. Förbudet är straffsanktionerat. Yrkandet i motionen går ut på att förbudet skall utsträckas till att gälla även samlag.
Ifrågavarande bestämmelse i allmänna ordningsstadgan trädde i kraft den 1 oktober 1973. Bestämmelsen grundades på de förslag till åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen som framlagts av den s. k. brottskommissionen och som sedermera upptogs i prop. 1973:115. 1 samband med denna proposition behandlade utskottet bl. a. ett motionsyrkande med samma syfte som yrkandet i den nu aktuella motionen 1109. I sitt av riksdagen godkända betänkande framhöll justitieutskottet att den grundtanke som låg bakom 1970 års lagstiftning på yttrande- och tryckfrihetsrättens område, nämligen att den enskilde i vidaste möjliga utsträckning själv bör få bestämma vilka framställningar han vill ta del av och vilka aktiviteter han vill ägna sig åt, alltjämt var bärande. Såväl förslaget i propositionen om förbud mot pornografiska tillställningar som innehåller förråande sexuella eller sadistiska beteenden som motionärernas förslag om förbud mot förekomsten av samlag vid sådana tillställningar ansåg utskottet kunna sägas i viss mån stå i strid med denna princip. Utvecklingen av verksamheten i de s. k. sexklubbarna motiverade dock en viss skärpning i syfte att förhindra en fortsatt ogynnsam utveckling. Utskottet hade därför intet att erinra mot den i propositionen föreslagna bestämmelsen att por -
JuU 1975/76:2
nografisk föreställning ej för innehålla förråande sexuella eller sadistiska beteenden. Tillräcklig anledning att bifalla det längre gående motionsförslaget förelåg däremot ej; effekten av de i propositionen föreslagna åtgärderna borde enligt utskottet avvaktas innan ställning togs till behovet av ytterligare åtgärder.
De erfarenheter angående utvecklingen vid sexklubbarna som nu föreligger är enligt utskottets mening alltför begränsade för att kunna tjäna som underlag för en bedömning huruvida 1973 års författningsändring haft avsedd effekt. Skulle utvecklingen visa att behov föreligger av en mera ingripande reglering för frågan tas upp på nytt. Utskottet avstyrker bifall till motionen 1109.
I motionen 1975:1263 begärs att riksdagen skall föreläggas förslag om kraftfulla åtgärder syftande till att stävja det för framför allt kvinnorna kränkande sätt på vilket den kommersiella pornografiska verksamheten bjuder ut sina tjänster till allmänheten. Motionären vill också att en undersökningskommission tillsätts med uppgift att reda ut huruvida den kommersiella pornografiska verksamheten i vad gäller anställningsformer, finansiering, uppbörds- och avgiftsskyldigheter m. m. överensstämmer med lagstiftning och god sed.
I likhet med motionären anser utskottet att reklamen för sexklubbar, pornografiska tryckalster, m. m. ofta tagit .sig uttryck som enligt en mera utbredd opinion är sedlighetssårande och kränkande för kvinnorna. I fråga om sådan reklam som sker genom skyltning med pornografiska fotografier eller bilder i skyltfönster vid gator, torg eller andra allmänna platser eller genom affischering på affischpelare, väggar och plank, ljusreklam på husväggar, m. m. ger redan gällande bestämmelser goda möjligheter för polisen att ingripa. Enligt 16 kap. 11 § brottsbalken är det nämligen straffbart att på eller vid allmän plats genom skyltning eller annat liknande förfarande visa pornografisk bild på sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt. Straffbudet omfattar också gärningar som består i att man med posten eller på annat sätt tillställer någon pornografisk bild utan föregående beställning. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i tryckfrihetsförordningen. Att offentliggöra pornografiska bilder i tryckt skrift är således tillåtet. Grundtanken bakom bestämmelsernas utformning är som inledningsvis berörts att den enskilde å ena sidan bör ha möjlighet att ta del av bl. a. pornografiska bilder om han så önskar men att han å andra sidan inte mot sin vilja skall påtvingas sådana bilder. Dessa principer kan emellertid komma i strid med varandra om pornografiska bilder publiceras i t. ex. dagspressen; också läsare som uppfattar framställningarna som anstötliga konfronteras ju då med dem.
Den antydda intressekonflikten bör enligt utskottets mening i första han lösas genom frivilliga åtgärder från pressens sida. Endast som en sista utväg bör man av principiella och praktiska skäl överväga att begränsa tryckfriheten. I anslutning till det sist sagda vill utskottet hänvisa till att massmedieutredningen i sitt förslag till massmediegrundlag intagit en bestäm -
Juli 1975/76:2
melse som medger att förbud mot kommersiell annons för viss vara eller tjänst, exempelvis reklam för sexklubbar, får meddelas i lag om synnerliga skäl föreligger. Bestämmelsen ger också möjlighet att i stället för förbud tillgripa mindre ingripande bestämmelser, t. ex. om begränsning av reklamvolymen. Utredningens betänkande remissbehandlas f. n.
När det gäller att på frivillighetens väg komma till rätta med de problem som påtalas i motionen vill utskottet erinra om att Svenska tidningsutgivareföreningen år 1973 rekommenderade sina medlemsföretag att iaktta återhållsamhet med sådana annonsillustrationer som på ett utmanande sätt återger sexuella motiv. Brottskommissionen framhöll i sitt betänkande att
- såvitt kommissionen kunnat konstatera - rekommendationen medfört en sanering av ifrågavarande reklam. Kommissionens uppfattning har enligt utskottets mening bestyrkts under den tid som förflutit sedan kommissionens uttalande gjordes. Det kan bl. a. nämnas att vissa tidningar numera helt upphört att publicera annonser och annan reklam för pornografiska föreställningar, filmer m. m. Enligt utskottets mening är det önskvärt att denna utveckling fortsätter.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det saknas anledning att i enlighet med motionärens önskemål nu ingripa med åtgärder mot reklamen för olika pornografiska företeelser.
Vad härefter angår motionärens önskemål i övrigt vill utskottet erinra om att brottskommissionen bl. a. behandlade frågan om kontroll av verksamheten vid sexklubbar. Enligt kommissionen bytte sexklubbar ofta innehavare på ett sätt som försvårade myndigheternas kontroll av verksamheten. Detta gällde inte minst i fråga om taxeringsmyndigheternas arbete. Ett tillståndstvång skulle enligt kommissionen innebära bl. a. att innehavaren inte kunde dra sig undan ansvaret för verksamheten genom att överlåta denna på annan person. Bl. a. nämnda överväganden ledde år 1973 till den ändringen i allmänna ordningsstadgan att bestämmelserna om tillståndstvång för anordnande av vissa offentliga tillställningar utsträcktes till att omfatta även offentlig pornografisk föreställning. Samtidigt skärptes sanktionssystemet vid överträdelse av tillståndsreglerna genom att fängelse infördes i straffskalan. Straffskärpningen syftade till att förebygga att offentliga pornografiska föreställningar anordnades utan tillstånd. Med hänsyn bl. a. till sålunda vidtagna åtgärder anser utskottet att skäl saknas för tillsättandet av en sådan undersökningskommission som begärs av motionären.
Utskottet avstyrker således motionen 1263 i dess helhet.
Utskottet hemställer
1. att riksdagen beträffande efterlevnaden av 6 kap. 6 § brottsbalken avslår motionen 1975:719,
2. att riksdagen beträffande innehållet i pornografiska föreställningar avslår motionen 1975:1109,
JulJ 1975/76:2
3. att riksdagen beträffande reklam för pornografiska föreställningar, m. m. avslår motionen 1975:1263.
Stockholm den 4 november 1975
På justitieutskottets vägnar ASTRID KRISTENSSON
Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam (c), Larfors (s), Johansson i Växjö (c), Jönsson i Malmö (s), fru Bergander (s), herrar Schött (m), Nilsson i Visby (s), Fransson (c), Lövenborg (vpk), fru André (c), herrar Petersson i Röstånga (fp), Mathsson i Fagersta (s) och Raneskog (c).
Reservationer
beträffande innehållet i pornografiska föreställningar (punkt 2 i utskottets hemställan).
1. av fru Kristensson (m), herrar Polstam (c). Schött (m), fru André (c)och herr Raneskog (c) som anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 11 med ”Ifrågavarande bestämmelse” och slutar på s. 12 med "motionen 1109” bort ha följande lydelse:
Utskottet vill inledningsvis framhålla att den grundtanke som låg bakom 1970 års lagstiftning på yttrande- och tryckfrihetens område, nämligen att den enskilde i vidaste möjliga utsträckning själv bör få bestämma vilka framställningar han vill ta del av och och vilka aktiviteter han vill ägna sig åt, alltjämt är bärande. Denna grundtanke ansågs emellertid inte utgöra hinder mot tillkomsten år 1973 av föreskriften om en yttersta gräns för vad pornografiska föreställningar får innehålla, när det som då var fallet gällde att förhindra en ogynnsam utveckling av verksamheten vid sexklubbarna. Enligt utskottets mening är en sådan gräns alltjämt nödvändig. Vad frågan nu gäller är om gränsdragningen bör skärpas. Vid 1973 års riksdagsbehandling uttryckte utskottet en viss tveksamhet om huruvida författningsändringen var tillräckligt långtgående för att man åtminstone i någon mån skulle kunna komma till rätta med de missförhållanden, som då var förknippade med verksamheten vid de s. k. sexklubbarna. Utskottet fann dock inte tillräcklig anledning föreligga att bifalla ett då föreliggande motionsförslag med samma syfte som yrkandet i den nu aktuella motionen. Enligt utskottet borde effekten av författningsändringen avvaktas innan ställning togs till behovet av ytterligare åtgärder.
Enligt utskottets mening har, som motionärerna framhåller, utvecklingen visat att den författningsändring som vidtogs år 1973 inte var till fyllest. Vid en bedömning av motionsyrkandet bör härutöver särskilt beaktas riskerna för att de personer som är engagerade i verksamheten vid sexklubbarna
JuU 1975/76:2
skall hamna i asocialitet och kriminalitet. Särskilt stor är faran för att yngre
kvinnor genom utsikter om goda inkomster lockas till ett levnadssätt, som
inte kan anses människovärdigt. Det finns också skäl att framhålla att verksamheten ofta tar sig uttryck, som enligt en nu alltmer utbredd opinion är förnedrande för kvinnorna. Utskottet vill även erinra om att de nuvarande reglerna i Sverige på detta område saknar motsvarighet i andra kulturländer.
Med hänsyn till det anförda anser utskottet att utvecklingen efter 1973 års beslut bör föranleda att den i allmänna ordningsstadgan intagna föreskriften om vad som får förekomma vid offentliga pornografiska föreställningar bör skärpas i enlighet med motiononärernas önskemål. Förslag till erforderlig författningsändring bör snarast föreläggas riksdagen. Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker bifall till önskemålet i motionen.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. att riksdagen beträffande innehållet i pornografiska föreställningar med anledning av motionen 1975:1109 ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. av herr Petersson i Röstånga (fp) som anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 11 med "Ifrågavarande bestämmelse” och slutar på s. 12 med ”motionen 1109” bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det angeläget att lagstiftningen ger största möjliga utrymme för konstnärligt skapande och yttrandefrihet. I linje med de grundtankar som låg bakom 1970 års lagstiftning på yttrande- och tryckfrihetens område bör andra inskränkningar i yttrandefriheten inte göras än sådana som är nödvändiga för att värna om betydande allmänna eller enskilda intressen. Denna principiella grundinställning till begränsningar i yttrandefriheten gäller självfallet vare sig det är fråga om pornografi eller andra framställningar. Vad frågan nu gäller är emellertid vilka åtgärder som bör vidtas för att man skall komma till rätta med avarterna inom den s. k. porrindustrin.
Vid tillkomsten år 1973 av ifrågavarande bestämmelse i allmänna ordningsstadgan uttryckte utskottet vissa tvivel om författningsändringen var tillräckligt långtgående för att man skulle kunna komma till rätta med missförhållandena inom sexklubbarna. Tillräcklig anledning att skärpa bestämmelsen ansågs dock ej föreligga; effekten av författningsändringen borde avvaktas, innan ställning togs till behovet av ytterligare åtgärder. Utvecklingen på området efter riksdagsbehandlingen år 1973 inger enligt utskottets mening farhågor och en närmare utvärdering i enlighet med 1973 års riksdagsuttalande borde därför ha skett. Utvecklingen är emellertid sådan att det föreligger anledning att nu, i enlighet med motionärernas önskemål, skärpa föreskriften i allmänna ordningsstadgan angående vad som bör få
Jul) 1975/76:2
förekomma vid offentliga pornografiska föreställningar. Förslag till erforderliga författningsändringar bör snarast föreläggas riksdagen.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. att riksdagen beträffande innehållet i pornografiska föreställningar med anledning av motionen 1975:1109 ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
GOTAB 75 10051 S Slockholm 1975