Med anledning av propositionen 1975/76:165 om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt jämte motioner

JuU 1975/76:43

Justitieutskottets betänkande 1975/76: 43

med anledning av propositionen 1975/76:165 om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt jämte motioner

Propositionen m. m.

I propositionen 1975/76:165 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit riksdagen att anta ett i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.

I ärendet behandlar utskottet de under den allmänna motionstiden i år väckta motionerna 1975/76:348 och 1975/76:400, yrkandena 2 a och 3 a-b, samt de med anledning av propositionen väckta motionerna 1975/76:2391 och 1975/76:2392. Motionsyrkandena redovisas nedan på s. 4.

Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM) har inkommit med en skrivelse till utskottet.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad utskottet anför på s. 6.

Det vid propositionen fogade lagförslaget är följande.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

dels att 19 och 46 §£ skall upphöra att gälla, dels att i 3, 31, 44, 55, 59 och 60 ordet ”Kungl. Maj:t” skall bytas ut mot ”regeringen”,

att 21, 23, 47-51 och 61

Nuvarande lydelse

21 Intagen som hålles avskild från andra intagna enligt 19 eller 20 § skall erhålla sådan lättnad i avskildheten som kan ske utan olägenhet.

23 Intagen får hållas avskild från andra intagna, om det är nödvändigt för att betvinga våldsamt uppträdande av honom. Åtgärden får ej bestå under längre tid än säkerheten kräver.

1 Riksdagen 1975 / 76. 7sami. Nr43

ali ha nedan angivna lydelse. Föreslagen lydelse

$

Intagen som hålles avskild från andra intagna enligt 20 S skall erhålla sådan lättnad i avskildheten som kan ske utan olägenhet.

N

t

Intagen som uppträder våldsamt eller som är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att han kan befaras störa ordningen på anstalten får tillfälligt hällas avskild från andra intagna så länge det

JuU 1975/76:43

2 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

är nödvändigt för all betvinga det våldsamma uppträdandet eller tills påverkan har upphört.

Visar sig andra medel otillräckliga för att betvinga våldsamt uppträdande av intagen, får denne beläggas med fängsel, om säkerhteten oundgängligen

kräver det.

Läkare skall så snart det kan ske yttra sig över åtgärd enligt första eller andra stycket. Över vad som förekommit skall protokoll föras.

47 Som disciplinär bestraffning kan

1. den intagne tilldelas varning,

2. den intagne åläggas att vara innesluten i enrum under högst sju dagar eller,

3. om det av särskilda skäl är erforderligt med hänsyn till förseelsens beskaffenhet eller på grund av upprepad misskötsamhet, förordnande meddelas att viss bestämd tid, högst tio dagar, icke skall inräknas i verkstäUighetstidenför den påföljd som den intagne undergår.

Åtgärd enligt första stycket 2 och 3 får vidtagas i förening.

Vid tillämpning av första stycket 2 skall från tid, varunder den intagne ålägges att vara innesluten i enrum, avräknas tid under vilken han enligt 50 § hållits innesluten i enrum i samband med den utredning som föregått beslutet.

48 Vid prövning av fråga om disciplinär bestraffning bör beaktas om förseelsen får eller kan bedömas få andra följder för den intagne, särskilt

Läkare skall så snart det kan ske yttra sig över åtgärd enligt första eller andra stycket. Sådant yttrande behövs dock ej ifråga om den som hålles avskild därför att han är påverkad av berusningsmedel, om ej särskilda skäl föreligger. Över vad som förekommit skall protokoll föras.

§

Bryter intagen mot anbefalld ordning eller meddelade anvisningar när han befinner sig inom anstalten eller utanför anstalten under tillsyn av anstaltspersonal, f år disciplinär bestraffning åläggas honom enligt andrastycket, om det ej föreligger anledning att han skall låta sig rätta av anvisning eller tillsägelse eller om gärningen är av sådan beskaffenhet att bestraffning är påkallad av hänsyn till ordningen eller säkerheten inom anstalten.

Som disciplinär bestraffning kan

1. den intagne tilldelas varning eller

2. förordnande meddelas att viss bestämdtid, högst tio dagar, icke skall inräknas i verkställighets/iden för den påföljd som den intagne undergår.

Vid prövning av fråga om disciplinär bestraffning enligt 47 § andra stycket 2 skall beaktas om förseelsen får eller kan bedömas få andra följder

JuU 1975/76:43

3 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

i sådana hänseenden som avses i 11, för den intagne, särskilt i sådana

32 eller 33 § denna lag. hänseenden sorn avses i 11,32 eller

33 § denna lag.

49 §

Föreligger flera förseelser skall disciplinär bestraffning bestämmas gemen -

samt för samtliga förseelser.

Den som varit innesluten i enrum oavbrutet under sju dagar får på grund av beslut i annat disciplinärende ej på nytt inneslutas i enrum förrän efter ett uppehåll av minst sju dagar.

Genom upprepade förordnanden enligt 47 forsta stycket 3 får den tid som icke skall inräknas i verkställighetstiden ej överstiga sammanlagt fyrtiofem dagar eller, beträffande den som undergår fängelse i högst fyra månader eller behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, sammanlagt femton dagar.

50 För utredning av disciplinärende och i avbidan på beslut i frågan får intagen tillfälligt hållas innesluten i enrum. Sådant omhändertagande får ej pågå under längre tid än som är oundgängligen nödvändigt och i intet fall längre än sju dagar.

51 Disciplinärende skall avgöras skyndsamt. Innan beslut meddelas enligt 47 !j skall förhör hållas med den intagne. Läkareskall så snart det kan ske yttra sig rörande åtgärd enligt 50 § samt före beslut om inneslutning i enrum enligt 47 <j>. Över vad som förekommit vid förhör och annan undersökning skall protokoll föras.

Genom upprepade förordnanden enligt 47 § andra stycket 2 får den tid som icke skall inräknas i verkställighetstiden ej överstiga sammanlagt fyrtiofem dagar eller, beträffande den som undergår fängelse i högst fyra månader eller behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, sammanlagt femton dagar.

§

Under utredning av disciplinärende får intagen tillfälligt hållas avskild från andra intagna i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen ej skall äventyras. Åtgärden får i intet fall bestå längre än fyra dagar. Den intagne skall erhålla sådan lättnad i avskildheten som kan ske utan olägenhet.

§

Disciplinärende skall avgöras skyndsamt. Innan beslut meddelas enligt 47 § skall förhör hållas med den intagne. Läkare skall så snart det kan ske yttra sig rörande åtgärd enligt 50 §. Över vad som förekommit vid förhör och annan undersökning skall protokoll föras.

1* Riksdagen 1975/76. 7sami. Nr43

Juli 1975/76:43

4 Föreslagen lydelse 61 §

Nuvarande lydelse

Innebär förordnande enligt 60 § att styresman vid anstalt beslutar om disciplinär åtgärd enligt 47 S, skall styresmannens beslut lända till efterrrättelse omedelbart, om denne ej annorlunda förordnar. Meddelar styresmannen förordnande enligt 47 § första stycket 3, skall disciplinärendet i dess helhet omedelbart underställas kriminalvårdsstyrelsens prövning.

Innebär förordnande enligt 60 § att styresman vid anstalt beslutar om disciplinär åtgärd enligt 47 S, skall styresmannens beslut lända till efterrättelse omedelbart, om denne ej annorlunda förordnar. Meddelar styresmannen förordnande enligt 47 § andra stycket 2, skall disciplinärendet omedelbart underställas kriminalvårdsstyrelsens prövning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976.

Motionerna

Under den allmänna motionstiden väckta motioner

I motionen 1975/76:348 av herr Israelsson m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om sådan ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt att isoleringsstraffet utmönstras ur svensk kriminalvård.

I motionen 1975/76:400 av herr Ahlmark m. fl. (fp) hemställs såvitt nu är i fråga att riksdagen hos regeringen begär att den av riksdagen begärda utredningen om isoleringsåtgärder kommer till stånd utan ytterligare dröjsmål (yrkande 2 a) samt att riksdagen beslutar dels att anta sådan ändring av 47 5 lagen om kriminalvård i anstalt att isolering som disciplinär bestraffning borttages (yrkande 3 a), dels att 50 § lagen om kriminalvård i anstalt angående enrumsplacering i avbidan på beslut i disciplinärende utgår ur lagen (yrkande 3 b).

Med anledning av propositionen väckta motioner

I motionen 1975/76:2391 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen beslutar att, med godkännande av regeringens förslag i övrigt, SS 18, 19, 20, 21, 23, 47, 48, 49, 50, 51 och 61 upphör att gälla, innebärande att isoleringsstraffet i dess olika former avskaffas, och att regeringens förslag till ändringar i anförda paragrafer således avslås.

I motionen 1975/76:2392 av herr Oskarson (m) hemställs att riksdagen vid sin behandling av propositionen 1975/76:165 som sin mening uttalar vad som i motionen anförts rörande inverkan av isoleringsstraffets borttagande på beslut om permission m. m.

JuU 1975/76:43

1974 års lagstiftning m. m.

Den av 1974 års riksdag antagna lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) innebar en betydande inskränkning av möjligheterna att hålla en intagen avskild från andra intagna i förhållande till vad som tidigare gällde. Lagens regler om avskildhet finns i 18-23 samt i 47 och 50 §§. 118 § regleras förutsättningarna för frivillig avskildhet. Enligt denna bestämmelse får den intagne på egen begäran arbeta i enrum, om beaktansvärda skäl talar härför. Enligt 19 § för den intagne hållas avskild från andra intagna i samband med utredning för planläggning av den intagnes vård i anstalt. En förutsättning härför är dock att avskildhet oundgängligen krävs för att syftet med utredningen ej skall äventyras. 1 20 § föreskrivs att intagen får hållas avskild i vissa fall bl. a. av säkerhetsskäl och med hänsyn till risk för rymning. Enligt 23 § kan intagen avskiljas om det är nödvändigt för att betvinga våldsamt uppträdande av honom, och enligt 47 § kan en intagen såsom disciplinär bestraffning bl. a. åläggas att vara innesluten i enrum under högst sju dagar. 150 § föreskrivs slutligen att intagen tillfälligt får hållas innesluten i enrum för utredning av disciplinärende och i avbidan på beslut i sådan fråga.

I propositionen med förslag till KvaL (prop. 1974:20) uttalade departementschefen att det sedan länge varit en allmän strävan i anstaltsvården, att intagen i så stor utsträckning som möjligt skall vistas i gemenskap med andra intagna under både arbetstid och fritid. Starka skäl talade enligt departementschefen för en sådan ordning. Frihetsberövandet i sig innebär ju, uttalade departementschefen, att den intagne i betydande mån isoleras från en naturlig gemenskap med andra människor. De ogynnsamma effekterna av anstaltsvistelsen som kan uppstå härigenom bör inte, fortsatte departementschefen, onödigtvis förstärkas genom att de intagna även hålls isolerade från varandra. Departementschefen uttalade vidare att det inte bara var humanitära synpunkter, som i allmänhet talade mot att en intagen hålls i avskildhet från andra intagna samt att erfarenheterna visat att en åtgärd av detta slag, i varje fall om den pågår under längre tid, kunde vara ägnad att direkt försvåra den intagnes anpassning i samhället. Enligt departementschefen torde det emellertid inte kunna undvikas att det av olika skäl ibland ändå blir nödvändigt att hålla en intagen i avskildhet från andra intagna eller att begränsa gemenskapen mellan flera intagna. De undantag från principen om gemenskap mellan de intagna som sålunda måste finnas borde dock, uttalade departementschefen, under alla förhållanden göras så snäva som möjligt och utformas på ett sätt som tar tillbörlig hänsyn till alla de skäl som talar mot en sådan åtgärd.

Under riksdagsbehandlingen 1974 av regeringens förslag till KvaL framfördes motionsvägen en rad kritiska synpunkter på frågan om avskildhet i olika former. Med anledning av förslaget till regler om tvångsmässig isolering uttalade utskottet i sitt betänkande JuU 1974:2 bl. a. följande.

JuU 1975/76:43

6 Utskottet vill härvidlag först erinra om att anstaltslivet för de intagna skiljer sig från livet i samhället i övrigt därigenom att det måste upprätthållas med tvång. Detta skapar kontrollproblem som inte finns i andra kollektiv. Allmänt förekommande medel för att upprätthålla social kontroll har stundom visat sig otillräckliga på anstalt och tämligen hårda åtgärder har därför behövt tillgripas. Till sådana åtgärder hör enrumsplacering, såväl när den används som behandlings- eller säkerhetsåtgärd som när den fungerar som disciplinmedel. Med tanke på att isolering kan innebära betydande risker för allvarliga skadeverkningar för den som drabbas därav, är utskottet i princip negativt inställt till dylika åtgärder. Innan de tillgrips bör man i största möjliga utsträckning på andra vägar söka komma till rätta med de missförhållanden som kan aktualisera en isolering. Förhållandena inom anstalterna är emellertid sådana att man i praktiken inte kan avstå från åtgärder av denna art såsom ett yttersta medel.

Mot denna bakgrund kunde utskottet inte tillstyrka bifall till motioner, som gick ut på att isolering i alla former skulle avskaffas.

Utskottet erinrade vidare om att omfattningen och naturen av riskerna med isolering inte i allo är kända. Redan detta utgjorde enligt utskottets mening ett skäl att söka närmare klarlägga verkningarna av kortare och längre tids vistelse i enrum. Den motvilja mot isoleringsåtgärder som yppats i lagstiftningsärendet och som utskottet omfattade var enligt utskottet vidare ett skäl att sätta in ansträngningar på att söka alternativa former för ett effektivt upprätthållande av erforderlig säkerhet och disciplin inom kriminalvårdsanstalterna. Utskottet ställde sig därför positivt till motionsvägen framställda utredningsönskemål. Viss tveksamhet rådde emellertid inom utskottet angående den lämpligaste formen för utredningsarbetet. Det torde därför, uttalade utskottet, fl ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare anvisningar för utredningsarbetets bedrivande. Vad utskottet sålunda anfört rörande utredning av verkningarna av isolering inom kriminalvården och av möjligheterna att ersätta isolering med andra åtgärder gavs Kungl. Majit till känna (rskr 1974:99).

Utskottet

Allmänna synpunkter

I propositionen föreslås att bestämmelserna i 19 S KvaL om avskildhet för utredning och planläggning av anstaltsvården samt i 46 och 47 SS angående inneslutning i enrum som disciplinär bestraffning skall upphöra att gälla. Vidare skall möjligheterna enligt 50 § att hålla intagen avskild för utredning av disciplinärenden inskränkas. Den nuvarande möjligheten enligt samma lagrum till avskildhet i avbidan på beslut i sådant ärende skall upphöra. Slutligen skall införas möjlighet att hålla intagen tillfälligt avskild om han är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel, att han kan befaras störa ordningen på anstalten.

1 anslutning till lagförslagen uttalar departementschefen att han avser

JuU 1975/76:43

att inom kort föreslå regeringen att sakkunniga tillkallas med uppgift att undersöka i vad mån man kan i ännu högre grad begränsa användningen av avskildhetsåtgärder eller helt undvara sådana. Enligt departementschefen bör de sakkunniga undersöka i vilken utsträckning olika grader och former av avskildhetsåtgärder är att betrakta som isolering i den meningen att den som drabbas av åtgärden kan riskera att fö fysiska eller psykiska men. De sakkunniga bör vidare, anför departementschefen, utreda vilka nackdelar som avskildhetsåtgärder kan medföra för de intagnas rehabilitering, varvid en jämförelse bör ske med de svårigheter för rehabiliteringsarbetet som uppstår, om de intagna i stället flyttas till andra anstalter eller får permissioner eller frigång indragna.

Utskottet vill inledningsvis understryka departementschefens uttalande att de olika former av avskildhet som KvaL föreskriver inte ^har någon enhetlig karaktär utan spänner över en mycket vid skala, som även omfattar avskildhet på egen begäran. Det är därför inte rättvisande att som ofta sker i den allmänna debatten generellt använda ordet isolering som en vanlig beteckning för de skilda åtgärder det här är fråga om.

De i propositionen framlagda förslagen utgår från den grundläggande uppfattningen att det inte kan undvikas att - även om vissa negativa effekter är förbundna därmed - det av olika skäl ibland ändå är nödvändigt att tvångsvis hålla en intagen avskild från andra intagna. Förslagen ligger också i linje med utskottets uttalanden 1974 att man i största möjliga utsträckning bör söka andra vägar när det gäller att komma till rätta med missförhållanden inom kriminalvårdsanstalterna. Utskottet kan därför ansluta sig till den i propositionen föreslagna lagstiftningen i stort. Härav följer att utskottet avstyrker yrkandet i motionen 348 att KvaL skall ändras på så sätt att isoleringsstraffet utmönstras ur svensk kriminalvård.

Utskottet noterar vidare departementschefens uttalanden att - i överensstämmelse med riksdagens tidigare anförda önskemål - en utredning nu skall tillsättas med uppgift att undersöka i vad mån man i ännu högre grad kan begränsa användningen av avskildhetsåtgärder eller helt undvara sådana. 1 anslutning till vad som anförs i propositionen om de sakkunnigas uppgifter vill utskottet erinra om sitt uttalande i 1974 års lagstiftningsärende att ansträngningar bör sättas in att söka alternativa former för ett effektivt upprätthållande av erforderlig säkerhet och disciplin inom kriminalvårdsanstalterna.

Genom lagförslagen och departementschefens uttalanden i sist berört hänseende får önskemålet i den under den allmänna motionstiden väckta motionen 400 om utredning anses tillgodosett. Motionen påkallar därför i denna del inte någon riksdagens åtgärd.

Utskottet behandlar i det följande vissa frågor som upptagits i de föreliggande motionerna eller eljest tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.

Juli 1975/76:43

8 Frivillig enrumsbehandling

Enligt 18 § KvaL för intagen på egen begäran arbeta i enrum, om beaktansvärda skäl talar härför. Läkare skall yttra sig över begäran om arbete i enrum, om möjligt innan ärendet avgörs och annars inom en vecka därefter. Medgivande skall omprövas så ofta anledning därtill föreligger, dock minst en gång i månaden.

I motionen 2391 föreslås att riksdagen skall besluta att 18 § skall upphävas. Motionärerna uppger att möjligheten till avskildhet enligt denna bestämmelse i första hand utnyttjas när det uppstår konflikter mellan intagna. Det är enligt motionärerna viktigt att klargöra, att orsakerna till dessa konflikter är att finna i den pressande anstaltsmiljön, som dels verkar konfliktskapande och dels motverkar normala former för konfliktlösning som finns ute i samhället. Enligt motionärernas mening är det otillständigt att det existerar förhållanden på kriminalvårdens anstalter, som har som följd att en mycket stor del av de intagna för längre eller kortare perioder föredrar att hållas i avskildhet framför att ta del av den sociala gemenskap som trots allt kan finnas bland de intagna. Det är, uttalar motionärerna, inte rimligt att behålla bestämmelser som konserverar dessa förhållanden. I stället måste, enligt motionärerna, kraftfulla åtgärder sättas in för att förbättra fängelsemiljön, för att motverka den här typen av konflikter mellan intagna och för att möjliggöra naturliga sociala former för konfliktlösning.

Utskottet uttalade i 1974 års lagstiftningsärende att arbete i enrum bör utgöra en undantagsföreteelse och att i princip enbart det förhållandet att intagen begär att fö arbeta i enrum inte bör medföra att han kan fö isoleras från övriga intagna. Problemet gällde därför enligt utskottets mening frågan under vilka omständigheter begäran om arbete i enrum borde bifallas. Härvidlag kunde enligt utskottet inte bortses från förekomsten av våld och hot från medintagnas sida. Erfarenheten gav enligt utskottet vid handen att den ökande tendensen till sådana övergrepp inte sällan hade sin grund i det ökade missbruket av berusningsmedel bland de intagna.

På anförda skäl tillstyrkte utskottet den i propositionen upptagna lagtexten. Beträffande den praktiska tillämpningen uttalade utskottet bl. a. att utskottet - med hänsyn till de svårigheter som många gånger måste föreligga för en intagen att närmare konkretisera skälen för sin begäran - kraftigt ville understryka vikten av att man därvid tog hänsyn till dessa svårigheter och att bedömningarna skedde i en för de intagna positiv anda. Utskottet tillfogade att det förhållandet att anstalten inte kunde tillhandahålla arbetsuppgifter som går att utföra i enrum inte fick inverka på avgörandet av den intagnes begäran.

I förevarande proposition föreslås ej någon ändring beträffande 18 § KvaL. Departementschefen uttalar att en påtvingad gemenskap för en intagen kan innebära att han riskerar att utsättas för påtryckningar av skilda slag eller t. o. m. allvarliga övergrepp från andra intagna. Det har enligt departements -

JuU 1975/76:43

chefen exempelvis förekommit att intagna under hot om misshandel tvingats delta i smuggling av narkotika till anstalten. Det är mot denna bakgrund, uttalar departementschefen, som man skall se det förhållandet att inte så få intagna utnyttjar möjligheten till s. k. självvald isolering enligt 18 § KvaL. Bakom en intagens begäran om enrumsarbete enligt denna paragraf ligger enligt departementschefen ofta rent personliga problem eller konflikter med medintagna som gör att den intagne inte ser någon annan utväg ur svårigheterna än att söka avskildhet.

Enligt utskottet har det sedan 1974 inte framkommit några omständigheter som ger anledning att intaga annan ståndpunkt i berört hänseende än utskottet då gjorde. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen 2391 i denna del.

Disciplinär bestraffning

Enligt 46 § KvaL får disciplinär bestraffning åläggas en intagen om han bryter mot anbefalld ordning eller meddelade anvisningar och det inte föreligger anledning att han skall låta sig rätta av anvisningar eller tillsägelse eller om gärningen är av sådan beskaffenhet att bestraffning är påkallad av hänsyn till ordningen och säkerheten inom anstalten. De former av disciplinär bestraffning som kan komma i fråga är enligt 47 § varning, enrumsplacering i högst sju dagar och förordnande att viss bestämd tid, högst tio dagar, inte skall inräknas i verkställighetstiden.

I den under den allmänna motionstiden väckta motionen 400 yrkas att 47 § ändras så att isolering som disciplinär bestraffning borttas.

Enligt regeringens förslag till ändring i 47 § avskaffas inneslutning i enrum som en form av disciplinär bestraffning. Vidare begränsas tillämpningsområdet för disciplinär bestraffning till situationer då den intagne befinner sig inom anstalten eller då han står under tillsyn av anstaltspersonal.

I den i anledning av propositionen väckta motionen 2391 uttalas beträffande de enligt propositionen kvarvarande formerna av disciplinär bestraffning att reglerna i 47 § måste ses mot bakgrunden av det slutna sociala system som anstalten utgör och den uppdelning i bevakare och bevakade som karakteriserar detta system. Detta förhållande utgör enligt motionärerna källan till ofta uppträdande provokationer och motprovokationer mellan personal och intagna, och det finns enligt motionärerna inte någon instans som i realiteten kan tillvarata de intagnas rättsintressen inom systemet. Motionärerna föreslår att 47 § skall upphävas i dess helhet.

De i propositionen redovisade statistiska uppgifterna rörande avskildhet i olika former visar att isoleringsstraff enligt 47 § på senare tid tillämpats endast vid ett litet antal anstalter samt att antalet ålagda isoleringsstrafT totalt sett varit relativt litet. Det bör därför som departementschefen framhåller vara tillräckligt att som disciplinmedel ha tillgång till de båda övriga nu förekommande sanktionerna, dvs. varning och förordnande att viss tid

JuU 1975/76:43

ej skall inräknas i verkställighetstiden. Utskottet tillstyrker således propositionen i denna del. Ställningstagandet innebär att yrkandet i motionen 400 blir tillgodosett och att utskottet avstyrker bifall till motionen 2391.

1 anslutning till nu berörda bestämmelser uttalar departementschefen att det ibland inte kan undvikas att en disciplinär förseelse kan vara av sådan beskaffenhet att den ger anledning att företa sådana åtgärder som indragning eller senareläggning av frigång eller permission eller förflyttning till annan mer sluten anstalt. Det är, framhåller departementschefen, angeläget att åtgärder av dessa slag inte tillgrips i ökad utsträckning som en konsekvens av isoleringsstraffets borttagande. Departementschefen pekar särskilt på de problem som uppstår om intagna ofta flyttas mellan olika anstalter med åtföljande avbrott i den planerade behandlingen och med ökade svårigheter för den intagne att upprätthålla önskvärda sociala kontakter. Liknande effekter kan enligt departementschefen också följa om permissioner, frigång

o. d. dras in.

Under hänvisning till ovan återgivna uttalanden av departementschefen framhålls i motionen 2392 att det enligt motionärens bedömning är självklart att ifrågavarande åtgärder inte skall tillgripas annat än när så förefaller motiverat från rent behandlingsmässiga synpunkter. Avgörandet bör enligt motionären träffas efter en individuell bedömning i det särskilda fallet. Det kan enligt motionärens mening ej säkert förutses vilken inverkan isoleringsstraffets borttagande bör få när det gäller beslut om åtgärder av angivet slag. Något generellt uttalande som det ovan citerade av departementschefen bör därför enligt motionären inte göras, utan frågan bör förutsättningslöst överlämnas åt den praktiska tillämpningen. Motionären hemställer att riksdagen som sin mening skall uttala vad som anförts i motionen i detta hänseende.

Berörda regler för beviljande av korttidspermission, frigivningspermission och frigång finns i 32-34 §§ KvaL. Åtgärderna avser i princip att underlätta den intagnes anpassning i samhället och förbereda frigivningen. Regler för fördelning av de intagna mellan öppna och slutna anstalter med hänsyn till den intagnes personliga förutsättningar finns i 7 §. Reglerna är i sig inte avsedda att användas som bestraffning vid indisciplinära beteenden. Departementschefens av motionären påtalade uttalande får enligt utskottets mening ses som en erinran om att isoleringsstraffets avskaffande ej får leda till att så blir fallet. Med detta uttalande avstyrker utskottet bifall till motionen.

Enrumsplacering av säkerhetsskäl m. m.

Enligt 20 § KvaL får intagen hållas avskild om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, föreliggande fara för intagens egen eller annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse på anstaltens egen -

JuU 1975/76:43

dom eller för att hindra att intagen utövar menligt inflytande på andra intagna. Beträffande vissa särskilt angivna kategorier rymningsbenägna intagna som har dömts till frihetsberövande påföljd i lägst två år för brottslighet av särskilt allvarlig karaktär gäller vidare att sådan intagen får hållas avskild från andra intagna, om det kan befaras att han planlägger rymning eller att annan planlägger fritagningsförsök och avskildheten är nödvändig för att hindra att sådan plan sätts i verket. Vid nu nämnda former av avskildhet skall den intagne enligt 21 § erhålla sådan lättnad som kan ske utan olägenhet.

I motionen 2291 föreslås att 20 S skall upphöra att gälla. Enligt motionärerna kommer bestämmelsen att i praktiken innebära att isoleringsstraffet även i fortsättningen kommer att finnas kvar inom kriminalvården, trots att det utmönstras som disciplinär bestraffning enligt 47 § KvaL. För den isolerade är det enligt motionärerna fullkomligt likgiltigt vilket lagrum som ligger till grund för hans isolering.

Någon ändring av 20 § föreslås inte i propositionen. Även enligt utskottets mening bör möjlighet till enrumsplacering alltjämt föreligga i de i 20 § angivna situationerna. Utskottet vill emellertid erinra om sitt uttalande 1974 om vikten av att man vid genomförandet av åtgärd enligt denna paragraf ständigt har för ögonen de möjligheter till lättnader i avskildheten som medges enligt 21 §. Som utskottet vidare uttalade är detta särskilt angeläget med tanke på att någon strikt formell tidsgräns inte anges för hur länge åtgärd enligt 20 § får bestå. Det är också viktigt att andra vägar att komma till rätta med ordningsstörningar och liknande yttringar noga prövas och att tillämpningen underordnas det generella målsättningsstadgandet i 4§ och sålunda präglas av stor återhållsamhet. Utskottet utgår nu liksom år 1974 från att tillämpningen ges tillbörlig restriktivitet. Med hänvisning till det sagda och till det inledningsvis berörda utredningsarbetet avstyrks motionen 2391 i denna del.

Utredning i disciplinärenden

Sådan tillfällig inneslutning i enrum som enligt 50 § KvaL för ske för utredning av disciplinärende och i avbidan på beslut i sådan fråga är enligt de i propositionen redovisade statistiska uppgifterna den helt dominerande isoleringsåtgärden, om man ser till antalet fall då åtgärden har tillämpats. Siffrorna tyder enligt departementschefen på att detta slag av enrumsplacering har tillgripits mer eller mindre schablonmässigt vid olika typer av disciplinförseelser, en tillämpning som inte varit avsedd. Departementschefen framhåller att det i det stora flertalet fall har varit fråga om helt kortvariga isoleringar, högst en eller två dagar och att i många fall åtgärden har pågått endast någon eller några timmar.

Regeringens förslag innebär att 50 § ändras så att det framgåratt paragrafen inte skall tillämpas i andra fall än där utredningstekniska skäl verkligen

JuU 1975/76:43

gör det nödvändigt att hålla den intagne i avskildhet. Den föreslagna lydelsen föreskriver att intagen under utredning av disciplinärende tillfälligt får hållas avskild från andra intagna i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras. Vidare föreskrivs att åtgärden inte i något fall får bestå längre än fyra dagar, i stället för som nu högst sju dagar. Slutligen föreslås efter förebild av 21 § att den intagne skall erhålla sådan lättnad i avskildheten som kan ske utan olägenhet.

Enligt uttalanden i motionen 2391 är den föreslagna ändringen ej tillräcklig. Motionärerna uppger att de inte kan acceptera den syn som innebär att utredningar om eventuella disciplinbrott betraktas som mer betydelsefulla än de intagnas fysiska och psykiska hälsa. Motionärerna vänder sig således emot användning av isolering även i dessa sammanhang.

Även i motionen 400 hemställs att 50 § upphävs.

De i propositionen föreslagna ändringarna av nu ifrågavarande lagrum minskar i betydande grad utrymmet för att hålla intagna i avskildhet av utredningstekniska skäl. Den föreslagna lagtexten markerar också att åtgärden inte skall innebära strängare avskildhet än som påkallas av omständigheterna. Med dessa konstateranden tillstyrker utskottet propositionen i nu berörd del. Motionerna 400 och 2391 avstyrks i motsvarande delar.

A vskildhel beträffande berusade intagna m. m.

Departementschefen uppger att enrumsplacering enligt 50 $ i nuvarande lydelse lär tillämpas bl. a. i fall då en intagen uppträder påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel, t. ex. vid återkomst efter permission. Den intagne placeras då vanligen i enrum i avvaktan på tillnyktring. Den i propositionen förordade nya lydelsen av 50 § kan enligt departementschefen i regel inte åberopas för att hålla den intagne i avskildhet i sådant fall. Inte heller kan påverkanstillståndet i sig självt motivera tillämpning av de bestämmelser om avskildhet som är upptagna i 20 och 23 Lämplighetsskäl talar emellertid enligt departementschefen för att intagen som är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att han kan befaras störa ordningen på anstalten skall kunna hållas avskild från andra intagna tills påverkan har upphört. 1 propositionen föreslås därför att en bestämmelse i ämnet tas in i 23 § och där arbetas ihop med de bestämmelser i paragrafens första stycke som gäller avskildhet som ett medel att betvinga våldsamt uppträdande.

I den mån enrumsplacering enligt 50 § i dag tillämpas beträffande berusade intagna, gäller att läkare så snart det kan ske skall yttra sig över åtgärden (51 §). Motsvarande gäller enligt 23 § tredje stycket i fråga om åtgärd som vidtas enligt den paragrafen. Enligt departementschefen föreligger knappast behov av läkarmedverkan så snart en intagen uppträder berusad inom anstalten och till följd härav måste avskiljas från de övriga intagna. I propositionen föreslås därför att det i sistnämnda paragraf föreskrivs att läkares

JuU 1975/76:43

yttrande inte erfordras i fråga om den som hålls avskild därför att han är påverkad av berusningsmedel, om inte särskilda skäl föreligger.

I motionen 2391 föreslås att 23 § skall upphävas.

Utskottet har ingen erinran mot den i propositionen föreslagna ändringen av 23 § såvitt gäller förutsättningarna för att hålla intagen avskild från andra intagna. Vad gäller den föreslagna regeln att läkares yttrande, om ej särskilda skäl föreligger, ej behövs i fråga om den som hålls avskild därför att han är påverkad av berusningsmedel vill utskottet understryka att man beträffande vården av den som är berusad inom kriminalvårdsanstalterna ej bör lägga andra synpunkter än vad man gör beträffande berusade och alkoholskadade i övrigt. Utskottet vill särskilt peka på den syn på berusade personer och deras behov av vård som kommit till uttryck i propositionen 1975/76:113 angående fylleristraffets avskaffande m. m. och i utskottets med anledning av propositionen avgivna betänkande JuU 1975/76:37. Läkarundersökning av berusad intagen bör i konsekvens med vad som uttalats i sistnämnda lagstiftningsärende komma till stånd i alla de situationer då den berusades tillstånd är sådant att det inte kan uteslutas att den intagne är i behov av sjukhusvård. Utskottet finner sig med dessa uttalanden kunna godkänna den i propositionen föreslagna lydelsen av 23 § KvaL i detta hänseende.

Övrigt

Utskottet avstyrker bifall till de i motionen 2391 framställda yrkandena i den mån de inte särskilt behandlats i det föregående.

I övrigt föranleder propositionen och motionerna inte några uttalanden från utskottets sida.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1975/76:348 samt motionen 1975/76:2391 såvitt däri yrkats avslag på det i propositionen 1975/76:165 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt;

2. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen om kriminalvård i anstalt såvitt däri föreslås att 46 § lagen om kriminalvård i anstalt skall upphöra att gälla samt att i 3, 31, 44, 55, 59 och 60 samma lag ordet "Kungl. Maj:t” skall bytas ut mot ”regeringen”;

3. att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:400 i motsvarande del (yrkande 3 a) och med avslag på motionen 1975/76:2391 i motsvarande del antar 47 $ i det ovan angivna lagförslaget;

JuU 1975/76:43

4. att riksdagen med avslag på motionen 1975/76:400 i motsvarande del (yrkande 3 b) och motionen 1975/76:2391 i motsvarande del antar 50 § i det under 1 angivna lagförslaget;

5. att riksdagen med avslag på motionen 1975/76:2391 i motsvarande del antar det under 1 angivna lagförslaget i övrigt;

6. att riksdagen avslår motionen 1975/76:2391 såvitt däri yrkats upphävande av 18-20 §§ i lagen om kriminalvård i anstalt;

7. att riksdagen beträffande permissionsreglernas tillämpning m. rn. avslår motionen 1975/76:2392;

8. att riksdagen beträffande utredning rörande avskildhet i olika, former avslår motionen 1975/76:400 i denna del (yrkande 2 a) i den mån yrkandet ej tillgodosetts genom vad utskottet ovan anfört och hemställt.

Stockholm den 19 maj 1976

På justitieutskottets vägnar ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam (c), Larfors (s), Johansson i Växjö (c). Jönsson i Malmö (s), Nygren (s) och Bengtsson i Göteborg (c), fru Bergander (s), herrar Schött (m), Nilsson i Visby (s). Fransson (c) och Lövenborg (vpk), fru Wiklund (c) och herr Nyquist (fp).

Reservation

vid 1 i utskottets hemställan av herr Lövenborg (vpk) som anser

<Msatt den del av utskottets yttrande som börjar på s. 6 med ”1 anslutning” och slutar på s. 13 med ”utskottets sida” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill inledningsvis erinra om att det från vpk vid upprepade tillfällen har framförts krav om att avskaffa möjligheterna att använda sig av isolering av de intagna inom kriminalvården. Det har då gällt inte bara isolering som disciplinär bestraffning utan även andra former av isolering i samband med behandlingsplanering, disciplinär utredning m. m. I propositionen används två olika begrepp, dels "isolering", dels ”hålla i avskildhet”. De båda begreppen används i olika sammanhang, men den konkreta innebörden förden intagne torde vara densamma om han är ”isolerad” eller ”avskild”. Den under den allmänna motionstiden väckta motionen 1975/76:348 är ett tidigare uttryck för de önskemål från vpk:s sida som

JuU 1975/76:43

nu förs fram med anledning av propositionen.

I propositionen sägs bl. a.: "Det är tydligt att risken för att intagna skall fl fysiska eller psykiska men av att hållas i avskildhet från andra intagna är en omständighet som väger tungt vid överväganden om sådana åtgärder berättigade i olika situationer. Samtidigt bör framhållas att omfattningen av dessa risker och deras karaktär inte är helt kända. Det måste antas att risk för negativa verkningar uppträder främst i fall då avskildheten innebär en sträng isolering och att risken således är mindre när avskildheten äger rum i lättare former.”

Den slutsats som i propositionen dras av detta resonemang är att man kan behålla isolering som behandlingsmetod om man gör den mindre sträng och i vissa avseenden förkortar isoleringstiderna. Men vad som sägs i det refererade stycket är att isolering medför risk för fysiska och psykiska skador; att det fortfarande finns osäkerhet om hur stora dessa skador verkligen är. Därtill läggs en from förhoppning om att skadorna inte skall vara så stora vid mindre sträng isolering. Även om denna förhoppning sannolikt inte saknar grund, måste man konstatera att isolering för med sig stora skaderisker och varje gång man beslutar om eller medverkar till att en intagen isoleras, utsätts den intagne för skaderisker, vilkas totala omfattning är okända.

En granskning i överensstämmelse med motionen 2391 av de olika bestämmelserna i KvaL ger anledning till följande påpekanden.

I 18 § KvaL finns bestämmelser om att den intagne på egen begäran kan hållas i avskildhet från övriga intagna. Möjligheten utnyttjas i första hand när det uppstår konflikter mellan intagna. Det är här viktigt att klargöra att orsakerna till dessa konflikter är att finna i den pressande anstaltsmiljön, som dels verkar konfliktskapande och dels motverkar normala former för konfliktlösning som finns ute i samhället. Det är otillständigt att det existerar förhållanden på kriminalvårdens anstalter, som har som följd att en mycket stor del av de intagna (närmare 700 under år 1975) för längre eller kortare perioder föredrar att hållas i avskildhet framför att ta del av den sociala gemenskap, som trots allt kan finnas bland de intagna. Det är inte rimligt att konservera dessa förhållanden genom att bevara bestämmelserna i 18 §. I stället måste kraftfulla åtgärder sättas in för att förbättra fängelsemiljön, dels för att motverka den här typen av konflikter mellan intagna, dels för att möjliggöra naturliga sociala former för konfliktlösning.

För behandlingsutredning kan enligt 19 § KvaL den intagne hållas i avskildhet. 1 propositionen föreslås att denna möjlighet upphävs, bl. a. mot bakgrund av att den knappast längre tillämpas.

1 20 S KvaL anges olika förhållanden (hänsyn till rikets säkerhet, risk för egen eller andras säkerhet eller skadegörelse, menligt inflytande på andra intagna och rymningsbenägenhet) som utgör motiv för isolering. Här anges inga tidsbegränsningar, inte heller några begränsningar i upprepningen av sådana här åtgärder. Den enda begränsning som anges i lagen är i 21 §,

JuU 1975/76:43

där det heter att den intagne skall erhålla sådan lättnad i avskildhet som kan ske utan olägenhet. I praktiken kommer detta att innebära att isoleringsstrafTet även i fortsättningen kommer att finnas kvar inom kriminalvården, trots att det utmöstras som disciplinär bestraffning enligt 47 § KvaL. För den isolerade är det fullkomligt egalt vilket lagrum som ligger till grund för hans isolering.

1 propositionens förslag till förändring av 23 § KvaL föreslås en skärpning och en försämring av de intagnas förhållanden. Den tidigare skrivningen innebar att en intagen kunde hållas avskild på grund av våldsamt uppträdande. Nu föreslås bestämmelsen utvidgad till att gälla även personer som är påverkade av alkohol eller andra berusningsmedel och till följd därav kan befaras störa ordningen. Det är möjligt att detta skall ses som ett tafatt försök att möta de ökade problemen med alkohol och narkotika på kriminalvårdens anstalter. Det borde stå klart att dessa förhållanden borde ses som brister hos anstaltssystemet och inte hos de enskilda intagna och därför inte mötas med ökad repression utan med åtgärder, för att trots tvånget ge den intagne en upplevelse av att han under anstaltsvistelsen kan få ut någonting av mening - studier eller yrkesutbildning för att ta ett par exempel.

1 23 § mjukar man också enligt propositionen upp bestämmelsen om läkarundersökning av den som isolerats på grund av våldsamt uppträdande eller berusning. Sådan undersökning skall enligt förslaget inte vara nödvändig. Oavsett denna paragraf torde det stå fullkomligt klart att anstalten har det fulla medicinska ansvaret för de intagna.

I det förslag till utformning av 47 § KvaL som ges i propositionen upphävs möjligheten att använda isolering som disciplinär bestraffning. Utskottet biträder detta. Kvar finns bestämmelserna om att kunna tilldela den intagne varning eller att viss tid, högst 10 dagar, ej skall inräknas i verkställighetstiden. Denna konstruktion innebär att förlängningen visserligen inte påverkar tiden för villkorlig frigivning, men icke desto mindre kommer att påverka den totala strafftiden - enligt följdbestämmelse i 49 § med maximalt 45 dagar. Denna bestämmelse måste ses mot bakgrunden av det slutna sociala system som anstalten utgör och den uppdelning i bevakare och bevakade (tvingande och tvingade) som karakteriserar detta system. Detta förhållande utgör källan till ofta uppträdande provokationer och motprovokationer mellan personal och intagna, och det finns inte någon instans som i realiteten kan tillvarata de intagnas rättsintressen inom systemet. Dessa förhållanden gör att förslaget till utformning av 47 § måste avvisas.

I propositionen föreslås en utformning av 50 § KvaL som innebär en begränsning av möjligheterna att använda isolering i samband med utredning av disciplinärende. Det är ett steg i rätt riktning, men enligt utskottets uppfattning helt otillräckligt. Utskottet kan inte acceptera den syn som innebär att utredningar om eventuella disciplinbrott betraktas som mer betydelsefulla än de intagnas fysiska och psykiska hälsa. Utskottet, liksom

Juli 1975/76:43

vpk, vänder sig således emot användning av isolering även i dessa sammanhang och anser att fängelsesystemet måste förändras mot öppnare sociala system, där de intagna ges större möjligheter att bygga upp och bevara en integritet och åstadkomma en rehabilitering. Därvid skulle antalet disciplinbrott minska, liksom behovet av att utreda disciplinbrott.

Det anförda leder fram till slutsatsen att samtliga bestämmelser i KvaL angående isolering bör avskaffas så skyndsamt som möjligt. Regeringen bör därför snarast lägga fram en proposition med förslag härom. 1 avvaktan härpå bör av juridiskt-tekniska skäl den nu föreliggande propositionen avslås i sin helhet.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen med anledning av motionerna 1975/76:348 och 1975/76:2391 dels avslår propositionen 1975/76:165 och motionen 1975/76:400 i denna del (yrkande 2 a, 3 a och 3 b) samt motionen 1975/76:2392, dels hos regeringen begär förslag om avskaffande av samtliga bestämmelser om isolering i kriminalvårdens anstalter.