Betänkande 1975/76:JuU5

JuU 1975/76:5

Justitieutskottets betänkande 1975/76:5

med anledning av motioner om ansvar för ekonomiskt förtal Motionerna

I motionen 1975:200 av herrar Fridolfsson (m) och Nordgren (m) yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning av frågan om lagstiftning rörande s. k. ekonomiskt förtal.

I motionen 1975:1125 av herr Schött m. fl. (m, c, fp) yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om en förutsättningslös utredning av frågan om lagstiftning rörande ekonomiskt förtal.

Gällande rätt

Som ekonomiskt förtal brukar betecknas förtal som riktar sig mot en fysisk eller juridisk person och som medför ekonomiska skadeverkningar för den utpekade men inte innefattar angrepp mot någons personliga heder.

1 brottsbalken (BrB) saknas uttryckliga straffstadganden rörande ekonomiskt förtal och ärekränkning av juridiska personer och andra kollektiv. Regler om ärekränkning ges i 5 kap. Enligt 1 § första stycket skall dömas för förtal, om någon utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning. Ansvar skall dock enligt andra stycket ej ådömas, om den åtalade var skyldig att uttala sig eller om det eljest med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den. Med detta undantag är förtal straffbart oavsett om beskyllningen var sann eller icke. För straffbarhet förutsätts bl. a. att fråga är om uttalanden med en viss bestämdhet, icke blott om värdeomdömen. Straffet för förtal är böter. För grovt förtal, varom stadgas i 2 §, är straffet böter eller fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om uppgiften genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller eljest var ägnad att medföra allvarlig skada. Enligt 3 skall ansvar för förolämpning inträda, om man smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom. Om förolämpning samtidigt utgör ett förtalsbrott, äger stadgandena om förtal företräde. Ansvar för förolämpning skall alltså ådömas endast om gärningen ej är belagd med ansvar enligt 1 eller 2 Straffet för normalfall är endast böter men för grova fall böter eller fängelse i högst sex månader. I 4 §

1 Riksdagen 1975/76. 7 sami. Nr 5

JuU 1975/76: 5

stadgas att förtal av avliden skall bestraffas enligt 1 eller 2 § om gärningen är sårande för de efterlevande eller den eljest kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne. Därvid skall beaktas den tid som förflutit efter dödsfallet samt omständigheterna i övrigt.

Vad beträffar ärekränkningsbrottens förhållande till tryckfrihetsförordningen stadgas i 7 kap. 4 § nämnda förordning att såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift skall anses sådan enligt lag straffbar framställning som innefattar, bland annat, ärekränkning mot enskild person. I lagrummet stadgas vidare: ”Med ärekränkning förstås i denna paragraf förtal och förolämpning. Förtal innebär, att någon utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dock ej om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den. Förtal av avliden innefattar att gärningen är sårande för de efterlevande eller att den eljest kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne. Förolämpning innebär att någon smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom.”

Enligt 8 kap. 1 S tryckfrihetsförordningen gäller vidare att för tryckfrihetsbrott genom periodisk skrift svarar i första hand utgivaren. Vid bedömande av fråga om ansvar för honom skall enligt 12 $ i nämnda kapitel anses som om vad skriften innehåller införts däri med hans vetskap och vilja. Den eller de andra personer som genom författande av artiklar eller på annat sätt medverkat till att skriften fått visst innehåll är uteslutna från ansvar. Anledningen härtill är att ett dylikt ansvar skulle kunna verka hämmande på yttrandefriheten. Ett nödvändigt komplement till yttrandefriheten har även ansetts vara att artikelförfattare och andra bidragsgivare till en tidning skall kunna göra anspråk på anonymitet (3 kap. tryckfrihetsförordningen).

Även om ekonomiskt förtal, såsom av det nyligen anförda framgår, inte direkt efter ordalagen omfattas av brottsbalkens stadganden om ärekränkning anses att spridande av oriktiga eller ogrundade uppgifter om en persons yrkesutövning eller ekonomiska förhållanden ofta bör kunna åtkommas som vanlig ärekränkning. Även vad gäller ärekränkning mot kollektiva enheter tolkas huvudregeln i 1 S något vidsträckt, och den anses tillämplig på sådana yttranden som formellt avser t. ex. en juridisk person, ett företag eller en vara, en kår, invånarna i ett hus eller annan grupp men som måste förstås så att en eller flera bestämda personer därigenom utpekas.

Enligt lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet (konkurrensbegränsningslagen) ankommer det på marknadsdomstolen bl. a. att genom förhandling söka undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning, som bringas under dess bedömning. I och för sig torde vissa fall av ekonomiskt förtal kunna bedömas som konkurrensbegränsning med skadlig verkan i konkurrensbegränsningslagens

JuU 1975/76: 5

mening. Framställning om förhandling enligt lagen kan göras av näringsfrihetsombudsmannen, eller, om han i visst fall beslutat att inte påkalla förhandling, av företagare som berörs av åtgärden eller av sammanslutning av konsumenter eller löntagare.

I lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring har intagits en generalklausul, enligt vilken en näringsidkare, som vid marknadsföring av vara eller tjänst företar handling som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, kan vid vite förbjudas att fortsätta därmed eller företa annan liknande handling (1 $). Denna generalklausul ger näringsidkare ett visst skydd mot förtal från konkurrenters sida. Med stöd av klausulen kan man nämligen ingripa mot att som ett led i marknadsföring oriktiga upplysningar lämnas rörande ett konkurrerande företag eller av detta tillhandahållna varor och tjänster. I viss mån torde det också fl anses möjligt att ingripa mot framställningar som visserligen inte innehåller annat än fullt sakriktiga uppgifter i dessa hänseenden men är utformade på ett sätt som onödigtvis misskrediterar den utpekade. Enligt 12 $ nyssnämnda lag skall den som bryter mot vitesförbud ersätta skada som därigenom uppkommer för konkurrerande näringsidkare.

Det kan tilläggas, att Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd vid bedömning av om god publicistisk sed åsidosatts även upptar till behandling uttalanden som skulle kunna anses hänförliga till s. k. ekonomiskt förtal eller ärekränkning av kollektiv.

Frågans tidigare behandling

Beträffande äldre rätt samt behandling av frågan om ansvar för ekonomiskt förtal under förarbetena till brottsbalken och därefter av utredningen om illojal konkurrens och 1963 års konsumentupplysningskommitté för utskottet hänvisa till den redogörelse härom som upptagits i utskottets betänkande i samma fråga år 1972, JuU 1972:21 s. 3-7. Där återges även vad statsrådet Geijer i riksdagens andra kammare i februari 1970 uttalade till svar på en enkel fråga om lagstiftning mot ekonomiskt förtal och vad han vid remiss till lagrådet av förslag till lag om otillbörlig marknadsföring anförde i frågan om lagstiftning rörande ekonomiskt förtal (prop. 1970:57 s. 71).

I samband med riksdagsbehandlingen år 1970 av propositionen med förslag till lag om otillbörlig marknadsföring, m. m. upptog tredje lagutskottet även motioner vari hemställdes om utredning och förslag till lagstiftning rörande ekonomiskt förtal och förtal mot juridiska personer m. m. (mot. 1:835 samt 1:1171 och 11:1380).

Tredje lagutskottet fann någon riksdagens åtgärd i anledning av motionsyrkandena inte påkallad. Utskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande (3LU 1970:45 s. 88) bl. a.:

JuU 1975/76: 5

4 Utskottet delar departementschefens uppfattning att frågan om ekonomiskt förtal inte bör behandlas i förevarande sammanhang. Motsvarande bedömning gäller frågan om ärekränkning av kollektiv. Departementschefen är som framgår av ovanstående redogörelse införstådd med att ekonomiskt förtal kan medföra skada för dem som drabbas därav. Det torde därför kunna förutsättas att hithörande frågor, dvs. också frågor om ärekränkning av juridisk person, ägnas tillbörlig uppmärksamhet.

Vid 1971 års riksdag behandlades frågan om lagstiftning rörande ekonomiskt förtal i anledning av en motion (1971:646) av herr Nordgren m. fl. (m).

Justitieutskottet fann i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1971:22) inte anledning att frångå den bedömning av spörsmålet som gjordes av 1970 års riksdag och avstyrkte bifall till motionen.

I en vid betänkandet fogad reservation ansåg utskottets borgerliga minoritet att utskottet bort anföra bl. a. följande:

1 likhet med vad från olika håll framhållits i tidigare lagstiftningssammanhang anser emellertid utskottet att det torde föreligga behov av allmänna bestämmelser mot ekonomiskt förtal, och utskottet vill erinra om att både utredningen om illojal konkurrens och 1963 års konsumentupplysningskommitté funnit det angeläget att lagstiftningsfrågan om ekonomiskt förtal bringas till en lösning. Ämnet bör enligt utskottets mening inom en nära framtid bli föremål för utredning syftande till lagstiftning.

1 enlighet härmed ansåg minoriteten att utskottet bort hemställa att riksdagen i anledning av motionen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning samt förslag till lagstiftning rörande s. k. ekonomiskt förtal.

Vid 1972 och 1973 års riksdagar framställdes motionsvägen - i motionen 1972:913 av herr Nordgren (m) och motionen 1973:1077 av herrar Fridolfsson (m) och Nordgren (m) - ånyo yrkanden om straffbestämmelser angående ekonomiskt förtal.

Justitieutskottet fann i sina av riksdagen godkända betänkanden (JuU 1972:21 och 1973:9) inte skäl till annat ställningstagande i frågan än det som gjordes tidigare och avstyrkte bifall till motionerna. Utskottets borgerliga minoritet vidhöll i vid betänkandena fogade reservationer den uppfattning som minoriteten uttalat år 1971.

Frågan återkom vid 1974 års riksdag genom motionen 1974:196 av herrar Fridolfsson (m) och Nordgren (m). I motionen yrkades att riksdagen skulle anhålla om utredning och förslag till lagstiftning rörande s. k. ekonomiskt förtal.

Justitieutskottet inhämtade remissyttranden över motionen från justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, näringsfrihetsombudsmannen (NO), konsumentombudsmannen (KO), Sveriges industriförbund. Pressens samarbetsnämnd (organ för Publicistklubben, Svenska journalistförbundet och Svenska tidningsutgivareföreningen), Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Sveriges akademikers cen -

JuU 1975/76: 5

tralorganisation (SACO). Massmedieutredningen och Landsorganisationen i Sverige, som bereddes tillfälle att avge remissyttranden, avstod från att yttra sig över motionen.

JK ansåg det motiverat att en utredning kom till stånd av frågan om införande av särskilda straffbestämmelser för ekonomiskt förtal. RÅ ville inte motsätta sig en utredning av frågan om det behövdes ytterligare lagstiftning rörande ekonomiskt förtal. Enligt NO:s mening förelåg sakliga skäl för att närmare utreda frågan om ekonomiskt förtal. KO ville inte motsätta sig att en utredning företogs. Industriförbundet och SACO tillstyrkte bifall till motionen. Pressens samarbetsnämnd och TCO avstyrkte bifall till motionen. En närmrare redovisning av remissinstansernas uttalanden ges i utskottets betänkande i anledning av motionen (JuU 1974:21 s. 5-8).

Justitieutskottet uttalade i betänkandet att de av utskottet inhämtade remissyttrandena belyst det i tidigare lagstiftningssammanhang påtalade behovet av allmänna bestämmelser mot ekonomiskt förtal samtidigt som de pekat på den svårbedömda frågan om gränsdragning mellan intresset av att etablera ett tillfredsställande skydd mot skadeverkningar av ekonomiskt förtal och intresset av att bevara de nuvarande vida gränserna för yttrandefrihet och tryckfrihet. Det rörde sig här enligt utskottets mening om ett svårbedömt spörsmål som borde bli föremål för en närmare utredning. En sådan utredning borde inte vara bunden till några särskilda förutsättningar utan avse hela frågan om ekonomiskt förtal i ett vidare perspektiv, varvid även de skadeståndsrättsliga aspekterna liksom frågan om ärekränkning av juridisk person borde komma under bedömande. Det borde överlåtas åt Kungl. Majit att besluta om formerna för utredningens bedrivande. Utskottet hemställde att riksdagen i anledning av motionen skulle ge Kungl. Majit till känna vad utskottet uttalat om utredning av frågan om lagstiftning rörande ekonomiskt förtal.

I en vid betänkandet fogad reservation ansåg utskottets minoritet (s, vpk) att utskottet bort anföra bl. a. följande:

De remissyttranden som utskottet inhämtat över den nu förevarande motionen har enligt utskottets mening inte visat på annat än vad som tidigare varit känt, nämligen att ekonomiskt förtal kan medföra skada för den som drabbas därav samt att lagstiftningsfrågan i sig inrymmer en konflikt mellan envars i och för sig berättigade intresse att inte drabbas av ekonomisk skada genom oriktiga eller ogrundade uppgifter och intresset att inte begränsa yttrande- och tryckfriheten bl. a. till men för en fri debatt i konsumentupplysningsfrågor. Utskottet anser att det föreliggande materialet inte ger anledning till annat ställningstagande i frågan än det som gjorts vid de tre senaste årens riksdagar. Utskottet avstyrker således bifall till motionen.

I överensstämmelse härmed ansåg minoriteten att utskottet bort hemställa att riksdagen skulle avslå motionen.

Riksdagen beslöt i enlighet med reservationen.

JuU 1975/76: 5

6 I massmedieutredningens nyligen avlämnade betänkande (SOU 1975:49) Massmediegrundlag uttalar utredningen att den inte ansett sig ha anledning att till behandling uppta frågan om ekonomiskt förtal.

Utskottet

I motionerna begärs att riksdagen skall anhålla om utredning av frågan om lagstiftning rörande s. k. ekonomiskt förtal.

Med ekonomiskt förtal avses förtal som riktar sig mot en fysisk eller juridisk person och medför ekonomiska skadeverkningar för denne men som inte innefattar angrepp mot någons personliga heder. I gällande rätt saknas uttryckliga bestämmelser som direkt reglerar ekonomiskt förtal och ärekränkning av kollektiv. Emellertid anses att spridande av oriktiga eller ogrundade uppgifter om en persons yrkesutövning eller ekonomiska förhållanden ofta bör kunna åtkommas som vanlig ärekränkning. Även vad gäller ärekränkning mot kollektiva enheter tolkas brottsbalkens förtalsstadgande något vidsträckt och anses tillämpligt på sådana yttranden som formellt avser t. ex. en juridisk person men som måste förstås så att en eller flera bestämda personer utpekas. Det bör tilläggas att 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring kan ge näringsidkare ett visst skydd mot förtal från konkurrenters sida samt att Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd vid bedömning av om god publicistisk sed åsidosatts även upptar till behandling uttalanden som skulle kunna anses hänförliga till s. k. ekonomiskt förtal eller ärekränkning av kollektiv.

Straffrättslig reglering av ekonomiskt förtal var, som framgår av redogörelsen ovan, föremål för riksdagens ställningstagande i samband med 1970 års lagstiftning om otillbörlig marknadsföring m. m. 1 detta lagstiftningsärende hade vid remissbehandlingen från flera håll anförts att det förelåg ett behov av allmänna bestämmelser mot ekonomiskt förtal. Departementschefen ansåg emellertid att sådana bestämmelser inte hade sin naturliga plats vare sig i en lag om illojal konkurrens eller i en lag om otillbörlig marknadsföring utan i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen. Han ansåg därför att frågan om införande av allmänna bestämmelser i ämnet fick tas upp i annat sammanhang. I anslutning till propositionen behandlades också motioner med delvis enahanda yrkanden som i de nu förevarande motionerna. I sitt av riksdagen godkända utlåtande hänvisade vederbörande utskott till att departementschefen var införstådd med att ekonomiskt förtal kan medföra skada för dem som drabbas därav samt att det därför torde kunna förutsättas att hithörande frågor skulle komma att ägnas tillbörlig uppmärksamhet. Någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna ansågs på grund härav inte påkallad.

Frågan om straffrättslig reglering av ekonomiskt förtal aktualiserades motionsvägen ånyo vid 1971, 1972 och 1973 års riksdagar. Motionerna behandlades av justitieutskottet, som inte fann anledning att frångå den be -

JuU 1975/76: 5

domning av motionsspörsmålet som gjordes av 1970 års riksdag. Riksdagen beslöt i enlighet härmed att avslå motionerna.

Frågan återkom motionsvägen vid 1974 års riksdag. Efter att ha inhämtat remissyttranden över motionen uttalade justitieutskottet (majoriteten) att remissyttrandena hade belyst det i tidigare lagstiftningssammanhang påtalade behovet av allmänna bestämmelser mot ekonomiskt förtal samtidigt som de hade pekat på den svårbedömda frågan om gränsdragning mellan intresset av att etablera ett tillfredsställande skydd mot skadeverkningar av ekonomiskt förtal och intresset av att bevara de nuvarande vida gränserna för yttrande- och tryckfrihet. Det rörde sig här enligt utskottets mening om ett svårbedömt spörsmål som borde bli föremål för en närmare utredning, vilken inte borde vara bunden till några särskilda förutsättningar. Det borde överlåtas åt Kungl. Maj:t att besluta om formerna för utredningens bedrivande.

Utskottets minoritet ansågatt det föreliggande materialet integav anledning till annat ställningstagande än det som gjorts vid de tre närmast föregående årens riksdagar, och i en reservation avstyrktes bifall till motionen. Riksdagen beslöt i enlighet med reservationen.

Då frågan nu åter är föremål för utskottets prövning finner utskottet inte anledning föreslå riksdagen att frångå sitt ställningstagande föregående år. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1975:200 och 1975.1125.

Stockholm den 21 oktober 1975

På justitieutskottets vägnar ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), herrar Larfors (s), Bengtsson i Göteborg (c), fru Bergander (s), herr Fransson (c), fru Wiklund (c), fru Andersson i Kumla (s), herrar Lundgren (s), Petersson i Röstånga (fp), Mathsson i Fagersta (s) och Pettersson i Västerås (vpk).

Reservation

av fru Kristensson (m), som anser dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Då frågan” och slutar med ”till motionerna” bort ha följande lydelse:

Önskemålet om en enhetlig och klar författningsmässig reglering av ekonomiskt förtal har redan påtalats i tidigare lagstiftningssammanhang, och behovet av allmänna bestämmelser i ämnet belystes av de remissyttranden som utskottet föregående år inhämtade över motionsspörsmålet. Remissyttrandena pekade samtidigt på den svårbedömda frågan om gränsdragning

JuU 1975/76: 5

mellan intresset av att etablera ett tillfredsställande skydd mot skadeverkningar av ekonomiskt förtal och intresset av att bevara de nuvarande vida gränserna för yttrande- och tryckfrihet. Redan den konfliktsituation som lagstiftningsfrågan sålunda inrymmer talar i och för sig enligt utskottets mening för att spörsmålet om lagstiftning rörande ekonomiskt förtal bör närmare utredas.

Vid ställningstagande till motionsspörsmålet måste emellertid enligt utskottets mening vidare beaktas att det från allmänna synpunkter framstår som otillfredsställande att innebörden av gällande rätt är så oklar som framgår av redogörelsen i det föregående. Härtill kommer att det är en principiellt föga tilltalande ordning att de stöd för ingripanden mot vissa former av ekonomiskt förtal som samhället i dag tillhandahåller måste sökas genom utvidgande tolkning av strafflag samt i skilda slag av näringsrättslig lagstiftning vid sidan av brottsbalken.

Vad nu anförts utgör enligt utskottets mening starka skäl för att vidhålla det ställningstagande som utskottet intog förra året, och utskottet förordar att frågan om lagstiftning rörande ekonomiskt förtal blir föremål för en närmare utredning. En sådan utredning bör avse hela frågan om ekonomiskt förtal i ett vidare perspektiv, varvid även de skadeståndsrättsliga aspekterna liksom frågan om ärekränkning av juridisk person bör komma under bedömande. Självklart måste det bli en huvuduppgift för utredningen att överväga de problem som sammanhänger med intresset av att inte begränsa yttrande- och tryckfriheten. Härvidlag bör en riktpunkt för utredningen vara att - om en kriminalisering av ekonomiskt förtal finnes böra genomföras - det straffbara området noggrant avgränsas till att avse endast uppenbart straffvärda beteenden, t. ex. sådana där någon i syfte att skada sprider medvetet oriktiga uppgifter. Det bör överlåtas åt regeringen att besluta om formerna för utredningens bedrivande.

Vad utskottet sålunda uttalat om utredning av frågan om lagstiftning rörande ekonomiskt förtal bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen i anledning av motionerna 1975:200 och 1975:1125 ger regeringen till känna vad utskottet uttalat om utredning av frågan om lagstiftning rörande ekonomiskt förtal.

GOTAB 75 9863 S Stockholm 1975