Med anledning av motion om vidgade möjligheter till notarietjänstgöring

JuU 1975/76:9

Justitieutskottets betänkande 1975/76:9

med anledning av motion om vidgade möjligheter till notarietjänstgöring Motionsyrkande I

motionen 1975:1127 av herrar Westberg i Ljusdal (fp) och Nyquist (fp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en vidgning av möjligheterna till notarietjänstgöring i enlighet med vad som anförs i motionen.

Nuvarande ordning

Bestämmelser om notarietjänstgöring och notariemeritering (tidigare tingsmeritering) finns i notariekungörelsen (1972:519), som trädde i kraft till viss del den 1 januari 1973 och i övrigt den 1 februari samma år.

Notarietjänstgöring omfattar en tid av två år och sex månader. Den kan fullgöras vid tingsrätt eller länsstyrelse eller vid båda slagen av myndigheter (1 §). Utbytestjänstgöring får ske hos åklagarmyndighet, polischef, kronofogdemyndighet eller advokat. Utbytestjänstgöring hos åklagarmyndighet får omfatta högst ett år och utbytestjänstgöring i övrigt högst sex månader (2 §). Efter särskild prövning kan som utbytestjänstgöring även få räknas tjänstgöring med juridiska arbetsuppgifter under högst sex månader hos annan myndighet än nyss sagts eller hos annan enskild arbetsgivare än advokat (3 5). Notarietjänstgöringen får fördelas på högst tre verksamhetsområden. Frågor om notarietjänstgöring handläggs av notarienämnden (NON). (Se JuU 1975:1 s. 22 f.)

Notarietjänstgöringen är en utbildningstjänstgöring efter juris kandidatexamen som leder fram till notariemeritering, vilken krävs för antagning som hovrättsfiskal eller kammarrättsfiskal, åklagaraspirant eller extra kronofogdesekreterare i befordringsgång. Notarie som vill bli hovrättsfiskal eller åklagaraspirant måste ha tjänstgjort under minst ett år vid tingsrätt. För kammarrättsfiskal finns inget motsvarande krav rörande notarietjänstgöringens förläggning.

Bestämmelser om innehållet i den tjänstgöring som förläggs till tingsrätt finns bl. a. i 20 § förordningen (1975:511) med tingsrättsinstruktion. Där anges vilka domargöromål notarien får förordnas att utföra. För erhållande av notariemeritering krävs att notarien har utfört i stadgandet angivna göromål, om tjänstgöringen under mer än sex månader har varit förlagd till tingsrätt. Det innebär att notarien skall ha handlagt bl. a. inskrivningsärenden, ärenden som hör till bouppteckningsprotokollet, förmynderskapsärenden, mål om lagsökning och betalningsförläggande, konkursgöromål samt enklare brott- och tvistemål.

I Riksdagen 1975/76. 7 sam!. Nr 9

JuU 1975/76:9

2 För notarietjänstgöring i länsstyrelse föreskrivs i 54 § länsstyrelseinstruktionen (1971:460), att den som fullgör notarietjänstgöring skall biträda med beredning av mål och ärenden, tjänstgöra som protokollförare och föredragande i länsstyrelsen, länsskatterätten, fastighetstaxeringsrätten och länsrätten samt upprätta förslag till beslut. Har notarietjänstgöringen under mer än tre månader varit förlagd till länsstyrelse, krävs enligt 18 § notariekungörelsen för notariemeritering att notarien varit föredragande i länsstyrelsen, länsskatterätten, fastighetstaxeringsrätten eller länsrätten.

Tjänstgöringen hos åklagare, polischef och kronofogde innefattar såväl kansligöromål som tjänstgöring på fältet. Under det senare skedet av tjänstgöringen handhar notarien självständigt mera kvalificerade uppgifter.

Motionsmotivering

Motionärerna uttalar att den år 1973 genomförda notariereformen, som bl. a. syftade till att bereda flera nyutexaminerade juris kandidater möjlighet till tingsmeritering, kan konstateras ha blivit ett misslyckande. Reformen, som bl. a. innebar möjlighet till tingsmeritering utanför tingsrättsorganisationen, i första hand hos länsstyrelser, åklagarmyndigheter och polismyndigheter, har enligt motionärerna endast lett till knappt 100 nya notarieplatser. Motionärerna anser det angeläget att söka öka utbudet av notarieplatser.

För att ge flera jurister tillfälle till notarietjänstgöring, borde det enligt motionärernas mening vara möjligt att inom notarietjänstgöringens ram låta tjänst vid annan myndighet eller hos privat arbetsgivare ingå i större utsträckning än för närvarande. Motionärerna anser vidare att det bör övervägas om det inte är möjligt dels att låta sådan utbytestjänstgöring omfatta mer än de sex månader som är möjligt i dag, dels att låta utbytestjänstgöring obligatoriskt ingå i samtliga notarietjänster. Det borde också enligt motionärerna vara rimligt att praktiktjänstgöring under utbildningstiden fick tillgodoräknas som utbytestjänstgöring.

1972 års domarutredning

I sitt under hösten 1974 avlämnade betänkande (SOU 1974:96) En öppnare domarbana tar 1972 års domarutredning bl. a. upp frågan om notariemeriteringens innehåll och utformning. Härvidlag anför utredningen till en början följande synpunkter på notarietjänstgöringen enligt nuvarande ordning.

Notarietjänstgöringen ger på ett annat sätt än den tingstjänstgöring som skedde före år 1973 tillfälle till erfarenheter från olika delar av rättsvårdsområdet. De verksamheter som kan komma i fråga har naturligtvis inte alla samma värde för den blivande domaren, För den som tänker söka

JuU 1975/76:9

anställning i hovrätt torde tjänstgöring hos åklagarmyndighet vara av stort värde. Denna ger en inblick i de skilda stadierna av förundersökningen i brottmål och ger dessutom värdefulla erfarenheter av hur handläggning av brottmål ter sig från åklagarsidan. Utbildningen inriktas inte bara på allmän straffrätt utan också på specialstraffrätten. Tjänstgöring hos advokat ger erfarenheter som är av stort värde under domarutbildningen. Detta gäller särskilt om notarien får tillfälle till självständiga kontakter med klienterna. Tjänstgöring hos kronofogdemyndighet ger värdefulla kunskaper om verkställighet av tvistemåls- och bötesdomar liksom av andra sidor inom exekutionsväsendet. För den som söker sig till kammarrätt är det givetvis en fördel att redan under notarietiden vid länsstyrelse eller länsdomstol ha fått syssla med den slags materia som tillhör kammarrättens verksamhetsfält. Enligt vår mening får den nuvarande notarietjänstgöringen allmänt sett anses utgöra en god grund för en därpå följande domarutbildning. Den minskning av tjänstgöringen vid tingsrätt som blir fallet för en del notarier kan vanligen anses kompenserad genom att erfarenheter i stället tillkommer från andra verksamhetsområden.

Med utgångspunkt i de skillnader i notariemeriteringens innehåll som föreligger mellan tingsrätt och länsdomstol uttalar härefter utredningen, att det enligt dess mening bör krävas av den som efter notariemeriteringen vill skaffa sig en grundläggande domarutbildning, avsedd för domarbanan i dess helhet, att han under notarietjänstgöringen har i tingsrätt skaffat sig praktisk erfarenhet av det grundläggande processuella regelsystem som tillämpas vid i första hand de allmänna domstolarna. Utredningen konstaterar att aspiranterna i kammarrätt hittills också alltid haft sådan erfarenhet. Av den tjänstgöring som före år 1973 krävdes för tingsmeritering var nämligen, anför utredningen, minst två år förlagda till tingsrätt. Ordningen att tjänstgöringen skall ha skett i tingsrätt bör enligt utredningen behållas också i framtiden, och utredningen föreslår att i 36 § kammarrättsinstruktionen (1971:1074) intas en föreskrift om att, på samma sätt som gäller i fråga om hovrätt, viss minsta tid av notarietjänstgöringen skall ha varit förlagd till tingsrätt.

Med beaktande av de förslag utredningen lägger fram i annat avseende konstaterar utredningen vidare att kravet på att sökande till domartjänst redan under notarietjänstgöringen hunnit bli förtrogna med arbetet på tingsrätt blir starkare än förut. Utredningen föreslår därför en förlängning av minimitjänstgöringstiden i tingsrätt från nuvarande ett år till ett år och sex månader för dem som önskar genomgå domarutbildning. I praktiken sägs detta inte innebära någon ändring, eftersom f. n. kortare tid i tingsrätt än ett år och sex månader endast undantagsvis ingår i notariemeri teringen. Samtidigt framhåller utredningen att förslaget inte får ses som en nedvärdering av notariemeri tering vid andra myndigheter. Tvärtom önskar utredningen att det i framtiden skall ordnas mer notarietjänstgöring vid exempelvis länsstyrelserna, där det enligt utredningen finns många lämpliga uppgifter för notarier. Orsaken till förslaget anges vara att utredningen anser, att det är nödvändigt att de som antas till grundläggande domarutbildning i hovrätt eller kammarrätt har tillräckliga erfarenheter av förhandling inför 1* Riksdagen 1975/76. 7 sami. Nr 9

JuU 1975/76:9

domstol, något som de kan få endast under längre tids tjänstgöring vid tingsrätt.

Lagberedningen

I länsberedningens under hösten 1974 avlämnade betänkande (SOU 1974:84) Stat och kommun i samverkan tas bl. a. upp frågan huruvida den regionala förvaltningsrättskipningen liksom nu skall vara knuten till länsstyrelserna eller brytas ut till helt fristående förvaltningsdomstolar, som i så fall skulle komma att överföras från kommundepartementets till justitiedepartementets och det nya domstolsverkets ansvarsområden.

Enligt utredningens mening finns det inte någon grund för tvekan om att den regionala förvaltningsrättskipningen undergått en avsevärd förstärkning och förbättring genom 1971 års reformer på området. Domstolsorganen har enligt utredningen fått en oberoende och jävsfri ställning, även om deras personal och kanslier är knutna till länsstyrelsen. En väsentlig fördel utgör enligt utredningen också den organisatoriskt numera helt klara åtskillnaden mellan den dömande och den fiskala verksamheten på skatteområdet. Vidare har - anför utredningen - de enhetliga och generellt tilllämpliga förfarandereglerna i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen i hög grad bidragit till att underlätta arbetet för länsstyrelserna och de nämnda domstolsorganen i deras rättskipning. Bl. a. mot den angivna bakgrunden har utredningen inte funnit några bärande skäl för att bryta ut förvaltningsrättskipningen från länsstyrelserna. Utredningen föreslår därför att den organisatoriska anknytning som denna rättskipning i dag har till länsstyrelserna bibehålls.

I ett särskilt yttrande av fyra av utredningens ledamöter framhålls tyngden av de principiella skäl som talar för att organ med allmänna förvaltningsuppgifter och organ med dömande uppgifter också bör vara organisatoriskt åtskilda. På sikt bör därför enligt dessa ledamöter även på förvaltningsrättskipningens område byggas upp en organisation motsvarande den inom den allmänna rättskipningen med organisatoriskt fristående förvaltningsdomstolar också i första instans.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, kammarrätten i Göteborg, rikspolisstyrelsen, domstolsväsendets organisationsnämnd (DON), notarienämnden (NON), riksskatteverket (RSV), länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON), länsstyrelserna i Malmöhus och Uppsala län, Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Jurist- och Samhällsvetareförbundet (JUS) samt Sveriges Förenade Studentkårer (SFS).

Så gott som samtliga remissinstanser intar en positiv ställning till den

JuU 1975/76:9

tanke som ligger bakom motionsyrkandet, nämligen att det är önskvärt att flera juris kandidater får tillfälle till notarietjänstgöring. Meningarna är däremot delade i frågan om riksdagen bör göra en framställning till regeringen såsom yrkas i motionen och i frågan om vilka åtgärder som bör vidtas för att vidga möjligheterna till notarietjänstgöring.

RÅ anser att frågan om en utvidgning av möjligheterna till notarietjänstgöring är för tidigt väckt. Först om några år, då reformen varit i kraft en tid, kan det enligt RÅ:s mening göras en bedömning av om den lett till det åsyftade målet. Han avstyrker därför motionärernas förslag.

RÅ konstaterar att notarietjänstgöringen hos länsstyrelserna tycks ha fungerat mindre tillfredsställande. En av anledningarna härtill kan enligt RÅ vara att tjänstgöring vid allmän domstol och anslutande verksamhetsområden ansetts mer eftersträvansvärd för sökandena. Om man vill öka antalet notarieplatser, en tanke som RÅ ställer sig bakom, bör man enligt hans mening därför i första hand koncentrera sig på länsstyrelserna och försöka öka tillströmningen dit. Beträffande förhållandena för åklagarväsendets vidkommande anför RÅ följande:

På detta område står ett femtiotal årsarbetskrafter till förfogande för utbytestjänstgöring. Av skilda skäl har dessa hittills inte kunnat utnyttjas i full omfattning. Eftersom notariereformen är av förhållandevis färskt datum, har det under ett övergångsskede rått vissa svårigheter att passa in utbytestjänstgöringen i mönstret. Sådana omständigheter som lokalproblem, arbetsbelastning vid olika myndigheter och den utbildning som inom åklagarväsendets ram ges åklagaraspiranter och polissekreterare har också bidragit till att utbytestjänsterna inte kunnat tas i anspråk i full omfattning. Situationen har emellertid successivt förbättrats och jag räknar med att inom det närmaste året det tillgängliga antalet årsarbetskrafter kan erbjudas intresserade notarier som utbytestjänstgöring.

I fortsättningen av yttrandet ställer sig RÅ avvisande till motionärernas tankar på att utbytestjänstgöringen skall göras obligatorisk och att utsträcka tiden för sådan tjänstgöring. Motionärernas önskemål om anordnande av utbytestjänstgöring hos andra myndigheter och andra privata arbetsgivare i större utsträckning än f. n. anser RÅ vara tillgodosett inom ramen för gällande ordning.

Svea hovrätt förutsätter - mot bakgrund av att NON hos justitiedepartementet gjort en framställning om utvärdering av resultatet av notariereformen m. m. - att de i motionen behandlade frågorna kommer att uppmärksammas utan särskild framställning från riksdagens sida. Hovrätten, som anser det värdefullt att fler juris kandidater får tillfälle till notarietjänstgöring, framhåller emellertid att en utvidgning av möjligheterna till notarietjänstgöring inte bör fö ske på bekostnad av de krav på att tjänstgöringen skall omfatta kvalificerat juridiskt arbete som för närvarande upprätthålls.

JuU 1975/76:9

6 Beträffande möjligheten att fö tillgodoräkna tjänstgöring hos andra myndigheter eller enskilda arbetsgivare än de som omnämns i 2 § notariekungörelsen finnér hovrätten det nuvarande systemet ändamålsenligt.

Hovrätten har i princip inte något att invända mot att låta även annan tjänstgöring än hos åklagarmyndighet omfatta mer än sex månader. Avgörande härvidlag torde enligt hovrättens mening främst vara arten av det juridiska arbete som avses med tjänstgöringen. Möjligen skulle kunna anförtros åt NON att efter särskild prövning fastställa den tid som den aktuella utbytestjänstgöringen får omfatta. Därvid bör dock, framhåller hovrätten, det krav på minst ett års tjänstgöring vid tingsrätt för vidare utbildning på domarbanan som omnämns i hovrättsinstruktionen inte mildras.

Huruvida obligatorisk utbytestjänstgöring skall införas för samtliga notarietjänster är enligt hovrättens mening väl närmast en resursfråga. Hovrätten framför mot tanken inte något hinder av principiell natur. Förslaget att praktikarbete före avlagd examen skall få tillgodoräknas som notarietjänstgöring finnér hovrätten mera tveksamt. Det skulle nämligen enligt hovrättens mening bl. a. vara svårt att rättvist värdera sådant praktikarbete med hänsyn till arbetets art och vid vilken tidpunkt under studierna arbetet utförs.

Kammarrätten i Göteborg ställer sig avvisande till motionärernas förslag i sakfrågan och föreslår i stället att man genom en reform av länsdomstolarna skapar ett fullvärdigt alternativ till tingsrätterna som inskolningsmyndighet för jurister och att man minskar tiden för notariemeriteringen till två år. Kammarrätten anför vidare bl. a. följande:

Det torde vara ostridigt att den traditionella notarietjänstgöringen vid tingsrätt är överlägsen motsvarande utbildning vid andra myndigheter. Därmed är inte sagt att tjänstgöring vid åklagar-, polis- eller kronofogdemyndighet och liknande skulle sakna värde. Erfarenhet från andra myndigheter är förvisso värdefull genom att den ger inblick i skilda delar av rättsväsendet. Det är emellertid kammarrättens mening att tjänstgöring vid tingsrätt eller myndighet med liknande arbetssätt, organisation och arbetsformer är särskilt ägnad att ge juristen en ändamålsenlig inskolning i hans framtida yrkesverksamhet. På tingsrätt tjänstgör notarien i regel i ett ganska litet arbetslag av högt kvalificerade och erfarna jurister. Han får därigenom värdefull handledning och får kontinuerligt delta i diskussioner om rättsliga problem. Det ständiga utbytet av synpunkter utvecklar notariens förmåga att analysera och lösa problem. Det relativt begränsade antalet mål och den relativt rikliga tid som avsätts för varje mål gör det möjligt för notarien att gå till botten med problemen. Noggrannheten sitter traditionellt i högsätet.

Mot den angivna bakgrunden anser kammarrätten det angeläget att vidga möjligheterna till notarietjänstgöring vid de domstolar och andra myndigheter som kan ge mest i utbildningshänseende. Enligt kammarrättens mening innebär motionärernas tanke att så många som möjligt skall få någon form av notarietjänstgöring inte någon egentlig lösning av problemen. I stället bör man sträva efter att bereda så många juris kandidater som möjligt

JuU 1975/76:9

en kvalificerad inskolning för deras framtida yrkesverksamhet, inte att kunna sätta stämpeln ”notariemeriterad” på så många jurister som möjligt. Att notarietjänstgöringen i dess traditionella utformning är så efterfrågad måste enligt kammarrättens mening återföras på att utbildningen har befunnits värdefull. Man vinner mycket litet genom att med den traditionella notarietjänstgöringen formellt likställa tjänstgöring av annat slag med underlägset utbildningsvärde. Att okritiskt vidga möjligheterna till utbytestjänstgöring är därför ingen lämplig väg att beträda. I stället bör man söka finna flera myndigheter som kan ge lika värdefull utbildning som tingsrätterna. Kammarrätten föreställer sig att i det avseendet länsdomstolarna skulle kunna bli fullvärdiga alternativ till tingsrätterna. Dessa domstolar handlägger mål och ärenden av sådana typer som berör nära nog varje medborgare. För att länsdomstolarna skall bli fullvärdiga alternativ till tingsrätterna erfordras emellertid en reform av länsdomstolarnas organisation och arbetssätt. Kammarrätten konstaterar att länsstyrelserna inte har förmått ta emot notarier i någon större utsträckning. Kammarrätten har från länsstyrelsehåll erfarit att länsstyrelserna dessutom har svårigheter att ge notarierna en kvalificerad utbildning och inskolning. Härom fortsätter kammarrätten:

Litet tillspetsat uttryckt vandrar notarien genom det stora länsstyrelsekomplexet från arbetsfält till arbetsfält utan att få tid att sätta sig ordentligt in i något område. Det stora antalet ärenden och deras ofta rutinmässiga karaktär omöjliggör djupare analys av rättsfrågorna. Mängden av ärenden medför också stundom att den omsorgsfulla och grundliga penetrationen av de svårare problemen måste eftersättas. Vidare saknas naturliga arbetslag av jurister i vilka notarien kan inlemmas och i vilka han kan få del av ett fruktbart tankeutbyte.

Bi. a. mot bakgrund av det anförda uttalar kammarrätten den uppfattningen att en utbrytning av länsdomstolarna ur länsstyrelserna och en organisatorisk anknytning av dem till domstolsväsendet i övrigt skulle ge helt andra förutsättningar för att anordna fullvärdig notarieutbildning vid dessa domstolar. Kammarrätten framhåller att en organisatorisk reform beträffande länsdomstolarna naturligtvis inte är motiverad enbart av utbildningsskäl, och kammarrätten hänvisar till att frågan om utbrytning av länsdomstolarna från länsstyrelseorganisationen f. n. är aktuell genom länsberedningens betänkande SOU 1974:84. Enligt kammarrättens mening talar tunga principiella och praktiska skäl för en sådan utbrytning. - Om notarietjänstgöringen i det av kammarrätten förordade systemet anför kammarrätten vidare:

Om länsdomstolarna bryts ut från länsstyrelserna och får arbetsformer och arbetssätt som liknar de allmänna domstolarnas, skulle ett stort antal juris kandidater kunna beredas en utbildning där, som borde bli fullt likvärdig med den som ges vid tingsrätterna. Vid sådant förhållande vore det rimligt och riktigt att notariemeritering vid länsdomstol gav samma behörighet för tillträde till domar-, åklagarbanan etc. som nu endast tjänstgöring vid tingsrätt ger.

JuU 1975/76:9

8 Under förutsättning att huvuddelen av notariemeriteringen fullgörs vid tingsrätt eller vid annan myndighet som kan bedömas ge meriteringen ett likvärdigt utbildningsinnehåll motsätter sig kammarrätten inte att tiden för meriteringen skärs ned till två år för att därigenom skapa möjligheter för fler att få sådan utbildning. Om ett sådant steg inte skulle leda till att tillräckligt många kan få notariemeritering, bor man kunna tänka sig att skapa ytterligare ökad genomströmning genom att begränsa tjänstgöringen vid tingsrätt eller från utbildningssynpunkt likvärdig myndighet till ett år och sex månader. Tjänstgöring sex månader inom annan verksamhet skulle alltså i så fall bli obligatorisk.

Kammarrätten avstyrker motionärernas förslag att låta tjänstgöring vid annan myndighet eller hos privat arbetsgivare ingå i notariemeriteringen i större utsträckning än vad som f. n. är fallet. En sådan ordning överensstämmer inte med den enligt kammarrättens mening viktigaste uppgiften för notariemeriteringen, nämligen att ge juristen en kvalificerad inskolning i hans framtida yrkesverksamhet. Kammarrätten avstyrker också motionärernas förslag om utbytestjänstgöring i form av praktikarbete under utbildningstiden eftersom det primära inte är att ge flera jurister möjlighet att kalla sig notariemeriterade utan att ge juristerna en god inskolning.

Rikspolisstyrelsen uttalar att de av notariereformen hittills vunna erfarenheterna synes böra bli föremål för en utvärdering, som kan läggas till grund för fortsatta ställningstaganden. Bl. a. bör enligt styrelsen praktiska frågor i samband med tjänstgöringen -1, ex. bestämmande av stationeringsort och tjänsteställe samt traktamentsregler - närmare ses över.

Styrelsen anser det vara tveksamt om man inom notarietjänstgöringens ram skall låta tjänst vid annan myndighet eller hos privat arbetsgivare ingå i större utsträckning än f. n. Nuvarande ordning i detta avseende synes styrelsen väl avvägd och bör - även vid vidgade möjligheter till notarietjänstgöring -kunna fylla det behov som finns. Däremot finner sig styrelsen kunna ställa sig bakom tanken på en utökning av maximitiden liksom förslaget med obligatorium för utbytestjänstgöring och tillgodoräknande av praktikarbete under själva utbildningstiden.

För polisväsendets vidkommande anför styrelsen följande:

Polisväsendet tar f. n. emot maximalt 116 utbytestjänstgörande per år. Mot bakgrund av främst utbildningsmässiga aspekter är sådan tjänstgöring förlagd till de 52 största polisdistrikten. En utvidning av möjligheterna till utbytestjänstgöring i polisväsendet förutsätter att nuvarande ordning i detta avseende omprövas. Rikspolisstyrelsen är för sin del beredd att undersöka möjligheterna till en utvidgad utbytestjänstgöring inom polisväsendet och vidta åtgärder för att tillgodose motionens syfte.

DON för fram uppfattningen att det finns skäl att pröva uppslagen i motionen i ett vidare sammanhang och därvid göra en undersökning om det kan vara lämpligt att ändra utformningen och förläggningen av notarietjänstgöringen.

JuU 1975/76:9

9 NON anser att tiden nu är inne för en allmän genomlysning av den i motionen aktualiserade problematiken och en ordentlig utvärdering i skilda hänseenden av resultatet av notariereformen. Iakttagna bristfälligheter i meddelade bestämmelser kan samtidigt tillrättaläggas.

NON anför vidare att ett av huvudinslagen i notariereformen var den nytillskapade möjligheten att fullgöra notarietjänstgöringen vid länsstyrelse. När det blev möjligt för NON att fr. o. m. 1973 tillsätta sådana tjänster visade det sig att länsstyrelserna endast i ringa mån hade medel tillgängliga för ändamålet. Inom NON rådde nog också den uppfattningen att intresset för att ta emot notarier åtminstone inledningsvis var ganska begränsat. Härför kan man enligt NON i och för sig ha förståelse. Länsstyrelserna torde nämligen genomgående under en följd av år haft färre jurister att tillgå än som svarat mot behovet av juridiskt utbildad arbetskraft, och detta var beroende på otillräcklig medelstilldelning. Att från länsstyrelsernas sida medverka till att sedvanligt tillgängliga lönemedel skulle användas för notarier som skulle utbildas enligt ett särskilt mönster i stället för att avlöna jurister som omedelbart och helt kunde disponeras för aktuella arbetsinsatser var enligt NON:s mening inte att påräkna. Och i den mån nya tjänster eller lönemedel kunde bli tillgängliga, torde enligt NON ett motsvarande synsätt ha gjort sig gällande. Enligt NON:s mening kan initialsvårigheterna möjligen också ha hängt samman med att notariereformen vad gällde länsstyrelserna inte var särskilt väl förberedd genom centrala insatser i form av upplysning, medelsanvisning just för notarietjänster etc.

I fråga om notarietjänstgöring inom länsstyrelserna anför NON vidare följande:

Vissa av de notarietjänster, som skall tillsättas av NON, är - som framhållits - placerade på länsstyrelserna. I motsats till vad som är fallet beträffande övriga notarietjänster gäller i fråga om länsstyrelsetjänsterna att dessa endast ställs till NON:s förfogande under förutsättning att länsnotarietjänst i befordringsgång nr 12 A hålls vakant. Av följande uppställning framgår hur många sådana tjänster som teoretiskt kunnat eller skulle kunna ställas till NON:s förfogande, hur många tjänster som enligt regeringens beslut ställts till förfogande och hur många tjänster som i verkligheten kunnat tillsättas.

Budgetår Antal länsnota- Antal tjänster

rietjänster i Bg ställda till

12 A vid läns- NON:s förfo styrelserna

gande

1972/73 69 22

1973/74 71 29

1974/75 73 39

1975/76 74 53*

* enligt preliminär uppgift från kommundepartementet -

I verkligheten besatta notarietjänster vid länsstyrelserna

9 JuU 1975/76:9

10 Något mindre än hälften av de tillsatta tjänsterna var rena länsstyrelsetjänster medan återstoden var kombinationstjänster. Det torde vara uppenbart att man på länsstyrelsehåll i början var kritisk mot notariereformen beroende på dels att man i stället för tidigare till länsstyrelsen fast knutna tjänster fick notarietjänster, vilkas innehavare endast stannade kvar vid länsstyrelsen under den relativt korta tid notarietjänstgöringen varade, dels inte ansåg sig ha fått någon ”kompensation” för det arbetskraftsbortfall, som omvandlingen från ”fast” till ”tillfällig” tjänst innebar. Länsstyrelsernas inställning till notariereformen torde emellertid numera vara mer positiv och man torde alltså kunna räkna med att möjligheterna till notarietjänstgöring vid länsstyrelse kommer att öka.

I fråga om utbytestjänstgöring i övrigt anför NON:

Vad först angår utbytestjänster hos åklagar-, polis- och kronofogdemyndighet har sådana ställts till förfogande i betydande omfattning, hos åklagarmyndighet f. n. 32 tjänster, hos kronofogdemyndighet 13 tjänster och hos polismyndighet 58 tjänster. Hos åklagarmyndighet har fler tjänster ställts i utsikt inom en snar framtid. Dessa utbytestjänster har utnyttjats i den omfattning detta varit möjligt, vilket inte inneburit att de kunnat tillfullo utnyttjas. Den 1 juli 1975 kommer sålunda 31 tjänster hos åklagarmyndighet, 12 tjänster hos kronofogdemyndighet och 47 tjänster hos polismyndighet att vara tagna i anspråk, vilket alltså inte innebär ett maximalt utnyttjande.

Ett hinder mot ett fullt utnyttjande har varit föreskriften att tjänstestället bör vara förlagt till samma ort där den huvudmyndighet finns vid vilken den större delen av notarietjänstgöringen skall fullgöras. Denna ortsbundenhet borde kunna uppges, något som dock möjligen förutsätter en översyn av reglerna om ersättning för resor m. m. Ett annat, i praktiken möjligen svårare hinder att övervinna är det motstånd som ofta möter hos tingsrätter, därvid merendels stöttade av vederbörande hovrätt, mot s. k. paketnotarier. Den invanda ordningen påstås allvarligt och till förfång för både utbildningen och arbetets gång i tingsrätten betänkligt rubbas, när en eller flera paketnotarier förordnas vid tingsrätten.

Möjligheterna att godta annan tjänstgöring såsom utbytestjänstgöring - här åsyftas sådan som avses i 3 § notariekungörelsen - har utnyttjats i en relativt sett betydande omfattning. Myndigheter och institutioner som därvid varit aktuella är t. ex. JO-ämbetet, riksskatteverket, arbetarskyddsstyreisen, försvarets civilförvaltning, försvarsstabens socialdetalj, konsumentombudsmannen, SIDA:s juristgrupp, TRU, kommuns juridiska avdelning resp. sjukvårdsförvaltning, större industriföretags juridiska avdelning, Sveriges industriförbunds rättsavdelning, banks juridiska avdelning, försäkringsbolag, exportkreditnämnden och Sveriges verkstadsförening.

Det ligger i sakens natur att ett godtagande av sådan tjänstgöring som utbytestjänstgöring är ägnat att inte obetydligt medverka till att öka antalet notarietillsättningar. Det bör uppmärksammas att den ökning i notarietillsättningen, som tillämpningen av de nya reglerna om utbytestjänstgöring medför, delvis får sitt genomslag först på någon sikt. Åtskilliga av NON tillsatta tingsnotarier kommer att ha avslutat sin tjänstgöring tidigare än enligt förut praktiserad ordning beroende delvis på att antalet ”paketnotarier” avsevärt ökat och delvis på att en tillämpning av 3 § notariekungörelsen blir allt vanligare. Hittills tillgänglig statistik över antalet notarietillsättningar är därför inte ägnad att mer fullständigt redovisa effekten av notariereformen.

JuU 1975/76:9

11 Mot den angivna bakgrunden uttalar NON tveksamhet infor motionärernas tanke att man i en större omfattning skulle kunna godta tjänstgöring vid annan myndighet eller hos privat arbetsgivare. Den nyss lämnade exemplifieringen visar enligt NON ett mycket brett register över vad som med nuvarande regler kunnat godtas. Det finns också ett antal fall där NON avslagit framställningar. Detta har skett när tillgängliga upplysningar visat, att vederbörande sysslat eller skulle komma att syssla med arbetsuppgifter utan egentligt juridiskt innehåll, såsom enklare registreringsarbete eller liknande.

Det sagda innebär enligt NON att redan med nuvarande bestämmelser godtas tjänstgöring av något så när kvalificerad natur. Att gå längre är enligt NON knappast förenligt med den grundläggande uppfattningen att notarietjänstgöringen skall vara ett led i en juristutbildning.

Motionärernas tanke att utvidga maximitiden för utbytestjänstgöring och att göra ett inslag av utbytestjänstgöring till ett obligatorium finner NON intressant och värd övervägande. I frågan om praktikarbete under studietiden skulle kunna godtas som utbytestjänstgöring har NON uppfattningen att ett ganska restriktivt bedömande bör göras med noggrann prövning i varje enskilt fall.

Här bör påpekas att NON efter avfattandet av remissyttrandet till utskottet till justitiedepartementet ingivit en framställning om en utvärdering av resultatet av notariereformen m. m. Framställningen redovisas i det följande (s. 17).

RSV, som är NON:s kontaktmyndighet i fråga om notarietjänstgöring vid kronofogdemyndighet, ansluter sig till tanken på vidgade möjligheter till utbytestjänstgöring hos myndigheter och privata arbetsgivare liksom till tanken på en förlängning av tiden för sådan tjänstgöring. Verket anser det däremot olämpligt att utbytestjänstgöring skall vara obligatorisk och att praktikarbete under studietiden skall kunna tillgodoräknas som notarietjänstgöring.

RSV finner det angeläget att större resurser ställs till förfogande för utbytestjänstgöring vid kronofogdemyndighet dels med hänsyn till önskemålet att rekryteringsmöjligheterna till kronofogdebanan förbättras, dels med hänsyn till önskemålet att möjligheterna till notariemeritering vidgas.

Vad gäller utbytestjänstgöring särskilt hos kronofogdemyndighet anför verket vidare bl. a.:

Sådan utbytestjänstgöring får fullgöras hos bl. a. kronofogdemyndighet och flir omfatta en tid av högst sex månader. De ekonomiska resurser, som ställts till RSV:s förfogande för beredande av utbytestjänstgöring har under de snart gångna två budgetåren motsvarat tretton årsarbetskrafter. Notarienämnden härefter hand ökat utnyttjandegraden av de utbytestjänster RSV ställt till förfogande. Nyttjandegraden uppgår nu till cirka 85 procent. Orsaken till att resterande femton procent inte utnyttjas är att det i många fall uppstår tidsglapp mellan en notaries slutdag och nästa notaries börjedag.

Juli 1975/76:9

12 Orsaken till dessa glapp är att tingsrätten eller länsstyrelsen på orten inte alltid kan ta emot notarie var sjätte månad. Utnyttjandegraden av utbytestjänster hos kronofogdemyndighet får med hänsyn till omständigheterna anses vara god. Förslag till förbättringsåtgärder lämnas nedan.

I petita för innevarande budgetår yrkade RSV, att anslaget för utbytestjänster vid kronofogdemyndigheterna skulle uppräknas med ett belopp motsvarande åtta årsarbetskrafter. Yrkandet bifölls inte till någon del.

Bortsett från den ekonomiska begränsningen finns det mycket goda möjligheter för kronofogdemyndigheterna att ta emot fler notarier. För att i nu aktuellt avseende vara lämplig som utbildningsmyndighet, bör dock kronofogdemyndigheten vara av viss storlek. RSV anser att det bör finnas minst två utmätningsman på sådan myndighet. Av landets 81 kronofogdemyndigheter har 46 minst två utmätningsman. Antalet utbytestjänster vid kronofogdemyndigheterna skulle därför kunna utökas med 33 årsarbetskrafter. I samband med omorganisation kommer antalet kronofogdemyndigheter att minska till cirka 40. Efter omorganisationen bör varje myndighet ha möjlighet att utbilda notarier. Kronofogdemyndigheternas utbildningsmöjligheter får anses vara mycket goda.

För att uppnå en högre utnyttjandegrad av utbytestjänsterna föreslår RSV att 2 § andra stycket notariekungörelsen ändras på så sätt att tjänstgöring hos polischef, kronofogdemyndighet och advokat får omfatta en tid av högst ett år. Förlängningen av tjänstgöringstiden föreslås endast utnyttjas vid sådana tillfällen då det uppstår tidsmässiga glapp i innehavet av utbytestjänst. RSV föreslår även att 3 § första stycket notariekungörelsen ändras på så sätt att där omnämnd utbytestjänstgöring kan omfatta en tid av högst ett år.

Vad avser övriga arbetsområden inom verkets arbetsfält konstaterar verket att det framför allt i skatteförvaltningen finns ett alltmer tilltagande behov av juridiskt skolad arbetskraft. Detta behov torde enligt verkets mening bli lättare att tillgodose om möjligheterna till tjänstgöring vid RSV inom notariemeriteringens ram vidgas. RSV finner det därför lämpligt att möjlighet bereds för utbytestjänstgöring inom RSV och även hos andra myndigheter. RSV har möjligheter att bereda lämpliga juridiska uppgifter för notarier. Tre av verkets tidigare amanuenser har efter särskild prövning fått tillgodoräkna sig ett halvt års tjänstgöring vid verkets rättsavdelning som utbytestjänstgöring. RSV är berett att i samarbete med notarienämnden ställa amanuenstjänster till notarienämndens förfogande, förutsatt att vakanser uppkommer eller att särskilda medel för notarietjänster ställs till RSV:s förfogande.

I fortsättningen av remissyttrandet uttalar RSV följande:

RSV har inte något att erinra mot motionärernas förslag att utvidga möjligheterna till utbytestjänstgöring till att omfatta även enskilda arbetsgivare, förutsatt att de kan bereda notarie handledning och lämpliga juridiska arbetsuppgifter. I likhet med vad som nu är fallet, bör notarienämnden i samarbete med den blivande arbetsgivaren utarbeta riktlinjer för utbildningen hos denne.

Motionärernas förslag att låta utbytestjänstgöring obligatoriskt ingå i samtliga notarietjänster torde inte vara genomförbart med hänsyn till den nu -

Juli 1975/76:9

varande bristen på utbytestjänster. Dessutom föreligger givetvis den målsättningen hos notarienämnden att i så stor utsträckning som möjligt utnyttja befintliga utbytestjänster. Med hänsyn härtill anser RSV att ett obligatorium inte skulle förbättra möjligheterna till notariemeritering.

Motionärernas förslag att praktikarbete under studietiden skulle tillgodoräknas som utbytestjänstgöring finner RSV vara olämpligt. Juridiska problem är ofta så beskaffade att de blott kan bedömas med utgångspunkt från rättsregler inom flera rättsområden. På grund härav kan det vara olämpligt att en inte färdigutbildad jurist tilldelas uppgifter av det slag som bör ingå i en notaries utbildning. Därjämte torde arbetsgivare vara obenägna att bistå med handledning under kortare ferieanställningar.

LON uttalar att de i motionen föreslagna åtgärderna synes vara värda att övervägas om en utvidgning av möjligheterna till notarietjänstgöring skall företas. Övervägandet bör emellertid enligt LON, som inte avvisar åtgärder för en sådan utvidgning, ske inom ramen för en allsidig utredning om den framtida notariemeriteringen.

LON redovisar i sitt yttrande också sin syn på resultatet av notariereformen, varigenom länsstyrelserna jämte tingsrätterna blev huvudmyndighet för notariemeriteringen. Härom anför LON:

Vid reformens genomförande tillfördes länsstyrelserna inte några särskilda notariemeriteringstjänster. I stället föreskrevs för nio länsstyrelser att sammanlagt 22 hos dessa befintliga tjänster som länsnotarie i befordringsgång skulle vid uppkommande ledighet ställas till notarienämndens (NON) förfogande. För innevarande budgetår är antalet sådana tjänster 39. Av dessa är i dag 31 ställda till NON:s förfogande.

Antalet platser för notariemeritering på länsstyrelserna kommer sannolikt att öka de närmaste åren om än inte i någon större omfattning. Om en utökning av antalet platser skall ske efter de hittillsvarande riktlinjerna, dvs. att befintliga tjänster som länsnotarie i befordringsgång tas i anspråk, kan maximalt drygt 70 platser beredas inom länsstyrelseorganisationen.

Mot bakgrund av de redovisade siffrorna kan konstateras att effekten av reformen i vad avser utbudet av notariemeriteringsplatser på länsstyrelserna varit förhållandevis begränsad. LON vill likväl inte ansluta sig till motionärernas uttalande att notariereformen i stort blivit ett misslyckande. Även om reformen inte givit omedelbara och omfattande resultat är dock den breddning av notarieutbildningen som blivit följden en positiv utveckling och värdet av reformen kan säkerligen efter hand förväntas öka.

LON anför vidare:

Den av motionärerna väckta frågan har i många olika sammanhang även efter notariereformens genomförande debatterats. Med tanke på den höga examinationsfrekvensen av jurister är det inte förvånande att frågan främst kommit att gälla på vilket sätt man skall vidga möjligheterna för nyutexaminerade jurister att fullgöra notariemeritering. Enligt LON:s mening gäller emellertid frågan ytterst statens ansvar för den praktiska juridiska inskolningen eller konkret uttryckt: Skall notariemeriteringen vara ett led i juristutbildningen eller skall den ses som en utanför utbildningen liggande praktisk inskolning av jurister i en omfattning som i huvudsak motsvarar efterfrågan på jurister, generellt eller inom vissa sektorer? LON ser inte

Juli 1975/76:9

som sin uppgift att i detta yttrande gå närmare in på denna fråga. LON konstaterar endast att notarietjänstgöringen otvivelaktigt har ett stort utbildningsvärde. Det är därför beklagligt att endast en mindre del av juristerna kommer i åtnjutande av denna tjänstgöring. Sett från denna utgångspunkt kan LON dela motionärernas uppfattning om angelägenheten av att vidga möjligheterna till notariemeritering.

Ett realiserande av motionärernas förslag kan emellertid medföra ett överskott på notariemeriterade jurister. LON kan inte bedöma om utbudet av notariemeriterade jurister i dag generellt svarar mot efterfrågan på sådan arbetskraft. Såvitt gäller länsstyrelserna kan dock konstateras att det för närvarande föreligger en icke obetydlig konkurrens mellan notariemeriterade jurister om de relativt sett 11 juristbefattningar som länsstyrelserna kan erbjuda. Endast undantagsvis får jurister utan notariemeriter anställning på juristtjänster.

Länsstyrelsen i Malmöhus län delar motionärernas uppfattning att notariereformen inte motsvarat förväntningarna samt att åtgärder bör vidtas för att öka antalet notarieplatser.

Länsstyrelsen erinrar om 1972 års domarutrednings förslag att minimitjänstgöringen i tingsrätt skall utgöra ett år och sex månader för dem som önskar genomgå domarutbildning. Med hänsyn till att tingsrättstjänstgöringen måste anses ge notarien den bredaste juridiska erfarenheten och största processuella träningen, bör enligt länsstyrelsens mening dylik tjänstgöring under ett år och sex månader obligatoriskt ingå i notariemeriteringen. För att uppnå snabbare omsättning på tingsrättsplatserna, vilka torde utgöra något av en flaskhals, bör det enligt länsstyrelsens uppfattning övervägas att begränsa tingsrättstjänstgöringen till ett och ett halvt år samt göra annan tjänstgöring med juridisk anknytning under ett år obligatorisk. Detta skulle medföra värdefull orientering på andra verksamhetsområden. Det bör enligt länsstyrelsen vara möjligt att förlägga hela denna övriga tjänstgöring till samma verksamhetsområde för den som vill förvärva djupare erfarenheter inom något område.

Länsstyrelsen ställer sig tveksam till förslaget om tillgodoräknande av utbytestjänstgöring i form av praktikarbete under utbildningstiden. En praktikant kan enligt länsstyrelsen ej tilldelas samma ansvar sorn en färdigutbildad jurist, och den erfarenhet han förvärvar blir på grund härav ganska begränsad. I vart fall måste, för att en dylik praktiktjänstgöring skall få något meritvärde, tämligen ingående regleras vilka arbetsområden som skall omfattas av tjänstgöringen.

Länsstyrelsen i Uppsala län delar den i motionen framförda uppfattningen att det är angeläget att öka utbudet av notarieplatser.

Beträffande förhållandena vid länsstyrelsen i Uppsala län anförs att länsstyrelsen har skyldighet att ställa två av fyra befintliga länsnotarietjänster till NON:s förfogande för notarieutbildning. I och för sig skulle länsstyrelsen kunna ge utbildning och arbete åt ytterligare ett antal notarier. Enligt länsstyrelsens mening representerar emellertid de två meriteringstjänsterna

Juli 1975/76:9

för länsstyrelsens del och sett från personalresurssynpunkt ett i viss mån negativt värde. Detta motiveras av länsstyrelsen med att utbildningsnotarier icke i tillnärmelsevis samma grad som en myndighetens egen länsnotarie kan nyttiggöras såsom arbetskraft i den löpande verksamheten. Härtill kommer, anför länsstyrelsen, att utbildningsnotarier behöver ständig handledning och undervisning i de många olika ärendetyper som möter inom en länsstyrelse. Utbildningsnotariernas korta tjänstetid (4-8 månader) på var och en av de aktuella enheterna i länsstyrelsen synes ej heller tillåta något mera grundligt kunskapsinhämtande, som under utbildningsperiodens senare del i nämnvärd utsträckning kan komma myndigheten till godo.

Länsstyrelsen uttalar att ett sätt att eliminera vad som här anförts till systemets nackdel, sett ur myndighetens egen synpunkt mot bakgrunden av hårt ansträngda eller bristande personalresurser, skulle vara att medel anvisades i särskild ordning till ett visst antal notarieutbildningstjänsters hållande vid respektive myndighet utöver personalstaten.

I fråga om de av motionärerna framförda tankarna anför länsstyrelsen följande:

Länsstyrelsen har i princip ingen erinran mot förslaget att inom notarietjänstgöringens ram låta tjänst vid annan myndighet ingå i större utsträckning än för närvarande under förutsättning att verksamheten har sådan juridisk karaktär att notarieutbildningen blir meningsfull och allsidig. I vad förslaget avser jämväl privat arbetsgivare får länsstyrelsen anmäla tvekan, enär insynen över notariens arbetsuppgifter, handledning och utbildning torde bli mera begränsad, varigenom notarienämndens möjligheter till en rättvisande bedömning av förutsättningarna för ett godkännande av notarietjänstgöringen kan tänkas minska. Det kan vidare befaras att sådan utbildning allmänt kan komma att tillmätas lägre meritvärde.

Möjligheterna att låta utbytestjänstgöring omfatta mer än sex månader synes enligt länsstyrelsens mening böra närmare övervägas, medan däremot en ordning med obligatorisk utbytestjänstgöring i samtliga notarietjänster knappast förefaller att tillföra systemet ökat värde. De möjligheter, som för närvarande ges att alltefter intresse- och yrkesinriktning söka utbytesmeritering, torde tillgodose rimliga önskemål i den vägen.

Huruvida praktikarbete under studietiden skall få tillgodoräknas såsom utbytestjänstgöring inom meriteringens ram synes vara ett spörsmål med flera praktiska konsekvenser med hänsyn bl. a. till möjligheterna att ge arbetsuppgifterna sådan omfattning, innehåll och intensitet att de motsvarar notarieutbildning. Enligt länsstyrelsens uppfattning torde detta delförslag inte böra tillstyrkas utan närmare utredning.

Sveriges domareförbund anför att notarietjänstgöringen i tingsrätt har ett dubbelt syfte på det sätt att samtidigt som den unge juristen skall beredas praktisk utbildning skall tingsrätten erhålla ett arbetskraftstillskott. Värdet för tingsrätterna av detta tillskott är enligt domareförbundets mening på ett avgörande sätt beroende av längden på notariens tjänstgöring i tingsrätt. Ju kortare tid notarien är i tingsrätt, ju mindre utbyte av denne för tingsrätten med hänsyn till notariens mindre erfarenhet och förtrogenhet med arbetsuppgifterna. Även för notarien blir tjänstgöringen vid tingsrätt av mindre

JuU 1975/76:9

värde, om den är alltför kort, framhåller förbundet. Det förhåller sig nämligen så att notarien, om tingstjänstgöringen förkortas, ej får tillräcklig kännedom om alla de olika slag av arbetsuppgifter som förekommer på en tingsrätt. Därtill kommer att utbildningen är byggd på principen att en notarie lär sig en arbetsuppgift bäst om han efter en inskolningstid på denna får utföra den under eget ansvar.

Enligt domareförbundets mening ger erfarenheten från den tid den nuvarande notariekungörelsen varit i tillämpning tydligt belägg för att det icke går att förkorta tjänstgöringen i tingsrätt utan att syftet med tjänstgöringen förrycks. Förbundets allmänna uppfattning är därför, att de i kungörelsen angivna tidsperioderna för utbytestjänstgöring i vart fall inte kan utökas väsentligt utan att notariens användbarhet vid tingsrätten och möjlighet att inhämta erforderliga erfarenheter och kunskaper om arbetet där äventyras. Förbundet avstyrker därför förslaget att tiden för utbytestjänstgöring förlängs utöver vad som nu gäller.

Vad beträffar tanken att tjänst vid andra myndighetereller hos privata arbetsgivare skulle få ingå i större utsträckning än nu är tillåtet, kan förbundet tänka sig att arrende- och hyresnämnderna skulle kunna öppnas för sådan tjänstgöring under högst sex månader. Härigenom skulle ytterligare några jurister få tillfälle till notarieutbildning. I övrigt ställer sig förbundet tveksamt till om tjänstgöring vid annan myndighet eller hos annan privat arbetsgivare än de nu tillåtna skulle ha något annat värde för tingsrättstjänstgöringen än det som består i att det allmänt sett är värdefullt att komma i kontakt med skilda arbetsplatser och arbetsförhållanden. Av samma skäl bör enligt förbundets mening inte heller utbytestjänstgöring vara obligatorisk.

Att praktikarbete före examen skulle få tillgodoräknas som notarietjänstgöring ställer sig förbundet avvisande till. Den formella merit som notarietjänstgöring kan anses innebära bör reserveras för tjänstgöring efter fullbordad utbildning. Givet är, att all praktiktjänst i och för sig är värdefull för den tjänstgörande, i vilket skede den än fullgörs.

Sveriges advokatsamfund anser det i likhet med motionärerna vara otillfredsställande att endast en mindre del av nyexaminerade juris kandidater kan beredas möjlighet till notarietjänstgöring. Den av motionärerna aktualiserade frågan är enligt samfundets uppfattning av sådan vikt att en utredning bör komma till stånd för att undersöka varför notariekungörelsen inte gett tillräckligt resultat, om flera notarier kan antas inom ramen för gällande bestämmelser och om notariekungörelsen bör ändras. Så till vida tillstyrker samfundet motionen. Samtidigt uttalar emellertid samfundet tveksamhet i fråga om en ändring bör ske efter de riktlinjer som anges i motionen och betonar vikten av att en försämring av tjänstgöringens kvalitet inte riskeras.

JUS konstaterar med besvikelse att notariereformen blivit ett misslyckande främst till följd av en otillräcklig medverkan från länsstyrelsernas sida.

JuU 1975/76:9

17 Där har enligt förbundets mening inte erbjudits notarieplatser i den omfattning som ursprungligen var avsedd. Enligt uppgift från notarienämnden skulle sålunda för närvarande endast cirka 30 notarietjänster disponeras vid länsstyrelserna. Nya vägar måste därför enligt förbundet sökas för lösning av de här påtalade problemen, och de förslag som läggs fram av motionärerna finner förbundet vara lämpliga alternativ. Förbundet framhåller särskilt de allmänna advokatbyråernas lämplighet som plats för notarietjänstgöring. Som en sista utväg anser förbundet att en förkortning av tiden för notarietjänstgöring från 2 1/2 år till 2 år bör övervägas.

SFS anser att de praktiska erfarenheter som notarietjänstgöringen avses att ge i många fall för den enskilde kan vara än värdefullare om utbytestjänstgöringen utvidgades. Detta skulle samtidigt vara ett sätt att utöka antalet notarietjänster, vilket SFS bedömer som synnerligen positivt eftersom tingstjänstgöringen fortfarande tillmäts så stor betydelse. Vad beträffar praktikarbete under själva utbildningstiden uttalar SFS att antalet lämpliga praktikplatser är starkt begränsat, och organisationen ställer sig därför något tveksam till denna del av motionen. I övrigt intar SFS en positiv ställning till motionsförslagen.

Framställning från NON till justitiedepartementet

I en den 27 juni 1975 dagtecknad skrivelse till justitiedepartementet föreslår NON att departementet låter föranstalta om en utredning med uppgift att utvärdera notariereformen och föreslå de förändringar i olika hänseenden som närmare överväganden kan föranleda. I skrivelsen hänvisar NON bl. a. till sitt här ovan redovisade remissyttrande till utskottet. Därjämte anför NON bl. a. följande:

NON har nu varit verksam i något mer än 2 1/2 år och åtskilliga erfarenheter har givetvis inhämtats. Kritik av olika slag har också framkommit. Från en del håll har gjorts gällande att reformen så till vida blivit ett misslyckande att notarietjänstgöring inte erbjudits de många sökande i den starkt ökade omfattning som förväntats. De, som framfört sådan kritik, efterlyser samtidigt breddade förutsättningar för notarietjänstgöring. Från annat håll har framkommit kritik av motsatt innebörd. Man menar att notarietjänstgöringen inte längre genomgående ger samma utbildningseffekt som tidigare och att de arbetsgivare som varit och alltjämt är beroende av notarierna för fullgörande av sina uppgifter - detta gäller främst tingsrätterna - ställts inför betydande svårigheter betingade av att åtskilliga notarier ej längre fullgör hela eller i allt fall den helt övervägande delen av sin notarietjänstgöring hos arbetsgivaren i fråga.

Även annan kritik har framkommit. Hit hör bl. a. att en på visst sätt anordnad notarietjänstgöring geren speciell och särskilt attraktiv meritering som annan notarietjänstgöring ej medför. Det har därför blivit en snedvridning i intresset för olika utbjudna notarietjänster, något som skapat en förklarlig irritation både hos vissa arbetsgivare och bland berörda notarier.

Slutligen skall här nämnas att nuvarande författningsbestämmelser behöver överses i åtskilliga hänseenden utifrån de vunna erfarenheterna.

JuU 1975/76: 9

18 Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet en motion med yrkande att riksdagen hos regeringen skall begära en vidgning av möjligheterna till notarietjänstgöring i enlighet med vad som anförs i motionen.

Notarietjänstgöring, tidigare vanligen kallad tingstjänstgöring, är en utbildningstjänstgöring som äger rum efter juris kandidatexamen och leder fram till notariemeritering. Sådan meritering krävs för att bli antagen som hovrättsfiskal, kammarrättsfiskal, åklagaraspirant och extra kronofogdesekreterare. Från år 1973, då den s. k. notariereformen genomfördes, gäller enligt notariekungörelsen att notarietjänstgöringen omfattar en tid av två år och sex månader och kan fullgöras vid tingsrätt eller länsstyrelse eller vid båda slagen av myndigheter. En del av tjänstgöringen får utföras som utbytestjänstgöring hos åklagarmyndighet, polischef, kronofogdemyndighet eller advokat. Utbytestjänstgöring hos åklagarmyndighet får omfatta högst ett år och annan utbytestjänstgöring högst sex månader. Efter särskild prövning kan som utbytestjänstgöring även fä räknas tjänstgöring under högst sex månader hos annan myndighet än nu sagts eller hos annan enskild arbetsgivare än advokat. För den som vill bli hovrättsfiskal eller åklagaraspirant måste tjänstgöringen under minst ett år ha varit förlagd till tingsrätt. Frågor om notarietjänstgöring handläggs av notarienämnden (NON).

Motionärerna kritiserar resultatet av notariereformen och anser det angeläget att utbudet av notarieplatser ökas. För att åstadkomma detta borde man enligt motionärerna godta tjänstgöring vid annan myndighet eller hos privat arbetsgivare som utbytestjänstgöring i större utsträckning än för närvarande. Vidare borde övervägas dels att låta sådan utbytestjänstgöring omfatta mer än sex månader, dels att låta utbytestjänstgöring obligatoriskt ingå i samtliga notarietjänster. Det borde också enligt motionärerna vara rimligt att praktiktjänstgöring under utbildningstiden fick tillgodoräknas som utbytestjänstgöring.

Enligt utskottets mening bör till en början konstateras att notarietjänstgöringen efter reformen år 1973 innebär möjligheter förde nyutexaminerade juris kandidaterna att inhämta värdefulla erfarenheter från flera verksamhetsgrenar inom rättsvårdens område än tidigare. Den nuvarande ordningen motsvarar enligt utskottets mening också i huvudsak både de krav på en gedigen praktisk tjänstgöring som måste uppställas för notariens fortsatta utbildning på domarbanan och de utbildningskrav som i övrigt gör sig gällande från framför allt de offentliga arbetsgivare, hos vilka den unge juristens framtida yrkesverksamhet kan förläggas.

När det gäller att närmare bedöma notariereformens effekter måste enligt utskottets mening hållas i minnet att den nya ordningen tillämpats endast i icke fullt tre år och att reformens verkningar därför kan förväntas ge sig till känna fullt ut först efter ytterligare en tid. Redan nu kan noteras att antalet tingsnotarietjänster under en tioårsperiod ökat med mer än 150

JuU 1975/76: 9

och att notariereformen hittills medfört omkring 100 notarieplatser utanför tingsrättsorganisationen. -t

Att visst fog finns för motionärernas kritik mot den nuvarande ordningen framgår av de remissyttranden utskottet inhämtat över motionen. Utskottet har särskilt fäst sig vid de problem som berörts av några remissinstanser och som sammanhänger med anordnandet av notarietjänstgöring vid länsstyrelserna och de till länsstyrelserna anknutna domstolarna. Härvidlag synes möjligheterna att åstadkomma en förbättring genom organisatoriska åtgärder kunna bättre tillvaratas. Över huvud taget framgår det enligt utskottets mening av remissopinionen att det är ett utbrett önskemål att, såsom motionärerna förordar, flera nyutexaminerade juris kandidater än f. n. ges tillfälle till notarietjänstgöring. Utskottet, som i likhet med motionärerna finnér det angeläget att detta önskemål snabbt kan tillgodoses, anser sig emellertid inte utan en närmare utredning kunna ta ställning till de skilda förslag motionärerna framfört i syfte att öka möjligheterna till notarietjänstgöring. Bland remissinstanserna är också meningarna delade om vilka åtgärder som bör vidtas härvidlag. Utskottet vill dock rent allmänt framlalla att man vid anordnandet av ett större antal notarietjänster samtidigt måste tillgodose kraven på tjänstgöringens omfattning och utbildningens kvalitet.

På längre sikt är en lösning av frågan hur notarietjänstgöringen bör anordnas förknippad med den mera omfattande problematiken om en öppnare domarbana som övervägts av 1972 års domarutredning. Frågan om notariemeriteringen har också, såsom påvisats av kammarrätten i Göteborg i dess remissyttrande, anknytning till det av länsberedningen berörda spörsmålet om organisationen av förvaltningsrättskipningen i första instans. Önskemålet att snabbt kunna åstadkomma ett ökat utbud av notarieplatser är emellertid enligt utskottets uppfattning så angeläget att åtgärder i syfte att nå en bättre ordning inte lämpligen bör anstå till dess de större frågorna om domarbanans utformning och förvaltningsrättskipningens anordnande får sin lösning.

Som framgår av vad utskottet anfört i det föregående kan man inte utan en närmare utredning ta ställning till vilka åtgärder som bör vidtas för att nå det önskade resultatet. 1 likhet med vad NON anför i sitt remissyttrande anser utskottet därför att det nu bör företas en allmän genomlysning av den i motionen aktualiserade problematiken samtidigt med en utvärdering i skilda hänseenden av notariereformens resultat. Angelägenheten av att en sådan utredning som utskottet förordar kommer till stånd har också nyligen framhållits av NON i skrivelse till justitiedepartementet. Under utredningsarbetet bör naturligen de av motionärerna framförda förslagen övervägas liksom de synpunkter som framkommit under utskottets remissbehandling. Det bör överlåtas åt regeringen att besluta om formerna för utredningens bedrivande.

Vad utskottet sålunda i anledning av motionen uttalat om en utredning för översyn av reglerna för notarietjänstgöring bör ges regeringen till känna.

JuU 1975/76: 9

20 Utskottet hemställer

att riksdagen i anledning av motionen 1975:1127 ger regeringen till känna vad utskottet uttalat om utredning för översyn av reglerna om notarietjänstgöring.

Stockholm den 4 november 1975

På justitieutskottets vägnar ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam (c), Larfors (s), Johansson i Växjö (c). Jönsson i Malmö (s), fru Bergander (s), herrar Schött (m), Nilsson i Visby (s), Fransson (c), Lövenborg (vpk), fru André (c), herrar Petersson i Röstånga (fp), Mathsson i Fagersta (s) och Raneskog (c).

GOTAB 75 10121 S Stockholm 1975