Med anledning av motion om traktamentsersättning enligt ersättningsstadgan för riksdagens ledamöter

KU 1975/76: 11

Konstitutionsutskottets betänkande 1975/76:11

med anledning av motion om traktamentsersättning enligt ersättningsstadgan för riksdagens ledamöter

Motionen

I motionen 1975:671 av herr Korpås m. fl. (c, m) hemställs ”att riksdagen beslutar ändra §§ 7 och 8 i Ersättningsstadga för riksdagens ledamöter så, att ordet 'fågelvägen’ ersättes med 'närmaste resväg med allmänna kommunikationer’ Motionärerna

anför bl. a. att beräkning av avstånd efter fågelväg ”har föga med verkligheten att göra” och torde ha övergetts i de flesta fall. Med hänvisning till att dagens kommunikationer sällan medger resa raka vägen framhålls att den nuvarande beräkningsmetoden ”leder till att personer med kortare restid kan få större ersättning än personer med längre restid”.

Gällande ordning m. m.

Bestämmelser om traktamente finns i 7-9 §§ ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledamöter. Bestämmelserna innebär att riksdagsledamöterna delas in i tre grupper efter bosättningen, räknat efter avståndet (fågelvägen) från riksdagshuset. Om detta avstånd överstiger 70 kilometer utgår traktamente under sessionstid med "det lägsta belopp för dygn som enligt allmänna resereglementet (1952:735) utgår till statlig förrättningsman med eget hushåll”. Traktamentet utgår endast under pågående riksmöte och är f. n. 54 kronor per dygn. Om avståndet understiger 15 kilometer utgår aldrig något traktamente. Om avståndet är mellan 15 och 70 kilometer kan förvaltningsstyrelsen tillerkänna ledamot traktamente med högst det nyss angivna beloppet.

Från förvaltningsstyrelsens praxis kan antecknas att det för att traktamente skall beviljas i princip krävs att vederbörande är bosatt minst 35 kilometer från riksdagshuset och har kostnader för bostad även i Stockholm. Endast då det föreligger särskilda skäl härför anses ledamot som inte uppfyller båda dessa krav böra få traktamente. Under senare år har över huvud taget ingen ledamot som varit bosatt närmare än 25 kilometer från riksdagshuset fått traktamente. Då traktamente har beviljats till ledamöter inom ifrågavarande grupp har detta vanligen utgått med två tredjedelar av helt traktamente.

Det nuvarande traktamentssystemet, som infördes år 1959, har i vad gäller differentieringen mellan ledamöterna från Stockholmsområdet och övriga ledamöter sina rötter i tidigare system med olika stora arvoden till nämnda grupper av ledamöter. Sedan början av 1900-talet har sålunda riksdagsle 1

Riksdagen 1975/76. 4 sami Nr II

KU 1975/76: 11

damöterna bosatta inom Stockholmsområdet fått en lägre ersättning än ledamöterna från övriga delar av landet.

I propositionen 1951:98 föreslogs att differentieringen mellan ledamöterna skulle göras så, att såväl stockholmarna som de ledamöter som, utan att vara bosatta i Stockholm, regelmässigt och utan avsevärd olägenhet kunde tillbringa nattvilan i hemmet, skulle få ett lägre arvode än de övriga ledamöterna. Konstitutionsutskottet ansåg också det skäligt att inte enbart de i Stockholm bosatta ledamöterna skulle få det lägre arvodet men avstyrkte den i propositionen föreslagna differentieringsmetoden, som enligt utskottets mening förutsatte individuella avgöranden, som i många fall skulle bli ytterst vanskliga och också göra det nödvändigt att reglera rätten att anföra besvär över besluten. Utskottet ansåg det därför "uteslutet att utforma differentieringen annorledes än med en mekaniskt verkande regel" (KU 1951:24 s. 5). Under beaktande av kommunikationsnätets beskaffenhet i Stockholmstrakten stannade utskottet för att området för det lägre arvodet skulle omfatta dels hela Stockholms stad, dels "det område utanför staden, som begränsas av en cirkel dragen på ett avstånd av femton kilometer från Gustav Adolfs torg i Stockholm”. Utskottet framhöll särskilt att det "därvid icke förbisett, vare sig att kommunikationerna till enstaka platser inom detta område kunna vara förhållandevis mindre goda eller att förbindelserna till vissa platser utanför området äro så goda, att där bosatta riksdagsmän kunde anses bliva skäligen tillgodosedda med det lägre arvodet”. Hur än gränsen för det lägre arvodets tillämplighetsområde drogs skulle dock, enligt utskottet, det alltid finnas utrymme för sådana påpekanden. Riksdagen följde utskottet.

1957 års riksdagsarvodesutredning tog också upp differentieringsfrågan. Utredningen fann för sin del att en ytterligare differentiering borde göras och föreslog att detta skedde genom införande av tre traktamentszoner, en för ledamöter bosatta inom Stockholm eller högst 25 kilometer fågelvägen från riksdagshuset, en för ledamöter bosatta 25-500 kilometer fågelvägen från riksdagshuset eller i längre bort liggande delar av Malmöhus län och en för ledamöter bosatta norr om Stockholm över 500 kilometer fågelvägen från riksdagshuset. Enligt utredningens förslag skulle ledamöterna bosatta i den första zonen inte få något traktamente, medan ledamöterna bosatta i den andra zonen skulle få samma antal nattraktamenten som ledamöterna bosatta i den tredje zonen men ett mindre antal (drygt hälften) dagtraktamenten än dessa ledamöter.

Konstitutionsutskottet ansåg däremot att ett enhetligt traktamente borde utgå till alla riksdagsledamöter utanför Stockholmsregionen. Under framhållande att det uppstod vissa gränsdragningsproblem vid bestämmandet av Stockholmsregionen föreslog utskottet att avgränsningen borde göras av en cirkel, dragen på ett avstånd av 70 kilometer från riksdagshuset. Enligt utskottet torde nämligen det mest rättvisande resultatet uppnås om man inom ett relativt vidsträckt område hade möjlighet att med hänsyn till om -

KU 1975/76: 11

ständigheterna i varje fall bestämma om och i vilken utsträckning traktamente skulle utgå. För de ledamöter som var bosatta minst 15 och högst 70 kilometer från riksdagshuset fick sålunda dåvarande kanslideputerade rätt att i undantagsfall besluta om fullt traktamente. Utskottet förutsatte att traktamentsfrågan skulle bedömas med hänsyn till ”belägenheten av den fastighet, där riksdagsmannen är bosatt, och icke till den där han är mantalsskriven, även om dessa i regel kommer att sammanfalla” (KU 1959:18 s. 8). Riksdagen följde utskottet.

Under det utredningsarbete som under senare år skett inom förvaltningsstyrelsen rörande vissa bestämmelser i ersättningsstadgan har bl. a. diskuterats den tekniska utformningen av de nuvarande traktamentsreglerna. Med hänvisning till att en övergång från den nuvarande mekaniskt verkande regeln med olika traktamentszoner - och sålunda utgående från avståndet fågelvägen till riksdagshuset - skulle medföra administrativt merarbete som inte vägs upp av egentliga fördelar har någon ändring härvidlag inte föreslagits. Det kan också nämnas att allmänna resereglementet (1952:735), till vilket traktamentsbestämmelserna i ersättningsstadgan anslutits, har ett system med s. k. tjänstgörings- och förrättningszoner, som begränsas av cirklar med olika långa radier (dvs. fågelvägsmetoden). Därutöver förekommer kompletterande bestämmelser som utgår från beräkningen av ”kortaste färdvägen” mellan tjänste- och förrättningsställel (se t. ex. 1 och 7 §§). Dessutom finns bestämmelser som utgår från den faktiska tidsåtgången vid ifrågavarande bortvaro.

Remissyttrande

Riksdagens förvaltningsstyrelse har i ett den 9 september 1975 avgivet remissyttrande över motionen föreslagit att 7 och 8 §§ i ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledamöter ändras så att formuleringen "bosatt på längre avstånd än 70(15) kilometer fågelvägen från riksdagshuset” ersätts med formuleringen ”bosatt utanför ett område som begränsas av en cirkel med 70 (15) kilometers radie och med riksdagshuset som medelpunkt”. Härigenom skulle viss överensstämmelse nås bl. a. med allmänna resereglementet, där förättningszon definieras på motsvarande sätt. För närmare motivering har styrelsen hänvisat till en bilagd promemoria (ej tryckt).

Förvaltningsstyrelsen redovisar i den åberopade promemorian bl. a. den historiska bakgrunden till de nuvarande bestämmelserna och framhåller sammanfattningsvis att med hittillsvarande praxis skulle motionärernas förslag inte innebära några påtagliga förändringar i sak beträffande de f. n. utgående traktamentena. Ett system som helt bygger på en individuell prövning - beräkning av resvägarna (och ev. restiderna) i varje enskilt fall - skulle enligt styrelsen innebära praktiska olägenheter, som kan undvikas genom en zonindelning av nuvarande slag.

KU 1975/76: 11

4 Utskottet

Frågan om ändring av bestämmelserna om traktamente och kostnadsersättning till riksdagens ledamöter har under senare år varit föremål för närmare överväganden inom förvaltningsstyrelsen. Därvid har bl. a. tagits upp frågan om ytterligare ersättning till de ledamöter bosatta inom Stockholmsregionen vilka inte får något traktamente. Några förslag i detta avseende har dock inte lagts fram.

Förvaltningsstyrelsens nu med anledning av motionen framlagda förslag till ändring av traktamentsbestämmelserna i ersättningsstadgan för riksdagens ledamöter innebär ingen ändring i sak utan avser endast en redaktionell anpassning till motsvarande bestämmelser i allmänna resereglementet. Styrelsen har i sitt remissyttrande över den aktuella motionen framhållit, att med hittillsvarande praxis skulle motionärernas förslag - att ersätta ordet ”fågelvägen” med ”närmaste resväg med allmänna kommunikationer” - inte innebära några påtagliga förändringar i sak beträffande de f. n. utgående traktamentena. Däremot skulle enligt förvaltningsstyrelsens mening ett system som helt bygger på en individuell prövning av faktiska resvägar (och ev. restider) innebära praktiska olägenheter, som kan undvikas genom en zonindelning av nuvarande slag.

Utskottet har vid flera tillfällen framhållit fördelarna med ett mekaniskt verkande system och ansett att det mest rättvisande resultatet uppnås om man dessutom inom ett relativt vidsträckt område har möjlighet att med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet bestämma om och i vilken utsträckning traktamente skall utgå. Uppgiften att göra dessa bedömningar har lagts på förvaltningsstyrelsen. Utskottet förutsätter att förvaltningsstyrelsen vid sin prövning av uppkommande frågor om traktamentsersättning också beaktar de synpunkter på bl. a. den faktiska resvägen som anförs i motionen och tar de individuella hänsyn som behövs.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen och tillstyrker förvaltningsstyrelsens förslag till ändrad lydelse av 7 och 8 §§ i ersättningsstadgan. Utskottet föreslår vidare den redaktionella ändringen i 4 och 7 §§ att ordet ”session” ersätts med ”riksmöte”.

Utskottet hemställer

att riksdagen med avslag på motionen 1975:671 antar det i bilaga intagna förslaget till lag om ändring i ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledamöter.

Stockholm den 14 oktober 1975

På konstitutionsutskottets vägnar HILDING JOHANSSON

KU 1975/76: 11

5 Närvarande: herrar Johansson i Trollhättan (s), Boo (c), fru Thunvall (s), herrar Werner i Malmö (m), Mossberg (s), Fiskesjö (c), Jonnergård (c), Björck i Nässiö (m). Karlsson i Malung (s), Nordin (c), Olsson i Edane (s), Johansson i Malmö (s), Wictorsson* (s), Berndtson (vpk) och Lindahl i Hamburgsund (fp).

* Ej närvarande vid justeringen.

KU 1975/76: 11

6 Bilaga

Förslag till

Lag om ändring i ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledamöter

Riksdagen förordnar i fråga om ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledamöter dels att i 4 § ordet ”session” skall bytas ut mot ”riksmöte”, dels att 7 och 8 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ledamot, som är bosatt på längre avstånd än 70 kilometer fågelvägen från riksdagshuset, erhåller för tid då session pågår traktamente, beräknat efter det lägsta belopp för dygn som enligt allmänna resereglementet (1952:735) utgår till statlig förrättningsman med eget hushåll. Ersättare erhåller dock för de första femton dygnen av varje tjänstgöringsperiod i stället traktamente med de högsta belopp som enligt allmänna resereglementet utgår till statlig förrättningsman.

Annan ledamot, som är bosatt på längre avstånd än 15 kilometer fågelvägen från riksdagshuset, kan av riksdagens förvaltningsstyrelse tillerkännas traktamente med högst det belopp som följer av 7 §.

§

Ledamot som är bosatt utanför ett område, som begränsas av en cirkel med 70 kilometers radie och med riksdagshuset som medelpunkt, erhåller för tid då riksmöte pågår traktamente, beräknat efter det lägsta belopp för dygn som enligt allmänna resereglementet (1952:735) utgår till statlig förrättningsman med eget hushåll. Ersättare erhåller dock för de första femton dygnen av varje tjänstgöringsperiod i stället traktamente med de högsta belopp som enligt allmänna resereglementet utgår till statlig förrättningsman.

Annan ledamot, som är bosatt utanför ett område, som begränsas av en cirkel med 15 kilometers radie och med riksdagshuset som medelpunkt, kan av riksdagens förvaltningsstyrelse tillerkännas traktamente med högst det belopp som följer av 7 !j.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

.

GOTAB 75 10109 S Stockholm 1975