Med anledning av motioner om bättre offentlig svenska och användande av förkortningar i offentligt tryck

KrU 1975/76:12

Kulturutskottets betänkande 1975/76:12

med anledning av motioner om bättre offentlig svenska och användande av förkortningar i offentligt tryck

Motionerna

1 detta betänkande behandlar utskottet följande motioner, vilkas behandling på förslag av kulturutskottet i betänkandet 1975:14 uppskjutits till 1975/76 års riksmöte, nämligen

1975:262 av herrar Helén (fp) och Romanus (fp) vari hemställs

1. att riksdagen begär att regeringen startar en försöksverksamhet för bättre offentlig svenska,

2. att riksdagen för ändamålet anslår 3 milj. kr. under åttonde huvudtiteln,

1975:499 av fröken Andersson (c) och fru Göthberg (c) vari hemställs

1. att sådana anvisningar utfärdas beträffande riksdagstrycket att förkortningar undviks och att de om de används ges tillfredsställande förklaringar,

2. att riksdagen hos regeringen anhåller att förkortningar i offentligt tryck undviks eller ges tillfredsställande förklaringar.

I motionen 1975:262 uttalas att det språk som används i offentliga sammanhang både av riksdagen och regeringen och av underordnade myndigheter alltför ofta är så krångligt och invecklat att det är svårt för medborgarna att förstå det. Motionärerna ger exempel som hämtats ur lagar, kungörelser och statliga betänkanden. Företeelser som gör det offentliga språket svårt att förstå är bl. a. substantivsjuka, mångordighet och oklara syftningar och även användningen av onödiga förkortningar av typen SIA, LUP, SSK. osv. Motionärerna anmärker också på användningen av onödiga definitioner. Det heter vidare i motionen att språket numera hotas av långt värre avarter än kanslispråket i dess olika varianter. Särskilt anmärker motionärerna på användningen av osmälta eller illa översatta termer och vändningar ur ett huvudsakligen anglosaxiskt samhällsvetenskapligt språk.

Motionärerna framhåller kraftigt att ett bättre offentligt språk är nödvändigt både på riksplanet och i den regionala och lokala politiken. Del krävs åtgärder som ger snabba resultat och bryter en olycklig utveckling men också att man genom utbildning påverkar det offentliga språket på lång sikt. I motionen skisseras ett program för språkförbättrande åtgärder, vilket innehåller att man först tar reda på vilka offentliga texter som skall ges ut, att man beslutar att alla författningar skall språkgranskas innan de utfärdas, att man fastställer regler om språklig granskning av statliga utredningars betänkanden, att personal för språkgranskning utbildas, att undervisning i offentlig svenska införs i all eftergymnasial utbildning och att

1 Riksdagen 1975 1 76. 13 sami. Nr 12

KrU 1975/76:12

en handbok i offentlig svenska utarbetas. Det förutsätts i motionen att Svenska språknämndens resurser skall utnyttjas i detta arbete. Några närmare direktiv från riksdagens sida är det enligt motionärerna inte lämpligt att ge. Det bör räcka med ett anslag för försöksverksamhet och ett uttalande från riksdagen.

I motionen 1975:499 framhålls att en av förutsättningarna för en levande demokrati är att människorna förstår det språk som talas och skrivs av officiella personer och institutioner. Tyvärr brister det mycket i detta avseende. Stora grupper av människor har svårigheter att förstå det språk som myndigheter använder. Detta ger många en känsla av maktlöshet och leder lätt till främlingskap i samhället. Motionärerna aktualiserar en detalj i detta problemkomplex, nämligen bruket av förkortningar och då särskilt det som på senare tid blivit allt vanligare, nämligen att förkortningar används också i fråga om utredningar och liknande offentlig verksamhet av mer begränsad varaktighet, t. ex. MUS och PUKAS. Motionärerna anser att användningen av förkortningar bör begränsas och framhåller som ett grundläggande krav att förkortningarnas betydelse och innebörd klargörs i varje framställning där de används.

Remissyttranden

Utskottet, som erfarit att den i motionen 1975:262 behandlade frågan uppmärksammats vid några av universiteten, har inhämtat yttranden över motionerna från Svenska språknämnden.

Vad först gäller motionen 1975:262 instämmer Språknämnden i motionärernas uppfattning att den offentliga svenskan inte är bra och att den ”numera hotas av långt värre avarter än kanslispråket i dess olika varianter”. Språknämnden vill därmed inte ha sagt att allt språk i offentliga sammanhang alltid är dåligt, krångligt och obegripligt men hävdar att en alltför stor del är det.

Språknämnden har vidare anfört bl. a. följande.

Motionärerna föreslår ett program för att förbättra det offentliga språket, dels på kortare, dels på längre sikt. Första punkt i programmet är en inventering av vilka offentliga texter som skall ges u t. Språknämnden anser en sådan inventering önskvärd, främst för att man skall kunna se på vilka områden omedelbara insatser är mest angelägna. Därvid kan sannolikt två sorters texter komma att anses särskilt viktiga. Det är för det första centrala författningstexter, som är viktiga både i kraft av sitt innehåll och i sin egenskap att vara språkligt mönsterbildande för mängder av andra texter som kommer att skrivas med dem som grund. Det är för det andra sådana texter som är av stort allmänintresse för många medborgare och som är avsedda direkt för allmänheten, som får dem bl. a. i form av gruppkorsband till alla hushåll. Här bör också nämnas olika standardbrev och blanketter som sänds från myndigheter till enskilda, t. ex. rörande försäkringar, taxeringar, sociala förmåner.

KrU 1975/76:12

3 För den språkliga granskningen av texter kan Svenska språknämnden åtaga sig att utarbeta regler och anvisningar. För författningstext finns redan det PM ”Språket i lagar och andra författningar" som utarbetades gemensamt av statsrådsberedningen och Nämnden för svensk språkvård (Svenska språknämnden) och som kom ut 1967. Detta PM kan behöva en översyn men därutöver behövs regler och anvisningar även för andra arter av offentligt språk. Språknämnden är vidare villig att åtaga sig granskning av centrala texter även i fortsättningen; på nämndens sekretariat har under senare år granskats ett stort antal texter, författningar, utredningar, rapporter, promemorior, formulär etc. från departement, centrala verk och myndigheter och från regionala och lokala myndigheter. Nämnden har alltså stor erfarenhet på detta område. Emellertid kan man räkna med att behovet av granskning kommer att öka så mycket att språknämndens sekretariat med sin nuvarande personal (fyra språkvetenskapligt utbildade tjänstemän) inte hinner med denna utvidgade verksamhet. För att möta behoven föreslår Språknämnden som ett första steg dels att en försöksutbildning av ca 20 språkkonsulter sätts i gång, dels att nämndens sekretariat utökas med två tjänster. Genom en sådan utökning skulle personalen på Språknämndens sekretariat kunna åtaga sig att språkgranska ett betydande antal centrala offentliga texter, att planera och genomföra utbildning av språkkonsulter för den offentliga sektorn, att tjäna som bas och stöd åt dessa språkkonsulter under deras verksamhet och att utföra sådana undersökningar som kan krävas för att det offentliga språket skall kunna förbättras.

1 fråga om utbildning av personal för språkgranskning, s. k. språkkonsulter, och om deras arbete vid verk och myndigheter anför nämnden följande.

Språknämnden föreslår att nämnden får i uppdrag att i samarbete med statens personalutbildningsnämnd och gärna i samråd med kommunförbundet och landstingsförbundet planera och genomföra en språkkonsultutbildning med speciell inriktning på det offentliga språket. Deltagarantalet i kursen föreslås till 20. Efter utbildningen skall dessa 20 personer finnas tillgängliga för längre eller kortare uppdrag inom olika verk och myndigheter. Språknämnden kan åtaga sig att tjäna som förmedlare mellan verk och myndigheter och dessa språkkonsulter. På längre sikt bör särskilda språkkonsulttjänster inrättas vid olika offentliga myndigheter och verk.

Språknämnden vill framhålla att goda resultat sällan nås enbart genom att vissa texter granskas. För att man skall kunna övertyga de skrivande tjänstemännen om värdet av ett enkelt och klart språk, men också för att ge anvisningar om hur detta mål skall nås, behövs seminarier eller samtal, där de skrivande får tillfälle att diskutera sina specifika problem med en språkman. Granskningen bör alltså kombineras med diskuterande genomgångar av de texter som tjänstemännen skriver. Statens personalutbildningsnämnd har redan tagit initiativ till en arbetsgrupp som skall söka utarbeta ett material för direkt skrivundervisning vid myndigheterna. I arbetsgruppen ingår en språkman anställd vid Svenska språknämndens sekretariat.

I det program som motionärerna skisserat ingår också att undervisning i svenska skall förekomma i all eftergymnasial utbildning, bl. a. för jurister, tekniker och läkare. Härom har nämnden anfört följande.

KrU 1975/76:12

4 Språknämnden har länge förordat sådan utbildning. Likaså har universitetskanslersämbetets arbetsgrupp för översyn av den eftergymnasiala utbildningen i svenska (Svenskgruppen) kraftigt understrukit detta behov. Vid universiteten har också vissa försök gjorts, bl. a. för juridikstuderande i Uppsala. Med hänsyn till den från utbildningssynpunkt mycket skiftande rekryteringen till statliga tjänster vill Språknämnden betona att universiteten bör ordna en sådan språklig skolning i den eftergymnasiala utbildningen också - utom för de grupper som nämns i motionen - för ekonomer, pedagoger och övriga samhällsvetare. En stor del av rekryteringen till statliga skrivande tjänster sker ju från dessa grupper. Detta är alltså en utbildning som bör läggas in i de ordinarie kurserna vid universitet och högskolor.

I detta sammanhang vill Språknämnden peka på nödvändigheten av att ansvariga tjänstemän själva kan formulera texter så att de kan läsas också utanför en trängre krets. Kommunikationen mellan myndighet och allmänhet skulle i annat fall kunna komma att glida över i händerna på en särskild grupp kommunikatörer, som inte själva är ansvariga för olika åtgärder. En sådan grupp av förmedlare skulle kunna utvecklas till ett slags filter i kommunikationen mellan myndigheter och allmänhet. Enligt Språknämndens mening kan professionella informatörer göra värdefulla insatser inom den offentliga förvaltningen, men det bör betonas att även de i sakfrågorna ansvariga och kunniga tjänstemännen måste känna ett ansvar förden språkliga kommunikationens effektivitet. Därtill kan läggas att tjänstemännen skall kunna kommunicera med journalister och andra skribenter om sitt ansvarsområde. Det är alltså detta krav - att den ansvarige skall kunna uttrycka sig ledigt och begripligt i de frågor han har hand om - som gör den eftergymnasiala utbildningen i svenska språkets behandling nödvändig.

Språknämnden tillstyrker att en handbok i offentlig svenska utarbetas.

För att arbetet på att förbättra den offentliga svenskan skall kunna få en fast grund att bygga vidare på bör en handbok utarbetas. En sådan handbok bör dels innehålla sådant som är väsentligt för att man skall kunna skriva en klar, nyanserad och begriplig svenska i olika situationer, dels vara upplagd så att den kan användas av tjänstemännen på olika nivåer direkt i deras arbete. Dessa krav på handboken gör att den bör utarbetas av Svenska språknämnden som besitter både det kunnande och den erfarenhet som krävs. Språknämnden föreslår att för detta ändamål anslås ett belopp om ca 100 000 kr. till avlöning av vikarie för den personal vid sekretariatet - i första hand professor Molde eller docent Westman - som skulle utarbeta denna bok.

En förutsättning för de åtgärder som nämnden föreslagit är att dess sekretariat utvidgas och förstärks. För att nämnden skall kunna engagera sig i den omfattning som skisserats krävs två nya språkvårdartjänster vid sekretariatet, förslagsvis i lönegrad F 14. En ökning av personalen skulle innebära att de nuvarande lokalerna inte räcker till: större lokaler blir nödvändiga. Slutligen skulle också kontorskostnaderna öka.

Kostnaderna för samtliga åtgärder som Språknämnden föreslår skulle i 1976 års löneläge bli 867 500 kr., varav 617 500 kr. är engångskostnader under budgetåret 1976/77, medan resterande 250 000 kr. utgör ökat statsbidrag

KrU 1975/76:12

till Svenska språknämnden, ett ökat statsbidrag som enligt nämndens mening bör utgå årligen.

1 yttrande över motionen 1975:499 instämmer Svenska språknämnden i de uttalanden som framförts av motionärerna och anför följande.

Frågan om förkortningar är självfallet bara en detalj i problemet det offentliga språkets begriplighet. Men det är onekligen en viktig detalj. Svenska språknämnden räknar med att få möjlighet att utarbeta en handbok för den offentliga svenskan, men i väntan på denna handbok skulle man ändå kunna utfärda bestämmelser angående bruket av förkortningar i offentligt tryck. Sådana bestämmelser kan utarbetas enligt de riktlinjer som motionärerna föreslår. Språknämnden vill gärna understryka vikten av att riksdagen själv medverkar "till ökad förståelse av sitt eget tryck genom att begränsa användningen av förkortningar".

Anvisningarna bör helt enkelt gå ut på att i offentligt tryck inga förkortningar utom sådana som finns förtecknade i Anvisningar för riksdagstrycket får förekomma utan förtydligande.

Sådana bestämmelser kan synas orationella, men Språknämnden vill gärna rikta riksdagens uppmärksamhet på skillnaden mellan rationellt skrivande

- då skribenten tjänar in en smula tid och papper - och rationellt läsande

- då läsaren slipper att använda extra tid till alt försöka ta reda på vad skribenten menar med de kodbeteckningar han använder. Eftersom det mesta som trycks har fler läsare än författare torde den totala vinsten i tid bli större om de offentliga texterna skrivs i klartext i stället för i förkortningskod.

Utskottet

Språket är av utomordentlig betydelse för kommunikationen mellan människorna, för samspel och samverkan dem emellan, för utbyte av information samt förmedling av tankar och känslor. Ändå måste man tyvärr konstatera att behandlingen av svenska språket i offentliga sammanhang ofta är i hög grad bristfällig och att den kritik som förts fram i motionerna 1975:262 och 1975:499 är berättigad. Utskottet har den bestämda uppfattningen att det är nödvändigt med kraftiga ansträngningar för att komma till rätta med de missförhållanden som föreligger. Målet bör vara ett språk som är klart och tydligt. Det är angeläget att man söker sig fram mot detta mål på sådana vägar att språket inte riskerar att bli torftigt och förlora i uttrycksfullhet.

Motionerna siktar till åtgärder som skall göra det offentliga språket mera lättförståeligt än det ofta är för närvarande. Det är i hög grad önskvärt att sådana åtgärder kommer till stånd, men det finns enligt utskottets mening också anledning att överväga åtgärder för att öka de enskilda människornas förmåga att förstå det språk som talas och skrivs i offentliga sammanhang.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det språkvårdande arbetet bör intensifieras. En arbetsuppgift som snarast bör påbörjas är utarbetandet av en handbok i offentlig svenska. 1 övrigt är det lämpligast att riksdagen

KrU 1975/76:12

inte nu tar ställning till alla detaljer i arbetet. Svenska språknämnden, som för innevarande budgetår tilldelats ett bidrag av 359 000 kr. ur reservationsanslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål, har förklarat sig villig att åtaga sig uppgiften att utarbeta nämnda handbok. Kostnaderna har beräknats till 133 000 kr. Detta belopp bör ställas till nämndens förfogande. Vilka övriga åtgärder som bör vidtagas bör övervägas av regeringen som därefter hos riksdagen begär anvisande av de medel som anses nödvändiga för ändamålet. Därvid bör det enligt utskottets mening beaktas att Svenska språknämnden bör få möjlighet att öka sina ansträngningar att göra den offentliga svenskan bättre och effektivare.

Utskottet föreslår att riksdagen med anledning av motionerna 1975:262 och 1975:499, yrkande 2, som sin mening ger till känna för regeringen vad utskottet anfört om språkvårdande åtgärder och därjämte för nyssnämnda ändamål på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1975/76 anvisar ett reservationsanslag av 133 000 kr. med rubriken Bidrag till särskilda kulturella ändamål.

Yrkande 1 i motionen 1975:499 gäller användningen av förkortningar i riksdagstrycket. Utskottet, som delar motionärernas uppfattning i denna fråga, får erinra om att det inom riksdagen finns skrivregler som utarbetats i samråd med statsrådsberedningen och Svenska språknämnden samt företrädare för riksdagens kammarkansli och förvaltningskontor. Reglerna finns trycka i ett häfte med titeln Riksdagens skrivregler som kom ut i januari 1975. Häftet är avsett som en kortfattad handbok bl. a. för dem inom riksdagen som har till uppgift att uttrycka sig i skrift. Det innehåller under rubriken Initialförkortningar en rekommendation om att ovanliga förkortningar bör förklaras men tillgodoser inte i övrigt motionärernas önskemål. Utskottet anser det lämpligt att anvisningar meddelas i huvudsaklig överensstämmelse med vad motionärerna önskat och föreslår därför att riksdagen med anledning av motionen 1975:499, yrkande 1, uppdrar åt talmanskonferensen att ombesörja detta.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

1. att riksdagen med anledning av motionerna 1975:262 och 1975:499, yrkande 2, dels som sin mening ger till känna för regeringen vad utskottet anfört om språkvårdande åtgärder m. m., dels till Bidrag lill särskilda kulturella ändamål på tilläggsbudget 1 till statsbudgeten förbudgetåret 1975/76 under åttonde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av 133 000 kr.,

KrU 1975/76:12

2. att riksdagen med anledning av motionen 1975:499, yrkande 1, uppdrar åt talmanskonferensen att ombesörja att anvisningar utfärdas för riksdagstrycket i huvudsaklig överensstämmelse med vad som förordats i motionen.

Stockholm den 18 november 1975

På kulturutskottets vägnar LENNART MATTSSON

Närvarande vid ärendets slutbehandling: herrar Mattsson i Lane-Herrestad (c), Andersson i Lycksele (s), Leander (s), fru Fraenkel (fp), herrar Green (s), Eriksson i Ulfsbyn (c), fru Johansson i Uddevalla (s), fru Mogård (m), herr Norrby (c), fru Ryding (vpk), fröken Eliasson (c), fru Göthberg (c), fru Diesen (m), herr Gillström (s) och fru Jordan (s).