Med anledning av motion om kostnaden för hävande av omyndighetsförklaring
LU 1975/76: 13
Lagutskottets betänkande 1975/76: 13
med anledning av motion om kostnaden för hävande av omyndighetsförklaring Motionen I
motionen 1975/76:1110 av fru Karlsson (c) och herr Svanström (c) yrkas att riksdagen skall besluta om utfärdande av sådana bestämmelser att samtliga kostnader för hävande av omyndighetsförklaring skall bestridas av det allmänna.
Till stöd för yrkandet anför motionärerna att det ofta är förenat med kostnader och besvär att få kontakt med psykiatriker och att av denne få sådant läkarintyg som fordras för hävande av omyndighetsförklaring. Vid ärendets avgörande i tingsrätten tillkommer expeditionsavgifter samt ibland kostnader för biträde av advokat. Motionärerna anser det rimligt att nämnda kostnader bestrides av det allmänna. Genomförande av en sådan ordning skulle enligt motionärerna också ligga i linje med grundtanken med den nya förmynderskapslagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1976, nämligen att så få människor som möjligt skall sakna de medborgerliga rättigheter som tillkommer den som är myndig.
Gällande bestämmelser
Den 1 januari 1976 trädde ändrade regler i Jöräldrabalken (FB) om förmynderskap i kraft. (Prop. 1974:142, LU 1974:38, SFS 1974:1038). De nya reglerna innebär bl. a. att grunderna för omyndighetsförklaring begränsats. Enligt FB 10:1 kan en person sålunda förklaras omyndig endast om han på grund av psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet av annat slag är ur stånd att vårda sig eller sin egendom och det inte är tillräckligt att god man förordnas för honom eller att han på annat mindre ingripande sätt får bistånd i vården av sina angelägenheter.
En grundtanke bakom de nya reglerna är vidare att en person inte skall behöva vara omyndigförklarad under längre tid än nödvändigt. Om skäl för omyndighetsförklaring inte längre föreligger skall den enligt FB 10:8 hävas av rätten. Ansökan om hävande av omyndighetsförklaring får göras av den omyndige själv, hans förmyndare eller överförmyndaren (FB 20:16). I syfte att undvika att personer är omyndigförklarade längre än som är absolut nödvändigt har i överförmyndarkungörelsen (1974:1047) införts en skyldighet för överförmyndaren (3 §) att årligen granska alla förmynderskap som avser omyndigförklarade och därvid efter samråd med medicinsk och social expertis bilda sig en uppfattning om huruvida ifrågavarande personer
Riksdagen 1975/76. 8 sami. Nr 13
LU 1975/76:13
bör förbli omyndiga. Finner överförmyndaren att det inte längre föreligger skäl för omyndighetsförklaring, skall han ansöka om hävande av denna. Som en ytterligare garanti för att personer inte förblir omyndigförklarade längre än nödvändigt har i lagen (1954:519) om nykterhetsvård (67 §) och lagen (1956:2) om socialhjälp (63 §) tagits in bestämmelser om skyldighet för nykterhets- resp. socialnämnder att anmäla till överförmyndaren när någon som är föremål för deras verksamhet inte längre bör vara omyndigförklarad. En motsvarande bestämmelse om anmälningsskyldighet för överläkare och vårdchef har tagits in i sjukvårdskungörelsen (1912:676) resp. stadgan (1968:146) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.
Om överförmyndare ansöker om hävande av omyndighetsförklaring uppstår inga kostnader förden omyndigförklarade. Görs ansökan av den omyndigförklarade själv kan däremot vissa kostnader uppkomma. För att ansökan skall kunna bifallas fordras att läkarintyg angående den omyndigförklarades sinnestillstånd företes (FB 20:21). Sådant läkarintyg skall vara utfärdat av läkare som har specialistkompetens i allmän psykiatri, rättspsykiatri eller barn- och ungdomspsykiatri eller som annars har förklarats behörig av socialstyrelsen. Några speciella bestämmelser om kostnader för läkarintyget finns inte. Är vederbörande läkare ansluten till läkarvårdstaxan får kostnaden dock inte överstiga 281 kronor.
Den omyndigförklarade har vidare att erlägga vissa expeditionsavgifter enligt expeditionskungörelsen (1964:618). För ansökan om hävande av omyndighetsförklaringen tas ut en avgift om 25 kronor och för dom i målet 25 kronor samt 10 kronor för varje sida av domen.
Om sökande beviljas allmän rättshjälp betalar staten enligt 9 § rättshjälpslagen (1972:429) expeditionskostnaderna, kostnaderna för läkarintyg samt kostnaden för biträde. Sökanden kan dock åläggas att bidra till kostnaderna för allmän rättshjälp (11-15 §§).
Även om den omyndigförklarade inte har rättshjälp kan han få biträde. Enligt 20:19 FB skall nämligen rättegångsbiträde förordnas om det ej är uppenbart att biträde ej erfordras. Ersättningen till rättegångsbiträdet skall stanna på statsverket om ej ev. motpart finnes böra åläggas att gottgöra statsverket kostnaden.
Utskottet
Den 1 januari 1976 trädde nya regler om förmynderskap i kraft. Ett av syftena med reformen har varit att väsentligt minska antalet omyndighetsförklarade. Bestämmelser har sålunda införts som dels begränsar möjligheterna till omyndighetsförklaring, dels ger bättre garantier för att en omyndighetsförklaring blir hävd när skäl för den inte längre föreligger.
I motionen framhålls att en omyndigförklarad, som önskar att få omyndighetsförklaringen hävd, ofta åsamkas kostnader bl. a. för anskaffandet av läkarintyg, för biträde vid rätten samt för lösen av dom. Detta förhållande
LU 1975/76:13
kan motverka syftet med förmynderskapsreformen. Motionärerna yrkar därför att riksdagen skall besluta att samtliga kostnader för hävande av omyndighetsförklaring skall bestridas av det allmänna.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det inte bör vara förenat med några kostnader att få en omyndighetsförklaring hävd. Enligt utskottets mening tillgodoser också de nya förmynderskapsreglerna i princip detta önskemål. Såsom framgår av redogörelsen i det föregående för de nya reglerna föreligger det nämligen skyldighet för nykterhets- och socialnämnder samt vissa överläkare och vårdchefer att anmäla till överförmyndaren, när någon som är föremål för deras verksamhet inte längre bör vara omyndigförklarad. Det åligger vidare överförmyndaren att själv årligen granska alla förmynderskap och därvid pröva om det finns skäl att ansöka om hävande av omyndighetsförklaringen. Självfallet åligger det överförmyndaren att även göra sådan prövning, om den omyndigförklarade vänder sig till överförmyndaren och begär att denne skall ansöka om omyndighetsförklaringens hävande. Inger överförmyndaren därefter sådan ansökan till rätten, stannar kostnaden härför på det allmänna.
Om överförmyndaren vid sin prövning finner att den omyndigförklarade bör förbli omyndig, har den omyndigförklarade möjlighet att själv ansöka om hävande av omyndighetsförklaringen. I detta fall kan den omyndigförklarade åsamkas vissa kostnader. Förordnas biträde för den omyndigförklarade, skall emellertid kostnaden härför stanna å statsverket. Beviljas vidare den omyndigförklarade allmän rättshjälp, behöver han inte heller betala expeditionskostnader eller kostnader för läkarintyg.
Det anförda visar enligt utskottets mening att det är väl sörjt för att ett hävande av omyndighetsförklaring skall kunna ske utan kostnad för den omyndigförklarade. Någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionen är därför inte påkallad.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1975/76:1110.
Stockholm den 16 mars 1976
På lagutskottets vägnar IVAN SVANSTRÖM
Närvarande: herrar Svanström (c), Hammarberg (s), Lidgård (m). Sundelin (s), Torwald (c), Olsson i Timrå (s)*, fru Nilsson i Sunne (s), herr Israelsson (vpk), fru Fredgardh (c), fru Tillander (c), fru Lindquist (m), fru Hjalmarsson (s), fru Johansson i Hovmantorp (s), herr Henmark (fp) och fru Karlsson
(c).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
GOTAB 51416 Stockholm 1976