Med anledning av motioner om äganderätt till lägenheter i flerfamiljshus
LU 1975/76:20
Lagutskottets betänkande 1975/76:20
med anledning av motioner om äganderätt till lägenheter i flerfamiljshus Motionerna I
motionen 1975/76:1964 av herr Strömberg i Botkyrka (fp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning i syfte att undersöka förutsättningarna att på samma villkor som i ett småhus äga en lägenhet i ett flerfamiljshus.
Motionären framhåller att i flera länder i både Väst- och Östeuropa lägenheter i flerfamiljshus upplåts med äganderätt men att den svenska lagstiftningen inte medger sådan upplåtelse. Motionären hänvisar till att i den bostadspolitiska debatten det ofta framförs att bostadsrätt ger den boende ett betydande och verkligt inflytande över bostaden. Enligt motionären bör motsvarande också gälla lägenheter i flerfamiljshus som ägs av de boende.
I motionen pekas vidare på att de snabbt stigande drift- och underhållskostnaderna numera i allt högre grad påverkar hyrorna. Den som äger sin bostad har enligt motionären möjlighet att själv utföra vissa arbeten och därigenom hålla nere boendekostnaden. Motionären anser det för den fortsatta boendepolitiska debatten vara angeläget att möjligheten att äga lägenhet i flerfamiljshus blir grundligt diskuterad.
I motionen 1975/76:2160 av herr Bohman m. fl. (m) yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om sådana författningsändringar att direkt ägande av lägenhet i flerfamiljshus möjliggörs.
Motiveringen till motionen finns i motionen 1975/76:1979, där det framhålls att en huvuduppgift för bostadspolitiken är reformer i fråga om hur bostäderna skall ägas och förvaltas. Motionärerna anser det naturligt att flytta över inflytandet och därvid naturligtvis också det ekonomiska ansvaret på de enskilda människorna. Bostadskapitalet utgör omkring 1/3 av det totala realkapitalet i vårt land. En överflyttning av den del därav, som nu ligger i hyresfastigheter, i de boendes egna händer skulle enligt motionärerna innebära en ansenlig spridning av ägandet.
Motionärerna anser att direkt eller indirekt ägande ger de bästa förutsättningarna för ett verkligt inflytande över den egna bostadssituationen. Driftkostnaderna för en ny hyreslägenhet uppgår i dag till ca 50 kr. per kvadratmeter och år och befinner sig i snabbt stigande. Direkt eller indirekt ägande ger enligt motionärerna möjlighet för den boende att nedbringa dessa kostnader genom omsorgsfull vård av hemmet, sparsamhet och egna arbetsinsatser.
1 Riksdagen 1975/76. 8 sami. Nr 20
LU 1975/76:20
2 Motionärerna erinrar om att ägandet av lägenhet i flerfamiljshus står öppet för medborgarna i en rad västerländska stater och hör till vanligheten i bl. a. Västtyskland och Frankrike. I Sverige är däremot möjligheterna att direkt äga lägenheter utomordentligt begränsade. Fastighetslagstiftningen ger icke den boende möjlighet att erhålla lagfart på en lägenhet. Därav följer bl. a. att han icke såsom småhusägare kan inteckna den egna lägenheten som säkerhet och därmed nedbringa behovet av kontantinsats till en nivå som är realistisk för en normal inkomsttagare. Enligt motionärerna bör fastighetslagstiftningen ändras i detta avseende.
Utländsk rätt
Äganderätt till lägenhet, våning eller annan dylik del av hus förekommer i bl. a. cirka 15 väst- och östeuropeiska länder. Institutet går under olika benämningar, såsom ejerlejlighed (Danmark), Stockwerkseigentum (Schweiz), Wohnungseigentum (Västtyskland), Propriété d’appartements (Frankrike), Condominio (Italien), Propriedad Horizontal (Spanien) och Apartment Ownership eller Condominium Property (USA).
Där äganderätten till lägenhet förekommer betraktas husets gemensamma utrymmen samt marken i allmänhet som gemensamma tillgångar knutna till lägenheterna. Vanligen finns särskilda regler till grund för behandlingen av angelägenheter rörande sådana tillgångar.
Äganderätt till lägenhet medför knappast några nämnvärda andra befogenheter i avseende på själva sättet att utnyttja lägenheten och huset än som brukar vara förenade med nyttjanderätt. En lägenhetsägare kan t. ex. inte riva, flytta eller på annat faktiskt sätt disponera över tak och väggar i lägenheten, enär dessa byggnadsdelar också utgör golv resp. väggar för andra lägenheter eller ovanför belägna delar av huset. Lägenhetsägaren har i allmänhet inte heller rätt att ensam bestämma färgen på den del av ytterväggen, som avgränsar hans lägenhet. Hela huskroppen framstår sålunda praktiskt sett som gemensam egendom. När man likväl talar om äganderätt till lägenhet är detta främst ett sätt att uttrycka det förhållandet, att lägenheten, eller rätten till lägenheten, utgör föremål för överlåtelse och pantsättning enligt samma eller liknande regler som gäller för fast egendom. På sina håll har man dessutom, åtminstone tidigare, givit äganderätten den formella innebörden, att den avser en viss luftkub (air cubé, air space unit, USA).
Lägenhet, som är föremål för äganderätt, utgör i en del länder särskild enhet i jordregistret, dvs. enligt svensk terminologi en fastighet. I andra länder redovisas äganderätt till lägenhet på motsvarande sätt som en belastning på den fastighet, som mark och hus utgör. Närmaste svenska motsvarighet är måhända redovisningen av tomträtt. På grund av de stora olikheter, som föreligger i avseende på systemen för redovisning av fast egendom och rättigheter till sådan egendom olika länder eller grupper av länder emel -
LU 1975/76:20
lan, är det emellertid svårt att få en konkret bild av förhållandena.
Det förekommer att man i ett och samma land har såväl äganderätt till lägenhet som institut motsvarande vår svenska bostadsrätt. Efter det senaste världskriget synes utvecklingen i flera länder ha gått i riktning mot ökad användning av äganderättsformen. Tydligen har systemet med äganderätt underlättat eller ansetts underlätta kapitalanskaffningen för återuppbyggnaden och urbaniseringen.
Tidigare riksdagsbehandling
Frågan om införande i svensk rätt av ett institut innebärande äganderätt till bestämda lägenheter i bostadshus diskuterades i samband med tillkomsten av lagen om bostadsrättsföreningar av år 1930. Ett sådant institut ansågs därvid vara förknippat med allvarliga olägenheter. Bl. a. åberopades att en dylik våningsrätt enligt erfarenheter från utlandet var föga uppskattad som grundval för kreditgivning. Vidare anfördes betänkligheter ur juridiska och praktiska synpunkter. I stället infördes bostadsrätten, som innebär nyttjanderätt för i princip husets hela varaktighetstid till viss bostad eller annan lägenhet, varvid nyttjanderätten är förbunden med medlemskap i den förening som äger fastigheten och delaktighet i föreningens tillgångar. Bostadsrätt utgör inte fast egendom utan är att juridiskt behandla som lös egendom. Sedermera har bostadsrättshavarens ställning ytterligare förbättrats genom tillkomsten av den nu gällande bostadsrättslagen (1971:479).
Motioner om införande av äganderätt till lägenhet har prövats av riksdagen ettvart av åren 1958, 1967 och 1975 och därvid avslagits (se 3 LU 1958:19, 3 LU 1967:60 och LU 1975:26). År 1975 blev den då aktuella motionen föremål för remissbehandling. I sitt av riksdagen godkända betänkande med anledning av 1975 års motion framhöll lagutskottet att man i svensk lagstiftning sedan lång tid tillbaka intagit den principiella ståndpunkten att upplåtelse av bostadslägenhet skall ske antingen genom hyresavtal mellan fastighetsägare och hyresgäst eller i form av bostadsrätt. Anledningen härtill var bl. a. att man eftersträvat en önskvärd enhetlighet i fråga om regleringen av rättsförhållandena på bostadsmarknaden.
Utskottet hänvisade till att vid remissbehandlingen boende- och bostadsfinansieringsutredningarna framhållit att de i motionen upptagna frågorna föll inom ramen för det uppdrag som meddelats de båda utredningarna och att dessa också fastställt ett arbetsprogram som innebar att dessa frågor skulle komma att bli behandlade.
Utskottet fortsatte.
Med hänsyn till vad som sålunda uppgivits i remissyttrandet från boendeoch bostadsfinansieringsutredningarna finnér utskottet det inte lämpligt att riksdagen nu tar initiativ till en sådan begäran om författningsändringar som åsyftas med motionen. Ett sådant ställningstagande skulle innebära ett direkt föregripande av utredningarnas arbete enligt de meddelade di -
1* Riksdagen 1975/76. 8 sami. Nr 20
LU 1975/76:20
rektiven. Enligt utskottets mening bör man i stället från riksdagens sida avvakta det säkrare underlag för bedömningen som kommer att tillhandahållas genom det omfattande utredningsmaterial som kan väntas bli resultatet av utredningarnas arbete. Utskottet vill också peka på att ett system med äganderätt till lägenhet strider mot de huvudgrunder på vilka vårt nuvarande lagfarts- och inteckningsväsende vilar samt att de flesta remissinstanser som i sak tagit ståndpunkt till motionsförslaget avstyrkt bifall till detsamma. Inte minst av dessa skäl bör riksdagen ej föregripa det ställningstagande i ett större sammanhang till förevarande fråga som sålunda är nära förestående. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.
Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna
Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna slutförde sina uppdrag år 1975 genom avlämnande av ett gemensamt slutbetänkande (SOU 1975:51) Bostadsförsörjning och bostadsbidrag. I betänkandet behandlar utredningarna bl. a. frågan om äganderätt till lägenhet och framhåller härvid (s. 319) att sådan äganderätt är oförenlig med svensk fastighetsrätt. Ett system med lagfart på bostadslägenhet jämte möjlighet till inteckning av densamma strider enligt utredningarna mot de huvudgrunder på vilka vårt nuvarande lagfarts- och inteckningsväsende vilar. Äganderätt till lägenheter förutsätter också nya former för ägande och förvaltning av gemensamma angelägenheter. Utredningarna ansluter sig till de bedömningar som gjorts vid riksdagsbehandlingarna av frågan och finner därför ingen anledning att överväga eller påkalla ytterligare utredning om att införa äganderätt av den aktuella typen till bostadslägenheter i Sverige.
Betänkandet har remissbehandlats, varvid yttrande avgivits av bl. a. länsbostadsnämnden i Malmöhus län och Näringslivets byggnadsdelegation, som är ett organ för Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen, Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska handelskammarförbundet. Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges grossistförbund. Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund och Sveriges köpmannaförbund. Länsbostadsnämnden anser i likhet med utredningarna att inga särskilda omständigheter talar för att äganderätt till bostadslägenheter i flerfamiljshus bör införas i vårt land. Näringslivets byggnadsdelegation beklagar att frågan intar en undanskymd plats i betänkandet. Enligt delegationen är det utan tvekan så att det största inflytandet för de boende uppnås när de äger den egna bostaden. Alla former av ökat inflytande för den som hyr annans egendom måste nämligen, fortsätter delegationen, vägas mot de legitima intressen som ägaren/uthyraren har. En sådan intresseavvägning uppkommer däremot inte om ägaren av bostaden och den boende är en och samma person. I yttrandet skisseras hur ett system med äganderätt till lägenheter i flerfamiljshus konkret kan gestaltas samt avvisas de argument som i riksdagen och av utredningarna anförts mot införande av äganderätt till lägenheter.
LU 1975/76:20
5 Övriga remissinstanser har iämnat utredningarnas överväganden på denna punkt utan erinran.
Utskottet
I flera väst- och östeuropeiska länder förekommer system med äganderätt till lägenhet i flerfamiljshus. I en del länder utgör lägenhet, som är föremål för äganderätt, en särskild enhet i jordregistret medan i andra länder äganderätten redovisas som en belastning på fastigheten i sin helhet. Den svenska lagstiftningen saknar något motsvarande institut. Den bygger i stället på principen att upplåtelse av lägenhet i flerfamiljshus skall ske antingen genom hyresavtal eller i form av bostadsrätt.
1 motionerna 1975/76:1964 och 1975/76:2160 framställs önskemål om att institutet äganderätt till lägenhet i flerfamiljshus skall införlivas med den svenska rätten. 1 båda motionerna hänvisas till att en sådan reform skulle ge de boende ett ökat inflytande över deras bostadsförhållanden samt ge dem möjlighet att påverka boendekostnaderna. I motionen 1975/76:2160 påpekas också att reformen skulle innebära en ansenlig spridning av ägandet. På anförda skäl yrkas i motionen 1975/76:1964 att förutsättningarna för äganderätt till lägenheter skall utredas och i motionen 1975/76:2160 att sådana författningsändringar skall genomföras att direkt ägande till lägenhet i flerfamiljshus möjliggörs.
Utskottet vill till en början framhålla att utvecklingen på det bostadspolitiska området i ökande utsträckning präglats av de boendes strävan att få ett större inflytande över den egna bostaden. I lagstiftningen har detta kommit till uttryck bl. a. genom regler som gett hyresgästerna en stärkt ställning. 1 den allmänna debatten om boendedemokratin har från olika håll framförts önskemål om införande av äganderätt till lägenhet i flerfamiljshus som ett nytt alternativ till dagens boendeformer. Enligt utskottets mening finns det flera skäl som talar för att detta önskemål bör tillgodoses. Som motionärerna framhåller har en boende som äger sin bostad ett betydande och verkligt inflytande över sin bostadssituation. Han har också möjlighet att nedbringa boendekostnaderna genom egna arbetsinsatser. Härtill kommer att en av faktorerna bakom den kraftigt ökade efterfrågan på enfamiljshus synes vara att det bland allmänheten finns ett stort intresse av att inneha den egna bostaden med äganderätt och därigenom kunna påverka boendemiljön. Tilläggas kan vidare att som framgår av redogörelsen ovan institutet äganderätt till lägenhet i flerfamiljshus sedan länge funnits i åtskilliga andra länder samt att erfarenheterna av institutet såvitt känt är goda.
Med hänsyn till frågans komplicerade natur från bl. a. inskrivningsrättslig synpunkt kan det enligt utskottets mening inte utan en mera ingående undersökning avgöras hur i detalj ett system med ägandelägenheter bör utformas. Vid 1975 års riksmöte behandlade utskottet en motion med samma
LU 1975/76:20
yrkande som i motionen 1975/76:2160. Utskottet hänvisade därvid till att frågan skulle komma att behandlas av boende- och bostadsfinansieringsutredningarna. Enligt utskottets mening borde man inte föregripa utredningarnas arbete. I stället borde man avvakta det säkrare underlag för bedömningen som skulle komma att tillhandahållas genom det omfattande utredningsmaterial som kunde väntas bli resultatet av utredningsarbetet. Utskottet avstyrkte därför bifall till motionen. Boende- och bostadsfmansieringsutredningarna avlämnade sitt slutbetänkande sommaren 1975. 1 betänkandet behandlas i korthet det aktuella spörsmålet, och utredningarna har inte funnit anledning att överväga eller påkalla ytterligare utredning. Mot bakgrund av vad utskottet ovan anfört finner utskottet det angeläget att frågan om införande av ett system med ägandelägenheter snarast blir föremål för särskild utredning.
Utredningen bör enligt utskottets mening inte bindas av några närmare anvisningar. Utskottet vill emellertid i enlighet med motionärernas önskemål framhålla att en fråga för utredningen bör vara hur den ägda lägenheten skall kunna utnyttjas som kreditunderlag. En väsentlig förutsättning för att möjligheten att äga en lägenhet skall stå öppen för det stora flertalet människor i vårt land torde nämligen vara att förvärvet av bostaden i likhet med vad som f. n. gäller beträffande småhus kan finansieras genom lån mot säkerhet. Den närmast till hands liggande lösningen är att ge lägenhetsägaren möjlighet att inteckna lägenheten. Utredningen bör emellertid vara oförhindrad att överväga även andra lösningar av problemet.
En särskild fråga som utredningen bör ta ställning till är vidare hur gemensamma utrymmen i ett flerfamiljshus med ägandelägenheter skall förvaltas liksom hur andra gemensamma angelägenheter skall handläggas. De närmare övervägandena härvidlag får ankomma på utredningen. Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt.
Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna bör ges regeringen till känna.
Utskottet hemställer
att riksdagen med anledning av motionerna 1975/76:1964 och 1975/76:2160 ger regeringen till känna vad utskottet anfört om utredning av frågan om införande av ett system med äganderätt till lägenheter i flerfamiljshus.
Stockholm den 6 april 1976
På lagutskottets vägnar IVAN SVANSTRÖM
LU 1975/76: 20
7 Närvarande: herrar Svanström (c), Hammarberg (s), Lidgård (m), fru Åsbrink (s), herrar Sjöholm (fp). Andersson i Södertälje (s), Olsson i Timrå(s), Winberg (m), fru Nilsson i Sunne (s), fru Fredgardh (c)*, fru Tillander (c)*, fru Johansson i Hovmantorp (s)*, herr Henmark (fp) och fru Karlsson (c).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservation
av herr Hammarberg (s), fru Åsbrink (s), herrar Andersson i Södertälje (s), Olsson i Timrå (s), fru Nilsson i Sunne (s) och fru Johansson i Hovmantorp (s) som anser
dels att det avsnitt av utskottets betänkande som börjar på s. 5 med orden ”Utskottet vill” och slutar på s. 6 med orden ”till känna” bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna finner utskottet det angeläget att man skapar förutsättningar för en ökad boendedemokrati. Under senare år har också de bostadspolitiska strävandena i hög grad inriktats på att ge såväl bostadsrättshavare som hyresgäster ett väsentligt ökat inflytande över den egna bostaden och den angränsande boendemiljön. Vad forst gäller bostadsrättshavarna erinrar utskottet om att deras ställning kraftigt stärkts genom tillkomsten av den nu gällande bostadsrättslagen år 1971. Den som innehar en lägenhet med bostadsrätt har numera i regel en praktiskt taget oinskränkt rätt att själv bestämma om sin lägenhet såvitt gäller dess inre. Frågor som har att göra med husets yttre och närmiljön avgörs av bostadsrättsföreningen, där varje medlem kan fora fram sin åsikt och genom sin röst påverka föreningens beslut.
Vad härefter gäller hyresgästerna erinrar utskottet om att ett viktigt steg mot införande av boendedemokrati vid hyresförhållanden togs genom 1974 års bostadspolitiska reform. Lagreglerade former för både gemensamt och enskilt hyresgästinflytande infördes då i vår lagstiftning. Det kollektiva inflytandet innebär bl. a. rätt för hyresgästorganisation att motsätta sig s. k. lyxsanering och att utverka åläggande för fastighetsägare att vidta åtgärder som behövs för att bostadslägenhet skall uppnå lägsta godtagbara standard (upprustningsåläggande). Reglerna har i denna del karaktären av försöksverksamhet och har tillämpats i omkring åttio kommuner. Det individuella inflytandet avser i första hand rätt för den enskilde hyresgästen att utan samtycke av fastighetsägaren företa målning, tapetsering och därmed jämförliga åtgärder i sin lägenhet.
Som framhölls vid 1974 års reform skall de nu nämnda rättigheterna ses endast som det första steget mot ett mera omfattande hyresgästinflytande på bostadsområdet. Ett intensivt reformarbete pågår f. n. för att vidareutveckla formerna för ökad boendedemokrati. Boendeutredningen har sålunda enligt sina direktiv haft att pröva bl. a. lämpligheten av och förutsättningarna
LU 1975/76: 20
för att i vissa fall åstadkomma ett ökat inflytande för hyresgästerna i samband med sanering genom t. ex. övergång till kooperativ ägandeform. I det slutbetänkande (SOU 1975:51) som utredningen har avgett gemensamt med bostadsfinansieringsutredningen finns förslag som berör infiytandefrågorna. Även frågan om hyresgästers övertagande av saneringsmogna hyreshus har behandlats i betänkandet. Remissbehandlingen av betänkandet har nyligen avslutats. Inom bostadsdepartementet kommer - som framgår av ett interpellationssvar av departementschefen den 1 april 1976 - att på grundval av detta material övervägas frågan om åtgärder för att ytterligare stärka bl. a. de boendes inflytande vid sanering och ombyggnader av äldre fastigheter och bostadsområden.
Mot bakgrund av de lagstiftningsåtgärder som sålunda vidtagits eller förbereds i syfte att tillförsäkra de boende ett reellt inflytande över sina boendeförhållanden konstaterar utskottet att det inte skulle innebära några fördelar från inflytandesynpunkt att i svensk rätt införa institutet äganderätt till lägenhet. Enligt de olika utländska systemen med äganderättslägenheter medför äganderättsformen knappast några andra befogenheter med avseende på det faktiska sättet att utnyttja lägenheten och huset än som normalt brukar tillkomma en nyttjanderättshavare.
Enligt utskottets mening kan det snarare befaras att införandet av ett sådant rättsinstitut skulle medföra att inflytandet för dem som bor i fastigheten skulle försämras när det gäller förvaltningen av gemensamma angelägenheter i fastigheten och dess omgivning. Det skulle ju vara möjligt för en eller flera personer att genom lägenhetsinköp förvärva en majoritetsställning utan att därmed åta sig något som helst ansvar i fråga om hela fastighetens förvaltning.
Utskottet vill vidare peka på att ett system med äganderättslägenheter skulle innebära en diskriminering av bostadssökande som saknar hög inkomst och tillgång till erforderlig kapitalinsats. Härigenom skulle befolkningssammansättningen i vissa bostadsområden kunna påverkas ogynnsamt med ökad bostadssegregation som följd.
Utskottet vill också peka på att äganderätt till lägenhet är oförenlig med svensk fastighetsrätt i dess nuvarande utformning. Ett system med lagfart på bostadslägenhet jämte möjlighet till inteckning av densamma strider mot de huvudgrunder på vilka vårt nuvarande lagfarts- och inteckningsväsende vilar. För att bostadslägenheter skall kunna utnyttjas som kreditobjekt är det nödvändigt att offentlig registrering kan ske av pantupplåtelser i lägenheter. Detta medför krav på individualisering av det pantsatta objektet. Ett särskilt inteckningsregister måste därför skapas för denna typ av panträttsupplåtelser. Eftersom det i princip måste finnas en beredskap att beträffande alla orter kunna registrera eventuellt förekommande pantsättningar, kommer uppbyggnaden av registret att dra betydande kostnader. Enligt utskottets mening är det inte försvarligt att nu ta initiativ till ett så kostnadskrävande projekt utan att det först är klarlagt om äganderättslägenheter
LU 1975/76: 20
fyller ett sådant behov att de i någon större utsträckning kommer att efterfrågas av bostadskonsumenterna.
Beträffande de skatterättsliga effekterna erinrar utskottet om att 1974 års bostadspolitiska reform även innefattade sådana ändringar i bostadsbeskattningsreglerna att dessa skulle bli neutrala med avseende på boendeform. 1 sitt nyligen avgivna slutbetänkande (SOU 1976:11) Bostadsbeskattning II har bostadsskattekommitlén behandlat vissa frågor av i huvudsak skatteteknisk karaktär, som kompletterar det allmänna systemet. Kommitténs förslag innebär bl. a. att avdragsrätten för reparationskostnader i samband med förvärv av lägenhet i andelshus begränsas. Kommittén har också föreslagit åtgärder i syfte att motverka den form av skatteflykt som sker genom att bostadsrättsföreningar använder ”fördelade lån”.
Utskottet vill också erinra om att frågan om äganderätt till lägenhet vid åtskilliga tillfällen prövats av riksdagen, senast åren 1958, 1967 och 1975, utan att någon gång föranleda lagstiftning. Anledningen härtill är bl. a. att man eftersträvat en önskvärd enhetlighet i fråga om regleringen av rättsförhållandena på bostadsmarknaden. Från motionärernas sida har inte åberopats några nya omständigheter som talar för att riksdagen nu bör ompröva sitt tidigare ställningstagande i denna fråga.
Frågan om införlivande av institutet äganderätt till lägenhet med svensk rätt har också behandlats i boende- och bostadsfinansieringsutredningamas slutbetänkande. Inte heller utredningarna har funnit anledning att överväga eller påkalla ytterligare utredning om att införa äganderätt till bostadslägenheter i svensk rätt. Betänkandet har remissbehandlats och är i denna del föremål för regeringens prövning.
Mot bakgrund av vad ovan anförts ansluter sig utskottet till utredningarnas bedömning. Enligt utskottets uppfattning bör således riksdagen inte vidta någon åtgärd i syfte att få regeringen att frångå utredningsförslaget i denna del. Utskottet avstyrker därför de båda motionerna.
dels att utskottet bort hemställa
att riksdagen avslår motionerna 1975/76:1964 och 1975/76:2160.