Med anledning av motion om skaderegleringen i försäkringsfall
LU 1975/76:24
Lagutskottets betänkande 1975/76:24
med anledning av motion om skaderegleringen i försäkringsfall Motionen
I motionen 1975/76:1108 av herr Johansson i Arvika m. fl. (s) yrkas att riksdagen beslutar att anhålla hos regeringen om utredning av de i motionen påtalade förhållandena inom försäkringsväsendet.
Motionärerna framhåller att många som gjort anspråk på försäkringsersättningen får vänta orimligt lång tid på att försäkringsbolagen tar slutlig ställning i ersättningsfrågan. De som får vänta på en uppgörelse lider ofta både psykiskt och fysiskt av den inträffade skadan och ibland får de hela sin ekonomi raserad. Enligt motionärerna saknas juridiska möjligheter att påskynda försäkringsbolags handläggning av ersättningsärenden, och de som utsätts för dröjsmål kan inte föra tvist om försäkringens innehåll och om ersättningskrav till domstol innan försäkringsbolaget tagit slutlig ställning. Motionärerna anser att det i lag borde föreskrivas att i försäkringsavtal skall tas in regler om förhandlingsordning med fasta tidsintervaller om den tidsmässiga takten i försäkringsförhandlingarna. Sådana försäkringsförhandlingar som nu pågår bör försäkringsbolagen åläggas att slutföra under 1976 eller senast 1977.
Gällande ordning
Den enskilda försäkringsverksamheten regleras huvudsakligen i lagen (1927:77) om försäkringsavtal och lagen (1948:433) om försäkringsrörelse.
Försäkringsavtalslagen har tillkommit för att i första hand utgöra ett normerande underlag för de avtal som träffas mellan försäkringsgivare och försäkringstagare. Lagen har uppbyggts av dels tvingande, dels icke tvingande regler. Även i fråga om de tvingande reglerna kan lagen i praktiken sägas ha mera en normerande än en bestämmande verkan, eftersom de enskilda avtalen - försäkringsvillkoren - kan utformas på ett för försäkringtagarna liberalare sätt än lagens regler anger. Så har även i stor utsträckning skett.
Bland de ämnesområden som behandlas i lagen kan nämnas frågor rörande försäkringstagares upplysningsplikt i samband med avtalsträffande, om tid för premiebetalning och verkan av försummad sådan betalning samt om åtgärder vid inträffad skada liksom om preskription.
Vidare innehåller lagen en särskild bestämmelse om tiden för fullgörande av försäkringsgivarens betalningsskyldighet. Huvudregeln är att försäkringsgivaren skall betala inom en månad efter det han fått meddelande om för -
1 Riksdagen 1975/76. 8 sami. Nr 24
LU 1975/76:24
säkringsfallet såvida inte annan tid för betalning utsatts i avtalet. Om betalningen är beroende på utredning, som skall tillhandahållas av försäkringstagaren, räknas tiden i stället från det utredningen förebragts.
Lagen innefattar även andra bestämmelser avsedda att utgöra ett skydd för försäkringstagarna. Åtskilliga bestämmelser inom nyssnämnda ämnesområden ålägger emellertid också försäkringstagarna vissa skyldigheter, utan vilka försäkringsgivaren - i vart fall med de värderingar som rådde då lagen trädde i kraft - knappast skulle kunna ingå avtal av så vittomfattande karaktär som försäkringsavtalen har. Ovan har nämnts att ett stort antal lagrum icke är av tvingande slag. Lagen stadgar emellertid även att, om försäkringsvillkor avviker från lagens bestämmelser och dess tillämpning skulle leda till uppenbar obillighet, dylikt villkor kan jämkas eller lämnas utan avseende, om detta kan anses överensstämma med god försäkringspraxis.
Lagen om försäkringsrörelse innehåller bestämmelser av associationsrättslig natur samt regler om den offentliga kontrollen över försäkringsbolag. Kontrollen avser både försäkringsbolagens möjligheter att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal och premiernas skälighet med hänsyn till den risk som försäkringen skall täcka. Tillsynsmyndighet är försäkringsinspektionen.
Inspektionen utövar sin tillsynsverksamhet bl. a. genom granskning av bolagsordningar, som skall fastställas av regeringen eller inspektionen.
Ett mycket betydelsefullt led i den fortlöpande tillsynen över försäkringsrörelsen är också granskningen av de utförliga rapporter beträffande verksamheten som bolagen skall avge till inspektionen.
Inspektionens tjänstemän eller särskilda experter kan inspektera bolagen på ort och ställe. Det åligger bolagen att när som helst för befattningshavare vid inspektionen hålla kassa och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning. I regel görs vid inspektionsbesöken en relativt allsidig granskning av bolagens verksamhet. Det förekommer också partiella inspektioner då granskningen inskränkes till någon speciell fråga, som då i regel undersökes inom flera bolag. Generellt har bolagen skyldighet att lämna alla upplysningar angående sin verksamhet som inspektionen finner erforderliga.
Om försäkringsinspektionen finner anledning till anmärkning mot ett försäkringsbolag skall inspektionen anmoda bolaget att åstadkomma rättelse.
I många fall är ett påpekande under hand tillräckligt. Den lindrigaste typen av formellt ingripande mot ett försäkringsbolag består av att inspektionen skriftligen meddelar sina erinringar i fråga om bolagets verksamhet. Är avvikelsen av mera allvarlig karaktär kan inspektionen förelägga bolaget eller dess styrelse att inom viss tid vidtaga de åtgärder som av inspektionen prövas påkallade. Om det förhållande som inspektionen anmärkt på inte undanröjts inom den bestämda tiden skall inspektionen anmäla detta till regeringen, som efter bolagets hörande kan förklara koncessionen förverkad.
LU 1975/76:24
3 Försäkringsinspektionen får i många fall motta klagomål i skaderegleringsärenden o. d. från missnöjda försäkringstagare som vänder sig dit för att få sin sak undersökt. När det gäller livförsäkringsfrågor ligger denna verksamhet, i den mån avvikelse skett från grunderna, inom ramen för inspektionens instruktionsenliga arbetsområde. I övrigt kan emellertid några ingripanden i enskilda fall ej göras, eftersom skaderegleringstvister i sista hand vanligen faller inom domstols kompetensområde. Materialet remitteras emellertid i allmänhet till vederbörande försäkringsbolag för yttrande, vilket sedermera - oftast med förklarande kommentarer av inspektionen - överlämnas till den klagande för kännedom. Från tillsynssynpunkt betraktas inkomna klagomål såsom en del av det material, som ger inspektionen en allmän bild av bolagets skadebehandlingsverksamhet. Hänför sig klagomålet ej till ett ersättningsbeslut utan till själva ”sättet” för skadebehandlingen - bristande brevsvar, långsamhet i handläggningen, ovilja att på begäran precisera ett ställningstagande - anser sig inspektionen däremot kunna ingripa på grund av sin allmänna tillsynsplikt.
I enlighet med skälighetsprincipen i lagen åligger det å andra sidan inspektionen att vaka över skaderegleringen i stort, men ingripanden förutsätter då systematiska felaktigheter eller måste gälla frågor av allmän räckvidd. 1 skälighetsprincipen ligger även en skyldighet för inspektionen att ägna uppmärksamhet åt frågan hur försäkringsvillkoren allmänt är utformade.
Pågående utredningar m. m.
Statens konsumentråds försäkringsutredning som tillsatts för att pröva frågan rörande konsumentupplysning om försäkringar avgav år 1972 ett betänkande (SOU 1972:29) Konsumentupplysning om försäkringar, vari bl. a. behandlades frågor rörande information om försäkringar och den granskning av försäkringsbolagens skaderegleringar som genomförs av försäkringsinspektionen. Utredningen konstaterade att inspektionsverksamheten hittills avsett endast en del av försäkringsområdet och att den varit av begränsad omfattning. Utredningen förordade att en översyn av verksamheten kom till stånd.
1 prop. 1974:1 bilaga 12 redogjorde föredragande statsrådet för sin syn på de förslag som försäkringsutredningen lagt fram. Han framhöll därvid bl. a. (s. 49 och 50) att det fick ankomma på konsumentverket att undersöka i vilken utsträckning utredningens förslag om försäkringsinformation skulle genomföras. Han anförde vidare att en granskning av den typ försäkringsinspektionen bedriver är värdefull för alla parter men att det borde undersökas om verksamheten kunde breddas och om resultaten av granskningen kunde ligga till grund för diskussioner mellan branschen och berörda myndigheter. Statsrådet förutsatte att inspektionen i samråd med konsumentverket genomförde en översyn av sin skaderegleringsgranskning. Över -
LII 1975/76:24
läggningar pågår f. n. mellan de angivna myndigheterna angående formerna för en sådan översyn.
Efter regeringens bemyndigande tillkallades år 1974 försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09) för att göra en översyn av försäkringsavtalslagen m. m. I direktiven hänvisas till uttalandena i 1974 års statsverkspfoposition samt framhålls att de förordade undersökningarna torde komma att leda till ett bättre konsumentskydd i vissa viktiga hänseenden. Enligt direktiven är det emellertid angeläget att även på andra punkter stärka konsumenternas ställning när det gäller försäkringar. Bland de frågor utredningen skall pröva är om försäkringsavtalslagen i några avseenden bör innehålla speciella regler som tar sikte på att skydda enbart konsumenter. I direktiven behandlas vissa punkter där försäkringsavtalslagen främst kan behöva ändras eller kompletteras, men de sakkunniga är oförhindrade att även i övrigt ta upp regler som de finner böra diskuteras. Däremot bör utredningen inte behandla lagen om försäkringsrörelse i vidare mån än som följer av de ändringar som kommer att föreslås i försäkringsavtalslagen. Det framhålls vidare att sådana allmänna regler som direkt avser att stärka konsumenternas ställning bör behandlas med förtur och att förslag till lagändringar med detta syfte lämpligen bör läggas fram i ett sammanhang.
Utskottet
I motionen anförs att många som framställt anspråk på försäkringsersättning får vänta orimligt lång tid innan försäkringsbolagen tar slutlig ställning i ersättningsfrågan samt att dröjsmålet ofta har allvarliga konsekvenser för den skadelidande. Enligt motionärerna saknas möjligheter att påskynda handläggningen av ersättningsärenden, och de som utsätts för dröjsmål kan inte föra tvist om försäkringens innehåll och om ersättningskrav till domstol, förrän försäkringsbolaget avgjort ärendet. Motionärerna anser att det i lag borde föreskrivas att försäkringsavtal skall innehålla regler om den tidsmässiga takten i försäkringsförhandlingar. Med hänvisning till det anförda yrkar motionärerna att de påtalade förhållandena skall utredas.
Den enskilda försäkringsverksamheten regleras huvudsakligen i lagen om försäkringsavtal och lagen om försäkringsrörelse. Försäkringsavtalslagen innehåller normerande regler för de avtal som träffas mellan försäkringsgivare och försäkringstagare. I lagen finns en särskild bestämmelse om tiden för fullgörande av försäkringsgivarens betalningsskyldighet. Huvudregeln är att betalning skall erläggas inom en månad efter det försäkringsgivaren fått meddelande om försäkringsfallet. Är betalningen beroende på utredning, som skall tillhandahållas av försäkringstagaren, räknas tiden i stället från det utredningen förebragts. Bestämmelserna är dispositiva.
Lagen om försäkringsrörelse innehåller bl. a. regler om den offentliga kontrollen av försäkringsbolag. Tillsynsmyndighet är försäkringsinspektionen, som har rätt att granska försäkringsbolagens handlingar och få erforderliga
LU 1975/76:24
upplysningar. Inspektionens allmänna tillsynsplikt ger inspektionen möjlighet att ingripa mot bolagens sätt att behandla ersättningsärenden, exempelvis långsamhet i handläggningen och ovilja att på begäran precisera ställningstaganden. Mot själva beslutet i ett skadeärende kan dock försäkringsinspektionen inte ingripa, såvida inte fråga är om ersättning på grund av livförsäkring.
Utskottet vill till en början framhålla att försäkringsverksamheten fått en helt annan omfattning än den hade vid tiden för försäkringsavtalslagens tillkomst och numera berör praktiskt taget alla i vårt land. Normalt är försäkringstagaren den svagare parten i försäkringsavtalsförhållandet. Även vid regleringen av skadorna är försäkringstagaren i ett underläge. Från konsumentskyddssynpunkt framstår detta som mindre tillfredsställande. Som framhålls av motionärerna är nämligen en skadelidande ofta beroende av att ersättningsfrågan avgörs snabbt. Utskottet anser därför i likhet med motionärerna att det är angeläget att garantier skapas för att skaderegleringen i försäkringsfall sker utan onödigt dröjsmål.
Försäkringsavtalslagen är f. n. föremål för översyn av försäkringsrättskommittén. Med hänsyn till vad som anförs i de ovan (s. 4) redovisade direktiven för utredningsarbetet förutsätter utskottet att utredningen kommer att pröva det i motionen upptagna spörsmålet. Enligt vad utskottet inhämtat beräknas utredningen avge ett delbetänkande angående konsumentskyddsfrågor omkring årsskiftet 1976-1977.1 anslutning till det anförda vill utskottet erinra om att även den översyn av försäkringsinspektionens skaderegleringsgranskning som enligt uttalanden i 1974 års statsverksproposition förutsatts skola komma till stånd torde komma att leda till ett förbättrat konsumentskydd när det gäller försäkringar.
På grund av det anförda är någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionen inte erforderlig.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1975/76:1108.
Stockholm den 22 april 1976
På lagutskottets vägnar IVAN SVANSTRÖM
Närvarande: herrar Svanström (c), Hammarberg (s)*, Lidgård (m). Börjesson i Falköping (c), fru Åsbrink (s), herrar Andersson i Södertälje (s), Torwald (c), Olsson i Timrå (s), fm Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson i Sundsvall (c), Israelsson (vpk), fru Fredgardh (c)*, fru Lindquist (m), fru Hjalmarsson (s) och herr Henmark (fp)*.
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
GOTAB 51571 Stockholm 1976