Med anledning av motion om makars gemensamma ansvar för barnen och hemmets skötsel
LU 1975/76: 28
Lagutskottets betänkande 1975/76: 28
med anledning av motion om makars gemensamma ansvar för barnen och hemmets skötsel
Motionen
I motionen 1975/76:724 av fru Kristensson (m) yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller att familjelagssakkunniga får i uppdrag att pröva i motionen angiven översyn av giftermålsbalken.
•Motionären framhåller att antalet förvärvsarbetande kvinnor ökar i accelererande takt. Även som förvärvsarbetande behåller dock kvinnan huvudansvaret för skötseln av hem och familj. Hennes möjligheter till politisk, facklig och liknande verksamhet blir enligt motionären härigenom starkt beskurna. Motionären anser att den dominans som män har i det politiska livet är helt otillfredsställande i en demokrati som vår, där könen sedan länge är principiellt likställda i fråga om rösträtt och valbarhet.
Motionären pekar på att vissa avsnitt av giftermålsbalken kvarstår oförändrade sedan balkens tillkomst år 1920 och alltså grundas på värderingar som i dagens samhälle måste uppfattas som föråldrade och som fördröjer människors frigörelse från allt för snäva livsroller. En förutsättning för att kvinnor i samma grad som män skall satsa på yrkesutbildning och samhällsengagemang anser motionären vara att det klargörs - med början i lagstiftningen - att hemarbete och barnomsorg är uppgifter som åvilar båda könen. Att så sker är också en förutsättning för att arbetsmarknaden skall ta hänsyn till både manliga och kvinnliga arbetstagares familjesituation. För en man innebär det från karriärsynpunkt i dag sällan något handikapp att bli far, medan den som blivit mor ofta löper en stor risk att över huvud taget ej kunna göra sig gällande på arbetsmarknaden. Motionären anser det vara ett elementärt rättvisekrav att både far och mor påtar sig ansvaret för småbarnsvården och för hemmets skötsel.
Motionären medger att jämställdhet mellan könen i fråga om värderingar och valmöjligheter framför allt är en uppfostrings- och inte en lagstiftningsfråga. När det gäller giftermålsbalken är det enligt motionären dock otvivelaktigt så, att just ansvars- och arbetsfördelningen i hemmet på ett avgörande sätt påverkar inte bara aktuella levnadsförhållanden för män och kvinnor med familj utan också, genom föräldrars beteende och föredöme, barnens uppfattning om och värdering av mäns och kvinnors arbete. Giftermålsbalkens formuleringar bör alltså även ses mot denna bakgrund. Även inställningen till äktenskapet kan påverkas genom att detta för den dubbelarbetande kvinnan i många fall kan te sig som en belastning.
1 Riksdagen 1975/76. 8 sami. Nr 28
LU 1975/76: 28
2 Motionären erinrar om att hela familjerätten sedan 1969 är föremål för en genomgripande översyn av familjelagssakkunniga. I direktiven berörs dock inte frågan om arbetsfördelningen i hemmet.
Gällande ordning
Bestämmelserna i giftermålsbalken (GB) avser - förutom formerna för äktenskaps ingående och villkoren för dess upplösning - företrädesvis den ekonomiska sidan av mannens och kvinnans samlevnad. I 5 kap. 1 § GB finns emellertid vissa mera allmänna handlingsregler som sträcker sig över hela samlevnadssituationen. Enligt lagrummet är man och hustru skyldiga varandra trohet och bistånd. Vidare skall de i samråd verka för familjens Bästa. Också i 5 kap. 2 § finns en bestämmelse av mera allmän karaktär. Stadgandet föreskriver skyldighet för vardera maken att efter sin förmåga genom tillskott av pengar, verksamhet i hemmet eller på annat sätt bidra till att bereda familjen det underhåll som med avseende på makarnas villkor kan anses tillbörligt. I övrigt förutsätter GB att det finns ett givet etiskt innehåll i makars förbindelse, och det ankommer på dem som ingått äktenskap att förverkliga detta innehåll. Om ena maken brister i sitt förhållande till den andra maken har denna rätt att mot den felandes vilja fä äktenskapet upplöst. Till skillnad från vad som gällde före 1974 är rätten till äktenskapsskillnad inte knuten till några särskilda bestämmelser om makarnas personliga relationer till varandra.
Familjelagssakkunniga
Enligt direktiven till familjelagssakkunniga (Ju 1970:52) skall utredningen företa en allmän översyn av den familjerättsliga lagstiftningen. I direktiven framhålls bl. a. att en ny lagstiftning bör så långt möjligt vara neutral i förhållande till olika samlevnadsformer och olika moraluppfattningar. Vidare anförs att makarnas rättigheter och skyldigheter i samband med eventuell skilsmässa inte bör fä påverkas av moraliskt grundade bedömningar av deras personliga relationer till varandra och uppträdande i äktenskapet. I övrigt behandlas i detalj vissa frågor som bör tas upp av de sakkunniga. Utredningen har dock fria händer att inom ramen för de allmänna riktlinjerna för utredningsarbetet även ta upp andra familjerättsliga frågor till övervägande.
Utredningen avgav år 1972 ett delbetänkande (SOU 1972:41) Familj och äktenskap, som innehöll bl. a. förslag om avskaffande av instituten trolovning och återgång av äktenskap samt förslag till ändringar i GB:s regler om äktenskaps ingående och upplösning och om medling. I betänkandet behandlade utredningen också frågan om lagstiftningens förhållande till etiska värderingar och anförde därvid bl. a. följande.
Den utveckling som ägt rum medför för äktenskapslagstiftningens del först och främst att det inte är möjligt att bygga lagregler på föreställningen
LU 1975/76: 28
att det finns en enhetlig uppfattning om det sedliga innehållet i mannens och kvinnans förbindelse. Man kan då inte heller i den lag, som ger det rättsliga äktenskapet, utgå från att det finns någon allmängiltig samlevnadsetik, som är specifik för förbindelsen mellan man och kvinna och mot vars handlingsregler make kan bryta och därmed ådra sig skuld till söndringen i samlevnaden. Lagstiftningens utgångspunkt måste i stället vara att olika människor ger samlevnaden olika innebörd. Det får vara de samlevandes ensak, vilka handlingsnormer de tillämpar eller anser gälla i sin förbindelse. Det kan då inte heller bli fråga om att något samhälleligt organ vid tvist dem emellan skall godkänna eller förkasta deras handlande i förhållande till deras handlingsnormer. Dessa kan inte fastställas av utomstående.
Nu innehåller lagen som nämnts också några uttryckliga handlingsnormer för makar av etisk art: de är skyldiga att bistå varandra, de har att verka för familjens bästa och de skall göra detta i samråd; de skall också vara varandra trogna. Om man till en början bortser från trohetsplikten kan det konstateras att dessa handlingsregler är mycket allmänt hållna. I viss mån kan de kanske uppfattas som ett sammanfattande uttryck för den allmänna samlevnadsetik som lagen antar existera. I vart fall speglar de en sida därav. Men det finns uppenbarligen en mångfald olika uppfattningarom vad makar bör iaktta i fråga om hjälp och stöd åt varandra under olika känslomässiga och yttre förutsättningar, i fråga om avvägningen mellan den enes intresse av självständighet och den andres av samråd och samverkan och i fråga om vad som kan vara handlande till familjens bästa under olika förhållanden.
Utredningen anslöt sig till ståndpunkten i direktiven att särskilda grunder för upplösningen av äktenskapet inte borde tas upp i GB och framhöll att därmed bortföll i detta hänseende behovet av att beskriva allmänna eller särskilda skyldigheter makar emellan på det personliga området. Utredningen fortsatte:
Lagstiftningen om äktenskapet bör således inte innehålla några regler av specifik etisk art om hur makarna bör förhålla sig till varandra på det personliga området. Detta får emellertid inte tolkas som om den bakomliggande tanken är att det är likgiltigt hur makar förhåller sig till varandra i personligt hänseende och hur atmosfären är i de hem, där nästa generation växer upp. Snarare är ståndpunkten ett uttryck för tilltron till makars förmåga att själva under ansvar för varandra och för barnen utveckla sina personliga relationer till en berikande personlig gemenskap efter individuella förutsättningar och egna värderingar. Samtidigt innebär ståndpunkten ett övergivande av tanken att samhälleliga organ skall kunna avgöra vad som är rätt eller fel i den komplicerade personliga relationen mellan man och kvinna som bildat familj.
Att lagstiftningen inte bör bygga på någon speciell etik för mannens och kvinnans samlevnad betyder inte att den kan frigöra sig helt och hållet från värderingar. Men dessa kommer att ligga på det allmänna plan, där en värdegemenskap i stort finns, och innebära att lagstiftningen blir uttryck förbi. a. tolerans mot olika livsåskådningar, principen om mannens och kvinnans jämställdhet och tanken att den starkare inte får utnyttja den svagare. Vid utformningen av de konkreta reglerna om äktenskapets rättsverkningar måste sådana värderingar vara de vägledande, samtidigt som familjens egenskap av en känslomässig gemenskap måste finnas med i bilden. Dessa grund -
LU 1975/76: 28
läggande värderingar kan självfallet stå i konflikt med vissa extrema livsåskådningar och deras etiska värderingar. Men den effekten är ofrånkomlig
Neutraliteten till olika specifika etiska värderingar kring äktenskapet berör flera delar av det rättsliga institutet. Föreskrifterna om formen för giftermålet har i nuvarande lag anknytning till en speciell uppfattning, i det de särskilt reglerar den kyrkliga vigseln. Olika rättsföljder är knutna till skuld till att samlevnaden hävs. Och upplösningsreglerna, enligt vilka äktenskapet i princip kan upplösas bara på särskilda grunder, är uttryck för en religiös eller etisk föreställning om förbindelsens natur, nämligen att den skall vara livet ut.
Tar man enligt det sagda bort regler i lagstiftningen som rör makarnas hela samlevnadssituation eller som bygger på tanken att det finns en specifik etik för äktenskapet som social företeelse kommer det rättsliga äktenskapet att vara en materiell reglering av en ännu mindre del av makarnas samlevnad än för närvarande, nämligen av bara den ekonomiska sidan. De som gifter sig torde emellertid i allmänhet även framdeles ge äktenskapet en vidare innebörd än bara en reglering av deras ekonomiska mellanhavanden. Vilken denna vidare innebörd är blir deras ensak men det förutsättes att äktenskapet som hittills syftar till en samverkan i en personlig gemenskap. Från samhällets synpunkt är det bara påkallat att tillhandahålla lagregler för den ekonomiska sidan av deras förbindelse. Det är bara i detta hänseende som samhället har förutsättningar att avgränsa de problem som kan uppstå i samlevnaden och ge konkreta regler för deras lösning. Denna uppfattning står inte på något sätt i motsättning till tanken att det är en angelägen uppgift för det allmänna att främja den personliga gemenskapen i familjerna. För denna uppgift bör det dock finnas tjänligare medel än lagbud om hur makar bör förhålla sig till varandra i personligt hänseende.
Utredningens överväganden på denna punkt ledde fram till ett förslag om upphävande av bestämmelsen i 5 kap. 1 § GB.
På grundval av utredningens förslag beslöt statsmakterna år 1973 en partiell reform av den familjerättsliga lagstiftningen (prop. 1973:32, LU 1973:20). Reformen innebar bl. a. att de särskilda grunderna för äktenskapsskillnad avskaffades samt att skilsmässoreglerna utformades med utgångspunkt i principen att äktenskapet skall anses som en form för frivillig samlevnad mellan självständiga personer. Som framgår av redogörelsen ovan ledde utredningens förslag om slopande av bestämmelsen i 5 kap. 1 8 GB inte till lagstiftning. Till stöd för ett bibehållande av bestämmelsen framhöll föredragande statsrådet bl. a. att det inte förelåg något påtagligt behov av att vid en partiell reform av GB slopa ifrågavarande regel samt att en sådan åtgärd möjligen kunde föranleda missuppfattningar beträffande intentionerna med reformen. Flan påpekade emellertid att det i och för sig stred mot svenska traditioner att i lag ha allmänna deklarationer av den typ som 5 kap. 1 § GB innehåller om man inte var beredd att knyta några rättsliga sanktioner till att någon handlar i strid mot deras innehåll. Han erinrade vidare om att formuleringen av stadgandet är något ålderdomlig och till synes tillmäter den sexuella troheten i äktenskapet alltför stor vikt. Trohetskravet hade enligt statsrådet i själva verket hären vidsträcktare innebörd
LU 1975/76: 28
och var närmast liktydigt med lojalitet och ömsesidig hänsyn.
Utskottet framhöll för sin del att det i och för sig stred mot svensk lagstiftningstradition att ha en allmänt deklarerad handlingsnorm till vilken inte var knuten några rättsliga sanktioner. Helt främmande var det dock inte. Utskottet ville endast erinra om att riksdagen år 1972 på hemställan av utskottet uttalade sig för att i föräldrabalken i opinionspåverkande syfte infördes en inte straffsanktionerad bestämmelse, som gav ett klart och otvetydigt uttryck för den under senare år ändrade inställningen i fråga om kroppsliga tillrättavisningar av barn. Något hinder att från denna synpunkt behålla stadgandet i 5 kap. 1 § GB fann utskottet därför inte föreligga. Utskottet delade föredragande statsrådets uppfattning att ett borttagande av stadgandet skulle kunna föranleda missuppfattningar beträffande intentionerna med den då förestående äktenskapsrättsliga reformen. På grund härav tillstyrkte utskottet att lagstadgandet bibehölls i GB. Utskottet anförde vidare att orden ”lojalitet och ömsesidig hänsyn” på ett bättre sätt än ordet "trohet” gav uttryck för den djupare gemenskap som borde råda mellan ett par makar men ville inte förorda en lagändring, eftersom det då endast var fråga om en partiell reform.
Utskottet
Bestämmelserna i giftermålsbalken (GB) avser - förutom formerna för äktenskaps ingående och villkoren för dess upplösning - företrädesvis den ekonomiska sidan av mannens och kvinnans samlevnad. 1 5 kap. 1 § GB finns emellertid vissa mera allmänna handlingsregler som sträcker sig över hela samlevnadssituationen. Enligt lagrummet är man och hustru skyldiga varandra trohet och bistånd. Vidare skall de i samråd verka för familjens bästa. Också i 5 kap. 2 $ finns en bestämmelse av mera allmän karaktär. Stadgandet föreskriver skyldighet för vardera maken att efter sin förmåga genom tillskott av pengar, verksamhet i hemmet eller på annat sätt bidra till att bereda familjen det underhåll som med avseende på makarnas villkor kan anses tillbörligt.
I motionen framhålls att vissa avsnitt i GB bygger på föråldrade värderingar. Motionären anser att balkens regler om ansvars- och arbetsfördelningen i hemmet på ett avgörande sätt påverkar makarnas levnadsförhållanden och därigenom också barnens uppfattning om och värdering av föräldrarnas arbete. Enligt motionären ökar antalet förvärvsarbetande kvinnor. Även som förvärvsarbetande behåller dock kvinnan ansvaret för skötseln av hem och familj, varigenom hennes möjligheter till facklig, politisk och liknande verksamhet blir starkt beskurna.
För att bota bristen på jämställdhet mellan könen i dessa hänseenden anser motionären att det i lagstiftningen bör klargöras, att barnomsorg och hemarbete är uppgifter som åvilar båda könen. Att så sker är också en förutsättning för att arbetsmarknaden skall ta hänsyn till arbetstagarnas fa -
LU 1975/76: 28
miljesituation. Motionären erinrarom att familjelagssakkunniga har i uppdrag att se över familjerätten och framhåller, att frågan om arbetsfördelningen i hemmet inte berörs i direktiven. Med hänvisning till det anförda yrkar motionären att familjelagssakkunniga skall få i uppdrag att pröva det i motionen upptagna spörsmålet.
Som framgår av redogörelsen ovan avser familjelagssakkunnigas uppdrag en allmän översyn av familjerätten. Utredningen avgav år 1972 ett delbetänkande med förslag till bl. a. ändringar i GB:s regler om äktenskaps ingående och upplösning. Förslagen ledde till en partiell reform av den familjerättsliga lagstiftningen år 1973. Övriga frågor som omfattas av utredningsuppdraget behandlas under familjelagssakkunnigas fortsatta arbete. Mot bakgrund av statsmakternas ovan (s. 4 och 5) redovisade ställningstagande vid 1973 års reform av familjerätten överväger utredningen -enligt vad utskottet inhämtat - frågan om det i en ny äktenskapslagstiftning bör tas in bestämmelser om makars gemensamma ansvar. Då det i motionen upptagna spörsmålet således kommer att prövas av familjelagssakkunniga, är någon åtgärd från riksdagens sida inte erforderlig.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1975/76:724.
Stockholm den 22 april 1976
På lagutskottets vägnar IVAN SVANSTRÖM
Närvarande: herrar Svanström (c), Lidgård (m), Sundelin (s), Börjesson i Falköping (c), fru Åsbrink (s), herrar Sjöholm (fp), Andersson i Södertälje (s), Torwald (c), Olsson i Timrå (s), fru Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson i Sundsvall (c). Israelsson (vpk), fru Lindquist (m), fru Hjalmarsson (s) och fru Karlsson (c).
I
I
I