Med anledning av motioner om vissa vigselfrågor

Lagutskottets betänkande 1975/76:29

med anledning av motioner om vissa vigselfrågor Motionsyrkanden

1 motionen 1975/76:542 av fru Anér m. fl. (fp) yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om tillstånd för de muslimska församlingarnas föreståndare (imamer) att med laga verkan förrätta vigsel för såväl svenska som utländska medlemmar av deras församling i Sverige.

I motionen 1975/76:1123 av fru Ström (s) och fru Gradin (s) yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till ändring i reglerna om vigsel, så att utländska medborgare bereds möjlighet att efter kyrklig vigsel även få borgerlig vigsel.

Vigselrätt för muslimska församlingar

Motionsmotivering

Motionärerna uppger att det f. n. finns omkring 12 000 muslimska trosbekännare i Sverige. De flesta är invandrare men en del av dem är svenska medborgare. I motionen hänvisas till att regeringen 1958 avslagit en begäran av Islam-Församlingen i Sverige att få vigselrätt. Enligt motionärerna har de muslimska församlingarna i Danmark och Finland vigselrätt. I Sverige boende muslimer, som inte är svenska medborgare, kan bli vigda i dessa församlingar eller på vederbörande ambassad. Är muslimerna svenska medborgare föreligger inte denna möjlighet utan de är hänvisade till kyrklig eller borgerlig vigsel.

Den muslimska vigseln är enligt motionärerna en sorts mellanting mellan religiös och civil vigsel och kan inte exakt jämställas med någondera enligt svensk lag. Det finns 6 muslimska församlingar i Sverige alla med var sin imam, som är vald av församlingen och tjänstgör som lärare och handhavare av gudstjänsterna. Motionärerna anser att det inte torde möta några praktiska eller juridiska svårigheter att ge dessa personer vigselrätt. Enligt motionärerna kräver religionsfrihetens princip att även muslimer har möjlighet att bli vigda enligt sin egen uppfattning och av sina egna imamer.

Gällande ordning

Enligt 4 kap. 1 § giftermålsbalken (GB) ingås äktenskap med kyrklig eller borgerlig vigsel. I 2 § stadgas att kyrklig vigsel får ske inom svenska kyrkan,

1 Riksdagen 1975/76. 8 sami. Nr 29

LU 1975/76:29

om mannen och kvinnan eller en av dem tillhör kyrkan och inom annat trossamfund, om regeringen medgivit att vigsel får förrättas inom samfundet. Tillstånd till vigsel inom annat trossamfund än svenska kyrkan har under årens lopp meddelats ett 30-tal samfund. Inom sådant samfund förrättas vigseln av den som är behörig därtill enligt regeringens förordnande (3 §). Borgerlig vigsel får ske även om mannen och kvinnan kan erhålla kyrklig vigsel (4 §). Vissa formföreskrifter angående vigsel finns i 8 §. Sålunda skall vigseln ske i vittnens närvaro. Vidare skall mannen och kvinnan på fråga av vigselförrättaren ange sitt ja och samtycke till äktenskapet. Vigselförrättaren skall därpå förklara dem för äkta makar. I övrigt gäller vid vigsel inom svenska kyrkan föreskrifterna i kyrkohandboken, vid vigsel inom annat samfund dess kyrkobruk och vid borgerlig vigsel bestämmelser som meddelats av regeringen.

Vissa övriga uppgifter

F. n. finns muslimska eller islamiska församlingar i Eskilstuna, Jönköping, Göteborg, Malmö, Mariestad, Stockholm och Trollhättan. Församlingarna i Malmö och Stockholm representerar omkring 10000 av de ca 13 000 muslimer som finns i Sverige. Samtliga församlingar har bildat en centralkommitté för muslimska församlingar i Sverige. Avsikten är att centralkommittén skall representera de muslimska församlingarna i Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd. Nämnden har bl. a. till uppgift att pröva frågor om bidrag till religiös verksamhet från anslaget bidrag till trossamfund. För bildandet av centralkommittén har utgått vissa bidrag från invandrarverket.

Vigselregler för utländska medborgare

Motionsmotivering

Motionärerna framhåller att svensk kyrklig vigsel inte är giltig i alla länder. Framför allt är detta fallet i vissa östeuropeiska länder där endast borgerlig vigsel accepteras. Motionärerna hänvisar till att det föreligger hinder mot borgerlig vigsel, om makama redan fått kyrklig vigsel. De framhåller att utländska medborgare från länder som endast accepterar borgerlig vigsel borde få information om angivna förhållanden, innan de väljer vigselform. Informationen är enligt motionärerna emellertid bristfällig och erfarenheterna visar att utländska medborgare, som vigts kyrkligt, fått praktiska problem. Motionärerna anser att den enklaste lösningen torde vara att bereda utländska medborgare möjlighet att efter kyrlig vigsel få även borgerlig sådan.

LU 1975/76:29

3 Gällande ordning

I vissa fall föreligger hinder mot äktenskap. Bestämmelser härom finns i 2 kap. GB vari bl. a. stadgas att den som redan är gift ej för ingå nytt äktenskap. Innan äktenskap ingås skall hindersprövning ske. Regler om sådan prövning finns i 3 kap. GB. Hindersprövning sker i den svenska församling där kvinnan är kyrkobokförd eller, om hon varken är eller bör vara kyrkobokförd i sådan församling, där hon vistas (1 §). Vid hindersprövningen skall mannen och kvinnan avge skriftlig försäkran på heder och samvete bl. a. om han eller hon förut ingått äktenskap. Den som förut ingått äktenskap skall styrka att äktenskapet blivit upplöst (3 §). Finner pastorsämbetet att hinder mot äktenskapet ej föreligger skall ämbetet på begäran utfärda intyg därom (4 §). Har inte hindersprövning skett får vigsel inte äga rum (4 kap. 6 §). Utan intyg om hindersfrihet får ingen annan viga än präst som tjänstgör i den församling där hindersprövningen skett. Känner vigselförrättaren till äktenskapshinder, som inte uppmärksammats vid hindersprövningen, får vigseln inte ske.

Frågan om ett i Sverige ingånget äktenskap äger giltighet utomlands och om äktenskap utomlands skall erkännas i Sverige regleras inte i GB. Inom den internationella privaträtten finns sedan gammalt en regel, enligt vilken formen för en rättshandling får anses uppfylld, om man ställt sig till efterrättelse de lagbestämmelser, som gäller på den plats där rättshandlingen företagits. Såvitt avser formen för ingående av äktenskap kommer regeln till uttryck i 1902 års Haagkonvention angående lösande av konflikter mellan lagar i fråga om äktenskap och den på grundval av konventionen i Sverige antagna lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Regeln har stor praktisk betydelse och innebär att ett utomlands enligt främmande lag ingånget äktenskap här anses giltigt till formen, om det är giltigt i den stat där det ingicks (1 kap. 7 § första stycket 1904 års lag). Omvänt gäller i förhållande till annan konventionsstat eller stat som eljest tillämpar regeln i fråga, att ett i Sverige enligt svensk nationell lag ingånget äktenskap anses giltigt i den andra staten, även om man där i den nationella lagen uppställer strängare krav på formen för ingåendet än i den svenska lagen. Beträffande nordiska medborgare gäller särskilda bestämmelser i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.

1902 års konvention gäller f. n. endast för sju länder. Sverige sade upp konventionen redan 1958. Den ovan redovisade internationellt-privaträttsliga regeln tillämpas inte heller i alla länder. Konflikter mellan de olika nationella lagarna kan därför uppkomma. Ett i Sverige enligt svensk lag ingånget äktenskap mellan utländska medborgare kan sålunda anses ogiltigt i deras hemland därför att den nationella lagen i landet kräver att vigseln föregåtts av ett kungörelseförfarande, motsvarande den i Sverige tidigare obligatoriska lysningen (Frankrike, Italien), att vigseln ägt rum enligt visst

1* Riksdagen 1975176. 8 sami. Nr 29

LU 1975/76:29

kyrkligt ceremoniel, exempelvis grekisk-ortodox (Grekland) eller romerskkatolsk vigsel (Spanien) om kontrahenterna eller en av dem är sådan trosbekännare, eller att vigseln ägt rum såsom s. k. borgerlig vigsel (Albanien, Tjeckoslovakien).

Familjelagssakkunniga

Den familjerättsliga lagstiftningen i Sverige är sedan 1969 föremål för en allmän översyn av familjelagsakkunniga. Utredningen avlämnade år 1972 ett delbetänkande (SOU 1972:41) Familj och äktenskap 1 med förslag om avskaffande av instituten trolovning och återgång av äktenskap samt förslag till ändringar i GB:s regler om äktenskaps ingående och upplösning och om medling. Beträffande formerna för äktenskaps ingående föreslog utredningen att vigselformerna skulle ersättas av ett anmälningsförfarande.

På grundval av utredningens betänkande beslöt statsmakterna år 1973 en partiell reform av den familjerättsliga lagstiftningen, i första hand äktenskapsrätten (prop. 1973:32, LU 1973:20). Utredningens förslag beträffande formerna för ingående av äktenskap föranledde dock inte lagstiftning. Som skäl för ett bibehållande av vigseln åberopade föredragande statsrådet bl. a. att utredningsförslaget inte stod i överensstämmelse med våra internationella förpliktelser. Lagutskottet anslöt sig till statsrådets uppfattning.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1975/76:1123 från statens invandrarverk, Stockholms tingsrätt, ärkebiskopen och familjelagssakkunniga. På begäran av utskottet har yttrande därjämte avgivits av Västerås kommun, som i sin tur inhämtat yttrande av Västerås invandrarkommitté.

Invandrarverket och Stockholms tingsrätt tillstyrker att motionsspörsmålet utreds. Ärkebiskopen avstyrker bifall till motionsyttrandet. Familjelagsakkunniga anser att problemet i första hand bör lösas genom att man verkar för en anslutning till gängse konventioner och principer från de länder som ännu inte tillträtt dessa. Västerås kommun tillstyrker motionsförslaget.

Invandrarverket anför att frågor till verket angående det i motionen påtalade problemet knappast förekommer. Enligt uppgift under hand från utrikesdepartementet och riksskatteverket har man inte heller där i nämnvärd grad stött på problemet. Samma gäller under hand tillfrågade invandrarbyråer och tingsrätter. När det gäller giltigheten av vissa kyrkliga vigslar i framförallt Sydeuropa har dock myndigheterna här fått kännedom om svårigheter i vissa fall. Att frågan inte är ett vanligt problem för svenska myndigheter säger dock inte något om storleksgraden av problemet. Svårigheterna torde enligt invandrarverket uppkomma först när en utländsk medborgare med eller utan familj återvänder till sitt hemland.

Invandrarverket framhåller att följderna av att ett äktenskap inte blir gäl -

LU 1975/76:29

lande enligt hemlandets lag varierar från land till land. 1 många fall anses barnen födda utom äktenskapet, varför problem angående deras medborgarskap kan bli aktuella. Även när det gäller arv, underhållsbidrag, pension, livränta etc. kan svårigheter uppstå. Vidare är det i en del länder straffbart att bo ihop om man inte är gift. I framför allt de sydeuropeiska länderna uppstår också konflikter av annat slag. Att parterna inte är gifta enligt landets lag kan medföra att de och deras barn inte accepteras socialt.

Enligt invandrarverket är det svårt att få en fullständig överblick över i vilken utsträckning problem uppkommer på grund av att i Sverige ingångna äktenskap inte blir giltiga i invandrarens hemland. Verket anser dock att det under alla omständigheter finns anledning anta att problemen kommer att bli alltmer vanligt förekommande om inte åtgärder vidtas. Den av motionärerna påpekade bristande rättskraften för svensk kyrklig vigsel i vissa länder utgör enligt verket endast ett problem i sammanhanget. Innan någon genomgripande lagändring sker, bör berörda problem utredas i sin helhet.

Avslutningsvis framhåller verket att det är angeläget att åtgärder vidtas för att kraftigt förbättra informationen. Verket kommer att undersöka möjligheterna härför. En utväg anser verket vara att informationsplikt angående de svårigheter, som kan uppkomma vid en vigsel, där en av eller båda kontrahenterna är utländska medborgare, åläggs berörda myndigheter.

Stockholms tingsrätt framhåller att den av motionärerna beskrivna situationen lätt kan uppkomma, eftersom det ofta är svårt för enskilda människor att skaffa sig kännedom om sitt hemlands lagar när de vistas i annat land. Härtill kommer att vid det aktuella tillfället de rättsliga aspekterna vid ett återvändande till det egna landet i många fall inte torde stå i förgrunden. Tingsrätten kan inte på grundval av egen erfarenhet uttala sig om faktiska svårigheter i aktuellt hänseende är vanliga. Under senare år har emellertid i två fall utländska medborgare, som ingått kyrklig vigsel i Stockholm och som i efterhand kommit underfund med att i deras hemland sådan vigsel ej godtas, hos domstolens chef förfrågat sig om möjligheter föreligger att bekräfta den kyrkliga vigseln med borgerlig vigsel eller annan borgerlig registreringsakt. I båda fallen oroade sig makarna för konsekvenserna i hemlandet av att endast kyrklig vigsel förelåg. På förfrågan från tingsrätten har emellertid kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift uppgett att han känner till flera fall där problem uppkommit av den art som motionen avser. Åtminstone i ett av dessa fall fann makarna nödvändigt att ta ut skilsmässa och därefter ingå äktenskap med varandra genom borgerlig vigsel. Det spörsmål som tagits upp i motionen har alltså enligt tingsrätten visat sig ha praktisk betydelse. De exempel som angetts här tyder också på att den nuvarande upplysningsverksamheten inte är tillräckligt effektiv.

Enligt tingsrätten spänner de internationellt familjerättsliga problemen över ett brett område och har ofta ett nära inbördes sammanhang. Det ter sig exempelvis naturligt att om en lösning söks av det problem som motionen avser även frågan tas upp om hur situationen skall klaras upp

LU 1975/76:29

när utländska medborgare här ingått borgerlig vigsel men endast kyrklig vigsel godtas i deras hemland. Ett av många andra problem som måste utredas är hur garantier skall skapas för att vid dubbel vigsel rättsverkningarna knyts till den första av vigslarna. En lösning av de frågor som antytts här kan enligt tingsrättens mening inte vinnas utan närmare utredning. Det synes lämpligt att denna uppgift anförtros åt familjelagssakkunniga.

Tingsrätten finnér angeläget att upplysningsverksamheten till de utlänningar som begär att få ingå äktenskap här utan dröjsmål görs mer effektiv. Även detta är emellertid enligt tingsrätten förenat med problem. Den rättsliga materian är nämligen invecklad i sig. Det är, fortsätter tingsrätten, vidare ofta förenat med betydande svårigheter att över huvud taget finna ut vilka bestämmelser som vid den aktuella tidpunkten gäller i det ena eller andra landet. Möjligen kan i något fall samvetsbetänkligheter tänkas lägga hinder i vägen för kyrklig befattningshavare att avråda från kyrklig och att förorda borgerlig vigsel. Tingsrätten anser emellertid att utan alltför stor omgång material bör kunna arbetas ut som effektivt gör utlänningar uppmärksamma på de svårigheter som kan uppställa sig och var närmare upplysningar kan inhämtas. Informationen bör hållas tillgänglig där hindersprövning sker liksom på invandrarbyråer och andra ställen där den behövs. Tingsrätten anser det angeläget att riksskatteverket ägnar denna fråga sin uppmärksamhet.

Ärkebiskopen framhåller att ett genomförande av motionsförslaget förutsätter att man till prövning tar upp hela frågan om formerna för ingående av äktenskap. Man kan nämligen inte tänka sig en ordning enligt vilken en giltig vigsel i vissa fall skulle behandlas som om den saknade verkan. Han erinrar vidare om att första vigseln under alla förhållanden måste registreras. I de av motionärerna åsyftade fallen skulle intyg behöva utfärdas som endast upptog den andra vigseln. Enligt ärkebiskopen skulle ett sådant förtigande av den i Sverige giltiga vigseln strida mot gällande regler. Ärkebiskopen pekar vidare på att ett system med två vigslar skulle kunna påverka ställningen för barn som är födda mellan vigslarna, exempelvis i fråga om deras börd, namn och medborgarskap. Vad gäller frågan om information anser ärkebiskopen att det ej torde vara möjligt att ålägga berörda myndigheter större upplysningsskyldighet än som redan gjorts. Riksskatteverket ger upplysningar på området i sina anvisningar till pastorsämbetena och saken behandlas vid all utbildning av folkbokföringspersonal. På förteckningar över i andra länder gällande hinder mot äktenskap brukar uppgift lämnas om giltighet av svensk vigsel. Det är dock inte alltid man kan få fram aktuella ändringar och upplysa om dem.

Sammanfattningsvis framhåller ärkebiskopen att starka skäl talar mot motionsförslaget.

Familjelagssakkunniga anser att det är oklart i vilken omfattning det ställs sådana krav på formen för ett giftermål i Sverige som uppges i motionen och om de även verkligen iakttas i olika länder. I den mån så sker ifrågasätter

LU 1975/76:29

familjelagssakkunniga, om kraven bör tillgodoses genom att makarna underkastas en ny ceremoni i Sverige. Från principiella utgångspunkter måste den riktiga vägen att lösa konflikten givetvis vara att verka för en anslutning till gängse konventioner och principer från de länders sida som ännu inte tillträtt dessa. Såvitt avser förhållandet till de länder som kräver borgerlig vigsel, framhålls det, förefaller därför den riktiga vägen vara att frågan tas upp på diplomatisk väg med respektive länder. En praktisk lösning på problemet synes härvid vara att svenska myndigheter får utfärda intyg om att äktenskap ingånget genom kyrklig vigsel i Sverige anses ha samma karaktär som äktenskap ingånget genom borgerlig vigsel. Möjligheten till en sådan lösning är värd att undersökas.

Skulle en närmare undersökning utvisa att konflikten inte kan lösas på detta sätt, anser familjelagssakkunniga att det får utredas om praktiska och humanitära skäl motiverar en ändring i den svenska nationella lagen, innebärande en möjlighet för berörda utländska medborgare att få ny vigsel i Sverige. Utredningen bör då även avse frågan, om inte andra tänkbara formbrister än den av motionen aktualiserade bör kunna botas genom en ny ceremoni. Också möjligheten att ge de utländska medborgare som ämnar ingå äktenskap i Sverige information om den betydelse som valet av form för ingåendet kan få för deras del bör uppmärksammas.

Västerås kommun åberopar vad som anförs i invandrarkommitténs yttrande. Där anförs att det finns exempel på personer som blivit lidande genom att deras hemland inte erkänner kyrklig vigsel. Invandrarkommittén tillstyrker motionärernas förslag och framhåller härutöver att informationen på området bör förbättras.

Utskottet

I motionen 1975/76:542 framhålls att det f. n. finns omkring 12 000 muslimska trosbekännare i Sverige, av vilka majoriteten är utländska medborgare. Motionärerna hänvisar till att regeringen år 1958 avslagit en begäran av IslamFörsamlingen i Sverige att få vigselrätt samt framhåller att de muslimska församlingarna i Danmark och Finland har vigselrätt. I Sverige boende muslimer som är utländska medborgare kan vigas i dessa församlingar eller på vederbörande ambassad. Är muslimerna svenska medborgare föreligger inte möjlighet för dem att bli vigda enligt muslimsk ritual utan de är hänvisade till kyrklig eller borgerlig vigsel. Enligt motionärerna kräver religionsfrihetens princip att muslimer har möjlighet att bli vigda enligt sin trosuppfattning. Motionärerna yrkar att riksdagen skall ge regeringen till känna vad som anförts om tillstånd för de muslimska församlingarnas föreståndare att med laga verkan förrätta vigsel.

Enligt 4 kap. 2 § giftermålsbalken har regeringen möjlighet att på ansökan därom ge tillstånd till att vigsel får förrättas inom annat trossamfund än svenska kyrkan. Denna möjlighet har under årens lopp utnyttjats i ett 30-tal olika

LU 1975/76:29

fall. Som motionärerna påpekar har emellertid tillstånd till vigsel hittills inte getts någon muslimsk församling. Bestämmelserna i giftermålsbalken utgör dock inte hinder mot att också sådana församlingar får vigselrätt, om de ansöker därom. Med hänsyn härtill anser utskottet att någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen inte är påkallad.

I motionen 1975/76:1123 begärs förslag till sådana ändringar i reglerna om vigsel att utländsk medborgare får möjlighet att efter kyrklig vigsel även vigas borgerligt. I motiveringen till yrkandet framhålls att kyrklig vigsel inte är giltig i alla länder samt att detta förhållande lett till praktiska problem för utländska medborgare, som vigts kyrkligt här i landet. Motionärerna anser att informationen på området är bristfällig och anvisar som den enklaste lösningen av frågan att kyrklig vigsel kan följas av en borgerlig.

Inom den internationella privaträtten finns sedan gammalt en regel, enligt vilken formen för en rättshandling får anses uppfylld, om man ställt sig till efterrättelse de lagbestämmelser, som gäller på den plats där rättshandlingen företagits. Såvitt avser formen för ingående av äktenskap kommer regeln till uttryck i 1902 års Haagkonvention angående lösande av konflikter mellan lagar i fråga om äktenskap och den på grundval av konventionen i Sverige antagna lagen om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Regeln har stor praktisk betydelse och innebär att ett utomlands enligt främmande lag ingånget äktenskap här anses giltigt till formen, om det är giltigt i den stat där det ingicks. Omvänt gäller i förhållande till annan konventionsstat eller stat som eljest tillämpar regeln i fråga, att ett i Sverige enligt svensk nationell lag ingånget äktenskap anses giltigt i den andra staten, även om man där i den nationella lagen uppställer strängare krav på formen för ingåendet än i den svenska lagen.

1902 års konvention gäller f. n. endast för sju länder. Sverige sade upp konventionen redan 1958. Den ovan redovisade internationellt-privaträttsliga regeln tillämpas inte heller i alla länder. Konflikter mellan de olika nationella lagarna kan därför uppkomma. Ett i Sverige enligt svensk lag ingånget äktenskap mellan utländska medborgare kan av olika skäl anses ogiltigt i deras hemland. Den nationella lagen kan t. ex. kräva att vigseln föregåtts av ett kungörelseförfarande, motsvarande den i Sverige tidigare obligatoriska lysningen. Det kan vidare finnas krav på att vigseln ägt rum enligt viss ordning exempelvis som grekisk-ortodox eller romersk-katolsk vigsel eller såsom s. k. borgerlig vigsel.

Enligt 2 kap. 4 § giftermålsbalken föreligger hinder mot äktenskap om makarna redan förut är gifta. I de fall kyrlig eller borgerlig vigsel inte erkänns i makarnas hemland och de därför önskar få till stånd en annan vigsel, måste makarna först skiljas och därefter ingå nytt äktenskap.

Som framgår av de remissyttranden som inhämtats över motionen är det svårt att få någon överblick över i vilken utsträckning utländska medborgare, som gift sig i Sverige, får problem på grund av att äktenskapet inte anses giltigt i deras hemland. Vad Stockholms tingsrätt och Västerås invandrarkommitté

LU 1975/76:29

med instämmande av Västerås kommun anfört visar dock att det förekommit fall där ett i Sverige ingånget äktenskap inte erkänts i makarnas hemland och där detta förhållande lett till negativa konsekvenser för dem. Även om antalet sådana fall hittills varit litet finns det som invandrarverket framhållit anledning anta, att problemen kommer att blfalltmer vanliga om inte åtgärder vidtas. Utskottet har därför i och för sig stor förståelse för motionärernas önskemål. Mot en lösning av frågan i enlighet med motionsförslaget talar emellertid flera skäl. Utskottet vill härvidlag peka på att det synes svårt att klarlägga i vad mån och på vilket sätt ett system med två vigslar skulle påverka dels giltigheten utomlands av rättshandlingar, som makarna här i landet företagit sinsemellan före den andra vigseln, dels den rättsliga ställningen enligt hemlandets lag för barn, som fötts mellan vigslarna. Särskilda problem kan givetvis uppstå i de fall makarna inte är medborgare i samma stat. Principiella skäl talar också mot att i giftermålsbalken införs vigselregler, som endast gäller för utländska medborgare. Härtill kommer svårigheterna att i lag närmare ange de förutsättningar under vilka utländska medborgare eventuellt skulle kunna tillåtas få en ny vigselceremoni. Enligt utskottets mening bör det därför i första hand undersökas, om man inte på andra vägar kan få till stånd en tillfredsställande lösning av de problem som är förknippade med att vigsel inte skett i enlighet med de formella föreskrifter som gäller i makarnas hemland.

Från principiella utgångspunkter synes som familjelagssakkunniga framhållit den riktiga vägen att lösa konflikten vara att man verkar för en större anslutning till gängse konventioner och internationellt familjerättsliga regler. Enligt utskottets mening är det angeläget att Sverige aktivt verkar i detta syfte. Såvitt gäller de länder som kräver borgerlig vigsel eller viss kyrklig vigsel vill utskottet understryka vikten av att frågan tas upp på diplomatisk väg med respektive land.

För att man snabbt skall komma till rätta med det aktuella problemet är det enligt utskottets mening angeläget att man jämsides med åtgärder på det internationella planet väsentligt förbättrar informationen i hithörande frågor till invandrarna i vårt land. De olägenheter som uppstått i enskilda fall torde nämligen i viss mån ha kunnat undvikas, om makarna före vigseln informerats om den betydelse valet av vigselform kunde få för deras del. Invandrarverket har i sitt remissyttrande förklarat att verket kommer att undersöka möjligheterna till en förbättring av informationen. Utskottet vill understryka vikten av att denna avsikt fullföljs samt av att regeringen med uppmärksamhet följer utvecklingen på området och vidtar de övriga åtgärder som kan anses erforderliga.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen 1975/76:1123 bör ges regeringen till känna.

LU 1975/76:29

10 Utskottet hemställer att riksdagen

1. beträffande vigselrätt för muslimska församlingar avslår motionen 1975/76:542,

2. beträffande svensk vigsels giltighet utomlands med anledning av motionen 1975/76:1123 ger regeringen till känna vad utskottet anfört om åtgärder på det internationella planet och för att förbättra informationen i Sverige.

Stockholm den 6 maj 1976

På lagutskottets vägnar

IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Lidgård (m)*, Sundelin (s), Börjesson i Falköping (c), fru Åsbrink (s)#, herrar Sjöholm (fp), Andersson i Södertälje (s), Torwald (c)*, Olsson i Timrå (s), fru Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson i Sundsvall (c), Israelsson (vpk), fru Lindquist (m), fru Hjalmarsson (s) och fru Karlsson (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.